Det malikitiska arvet efter Imam al-Dawudi

januari 13, 2012 Kommentarer inaktiverade för Det malikitiska arvet efter Imam al-Dawudi
Det malikitiska arvet efter Imam al-Dawudi

I vår strävan efter att belysa det europeiska islamiska arvet så faller nu våra ögon på den självlärde auktoriteten inom Mâliki-skolan, Abu Ja’far al-Dawudi. Denne högst intressante man var lärare åt några av de största inom den västliga malikitiska rättstraditionen från Europa och Afrika. Han härstammade från al-Masîlah i dagens Algeriet. Hans fulla namn var Imam Abu Ja’far Ahmad ibn Nasr al-Dawudi al-Asadi al-Mâliki och hans släkt härstammade från de arabiska utvandrare som slog sig ner i området vid tiden för den första islamiska expansionen. Denne gigant inom Mâliki-skolan, är prisad som en av de största auktoriteterna inom hadith-vetenskapen och rättsskolans juridik av sådana välkända andalusiska storheter som al-Qurtubi, Ibn Rushd, Qadi ’Iyad och Hafidh ibn ’Abd al-Barr. Man finner att de flesta av Imam al-Dawudis studenter tillhör den västliga islamiska sfären, mer specifikt från Spanien och detta är av värde för de som intresserar sig för det europeiska islamiska arvet i Västeuropa.

Al-Dawudis skrifter berör en verklighet vi idag bara kan ana, en implementerad islam i Europa. Eftersom de berör reell implementerad fiqh i sakfrågor som zakat, jihad, jizya, kharaj och ghanîma, behandlar texterna specifikt den kontext i vilken de var relevanta. Därför handlar exempelvis Imam al-Dawudis Kitâb al-Amwâl om just de västliga områdena i Medelhavet så som Iberiska halvön, Sicilien, Tunisien och Marocko. Imam al-Dawudis skrifter var så populära bland ’ulama att det fanns en efterfrågan av hans skrivna material 500 år efter hans död.

Han levde sitt liv i Nordafrika och den som mest detaljerat skriver om al-Dawudis livsöde är Qadi Iyad. Även ibn Khayr och den store historikern ibn Bushkuwal skrev om hans liv och leverne. I Qadi Iyads välkända bok Tartîb al-Madârik som är en biografi över de största juristerna inom den malikitiska traditionen skriver han om al-Dawudi som en auktoritet inom rättsskolan, han kallades Imam av rättsskolan, en mästare av det arabiska språket och i hadith-vetenskapen, en fulländad jurist inom många andra vetenskaper och en förnämlig författare. Al-Dawudi föddes i al-Masîlah i Algeriet men levde långa perioder bl.a i Tripoli i Libyen där han skrev sitt verk Fî sharh al-Muwatta’ för att sedan flytta tillbaka till staden Tilimsân i Algeriet. Vad som är intressant är att Qadi Iyad, ibn Khayr och ibn Bushkuwal, som skrev al-Dawudis biografi, alla skriver att mästaren var helt självlärd. Han hade ingen lärare utan hade inhämtat all sin vida kunskap genom egna studier. Trots att han är vida prisad, även under sin egen livstid, så ledde detta en gång till att några malikitska lärde i Qayrawan bestred en av hans fatawa med argumentet att han inte hade någon lärare. Utöver denna isolerade händelse var han inte ifrågasatt.

Stora andalusiska auktoriteter satt vid al-Dawudis fötter och studerade, däribland ibn ’Abd al-Barr och al-Bûni, som senare kom att bli de ledande auktoriteterna inom hadith i den västliga världen. Imam al-Bûni spenderade 5 år klistrad vid al-Dawudis fötter. I al-Bushkuwals verk om Tarikh a’immat al-Andalus, de ledande imamerna från Spanien, listar han sexton av al-Dawudis främsta studenter. Al-Bushkuwal skriver i inledningen till sitt verk att han ämnat fortsätta på verket Tarikh ’ulama al-Andalus av ibn Faradi, som också han var en av al-Dawudis studenter. De främsta av Imam al-Dawudis elever i Spanien var; mästaren al-Faradi från Cordoba, hadith-auktoriteten ibn ’Abd ul-Barr, Shaykh al-Bûni från Cordoba, Imam al-Namarî som också var lärare till ibn ’Abd ul-Barr, mâliki-auktoriteten Ibn Maymûn från Toledo, Qadi Abu’l-Mutarrif från Cordoba, al-Wa’îz från Cordoba, juristen ibn Fârisal-Tâyi, ibn al-Sabûni av Cordoba, ibn Râshid av Cordoba, ibn al-Aftas från Sevilla, ibn Khâlis al-Umawi från Toledo, al-Fazârî av Sevilla, ibn al-Hajjâl av Cadiz, Abu’l-Walîd av Sevilla.

Studenterna flockades kring al-Dawudi och att ha studerat vid hans fötter ansågs en stor heder, trots att han alltså var helt självlärd. Hans kunskap var så manifest att ijaza var oviktigt, och ingen av skolans storheter har någonsin betvivlat al-Dawudis rang eller ansett sig för fina att dricka från hans arv. Detta omkullkastar också perspektivet att en persons värde blott och enbart ligger i diplom utfärdade av hans lärare och vidhåller istället att en persons storhet kännetecknas av elevernas excellens och huruvida utlärandet burit frukt.

Imam Burhân ad-Dîn som levde på 1300-talet skrev om al-Dawudi och listade att hans främsta böcker var:

Al-Nâmî fî sharh al-Muwatta’
Al-Wâ’yî fî’l-Fiqh
Al-Nasihah fî sharh al-Bukhari
Al-Idâh fî radd ’alâ’l-Qadirîyyah

Andra böcker av al-Dawudi är Kitâb al-Amwâl, Kitâb al-Usûl och Kitâb al-Bayân. Av dessa bevaras idag ett manuskript av Kitâb al-Amwâl på Madrids bibliotek och vi ber och hoppas att detta arv ska återuppväckas i Spanien.

zp8497586rq

Kommentarer avstängda.