Förord till The Return of the Khalifate – Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

februari 6, 2012 Ingen kommentar »
Förord till The Return of the Khalifate – Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

Darqawi.se har valt att översätta Shaykh Dr Abdalqadirs kärleksförklaring till Hanafi-skolan och dess osmanska arv.

***

Denna korta studie som undersöker Kalifatets fall är ett studium som öppnar upp för återvändandets diskurs. Kalifat är inte bara fundamentalt i islam, det är också det nödvändiga basen för makt. Idealiserade koncept om vad som utgör en sann kalif är ett shiitiskt perspektiv vars syfte det är att garantera, eftersom man alltid kan hävda att en person är bristfällig, att kalifat aldrig ska realiseras. På samma sätt, påståendet att det bara tillhör Quraysh visar sig inte bära absolut auktoritet, och vi ser detta historiskt genom osmanernas styre.

Kalifatet måste återvända till det islamiska anatoliska moderlandet, mest för att det var där som sultaniyyah avskaffades genom en coup d’etat. Hur lämpligt det än var är ögonblicket nu borta. Vi såg ett interregnum i osmanskt styre, ett tillfälligt hål i islamiskt styre, mindre än hundra år. Det är inte Osmans ätt som är av värde, utan att Sultaniyyah återvänder till Istanbul, politiskt nav för islam idag. Vilken annan stad kan skryta om böneutropet fem gånger dagligen från 1200 moskéer?

Tiden har avslöjat den så kallade salafi-rörelsen. Vi kan nu se att det var genom den som europeisk imperialism införde räntebaserad bankism, territoriell annektering, och Arabiens ockupation genom bruket av en marionettregim, de kriminella beduinerna tillhörande klanen Saud.
Allt det högtravande pratet om madhhabs och taqlid versus ijtihad och ahadith, en politisk diskurs som betydde kalifatets avskaffande och slutet på den islamiska tron på Allahs fullkomliga makt över existensen. Så som Sultan Abdalhamid II syrligt anmärkte: ”Om Muhammad ’Abduh nu verkligen är en sådan förkämpe för arabisk självständighet, varför kämpar han inte mot den brittiska närvaron i Egypten?”.

Muhammad ’Abduh, elev till den tvivelaktiga shiitiska figuren, Jamaluddin al-Afghani, som i själva verket var en iranier, ses som grundare av den moderna ”fundamentalistiska” teorin. Han blev utsedd Mufti 1899 av Lord Cromer (som tillhörde bankirfamiljen Baring) så att han skulle legalisera bankismen som al-Azhar deklarerat haram år 1898. Cromer sade om denne man: ”Jag misstänker att min vän Abdu i själva verket är en agnostiker”. Han sade också om salafi-rörelsen: ”De är den europeiske reformatörens naturliga allierade”. I Kairo etablerades år 1900 Post-Office Savings Bank och år 1902 följde etableringen av Agricultural Bank (Modern Egypt: Cromer, vol 2, 1908).

Varje basal lag inom islam sveptes bort och man öppnade upp för kafir-styre, fattigdom och förnedring. Det ofta upprepade mantrat Liberté, Fraternité och Egalité gällde bara för ockupanterna och inte för muslimerna. Sedan lagen om ahl ul-dhimma avskaffades så var det bara en fråga om tid innan den turkiska armén förbjöd dess soldater att be bönen i jama’at.

Man finner polisen bevaka ingången till Sultan Ahmad moskén varje fredag, och inte synagogan eller kyrkan. Bokens folk har alltid skyddats, men slutligen var de alltså muslimerna som förbjöds göra dhikr i sina tekkes och de sufiska shaykherna, visdomens folk, tystades ner, fängslades och mördades.
Vi såg att de virvlande Mevlevi dervisherna kunde visas upp för Spaniens katolska drottning, medan det förbjöds för muslimerna som meditationsform.

Slaveri måste också förstås utifrån ett islamiskt perspektiv. Slaveri är en ofrånkomlig beståndsdel i den mänskliga situationen. Islam avskaffar inte slaveri, ingenstans står det att finna. Faktumet är att en betydande del av islamisk lag behandlar denna fråga. En fjärdedel av al-Muwatta tar upp dessa frågor. Islamisk lag placerar slaven i en beskyddad hemmiljö och garanterar mat och kläder, och slaven ska ges samma mat och kläder som sin mästare. Viktigt att säga är att man i islam inte ser slaveri som ett ont öde eller undergång. Slaven vandrar ut i frihet genom äktenskap och kunskap om handel. I grund och botten färdas slaven från samhällets bottenskikt till dess allra högsta befattningar. Alla de styrande i det osmanska samhället hade varit slavar. Alltsedan Sulayman den Stores hustru och fram till Sultan Abdalhamids hustru, hade alla dessa mäktiga kvinnor varit slavar.

Det kan inte ignoreras att eftersom slaveri är ofrånkomligt så ges det bara ett annat namn men utan någon form av rättslig säkerhet. Alternativet är inte ”Frihet” mer än post-dhimmi situationen innebar ”Broderskap”. Dagens moderna slav är naturligtvis flyktingen. Flyktingen är dömd att leva ett liv i social förnedring med en koncentrationsfånges status, en permanent hjälplös icke-medborgare. Hong Kong vietnameserna, hutuerna i Rwanda, afghanerna, tibetanerna, palestinierna, de slaktade offren i Sabra och Shatila. De tillhör alla detta institutionaliserade slaveri, som godkänns av FN.

Den så kallade befrielsen av kvinnan, tvärtemot att ge dem frihet har istället kastat ut dem i socialt kaos, oskyddade, nu offer för seriemördare (ett ganska nytt fenomen) och våldtäktsmän, där våldtäkten numera är en samhällelig realitet, hustrumisshandel och äktenskapets upplösning och godkännandet av otukt som något socialt acceptabelt. Skolbarn ges preventivmedel. Abort, som i islam är en moralisk och inte legal fråga, uppmuntras nu som norm eftersom skönhetsindustrin använder foster som ingrediens i deras antirynkkrämer. Lägg därtill Hollywoods reklam för misogyniska filmer där kvinnan porträtteras som offer för manlig vrede, och resultatet ser vi klart. Det är en total samhällelig kollaps, och kvinnan är oförmögen att uppnå samma makt hon ägde under den osmanska tiden.

Slutligen, kafir-samhället samhälleliga fundament är ockerräntan, kallad bankism, som med sin börs och värdelösa papperspengar har förslavat en hel värld under en liten oligarki som består av kriminella äventyrare, de stora bankirdynastierna. Deras kapitalistiska herrevälde har nästintill förstört världens ekologi och har ödelagt den samhälleliga balansen. Långt ifrån att ha gett oss ”Jämlikhet”, har den under detta mantra förslavat hela världens befolkning. Ansvaret att befria mänskligheten från bankirernas kapitalism ligger hos den mellersta nationen, vår muslimska ummah som är en. Turkiet måste ta sig an denna islamiska plikt, så som Osman Ghazi gjorde, och veckla ut den ihopvikta fanan som väntar dess hjälte i Topkapi.

Syftet med min bok är att visa utom allt tvivel att islam föll, inte genom vapenmakt, utan genom ockrarnas metod. Ingen här kan stå emot en islamisk här. Ingen ränta kan stå emot den krigsförklaring som Allah och Hans Profet deklarerat. Detta är ett budskap som berör hopp och fruktan.

Sultan Abdulhamid

Sultan Abdulhamid

Efterord av Darqawi.se

Den lättsamma och naturliga respekten mellan mästare och slav var alltid en chock för europeiska resenärer i de muslimska länderna.

Ogier Ghiselin de Busbecq som verkade som fransk ambassadör i det Osmanska Kalifatet i Istanbul på 1500-talet skrev efter att ha sett hur det muslimska slaveriet fungerade:

”Jag undrar om han som avskaffade slaveriet verkligen var en välgörare för det allmännas väl? Vi skulle måhända inte behöva alla galärskepp och avrättningar för att hålla folket kuvade, de som bara äger sina egna liv och deras frihet och vars behov tvingar dem till allehanda brott i våra länder”.

John C Hobhouse som reste överallt i det Osmanska Kalifatet under 1800-talet skrev överraskad:

”När en rik man möter en fattig man på gatan hedrar han den fattige inte bara med den sedvanliga fridshälsningen utan går igenom alla de omfattande artighetsseder som de brukar sig av när de möter andra människor”.

Den engelske målaren, författaren och artisten Edward Lear skrev på 1800-talet om det osmanska samhället:

”Ingen man behöver känna skam oavsett var i samhället han råkar vara född”.

Skriv en kommentar