Islamiskt styre – En refutation av modernismen

mars 31, 2012 En kommentar »
Islamiskt styre – En refutation av modernismen

En refutation av islamodemokrati, islamobankism, islamostatism och andra

former av modernistiska nymyntade och nyintroducerade begrepp

av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

***

DEL 1
De breda parametrarna för Islams teoretiska och praktiska tillämpning i
den politiska sfären och beträffande styresskick

Den första aspekten vi vill lägga emfas på är att vi lever i en dekadent epok. Som sådan kan själva tidsandan (trots att den arrogant försöker pådyvla oss dess modernistiska doktriner) inte lära oss något som helst om hur de tidigare generationerna muslimer betraktade religionen, de som verkligen innehade och levde islam, och vad vår upphöjda Dîn, Allahs Dîn, deklarerar. Därför, eftersom imitationen av våra Salaf är själva stöttepelaren på vilken vår väg som Ahl us-Sunnah vilar så säger vi högt och tydligt att de vilseledda modernistiska grupperingarna som famlar i mörkret förstör islam inifrån då de tror på mänsklighetens fortsatta evolutionära utveckling till högre tillstånd (seriemördare?) och att vår tids modernistiska ’ulama har mer rätt och skall ges företräda framför våra Salaf. Vad vi däremot tror, i klar kontrast till modernisternas tanke, och öppet hävdar är att ju närmare ursprunget vi siktar desto säkrare, sundare, mer precist, mer begripligt är den levda implementeringen av Islam och hur Islam bör och skall förstås.

Det måste klargöras utan några som helst fördröjningar att denna artikel inte har som syfte att diskutera den nuvarande situationen som råder i vår ummah där vi ser politiskt fragmenterade nationsstater, från Tunisien till Syrien, från Bahrain till Pakistan, från Turkmenistan till Indonesien. Allt detta är i sig själv innovationer som Islam, när religionen var stark och kuffâr fruktade den, inte pådyvlade sig själv och ännu mindre upplevde. Vi tar inte ställning i alla dessa innovationer och avvikelser och vi vill inte heller agera tjänare till endera läger i denna dialektik. Således är min artikel en introduktion och vars mål inte är att undersöka vilken slags ledare som muslimerna är skyldiga lydnad och vem de ska göra uppror mot och avsätta. Jag kommer istället visa er hur ni och jag själv, som muslimer som ju alla lever splittrade isolerade liv varän på jorden vi än befinner oss, på legala premisser kan organisera oss själva i små organiska emirat knutna till en amir på gräsrotsnivå, och hur vi kan sträva efter självstyre på en sådan realistisk väg. Vi är bara intresserade av att skapa praktiska reella alternativ och vi är ointresserade av att ägna oss åt teoretisk kritik eller analys i våra bekväma fåtöljer och bibliotek. Vad som är av värde för oss är hur vi ska navigera i dessa farvatten i frågan om islamisk politik, i teori och praxis, och vi bekräftar att muslimen står inför precis samma dilemma gällande islamisk politik som dilemmat han stöter på när han studerar fiqh eller tafsîr etc. Dilemmat är följande: Kommer muslimen att följa århundraden av upplyst klassisk islam från de traditionella rättsskolorna och vad de så vackert frambringat, eller kommer han att ta sin islam från moderna doktorer och professorer som föreslår att vi ska omskulptera (RE-formera) våra islamiska vetenskaper? Här har vi den stora frågan och det är den vi ämnar besvara nedan. Vi har redan deklarerat vår ställning i frågan: Sanningen ligger alltid hos de klassiska ’ulama. De kände till denna Dîn. De levde den och implementerade den. Hos dem var islam en levande praxis och inte tjusiga teorier. Moderna doktorer och professorer närmar sig vår Dîn med en helt annorlunda utgångspunkt. De frågar sig själva: ”Hur kan jag komma undan med att rättfärdiga modernismen genom att pådyvla modernismen ”islamiska” termer och namn, och hur kan jag tolka källorna så att jag kan legalisera ränta och ockerbankism, demokrati, inkomstskatt för alla medborgare, revolutioner och demonstrationer, rigida mekanismer för statskontroll av folkens förehavanden, och så vidare.

Den lysande stjärnan av nyttig kunskap från Granada, Imâm ash-Shâtibî, sade med emfas: ”Vår shari’ah är en arabisk shari’ah”. Vi kan därför inte slapphänt använda oss av sådana termer som ”politik”, ”kungadöme”, ”Stat”, ”demokrati”, etc, utan att angiva vad dessa precist betyder enligt Allâh, Hans Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam, våra jurister och våra experter i de olika islamiska vetenskaperna. Vi kan inte börja använda oss av nya termer vars komplexa fenomen vi inte känner till, såsom ordet ”Bank” är ett koncept som aldrig tidigare funnits i arabiska. Det moderna ordet ”Bank” existerar i vardaglig arabiska bara som låneord vilket visar att Islam är främmande inför begreppet fram tills vi nådde fram till denna moderna samtid.

Den första frågan vi ska ta oss an är: Muslimer har emigrerat och befinner sig nu överallt i världen, och befinner sig i regioner där de lever under kuffârs styre. Kan de således inte bara fortsätta leva som de redan gör, och inte störa någon, och bara praktisera islam genom individuell puritansk moralism samt deras privata ’ibadât och helt enkelt bortse från att försöka leva sina liv med självstyre och därmed leva deras ”islamiska liv” även i det offentliga?

Låt oss som muslimer våga ge oss in i en hård men nödvändig självanalys: Det främsta livsprojektet har för de allra flesta av oss kommit att handla om hur vi ska betjäna oss själva, istället för hur vi ska höja islams fana i frågan om styresskick. En av höjdpunkterna i den islamiska civilisationen var utan tvekan Spanien då islam styrde på halvön. En av högpunkterna i detta rikes litterära arv är den djuplodande analysen av det politiska fenomenet, boken Badā’i` as-Silk fī Tabā’i` al-Mulk författad av Ibn al-Azraq. Intressant nog betyder ordet mulk suveränitet, kungadöme, kungastyre, kungligt styre etc. Vi ska komma tillbaka till detta ämne och avvisa de oacceptabla modernisternas tes (som är identisk med de blodtörstande franska revolutionära jakobinerna) att en islamisk kommunitet inte skulle kunna styras av en kung. När vi tittar noggrannare i denna omfattande bok, i de två volymer som behandlar vår sakfråga, så skriver ibn al-Azraq följande:

”Det mänskliga samhällena som bebor jorden är en ofrånkomlig nödvändighet. Eftersom det är en sådan oomtvistlig plikt för människorna att samlas så har de visa gamla männen sagt: ’Människan är ett samhällsdjur med medfött temperament’. Med andra ord, människan kan inte undkomma att skapa samhällsbildningar, det som de kloka har definierat som en samhällsordning, så att de kan leva tillsammans i trygghet och för att arten ska fortbliva på jorden. Människan kan inte leva i isolation, och ändå uppnå de medel med vilka han skyddar sig mot fiender eller tjänar sitt uppehälle”.

Vi muslimer är också underkastade denna naturlag. Vi kan inte vara människor utan att flockas tillsammans i en samhällelig realitet i vilken vi finner vår plats som medlemmar. Ibn al-Azraq förklarar vidare att mänskligheten definieras utifrån de urbana bosättningarna och de nomadiska grupperingarna och att dessa baserar sig på grupplojalitet, och att lojaliteten baserar sig på en eller annan form av på släktskap (spirituell, genom blod eller idémässig) och att en sådan grupp (ahl al-’asabiyyah) utmärks av ett förenat ledarskap. Det är då också givet om styrkan finns så ska en sådan grupp, om de är muslimer, utgöras av mu’minun men också styras av mu’minun.

Den shafi’itiska mästaren beträffande den politiska vetenskapen är irakiern al-Mâwardi som understryker i hans prisade bok Al-Ahkām as-Sultāniyyah att imamat och politiskt ledarskap över muslimerna är obligatoriskt, och kategoriseras som fard kifâyah, dvs att en grupp bland muslimerna måste åtaga sig plikten. Han likställer därför detta med andra kommunla plikter som att söka kunskap som är en plikt som några av muslimerna måste åtaga sig, eller att en grupp bland muslimerna ägnar sig åt jihâd, väpnad kamp som strävar till att upphöja Allahs ord.

Den hanbalitiske domaren Abû Ya’lâ al-Farrâ’ framförde precis samma sak som al-Mâwardî i sin egen bok som även den bär titeln al-Ahkâm as-Sulâniyyah. Sannerligen är det så att frågan om ledarskap är så signifikant att de allra bästa människorna som någonsin uppstått ur mänskligheten prioriterade den akuta frågan om ledarskap framför plikten att begrava den människa, sallallahu ‘alayhi wa sallam, för vilken hela skapelsen skapades.

Min nu avlidne lärare, Shaykh Muhammad ash-Shâdhilî an-Nayfar, må Allâh välsigna honom, som tillsammans med den ädle Shaykh al-Akhwah utgör en värdefull pärla i vårt arv av traditionell kunskap i fiqh och hadîth från Nordafrika, översåg den ypperliga nyutgåvan av Ibn Ridwâns bok Ash-Shuhub al-Lāmi`ah fī as-Siyāsah an-Nāfi`ah som publicerades i Libyen innan inbördeskriget. Ibn Ridwân härstammade från Malaga i sydöstra Spanien. Han inledde sitt verk med en lista av citat från våra ädla föregångare från alla rättsskolor, al-Mâwardî, Ibn Salâm, Ibn Qutaybah, Ibn ‘Abd Rabbih och många fler. Några av dessa citat är:

Ibn Salâm: “En av de många saker som länkar ihop det goda i denna värld och det goda i den tillkommande världen är khilâfah, genom vilken denna Dîn står upprest, och genom vilken muslimernas trygghet försäkras. Det är genom khilâfah som lydnad till världarnas Herre blir komplett.

Ibn ’Abd Rabbih: ”Sultanen är likt betslet med vilken allting, den organiserade strukturen som försäkrar att folkets rättigheter tillgodoses, styrs, och han är den stödjande punkt som försäkrar att alla beteendemässiga gränser inte överskrids och att de föreskrivna straffen (hudûd) som Allah befallt implementeras. Han är masten som både denna värld och nästa cirkulerar kring. Han är Allahs beskydd över landet och Hans skugga som övertäcker Hans tjänare. Det är genom Sultanen som de som utsatts för brott finner upprättelse och stöd och de orättfärdigt förtryckta blir skänkta lindring. Det är genom honom som de despotiska gudsslavarna hålls tillbaka och de gudsfruktiga bland dem ges säkerhet”.

Ibn Salâm säger vidare: ”Vet att denna Dîn inte kan stå upprest utan dess Lag, och att Lagen inte kan skyddas utom genom Sultanen. Detta resulterar i att om inte Sultanen beskyddar den tillsammans med kunskapens imamer så kan den inte skyddas från att bli förvanskad, förändrad, förfalskad i dess domar.

من اشتدت وطأته وجبت طاعته.

Vi kan se detta ske inför våra egna ögon i denna tid. Slutligen, låt oss lyssna på vad den tragiskt mördade poeten vid det abbasidiska hovet, Ibn al-Mu’tazz, säger:

”Religionen stärks genom konungen (al-malik) och konungen ges sin makt genom religionen. Att kungadömet fortlever sker bara genom den öppna manifestationen av religionen, så som religionen också ges sin öppna manifestation genom konungen”.

Ingen storartad muslim från vårt förflutna har någonsin betvivlat dess legitimitet.

Vi konkluderar
• Människan är ett socialt djur så som Allah med visdom skapat henne.
• Grunden för envar social ordning är förenandet genom det gemensamma kittet och gemensamma nämnaren, för muslimer är detta: Islam.
• Muslimer kan inte styras av andra än dem själva. Muslimer måste vara självstyrande.
• Sådant självstyre har definierats av våra lärde från alla de legitima rättsskolorna genom alla århundraden och är ett ofrånkomligt krav i islam och som sådan en fard kifâyah i Allahs oföränderliga Lag, dvs en grupp ur umman måste agera på denna plikt.
• Utan muslimskt självstyre är denna Dîn inkomplett, den kan inte stå upprest, den är sjuklig, svag och handikappad, den har raserats och famlar i blindo, förvanskad och muterad, den har då blivit en otyglad och vild best och dess skellett är urholkat.

***

Del 2

Vi har sammanfattat från det vi nämnt ovan att våra stora andliga vägvisare talade om en Kalif, en Sultan, en Kung, för att sammanfatta, en enda ledare. Denne ledare såg de som den starka struktur på vilken hela vår Dîn vilar och varigenom den skyddas och konsolideras. Profeterna, frid över dem alla, styrde ensamma, och det gjorde även de vägledda kaliferna, kungarna, sultanerna, emirerna, etc som kom efter dem. Ingen styrde genom en kommitte eller ett förenat ledarskap mellan två individer så som två konsuler som byter plats eller ett opersonligt kabinett eller parlament. I den svåra men signifikanta tid som följde när den bästa skapelsen, sallallahu ’alayhi wa sallam, dog visar oss att idén om ett delat islamiskt ledarskap mellan al-Ansar och al-Muhajirun redan lagts fram på bordet där en var menad att alternerat styra i 6 månader för att därefter bli styrd i 6 månader. Detta blev avslaget och tillbakavisat av sahaba.

Även om vi i del 1 ovan sade att vi inte skulle handskas med vår samtid och dess härskare i våra fragmenterade muslimska nationstater så måste vi nämna att det varit den obrutna praxisen i vår ummah, från de vägledda kaliferna och de ädla Umayyadiska mästarna Mu’âwiyah och ’Umar bin ’Abdi’l-’Azîz, fram till de Osmanska Sultanerna, genom ’Abbasiderna, Ayyubiderna i Stor-Syrien, Almohaderna och Nasrid dynastin i Spanien, Adârisah och Mariniderna i Marocko, Aghlabiderna i Tunisien, Mamluk sultanatet i Egypten och Moghul-härskarna i Indien, och inget islamiskt samhälle har styrts annorlunda än genom en ledare som styr, från sitt utnämnande fram till sin död (utom i de udda fall när ledaren själv abdikerat). Den islamiska korrektheten beträffande denna metod har inte helt sonika förändrats, och frågan om hur länge en politisk ledare styr, år eller decennier, är fullkomligt irrelevant precis som frågeställningen om shari’ah tillåter honom att styra fram till dess att han möter sin Herre.

Vi har också sett att kungadöme av muslimerna i århundraden blivit betraktat som en acceptabel form av ledarskap över det muslimska samhället. Emedan ordet dīmuqrātiyyah så uppenbart inte är ett arabiskt ord och därför är demokrati inte en islamisk term och inte heller islamisk i sitt väsen. Miljoner sidor har författats av våra oceaner av kunskap, våra lärde, om hur man på bästa möjliga sätt ger råd till ”kungar och sultaner”, även om vi alla accepterar att Kalifat är det allra bästa exemplet på hälsosamt islamiskt styre.

Den malikitiske lärde, at-Turtûshî, som är välkänd för sin rigiditet och strikthet i religiösa frågor, skrev sin välkända manual som alla efterkommande ’ulama citerat ur därefter, Sirāj al-Mulūk (Den vägledande lampan för konungar).
Den hanafitiske lärde Abû Zayd Ahmad bin Sahl al-Balkhî (som är den person som högst sannolikt är den som skrivit ett verk som felaktigts tillskrivits al-Mâwardî) namngav sitt verk Nasîhah al-Mulûk (Det uppriktiga rådet till kungarna).

Den shafi’itiske lärde al-Ghazâlî gav oss verket At-Tibr al-Masbūk fī Nasīhah al-Mulūk (Ådran av uppriktiga råd till Kungar) som han därutöver dedikerade till den dåvarande sultanen Muhammad bin Malik Shâh. Att denne inte var kalif gjorde alltså inte hans styre oislamiskt eller illegitimt i al-Ghazalis perspektiv, och denne man är Hujjat ul-Islam, Islams bevis.
Den fantastiske Abû Mansûr ath-Tha`ālibī från Nishapur försåg oss med verket Âdâb al-Mulûk (den föreskrivna etiketten för Kungar). Exemplen på sådana verk är i sanning omöjliga att räkna.

Hur ska man då i islam påvisa validiteten i den politiska auktoriteten som ligger hos en enda person? Valkampanjer har aldrig funnits och folkliga massmöten var aldrig vår praxis, trots att Allah skulle kunna ha lärt oss dessa koncept och identifierat dem för oss, utvecklat dem och bejakat våra intellekt att undersöka saken närmare. Saken är att muslimerna aldrig har vänt sig till dessa möjligheter, och detta är i sig själv ett bevis på den tidlösa fitrah om sund ledarskap som Allah placerat i människorna. Även efter det att muslimerna, som var i konstant kontakt med Väst genom krig, handel, diplomati, kulturell påverkan osv, kom att lära känna det parlamentariska systemet, demokrati, republikens struktur och allt det andra som hade spridit sig i Dar ul-Kufr, så omfamnade de inte dessa ideal utan behöll Sultanatet i form av det vördade Osmanska styret. Det var först efter kolonialismens brutalitet som de västliga sekulära idealen pådyvlades muslimerna och kom att förändra den socio-politiska väven, och de besegrade och kuvade muslimerna började därefter imitera de nya dominanta härskarna, i enlighet med den naturlag som presenteras i Ibn Khaldûns analys om hur besegrade folk uppför sig i relation till segraren. Det var först efter nederlaget som förslagen lades fram om hur en ”islamisering” av Västs politiska strukturer skulle kunna ske och hur man skulle kunna rationalisera Sanningens religion så att den passade med västliga ideal.

Abû Bakr, må Allah vara nöjd med honom, utnämnde sin efterträdare ‘Umar, son till al-Khattâb. ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, utnämnde en liten grupp bland de inflytelserika muslimska ledarna, ahl ul-hall wa al-’aqd, som gavs uppgiften att välja en ny ledare efter hans död. Ingen ur detta rådslag av framstående personligheter som hämtats ur den bästa generationen som någonsin uppstått ur mänskligheten ifrågasatte legaliteten och sundheten i dessa två manér att utnämna en efterträdare. I verket Al-Ahkām as-Sultāniyyah presenterar al-Mâwardi de två sätt genom vilka det politiska imamatet ges legitimitet i shari’ah:

1. Genom att de inflytelserika muslimerna väljer en ny ledare, dvs att eliten i den muslimska kommuniteten i ett naturligt organiskt muslimskt samhälle ses som de legitima talesmännen i frågan.
2. Genom att föregående ledare utnämner sin efterträdare.

Det finnas alltså inget utrymme för någon universell rösträtt.
Al-Mâwardi går sedan vidare och diskuterar de olika åsikterna om hur många ur eliten som minimalt ska vara närvarande vid en sådan utnämning av ny ledare.

Efter att al-Mawârdi avvisat förslaget om att alla muslimer måste vara närvarande och rösta vid en sådan utnämning tar han upp exemplet med Abû Bakr som utnämndes till kalif av den faktiska eliten som inte inväntade den stora massan muslimer som var frånvarande. Det förklaras vidare att två varianter existerar; att 6 inflytelserika muslimer samlas och utnämner 1 utav de 6 att styra, och detta är vad al-Mâwardi säger är det de lärde föredragit. Den andra varianten finner vi i ibn ’Abbâs föredöme när han sträckte fram sin hand för att svära trohetseden till ‘Alî, må Allah vara nöjd med dem båda, så att resten av umman kunde följa honom i detta. Det finns nästan inga andra varianter som någonsin lagts fram av de lärde genom hela den muslimska historien i vårt ofantligt rika litterära arv. Det är inte lämpligt att jag skulle gå in i dessa avvikande detaljer för att förklara nyanserna i vad de lärde alltid varit överens om. Saken är klar, ledaren utnämner sin efterträdare eller så läggs uppgiften hos en liten grupp av eliten ur umman, och en sådan grupp är i varje samhällsbildning lätt att identifiera och Qiblans folk utgör inget undantag, och dessa ska utse ny ledare. Vi kommer längre fram lite djupare forska i den hyllade icke-islamiska metoden, demokratiska val, som plågar mänskligheten och likt en pest förgiftat det mänskliga sinnet på alla tänkbara nivåer, på mikro och makronivå, i våra samhällen samt våra familjer.

Den shafi’itiske mästaren Badrud-Dīn bin Jamā`ah, citerar i boken Tahrīr al-Ahkām fī Tadbīr Ahl al-Islām (det exakta avgörandet i styresskicket beträffande islams folk) ‘Ali, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, när han sade att en rättvis härskare är bättre än mycket regn eftersom folk efterliknar sina ledare i deras Dîn. Om ledaren agerar rättvist sprids detta till folket, rättigheterna beskyddas, förtrycket försvinner, himlen öppnas och skänker rikliga gåvor (regn, fruktbarhet, välstånd) till rikets människor, jorden frambringar riklig växtlighet i alla tänkbara former, välgörenhet sprids bland människorna, och lukrativ handel expanderas. Detta är det oföränderliga mönstret Allah placerat i Skapelsen, till den milda grad att Badrud-Dīn bin Jamā`ah vidare förklarar att det inte finns ett högre mänskligt tillstånd (maqam) i förhållande till Allah än för den rättvise härskaren, utom för profeterna som sprider Allahs religion eller de änglar som befinner sig i Hans närhet. Ahmad bin Hanbal, må Allah överösa honom i Nåd, sade:

”Om jag bara hade getts en enda bönhörd bön som garanterats att bli uppfylld, då hade jag bett för Sultanen, detta eftersom landets och människornas sundhet baserar sig på hans sundhet och på hans politik, och även dess motsats är lika sann”.

Den rättvise härskaren styr således över ett sunt och ordningssamt islamiskt samhälle.

Badrud-Dīn b. Jamā`ah kategoriserar Imamatet i två kategorier: Det som sker med fri vilja eller det som sker genom våld och tvång. I den första kategorin kan det inte finnas fri vilja om vissa villkor inte uppfylls. Ledaren måste vara muslim. Vi kan inte styras av kuffâr, det är vad vi öppet medger. Den Imam som väljs av fri vilja måste vidare vara: Man (och får alltså inte vara kvinna). Han ska vara modig, ha ett fungerade intellekt, ha kunskap, han får inte vara fysiskt handikappad. Vi är inte idealister, så om han äger dessa kvaliteter är uppror förbjudet även om en bättre lämpad kandidat måhända existerar. Det är det nästintill enhälliga tillvägagångssättet som följs av Ahl as-Sunnah. Det är visdomens tillvägagångssätt och tar i beaktande den existentiella balansen. Vi kan inte i all oändlighet kivas om vem som är bäst lämpad av två kandidater. Fullständig enhällighet är en omöjlighet i en sådan subjektiv värdering och medan vi bråkar vidare slits hela samhället itu. Så om en trohetsed svurits till en sådan Muslim, en som besitter ovan nämnda krav, och det inte finns en korrekt insatt ledare som redan besitter posten, så är kandidatens imamat etablerat och avklarat.

Vad är vi skyldiga en sådan ledare? Vi är skyldiga honom vår lydnad i precis allting om det inte samtidigt medför olydnad till Allah och Hans Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam. Allah har sannerligen sagt: ”O ni som tror, lyd Allah och lyd Sändebudet och de som styr över er” (Surat an-Nisâ’: 59). Allah har således gjort lydnaden till en ledare underkastat lydnaden till Honom och Hans Sändebud. Vi är inte nazister som (påstått) bara följt order i att utföra omänskliga brott. Låt oss antaga att en make har dött och hans överlevande hustru har rätt till en del av hans klarlåtenskap. Denna rättighet är henne given genom Allahs oföränderliga Lag. Låt oss vidare antaga att Sultanen befaller dig att du, om du är skatteindrivare, inte ska skänka änkan hennes rättighet men istället använda pengarna till ett annat projekt, så som att finansiera en ädel islamisk sak; att bygga en moské eller en madrasa, som Sultanen befallt ska byggas. Din lydnad gentemot Sultanen går i detta fall emot Islam. Du ska då enligt islam inte lyda Sultanen eftersom han ber dig att gå emot islam. Faktiskt är det så att du genom att säga ”Nej” till honom i realiteten lyder honom eftersom du följer den rangordning som Allah gett.

Vi går vidare till Badrud-Dīn bin Jamā`ahs nästa steg i förverkligandet av imamatet. De två sätt som vi talat om ovan är även det Badrud-Dîn bekänner sig till. När det gäller det offentliga valet av en ny ledare som utses av eliten, de framstående i samhället och de lokala emirerna, speciellt de som har möjligheten att närvara fysiskt så som skedde när Abû Bakr utnämndes, så förklarar Imam Badrud-Dîn att ett speciellt antal inte krävs och att legitimiteten i en persons styre inte baserar sig på att trohetseden svärs av alla muslimer spridda i hela islams rike. Snarare är det så att när nyheten når ut till alla de olika delarna av det muslimska riket så är folket där ålagda att lyda den nye ledaren, såtillvida han uppfyller de basala kraven som vi nämnt ovan.

Jag lägger fram vad den absoluta experten i frågan, Badrud-Dîn bin Jamâ’ah, som av alla och envar ses som normgivande för Ahl as-Sunnah, säger = Det finns ingen demokrati i islam. Det som är av värde är inte att rösta, att kräva att även jag (på latin; ego) ska få lov att deltaga och att jag är likställd med alla andra ”medborgare”, utan om att en kvalificerad ledare utses så att vi under hans styre kan göra vad vi är ombedda att göra; nämligen att dyrka Allah. Ledaren kan utses av företrädaren eller genom en grupp framstående personligheter, så som skedde när sayyidunâ ’Uthmân valdes. Ledaren måste naturligtvis vara en valbar kandidat beträffande de basala kvalifikationerna för jobbet.

Den tredje och sista legitima möjligheten, säger Badrud-Dīn bin Jamā`ah (och med honom instämmer den överväldigande majoriteten från Ahl as-Sunnah när Islam var en kraftfull levd verklighet), är att om det inte finns någon Imam som styr och en person genom sin egen styrka, såtillvida han är kvalificerad och har uppbackning, utnämner sig själv som Imam så är detta fullt legitimt och det blir för den vanlige muslimen obligatoriskt att lyda. Många moderna muslimer som är förgiftade efter decennier av modernistisk propaganda kommer att avvisa en sådan idé, samtidigt som de inte har några som helst problem med att en icke vald finansiell elit av bankirer styr över varje del av deras samhälleliga liv och att bankirerna styr över muslimerna med stöd från deras lydiga lakejer och vasaller, de skatteindrivande nationsstaterna. Denna mäktiga lilla elits maktverktg är den vansinniga filosofin vars manta är “all makt år Folket”, och som sedan ger diktatoriska rättigheter till en person eller en liten skara män (oftast idag kvinnor som agerar pseudomän) som använder sig av doktrinen de kallar ”Folkets vilja” som de hycklande hävdar sig lyda under och som de säger sig representera. De lyder ingalunda ”Folkets vilja”, varken i frågan om avskaffandet av kärnkraft eller upprättandet av dödsstraff i Sydafrika eller Turkiets inträde i EU.

Vi har redan nämnt att vår Dîn är en realistisk avspegling av fitrah, och vi har redan understrykt hur viktigt det är i vår Lag att vi har potent och starkt ledarskap. Om en före detta slav så som Baybars steg i graderna och erhöll makten, etablerade sig själv som envåldshärskare, och implemenetrade Lagen och tillät muslimerna att dyrka Allah, och definierade sig själv styra muslimerna i islams namn, och besegrade mongolhorderna i ’Ayn Jâlût, så utbrast våra klassiska muslimska jurister: ”Detta är lagligt och fantastiskt!”. Men i vår omskulpterade tid ställer sig de besegrade och förnedrade muslimerna istället upp och protesterar: ”Detta är emot Islams anda, det har inte skett något allmänt val och går emot rösträtten”. Naturligtvis, när modernisterna väl är färdiga med sitt eviga käbblande kommer det inte att ha varit något fältslag, ingen batalj, och ingen seger åt Allahs modiga tjänare. Eftersom Allah förbjudit de troende att ägna sig åt självdestruktivt beteende, sade våra insiktsfulla lärde så som Badrud-Dîn bin Jamâ’ah:

”Även om det inte har skett en tidigare utnämning eller bay’ah till den mest lämplige kandidaten så är en sådan persons imamat etablerat, bay’ah anses vara avklarad, och lydnad inför honom är en plikt för alla muslimer så att de splittrade muslimerna kan enas under en fana och tala med en förenad stämma”.

Så som Badrud-Dīn bin Jamā`ah förklarar; även om en sådan maktövertagande och självutnämnd Imam måhända är okunnig eller så moraliskt förtappad att han i vissa aspekter agerar som en fâsiq så nullifierar detta inte hans ledarskap enligt den sundare av de två juridiska hållningarna i frågan. Man väljer helt enkelt inte det större onda, anarki, sönderfall, upplösning och en reell kastrering av det islamiska styret genom att skapa ett maktvakum i dess topp. Samma juridiska dom är applicerbar om en annan ännu starkare ledarfigur träder in på scenen och upplöser föregående självutnämnde ledares imamat och sedan etablerar sig själv som ny härskare. Som den skarpsinnige sahabin ’Abdullâh bin ’Umar, som var muslimernas ledande faqih under salafs epok, sade under de stridigheter som skedde i al-Madînah, så som Badrud-Dīn bin Jamā`ah citerar honom i slutet av sin juridiska översikt:

”Vi stöttar den som har övertaget”.

Låt oss damma av vissa mentala spindelnät:
Dessa stora män från islams urspungsepok höll inte orubbligt fast vid en sorts realistisk medelväg (väsenskild från cynisk realpolitik) sammansvetsad med en sorts basal essentiell rättvisa, pga att de var bakåtsträvande eller inte hade nåtts av “upplysningen” från de sista tre eller fyra århundradena. Nej! de höll inte heller fast vid denna medelväg för att de bekände sig till en sorts Machiavellisk idé om att ändamålet helgar medlen oavsett vilka medel eller vilket ändamål. Inte heller för att de godkände brutalt övervåld eller att de stöttade tyranni. De höll inte fast vid denna medelväg för att de inte riktigt hade förstått Boken och Sunnan så som vi nu djupsinnigt har förstått den genom den magiska linsen ”progressiv humanism”. Inte heller för att de ansåg den organiserade strukturen i det islamiska samhället måste vara enat under en effektiv statsapparat under det nuvarande ledarskapet så länge ledarskapet uppnådde de allra mest basala kraven på att döma i enlighet med Allahs Dîn. De höll fast vid sin medelväg för att de ville se Allahs Dîn ha makten. För dem (trots att vi själva som muslimer idag inte tycks vilja det – vilket också våra handlingar vittnar om) var detta projekt det essentiella livssyftet. Det var för att de verkligen ärligt och uppriktigt ville se Islam implementeras, och de stöttade en sådan implementering med sina liv, som de uppnådde så höga spirituella inre nivåer. Det var utav denna vilja som deras ’ibâdât kläddes i sanningens dräkt och konkret förändrade deras liv och deras familjers liv och medförde att människornas flockades till Sanningens Dîn.

Badrud-Dīn bin Jamā`ah understyker sedan den juridiska domen att det inte kan finnas två imamer samtidigt i samma land. Så mycket för nationsstaterna, och kallet till att välja nya muslimska presidenter och revolutionära ledare.

Vi sammanfattar
– På den högsta nivån i vår framgångsrika islamiska civilization har vi styrts av en muslimsk ledare.
-En sådan ledare vidmakthåller makten, såtillvida han inte träder ut ur islam, från den dagen han tillträder fram tills den dagen han dör. Det finns ingen begränsning av hans styre eller tillfälligt ledarskap.
-Kalifat är den ideala formen av styre, men kungadöme eller sultanat har accepterats av bärarna av sann kunskap och sann praxis i denna ummah, oavsett tid eller plats, och de är eniga om att det inte går emot islam.
-Att göra uppror mot ledarna bara för att de är kungar eller sultaner är en demonisk praxis som omfamnar två onda ting, att man förstör det islamiska styret och att man förtjänar förnedring i det tillkommande livet.
-Att påstå annorlunda är att baktala bättre muslimer än dig och mig och arrogant påstå att de har förstått islam på fel sätt i över tusen år innan vi nådde fram till denna degenererade epok där vi plötsligen lett umman ut ur mörkret och in i den upplysta och moderna tiden.
-Islamiskt ledarskap etableras genom att en härskare utnämner sin efterträdare eller genom att den kunniga eliten väljer en stark kandidat.
-Det är också möjligt att ett styre når sitt slut genom ett militärt maktövertagande om det inte redan existerar en etablerad härskare.
-Det finns i islam inga opersonliga institutioner, och ingen rösträtt för alla och envar, de okunniga såväl som för våra hövdingar.
-Det kan inte finnas delad makt.
-Ledaren ska bli åtlydd i allt såtillvida detta inte leder till att du bryter mot Herrens bud.

***

Vad är den politiske ledarens uppgifter i Islam?
Är det att sköta den yttre lagen i muslimernas samhällsbildning eller är Imamen också den slutgiltiga auktoriteten i juridiska debatter om fiqh eller i de frågor som berör de inre sanningarna, den spirituella vägen (tarîqah) och dess inre Verklighet (haqîqah)?

Utan tvivel bär en Profet eller en walî alla dessa uppgifter i en och samma person. Det hindrade däremot inte vår Profet, sallallahu ´alayhi wa sallam, från att utnämna ett flertal av följeslagarna till olika administrativa eller politiska poster. Det är alldeles speciellt av värde för oss att i den allra bästa generationen, de som han, sallallahu ’alayhi wa sallam, lärde upp, uppfostrade och knådade, så finner vi att en av de allra främsta av dem, ’Umar bin al-Khattâb, utnämnde de juridiska genierna att sköta legala dispyter och domar och gav dem fria tyglar att döma. Det är genom en sådan bred politik som rikedomen och olikheterna i följeslagarnas legala domar förts vidare och har kunnat nå oss från de allra bästa utav de främsta följeslagarna.
När Kalifatet utbreddes så blev de olika rollerna mer specifika och mer precist definierade. Ibn Khaldûn lär oss att samhället består av tre fundamentala lager:

1. Den styrande eliten, som var i behov av en speciell sorts mentorskap och uppfostran för att förebereda dem för deras nobla uppgifter, att arbeta för samhällets goda, den offentliga sfären, så att muslimerna kunde vara fria att dyrka Allah i ett rättvist samhälle.
2. Noblessen, de som utgjorde den styrande elitens rådgivare, de klanliga hövdingarna, de kunniga juristerna i de yttre vetenskaperna, sufimästarna, etc.
3. Handelsmännen.

Varje klass i samhället hade sin plats, och varje person kunde bidra till muslimernas uppdrag; att arbeta för att upphöja Allahs ord. Varje sfärs folk kände till vilket vattenhål de skulle dricka ur och alla visste var de hörde hemma.
I verket jag nämnt ovan, Nasīhah al-Mulūk (det uppriktiga rådet till konungarna) så förklarar al-Balkhî om varför han anser att kungar överhuvudtaget är i behov av uppriktiga råd. Han radar upp anledningarna och den fjärde av dessa bakomliggande orsaker som han nämner är att kungarna (upptagna som de var att styra landet) av alla olika kategorier av människor är de mest osannolika att närvara vid ’ulamas lektioner och de som minst troligast närvarade när de lärde undervisade folket om hur godheten implementeras. De styrande var därför de som var mest fjärran från kunskapens folk. Fantastiska böcker av as-Suyûtî, Ahmad Bâba at-Timbuktî etc har skrivits om plikten för de lärde imamerna att försöka undvika de politiska imamerna och besittarna av politisk auktoritet.

De politiska härskarna tillskansar sig inte rollen som ’ulama, även om de styrande traditionellt sökt sig till de lärde för att få uppriktiga, och ofta benhårda, råd och för att erhålla vägledning, uppmaningar och förmaningar från både de kvalificerade juristerna och de kapabla sufierna. På samma sätt tillskansar sig inte ’ulama den politiska makten eller ikläder sig den styrandes mantel. Imām Abū Hanīfah, Malik ibn Anas, Imām ash-Shāfi`ī och Ahmad ibn Hanbal försökte aldrig styra denna ummas politik. De undvek de styrande och strävande inte efter att erhålla politisk lydnad. De uppmanade inte muslimerna att gå emot härskarna om de fann att de styrande inte var 100 % rättvisa eller inte uppnådde samma moraliska ypperlighet som de själva. Det finns inget sådant koncept som att de lärde ska styra politiskt över det muslimska samhället. Ledarna respekterade de lärde just eftersom de sistnämnda inte beblandade sig med dem i deras palats och vid hovet, så att de kunde förbli självständiga och utan fruktan och kompromiss tala sanningens ord när det så krävdes av dem, även ansikte mot ansikte med de mäktiga härskarna. De lärde befann sig inte i Sultanens palats eller satt med i kommitter med styrelseledamöter över ”islamiska finansiella institutioner” som var pro-bankism. De lärde livnärde sig inte på stipendium från härskarna. De var inte i behov av löner från kontrollerade akademiska institutioner så som universitet. De behövde inte höga löner som påverkade dem att ”gå i en specifik riktning” för att behaga makten. Ordet madhhab betyder just; gångstig.

Bland de som sökte kunskap valde härskarna domare och officiella muftis, och senare skapades även institutioner så som Shaykh al-Islâm eller Överhuvudet för Profetens efterkommande och de formaliserades av Abbasidiska, Buwayidiska och Osmanska guvernörer. När detta skedde och de utsågs att styra i dessa funktioner så blev kunskapens män också medskyldiga till hur politiken fördes, och detta förklarar varför så många utav de lärde avvisade utnämningar till sådana ämbeten, till den milda grad att de ofta gömde sig för att undvika maktspelet. Domarkåren är rent faktiskt en formell politiskt administrativ tjänst (wilâyah) och stod som sådan under härskarens makt. Detta till trots så använde sig domarna inte av deras sociala rang som kunskapens och rättfärdighetens beskyddare för att iscensätta revolter och sedan själva ta makten. Beträffande de andra lagren ur eliten, de fuqahâ’ och ‘ulamâ’ som inte var domare eller officiella muftis eller liknande, så skötte de modigt och med uppriktighet deras roll i samhället genom att upplysa muslimerna om religionens parametrar medan de var totalt självständiga i förhållande till maktapparaten. Sanna sökare av kunskap är ointresserade av denna dunyâ: “Bara de utav Hans tjänare som har kunskap fruktar Allah (surat Fâtir: 28).

Den främste av efterföljarna, Sa`īd bin al-Musayyib (som var ofantligt mycket större än alla andra i hans tid och vi refuserar esoteriska förslag om att Uways al-Qaranī skulle vara den främste), satt med klar och tydlig intention i den Profetiska moskén i al-Madīnāh på exakt samma plats som ’Umar bin al-Khattâb brukade sitta, och han undvek all interaktion med härskarna, men stöttade likväl deras rätt att härska.

Muslimerna har aldrig styrts av en kommitte bestående av ’ulama, s k mullah-styre.

Mästarna i de inre vetenskaperna, tasawwuf, skydde ännu desto mer att beblanda sig med maktapparaten. Al-Ghawth, så som Mawlānā ‘Abdu’l-Qādir al-Jīlānī’, som på sin tid styrde den inre dimensionen och hade al-aqtāb, al-abdāl, al-nuqabā’ som lydde honom så som guvernörer i det yttre lyder under den yttre politiske imamen. Al-Ghawth ingrep inte i det världsliga styret. Han utnämnde inte kandidater eller avsatte politiska ledare och han inkräktade inte i deras styre. Han undvek den politiska sfären. Han gav däremot råd till de muslimska härskarna och bad Allah att skänka dem ädla karaktärsdrag och godhet i deras förehavanden.

Enligt den store gnostikern från Fes i Marocko, ‘Alî al-Jamal, så upprätthålls det yttre kungadömet av Allahs intima vänner (awliya) från det inre, och Allahs intima vänners dyrkan av Honom säkerställs genom den yttre kungens beskydd. Det inre och det yttre lutar sig på varandra. Så som Allah den Upphöjde sager: “Han låter de två stora vattenmassorna röra sig fritt och mötas. Mellan dem har Han likväl dragit en skiljelinje som de inte kan överskrida.
Ett utav dessa två hav är det salta Lagens hav, som ’ulama upprätthåller och de styrande dömer i enlighet med, och det andra havet är den inre Verklighetens söta hav av Ihsân som tillhör sufierna. Mellan dem finns ett näs, en barzakh så som versen beskriver.

När det muslimska Spanien började falla de giriga kristnas händer så räddades landet i flera århundraden av nomadiska stammar på Västafrika. De var kända som ”de beslöjade männen” eller som Murābitūn (eller Almoraviderna så som orientalisterna benämner dem). Denna grupp knådades spirituellt av en Sufimästare, Shaykh ‘Abdullāh b.Yāsīn. Han utsåg en Amir för sina följare när han såg att de vara redo och tillräckligt renade i det inre. Han bar inte två hattar. Han utsåg inte sig själv som Amir, och om han hade gjort det hade det skapat förvirring. När Murābitūn besegrade de kristna i den välkända bataljen vid Zallāqah i Spanien så förenade de det politiska styret i al-Andalus med styret i Maghrib. En av tidens allra främsta andalusiska sufier, Ibn al-‘Arîf, blev falskeligen beskylld för att vilja starta uppror mot dåtidens murabitunske Marrakesh-baserade Amîr al-Mu’minîn. Han skickades för att dömas i denna marockanska stad varpå Murâbit-härskaren frikände honom från alla anklagelser. Naturligtvis, om shaykhen hade använt sitt inflytande att upphöja sig själv till makten så hade den politiske ledaren legitimt kunnat döda honom som uppviglare av fitnah och enligt Lagen skulle shaykhen ha setts som en rebell. Sufimästaren hade då överträtt den barriär som Allah placerat mellan de två haven. Detta är speciellt angeläget för oss att förstå i våra dagar eftersom det sista kalifatet tappats bort även i våra minnen och de besegrade och förnedrade muslimerna tenderar till att söka lydnad under dem som de känner är innehavare av någon sorts perfektion, alltså de spirituella mästarna. Att döma balanserat i frågan är gömt och dränkt i en ocean av extremer. Vad vi behöver är den upplysande fackla i mörkret som utgörs av våra Salafs förstående av Sanningens Dîn.
Ett sådant exempel på en ointalig fästning av strålande ljus är Shaykh Ahmad Zarrûq, vars smeknamn är ”juristernas och sufiernas granskare”, eftersom han nådde hög kunskap i både det inre och det yttre. I hans mästerverk Qawā`id at-Tasawwuf (utgiven på engelska som “The Foundations of Sufism”) skriver han i Foundation nummer 39:

”Kunskap (’ilm) bygger på granskandet och sökandet i att fastställa den sanna yttre positionen, alltmedan ett spirituellt inre tillstånd (hâl) grundar sig på att medge dess validitet och agera på dess sannfärdighet. Om mästaren av gnosis (sufiern) uttrycker något som berör den yttre kunskapen så måste hans uttalande noggrant granskas med hjälp av rotkällans måttstock som vi finner i Qur’an och Sunnah och i de narrationer som nått oss från våra Salaf förutsatt det är mätbart genom dessa rotkällor. Om istället en sådan gnostiker talar utifrån sitt inte spirituella tillstånd (hâl) så måste man medge att han smakat på Verkligheten eftersom man inte kan nå förståelse om sådana inre tillstånd av direktupplevelse utom genom att själv befinna sig i det. Ett sådant inre tillstånd mäts således enbart genom dess blotta existens, och tilliten till dess faktiska verklighet beror på personens sanningsenliga integritet”.

Låt oss stanna här, eftersom det är av yttersta vikt. Låt oss anta att en spirituell murshid , en sufimästare som omformar ditt inre, han som likt en doktor ser till den läkande behandlingen av din inre sjukdom, och han instruerar dig att praktisera en viss spirituell övning som att läsa en regelbunden dhikr eller råder dig hur du som hustru ska tilltala din make med den korrekta tonen. Ahl as-Sunnah är eniga om att sufimästaren då ska lydas. Om han talar utifrån sitt inre tillstånd och det som finns i hans hjärta och omformuleras på hans tunga, även ögonblick av spirituell eufori, så måste du utgå i dess korrekthet och att han har kunskap och kontroll över vad han då säger. Detta är förutsatt att du känner till en persons spirituella kaliber och att du vet att hans uttalanden inte strider mot islams sanning som envar muslim känner till.

Till exempel, om mästaren på grund utav sitt inre tillstånd av inre frid väljer att inte förflytta ett glas vatten som står i den brännheta solen eftersom han i det ögonblicket smakar på gnosis och befinner sig inuti ett tillstånd (hâl) då ska man betrakta det som hans goda adab gentemot Allah. Om han däremot skulle tala utav kunskap om något som berör det yttre så är alla giganter från Ahl as-Sunnah eniga om hans ord ska granskas och man kan inte bara automatiskt anta att allt han säger är korrekt, och ännu mindre pådyvla det som universell sanning som ska följas av alla hans icke-murider. Även en mästares ord ska granskas. Det ska mätas mot Qur’ân och Sunnah och de andra erkända källorna i den yttre vetenskapen. För att måla upp ett exempel: Din Sufimästare hävdar att tre talaq yttrat på en och samma gång bara enligt Lagen ska betraktas som en. Måste då muriden följa honom i detta och lyda? Självfallet inte: Shaykhen talar då inte utifrån hans inre spirituella tillstånd. Han talar utifrån hans kunskap som baseras på lagens källor som alla sökare av kunskap har tillgång till. Hans juridiska hållning ska således kritiskt undersökas, precis som med alla andra människor. Samma sak gäller om shaykhen nämner att han har tillit till de pseudo-’ulama som hävdar att ”islamiska” banker bara är en annan form av murābahah, att bekosta något genom avbetalningar, och att detta är legalt eller som det bisarrt benämns i dessa moderna dagar: sharī`ah-compliant. Shaykhen kan diagnosticera vad som plågar ditt inre Jag, och instruera dig om vad du bör göra för att undvika sataniska viskningar etc, och du måste lyda honom i detta utan några undantag. I Foundation nummer 61 säger Zarrûq:

”Kunskap i ett ämne tas bara från dess specialister (Sannerligen hade man inte litat på sin spirituelle murshid om han ritade en byggplan för ett nytt hus om han inte vore arkitekt). En sufi åberopas inte när det gäller fiqh, såtillvida han inte är en mästare även i detta. Inte heller åberopas en faqih om sufism, om det inte är välkänt att han uppnått detta. På samma sätt åberopas inte en muhaddith i fiqh och inte heller i sufism, om inte hans expertis i dessa vetenskaper är välkänd”

Det är därför av allra största vikt att en murîd tar sin fiqh från fuqahâ’. En murîd tillfrågar bara tarîqans folk om den spirituella vägen som handlar om hans inre relation till den yttre fiqh (som ges honom av al-fuqahâ’) och vad den lär honom. Utav denna anledning brukade Shaykh Abū Muhammad al-Marjānī, må Allah vara nöjd med honom, instruera sina elever att gå och fråga om juridikens masā’il hos al-fuqahâ’, trots att han själv var en komplett jurist i de yttre vetenskaperna.

Så jag ber dig omsorgsfullt att förstå:

Politiskt styre åt härskaren, fiqh åt juristerna, och sufism år sufierna.

Låt oss föreställa oss att sufishaykhen, genom sin egen ijtihâd och sin uppövade expertis i legala frågor, har befallt att i vår tid så är muslimer som lever i Väst tillfälligt förbjudna från att gifta sig med judiska och kristna kvinnor pga den oomtvistliga skada som härleds ur sådana äktenskap och den reella faran med vad som ska ske med barnen, eller att ledaren förbjudit all plastikkirurgi utom det som utförs på grund av empiriskt belagda hälsoorsaker. Vad har shaykhen för din spirituella tarîqa eller hans representanter att säga i frågan? Enligt vår obrutna kedja av lärde från Ahl as-Sunnah har sufimästaren inte ett dugg att säga om saken. För att uttrycka det enkelt, saken ligger helt utanför hans område. Så som Shaykh Zarrûq påminde oss i Qawā`id at-Tasawwuf; varje sufi är en efterföljare av Verandans Folk, Ahl as-Suffah, som älskades av Profeten, sallallahu ’alayhi wa sallam, eftersom de var de första som strävande på denna inre väg. Det är välkänt att de inte involverade sig i politik överhuvudtaget. Sannerligen, Abū Dharr al-Ghifārī förbjöds av Profeten, sallallahu ’alayhi wa sallam, från den politiska arenan.
Gällande sufin som även är jurist, han kan inte befalla att folk som ser upp till honom överstiger dessa barriärer. Eftersom det är en fråga som berör det yttre och en dom om världsliga ting, så har han rätten att tala med den styrande och hans folk, ansikte mot ansikte, eller att skriva till dem och ge dem artiga råd.

För att sammanfatta:
-Islam har alltid haft en dynamik mellan det yttre och det inre, mellan de politiska ledarna och kunskapens folk.
-Varje grupp hade sitt mandat och sin sfär.
-De politiska ledarna ska styra över muslimernas samhällen. ’Ulama och fuqahâ’ ska inte styra. De kan hjälpa de styrande att aktivera Lagen genom att ge fatawa om de är auktoriserade, eller att hjälpa till att lösa sakfall vid rättegångar.
-Sufis ska inte ägna sig åt de politiska arenan, såtillvida de inte äger kunskap om den.
-Muslimer är ålagda att lyda de politiska ledarna, att ta fiqh från juristerna och att lyda sufierna i deras inre rening.
-Sufierna tillskansar sig inte juristernas roll genom att ta över bedömningarna av den yttre Lagen, om det inte är så att de är besittare av kunskap om både yttre fiqh utöver deras inre fiqh.
-Man är inte ålagd att lyda de som inte är experter inom sitt område. Med detta sagt, vi har haft sufier som varit fuqahâ’ och muhaddithun som också varit fuqahâ’ och således förkroppsligat flera olika kunskapsdimensioner samtidigt.

***

Det är på ovan nämnda sätt som Islam har styrs genom århundraden. Våra lärde från Ahl as-Sunnah har i detalj målat upp de breda riktlinjerna i den politiska administrationen.
En mindre text skrevs om detta av det algeriska helgonet al-Wansharīsī. Så sent som år 1809 när den segervisse Shaykh ‘Uthmān Dan Fodio strukturerade sitt segerrika Sokoto Kalifat i Västafrika så gjordes detta på samma uppdelande premisser:

Det styrande Imamatet i topp, därunder Waziratet med en amir i varje provins, sedan domarkåren, varpå följde de ansvariga över skattkammaren, sedan armén, och sist inspektörerna av god moral och sund praxis i mu’amalat; landindelning, hur minorna och dess metaller distribuerades, löneutbetalning etc.

Eftersom Dar ul-Islâm är menad att expandera vilket medför att livsförhållandena blir mer komplexa så öppnas nya administrativa poster. Denna Dîn är flexibel. En sentida lärd från den osmanska tiden, Muhammad bin ‘Īsā bin Kannān (1074-1153 AH) beskrev i sitt detaljerade verk om islamiskt styresskick Hadā’iq al-Yasmīn fī Dhikr Qawānīn al-Khulafā’ wa as-Salātīn (Jasminträdgården i påminnelsen om styresskick för kaliferna och sultanerna). Han härstammade från Sālihiyyah-distriktet i Damaskus. Intressant nog var hans far en sufimästare i en av sufiordnarna (turuq) i denna huvudstad i Stor-Syrien vilket gjort Ibn Kannān väl skolad i skillnaderna mellan de yttre ledarna och ledarna över den inre verkligheten, och vi befinner oss inte i ett sådant nödläge att dessa konturer ska vara otydliga. Vi är inte Shī`ah som tror på ett ”felfritt och syndfritt” politiskt/spirituellt ledarskap.

Allah har sagt: “Och Vi har gjort er till ett mittens samfund” (surat al-Baqarah: 143)

Vi varken störtar, raserar eller väljer om eller förringar vårt politiska ledarskap, så som sedvänjan kommit att bli i moderna demokratier. Vi hyllar heller inte våra ledare som gudomligheter så som många fallna civilisationer gjorde.

Ledarna har rätt till sin position och vår respekt, och det som de är skyldiga oss ber vi dem om eller kräver om så behövs.
Låt oss vända vårt fokus återigen till vers 59 i Sūrah an-Nisā’: ” Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts”. I hans magnifika förtydligande av Allahs bok så skriver mästaren över de koraniska kommentatorerna, Abū ‘Abdillāh Muhammad al-Qurtubī, om vad en av avkomlingarna till de medinska Hjälparna (al-Ansâr) hade att säga om en mas’alah som är kopplad till denna vers. Sahl bin ‘Abdillāh at-Tustarī (en av de största sufierna från de tidigare generationerna) uttalade sig politiskt om denna vers:

”Lyd Sultanen i sju ting: 1. Stöpandet av guld- och silvermynt; 2. Vidmakthållandet av vikter och mått; 3. Utövandet av legala domar; 4. Administrationen av Hajj; 5. Jumu’ah bönen; 6. De två ’îd-bönerna; 7. Utkämpandet av jihad”.

Sahl at-Tustarî sade också:

“Om Sultanen förbjuder en kunskapens man från att utfärda fatwas till folket, så får han inte längre utfärda fatwas. Om kunskapsmannen trots detta förbud skulle utfärda fatwas så är han en syndig upprorisk person. Det är den korrekta positionen, även om ledaren skulle vara en orättvis Amir”.

Ibn Khuwayz Mindād (en ädel usûlî och mufassir) sade:

”När det gäller lydnaden till Sultanen så åligger detta allt som innebär lydnad till Allah, men det är inte obligatoriskt att lyda om det innebär olydnad inför Allah. Utav denna orsak har vi understrukit gällande ledarna i vår tid (vilket var en dekadent och korrumperad epok beträffande styresskicket i ’Iraq där Ibn Khuwayz Mindād levde och verkade, min anm.) att det är förbjudet att lyda dem (i deras fel) och så även att stötta dem eller att offentligt hylla dem, men likväl är det obligatoriskt att rida ut tillsammans med dem i militära expeditioner, att lyda deras domare i deras juridik, och att hedra den som de utnämnt som ansvarig som imam över våra gemensamma böner, lyda deras granskare av den allmänna moralen och att hörsamma allt som är i enlighet med shari’ah. Om de leder oss i bön trots att de är syndiga människor (fasaqah) och styr de islamiska angelägenheterna syndigt så är bönen bakom dem tillåten. I kontrast till detta, om de är folk som introducerar och följer förkastliga innovationer i vår Dîn (mubtadi`ah) så uppfyller inte bönen bakom dem din plikt att utföra salât såtillvida du inte fruktar deras våld och då är du tillåten att be bakom dem som en självbevarande strategi (taqiyyah) men då ska du upprepa bönen när du sedan befinner dig i trygghet i ditt privata hus”.

Se på denna fina balans och mîzân vi ges från de sanna traditionella lärde från den klassiska tiden när Islam autentiskt efterlevdes och följdes: Du brister i lydnad inför dem blott om de kallar dig till falskhet. Du lever som en integrerad varelse i deras led när det gäller goda handlingar så som att skydda gränserna från kuffâr, att hålla gatorna trygga, stötta de svaga, att befolka Allahs heliga städer Mekka och Madînah med pilgrimmer etc.

Vi avslutar cykliskt på samma sätt som vi inledde denna artikel. Det ska visa oss att, med Allahs tillåtelse, demokrati är ett falskt begrepp. Är begreppet ”Stat” en term som autentisk islam bekänner sig till? Om vi betraktar de böcker som de muslimska akademikerna klottrat ner under de sista 50 åren, så finner vi att de används sig av ordet ”Dawlah” som de menar betyder ”Stat” och ordet ”Dawlah Islâmiyyah” som de menar är synonymt med ”Islamisk Stat”, och genom detta bruk uppstår termer som ”Dawlah Nabawiyyah” (den Profetiska Staten), ”Dawlah Umawiyyah” (den Umayyadiska Staten), ”Dawlah ’Abbâsiyyah” (den Abbasidiska Staten) och så vidare och så vidare. Beträffande Profetens Följeslagare, deras efterföljare, efterföljarnas efterföljare, rättsskolornas imamer, juristerna, mufassirûn, muhaddithûn, mutakallimûn, historikerna, sufierna, filosoferna, litteraturens folk och lingvisterna så använde sig ingen av denna term i 1300 år. Deras terminologi innefattade ord som Imamat, Kalifat, Sultanat, Kungadöme, Amirat. Modernistiska skribenter påstår att ”monarki” är oislamiskt men de har ingen skam i kroppen när det gäller att pådyvla islam ordet ”Stat” eller dawlah, trots att Salaf och Khalaf hade tittat på dem förundrat och varit oförmögna att förstå vad de ens menade med ett sådant ord. Våra föregångare kände till en liknande term i Qur’anen, dūlah. I ayâh 7 i Sūrah al-Hashr så säger Allah, den Prisade, faktiskt: ” Det får inte bli en handelsvara som cirkulerar (dûlah) mellan dem av er som lever i välstånd”

Staten är statisk. Den är massiv. Det är en klumpig struktur och en mekanism som ombefattar allt. Den kontrollerar allt och alla. Den är orubblig och samlar alla resurser i händerna på en liten grupp av rika mottagare. Dûlah är den exakta motsatsen: Det är att sprida på ett naturligt sätt det som samlats på hög, orörligt och monopoliserat, och frambringa att det sätts i dynamisk rörelse bland många. En av Allahs tecken på jorden beträffande arabisk lingvistik var Ahmad bin Fâris. Hans fascinerade etymologiska ordbok Mu`jam Maqāyīs al-Lughah är en grön äng för de som vill beta i skönhetens arabiska hage. Slår man upp rotkonsonanterna dāl-wāw-lām, skriver ibn Fâris: “kombinationen av dessa tre bokstäver har två betydelser på arabiska. En av dem indikerar att förflytta ett ting från en plats till en annan, och den andra betydelsen indikerar svaghet och slapphet”. Säkerligen innebär fragilitet just motsatsen till potent styrka och motsatsen till det starka islamiska styret i vår islamiska historia. Beträffande den första betydelsen av ordet så säger ibn Fâris att vissa lingvister ansåg att dawlah och dûlah var synonymer medan andra lingvister ansåg att dûlah specifikt handlande om rikedom och att sprida rikedom från vissa till andra, och att dawlah handlande mer specifikt om krig och militära konfrontationer där maktbalansen flyttas från en sida till en annan. Ahmad ibn Fâris dog år 395 AH och visste ingenting om att dawlah skulle betyda ”Stat”, just eftersom det inte fanns en ”Stat” i Islam. Vi får anta att de arabiska akademikerna valde detta ord för att indikera politisk makt eftersom det rörde sig om att makt flyttas från en till en annan.

Den främste afrikanske lexikografen ibn Manzûr (d.711 AH) skriver i sitt verk Lisān al-‘Arab att orden dawlah och dûlah betyder det slutgiltiga resultatet om ägarskap över krigsbytet, alltså vem som blir ägare över den rikedom som erövras i krig. Han listar sedan alla viktiga ord som man kan härleda från rotbokstäverna dāl-wāw-lām och ingenting, inte ens vagt, liknar det man associerar med ordet ”Stat”. Samma sak gäller alla andra klassiska ordböcker som tar upp islamisk terminologi.
I ”The Online Etymology Dictionary” förklaras ordet “State”:

“[P]olitical organization of a country, supreme civil power, government,” 1530s, from state (n.1); this sense grew out of the meaning ”condition of a country” with regard to government, prosperity, etc. (late 13c.), from L. phrases such as status rei publicæ ”condition of the republic.” Often in phrase church and state, which is attested from 1580s. The sense of ”semi-independent political entity under a federal authority” (as in the United States of America) is from 1856; the British North American colonies occasionally were called states as far back as 1630s. The states has been short for ”the United States of America” since 1777; hence stateside (1944), World War II U.S. military slang. State rights in U.S. political sense is attested from 1798; form states rights is first recorded 1858.

Således, det är bara efter ca 1000 år efter islams ankomst som vi finner att ens engelska kuffâr börjar använda sig av ordet ”Stat” så som vi idag känner till ordet. På samma manér, den första banken öppnades i staden Siena i Toscana i Italien och dateras till år 1472. Dess funktion och institutionella ramverk var välkänt bland dåtidens muslimer, så som den historiska forskningen visat, och trots detta har muslimerna vägrat att introducera termen ”Bank” i deras rena Dîn, fram tills modernisternas ankomst på scenen.

Vi sammanfattar:
-Vi har en arabisk shari’ah.
-Termen “Stat” existerar inte på arabiska, precis som ordet “Bank” och “Demokrati” också är främmande för Qur’anens och Sunnans språk.
-Termen var okänd bland våra ädla föregångare.
-Det är således en icke-islamisk innovation som hämtats in i den ursäktande och självföraktade Dîn som modernistiska muslimer anammat i vår dekadenta tid.
-Bruket av en sådan term är illegitim. Imamat, Kalifat, Sultanat, Amirat, etc är däremot alla legitima islamiska definitioner som vi bör sträva efter att använda i vår vardag och levda verklighet.

Och deras profet sade till dem, ”Allah har utnämnt Talut till er kung.” De sade, ”Hur kan han ha kungadöme över oss, när vi har mer rätt till kungadöme än honom? Han har inte ens givits mycket rikedom!” Han sade, ”Allah har valt honom framför er och försett honom med ett överflöd av vetskap och fysisk styrka. Och Allah ger sitt kungadöme till vem Han vill. Och Allah är allomslutande, allvetande.”

Och deras profet sade till dem, ”Allah har utnämnt Talut till er kung.” De sade, ”Hur kan han ha kungadöme över oss, när vi har mer rätt till kungadöme än honom? Han har inte ens givits mycket rikedom!” Han sade, ”Allah har valt honom framför er och försett honom med ett överflöd av vetskap och fysisk styrka. Och Allah ger sitt kungadöme till vem Han vill. Och Allah är allomslutande, allvetande.”

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar