Goethe och återvändandet till helheten

december 7, 2011 En kommentar »
Goethe och återvändandet till helheten

Mot slutet av 1800-talet skrev Nietzsche i Avgudaskymning att Goethes storhet inte är en tysk angelägenhet, utan en europeisk. Idag ter sig de orden mer aktuella än någonsin. Till skillnad från samtidens splittrande av människans inre och yttre liv, sökte Goethe förverkliga sig själv genom förenandet av vision, intellekt och handling till en existentiell totalitet. Ty han var inte enbart filosof, poet, författare, minister och vetenskapsman, utan en världstillvänd, helhetligt levande människa och sålunda en tidlöst angelägen källa att lära av.

Alltför mycket har sagts om Goethe, men alltför lite har fullföljts. Alltför mycket har tänkts, men alltför lite har realiserats. Hans storhet har ofta förglömts eller begränsats till Den Unge Werthers Lidanden (1774), vilket visserligen är en betydande del av hans författarskap, men som stående för själv söndrar helheten i hans livsverk. Liksom all bildning är Goethes författarskap utsiktslöst i sina enskilda delar, men oändligt öppnande i sin helhet, samtidigt som helheten, eller enheten, är det som tillgängliggör delarna.

För att förstå Goethe är det även nödvändigt att förstå sin egen tid och dess historia. Idag talas det om den moderna sekulariseringens resulterande i en avtagande religiositet och ett minskat religiöst inflytande i offentliga sammanhang, vilket dock är ett förmildrande av modernismens effekter på både individ och kollektiv. Istället är den andliga bortvändheten en del av någonting större, nämligen fragmentiserandet av den enskilda människan och dennes relation till omgivningen genom särskiljandet av inre och yttre liv, av mening och handling. Då den inre sanningen skiljs från det yttre agerandet tillåts du stå för vad som helst, såvida du inte agerar efter det. Samtidigt tillåts du agera hur som helst, såvida du inte står för det.

Den fragmentiserade tillvaron kan tyckas total, men flera exempel på motsatsen finns och ett av dem är som sagt Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Det som möter varje uppmärksam läsare av hans verk är återkommandet till bildning, vilket inte innebär informativ kunskap utan en existentiellt aktiv och levande vishet. Andra centrala tankar är det förutbestämda ödet och förståelsen av tillvaron från helheten till delarna. Såväl de poetiska som de filosofiska och vetenskapliga verken bygger på dessa grundläggande erkännanden av tillvarons enhetliga helhet, vilket ofrånkomligen leder in hans religiösa reflektioner.

Bland andra den tyska litteraturprofessorn Katharina Mommsen har, i sitt eminenta verk Goethe und der Islam (2001), påpekat islams enorma inflytande på Goethes liv och tänkande, samt lyft fram hans visionärt tidiga återupptäckande av Europas potential genom islam. Mommsen har under flera decennier förmedlat Goethes oerhörda inflytande för Europas intellektuella utveckling, men framför allt betonat hans betydelse som pionjär i återupptagandet av Europas kontakt med islam.

Redan som ung drogs Goethe, enligt Mommsen, till den islamska traditionens källor av visdom och även om hans fader inledningsvis avstyrde honom, inledde han sedermera intensiva arabiskstudier under skrivandet av sin Väst-östlig Divan (1819). Om den klassiska arabiskan ansåg han att inget annat språks anda, uttryck och ord är lika ursprungligt och autentiskt innefattande. Beträffande sina studier av Quranen, varifrån flera handskrivna manuskript finns bevarade, utröner han att ingen kan tveka om Bokens fullkomliga kraft. Han konstaterar även att inga mänskliga innovationer kan överträffa dess storhet, vilket återkommer i divanens ord om ”böckernas bok”.

Men vid sidan av hans uppenbara fascination vid Quranens språk, tycks hans framförallt ha funnit det filosofiska tänkandet lockande. Det gudomligas enhet och dess manifestation i skapelsen återkommer ofta i hans skrifter, liksom prisandet av Profeten Muhammads vägledande karaktär och leverne. Om Profeten, må Allah välsigna och ge honom frid, skriver han flera vackra rader och fastslår bland annat i sina anteckningar att “han är en profet och inte en poet” och att Quranen därför är en vägledande ”gudomlig lag och inte en mänsklig bok av, skapad för utbildning eller underhållning”. Som flera tidigare har påpekat, tyder dessutom divanens ord om att ”alla lever vi i islam, vilken form vårt mod än tillåter oss” och ”Om islam är underkastelse av Gud / så lever och dör vi alla i islam”, på en god förståelse för islamskt tänkande. Men för Goethe tycks det inte bara ha varit ett tänkande bland andra, utan det enda. Detta ledde Shaykh Abdalqadir as-Sufi till följande konstaterande i en publikation från 1995:

Thus it can be clearly accepted that Europe’s greatest poet, and the glory of the German language and intellectual life is also the first of the Muslims in modern Europe, re-awakening in the hearts of people desire for knowledge of God and His messenger, a knowledge that had lain dormant since darkness had descended on Islamic Spain.

Intressant i sammanhanget är även Goethes ord om islamsk skolning av unga, vilket aktualiserar de många samtida bristerna i såväl Europa som den så kallade muslimska världen, där intentionerna bakom lärandet sedan länge tycks ha glömts. Goethe konstaterar bland annat, angående unga muslimers traditionella utbildning, att de genom ständiga reflektioner kring existensens motsatser, utvecklar en enorm förmåga att finna och artikulera varje ståndpunkts motsats. Detta menar han leda till storslagna fä

rdigheter i såväl tal som tänkande, då de egna övertygelserna stärks genom ständiga intellektuella och existentiella utmaningar, samtidigt som enhetstänkandet bevaras. Vidare konstaterar han att deras vetenskapliga bildning inte saknar någonting och ”att inga av våra system har nått längre, och att ingen kan överträffa den.”

I samma nedtecknade konversation från 1827 med författarkollegan Eckermann uttrycker Goethe även angående traditionell islamsk bildning att den, liksom livet i övrigt, bygger på ett grundläggande affirmerande av att människans ofrånkomliga underkastelse i förhållande till det förutbestämda skeendet. Detta menar han ge en existentiell trygghet varifrån människans fullkomliga potential kan bejakas, då tron på det Gudomligas enhet, enligt Goethe, alltid har lett till andligt förverkligande av människans inre enhet.

Men vad den samtida människan kan lära av Goethe är naturligtvis inte om han var muslim, utan hur och varför han närmade sig islamMerparten av den oerhörda mängd Goethe-biografier som skrivits genom åren konstaterar att han som ung långt ifrån ansågs vara ett underbarn, men att han tidigt lärde sig att öppet möta tillvaron för vad den är och utvecklas existentiellt med den, vilket hans reflekterande naturforskning är ett gott exempel på. Vad han representerar i Europeisk historia är sålunda bildning och utveckling i sann bemärkelse, samt ett helhetligt leverne, bortom cartesiansk dualism och livsfientlig slavmoral, för att tala med Nietzsches ord.

Vare sig hans idéer tilltalar eller inte, går det inte att bortse från hans bejakande av varats helhet, till skillnad från flertalet andra upphöjda personligheter under Europas senare historia. Sålunda är han ett bildningsföredöme vars liv uttrycker förenandet av intellekt, vision, förverkligande och förmedlande genom interaktion med omvärlden. Han stod inte för teoretiska visioner utan realiseringar eller yttre handlingar utan intellektuella intentioner. Han sökte förena inre övertygelse med yttre förverkligande, vilket gör honom till en god inspirationskälla. Ty kunskap är ingenting utan visdom, det vill sig ett vetande hur inre kunskap existentiellt skall förverkligas. Dagens problem är inte sekulära förnekanden av religiösa vanföreställningar, utan att förnekandet det falska, på grund av det relativistiska och nihilistiska samhällsklimatet, förnekar även det sanna.

I en tid då yttre värden, traditioner och gemenskaper har avvecklats för att möjliggöra individens frihet för frihetens skull, har även inre värden och högre strävanden försakats. Den teknologiska nihilismen har degraderat människan till endimensionella individer fångade i en förnedrande frihetsretorik och totalitär relativism. Bejakandet av helheten är således inget annat än återvändandet till mänsklig värdighet och dess förverkligande, såväl i det inre som i det yttre, såväl i sig själv som i världen.

Som europé var Goethe långt före sin tid och det god tid att lära av hans arv. Men kanske är det som Ernst Jünger konstaterade, att bekymret är flertalets rädsla och ovilja till verklig frihet, samt att man måste vara fri för att bli fri, då frihet är existens. Naturligtvis innebär ett sådant bejakande av den sanna friheten att inte underkasta sig någonting utom sanningen, vilket Goethe tycks väl medveten om. Hans ord angående det framstår således som lika aktuella nu som när de skrevs för två hundra år sedan: ”Hur galet att envar ideligen, prisar sina egna bud. Om islam är underkastelse av Gud, så lever och dör vi alla i Islam.”

För att återknyta till Den Unge Werthers Lidanden, lär den att levandet av livet för livets skull inte är någonting annat än självmord, emedan den senare Wilhelm Meisters Läroår (1796) bejakar det verkliga livets högre strävanden. Istället för att låta sina begär leda till självfördärv, utvecklar Wilhelm sin existentiella visdom genom självbehärskning och ett helhetligt leverne, vilket återigen antyder att bildning aldrig är för bildandet skull, utan för det existentiella förverkligandet av människan.

På grund av samtidens relativism, modernism och mediekultur, samt en del muslimers egna bidrag till omformulerandet av islam till en synnerligen svårbegriplig ideologi bland andra ideologier, är det minst lika besvärligt idag som det var under 1800-talets Europa att ta sig igenom den täckelse som tycks skymma islams källor av visdom. Men även om vi kan lära av Goethes exempel, måste naturligtvis varje individ själv förverkliga sitt sökande, då livet inte kan läras, utan måste levas.

Den västentliga insikten vid studerandet av Goethe är förståelsen av islam som återvändandet till människans ursprungliga och tidlöst sanna varande i världen. Inte ett avståndstagande från Europas tradition, utan ett bejakande av dess autentiska dimensioner. Som Shaykh Abdalqadir återkommande har konstaterat är islam ingen kultur, utan ett filter som förädlar kulturer, vilket historien gång på gång har vittnat om. Goethe visar att det inte rör sig om att ersätta europeisk kultur, utan att rädda den, att rena den, att bejaka den och att förverkliga dess potential.

Avgudaskymning konstaterade Nietzsche att Goethe inte är en tysk angelägenhet, utan en europeisk. Likväl kan det konstateras, även med Goethes exempel, att islam inte är en främmande, utomeuropeisk angelägenhet, utan en universell angelägenhet.

T. Andersson

zp8497586rq

Kommentarer avstängda.