Var Goethe muslim? – Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

mars 21, 2012 Ingen kommentar »
Var Goethe muslim? – Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

 

Var Goethe muslim?

Text av Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

***

Text godkänd av amiren över den muslimska kommuniteten I Weimar, Hajj Abu Bakr Rieger, 19 december, 1995.

 

Goethe sade att det fanns “mycket nonsens i den kristna kyrkans doktriner” (Samtal med Eckermann, 11 mars år 1832). I Goethes egen ”Divan” understryker han värdet av det värdefulla nuet och ögonblicket snarare än att värdesätta den kristna attityden om att bara befinna sig i väntan på nästa liv och genom detta besudla det som Gud givit människan i varje ögonblick i hans liv. Goethe avvisar the kristna synen på Jesus och bekräftar Allahs enhet i ett av hans poem i diktsamlingen ”Divan”:

“Jesus felt pure and calmly thought

Only the One God;

Who made himself to be a god

Offends his holy will.

And thus the right(ness) has to shine

What Mahomet also achieved;

Only by the term of the One

He mastered the whole world”

“Jesus fühlte rein und dachte

Nur den Einen Gott im Stillen;

Wer ihn selbst zum Gotte machte

Kränkte seinen heil’gen Willen.

Und so muss das Rechte scheinen

Was auch Mahomet gelungen;

Nur durch den Begriff des Einen

Hat er alle Welt bezwungen.”

(WA I, 6, 288 ff)

Utöver Jesus och Muhammad – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – nämner Goethe i följande verser också Abraham, Moses och David som representanter för Guds Enhet. Det är välkänt att Goethe kände avsky inför korset som symbol. Han skriver:

“And now you come with a sign …

which among all others I mostly dislike.

All this modern nonsense

You are going to bring me to Schiras!

Should I, in all its stiffness,

Sing of two crossed wooden pieces?”

“Und nun kommst du, hast ein Zeichen

Dran gehängt, das unter allen …

Mir am schlechtesten will gefallen

Diese ganze moderne Narrheit

Magst du mir nach Schiras bringen!

Soll ich wohl, in seiner Starrheit,

Hölzchen quer auf Hölzchen singen?…”

Und sogar noch stärker:

“Mir willst du zum Gotte machen

Solch ein Jammerbild am Holze!”

Även i Wilhelm Meisters Wanderjahre så använder Goethe de direkta orden: “det är en förbannad fräckhet att leka med dolda hemligheter som är gömda i det gudomliga djupet gällande lidandet”. Han säger ”man borde snarare dölja det med en slöja”.

Slutligen, i dikten Sjusovarna som man finner i hans ”Divan” så beskriver Goethe Jesus som en profet: “Efesos uti många år/ Hedrar Profeten Jesus lära (frid vare över den gode)” (WA I, 6, 269)

Sufism / praxis av Dhikr

Goethe var fascinerad av Saadis metafor berörande Sufiern som liknas vid “den förälskade flugan” som flyger in i ljuset där den sedan förgås. Jag ber er reflektera speciellt över en av dikterna från hans ”Divan” . Där finner vi fjärilen som flyger in i ljuset i ”lycksalig längtan/ Selige Sehnsucht” som tidigare var namngiven som ”Självuppoffran/ Selbstopfer” och ”Perfektion/ Vollendung”. I kapitlet om Rumi talar Goethe om åkallan av namnet Allah och välsignelsen i detta: “Already the so-called mahometan rosary [prayer-beeds] by which the name Allah is glorified with ninety-nine qualities is such a praise litany. Affirming and negating qualities indicate the inconceivable Being [Wesen]; the worshipper is amazed, submits and calms down.” (WA I, 7, 59)

Goethe och Islam

Som en ung man ville Goethe ursprungligen studera orientalism, men hans far ville hellre se honom studera juridik. Goethe hyste alltid på en speciell beundran för de första resenärerna till Arabien (Michaelis, Niebuhr). Han fascinerades av ämnet och läste allt han kom över som publicerats om dessa resor. År 1814/1815 när han författade sin Divan så skolade sig Goethe i ämnet under professorerna Paulus, Lorsbach och Kosegarten och han lärde sig även läsa och skriva arabiska. Sedan han blickat över de arabiska manuskripten och eftersom han kände till Qur’anen väcktes en stark längtan i Goethe att verkligen lära sig detta språk. Han kopierade korta arabiska Du’as (böner) med egen penna och skrev: ”I inget annat språk förenas själen, ordet och bokstaven med sådant djup”. (Brev till Schlosser, 23 januari år 1815, WA IV, 25, 165)

Vid 70 års ålder skrev Goethe (Notes and Essays to the Divan, WA I, 17, 153) att han hade då avsikten att “respektfullt fira natten då Koranen skänktes till Profeten från ovan”. Goethe skrev också: ”Ingen kan ifrågasätta denna Boks ypperlighet. Det är också därför som den har förklarats vara oskapad av de verkliga beundrarna”. Goethe tillägger sedan: ”Denna Bok kommer alltid förbli högaktligen mäktig”. (WA I, 7, 35/36).

Ännu idag har vi tillgång till de handskrivna manuskripten som bevarats från hans första intensiva Qur’an-studier från åren 1771 och 1772. Även senare dokument finns bevarade i Goethe och Schiller-arkivet i Weimar. Goethe studerade den tyska översättningen av Qur’anen av J von Hammer, och troligtvis har han även studerat den något färglösa engelska översättningen av G. Sale. Goethe högläste ur J von Hammers upplaga inför hertigen av Weimar och hans familj och gäster. Schiller och hans hustru bevittnade detta och har i sin tur skrivit om händelsen (Schillers brev till Knebel, 22 februari år 1815). Goethe var frustrerad över de ofullkomliga översättningar som fanns tillhanda på latin, engelska, tyska och franska och han sökte alltid efter nyöversättningar. I sin Divan uttrycker Goethe:

“Whether the Koran is of eternity?

I don’t question that!…

That it is the book of books

I believe out of the muslim’s duty.”

“Ob der Koran von Ewigkeit sei?

Danach frag’ ich nicht ! …

Dass er das Buch der Bücher sei

Glaub’ ich aus Mosleminen-

Pflicht”

(WA I, 6, 203)

Goethe studerade noga arabiska handböcker, grammatik, reseskildringar, poesi, antologier, Profetens biografi – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – och han diskuterade flitigt dessa teman med orientalisterna. Goethe uppskattade Hammers (maj 1814) tyska översättning av Diwanen skriven av Hafiz. Allt detta inspirerade honom att författa sin egen “West- stlicher Divan” vars många dikter är inspirerade av olika verser ur Qur’anen (Mommsen, sida 269-274).

Goethe införskaffade originalmanuskript av Rumi, Dschami, Hafiz, Saadi, Attar, Tafsir av Qur’anen, Du’as, en arabisk-turkisk ordbok, och juridiska texter om sådana ämnen som att befria slavar, handel, ocker och arabiska anteckingar från Sultanen Selim.

Goethe såg allt detta, ej som slump, utan som meningsbärande händelser som han bekräftade som tecken från Gud och en del av Hans öde. Hösten 1813 fick han ett gammalt arabiskt handskrivet manuskript som innehöll Qur’anens sista kapitel, surat an-Nâs (kapitel 114), från Spanien som förts ut till Tyskland av en tysk soldat som återvände hem. Goethe försökte själv kopiera texten med hjälp utav några professorer i Jena som hjälpt honom att tyda manuskriptet när han i januari 1814 besökte Tsar Alexanders ryska muslimska soldaters bönesamling i den protestantiska förläggningen i Weimar.

Betrakta också breven skrivna till Trebra, 5 januari år 1814 (WA IV, 24, 91), i vilka han säger:

”När man talar om profetior så måste jag säga eder att det sker saker i dessa dagar som de inte hade tillåtit en Profet att yttra. Vem skulle för några år sedan ha kunnat ana att det skulle hållas en mohammedansk predikan och att Koranens suror skulle mumlas i vårt protestantiska auditorium och ändå ser vi det idag som en realitet. Vi närvarade vid Bashkir muslimernas bönestund, såg deras mulla och välkomnade deras prins till teatern. Jag gavs det speciella hedern att skänkas en båge med tillhörande pilar som i all evighet ska hänga ovanför min spis till dess att Gud tillåter att de lämnas åter”.

I ett brev till hans son August daterat 17 januari år 1814 (WA IV, 24, 110) skriver Goethe: ”Ett flertal religiösa damer har bett oss om en koranöversättning från biblioteket”. Goethes positiva attityd till islam är exceptionellt i jämförelse till hur det varit i Tyskland tidigare. Han publicerade 24 februari 1816: ”Poeten (åsyftande Goethe själv) förnekar inte anklagelsen mot honom att han skulle vara muslim” (WA I, 41, 86). I en annan dikt ur hans Divan skriver Goethe:

Stupid that everyone in his case

Is praising his particular opinion!

If Islam means submission to God,

We all live and die in Islam.”

“Närrisch, dass jeder in seinem Falle

Seine besondere Meinung preist!

Wenn Islam Gott ergeben heisst,

In Islam leben und sterben wir alle.”

(WA I, 6, 128)

Utöver Goethes poetiska passion för skönheten och sublimiteten i Qur’anens språk, så var han ytterst attraherad av dess religiösa och filosofiska aspekt. Guds enhet, vissheten om att Gud manifesterar Sin makt i naturen och skapelsen är några av de teman som Goethes arbete uppvisar. Under den första intensiva studieperioden mellan 1771 och 1772 översatte och kopierade han den första Qur’anen, direkt från ursprunget arabiska till tyska.

Goethe skrev ner olika verser i Qur’anen som lär människan om att hon skall betrakta naturen och alla dess fenomen som direkta tecken på den gudomliga lagen. Den blotta myriaden av fenomen indikerar En Gud. Människans relation till naturen så som Qur’anen presenterar det är nära sammankopplat med läran om Guds enhet och mildhet. Goethes nedskrivna anteckningar av verserna från Qur’anens andra surah visar oss att de bärare pelarna i hans islamsympatier var just detta. Goethe skriver att vi borde finna ”Guds storhet i det lilla” – “Gottes Grösse im Kleinen”, och detta syftar på vers 26 i surat al-Baqara där myggan används som metafor.

Goethe var djupt imponerad över hur Allah talar till mänskligheten genom profeter och genom detta kom han att bekräfta Muhammads profetskap – må Allah välsigna och skänka honom frid!. År 1819 skrev Goethe angående den fjärde versen i surah Ibrahim: ”Det är sant som Gud säger i Koranen: Vi har aldrig sänt ett Sändebud som inte talade samma språk som det folk till vilket han sändes” (Brev till A.O. Blumenthal, 28 maj år 1819, WA IV, 31, 160). Angående samma vers skrev Goethe i sitt brev till Carlyle: ”Koranen säger: ”Gud har skänkt varje folk en profet som talar dess språk (20 juli år 1827, WA IV, 42, 270). Samma sak dyker upp igen 1827 i en av Goethes essäer Germansk romantik Vol. IV. Edinburgh 1827 (WA I, 41, 307).

Goethe såg och erkände de vantrognas fel när de utmanade Profeten Muhammad – må Allah välsigna och skänka honom frid – att göra mirakler varpå han svarade (med Goethes ord):

”Mirakler uträttar jag inte, sade Profeten. Det största miraklet är att jag är. (Paralipomenon III, 14 of the Divan, WA I, 6, 476)

I Mahomet skrev Goethe den kända hyllingssången “Mahomets Gesang”. Profetens inre mening förklarades genom metaforen om en bäck vars ursprung är litet men som växer sig till en flod bestående av forsande spirituella vattenmassor som medryckande och mäktigt löper ut i havet, som är en symbol för det gudomliga. Han beskriver Profetens religiösa geni i det att han bar med sig folket genom att likna honom vid floden som för med sig kvistar och slukar små bäckar. På ett handskrivet manuskript Paralipomena III, 31 ur “Divan” skriver Goethe 27 januari år 1816: “Alla skapade tings krona Muhammed”. (WA I, 6, 482)

Goethe befäster också att sann religiositet manifesterar sig i goda gärningar. Här talar Goethe speciellt om hur den troende muslimen skänker välgörenhet, sadaqa, till de fattiga. I flera dikter i hans Divan “Buch der Sprüche” beskriver han glädjen i att skänka “die Wonne des Gebens”. Se det som rättfärdigt och du kommer alltid skänka, ”Schau es recht, und du wirst immer geben” (WA I, 6, 70) och som redan i detta liv ger välgöraren lycka.

Goethe är också känd för att han tillbakavisar konceptet om slump och tur. Han skriver: ”Vad folk inte förstår och inte inser beträffande deras handlingar som de tycker skiner i sitt eget ljus, slumpen benämner de det – men just detta är Gud, som träder in och upphöjer Sig själv genom det till synes mest obetydliga (samtal med Riemer, november 1807).

Goethes tro på ödet ökade allteftersom (samtal med kansler Miller, 12 augusti år 1827, WA I, 42, 212, WA I, 32, 57) och en vers ur hans Divan lyder: ”Om Allah fastställt mitt öde som orm, då hade Han också skapat mig som orm” (WA I, 6, 113). Han ger många exempel på samma tankemönster i bruket av metaforer som representerar Guds obegripliga makt och den fantastiska lära som härleds ur det som inte människan inte kan utforska. Han skriver: ”de lär ut och bekräftar sann islam, den fullkomliga underkastelsen inför Guds vilja och övertygelsen att ingen kan undkomma sitt eget öde”. Han kom således att nå en personlig tro på underkastelsen under Guds vilja och Goethe såg därutöver det som en befallning att tacksamt acceptera det och inte vara upprorisk inför det. De välkända exemplen på detta i hans skrifter så som “Egmont”, “Dichtung und Wahrheit”, “Urworte Orphisch” och “Wilhelm Meisters Wanderjahre” etc.

I Goethes eget liv finner vi ett berörande exempel i hur han reagerar när hans droska råkar ut för en olycka då han färdas på sin tredje resa till Marianne von Willemer (Juli 1816) som han ämnar äkta efter det att Chistiane dött vilket gjort honom djupt olycklig. Goethe såg denna olycka som en tydlig varning att han inte borde gå vidare i sin intention. Efter händelsen skrev han: ”Därför måste vi förbliva i islam” (alltså befinna sig i fullkomlig underkastelse inför Guds vilja)… (WA IV, 27, 123). Goethe skrev även: ”Jag kan inte säga dig mer än detta, även här försöker jag förbli i islam” (Brev till Zelter, 20 september år 1820, WA IV, 33, 240)

När pesten drog fram år 1831 och många dog så tröstade han en god vän med orden: “Här kan ingen ge råd åt en annan, och envar måste själv bestämma. Vi lever alla i islam, oavsett vilken form vi ger oss själva” (Brev till Adele Schopenhauer, 19 september år 1831, WA IV, 49, 87).

I december 1820 skrev Goethe ett tackbrev till fränden Willemer som skänkt honom en bok med aforismer i vilken han säger: ”Den passar tillsammans med alla rimliga religiösa perspektiv och är en form av islam som vi alla förr eller senare måste bekänna oss till” (WA IV, 34, 50).

När han som soldat deltog i 1792 års krig mot Frankrike skrev Goethe att tron på Guds dom finner sitt tydligaste uttryck i islam: ”Muhammads religion ger oss det bästa beviset om detta” (WA I, 33, 123).

Enligt Eckermanns samtal med Goethe (11 april 1827) så skall Goethe ha sagt till honom, när de talade om att den muslimska andliga uppfostran alltid eftersträvade att lära ut hur man kan betrakta motsatsparen i skapelsen och bemöta tvivel med noggrann efterforsking som leder fram till visshet: ”Det filosofiska systemet hos de muhammedanska folken är en ypperlig måttstock som man kan applicera på jaget såväl som andra för att nå fram till vilket spirituellt tillstånd man verkligen befinner sig på”.

Om Allahs enhet skriver Goethe: “Tron på En Gud leder alltid till resultatet att den upphöjer anden eftersom den även indikerar enheten som varje människa själv bär inom sig” (Noten und Abhandlungen zum West-östlichen Divan, kapitlet Mahmud von Gasna, WA I, 7, 42)

Goethe beskriver skillnaden mellan en profet och en poet och bekräftar rent faktiskt Muhammad – må Allah välsigna och skänka honom frid – som sann Profet med orden: ”Han är en Profet och icke en poet och sålunda skall hans Koran ses som en gudomlig lag och inte en bok författad av en människa, skapad för att utbilda eller ses som nöje (Noten und Abhandlungen zum West-stlichen Divan, WA I, 7, 32).

Slutsats

Efter att ha undersökt materialet ovan och ha sett samstämmigheten i bevisen som framlagts av hans goda vänner, Thomas Carlyle och Schiller, så är det möjligt att nå fram till ett resultat utan minsta tvetydighet eller tvivel.

Allt vi finner i hans vetenskapliga skrifter, speciellt “Zur Morphologie”, är bevis på hans livslånga kall till perspektivet att universum är skapat av ett gudomligt väsen och att denne Skapare inte inhyses inuti Hans egen skapelse.

Han levde sitt liv i ett icke muslimskt land, men anammade helhjärtat den dubbla trosbekännelsen och yttrade högt och klart sin bekräftelse att det inte finns någon gudom utom Allah och att Hans Sändebud, profeternas insegel, var Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid.

Oskolad i de muslimska plikterna, salah, zakat, sawm och hajj, tog han stolt icke desto mindre tillfället i akt och närvarade vid en fredagsbön. Det framstår som klart och tydligt att han såg islam som sin egen Dîn, livstransaktion.

I den välkända hadithen som vi finner i Muslim, Bukhari och de övriga hadith-samlingarna så lär vi oss att bekräftandet av Allah och Hans Sändebud är den oomtvistliga dörren till Islam, och porten till Paradiset.

Därför kan man klart konkludera att Europas störste poet, och det tyska språkets och dess intellektuella traditions prakt, även är den förste muslimen i det moderna Europa. Han pånyttföder i folkens hjärtan en stark vilja att söka kunskap om Gud och Hans Sändebud, som är en kunskap som legat vilande alltsedan mörkret sänkte sig över det Islamska Spanien.

I ljuset av allt detta, och i hans bländande bekännelse av Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, borde han vara erkänd av muslimerna som Muhammad Johann Wolfgang Goethe.

För vidare läsning om Goethe och vad en sann muslim kan lära sig av Goethes skrifter, dess gränsdragning och dess vidder, klicka här för att läsa sidi Tobias Anderssons studie.

Texten ovan är omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Goethes dödsmask - må Gud vara hans själ nådig

Goethes dödsmask – må Gud vara hans själ nådig

Skriv en kommentar