Dervishen och Döden

april 11, 2012 Ingen kommentar »
Dervishen och Döden

Som en del i vårt projekt på Darqawi.se att fokusera på islams periferi och bredden i vårt arv har en av våra fuqara från darqawiyyah, Kerim Hrustanovic, översatt från bosniska en text om sufismen i Bosnien och det magnika arv som där står att finna.

***

Bismillâhir-Rahmanir-Rahim!
Jag åberopar bläcket som vittne,
gåspennan och skriften
som flyter från gåspennan’
Jag åberopar till vittne de vacklande skuggorna från den sjunkande kvällen
natten och allt hon manifesterar;
Jag åberopar till vittne domedagen och själen
som beskyller sig själv;
Jag åberopar till vittne tiden, början och slutet
av alla ting – för att bevittna att varje man drabbas utav förlust.

”JAG PÅBÖRJAR MIN BERÄTTELSE FÖR INGENTING, UTAN NÅGON SOM HELST NYTTA FÖR mig själv eller någon annan, från ett behov kraftfullare än nytta och förstånd. Jag måste lämna ett avtryck av mig själv, den kroniska ångesten från mina inre konversationer, för att i vaga förhoppningar få hoppas på att hitta en lösning när alla kort ligger på bordet (om det nu ens kommer hända), när jag har lämnat mitt bläckspår på detta papper, som ligger framför mig likt en utmaning. Jag vet ej än vad som kommer att skrivas här. Men någonstans bland dessa bokstäver kommer åtminstone en liten bit av vad som fanns i mig att finnas kvar, det kommer inte försvinna i virvlar av en dimma som om man aldrig har sett något, eller som om det aldrig har hänt något. På detta sätt kommer jag få se vem jag har blivit – detta Jag som även är ett mysterium för mig själv. Och det är fortfarande ett mysterium för mig att jag inte alltid har varit det jag är just nu. Jag är medveten om att dessa rader är röriga; min hand skakar av blotta tanken på den befrielse jag är på väg att möta, av blotta tanken på den prövning jag nu kommer påbörja.

Här är jag allting: domaren, vittnet och den anklagade. Jag kommer vara så ärlig som det går att vara, för jag har börjat tvivla på om uppriktighet och ärlighet är samma sak. Uppriktighet är försäkringen om att vi talar sanningen (och vem kan vara säker på det?), men det finns många olika typer av ärlighet, och dessa ärligheter håller inte alltid med varandra.

Mitt namn är Ahmed Nuruddin. Det har skänkts mig och jag tog det som gavs till mig med stolthet. Men nu, efter många år, som har växt på mig som hud, reflekterar jag över det och undrar ibland flinandes, att kalla sig själv ”Trons ljus” (vilket Nuruddin betyder på arabiska) medför en sorts arrogans som jag aldrig har känt förut och nu känner jag mig skamsen.

På vilket sätt är jag ljus? Och hur har jag blivit upplyst? Genom kunskap? Genom högre studier? Genom ett rent hjärta? Genom den sanna vägen? Genom friheten från tvivel?

Allting har blivit till tvivel, och nu är jag ingenting annat än Ahmed, varken en sheikh eller Nuruddin. Allt har ramlat av mig, som en mantel eller rustning, och allt som är kvar är det som fanns från början, naken hud och en naken man”.

 

Detta är ett utdrag ur Dervishen Och Döden.

Om boken: Dervishen och döden är en bok skriven av den bosniske författaren Mesa Selimovic. Berättelsen framförs i jag-form av Sheikh Nuruddin, en dervish som lever i en zawiyya i Sarajevo under 1700-talet när Bosnien var en del av det Osmanska Kalifatet. Boken består av Nuruddins intima dialog med sig själv och skrevs av Mesa efter det att han upplevde en livskris efter det att hans broder mördats. Boken är skriven på bosniska men finns tillgänglig på engelska och svenska.

– översättning från bosniska av Kerim Hrustanovic

Skriv en kommentar