Det samarbetande paret – Kvinna och man hand i hand

januari 2, 2012 Kommentarer inaktiverade för Det samarbetande paret – Kvinna och man hand i hand
Det samarbetande paret – Kvinna och man hand i hand

Ett nedskrivet tal av Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi som hölls på en konferens i Kuala Lumpur 1990 

Översatt av Abdussalaam Nordenhök

Jag valde att namnge min artikel ”det samarbetande paret” (the collaborative couple) då jag fann mig själv rörd av Koranens ord där Allah beskriver att folk kommer träda in i Paradiset ”ensamma och i par”. Jag kände att det fanns stor insikt att erhålla i denna vers, om vi tillåter oss att dra nytta utav den.

Därför vill jag dela med mig av synen på hur saker och ting är inrättade, så att vi fullt kan förstå visionen av paret som en spirituell enhet. Med tanke på dagens samhälle och det intellektuella ramverk som fostrat oss, kan jag påstå att alla är stöpta i samma form och är upptränade enligt samma premisser. Därför är folk oerhört konforma i sitt tänkande.

Jag vill inleda vad jag vill föra fram genom att påminna er om att vi inte lever i en värld och tid där everything is business as usual. Den som lever i en sådan illusion har misslyckats med att fullt förstå vad som hänt de senaste 25 åren. Vi befinner oss i slutet av en epok. Det råder inget tvivel om att hela den intellektuella tradition på vilket det hemska 1900-talet vilar nu är över och bortsvept. Du måste nu nå insikt om hur det ligger till, att hela fundamentet och det taktiska metodologin om vad som får lov att produceras och tänkas inom den akedemiska världen nu är krossat och demonterat, det är över.
De sista som förstår detta är samma människor som befinner sig inom den akademiska världen och de som reproducerar dessa teser och perspektiv som utmärkt hela den dialektiska metoden inom västligt tänkande under de sista hundra åren.

Låt oss säga att den mänskliga levnadsmönstret nu står på tröskeln till Världsstaten. Vi lever redan i en kultur som är abrogerat skiftkunnigheten. Du måste begripa detta och inte bära illusionen om något annat, bara grundat på att du själv måhända är skrivkunnig. Du är van och invaggad i samma mönster om hur det metodologiska processen går till väga. Du är instängd i det trygga samhället där du har en given roll att spela. Den moderna världen har redan bestämt sig om framtiden, vilket innebär att avskaffa skrivkunnigheten för massorna. Det grundläggande verktyget för kommunikation under det kommande århundradet kommer vara datorn. Då menar jag alltså det primitiva spelsystem som är tillgängligt för massorna, så som videos, massproducerade filmer utan något spirituellt eller imaginärt värde, tecknade serier, mekanisk musik. pop, rock och elektronik. Den dominerade kommunikationsformen kommer med all säkerhet under det kommande århundradet att sluta som en elektronisk tecknad serie. Detta är inte någon futuristisk analys. Det är den ofrånkomliga utvecklingen av dagens urbana samhälle.

Förra året i Japan var 60 % av den publicerade litteraturen i form av tecknade serier. Inte nog med det, de deklarerade på ett internationellt seminarium att de inte är nöjda förrän de också äger de resterande 40 % av den tryckta marknaden. Inte stannar de där inte, utan deras ideologer sade att det var av yttersta vikt att det skrivkunniga samhället inte skulle definieras som överlägset bildsamhället. Produkten av detta nya post-skrivkunniga samhälle är denne hjordvarelse på valium.
Det nya samhället har fem aspekter. Detta är inte futurism, utan den moderne mannens levnadsvillkor. Den första aspekten är att massvarelsen är programmerbar. Han kommer bli gödd med sociala instruktioner om hur han skall uppträda och han kommer lyda. Ett exempel på detta är metoden med vilken man kväste upproren i de svarta ghettos i USA genom att lära ungdomen breakdance. Det var en medveten planerad politisk metod vars syfte var att avvärja det sociala missnöjet i den svarta kommuniteten.

För det andra, massvarelsen kommer att vara inkluderad. De kommer med andra ord att vara oförmögna att ställa frågor som frambringats ur en medveten tankeprocess. De kommer inte att göra så som Sokrates gjorde när han mötte en moralfråga, dvs att dynamiskt undersöka den som se om det egentligen är dess motsats som är sann. Således kommer den moraliska vetenskapen att gå om intet.

För det tredje, hjordmänniskan kommer att vara fokuserad på det ytliga. Den sociala programmeringen kommer vara så stark, både genom arbetet och fritiden, att människan inte längre kommer att vara förmögen att blicka inåt i sin själ. Skulle inåtvändhet spiritualitet uppstå kommer detta lösas genom kemisk medicining.

Den fjärde aspekten är att hjordmänniskan kommer vara icke-störande. De kommer att vara tränade i att vara socialt fogliga. Exemplet för detta är det sociala mönster som man kan se på ett brinnande hotell eller ett störtande flygplan där ”allt är som det ska vara”. Den kända frasen ”inga problem”.

För det femte, massmänniskan kommer vara underordnad systemet. När de placeras i en ny omsystematisering för att avvärja social förändring eller kris så kommer de fogligt att underkasta sig den nya programmeringen. Om de blir tillsagda att de måste acceptera mångkultur så kommer de lyda och mångkultur kommer omformas till att bli deras eget perspektiv. Det som erbjuds dem, även om det så vore en dialektiskt debatt som väcker känslor, så kommer de inte uppvisa känslor och de kommer lyda.

I denna hjordmänniska kommer varje negativ respons ses som en bristande funktionsförmåga. Därför kommer varje ifrågasättande av samhället att bli sett som kriminellt eller behandlingsbart med rätt medicin. Masspassiviteten innebär att makten kommer ligga hos en liten oligarki. Det säger sig själv att hjorden inte kan bli passiviserad om det inte finns någon som passiviserar dem. Därför måste vi erkänna att det finns en elit, inte en hemlig elit, inte en konspiratorisk elit, blott och enbart en maktelit vars naturliga funktion är att försäkra att massorna inte är störande och att de fortsätter ställa upp på att bli utnyttjade, och att de kommer vara blinda inför stölden av världens rikedomar och de mänskliga resurserna.

Den sociala verkligheten i denna epok kan beskrivas utifrån en intressant metafor. Vi har det stora geniet musikkompositören Herbert von Karajan som dog tidigare i år. Sedan har vi Sony, detta enorma japanska företag. Det finns en länk mellan de två. Karajan var en dynamisk, omfattande, stark och spirituell man. Hans komponerande av klassisk musik var av allra största vikt! Han förkroppsligade i sitt jag, som en stark individ, samma uttrycksform som andra stora kompositörer (Beethoven, Strauss, Bach, Mozart) ägde och han omformade det till något eget. Du hörde Mozart men såg framför dig en man som gjorde stycket till sitt eget. Hans förträfflighet manifesteras genom hur han styrde sin orkester – likt en tornado av makt. Han tålde inget motstånd från de mindre begåvade musikerna som genom hans ledarskap frambringades musik de själva aldrig hört. Han upphöjde dem till en annan medvetenhetsform. Allt detta bevisas genom att de inte spelat musik på samma sätt före honom, och heller inte efter honom.
Under hans sista levnadsår frågade Sony honom, och han deltog frivilligt eftersom det var en överbryggande period i musikhistorien, om de tilläts konservera hans musik på högkvalitativ videofilm. Sony filmade när han dirigerade och han övervakande sedan hela processen. Men slutprodukten blev trots detta bara en mekanisk reproduktion av live-föreställningen.
I slutet precis innan han dog hade det producerats en rad videor. Alla dessa var fantastiska stycken musik som han dirigerat fram. Således, som alla människor skulle han en dag dö och då skulle Sony äga alla rättigheterna till hur Karajan dirigerade sin magnifika orkester. Det skulle inte längre vara Karajan, utan bara en mekanisk reproduktion av honom. I slutet kom Sony till honom och sade att det inte behövde sluta där. De kom till hans hus i Salzburg och visade en stråkorkester som inte var där. Det vara ett hologram. De sade, ”Vi är inte färdiga, vi kommer att omforma allt till hologram och vi kommer att erbjuda hela Berlins symfoniorkester direkt i folks vardagsrum”.

Nu lämnar vi Karajan och går vidare till Sony. När Sony slutligen blir mästaren i vars hand all global kommunikation ligger så kommer det inte längre finnas någon Karajan att dirigera orkstern. Nu erkänner hela musikvärlden att även om de skulle vilja frambringa musikstycken med samma intensitet och samma spirituella insikter så kommer det inte finnas någon dirigent som kan axla ansvaret. Nu lever vi i en tid av ynkliga små demokratiserade mänskliga varelser. Tiden som huserade individualistiska giganter, goda såväl som onda, hur du nu än ser på saker och ting, är över! Det är kapitel 1.

Nu vänder vi sida och öppnar kapitel 2.
Vi vill se och tänka utanför den systematiserade metoden. Faran med strukturalistiskt tänkande är att det kommer resultera i att du själv börjar tänka i samma strukturella banor. För det andra, den dialektiska metoden – dvs att dina dynamiska tankar ska filtreras genom det dialektala processen. Det är plågsamt uppenbart att den vidmakthåller sig själv genom att garantera en framåtinriktad rörelse som introducerar nytt material, dvs tes, antites och syntes, så att det framstår som om den undersökt de två stridande argumenten objektivt. Den griper fast om makten genom illusionen om förändring. Vad som har presenterats som en politisk dialektik mellan höger och vänster har i själva verket styckat era länder i bitar och reformerat dem så att vi idag har skänkt över makten till de internationella monetaristerna som idag äger all makt. Dialektiken mellan höger och vänster måste ses som totalt oäkta och falsk och vi kan med egna ögon se marxisterna och kapitalisterna enade. För det tredje så har vi den mytiska objektiviteten som anses vetenskapligt överlägsen alla andra former av tänkande. Den ämnar hävda att det finns en mänsklig egenskap som innebär att man blickar ut i världen och analyserar Den Andre eller objektet, att man tar objektet och demonterar det och undersöker det så att man kan utge sig att vara en sociologisk observatör. Jag måste understryka detta bedrägeri, eftersom de ser slaveriet under det materiella som sin idealism. Som Goethe sade, ”Det är omöjligt att tänka om naturen att det är ett system. Naturen är Liv”.

Den totala demonteringen av den nuvarande katastrofala metoden är inte ett intellektuellt problem. Vad som behövs är ett nytt sätt att se världen som är länkat till livsenergier som känslor och kärlek. Om vi ska tala om detta ämne så måste vi låsa upp låset till det fängelse som utgörs av den nutida strukturalismen. Om vi bryter koden till det strukturalistiska statsapparaten objektivt så kommer vi att finna att den inte är beroende av en myriad av pusselbitar, utan snarare är beroende enbart av kontrollen av livets ramverk, dvs familjen. Den moderna Staten, som är en tyranni, är totalt känslokall inför människans livsvillkor och frihet. Den är rättade sagt i behov av kontrollen och annekterandet av familjen.

Den moderna sociala modellen är stadd i utveckling och dess mål är Superstaten. Europa har hittills varit mest framgångsrikt i presenterandet av denna nya sociala modell vilket varit målet ända sedan Franska revolutionen. Tillsammans med dessa superstater kommer vi ha en valuta utan egentligt värde som alltmer kommer omformas till en supervaluta så att den till slut avskaffar papperspengarna och istället har vi bara elektroniska pengar. Detta kommer reducera pengar till små symboliska enheter och kommer placera världspopulationen i skuldslaveri. Allt detta kommer ske, inte genom Interpol, eller genom polisiära datorer, men snarare genom kontrollen av den mest basala av mänskliga modeller, familjen. Kontrollen av familjen kommer ske genom det antika och patetiska systemet som är Slavstaten som vi benämner; den liberala demokratin. Vi har nu nått fram till hur det incestuösa dramat blivit omformad till den rådande institutionen. Den Oedipala modellen.

Vi öppnar därför kapitel 3. I den moderna Staten fixerar det nyfödda barnet på sin moder genom en länk som inte kan uppfattas av de lägre funktionerna. När de sexuella funktionerna börjar utvecklas så skapas det tabun för att kontrollera dem. I den familjestruktur vi ser idag, är barnets energi riktad mot modern i den känslomässiga sfären och den förhindrar att barnen når ett vuxet stadium. Med andra ord, den nyskapade mannen misslyckas i att se den andre. På grund av att den nyskapade mannen tillåts leva kvar i denna relation till sin moder, och genom att han förnekas uttrycka sig sexuellt som är hans naturliga drift blir han fångad i en frustrerande relation som ibland kan pågå en hel livstid. Eftersom han inte når tillfredställelse kommer han befinna sig i ett konstant tillstånd av längtan och saknad och kommer att vara oförmögen att relatera med någon annan. Han kommer aldrig möta någon eftersom separationen mellan moder och barn inte skett. Istället för att omformas till en vuxen person vilket indikerar att möta andra och ta sig en kvinna som livspartner så kortsluts hans system och han föredrar att befinna sig i detta idealiska urtillstånd i relation till sin mor. Detta ideal är ett drömvärld och en fantasi om den perfekta kvinnan. Ångesten inför separationen undviks och nuet blir en väntan på en drömframtid. Mannen träder in i vuxenlivet utan att egentligen ha brutit med sin mor. Därför kommer han inte kunna ta sig en kvinna som sann partner och hustru. Som ni känner till, när barnet föds så börjar fadern i vissa fall titulera sin hustru som mamma.

Staten har byggt en hel institution byggt på denna Oedipala konflikt genom att skapa en rigid mall, en trygg stagnation och neurotiska villkor som lockar med ett ideal om en välutvecklad och mogen verklighet som kommer inträffa i en snar framtiden. Detta ideala tillstånd, som politikerna göder massorna med, presenterar en förskjutning av idealet eftersom allt i dagsläget är kaos och därför lockar de med deras ideala Stat som kommer födas efter nästa fem-års-plan, efter att politikerna fått bukt på problemet. Medan allt detta sker så sitter du passiv och oförmögen att ta itu men de verkliga problemen. För det anser du är Statens uppgift, trots allt.

Mannen har inget livsprojekt utanför familjen. Hela hans liv är som att vara likt en geting som fastnat i honungen, fängslad i att vara ständigt längtande, att aldrig nå tillfredställelse, att aldrig få lov att ha en känslomässig relation. Det kommer ofrånkomligen att sluta med att mannen straffar kvinnan för att hon inte är hans mor. Var aktsam, detta är inte blott ett neurotiskt tillstånd utan det utgör grunden för vårt västliga samhälle idag. Det bevisas genom att den moderna Staten upprätthålls genom att det måste finnas socialarbetare för de fattiga och psykologer för de rika. Det ideala tillståndet är därför framtida lycka eller barnslig lycksalighet. En lycksalig union med den incestuösa partnern. Liberté är i själva verket grönt ljus för detta underliga tillstånd. Individuell obegränsad frihet är Statens gåva till medborgaren, men den erhålls bara i utbyte mot socialt slaveri. Fraternité blir i själva verket att förneka sin broder och förhindra framväxten av en mogen självständig kvinna. Förnekandet av den andre balanseras upp genom ett brödraskap som bara existerar mentalt och som invaggar dig i tron att ingen är olik dig. Egalité betyder att den faderliga gestalten blivit abrogerad. Laius, Oedipus fader, mördas i dramat. Ludvig XVI blev giljotinerad. Diktatorn Ceausescu togs ut och arkebuserades. Incest utjämnar.

Livsnäringen för den totalitära Staten är ocker, räntebelagd låneskuld. Den totalitära Stat som vi tillhör är en stat som inte tillåter yttrandefrihet eftersom den räds för att detta ska kunna diskuteras öppet. Räntan fungerar som en framskjutande metod där verkligheten, skulden, förskjuts till framtiden. Den oundvikliga skulden av att bryta tabuet incest. Det uttrycker sig genom en ångest inför att behöva betala tillbaka. Incest är lyxen du måste betala som en uppskjuten betalning. En framskjutande låneekonomi försäkrar att man kan betala imorgon men låt det vara sagt, ingen neuros utan skuld. Skuldmetoden är den metod som brukas av den totalitära Staten som ger dig allt du pekar på medan du ges möjligheten att betala senare. Detta leder till miljontals döda i Afrika, Asien och Sydamerika och inte en enda man någonstans i världen ställer sig upp och kräver ett stopp på det hela. Och detta är vad som leder oss fram till vårt slutliga tema, det samarbetande paret, för måhända är det så att männen inte kan yttra sanningen utan de har en kvinna vid deras sida.

Därför är den presenterade idealismen som ges oss av Staten med dess futuriska program som aldrig kommer att leda till rikedom och succé, för dess natur är förkastlig och vidrigt lik incest, det är en fantasi och en ogripbar framtid. Idealism möjliggör tyranni och vår nuvarande totalitära stagnation. Idealism är helt enkelt uppochnedvänd materialism och godkännande av individens tillfredställelse på allehanda sätt. Som D H Lawrence sade, ”Incest är idealismens logiska fundament”. Jag måste här addera att idealismen är synonymt med demokratins doktrin. Sålunda, utbildingsministern är den som skapar politiseringen av kunskap, och är därför den som skänker legitimitet åt denna förtryckande mekanism och dess slutliga censur av fritänkande och människans fria projekt. Jag måste säga detta för att det fria projektet ska leda till avslöjandet om den politiska demokratin sanna natur.

Även friheten för en liten grupp människor är idag nästintill en omöjlighet. Detta betyder att vi måste gå bortom alla värderingar. Vi måste se rörelsen av det kommande århundradet så som det uttrycktes av Nietzsche, som var den största filosofen under förra århundradet. Han beskrev sig själv som talande till framtidens människor. Han indikerade skuttet från hjordmänniskan till den bro som skulle göra det möjligt för mannen, för kvinnan, för människan, att återuppstå.

Den enda givande responsen till pachinko palatsets massamhälle som kontrolleras genom strukturell information är att återutbilda samhället från grunden till att bli handlingsorienterat, aktivt och samarbetande. Den icke Oedipala mannen, dvs den förstående mannen, kommer att placera hans livsprojekt framför hans personliga kokongliv. Förstår du vad jag säger? Så länge mannen ser det som sitt livsprojekt att tjäna pengar inom detta förslavande system från vilken han inte kan fly och därför är fängslad i sitt eget hem så kommer han att straffa sin hustru och förstöra henne, och i själva verket förstör han bara det mänskliga naturliga livet i dess helhet. Så länge han befinner sig inom detta slavsystem så är han inte en äkta man. Han är inte en äkta man förrän hans livsprojekt prioriteras framför hans familjeliv i en bubbla.

Så länge familjetillfredställelsen, som till sin natur är incestuös, förblir hans fundament så kommer hans kvinna att vara offer. Ända fram tills mannen är redo att stå upp och ta till kamp för något högre, ädlare och större än honom själv (och inte för sin egen egoism) så kommer kvinnan att vara offer. Detta lär oss signifikansen av livets mening och syfte och gudomlig kunskap och hur viktig den är för människan, man såväl som kvinna.

Lura inte dig själv att islam existerar i detta land. Islam är inte här genom implementerad shari’ah, inte heller genom tariqa eller haqiqa. Om islam vore närvarande här så skulle du inte se avgudadyrkare i detta land, du skulle inte ha kvinnor som lever i de usla förhållanden som vi ser, och du skulle inte se ocker mitt i centrala Kuala Lumpur.

Den icke-Oedipala kvinnan, dvs den icke falska kvinnan, kommer befinna sig i framväxten av hennes känsloliv. Detta är den icke-projicerande kvinnan som är närvarande genom syn, vidrörande och lyssnande. Jag menar inte nervcentralerna, utan det inre seendet som betyder inre och yttre skönhet och barmhärtighet. Detta är kvinnans kraft och hennes ljus som mannen inte kan vara utan ty utan dem kan han inte uppnå sina egna högre spirituella aspirationer. Det är detta som har kortslutits i den borgerliga familjen. Så nu är kvinnan bara hennes nervcentra. Kvinnans verklighet i vidrörandet av blommans kronblad, i att betrakta ljuset som reflekteras på vattenytan, i att höra fåglarna kvittra, detta är i sig själv hennes transcendenta ljusgestalt. Utan den kan mannen inte förstå livet. Han kommer att uppfinna en atombomb och inte känna skuld. Han kommer släppa bomben på folk och ingen annan man kommer yttra ett ord till protest. Men om han var förenad med en kvinna så skulle hon säga, ”Om du bygger denna bomb, vad kommer då hända med barnet i mitt sköte?”. Det utbytet av barmhärtighet kan inte ske för hon är upptagen med att gråta och har stängt in sig och låst dörren. Och allt han förmår säga lite tafatt är, ”Vad är felet?”.

Kvinnans olikhet är baserat på hennes ställningstagande rörande hennes känsloliv och att hon vägrar att falla in i den dialektala idealismens ideologi och således att bli en pseudo-man, med andra ord en politisk kvinna. Wagner sade, ”Den politiska kvinnan är värre än den politiske mannen för att det går emot naturen”. Det nyfödda barnet kommer få svårigheter med att koppla sig samman med vuxenvärlden. Med andra ord, barnet kommer inte ges det spirituella bandet till sin mamma eftersom hon är upptagen med att vårda mannen likt en mamma. Hon kommer att dalta med sin man istället för med sitt barn. Måhända vårdar hon mannen genom hennes högre jag. Det skulle leda till att maken samlar mod för ett högre projekt så som att etablera rättvisa, jämlikhet och den högre moralen i livet. Detta beskrivs bäst genom en gammal irakisk tant med stor spirituell styrka som var med oss i vår kommunitet i Norwich. Hon såg en av kvinnorna som i sin famn bar ett barn som grät efter att modern ammat honom. Modern försökte lugna barnet genom att säga ”vad är felet, så så så”. Men barnet bara skrek ännu mer. Den irakiska gamla kvinnan kunde till slut inte stå ut längre och ställde sig upp och tog barnet från moderns famn och lade ner honom på marken. Barnet slutade genast gråta. Den gamla tanten sade till barnet, ”Du har fått din mjölk, ligg nu ner på marken, slut på saken!”. Därefter vände hon sig mot modern och sade, ”Ditt jobb är slut, inget mer att göra nu, bara låt honom vara”.

D H Lawrence sade, ”Snälla, jag ber er, älska inte era barn”. Naturligtvis menade han detta med djup. Han menade att man inte ska falla in i denna modernitetens fälla och överdriva sitt känsloliv så att du till slut tyranniserar och förstör dina barn. Inte alla kvinnor önskar detta öppna liv och inte heller alla män önskar att leva i ett vilt tillstånd av sann frihet. Därför är valet av partner av största vikt och kommer före allt annat samarbete. Valet måste ske medvetet innan det kan utvecklas till detta samarbetade par. Det kan inte basera sig på en förlängning av Oedipala komplex. Med andra ord, om en man beger sig ut för att söka en kvinna i ett sömngående tillstånd så kommer han endast leta efter en kopia av hans mor.

Den överlägsna samarbetande kvinnan kommer att begära friheten i att få lov att gifta sig med en man som också har andra fruar, så att hon ges utrymme att utveckla hennes eget högt stående spirituella uppdrag.

Den överlägsna mannen kommer att kräva att få gifta sig med flera fruar eftersom han är människa och för att han inte vill att nästa generation ska ärva det Oedipala komplexet.

Otrohet, skam och att man växer ifrån varandra som så ofta sker i den misogyna monogamin kommer upphöra. Monogami är till dess natur misogyn. Jane Arden, en engelsk författare och feminist, sade, ”Otrohetens natur är: Det är inget kul om man inte är otrogen mot mamma”. Med andra ord, otroheten härstammar från att hustrun förvandlats till en moder och att mannen därför är en pojke ute på skurkstreck. När han kommer hem säger modern, ”Var har du varit?”. ”Ute”. ”Vad gjorde du ute?”. ”Ingenting speciellt”. Och lura inte er själva, detta är lika vanligt i de muslimska länderna som i kuffars länder.

Skapandet av en kommunitet, en jama’ah, och jag menar inte detta som ett mantra, utan utifrån ett intimt och ansvarstagande perspektiv, är det som måste ersätta post-statismen. Grundandet av en verklig klinik som medlemmarna använder och en ny utbildningsmetod för de unga så att de bevarar deras spontanitet är nödvändigt.
Den moderna Staten är ett rymningssäkert fängelse. Fångvaktarna är också de fångar. Fängelset är inte låst och ändå försöker ingen fly. Varför vill ingen vara fri? Detta är frågan jag ställt under så många år. Pusslets sista bitar handlar om människans identitet och ligger bortom den historiska myten. Det är lätt att visa att vägen ut går genom dörren. Men frågan är huruvida fångarna kan återta deras egen styrka och vildhet och hoppa ut i friheten.

As Salamu ’alaykum.

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

zp8497586rq

Kommentarer avstängda.