Shaykh ibn 'Ajiba om sufishaykhens villkor

januari 26, 2012 3 Kommentarer »
Shaykh ibn 'Ajiba om sufishaykhens villkor

Ash-Sharif Mawlana Sidna Shaykh ibn 'Ajiba (1747–1809) om villkoren för den vägledande shaykhen. 

Shaykh ibn 'Ajibas viloplats

Shaykh ibn 'Ajibas viloplats

Det som Shaykh Sharishi säger om villkoren för en person att vara shaykh i tarbiyyah beträffande att han måste vara kunnig i både de yttre och de inte vetenskaperna är fullkomligt korrekt. Men rörande de yttre vetenskaperna (shari'ah), så är kravet att han ska inneha den kunskap han behöver för sig själv i personliga angelägenheter, och det som hans murid behöver för att kunna färdas på den spirituella vägen. Vad det innebär rent konkret är de grundläggande reglerna för at-tahara wa' s-salat (renlighet och bön) ty det förfaller sig så att det finns mycket i de yttre vetenskaperna som inte berör den personliga sprirituella färden till kungarnas Kung, så som fiqh-reglerna i mordfall, lagstiftningen rörande brott och straff, skilsmässa och slavars frigivning. Om saker vore annorlunda så skulle många av de mest välkända personligheterna på den sufiska Vägen, förebilderna i dygd och sann kunskap, degraderas från deras höga rang ty många av dem var kunniga i den yttre Lagen (shari'ah) medan många andra bara visste om Lagen det som är de basala nödvändigheterna för envar muslim.

Jag säger, om du inser detta, inser du även felaktigheten i påståendet av de som säger att shaykhen måste vara kunnig i alla de islamiska vetenskaperna, så att om dessa vetenskaper skulle försvinna så skulle han ensam kunna återuppliva dem. Hur skulle det ens kunna vara så, när så många av våra erkända obestridda shuyukh var totalt oskolade?

I 'Awarif al-ma'arif så citeras Bayazid al-Bistami av Suhrawardi med orden: ”Jag slog följe med Abu 'Ali al-Masnadi, och jag lärde honom vad han behövde för att kunna utföra hans basala religiösa plikter, medan han lärde mig om ren tawhîd och metafysik”.

Det är också välkänt att Shaykh ibn 'Abbad ar-Rundi erhöll sina spirituella öppningar genom en totalt oskolad man, och så även al-Ghazzali. Det är också allmänt erkänt att Ghazwani var oskolad i de yttre vetenskaperna och om någon kom och frågade om fiqh så sände han dem vidare till sin egen murid, al-Hibti.

På samma sätt, den som vägledde våra egna shuyukh, vår mästare 'Abd ur-Rahman al-Majdhûb, hade ingen kunskap om de yttre vetenskaperna, och många av de största helgonen var helt olärda men trots detta fullkomligt genomdränkta av helgonskapets hemligheter.

Beträffande de inte vetenskaperna, då måste den spirituella vägvisaren vara kunnig eftersom hela syftet med en shaykh är att han ska förmedla denna kunskap, och muriden söker bara en vägvisare så att han ska kunna färdas på Vägen och lära sig tariqans metod and den Högsta Sanningen (haqiqa). Därför måste shaykhen ha perfekt kunskap om Allah,

Hans attributer och namn och hur de manifesteras samt deras mening och detaljerna däromkring, deras nytta, visdom och hemligheter. Han måste ha perfekt kunskap om vägens hinder, shaytans knep, och om de olika formerna av spirituella upplevelser samt de spirituella stationerna. Han måste känna till allt detta genom egen erfarenhet, så att om han tillfrågas om dem ska kunna ge svar om hur de undviks. Han måste ha styrkan och modet att överkomma alla hinder och gå bortom allt detta, både öppet och i hemlighet. Shaykhen måste vidare ha en genomträngande insikt genom vilken han ska kunna fastställa lämpligheten hos de som söker hans vägledning så att han ska kunna ge varje sökare vägledning på hans egna premisser och vägleda honom till den kortaste vägen varigenom han når sin Herre. Detta sades av al-Fasi.

As-Sahli sade: ”En av de nödvändiga villkoren för den spirituella vägvisaren är att han har tillräcklig kunskap om Qur'anen och sunnan för att kunna utföra de plikter han ålagts av den heliga Lagen, och kunna klara av sina vardagliga affärer. Om detta uppfylls och han ges den inre visdomen av Allah så kommer han därigenom inneha ett ljus som kommer leda vägleda honom bland människorna och leda honom till en djup förståelse av vad Qur'anen och sunnan säger”.

Och Abu'l-Hassan ash-Shadhili sade: ”Envar spirituell vägvisare som inte skänker dig gåvor från bortom slöjan är inte en sann vägvisare”. Måhända menade han genom detta att den sanne shaykhen skänker något till muriden även när han är fysiskt frånvarande.
Han sade också: ”Vid Allah, jag kan ta en man till Allah i ett enkelt andetag”.
Och shaykh Abu 'Abbas al-Mursi sade: ”Vid Allah, inget kan i det yttre hända mellan mig och en person utom att jag tittar på honom, och därigenom skänker honom all nytta han behöver”.

Och jag säger att jag personligen mött, och all tacksamhet tillkommer Allah, även i vår tid män som bara genom en blick skänker otrolig nytta, och jag har befunnit mig i deras sällskap och insett att de sannerligen är arvtagare till ash-Shadhili och al-Mursi, må Allah vara nöjd med dem och tillåta oss att följa i deras fotspår. Amîn.

från boken al-Futuhat al-Ilahiyya fi sharh al-Mabahith al-Asliyya.

Ibn 'Ajiba föddes som hassani sharif i en berbisk klan, Anjra, som bebor den marockanska kusten från Tanger, Tetouan och längsmed Medelhavets kust. Redan som barn föddes hans intresse för kunskap och memorisation av Qur'anen samt studiet av ämnen som klassisk arabisk grammatik, religiös etik, poesi, tafsir och qira'. När han blev arton år gammal lämnade han sitt föräldrahem och påbörjade djuplodande studier i Qasr al-Kabir under Shaykh Muhammad al-Sousi al-Samlali. Det var där han introducerades i vetenskaperna, konst, filosofi, islamisk rätt och djupstudier i tafsir. Han reste sedan till Fes och studerade under ibn Souda, Bennani och al-Warzazi och där blev han också murid i Darqawiyyah tariqan år 1793 och kom att bli tariqans representant i de norra delarna av Jbala-regionen. Shaykh ibn 'Ajiba levde och verkade runt Tetouan och dog i pesten år 1809. Hans många författade verk är fortfarande mycket uppskattade bland sufier.

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

zp8497586rq

3 kommentarer

  1. Salahuddin 27 januari, 2012 på 02:08 -

    Bismillah alRahman alRahim

    Här är några kommentarer som kan belysa vissa aspekter av texten, och må Allah belöna er för ert goda arbete.

    För att inte missförstå Sayyid Ibn ’Ajibas redogörelse av sufishaykhens villkor är det viktigt att se detta inom dess kontext samt att förstå skillnaderna mellan dagens sufism och sufismen för endast hundra år sedan.

    Muslimerna innan det sekulära intåget till den muslimska världen levde ett liv som var väldigt beskyddat och där de externa kunskaperna var mycket starkt etablerade antingen genom utbildning eller genom dess implementering i samhället. Det fanns en stark närvaro av shari’ah och det var väldigt svårt att utav okunnighet falla i synd eller innovation då samhället till vis del uppfostrade människorna.

    Detta kan lätt förstås om vi ser på oss själva idag och lagen i de länder vi lever i. De flesta människor har aldrig studerat lagen men är väl insatta i många av lagens detaljer särskilt sådant som rör deras vardag, lagar som berör köp, arbete, bostad, äktenskap osv.

    Ibn ’Ajiba säger ”renlighet, bön och liknande” och vi kan fråga oss hur mycket fel vi gör i våra vardagliga sysslor på arbete, i butiken, då vi gifter oss eller skiljer oss…

    Det är viktigt att märka skillnaden mellan oskolad [ummi, som Ibn ’Ajiba använder genomgående i texten] och olärd [jahil]. I vår tid skolas vi till att uppnå den nivå av kunskap de oskolade hade i Ibn ’Ajibas tid, även om vi luras att tro annat. Den som studerat något av de yttre vetenskaperna vet sanningen i detta påstående.

    För det är onekligen så att sufismen har förändrats från att huvudsakligen ha varit en skola av andlig vägfarelse, Ihsan, till att innefatta även Iman och Islam. Och då detta har är verkligheten, räcker det ofta inte till med den mängd kunskap Ibn ’Ajiba sätter som villkor.

    Då han säger: ”och det som hans murid behöver för att kunna färdas på den spirituella vägen.”, är det viktigt att förstå att detta kan skilja sig från tid till tid. Människor idag vänder sig till sufishaykherna i annat än tasawwuf då de är i behov det.

    Det den som har viss erfarenhet av tariqa idag ser, är att den huvudsakliga aktivitet som sker i de flesta turuq är av annan natur en tasawwuf.

    Vi ser även att sufishaykher idag uttalar sig i sådant som inte berör tasawwuf och därmed inte följer det som al-Ghazwani gjorde, och det framstår tydligt att de inte riktigt vet vad de talar om.

    Tyvärr som kan många murider inte skilja på vad shaykhen kan och inte kan tala om då de ofta leds till att tro att shaykhen är lärd inom Islams diverse vetenskaper och tar hans ord utan frågasättande.

    Då sufishaykherna insåg faran detta, och detta är inte ett helt nytt fenomen även om ignoransen idag är större, satte de flesta strikta villkor för ”shaykh-skapet”. Detta måste även ses i ljuset av hadithen: ”Allah tar inte bort kunskap genom att ta bort den från människornas [hjärtan], men genom att ta bort de lärda, tills det att inga lärda finns kvar och människor kommer att ta okunniga till ledare, ledare som vid frågor kommer att svara utan kunskap och på så sätt kommer de gå vilse och vilseleda andra. [Bukhari och Muslim]”.

    De kände självklart även till de lärda som Ibn ’Ajiba nämner, men de såg dessa som undantag och dessa män var ofta shaykher till få murider och inte grundare och ledare av stora rörelser. Och just dessa fall är faran störst.

    Det är dessutom så att den yttre kunskapen är bevarande och beskyddande och en sak man kan lära sig från historia är de rörelser som inte baseras på gedigen och djupt rotad kunskap förvinner på ett sätt eller annat. Antingen genom totalt försvinnande eller genom vilseledande, och inom sufismens historia finns det exempel på båda.

    Det är dessutom viktigt att förstå att Ibn ’Ajiba här kommenterar ett stycke av al-Sharishi där han nämner vikten av yttre kunskap och där han citerar de stora sufishaykhernas sägen gällande vikten av yttre kunskap, sägandes bla. : ”Vi tar inte som ledare i vår tariq de som innehar antingen det yttre eller det inre, utan endast de som förenar båda…” , ”Den sökande ska inte tro att han kan nå denna ställning [shaykh] genom hans intelligens eller genom att läsa i sufiernas och de vises verk samt att handla och kämpa och utföra böner, nej vid Allah, denna sak är inte lätt.” .

    Man ska därför inte tro att han inte lägger vikt vid yttre kunskap utan det han besvarar är de som överdriver och påstår att man måste vara mujtahid mutlaq för att bli en sufishaykh.

    I Kunskap och des inhämtande finns dessutom mycket nytta för den andliga resenären då det är ett av de få sätten att bryta ner ”uppbyggd ignorans” och den trångsynthet och arrogans som detta medför. Att sitta med människor som i fyrtio år suttit med Qur’anen och Haditherna.

    Även om de inte alltid är de bästa andliga vägvisarna så bär de en stor börda i att bevara, försvara och förmedla vidare detta arv, som utan tvekan utgör religionens grund, dess inre och yttre. Denna erfarenhet är viktig för den sökande men ännu viktigare för den som leder.

    Hur ska man leda till Allah och i Profetens [sallAllahu alayhi wa alihi wa sallam] fotspår om man inte är djupt rotad i Qur’anen och Sunnah, det låter mer som en motsägelse… Därför nämner al-Sharishi i samma text att Imam Junayd sa: ”den som inte nedtecknar haditherna och memoriserat Qur’anen får inte tas som ledare i denna sak [tasawwuf]”.

    Och Imam Maliks sägen är ännu ett bekräftande på vikten av att vara djupt rotad i de yttre vetenskaperna:

    ”Den som fördjupat sig inom rättsläran [tafaqqah] utan att fördjupa sig inom tasawwuf blir sannerligen syndare, och den som har fördjupat sig inom tasawwuf utan att fördjupa sig inom rättsläran blir sannerligen en kättare, och den förenar mellan dem har sannerligen uppnått sanning.”

    Det har blivit en felöversättning som är viktig att korrigera:

    ”Jag visar dig att du genom att veta detta också kommer att förstå falskheten hos vissa människor som hävdar att shaykhen måste vara kunnig i alla de islamiska vetenskaperna…”

    ”Jag säger [Ibn ’Ajiba]: om du inser detta, inser du även felaktigheten i påståendet av de som säger: att shaykhen måste vara kunnig i alla de islamiska vetenskaperna…”

    Det hade varit bra om ni hade kunnat översätta stycket som Ibn ’Ajiba besvarar som att det sätts i dess kontext.

    Och Allah vet bäst…

  2. Abdussalaam Nordenhök 27 januari, 2012 på 09:38 -

    Bismillah wa salatu wa salaam ´alaa Rasuli Llah,

    Min gode herre och husbonde, denne enkle dräng omfamnar dig, kysser din hand och omfamnar även din korrigering av följande passage:

    ”Jag visar dig att du genom att veta detta också kommer att förstå falskheten hos vissa människor som hävdar att shaykhen måste vara kunnig i alla de islamiska vetenskaperna…”

    ”Jag säger [Ibn ’Ajiba]: om du inser detta, inser du även felaktigheten i påståendet av de som säger: att shaykhen måste vara kunnig i alla de islamiska vetenskaperna…”

    Även om det bör tilläggas att all översättning i själva verket är en omtolkning. Det översatta blir därmed en bärare av en menings inre andemening och inte alltid en exakt replika ord för ord.

    Sayyidi, som tack för din korrigering kan jag blott skänka dig tillbaka en korrigering av det du skriver:

    Du skrev: ”Det är viktigt att märka skillnaden mellan oskolad [ummi, som Ibn ’Ajiba använder genomgående i texten] och olärd [jahil]. I vår tid skolas vi till att uppnå den nivå av kunskap de oskolade hade i Ibn ’Ajibas tid, även om vi luras att tro annat. Den som studerat något av de yttre vetenskaperna vet sanningen i detta påstående.

    Det är inte riktigt korrekt. Ummi betyder helt riktigt oskolad. Men jahil kan inte översättas som olärd. ”Oskolad” och ”olärd” är synonymer. Jahil ska snarare översättas som ”okunnig”.

    Du skrev: Imam Junayd sa: ”den som inte nedtecknar haditherna och memoriserat Qur’anen får inte tas som ledare i denna sak [tasawwuf]”.

    Detta är helt korrekt och riktigt, men tar man detta citat av Junayd och tolkar det alltför bokstavligt så raserar vi våra egna fundament, ifrågasätter våra shuyukh genom 1400 år för att inte nämna sahaba.

    Ibn ’Uyayna, sade: ”Det är av denna anledning det tog så lång tid för ’Umar bin al-Khattab att memorisera surat al-Baqarah, tolv långa år, för att han ville försäkra sig om att varje sak han lärde sig implementerades till fullo i hans eget liv”.

    Givetvis måste vi utgå i att ’Umar bin al-Khattab var legitim att följa i tasawwuf redan innan han memoriserat surat al-Baqarah. Frågan är om vi hade refuserat Uways al-Qarni som sufishaykh? Det skulle innebära en arrogant presentism att avfärda honom.

    Vår utgångspunkt är att följa salaf men genom khalafs filter. Men vårt sikte måste ändå vara riktat mot ursprunget.

    Vi bör inte förvirra oss i formaliseringsprocessen och se den som ett syfte i sig själv. De är blott metoder och filter för hur vi betraktar ursprunget, målet. Imam Maliks Muwatta bestod från början av 10 000 ahadith, men han subtraherade och subtraherade fram till den bok vi har idag, som består av ahadith rapporterat av blott 98 sahaba. Så mer är inte alltid bättre.

    På tal om Imam Malik. Du ger oss det välkända citatet:

    ”Man tasawwafa wa lam yatafaqah fa qad tazandaq wa man tafaqaha wa lam yatasawaf faqad tafassaqa wa man jama`a baynahuma fa qad tahaqqaq”.

    Men hur är det egentligen med dess isnad? Sufiern skall per definition vara ifrågasättande av sig själv. Inom sufismens paradigm citerar vi ofta fritt och utan krav på isnad när det stärker vår egen ”sufiska” position, medan vi drar fram isnad-kortet mot våra wahhabitiska bröders bruk av citat från salaf som stärker deras märkliga ’aqeedah. Rättvisans väg är att applicera samma mall på både sig själv och andra.

    Själva rotorsaken till att jag ens lagt upp ibn ’Ajibas passage på hemsidan är fenomenet ”arrogant sufism” för att inte säga ”infantil sufism”, ett sandlådefenomen där murider hävdar att just deras shaykh är den bäste och mest lärde. Det finns godhet i alla som strävar på Vägen och umman blir komplett genom dess myriad av former, inte genom legalistisk konformism. Själva tasawwufs kärna är ödmjukhet. Tasawwuf är ihsan, att människan förstår vidden av att hon inte är den som betraktar och dömer världen utan att hon är den som är under uppsikt, den som blir betraktad och den som står till svars. Beträffande shuyukh, i det sufiska paradigmet såväl som i det rent legalistiska paradigmet, så finner vi bärare av ’ilm som är en direkt antites till islam, att vandra ödmjukt inför Skaparen och underkasta sig. Ibn Rajab varnar oss att kunskapens första steg är just arrogans. Informationen (’ilm) får inte betraktas som existerande i ett vakum. Det är att göra orätt mot Imam Maliks naseeha. För övrigt har vi idag ett överflöd av shuyukh. De har informationen samlad och kan citera från morgon till kväll, men många av dem har varken visdom eller medmänsklighet.

    En annan aspekt om varför Ibn ’Ajibas passage är av vikt är vår utopiska syn på vår muslimska historia. ”Allt var bättre förr” är en idé som varje epok frambringat. Och helt riktigt, ju längre bort från det profetiska ljuset vi kommer desto mörkare blir det. Men det räcker med att studera basal historia för att förstå att vår muslimska historia är kantad av såväl ’ulamas jahl och fasad som de oskolade människornas spirituella förträfflighet, och vice versa. Vår ummah har haft tider av stagnation och vi har haft tider av tajdîd, och så lär det förbli. För att den som hävdar att vi lever i tidens slut går emot hadither om att blott Allah känner tidpunkten. Många muslimer bär på en imaginär föreställning om hur det var förr. Ibn Battuta blev mäkta förbannad redan på 1300-talet då han i Basras stora moské lyssnar på en khutbah på usel arabiska. Då får vi ha i åtanke att Basra inte var en stad i periferin, utan i islams absoluta centrum. Om samfundets bästa predikanter inte ens kunde arabiska på 1300-talet i Iraq, hur kan vi då tro att vår tid ska utmärkas av perfektion?

    Om den genuina traditionella metoden, att sitta framför en mästare och slå följe med de med visdom, samt skillnaden mellan visdom (hikma) och information (’ilm), skriver Ustadh Abdallah bin Hamid från USA:

    ”I frågan om utbildning så har interaktionen med de lärde blivit utbytt mot internetkurser, konvent, fredagspredikan och veckoseminarier. Utöver detta så håller ijazah inte samma signifikans som det gjorde tidigare eftersom fler människor är läs- och skrivkunniga idag än någonsin under vår historia. Förr i tiden var den mänskliga läraren själva boken och auktoriteten genom sin expertis och integritet. Idag har vi många med ijaza, folk med expertis med utan integritet. På samma sätt finns det tillförlitliga lärare utan ijazât. Vidare har idag en ny extremism utvecklats där vissa människor tycks tro att ijaza är detsamma som att ha bemästrat ett ämne eller att ijaza betyder att en person är lärd. Det är faktiskt så att i 9 utav 10 fall så betyder bara ijaza att en person har läst en bok tillsammans med en lärd person och alltså inte att personen ifråga har bemästrat vetenskapen. Pånyttfödelsen av diskussionen om ijazât har också lett till en politik som är emot västlig utbildning och det är en extremism som måste undvikas. Båda utbildningsformer är medel att nå målet och inte målet i sig själv. Sann lärdom är resultatet av ett levande kontinuerligt studium där man fortsätter lära sig och fortsätter studera, fortsätter göra misstag för att sedan korrigera dem. Det är så lärdom erhålls, oavsett hur man når fram till kunskapen. Varken diplom eller ijaza var metoder som uppenbarades av Allah till Hans Profet, sallallahu ’alayhi wa sallam. Återigen, det kan komma gott från båda metoder, med dessa metoder kommer inte i närheten av den genuina traditionella metoden. Naturligtvis kommer jag hävda att dessa fall har lett till nymodigheter i de traditionella aspekterna av den klassiska religiösa läroplanen. Men vad det visar är att vi alla är påverkade av moderniteten till den milda grad att det är nästintill omöjligt att återskapa utbildningsmetoden som den en gång var eller hur vi ”föreställer” oss att den såg ut. Eller så kan det vara så att Traditionen är dynamisk och anpassar sig efter vår tids växlingar i de områden som generellt ses som föränderliga?”.

    Det var inte alltid bättre förr. ’Ulama i al-Azhar med högvis av ijazât och mäkta bevandrade i de yttre vetenskaperna som givit fatawa att det är rätt och riktigt att förslava svarta muslimer bara för att ge ett exempel. Devshirme-terror mot ahl ul-dhimma som system under hundratals år. ’Ulama som godkänt bruket av hashish. Islam nådde Indien på 700-talet men ännu på 1300-talet talade sultanens ’ulama vid hovet inte arabiska, utan persiska. På 1830-talet i Kairo kunde den högste qadin inte ens arabiska, utan var en importerad osman. Muslimerna har aldrig levt skyddade liv så som du säger. Världen består i alla tider av en hel del icke-ideal. Men helt riktigt så har den generella kunskapsnivån bland ’awwam varit betydligt högre än den är bland dagens muslimer.

    Du skrev: ”Det den som har viss erfarenhet av tariqa idag ser, är att den huvudsakliga aktivitet som sker i de flesta turuq är av annan natur en tasawwuf”.

    Jag instämmer helt i detta, mawlana. Men eftersom vi inte har en implementerad shari’ah på plats så är vår tid inte en tid av tariqa, utan en tid där man måste samla människorna i jama’at, kalla dem tillbaka till det mest basala.Vi lever i en tid där det åligger varje muslim att kalla människorna tillbaka till Lagen. För utan den yttre Lagen finns det inte tariqa eller haqiqa, och hela diskussionen om villkoren för en murshid blir intetgivande.

    wa Allahu a’lam.

  3. Salahuddin 27 januari, 2012 på 13:26 -

    Bismillah alRahman alRahim, wa alSalat wa alSalam ´ala Rasulillah wa alihi,

    Du har helt rätt i att ” all översättning i själva verket är en omtolkning” men jag ansåg att innebörden i detta fall skiljde sig väsentlig, vilket den inte borde.

    Ummi är den som inte är skriv eller läskunning men kan troligtvis användas till oskolad, Profeten [sallaAllahu alayhi wa alihi wa sallam] var ummi men lärd. Och oskolad är: ”OSKOLAD, p. adj. 2 som icke fått (tillräcklig) utbildning (i visst fack o. d.), icke (tillräckligt) utbildad, icke skolad; äv., i utvid gad anv., om själskrafter (begåvning, anlag o. d.).” [SAOB]

    Dock så har jag [enligt SAOB] förstått att olärd och okunning är synonymer… ”[OLÄRD.ssg 1] 1) om person: icke lärd l. kunnig l. bokligt bildad l. studerad (på visst område), som icke har inhämtat kunskap;” [SAOB]

    Dessutom så är det väl så att synonymer inte alltid bär samma innebörd men liknande eller närliggande. Allt detta är språkligt och det kan du troligtvis bättre än mig, den innebörd jag ville ha fram var att man på deras tid, även om men inte genomgick formell skolning [oskolad] så var de lärda i religionen. Det fanns ett praktisk lärande.

    Imam Junayds uttryck behöver inte tas ordagrant men den indikerar en viktig innebörd, att en shaykh måste vara väl grundad i Qur’anen och Sunnah. Sayyiduna Omar och Uways var väl grundade i Quranen och Sunnah utan att ha formell skolning och likaså många av salaf. Dock de skiljer sig från oss i att de hade verktygen till att förstå Qur’anen och Sunnah, något vi saknar och därför krävs det för oss denna formella skolning. Dessutom hade de en levande och praktisk tradition av islam som kunskapskälla.

    Formaliseringen är endast ett medel och ett verktyg som de lärda lagt ut då ett behov har funnits för den.

    Vad gäller Imam Maliks kända citat och dess isnad är det viktigt att förstå ett antal punkter.
    Det första är att de lärda har under generationernas gång återberättat detta citat för riktigheten av dess innebörd oavsett vem som sade det. Och däri ligger dess huvudsakliga styrka inte att den tillskrivs Imam Malik.

    Det andra så används detta citat inte som bevis i sig utan endast ”ett bestyrkande” och därmed är inte dess isnad lika relevant.

    Vad gäller isnad kortet gällande ’Aqidah är just för att det gäller ’Aqidah och de använder åsikter tillskrivna en del av salafs lärda eller falska eller svaga hadither för att bekräfta trosartiklar som de sedan använder som grund för att kalla andra muslimer kättare.

    Det är således inte av orättvisa vi har olika kriterier utan det är olika ämnen vi talar om, och därför gäller olika regler.

    Din avsikt är bra och jag har inget emot artikeln i sig men jag ville försäkra mig om att inte intrycket ges av att Ibn ’Ajiba kallar till ett skiljande mellan den yttre kunskapen och den inre. Det är ju ändå så att majoriteten av alla erkända sufishaykher under historiens gång har haft ett starkt deltagande i de yttre och legalistiska vetenskaperna.

    Att det finns bärare av ’ilm som inte uppfyllt att handla i enlighet med det är något självklart, men de har inte rätt att vara sufishaykher, även om de säger sig vara det. Detta är för att kunskap inte är det enda villkoret. Och att kunskapens första steg är arrogans innebär inte att man inte ska ta det steget, utan att man inte ska fastna där.

    Vi vill inte ha ”arrogant sufism” men vi vill inte heller ha ”ignorant sufism”.

    Utopisk syn på muslimsk historia är fel, att det går utför dock är onekligen en verklighet. När det sägs att vi lever i tidens slut så går detta inte emot att endast Allah vet dess exakta tidpunkt. Detta är då Allah talar om för oss att det är nära och Profetens gav oss tecknen för dess närmande, med hans sändande som det allra första tecknet. Detta är en dock en hel vetenskap som kräver sin tid.

    Och helt riktigt kan vi inte uppnå perfektion men vi nöjer oss inte med situationen utan gör det bästa möjliga utav det.

    Det finns skillnad mellan visdom och kunskap men det kommer ingen visdom utan kunskap, visdom är inte intelligens utan det är något som erhålls då kunskap implementeras.

    Vad gäller ijaza så finns det olika slags ijaza och de flesta som erhåller det och inte har kunskap har erhållit någon slags baraka ijaza där de tillåts återberätta eller läsa osv. Jag har själv sett en del komma och fråga Habib Omar om ijaza i att lära ut Imam al-Haddads böcker men där Habib Omar uttryckligen sagt du har tillåtelse att läsa och studera hans böcker, inte att lära ut. Det finns den ijaza som indikerar att du behärskar ett ämne och denna innehas av få idag relativt till andra slags ijazan.

    Ijaza systemet är inget uppenbarat utan något som implementerades då det fanns ett behov för det. Att det sedan missbrukas betyder inte att den inte är relevant. Det är snarare ett ansvar för den som har studerat att tydliggöra hans kompetens, då allt annat är khiyana. Det är samtidigt viktigt att eleven verkligen utreder om den läraren han har verkligen har kompetensen att lära ut det han gör.

    Att vi har en större mängd läskunniga betyder inte att vi har fler eller mer lärda, snarare tvärtom, vi har fler med ”uppbyggd ignorans”.

    Det var bättre för sett utifrån nivån av kunskap, och att en del av de lärda har gett extrema fatwan under historiens gång indikerar inte mycket, detta skedde även bland salaf. Dock är dessa ting en droppe i havet av all godhet de producerade inom kunskapsområdet.

    Jag har menade inte att man har levt totalt skyddade från synd, utan att islam var mer levande och den generella kunskapsnivån var högre.

    Inte för att det är relevant för ämnet men vem säger att importerade Osmaner inte kunde arabiska, det allmänt kända är att arabiskan var utbredd och akademins språk under Osmanerna, och deras lärda var erkända hos resten av ummahn.

    Jag håller inte helt med om att detta inte är en tid av tariqa, utan jag anser att religionen inte är fullkomlig utan ihsan, och tariqa är ett bra medel för att komma dit. Samtidigt kan dess strukturella egenskaper vara till hjälp även i Islam och Iman. Det jag har erfarit är att Tariqan har hjälpt muslimerna i att bilda sig och implementera Islam och Iman mer fullkomligt.

    wa Allahu a’lam.