Idealismen och det förflutna – historisk betraktelse av Abdussalaam Nordenhök

december 7, 2011 3 Kommentarer »
Idealismen och det förflutna – historisk betraktelse av Abdussalaam Nordenhök

En resa i kvinnornas sfär sett genom förfädernas ögon

Abdussalaam Nordenhök

En av samtidens mest påtagliga tendenser, beträffande förståelsen av vår situation och dess historiska bakgrund till den, är presentism och idealism. Det förstnämnda tidsfilosofin kan kortfattat förklaras vara antingen bedömningen av historien utifrån samtida mentaliteter eller avsaknaden av historieförståelse och därmed fångenskapen i nuets nycker, varom Goethe sade att “Den som inte kan redogöra för de senaste 3000 åren, lever bara ur hand i mun.” Relaterat till avsaknaden av ett historiskt perspektiv, är det strikt idealistiska utopiska perspektivet. Det senare innebär framförallt att historien idealiseras i syfte att uppnå ideologiska syften, vilket paradoxalt omöjliggör realiserandet av dem och förbiser människans verkliga leverne.

I inledningen av sin Muqaddima, redogör Ibn Khaldun ingående för dessa olika risker, som historieskrivningen innebär. Det första han nämner är nämligen tendensen att förvanska historien genom osanningar, vilket han konstaterar tycks vara ofrånkomligt. En anledning till detta menar han vara partiskhet i förhållande till tankeskolor varom han skriver att:

Osanning har kommit att påverka studiet av historia. Det finns olika orsaker som gör detta närmast ofrånkomligt. En sådan orsak är att folk bedömer sakfrågor enbart enligt sin egen tankeskola eller ideologi. Om någon är opartisk i hur han tar emot fakta så kommer han att ge den kritiska analysen det den förtjänar. Sanning och lögn kommer då framstå som klart och tydligt. Men om någon är infekterad av en ideologisk anda och enbart lyssnar på en viss åsikt eller en viss religiös grupp så kommer han utan ett ögonblicks eftertanke att anamma det som stämmer överens med den egna redan tagna åsikten. Förutfattade meningar och åsikter som tillhör en viss ideologisk grupp gör det kritiska tänkandet diffust och kritiskt tänkande omöjliggörs. Resultatet är att osanning accepteras och förs vidare.

Naturligtvis kan flera andra orsaker till förvanskade historieförståelser anges, men den ovan nämnda kan ändå betraktas som grundläggande. Ett tydligt exempel på konstruktivt realistisk historieskrivning är Ibn Battutas omtalade Rihla, även om den för honom snarare var en återgivelse av samtiden. Denne Ibn Battuta var en malikitisk qadi (domare) och en sufi av intellektuellt och andligt djup, samt därutöver en modig mujahid som stred på Allahs väg. Under 1300-talet reste han i islams fyra väderstreck, från Senegal till Kina och från Kaukasus till Tanzania. På samtliga platser beskriver han hur människorna lever sina liv, inte utifrån teoretiska ideal, utan utifrån deras faktiska leverne. I kontrast mot mycken samtida historieförståelse, i synnerhet inom den så kallade islamska världens modernistiska rörelser, återger han kvinnornas levda historia.

Vår historiska färd inleds i vår muslimska civilisations kärna och epicentrum. Ibn Battuta beskriver kvinnorna i Hijaz och de heliga städerna. Han benämner dem som visuellt vackra och som öppet deltagande i det offentliga livet men också som fromma och dygdiga. Likaså talar han öppet och obehindrat om de vackra kvinnorna i Jemen. Han talar om de jemenitiska kvinnornas benägenhet att vilja gifta sig med utländska män och han beskriver också deras fromhet och zuhd (asketism) och rida bi qalil (förnöjsamhet med det lilla). Ibn Battutas seende ögon färdas sedan upp till dagens Turkiet där han är fullkomligt lyrisk över människornas religiösa fromhet och adab, uppförande. Han hyllar turkarnas ortodoxa icke-kätterska tro, han stötte nämligen under resans gång på många shiiter som han djupt föraktar, och han beskriver att de turkiska kvinnorna inte ens bar slöja överhuvudtaget.

Den arabiske resenären Ibn Fadlan, som även mötte vikingarna under kalifatets styrkedagar år 921, beskriver också i sina journaler att han är bestört över de turkiska kvinnornas frihet och att de respekteras och vördas, men också att de är helt obeslöjande trots deras emirs och folkets allmänna dygdighet. Ibn Fadlan var häpen över hur kyska deras kvinnor var. Äktenskapsbrott var helt okänt hos de obeslöjande turkfolken. Att han är överraskad talar för sig själv och öppnar upp för reflektion om hur det egentligen stod till i hans hemland, Irak.

Ibn Battuta färdas därefter vidare till det väldiga Delhisultanatet i Indien. Om denna region och dess nordliga delar beskriver han kvinnorna som han säger är givna en speciell skönhet av Gud, en skönhet han inte bevittnat i något annat land och han talar specifikt om deras ansiktsdrag. Längre söderut i Indien beskriver han att kvinnorna har som sed att bara bära ett enda tygstycke som de draperar runt deras kroppar, Kvinnorna virar detta tygstycket runt midjan och låter sedan det löst hänga över axlar och huvud. Han beskriver dem som vackra och dygdiga. En egendomlig detalj, bemärker han, är att alla kvinnorna där kunde Koranen utantill.

Vidare på Maldiverna där Ibn Battuta blev utnämnd till qadi (domare) beskriver han att de muslimska kvinnorna inte har huvudena täckta överhuvudtaget. De kammade håret och samlade håret i en sorts fläta på ena sidan. De flesta av kvinnorna bär bara en izar från midjan nedåt och ett löst tygstycke på överkroppen. Han säger i en passage att folket klär sig så som manliga hujjaj, pilgrimer i Mekka, klär sig i ihram, pilgrimens enkla klädnad, och en annan passage visar säger han att detta även gäller kvinnorna. Ibn Battuta skriver om folket i denna region att de var fromma och rättframma. De var troende och uppriktiga i tanken. De var fysiskt svaga och deras enda skydd var salah, den muslimska tidebönen. Han var mäkta imponerad av deras hygien och nämner att det var deras kutym med två ghusl, rituella bad, per dag. När Ibn Battuta blev utnämnd till qadi försökte han genom domslut tvinga kvinnorna att täcka sina huvuden, men han säger själv att det föreföll som en vanprydnad och inte passade dem.

Det tycks ha varit en ren fitrawi kultur, baserat på människans naturliga disposition. Människorna skrev inte ner något och allt var baserat på tillit, om det så inte var för att skriva ner Koranen eller teologiska arbeten. Vår qadi gifte sig för övrigt med ett antal fruar här, och han tillägger att de var de bästa av kvinnor han någonsin stött på.

Vår resenär reste sedan hem till Marocko vars islam och folk han hyllar. Efter en tid i sitt hemland färdas han vidare ned till Västafrika och den välkända kunskapsstaden Timbuktu, områdena vid Senegal och Mali. Timbuktu är för övrigt givet sitt namn av en kvinna som hette Teem Abu Ku och som var ansvarig för brunnens skötsel, att jämföra med Hajars ansvar över Zamzam.

Om Västafrika talar qadin mycket. Ibn Battuta säger att kvinnorna där är mycket vackra och att de går klädda i importerade fina egyptiska tyger. Regionen var välmående, både ekonomiskt och religiöst. Han förtäljer att man visar större respekt för kvinnorna än för männen. Deras kvinnor beslöjar sig inte överhuvudtaget men de deltar med alldeles speciell fromhet och punktlighet i bönen och är fromma, dygdiga och ytterst kunniga i muslimsk juridik (fiqh). En av deras sedvänjor är att en kvinna tillåts ha manliga bekanta som de samtalar öppet med. Ibn Battuta berättar om hur han besöker högt uppsatta jurister, domare och sufis i detta land som satt och samtalade med sina kvinnliga bekanta helt öppet utan något som helst klander.

När vi nu uppehåller oss i denna region så kan vi passa på att minnas Shaykh Junayd ibn Muhammad al-Bukhari, Wazir i Sokoto-kalifatet som sade,”Sanningen är evig och universell, men den bär en kulturell och social stämpel”. 

Den världsberömde och allmänt erkända etnografen Maurice Delafosse, som hade Västafrika som specialområde, beskriver att alla de seder Ibn Battuta noggrant skrev att han bevittnat på mitten av 1300-talet i oförändrat skick levt vidare in i modern tid, d.v.s 1900-talets första hälft. Vad som också är intressant är att se hur oförändrad kulturen förblir. Ibn Battuta säger att han inte sett något folk som hatar orättvisa mer än afrikanerna i Västafrika. De är ärliga i frågor rörande handel och mu’amalat (mellanmänskliga relationer) och bedrar ingen. Det råder tillit i vardagen. Han förvånas över deras iver till salah. Han nämner att alla deltar i bönen och att deras renlighet är förnämlig. De kommer alltid till moskén för alla böner klädda i de vitaste tyger. Samma då som idag. Deras sultan var rättfärdig och en man av taqwa, gudsmedvetenhet, men alla prinsessor och även kvinnorna i sin helhet, även ’ulamas (de rättslärde) döttrar, täcker sig inte överhuvudtaget. Utöver detta så är Ibn Battuta mäkta imponerad över deras djuplodande koraniska kunskaper och hur alla, män som kvinnor, memorerar Koranen och praktiserar dess lag. Vidare berättar Ibn Battuta att man kunde känna sig helt trygg i deras länder, d.v.s inte alls som i de mer kaotiska mellersta delarna av den muslimska världen, då som nu.

Efter att ha varit i Bilad al-Sudan (de svartas länder) återvände Ibn Battuta norrut, mot berbernas land. Ibn Battuta skriver om detta folk att de värderar en kvinnas löfte som värdefullare än männens. Direktcitat ur Rihla: ”deras kvinnor de vackraste av kvinnor i hela världen och inga andra har sådan figur. De är mycket vita och kraftigt byggda”. De enda som bar ansiktsslöja var männen.

Nu ska vi färdas 500 år fram i tid, men nu lämnas pennan över från en muslimsk skribent till en ickemuslim. Vi ska se vad vi finner i Edward William Lanes bok om de moderna egyptiernas seder. Han tillbringade fem år i Egypten från år 1825. Lane var en noggrann observatör och skrev om allt och gjorde teckningar föreställande allt han såg. Han gjorde flera ritningar av kvinnor och hur de klädde sig. Han skrev utförligt om kvinnornas ansiktsstrukturer, vilket betyder att de uppenbarligen inte alla bar niqab. Faktum är att många hade djupa urringningar. Han säger att män bar längre jallabiyyas än kvinnor. Kvinnornas allmänna sedvänja var en shalwar-liknande klädnad som slutade ovanför knäna och till detta klädde de sig i vida haremsbyxor. Den yalak kvinnorna bar hade en djup urringning och Lane skriver att många kvinnor försökte göra den ännu djupare. Kvinnornas yalak beskrev han också som stramare än männens. Kvinnorna hade också turbaner kallade ”qurs” med smycken fäst vid den.

Den italienske resenären Pietro della Valle (1586 – 1652), som reste i hela den islamiska världen 200 år innan Edward Lane, beskrev även han utförligt och detaljerat om de muslimska kvinnornas seder och bruk. Della Valle skriver att det endast var kvinnorna i den urbana överklassen som täckte ansiktet medan kvinnorna i de stora befolkningsgrupperna i samhället öppet visar ansiktet. Att täckandet av kvinnor historiskt sett, utöver dess faktiska påbud i shari’a, varit en klassfråga exemplifieras även med slavinnornas klädedräkt under de första generationerna i islams själva ursprungsland, i Medina. I verket Kitab al-Jami’ av den store malikitiske lärde Ibn Abi Zayd al-Qayrawani återfinns följande återberättelse.

”Han (Imam Malik ibn Anas) ogillade starkt uppförandet bland slavinnorna i Medina i det avseendet att de gick ut med naken överkropp. Han sade: ”jag har pratat med Sultanen om det, men inte fått ett svar”.

Det tycks som om människorna fokuserade mindre på detta än i vår nutid. Utifrån dessa historiska exempel ovan, främst Ibn Battutas Rihla men även andra verk, torde det vara tydligt att teoretiska studier av i synnerhet fiqh, nödvändigtvis måste kompletteras med såväl en förståelse för ’urf (sedvänjan)historia, nutid och dess avgörande implikationer. När islams historiska och samtida uttryck idealiseras, övergår dess verklighet till en teori, passiviserande och omöjlig att förverkliga. Först när människan i sanning förstår historien och sin plats i den, är det möjligt att förverkliga den vägledning som förmedlats från den upplysta staden, al-Madina al-Munawwara. Ty islam är inget ideal och har aldrig varit ett ideal. Islam är en verklighet och kommer alltid vara en verklighet, för de som antar den.

[1] Ibn Khaldun, al-Muqaddima. www.muslimphilosophy.com/ik/Muqaddimah/PreliminaryRemarks.htm

zp8497586rq

3 kommentarer

  1. 1 30 november, -0001 på 00:00 -

    Men vad har det med politisk korrekthet att göra? att dela in folk på det sättet är ett gammalt felaktigt synsätt som har kopplingar till kolonisationen. det anses kränkande att skilja på folk pga hudfärg på det sättet, oavsett vad den arabiska termen är. och speciellt muslimer borde tänka på att Gud säger att saker ska benämnas med deras rätta namn, människor ingår inte i denna kategori.nn1

  2. Diana 22 december, 2011 på 21:16 -

    Bra text, undrar varför du använder termen ” de svarta länderna”, det är en föråldrad term som jag anser är ganska stötande i dagens samhälle.

  3. Abdussalaam Nordenhök 22 december, 2011 på 22:45 -

    Vad vi talar om är alltså de sub-sahariska länderna. Ingen muslim har någonsin under hela islams historia funnit den arabiska termen bilād as-sūdān (بلاد السودان) ordagrannt översatt ”de svartas länder” stötande. Vi ämnar inte påbörja något nytt eller uppdikta nya namn utan håller oss strikt till vår redan givna islamiska terminologi och går inte utanför detta paradigm för att behaga folk som ägnar sig åt en missriktad politisk korrekthet. Dagens termer är helt ovidkommande, uppdiktade som de är i en steril universitetsvärld, fjärmade från reella människor i alla de färger som Gud skapat oss.

    Islam bejakar allt Gud skapat och kallar saker vid deras rätta namn. Adam, den första människan, var svart. Han är vår fader.

    Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. (49:13)