Shaykh Abdalhaqq Bewley: Förord till Kitâb usûl ad-Dîn

januari 28, 2012 En kommentar »
Shaykh Abdalhaqq Bewley: Förord till Kitâb usûl ad-Dîn

Rik afrikansk islam

’Uthman ibn Muhammad ibn ’Uthman ibn Salih, författare till verken Kitab Usul ad-deen och Kitab ’ulum al-mu’amala, föddes i Maratta i Gobir på Safars sista dag, 1168 AH (15 december 1754). Han kom att bli känd som Uthman Dan Fodio (son till Fodio). Fodio, på språket Fulani, betyder ”lärd” och var det namn folket gav hans far Muhammad som var rättslärd och sin sons första lärare, som lärde honom Qur’anen. Under hans barndomsår bosatte sig fadern i Degel, en bit från dagens Sokoto, och det var här Shaykh Uthman bodde större delen av sitt liv. Efter avslutade studier med sin far begav sig Uthman Dan Fodio till andra rättslärde för att studera vid deras fötter, exempelvis Uthman Binduri som uppfostrade honom under två år och omformade hans livsmönster till fromhet och att påbjuda den goda och förbjuda det onda. Därefter begav han sig till Shaykh Jibril ibn ’Umar i Agades.

Shaykh Jibril var av berbisk härkomst från Nordafrika och hade emigrerat för att bosätta sig bland tuaregerna i södra Sahara. Uthman Dan Fodio underkastade sig fullständigt denne shaykh och uppnådde genom honom djup kunskap som gav honom verktygen att föra vidare den rena läran. Shaykh Jibril var känd för sin totalt kompromisslösa islam och för hur han med stränghet gav läran till tuaregerna. Uthman Dan Fodio, lika känd för sin kompromisslösa islam, är dock ihågkommen för för sin mildhet mot sina följare. Efter att ha spenderat ett år hos Shaykh Jibril blev tuaregerna så provocerade av hans närvaro bland dem att de tvingade honom att fly varpå han reste på hajj till Mekka. Uthman Dan Fodio återvände då hem till Degel.

Uthman Dan Fodio började lära ut religionen till andra när han var omkring tjugo år gammal och medan han själv fortsatte sina egna studier parallellt. Genom att skänka till andra så följde han den traditionella muslimska metoden, att lära ut och studera samtidigt. Under hela sin livstid lärde han öppet ut till alla de som kom till honom. Han lärde ut genom att göra saker relevanta, på ett språk alla förstod. Hans skara ökade stadigt och flertalet tillhörde vanligt folk. Få rättslärde besökte honom eller visade entusiasm över hans kommunitet. De rättslärde önskade hålla religionen exklusiv och något som bara tillhörde deras egen lilla cirkel. De föredrog att diskutera och läsa obskyra klassiska texter, medan Shaykhens metod bestod i att kommunicera med folket och lära så många som möjligt om islams basala doktrin.

Hans mest kända verk, Ihya as-sunnah, instruerar folk om islam i det vardagliga, som till exempel genom att lära folk om Profetens liv, sallallahu ’alayhi wa sallama. Shaykhens liv kom att bli en manifestation av hans egen bok. Han talade öppet ut mot hedniska sedvänjor som hade blivit introducerade i samhället av så kallade muslimska härskare. Han kritiserade öppet maktmissbruk och kallade människorna till  den enkla vägen som Qur’anen visar och som Profeten och hans följeslagare levde.

Han spenderade tiden mestadels i Degel där han etablerade en fungerande kommunitet bestående av hans egen familj och hans vänner. Kommuniteten var relativt stor och bestod av 62 hushåll, däribland hans egen bror Abdullah, flera läs- och skrivkunniga, några rättslärde och koranrecitatörer.
Shaykh Uthman levde ett enkelt liv. Han undvek det materiella och levde helt utan rikedom eller tjänare. Tidvis drog han sig tillbaka i spirituell ensamhet, men då bara i korta perioder. Under en sådan reträtt upplevde han karamat som finns beskrivna i hans bok, Lama Balaghtu.

 Folk reste över stora sträckor för att studera och dra nytta av shaykhens undervisning. När de skolats skickades de hem för att lära andra och på så sätt sprida kunskapen de erhållit. På detta sätt kom shaykhen att påverka stora landområden. Själv stannade han dock i Degel där han höll offentliga  föreläsningar och lärde folket. Varje torsdagsnatt hölls det dhikr. Han undvek härskarnas hov och rådde sina följeslagare detsamma.

Hans ökade popularitet började oroa de styrande och år 1202 (1788) befalldes han av Gobirs sultan att infinna sig i Magami för ’id-bönen. Efter bönen avsade sig alla hovets rättslärde, omkring tusen personer, sultanen och gick över till Shaykh Uthman Dan Fodio. Trots att sultanens avsikt ursprungligen var att mörda shaykhen, så blev han istället tvungen att erkänna fem villkor som framlades av shaykhen:

1. Att han skulle få kalla folket till Allah utan hinder.

2. Att ingen skulle hindras att följa honom.

3. Att varje man som bar turban skulle behandlas med respekt.

4. Att alla fångar skulle friges.

5. Att sultanen skulle avskaffa de förtryckande skatterna.

Denna överenskommelse placerade nu shaykhen och hans följeslagare i en stark position, och möjliggjorde för honom att kunna nå ut med läran och att etablera islam vart han än reste.  Tio år senare, efter att sultanen Bawa dött och den nye sultanen Nafata blivit krönt, attackerades shaykhens följeslagare. Sultanen deklarerade nu:

1. Bara shaykhen fick lov att lära ut.

2. Ingen skulle få konvertera från sin faders tro.

3. Alla som hade konverterat skulle återgå till sina fäders tro.

4. Ingen tilläts bara turban eller slöja.

Detta var en direkt attack mot den muslimska kommuniteten och tiden för jihad närmade sig. Shaykhen besvarade inte fientligheterna direkt utan fortsatte lära ut. Då Nafatas son, Yunfa, intog tronen i Gobir försökte han lönnmörda shaykhen då han kände sig hotad av den muslimska kommunitetens expansion. Försöket misslyckades, och det var under denna tid som shaykhen skrev sitt verk al-Masa’il al-Muhimma (Viktiga frågor). I detta verk förklaras hijra och jihad som obligatoriskt när muslimerna hotas av hedningar. Hotbilden från Gobirwas här resulterade i muslimernas hijra åt nordväst till en plats som kallas Gudu. Det var i februari, en månad då mat och vatten var bristvaror, och den muslimska kommuniteten, trots att de sedan sex år tränats till strid, var inte redo för varken krig eller resor. Yunfa kände sig hotad och förbjöd muslimsk emigration och stal all egendom om någon vågade emigrera. Konfrontationen var nu oundviklig. Trots att shaykhen tvekade och trots att han ansåg att han inte var stark nog för jihad så utsågs han till Kalif och Amir al-mu’minin.

Den första bataljen skedde då en liten straffexpedition utsänd av sultanen hindrades. Efter detta erövrade muslimerna två städer, Mantakari och Konni, och shaykhen utsåg sin näre vän ’Umar al-Kammu till skattmästare vars uppgift det var att se till att krigsbytet delades ut enligt islamsk lag. Slutligen möttes de två härarna i Kwotto. Muslimerna var numerärt underlägsna och hade svårigheter att stå emot sultanens kavalleri, men de kämpade för Allah och islams etablering och efter en svår strid drog sig sultanens trupper tillbaka. Efter denna seger ökade stödet till muslimerna och de kunde resa fritt i landet. Oftast var de segerrika i striderna. Slutligen, efter att ha färdats hundratals mil under en period på arton månader, så byggde muslimerna en permanent bas åt shaykhen. Under tiden sändes shaykhens son, Muhammad Bello, iväg för att förhandla med de muslimska ledarna i Katsina, Kano, Daura och Zamfara. Han gavs i uppdrag att högläsa ett brev vari alla ledare uppmanades avlägga trohetseden, bay’ah, till Kalifen så som Qur’anen och sunnah kräver. Brevet innehöll också andra råd. De muslimska ledarna accepterade shaykhens auktoritet. Genom detta hamnade större delarna av vad som idag är norra Nigeria under shaykhens styre. Fälttåget fortsatte och islam spreds söderut och österut. Till sist, år 1223 AH (1808) föll sultanens huvudstad Alkalawa i Gobir och sultanen dödades. De flesta av invånarna antog islam. De som inte konverterade flydde norrut. När nu Alkalawa fallit fanns det inte längre något motstånd mot muslimerna och shaykh Uthman Dan Fodios kalifat var etablerat i hela landet.
Shaykh Uthman hade tidigare skrivit en mindre skrift om administration och hur landet skulle styras. Detta var vad som nu tog sig form i de olika amiraten i hela kalifatet. Utöver att amiren verkade som guvernör och samlade in zakat insattes nu också en qadi och en imam, och över dem alla en muhtasib vars uppgift det var att överse de andra styrande och se till att de skötte sina plikter. Shaykhen utsåg amirer i hela riket. Dessa amirer kom att kallas flaggbärare eftersom de alla givits en välsignad fana av shaykhen. Varje amir gavs också ett privat brev med instruktioner från shaykhen.
Shaykh Uthman kunde således återvända till sitt liv som lärare och att författa, något som sysselsatte honom dag och natt. Alla hans vägledande böcker var av direkt relevans för kommuniteten. Hans föreläsningar handlade om maktmissbruk och förtryck. Han varnade med stränghet för dålig behandling av de fattiga och för nepotism. Som alltid fortsatte han att lära människorna basal islam.
Han flyttade norrut från Gwandu till Sifawa där han stannade i fem år. År 1230 AH (1815) flyttade han till Sokoto där hans son etablerat en ny stad. Där dog han som 63-åring den tredje Jumada al-Akhira (20 april 1817). Så som han i livet följt sin älskade Profet, sallallahu ’alayhi wa sallama, följde hans död detta mönster.

Från allra första början av mänsklighetens historia kan ett mönster urskiljas. Gång efter annan anländer en man som upphöjer sitt samfund till Sanningen, till dyrkan av den Ende Guden. Han visar dem hur de ska dyrka Honom och hur de ska leva sina liv. Han ger dem det glada budskapet om Paradiset för de som accepterar och följer honom, och han varnar för nästa livs Eld för de som vänder sig bort. Dessa män var profeterna och sändebuden, Hans mest upphöjda skapelser, som skickats av alltets Skapare som en barmhärtighet för människorna.
Det sista Sändebudet som kom med den sista och mest fullkomliga vägen var Muhammad, må Allah ge honom frid och välsignelse. Sedan hans död har män dykt upp på olika platser på olika tidpunkter och förnyat hans väg och kallat människorna tillbaka till den. Dessa män har fullkomligen givit sig själva åt deras Herre, och de har valts ut för att lära folket, och kring deras personer har islam givits nytt liv.
Shaykh Uthman Dan Fodio är en utav dessa män. Hela hans liv visar oss detta. Hans enda syfte var att sprida islams lära och att kalla människorna till Sanningen, till Allah. Hela hans gestalt har varit ett förkroppsligande av Profeten Muhammas ord och handlingar, må Allah skänka honom frid och välsigna honom. Han var en man likgiltig inför makt eller rikedom. All hans tid spenderade han på att lära ut, skriva, och att kalla andra till Sanningen, må Allah omsvepa honom i Nåd och skänka honom de bästa av belöningar. Ända fram till idag kan vi urskilja hans ljus, och på de platser där hans flaggor vajade ser vi att islam fortsätter blomstra.

– Abdalhaqq Bewley

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

zp8497586rq

Kommentarer avstängda.