Apolitisk islam – artikel av Abdussalaam Nordenhök

december 5, 2011 Kommentarer inaktiverade för Apolitisk islam – artikel av Abdussalaam Nordenhök
Apolitisk islam – artikel av Abdussalaam Nordenhök

av Abdussalaam Nordenhök

Den blomstertid nu kommer. När fasaderna pyntats med girlanger och blommor. När den heliga musslan inte längre innehåller en skinande pärla. De rituella maskerna i vad vi benämner ”det primitiva samhället” hade maskulina eller feminina drag. Dansen var viril, kraftfull. Testosteron och östrogen virvlande i en mytisk dans av harmoni. Idag är maskerna istället massproducerade, konforma, varken manliga eller kvinnliga. Det naturliga har ersatts av det falska. Trä har blivit plast. Trummans rytm och flöjtens längtande klagan har byts ut mot elektroniska pulser.

Hur ska vi som reflekterande människor betrakta den alltmer accelererande vulgärfeminismen? Liberalismen har visserligen i sin egoistiska glupskhet svalt samhället, tuggat det och spottat ut sporadiska bitar som inte ens geniet kan lägga pussel med. Dess broder socialismen däremot har svalt familjen, likt Jona i valens mage, och håller dess naturliga hierarki gisslan, placerat sista ordet först i kvinnans hand och sedermera i barnets. Den nya civilisationen har deklarerat krig mot biologin och höjer sin kritiska whiskeyförvrängda röst mot äktenskapet mellan två biologiska parter. Man gör sexualkunskap obligatoriskt i skolan, uppmanar barn att experimentera och utforska, samtidigt som man hånar äktenskapet som legal scen där detta kan ske i trygg miljö. De flesta unga svenskar minns barndomen som ett evigt hämtande och lämnande på dagis, en hafsig kvällsmåltid i föräldrarnas sällskap och kanske en godnattsaga. I en hårddragen procentuell utträkning av detta nutida människofientliga fenomen reklamerat som välfärd urskiljer vi ganska snart hur 8-8-8-mallen, där det kidnappade dygnet i tidens ack så jämlika anda stympats i tre självfallet jämlika delar, 8 timmar sömn, 8 timmar jobb och 8 timmar fritid.

Ett hemskt begrepp, detta ord, fritid. Som en sorts gömd men ändå så öppen deklaration om att viss del av vår tid inte är fri, utan dess motpol: fängslad. Vad förväntar vi oss för framtida män och kvinnor präglade av dessa inhumana dagsindelningar? När de dagligen endast befunnit sig i moderns trygga famn vid frukostbordet eller i bästa fall en stol jämsides sin mor. Denna stackars moder som inom loppet av denna arla stund ska tvingas sminka sig vacker för andra män än sin man och bre smörgåsar. Under tiden måste hon mentalt förbereda sig att mötas av arbetsplatsens skvaller, där ickespirituella bedrövade andra mammor äter vetelängd och svamlar om att islam är ett hot när det i själva verket är den enda medicinen mot deras bitterhet. Modern, under den hafsiga frukosten med svett rinnande längs tinningarna, beger sig sedan ut för att erövra världen. Var mannen står att finna vet ingen. Han är heller inte längre behövd, denne abrogerade mansgestalt. Efter detta en lika hafsig dumpning  på dagis där betalda fröknar och idag en och annan velourman fostrar barnen merparten av dygnets ljusa timmar. Den kusliga frågan är vem som tar hand om dagisfröknarnas egna barn? Islam ger kvinnan, utlovad i Profetens ord, en ställning som mujahida, en krigare på Allahs väg, genom hennes medvetna val att vara hemmets samlande punkt. Så på frågan om vad vi kan förvänta oss av dessa människor är svaret att den som dumpar säkerligen också blir dumpad. Den som satt sitt barn på dagis kommer också att sättas på ålderdomshem, lika bortglömd som barnen en gång var när modern jagade löneslaveriets lön. Vår svenska civilisations cykliska förbannelse.

Vi blir inte sanna män genom att vråla oss hesa på fotbollsmatcher. Vi blir inte sanna, kompletta män genom att falla för en social konstruktion vars syfte är att få männens naturliga testosteronnivåer att få utlopp.

Pojken blir inte man i den bisarra modernitetens ritual att stryka lager av frisyrgelé genom den tidigare naturliga pojkkalufsen. Huckleberry Finn blev fångad, vattenkammad och iklädd strama lekfientliga kläder. Det tidiga, naturliga stadiet i mannens utveckling har nu också attackerats genom perversa japaners datorspel. Mangafigurer där ögat måste anstränga sig för att uttyda vilken kön hjälten har. Fostrade till passivitet.  Dagens kvinna vinkar inte längre stolt av sin son på perongen när han i soldatuniform skall ut i världen för att försvara principer större än hans pojkrum – då månne dekorerat i blått, numera säkerligen i queer-rosa. Istället deklerarar hon stolt att hennes son lärt sig både diska, tvätta och städa. Måhända virka grytlappar härnäst? Ingen skall hylla krig, men vad det här gäller är principen att ta sig samman, gå utanför sig själv, och försvara de svaga. Folk går idag omkring med Che Guevara t-shirts, till synes helt omedvetna om denna princip. Muslimen är en Che fast med tro på något större, ickemateriellt.

Inga pannor rynkas när barn på bästa sändingstid tillåts telefonterrorisera präster, rabbiner och imamer i jakt på homofobiska kommentarer. Att betala tv-licens till Radiotjänst Kiruna måste deklareras som ett brott mot mänskligheten och dess betalning kan bara beskrivas som en slutlig kapitulation inför medias stormoffensiv mot icke-nihilistiska värderingar. Medias sturmabteilung. Men tiden i solen är alltid kortvarig, och ett 100 000-årigt mänskligt koncensus kommer inte låta sig svepas bort av den nihilistiska stormen, även om den så vore en tornado. Den enda byggnaden som stod upp oförstörd efter tsunamin som drabbade Java var moskén. Så vakna upp och se tecknen, käre medmänniska. Ute i den riktiga världen, där människor sliter, så finns det inget utrymme för feminiserad vulgärkultur och politisk korrekthet enligt svensk modell.

Ibn Khaldun, sociologins fader, uttydde i människans beteende en sorts cyklisk, treindelad nomadisk rörelse. Nomadism som övergår i bofasthet för att avslutas i dess tredje stadie dekadens, varpå den återinleds igen med en återgång till sanna värderingar. De rena beduinerna som i sann kontakt med sin inneboende natur ser sig uppmanade att erövra den dekadenta och feminiserade urbana miljön, för att därefter revolutionera den. Denna sociologiska modell utarbetades i Nordafrika, men vi kan applicera den med framgång även här i Väst. Behöver vi ens säga att vi befinner oss i den tredje fasen, den dekadenta urbana perioden, redo att svepas bort av en ny beduinsk storm?. Beduinen är absolut inte arab, kurd eller perser. Beduinen är en nomadisk och global muslim satt i konstant rörelse, både i sitt inre och yttre. En dynamisk person som gått utanför sitt ego.

I den amerikanska teckande barnfilmen Vilddjuren från 2006 förälskar sin en ekorrshane i en giraffhona men blir refuserad. I slutet av filmen försöker han en ny taktik. Han säger ”jag vet att du är en självständig stark kvinna som inte behöver bli bekräftad av ett parförhållande”. Giraffhonans svar är att nu äntligen har han nått insikt varpå hon ger honom en saftig kyss (symbolen för sexuell tilfredställelse). Det är faktiskt så, att feminismen är det bästa som någonsin hänt patriarkatet. Numera kan mannen ges kärlek och sexuell tillfredställelse utan att behöva erbjuda trygghet i utbyte. Den ädle människan är död. Kvar har vi denne mutant, oförmögen till ansvar och totalt inriktad på egen njutning. Den stympade mannen. Contra Naturam.

Vi måste också minnas hur vår ädle Profet, frid och välsignelser över honom, hånades av Quraysh-klanen för att han ansågs feminin. Han var barmhärtighet vandrandes på två ben. Detta identifierades av de idoldyrkande kapitalisterna i hans samtid som vekhet. Kapitalisterna 1400 år senare är av samma virke. Istället för att bygga människor så har kapitalismen idag muterat till en kannibalism, där den svage inte bara hålls nere, han bokstavligen äts upp av räntor och bankirväldets glupskhet. Hur kan den opolitiske muslimske mannen vara så förtvivlat fokuserad på kvinnors klädstil när det är en så mycket större kamp han måste föra? Han är fångad i en psykos där allt hans fokus tycks vara vänt mot kvinnan, när hans blick istället borde vara riktad på världsarenan. Han är oförmögen att lyda och tror sig vara sin egen herre. Han blir därför lätt en tyrann som kräver lydnad av den som egentligen skall stå under hans beskydd, nämligen hans fru. Han pratar om heder utan att själv äga någon. Han borde vara mjuk mot sin fru och rikta hårdheten mot sig själv, och skämmas för att han varken lyder sultan eller kalif. Muslimens sanna natur är att vara ett lejon i det offentliga och ett ödmjukt lamm i hemmet. Låt oss minnas Tony Blairs definition av muslimsk extremism: att muslimen har en uttalad politisk vilja att ena alla muslimer. Att herr Blair kan säga något sådant samtidigt som han enar ”européer” och bygger ett Fort Europa uppmärksammas inte ens som hyckleri.

Det tycks vara dags för muslimen att inse att han måste höja sig ovan dessa definitioner och slutligen sluta leva i någon annans skugga och istället leva i sitt eget ljus. Profeten anklagades för att vara feminin, men han var en politisk man, en mild far, en respekterad ledargestalt och vad han absolut inte representerade var den sekuläre hemmamuslimen. Han förkroppsligade vad den muslimske mannen skall vara: en ledare i sitt hushåll samtidigt som han skall hysa en egoförintande ödmjukhet i lydnaden mot Allah och lagen, representerad av shari´ah som styresskick i samhället. Han var inte kvinnofientlig och inte heller sträng mot barnen. Men han var en man som blev arg. Hans ilska var då riktad mot orättvisan eller fenomenet Janusansikte. Han vände bort sitt ansikte i avsky om någon visade svaghet i kampen mot orättvisan, men gällande folks personliga svagheter var han oändligt förlåtande.

Detta visar att muslimen måste gå utanför sitt hem, med andra ord bli en politisk varelse. August Strindberg benämnde det som ”Familjens fyrtorn”, dvs en stängd isolerad borgerlig realitet där man och kvinna psykiskt torterar varandra, där mannen kastrerats från sin politiska dimension och blivit, inte en man, utan en ”individ” som bara bryr sig om att toalettpappersreserven i hemmet är välfylld. D H Lawrence skrev att mannens livsprojekt är att lämna hemmet, gå ut i världen, och förändra den. Passionen mellan man och kvinna hade enligt Lawrence dött genom att man gjort de båda könen ett och slitit loss dem från deras naturliga tillstånd. Friedrich Nietzsche skrev om sin avsmak för kristendomens mansroll, men att han i islam såg att mannen blivit sann man genom att han gick ut i världen. Mannens naturliga aggressivitet måste vändas mot att förändra samhället och om den inte navigeras mot detta mål så drabbar den istället kvinnan, vilket är fullständigt vedervärdigt och ytterst förbjudet i shari´ah, den heliga lagen.

Låt oss nu vända blicken mot den svenske muslimske mannen, hans opolitiska attityd och den skamliga egoism som utmärker den svenske muslimen. Den muslimske mannen i Sverige tycks vara drabbad av en sorts obotlig pessimism, en batinism, där hemmet blivit hans enda arena att agera, och därav finns en risk för tyranni. Sann optimism är att handla utanför denna sfär, inte att förvänta sig bli serverad te innanför dess murar. Profeten Muhammads lärljungar beskrev honom med orden ”Wa kana yuhibbu al-fa´l” – Han var en man som älskade optimism. Batinismens pessimism är egentligen tragiskt nog exakt detsamma som materialismens pessism. Dagliga yogaövningar, sökandet efter hemliga vägar i new age-sufism och symbolism hit och symbolism dit är inget annat än en djupt tragisk pessimism eftersom vid dagens slut så återgår sökaren till ruta ett och allt är detsamma, status quo. Inget hopp om en bättre morgondag. Det är blott en egoism. Precis som de fem dagliga bönerna med tillhörande rituell tvagning nullifierar kvinnan som översminkad manstillfredställerska, så fullkomligt nullifierar också de fem bönerna bilden av mannen som en hemmavarande varelse. Bönerna skall mannen be i moskén, utanför hemmet. Att studera Rumis dikter och läsa ibn ´Arabi tillhör denna världs vackra gåvor, men slutresultatet av varje studium måste nödvändigtvis vara gnosis. Gnosis är att nå insikt, med andra ord att se med slutna ögon. Insikten måste leda till ett ansvarstagande, inte ett undflyende. Det kan du fråga envar buddist om. Insikt är inget värt om den inte tar sig form. Att egot förintas i vad sufierna kallar fanâ måste följas av baqâ, återvändandet till världen som fullkomlig individ inte längre styrd av sitt egos impulser. Det tenderar att vara den puritanske hemmamuslimen (som egentligen är ytterst sekulär och patetiskt omedveten om sin egen sekularism, som förvirrat tappat greppet om den politiska sfären och ansvaret och istället valt att bara, blott och enbart, fokusera på ”personlig” religion och moral) som ofta faller i misogynins fälla. Til syvende og sidst, vad som är betydligt mer intressant än dikotomin man-kvinna är dikotomin tjänare-Herre, med andra ord människan och relationen till Allah.

Umar Mukhtar

Umar Mukhtar

Den här egoistiska religionen modernistisk ”hemmaislam” där individen satsar all sin energi på att vara ett kvasi-helgon i hemmets sfär, medan han i det offentliga går med huvudet nedsänkt och skäms för att nämna Allâh och Rasûl, är inte lösningen. Det är oftast dessa ickepolitiska kastrerade muslimer som lägger all energi på att påpeka att allt som går snett är kvinnans fel. En tydlig innovation som de hämtat i all sin prakt från de kvinnoföraktande religionerna kristendom, judendom och hinduism. Den andre opolitiske hemmamuslimen är kanske lite överaskande terroristsympatisören. Totalt fokuserad på sekulär hemmatyranni där hans fru ska täckas in och gömmas, men angående kapitalism, bankism, räntevåldtäkten av den lilla människan är han totalt tyst. Hans oförmåga att blicka bortom horisonten och vara en politisk, samhällsomvandlande varelse gör att han blir en bitter hemmasittare, benägen att vara sträng mot både sig själv och sina nära. Den ädle och sanne muslimen skall istället vara den som tänker stort och förlåter sin medmänniska hennes små fel. Låt ingen misstolka den politiske mannen med ett livsprojekt utanför hemmets sfär för en man som inte ger en stöttande hand i hemmet. Muslimen skall vara en hjälpare i alla situationer, inom såväl som utanför sitt hushåll. Vi måste också poängtera att den politiske muslimske mannen inte ska blandas samman med en uppgiven röstande individ. En röst som dränks i en ocean av andra röster, medan status quo står skrivet i sten och de egentliga styrande i samhället förblir bankerna, ej politikerna. Det är inte den sortens politisk man vi åsyftar. Den som engagerar sig i ett parti hit eller dit, när partierna ändå är identiska i sin identiskhet. Den politiske muslimen skall istället förstås som en dynamisk man eller kvinna satt i rörelse, som befinner sig i samhällets mitt. Både som en manifestation av människans samvete och som påminnare om människans sanna uppdrag, att vara en ställföreträdare på jorden.

Vad vi måste poängtera är att den muslimske mannen måste bli komplett. Hans imitationsobjekt måste nödvändigtvis vara al-insân al-kâmil, den fullkomlige mannen som representeras av Profetens Muhammads helomfattande personlighet. Han måste lämna all form av dialektiskt tänkande, och höja sig ovan höger- och vänsterskalan, och bli en sann gudstjänare ovan alla former av gruppsykotiskt inramat tänkande. Vad hände med den sufism som Sovjetunionen identifierade som det största hotet mot den ”socialistiske mannen” dvs den konforma likartade massan?. Vad hände med Sanussiyyah-tariqans försvar mot italiensk imperialistfascism i Libyen, Naqshbandiyyah-tariqans försvar mot det tsaristiska och kommunistiska Rysslands folkmord i Tjetjenien, Qadiriyyah-tariqans försvar mot de nobla fransmännens ockupation av Algeriet mellan 1830-1962, Mahdiyyah-tariqans försvar mot engelska imperiet i Sudan? Vi måste våga ställa oss frågan om vad som hände med den politiske sufiern? Sufismen är inte en sorts konsumism och jakt efter magiska logotyper. Ingen logo kan bevisa gnosis. Men gnosis kan bevisas, var så säker. Den lyser upp ansiktet med ett strålande ljus och låter ägarens hand bli ett med hans tunga.

En opolitisk islam är modernitetens bastard.

 

zp8497586rq

Kommentarer avstängda.