Depression, tvångstankar och waswasa

mars 27, 2012 Ingen kommentar »
Depression, tvångstankar och waswasa
Solnedgång av August Strindberg

Fråga till Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani om depression, tvångstankar och waswasa.

I denna värld i vilken vi lever, speciellt i Väst, kan vi inte undvika att stöta på frågan om depression. Det är ett logiskt ofrånkomligt resultat av den icke naturliga fitrah-fientliga kultur vi byggt upp i modernismens namn. Människorna i dagens kapitalistiska konsumistiska samhälle blir i alltmer accelererande takt diagnosticerade som deprimerade och konsumerar medicin för att hålla det i schack. Det finns ett behov av en omfamnande barmhärtighet för just denna grupp som ju lider av ett inre tillstånd vars vidd bara ser ut att öka och bli mer omfattande ju längre bort vi förs från Dîn al-Fitrah. Skulle du kunna hjälpa oss i hur vi bör förstå detta fenomen genom vår Dîns visdoms perspektiv och lins, och hur man ser på detta i traditionell fiqh?

Hur ska man generellt kunna underlätta för människor som lider av detta?

Fråga 1. Kan en allvarlig depression kategoriseras som en sorts tillfällig ”galenskap” och således i vissa fall omvandla en mukallaf till en icke-mukallaf? Från det lilla jag förstått är depressionens allmänna mönster vågformat, med dagar då den sjuke är förmögen att interagera med världen, samhället och med Allah, och vissa andra dagar då den sjuke inte kan fungera normalt, kan inte äta, kan inte sova eller kan inte annat än att just sova, kan inte hantera ”bördan” i att möta andra människor, och är utöver detta fullkomligt oförmögen att möta Allah i salâh. Utöver detta, det är känt att kvinnor med denna sjukdom har tagit av sig slöjan som är något de i vanliga fall aldrig skulle göra. Detta beteendemönster indikerar således inte alls att den sjuke inte skulle anse att salâh eller hijâb inte skulle vara plikter, men det tycks som om länken mellan tro och handling påverkats negativt, och kan då en person faktiskt tillfälligt anses galen? Hur det än beskaffar sig så är en sådan individ reellt oförmögen att utföra bönen.

Fråga 2. Relaterat till Maliki-skolan. Kan en individ som befinner sig i sjukdomen, depression, praktisera Imam Maliks elev Ashhabs åsikt angående jam’ bi dûni sabab (att slå ihop bönerna utan de sedvanliga orsakerna) i relation till hans/hennes dagliga böner, trots att det är en svagare åsikt i maliki-skolan?

Fråga 3. Vad kan man utifrån traditionell fiqh säga angående de mediciner som skrivs ut mot depression?

***

Svar:

I Allahs namn, Den Barmhärtige, Den Nåderike.

Må Allahs frid och välsignelser och nåd regna över den utvalde Profeten, över hans familj och samtliga följeslagare, och alla de som följer dem genom att aktivt agera i enlighet med det goda budskapet ända fram till Domens dag.

Därefter:

Det är en välkänd princip i Lagen att en person anses vara mukallaf om han befinner sig vid sina fulla sinnes bruk och att han träder ut ur taklîf genom dess motsats, eftersom galenskap om vi talar om lagen eller al-hukm al-wad’î (som är en kategori under al-hukm al-takflîfi) är ett hinder för en person att avgöra domar eller plikten att lyda dem.
Således är galenskap (junûn) som infaller vid den obligatoriska tiden för en bön, det som juristerna kallar waqt darûrî, en ursäkt (’udhr) som nullifierar plikten för en individ som annars är mukallaf att utföra bönen.
Galenskap är förlusten av rationell tamyîz som är urskiljandet av inre tillstånd och yttre tillstånd/handlingar. Tillfällig galenskap skiljer sig från sömn och medvetslöshet i det att det finns ”fönster”(tidsperioder) eller situationer när den påverkade personens intellekt fungerar obehindrat.

Det du kallar ”depression” är en vag benämning. Blott Allah känner till Hans junûd, Hans härar, och denna epok har frambringat en myriad av nya psykologiska (men även fysiska och psykosomatiska) sjukdomar.
Jag känner personligen en person som inte kunde utföra den rituella tvagningen (wudu’) överhuvudtaget på grund av intensiteten i dennes tvångstankar, OCD – obsessive compulsive disorder.

Obsessive–compulsive disorder (OCD) är ett tillstånd av ångest som karakteriseras av inkräktande och påträngande ofrivilliga okontrollerbara tankar, det som vi i islamisk lexikonografi benämner viskningar, wasâwis. Tillståndet medför oro och rädsla och repetativa beteendemönster vars syfte det är att hindra oron med som i realiteten bara förvärrar den. Vanliga sympton är repetativt tvättande av händerna, nervösa vanor och konstant tvivel om huruvida personen verkligen tvättat sig själv korrekt i ghusl eller wudu’ eller istinjâ’, om han/hon verkligen uttalat takbirat ul-ihrâm, missat en del i bönen, har rätt niyyah etc. Den drabbade personen är fullkomligen underkastad dessa sjukliga beteendemönster. Tillståndet kan medföra utanförskap eller sluka personens all vakna tid och leder ofrivilligt till att personen likt en hund som i all oändlighet jagar sin egen svans trots att den inser att den bara jagar sig själv och i vissa fall biter sig själv och vållar sig själv fysisk skada. En drabbad person som lider av OCD kan framstå som paranoid och psykotisk. Den drabbade kan generellt själv urskilja att deras egna tankar och handlingar faktiskt är irrationella och detta i sin tur kan leda till att till personen som insett att de inte själva kontrollerar sitt inre själsliv faller allt djupare och djupare ned i sjukdomstillståndet. Ångesten som uppstår av denna insikt och av att uppleva att kropp och själ inte lyder under det rationella medvetandets befallningar upplevs oftast som värre än fysisk smärta. Den drabbade känner sig oförmögen att ha en direkt relation till Allah eller att konfrontera de vanliga problemen som envar människa upplever i världen utanför det inre själsliga landskapet. Även om de smärtsamt är medvetna om den egna sjukdomen så kan de när de väl befinner sig i viskningens tillfälliga galenskap inte korrekt avväga vad som sker eller inte sker i det yttre i förhållande till deras egna kroppar eller inuti deras egna sinnen. Eftersom de är oförmögna att faktiskt mäta, avväga, skilja mellan falskt och sant, och att ta kontrollen över deras egna tvångstankar trots att de vanligtvis är fullt friska och kapabla (och allt som oftast tillhör den kategori av människor man kategoriserar som geniala med en tendens till perfektionism) så förlorar de den mentala tamyîz och kan inte separera mellan rätt och fel som är själva grunden för det Lagen ser som skillnaden mellan den som står till svars för sina handlingar, mukallaf, och den som faktiskt inte står till svars för sina handlingar, befinner sig i taklîf. Således, personen jag ovan beskrivit som ”galen” är bara betraktad som ”galen” i de aspekter av de obligatoriska plikterna som påverkas, så som rituell renhet och bönen, men gällande andra plikter som exempelvis hajj anses han vara mumayyiz. Även i frågor som zakât, fasta, islamiskt korrekt handel, kontrakt, äktenskapets plikter, att kunna bli bötfälld för brottslig skadeverkan eller andra kriminella handlingar är personen ifråga mumayyiz, ansvarig. Det kan komma sig att en person som lider av OCD eller annan psykisk sjukdom (som är lika ofrivillig som yttre fysisk sjukdom som exempelvis cancer ) inte kan utföra fastan. Då är han/hon lika skyldig som vilken annan sjuk person som helst som inte kan utföra en plikt att kompensera för detta genom lagens givna parametrar.

Väsentligen, vi kan därför säga; oavsett vad den mediciniska orsaken är, så är depression, OCD, schizofreni, manodepressivitet, som lyfter de obligatoriska plikterna från den drabbades axlar bara om den involverar ofullkomlig diskrimination mellan rätt och fel, att den drabbade är ålagd att sträva efter tamyîz och sträva efter att befinna sig i taklîf. Han/hon kommer periodvis att befinna sig i galenskap (junûn) som då gör att han/hon inte är ålagd att utföra en specifik plikt, konstant eller plötsligen, periodvis eller i ögonblicket, men är alltså likväl ålagd att söka en väg ut från sjukdomen eftersom den påverkar hans/hennes plikter. Mutatis mutandis, samma regel gäller för allt som kan uppstå i sådana situationer. Man måste därför justera detaljerna i varje enskilt ögonblick i varje sådant fall. Det är därför en fråga om levande fiqh, och omöjlig att avgöra i breda generella omsvepande termer.

Även om den sjuke är nyckfullt och oförutsägbart galen, legalt sett, och därmed tillfälligt ursäktad så måste den drabbade sträva efter att erhålla sin egen friskhet och fullkomlig taklîf, så som det åligger varje vuxen individ. OCD, som drabbar både barn och tonåringar och vuxna, är den fjärde vanligaste psykiska sjukdomen och alltså lika vanlig som astma eller diabetes. I USA är bedömningen att en utav 50 vuxna lider av en form av OCD. Italien uppvisar samma om inte ännu värre siffror. Jag har genom egna betraktelser bevittnat att vi i Islam har muslimer som blir handikappade av denna sjukdom, och att detta alldeles särskilt drabbar konvertiter eller de som seriöst engagerat sig i fiqh-studier eller de födda muslimer som i deras egna liv återupplivat sina fäders avlagda islamiska arv. Det rör sig främst om muslimer som tar deras Dîn seriöst och som vill vara precisa i allt de gör. Denna perfektionism är en spricka i deras rustning. Det har sagts att det finns en speciell jinn med uppdrag att angripa dem med viskningar. De attackeras just eftersom Shaytân är avundsjuk på dem eftersom de strävar efter Allahs förnöjsamhet. Det är förhåller sig alltså så att de angrips pga deras styrka och inte tvärtom. De utgör ett hot mot Shaytân. Det är ett välkänt faktum att Profetens Följeslagare utsattes av onda attacker och försåtliga insinuationer. Sjukdom i denna Dîn är i proportion till en individs styrka. Sjukdomar, inre och yttre, är således i enlighet med en individs engagemang i religionen. Eftersom en stor del av de som är födda muslimer redan utför Shaytâns arbete genom att de lämnar religionen i samma takt som kuffâr förser dem (såväl som resten av den drogade mänskligheten) med nya opiatiska nöjen och därför besparas också de födda muslimerna i större utsträckning från sådana här sjukdomar eftersom det hos dem inte finns något Shaytân behöver arbeta med.

Med detta sagt, de som drabbas av dessa sjukdomar måste ses som speciella människor som behöver vår kärleksfulla och ömma oro. Men denna oro måste vara sammankopplat med att vi aktivt engagerar oss för deras tillfrisknande. De behöver inte moderns omvårdande utan snarare faderns hårda uppfostran. De måste ömsint men med stark emfas och visst tvång söka psykologisk hjälp om de inte själva tar tag i saken. De drabbade känner ofta skuld och skam. Ignoranta muslimer, speciellt de som är födda som muslimer och som lever i ovisshet om religionens verklighet, ökar ofta den drabbade personens skuldkänslor. Som med all form av generalisering måste sådant sägas först när de empiriska bevisen otvetydigt framlagts. Jag ska inte alls tala om ämnet medicinering. Även om vi är emot överdrifterna och girigheten i läkemedelsindustrin så kan vi inte blott baserat på detta börja hylla och glorifiera alternativ medicin, naturmedicin och homeopati och börja hävda att de utgör beståndsdelar i vår Dîn. De tillhör inte vår Dîn. Jag har själv sett individer med ovan nämnda sjukdomstillstånd vars symptom hindrat dem att anförtro sig till Allâh i bönen eller att produktivt interagera med sina medmänniskor och som av andra muslimer tvingats (ofta med goda intentioner) undfly medicinering som hade förbättrat och hjälpt dem i deras tillstånd. Vi får inte bli förvirrade. Allâh har med visdom placerat i viss medicin en kur mot det ena eller det andra. All hjälp är från Honom, oavsett varifrån den kommer. Det som ska ges den sjuke är det som gör honom/henne frisk, om det ger resultat och all kur kommer från Honom, Upphöjd och Prisad.

De drabbade ska också påminnas om följande:

a) Om oron att leva denna Dîn på fel sätt har motsatt effekt och rent faktiskt leder till att du distanserar dig från Allâh och den allra första plikten att utföra bönen, då måste du inse att din oro har en defekt och du måste försöka omdefiniera din oro.

b) Ingen är född perfekt. Allâh är ash-Shakûr. Han är tacksam för lite utav vår godhet. Han är Den Mest Nåderike. VI KOMMER INTE TRÄDA IN I PARADISET BASERAT PÅ VÅRA HANDLINGAR, HUR PERFEKTA DE ÄN ÄR, men blott och enbart genom Hans barmhärtighet.

c) När vi väl insett detta så kan vi inte förlita oss alltför mycket på våra handlingar och deras påstådda ”perfektion”. Om vi skulle förlita oss på dem hade det bara varit en inbjudan till Shaytân att angripa oss genom dem till den milda grad att vi skulle förneka dem eller t o m börja anklaga oss själva för kufr. I ett av breven i boken ”Letters of the Darqâwî Way” förklaras detta vackert; Om vi förlitar oss på oss själva så kommer Allah utelämna oss till oss själva och vår egen ”makt”, och vi vet ju hur våra maktlösa Jag vänder sig emot oss själva.

d) Som Profeten, Sallallâhu ‘alayhi wa-sallam, lagt fram; Vi får inte dö utan att hysa goda tankar om Allâh. Allâh lägger inte en börda på människan större än hon kan bära. Om besatthet och fixa idéer om rituell renhet och korrekt bön etc resulterar i sådan kinkighet att det hindrar dig från att utföra dina basala plikter så bör du minnas att du inte närmar dig Honom genom petitesserna utan genom dess motsats och att plikterna inte fastslagits för något annat än att du ska dyrka Honom. Om det är så som jag beskrivit ovan så har du närt en dålig tanke om Allah genom att föreställa dig att Han ger dig en börda större än du kan bära. Upphöjd är Han från sådana låga tankar! Han är inte i behov av din ”perfekta” dyrkan och inte heller är Han i behov av den självtortyr du ålägger dig själv i att du tror att du utför en mer ”perfekt” underkastelse till Hans befallningar och förbud. Snarare är det så att Han begär att du ska finna Honom genom att förlita dig mindre på dig själv och mer på Honom, ty all makt och all styrka är från Honom, och genom att du håller fast i hoppet (rajâ’) om Hans Nåd. Han vill att den drabbade ska nå Honom genom Hans skönhet och inte bara genom Hans fullkomliga styrka genom att du krossar dig själv under detaljerna i Hans uppenbarade shari’ahs majestät.

e) När Sayyidunâ Adam, frid over honom, brast i adab inför Allah, så blickade han instinktivt på Allahs tron. Där stod det skrivet att Hans nåd överkommer Hans vrede. Så som Shaykh an-Nâblûsî beskrivit; Tronen är Nåd. ‘Ayn-Râ’-Shîn. Den lingvistiska och verkliga motsatsen är Lagen, ash-Shar’, vars rotbokstäver är Shîn- Râ’-‘Ayn. Lagen är strikt. Lagen ber oss att urskilja sanning från falskhet, att urskilja mellan det förbjudna och det tillåtna, och att i det yttre döma till sanningens fördel, att belöna eller att med tvång bestraffa. Det är därför som Jaget (an-nafs) tenderar att retirera från Lagen, och det är därför modernister och perennialister vill att vi ska omfamna en falsk ”all-inkluderande religion” som bara tar i beaktande Verklighetens samlande (jam’) utan det strikta och smärtsamma urskiljandet (farq) som Lagen kräver av oss som muslimer. Modernisterna är kätterska bedragare, ty man kan inte ha Jamâl (skönhet) utan Jalâl (övermakt) i denna jordiska sfär. De som är drabbade av OCD, depression, schizofreni, manodepressivitet etc, måste alltid minnas att Lagens strikhet och Allahs vrede alltid är underkastat Hans Nåd. Det är därför Adam, frid över honom, gjorde tawbah till Allah genom att söka ett medel (wasîla) till Honom i form av Barmhärtighetens Profet, Sallallâhu ‘alayhi wa-sallam, och hans förbön. Att älska Profeten och att följa honom är nyckeln till dörren som leder ut ur galenskapen och psykologisk obalans.

f) Han, Sallallâhu ‘alayhi wa-sallam, har också lärt oss att vår Dîn är tung, och envar som försöker övermanna Lagen kommer att krossas under dess vikt. Vi strävar därför efter balans och en medelväg. Lösningen är därför inte att kasta ut spädbarnet med det smutsiga badvattnet, och i kampen mot waswasa göra sig av med sund fiqh.

g) Våra Salaf drämde våldsamt igen dörren som leder till waswasa, just av denna anledning; att hålla vår fiqh sund, ren och en medelväg. Imam Mâliks skola är extra angelägen och intensiv i att bekämpa viskningar och att stänga dörren som leder till dem. Så medan vi medger att de som är drabbade av dessa viskningar oftast är värdefulla guldgruvor i denna ummah, så lägger vi också emfas på att de måste tvingas ut från denna fallgrop som innebär att de ger näring åt dåliga låga tankar om Allah och föder de demoniska ingivelserna som härstammar från dessa dåliga tankar. När de väl tagit sig ur denna grop så kommer de återigen att beklädas taklîf, ansvarstagande, men då kommer de att ha stärkts och erhållit en djupare kunskap (ma’rifah) om Allah och Hans oföränderliga sunnah som Han ta’ala gett Sin skapelse. De kommer att ha renats och stärkts genom att de övervunnit den sjukdom som Allah barmhärtigt fastslagit för dem, istället för att kastas ut i förtvivlans avgrund.
Besatthet beträffande dessa viskningar betyder att Jaget överfokuserar på sin essens och detta är en makaber och sjuklig självcentrering på den självklandrande nafsen, an-nafs al-lawwaamah, som Allah svurit en ed vid i Surat al-Qiyamah. Nafsen är en mäktig skapelse, och Allah svär inte vid något obetydligt. Detta är ett inre slagfält där en batalj utspelas och vars seger är den själsliga friden i an-nafs al-mutma’innah, som Allah också svär en ed vid i slutet av surat al-Fajr och denna segervissa själ och Hans tjänare ska tillåtas träda in i Paradiset, och vi ber Allah att skänka oss alla ett sådant slut så att vi där kan beskåda Hans ansikte. Motsatsen är an-nafs al-ammaarah bis-su’ (som vi finner i Surat Yusuf) som konstant uppmanar till ondska och fruktar det utslocknande vi strävar efter. Det jag själv betraktat och lärt mig under årens lopp är att det bästa motgiftet mot detta inre självcentrerande gift är att betjäna andra människor genom khidmah. Den som inte betjänar andra och bara fokuserar på sig själv och sin egen imaginära perfekta ”rättfärdighet” kommer fortsätta utsättas för Shaytâns fortsatta viskningar. Att betjäna de äldre, de svaga och de okunniga är nyckeln. Att betjäna kommuniteten, al-jama’ah, och att använda sina talanger för människorna i världen utanför istället för att ägna sig åt självcentrering och självhyllande (självhat är också en egocentrism ) är motgiftet. Den allra bästa medicinen är att betjäna de människor som Jaget tenderar att förringa och vara upprorisk mot; så som att en son eller dotter betjänar och lyder sina föräldrar och att en hustru betjänar sin make eller att maken tar sig i kragen och etablerar denna Dîn i dess yttre ramverk.

Shaykh Muhammad ibn al-Habib, må Allah vara hans själ nådig, sade att shuyukh är läkarna och as-salihîn deras sjuksköterskor. Således föreslår jag återigen att den drabbade söker professionell hjälp, inom sjukvården eller det spirituella sjukhuset, az-zawiyyah. Eftersom det finns få eller inga mästare (shuyûkh inom ihsân/tasawwuf) i de inre vetenskaperna i Väst, och om de skulle finnas tillhanda så är de ofta otillgängliga, så bör den drabbade personen inse sin egen svaghet i att överkomma problemet och underkasta sig all tillgänglig hjälp, även om det så vore från kuffâr.

För att avrunda vill jag påminna om ett av de allra mest signifikanta råd som givits från mästarna i tasawwuf, Shaykh Mawlay al-’Arabi ad-Darqawi, som sade:

”Säg inte Anâ Anâ Anâ (Jag Jag Jag) utan säg blott Allâh Allâh Allâh, och du kommer att få bevittna mirakel”.

Soluppgång av August Strindberg

Soluppgång av August Strindberg

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar