Don Quijote – den ensamme riddaren av futuwwa – artikel av Abdussalaam Nordenhök

april 17, 2012 Ingen kommentar »
Don Quijote – den ensamme riddaren av futuwwa – artikel av Abdussalaam Nordenhök

Don Quijote –
den ensamme riddaren av futuwwa
i bankismens tidevarv

artikel av Abdussalaam Nordenhök

***

”Sysslolösa läsare!”

Med dessa ord inleds boken Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. För muslimer i Väst är Don Quijote de la Manca av speciellt värde. Miguel de Cervantes välkända riddarroman tillhör vårt europeiska litterära arv. Om vi, här och nu istället för där och då, uppfostrar oss själva genom att insupa vår egen tradition och visdom och sammanfogar det goda i vår egen kultur med Islam är mycket vunnet i omformandet av oss till kompletta individer. Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi skriver:

“Islam is not a culture. Islam is a filter for culture; it keeps the good and leaves out the bad. Civilisation is a bi-product of islam.”

Följande texts inspiration hämtar vi från Västeuropa, närmare bestämt från Andalusien. Således vill vi i sann malikitisk anda, eftersom det är den madhhab (rättsskola) som följts i al-Andalus under 700 år av europeisk inhemsk islam, inleda med Imam Maliks praxis, nämligen att citera bevis som bestrider vad man själv framlägger.

Imam Malik sade att männen av kunskap bland efterföljarna (i Madinah) nåddes av hadith (profetens uttalanden) som återberättats av andra och de sade: ”Vi är inte okunniga om dessa hadither, men ’amal (folkets praxis) har fastställts från de före oss och har nått oss genom andra återberättelser än de ni ger oss”.

En man frågade en av Imam Maliks elever Ibn al-Majishun: ”Varför återberättar ni profetiska uttalanden för att sedan inte följa dem?”. Ibn al-Majishun svarade: ”Så att det ska bli fullt känt för folk att vi inte följer den trots att vi känner till den”.

En man kritiserade Imam Malik för att han återberättade profetiska uttalanden som han sedan inte själv praktiserade varpå Imam Malik svarade strängt: ”Jag gör detta blott för att en okunnig person som du ska veta att jag lämnade den trots att jag hade full vetskap om den”.

Med denna tradition i åtanke hörsammar vi ovannämnda medinska praxis och citerar Fjodor Dostojevskij som motargument till vad vi själva föreslår. Cervantes själv inleder sitt monumentala verk med ett skämtsamt förord i vilket han driver med högtravande intellektualism och självreflekterande tillsammans med läsaren bollar med idéer om vilka snitsiga pompösa latinska citat han själv ska använda sig av för att ge sitt eget verk tyngd. I Cervantes anda, genom bruket av det skämtsamma allvaret som undervisningsform, inleder vi denna artikel.

Fjodor Dostojevskij skrev:

”En man som ljuger för sig själv, och som tror på sina egna lögner, blir oförmögen att urskilja sanningen, både i honom själv eller i någon annan”.

Vi ska sträva efter att motbevisa Dostojevskij i detta och presentera ett annat perspektiv beträffande människans imaginära förmåga. Vi lämnar Rysslands anrika tradition beträffande de vandrande gudsdårarna därhän och vänder istället vår blick mot Spanien. Vårt ämne är Don Quijote, den galne riddaren. Trots att den ädle hedersmannen från La Mancha är en fiktiv gestalt skapad av Miguel de Cervantes ska vi hädanefter behandla hans öde som ett äkta människoöde och i detta tillåta oss att vandra in och ut ur galenskapen för att spräcka de snäva gränserna i vår egen idévärld.

Don Quijote med sin lojale väpnare Sancho Panza

Don Quijote med sin lojale väpnare Sancho Panza

Cervantes bok leker med tiden, leker med människans djup och formligen dyker ned med skrattframkallade magplask i ett slags allvar där vår munterhet förser oss med nytt intresse att läsa vidare och därigenom tvingas utmana oss själva med fler och mer existentiella frågeställningar. Det skämtsamma allvaret som uppfostringsmetod gör att den passar alla kategorier av människor. Don Quijote byggde en egen föreställningsvärld där hans egna premisser gällde, men han var även en pragmatisk dåre och hans rationalitet och anpassningsförmåga i speciella situationer presenterar för läsaren en svårgripbar man som träder in och ut ur galenskapen. För muslimen blir detta särdeles intressant eftersom man kan säga att Don Quijote färdas in och ut ur dogmatikens värld. Detta är ingalunda ett perennialistiskt tema eftersom det är ur Don Quijotes galenskap vi ämnar hämta lärdom, och utöver att han är en fiktiv gestalt så är shari’ah inte gällande för den galne.

Don Quijote är både dhâkir (den som minns Gud) och madhkûr (den av Gud ihågkomne) och är i det avseendet i sin egen begreppsvärld både den som skapar äventyr och den som av Ödet blir given äventyr. Galenskapen är dynamisk och uppfinningsrik. Han ikläder sig sin egen galenskap och träder själv in i det utomstående betraktare ser som ren fantasi. Hans sjukdomstillstånd är därför eggande och blir svårare att identifiera och diagnosticera. Måhända måste läsaren fråga sig om han ens är galen överhuvudtaget? Hans oåterkalleliga ensamhet är hans styrka. Vad som står klart är att han tvingas, av inre och yttre faktorer, att omfamna ”logiken”, pöbelns krassa reella bild av verkligheten. Ett sådant exempel är hans löneförhandling med hans lojale följeslagare bonden Sancho Panza. I sann riddaranda befattar sig den chevalereske Don Quijote nämligen ingalunda med sådana enkla och låga ting som pengar. Hur vår galante kämpe majestätiskt sammanfogar en ädel gestalts ridderlighet med en enkel lojal bondes till synes plumpa frågor om när hans lön ska utbetalas är både en dialog mellan ädelmod och simpelhet, men också en dialog mellan galenskapens upphöjda moral gentemot det sunda förnuftets inriktning på att säkerställa de fysiska behoven; hunger och en gnällande fru. Sancho är den som agerar ankare och förankrar sin Mästare i verkligheten. Det är Sancho Panzas hunger som påminner riddaren om att även han, riddare eller ej, bör äta mat. I Don Quijotes självbild står nämligen hjältar ovan sådana simpla behov som hunger, trots att han svälter. Väpnarens frågor till riddaren är därför i sig själv en upphöjd kamp mellan idealism och realpolitik. Läsaren tvingas snillrikt sitta på två stolar och erkänna både Don Quijotes och Sancho Panzas argument som legitima. Vi vill alla se en hjälte och är det inte också så att vi alla egentligen törstar och längtar efter galenskapens frihet?

Den vandrande dervishen med rättvisans svärd
Don Quijote och hans väpnare vandrar omkring på den spanska landsbygden. För den andligen vakne muslimen är parallellen till den vandrande dervishen genast glasklar. Den ädle riddaren förlitar sig på ödets försyn och söker mat dag för dag så som dervishen söker rizq (försörjning) dag för dag med tillit till Guds försyn. Varje måltid har färdats mot det uppdukade bordet sedan tidernas begynnelse. Regnet har enligt sitt cykliska mönster fallit över det växande gräset som lammen betat och lammet har slaktats av bonden som sålt köttet till krögaren som serverar det till den hungrande gästen. Så för både sufier och den galne riddaren är Ödet på väg mot honom och han själv på väg mot sitt öde. Varje gästgivargård de når fram till förvandlas i Don Quijotes begreppsvärld till en borg med en borgherre och slottsfru. Precis som sufin anländer till varje måltid med djup tacksamhet till Herren, anländer Don Quijote till den mest simpla måltid med en riddares värdighet och upphöjda manér. Varje gång han sover i halmen i en lada är detta för honom ett palats besmyckade sovkammare.

I galenskapens virrvarr vinner alla. Förkämpen Don Quijote själv förgyller sitt liv med äventyr och borgherren, dvs den enkle krögaren, blir tilltalad med en höviskhet som hör kungar därtill. För om alla parter omfamnar de gränslösa dårarnas imaginära bild av verkligheten så berikas alla. Sufin är den som tacksamt lever med det Gud skänker. Islams zuhd, asketism, är en konstform som inte innebär att man försakar livets goda utan har istället som mål och fokus att bäraren erhåller sann tacksamhet med det man skänkts oavsett dess myckenhet eller knapphet. Don Quijote bär stolt en barberares handfat som hjälm, men för honom är det den muslimske kungen Mambrinos förtrollade guldhjälm som gör dess bärare osårbar. Han rider på en stackars svag krake till häst, men i hans begreppsvärld rider han på fullblodet Rocinante. Don Quijotes dårskap är alltså även en lärdom om zuhd för den vakne och reflekterande muslimen som ser halvfulla glas snarare än halvtomma glas. Det muslimska avtrycket på den spanska kulturen kommer igen genom det spanska ordet Alfèrez som härstammar från arabiskans al-Fâris (den muslimska riddaren). Om något så är Don Quijotes heroiska mod och ensamma kamp för de svaga ett svagt eko från den etiska hederskodexen (futuwwah och furusiyyah) och den manliga dygden (muruwwah) vi finner i den muslimska högcivilisationen i Spanien.

Don Quijote, hånad av den skrattande pöbeln

Don Quijote, hånad av den skrattande pöbeln

Del 2 – Den välkände dåren
När vi når fram till del två av boken så har Cervantes föreställt sig att hela världen läst del ett. Några år efter att del ett utgavs så författades en falsk del två av en författarrival, Avellanada. Detta visar på hur omåttligt populär del ett måste ha varit. När Cervantes nu fattar pennan och skriver sin del två så fullkomligt knäcker han sin författarrivals alster. Det är en kamp mellan två pennor. Bataljen förs i fiktionens värld men också här ser vi hur fiktion och verklighet är sammanvävda och spiller över i varandras sfärer. Cervantes färdas långt in i den fiktiva världen, djupdyker in i den fiktiva gestalten Don Quijotes fiktiva galenskap och låter fiktiv galenskap besegra författarrivalen i det verkliga livet utanför bokens värld. I slutet av boken låter också Cervantes sin hjälte dö för att förhindra att någon ska kunna skriva vidare på en del tre.

I del två vet alltså alla vem riddaren är. Cervantes leker med denna tanke och när Don Quijote nu når fram till de olika tavernorna så vet folk vem han är, för de har alla läst del ett. Folket som riddaren nu stöter på, är inte bara främlingar, utan är nu djupt pålästa om alla hans tidigare äventyr. Många spelar med, och blidkar skämtsamt Don Quijote och behandlar honom som sann riddare. Andra häcklar honom. Oavsett om han möts av förakt eller spelad artighet så är det för honom detsamma. Så som Rumi säger att sufin betraktar guld och sten som detsamma, härstammande ur samma Källa. Spott och spe blir i riddarens upplevda sinnebild till god kotym och furstliga komplimanger. Inom sufisk terminologi brukar man säga att sufin är likt jorden som frambringar rosor när alla trampar på den och kastar gödsel på den. Vad som står klart är att folket på den spanska landsbygden nu har förväntningar. Deras egen tristess gör att de vill se aktion. De suktar efter Don Quijotes äventyr. Galenskapen är därför inte längre fri utan är underställt krav. Don Quijote som i del ett bara stött på simpelt folk hamnar nu i del två i finare salonger. Han möter äkta spansk högadel som även de läst verket om hans forna äventyr. Den äkta adeln, slottsherre och slottsfru, driver gäck med honom och driver med bonden Sancho Panza. Cervantes målar upp en bild om ädelmodet som en inre karaktär i en värld som han vänt uppochner genom att de ädla beter sig simpelt och de simpla beter sig galant. Privilegiets börda och blåa blod visar sig alltför tungt för adeln att bära alltmedan vår gentilhombre Don Quijote upphöjer de lågbördade med generösa gentila hälsningar. Don Quijotes dårskap får därmed ännu en djupare dimension eftersom han lyckas skapa en egen riddarkast, där den inre värdigheten står ovan den ärvda värdigheten. Det ligget en öppenhet och generositet i detta. Må så vara att hans dårskap är bortom tid och rum och svävar fritt, men just eftersom den spiller ut sitt väldoftande amber i realismens sfär så ges den faktiskhet och sann existens. Dårens tankefoster är därför inte handikappande och en börda utan istället upphöjande, upplyftande och skapande. De stagnanta feodala samhällsstrukturerna ersätts därför av dynamism, och den reella frågan är vem som egentligen bär på galenskap? I uppbyggandet av en sådan inre ridderlighet, som inte är beroende av titlar, rang och stora ägor står Don Quijote plötsligen som vinnare. Hertigen och Hertiginnan, som är födda i ädla rika hem avslöjas och avkläs sin rang i likhet med den nakne narcissistiske kejsaren. För att driva gäck utser de Don Quijotes väpnare Sancho Panza till domare över folket. Även detta är genialt frambringat av Cervantes penna. De ädla av hög börd framvisas som en pöbel och Sancho Panza själv, en pragmatisk bonde med ett sunt bondeförnuft visar sig däremot vara en rättvis innehavare av visdom. På ett glänsande sätt och genom en lek med ödet ges vi en bild av ett meritokratisk scenario, dessutom osannolikt fött ur den något simple bondens själsliga djup. Bonden dömer mellan människorna med hjälp av sitt inre ögas visdom och med en enkelhet läsaren förbluffas och samtidigt inspireras av. Ett annat karaktärsdrag han uppvisar är lojalitet. Han är sann och dedikerad mot det uppdrag han åtagit sig. Både som domare och väpnare. Han sviker inte idealet, och trots att han och Don Quijote är en tvåmansarmé som tycks ha hela världen emot sig så står han pall. Han är därför också besittare av ’asabiyyah, i den positiva form Ibn Khaldun använder sig av detta ord. Ett förenande kitt som håller samman förkämparna.

Den kloka hjärnan bakom dårskapet
Miguel de Cervantes, författaren till boken, var ättling till omvända judar från Cordoba, det gamla Umayyadiska kalifatets ärorika huvudstad. Han var inte ett litterärt geni som frambringats ex nihilo, utan var en arvtagare till det muslimska Spaniens arv och dess estetiska och litterära centrum i Cordoba, vars skaldeelit för övrigt på 1100-talet leddes av en kvinnlig poet och prinsessa. Cervantes eget livsöde är av speciellt intresse för den muslimske läsaren. Han befann sig under fem långa år i Alger vilket gav honom en djup inblick i islam och vad den frambringar civilisatoriskt. Den andalusiska kontext i vilken Cervantes föddes och verkade är i sin egen essens en lektion för den moderne muslimen. Den högtstående muslimska andalusiska civilisationen hade fallit och medeltiden var förbi. Islams tolerans hade ersatts av katolicismens dunkla dogmatik. Trots att muslimska och judiska fickor existerade på den spanska och portugisiska landsbygden långt in på 1700-talet så hade det andalusiska arvet abrupt amputerats, men ingalunda utplånats från mannaminne.

Del ett av Don Quijote publicerades 1605 och år 1609 kastades de sista muslimerna ut från Spanien efter att de under 1500-talet tvingats avsäga sig sin religion. Författaren väver in detta arv naturligt i boken och i ett långt kapitel berättar han historien om hur Don Quijote och Sancho Panza stöter på muslimen sidi Ricote som i samtal berättar om hur han tvingats fly när inkvisitionens förtryck gick på högvarv och sedermera hamnat i Tyskland. Muslimen Sidi Ricote återvänder till Spanien för att finna sin ofantligt vackra dotter och hämta en nedgrävd skatt han i all hast fick begrava när han forcerades fly. Man kan också ana sig till en viss rädsla hos Sancho Panza som i hela boken hävdar att han har rent kristet blod i ådrorna. Det kan mycket väl röra sig om en överkompensation grundad på rädsla.

Cervantes gav ut del två år 1615 och här stöter vi på intressanta vändningar. Författaren visar oräddhet och övergår till ett genialt litterärt trick, i sann upprorisk anda, och hävdar att det inte är han själv som författat boken utan en muslim vid namn Sidi Hamid Benengali. Likt en matador undviker tjuren så visar Cervantes nu upp ett ädelt civilkurage gentemot den spanska imperialistiska statsapparaten. I kontrast till vad många tror var den spanska staten icke en förtryckarmekanism de facto för att den var kristen och tvångskonverterade judar och muslimer till Treenighetens doktrin. Det var snarare så att imperietes struktur krävde konformism och pöbelns gemensamma lämmelvandring mot ett utstakat mål. Vi betraktar precis samma mönster i våra dagars demokratiska statsapparaters inkvisition som kräver att alla medborgare konverterar till religionen Kapitalism bestående av ännu en nyintroducerad helig Treenighet; 1. Den allsmäktige Fadern (Banken) 2. Sonen (politikerkasten som offras rituellt var fjärde år) och som nummer 3 Den Helige Ande (den diffusa Folkviljan). Denna moderna kult, även den med en bitsk armada av propagandiska präster, media, som uppdiktar imaginära behov eller skapar uppdiktade rädslor. 1500-talets Spaniens lämmeltåg gick mot skapandet av Den Nya Världen, Amerika, till bekostnad av miljoner indianers liv. Vår tids lämmeltåg går mot Marknaden, denna dyrkade ogripbara entitet, på bekostnad av vår Fitrah, vår mänsklighet, som ersätts av en medborgerlig robotisk struktur. I sitt uppror mot dåtidens strukturer säger plumpt Cervantes att han själv förvisso författat de första åtta kapitlen men att resten av boken skrivits av en muslim, en outkast! Cervantes låter även sin imaginäre författarkollega Sidi Hamid avsluta en passage med orden: ”Lovad vare Allah den Allsmäktige!”. I vårt uppror mot vår tids strukturer kan vi inte annat än högt deklarera: Lovad vare Allah den Allsmäktige! Denna kamp är evig.

Bankismens mörker
I vår samtid befinner sig många muslimer i Väst, konvertiter och emigranter eller avkomma till emigranter, utan rätt till självstyre, underkastade demokrati och bankism. Om vi i vår kontinents historia anser att det finns visdom att hämta så bör vi som européer och muslimer hämta ljuset från vår kontinents genier, från Platon fram till Goethe. Platon sade att tyranni är det enda resultatet av demokrati och hans elev Aristoteles sade i sin tur att ocker (ränta) är ondskans rotorsak eftersom det omformar fria män till slavar. Detta visste redan de gamla grekerna, men så även Ibn Rushd (Averroes) symbolen för al-Andalus muslimska filosofiska tradition.

När kampen fördes mellan kristna och muslimer på den Iberiska halvön och de kristna började få övertaget och erövrade nytt territorium uppstod situationen med att muslimerna plötsligen styrdes av en icke-muslimsk överhöghet. Termen mudéjar (pluralis mudéjares) användes om de muslimer som tvingades betala en särskild skatt. Termen mudéjar härrör från den arabiska termen Mudadjan som betyder ”tämjd” eller om man åsyftar djur ”hemtam”. Intet nytt under solen, och dagens muslim i Väst befinner sig än en gång i denna tämjda kastrerade situation, och precis som med hemtama djur som inte klarar sig själva om de släpps ut i naturen så är dagens muslim idag invand och rädd att ställas utanför välfärdssystemet även om priset är att han hålls i koppel. Ernst Jünger skrev:

”Det reella problemet är att den stora majoriteten inte vill vara fria, ty friheten skrämmer dem. Man måste vara fri för att kunna bli fri, för att existensen är frihet”.

Jünger klargör tydligt att man måste vara fri i anden redan innan man kan erhålla fysisk frihet. Ernst Jüngers framlagda gestalt om Anarken, den naturliga människan som kan ikläda sig alla roller men ändå i sinnet förbliver fri och förvandlas till en Waldgänger, en ensam skogskrigare frivilligt förvisad till samhällets periferi, efter det att hans inre styrka och likgiltiga lösgörande från hjordmänniskans lagar exponerats. Jüngers två gestalter har vissa ofrånkomliga gemensamma nämnare med Don Quijote. Man måste alltså vara galen och bära sitt vanvett med stolthet och stå emot pöbeln för att erhålla sann reell frihet. Muslimen i Väst kan därför anses ha muterat till knähund. Visst kan hunden gläfsa till mot sin ägare ibland, men som regel jagar den på eget initiativ inte egen föda utan inväntar lydigt den skål torrfoder som ställs fram. I kampen för den islamska ridderligheten, al-futuwwah, som måste ersätta dagens fängslade islamodemokrat, är Don Quijote en ypperlig förebild. Må så vara att han av sin samtid betraktades som galen, men även om nuet alltid kontrolleras av den mäktige som kuvar allt i sin väg så minns likväl historien frihetskämparna Sitting Bull och Crazy Horse framför General Custer, Spartacus framför Rom, Amir ’Abd al-Qadir al-Jazairi framför fransmännen, precis så som vi minns alla förkämpar för Sanningen och Friheten och deras kamp mot till synes övermäktiga fiender. Tacitus sade. ”Önskan av trygghet är det som står emot varje ädel och nobel kamp”.

Don Quijote i kamp med Väderkvarnen

Don Quijote i kamp med Väderkvarnen

Kampen mot Väderkvarnen – kampen mot imaginär makt
Symbolen är välkänd för de flesta bildade människor; Don Quijotes kamp mot väderkvarnen. Riddarens lans riktades mot Väderkvarnen som i hans egen föreställningsvärld var hemska jättar. Men för den vakne muslimen kan denna symbol innehålla en alldeles speciell läxa. Att attackera det som de flesta, i detta fall bönderna, ser som sitt levebröd är en kraftig symbol. I vår tid representerar Väderkvarnen något annat; Bankismen. Denna imaginära nödvändighet som både icke-muslimer såväl som muslimer idag ser som normalitet eller en kamp för stor att föra, trots att Profeten Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid, beskrev ocker som incest med sin egen moder 40 upprepade gånger på Ka’abas tak i Mekka och att ett enda mynt av ocker är värre i Allahs ögon än incest 70 gånger om. Don Quijotes föredöme visar oss en ensam man som rider ut med fälld lans för att bekämpa detta vidunderliga monster. Läxan är att man måste ta upp kampen, även om man så är ensam i att ha identifierat problemet, och oavsett om det muslimska lämmeltåget ringlar sig utanför bankerna. I det avseendet borde varje bank av den medvetne muslimen betraktas som inget annat än en incestbordell. Trots detta ser vi modernistiska muslimer utan skam bakom kassan på bankerna, att bankir är ett lovvärt yrke bland muslimer, och att de muslimska lånetagarna klär upp sig i finare kläder för att söka lån på banken än de ikläder sig för fredagsbönen. Men Jesus ord ekar: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”. Jesu ord är än idag en sanning även om fariséerna eller modernisterna påstår annat. Hur sker kampen mot bankernas imaginärt grundade men ändå ofrånkomliga reella makt?

Islamic banking - den muslimska psykosen - samtidens polyteism

Islamic banking – den muslimska psykosen – samtidens polyteism

Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi skrev:

”We go to the master swordsman to learn how to kill, and do not realize that he is teaching us not to need it”.

Om vi befriar oss själva från det imaginära behovet av bankerna, så finns det inte längre något som upprätthåller dem, och de kommer falla som ett korthus utan att vi ens behöver vidröra dem. Bankernas makt ligger i människornas uppdiktade behov. Den moderne ängslige människan frågar sig själv ängsligt vad som skulle ske om bankernas kollapsade helt? Svaret står att finna i mänsklighetens samlande mångtusenåriga historia. Bankismen är en ny form av psykos och oändliga tider förflöt innan sjukdomens ankomst på scenen. Detta är inte något som måste bevisas. Beviset ligger i dess motsats. Livet har de facto varit möjligt utan bankerna. Den intressanta frågan är istället vad det är som gör att den moderne muslimen placerat en avgud vid Allahs sida och hävdar att Allah inte upprätthåller Sin skapelse, utan att jobbet leasas ut på obestämd tid till bankerna och att det är excentriskt och galet att hävda annorlunda. Den galne muslimen, precis som med vår förkämpe Don Quijote, är således att föredra som förebild.

Vad är så egentligen dårskap och vad är sanning?
Vad är det som utgör själslig sundhet och vad är definitionerna på galenskap? Att vara sann människa innebär att man följer i Adams fotspår. Den Qur’aniska texten lär oss i surah al-Baqarah: ”Han lärde Adam alla namnen”. Det som utgjorde människans psykologiska och fysiska resas startskott var att Allah lärde Adam att identifiera alla objekt och ikläda dem namn. Det är det som utgör människans själva essens, och det är avsaknaden av denna inre identifiering som gör att en människa ses som galen. Galenskapen ligger således i en förljugenhet om tingens natur och namn. Eftersom ockerekonomin och bankismen är uppdiktade realiteter som bara ges makt för att vi frivilligt ikläder dem makt så definierar vi dem som vanvett. Shirk, avgudadyrkan, är inte blott att människan bygger sig statyer som de sedan dyrkar, utan är att människan ikläder ett objekt skaparmakt eller existens genom objektets eget upprätthållande. Vår tids shirk är därför inte att Adams söner polyteistiskt dyrkar statyer, utan snarare att de dyrkar koncept som Marknaden, Bankerna och Kapitalismens fortlevande som en förutsättning för liv på planeten, och skänker dem reell makt.
Don Quijotes stolta galenskap, att bära ridderligheten i hjärtat, kan lära oss andra så mycket i denna tid av demokratiskt pöbelvälde. Vi kan betrakta riddarens dårskap genom vår egen svenske Tomas Tranströmer som skriver:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt!
Du är aldrig färdig, och det är som det skall!

Vad är källan till våra värderingar, våra upplevelser av livet och vår uppskattning av livets värde och mening? Vi lever alla i en värld som för envar med förstånd måste ses som dårskap. Konsumismens konsensus hand i hand med våra imaginära materiella behov kräver av oss att i vi i det tysta accepterar bankirernas herravälde maskerat bakom demokratins mask. Vi lever i ett mekaniskt siffervälde men vår samtids robotiska natur landande inte på oss från ovan, plötsligen från bar himmel, utan är en långtgående process och en batalj mellan människans fitrah, vår inneboende naturliga disposition, och det sakta men säkra maktövertagandet av bankismens etos. Friedrich Schiller skrev redan i slutet av 1700-talet att ”tillvaron är inte längre förtrollad”. Läxan för den muslimske läsaren är så självklar men ändå för de flesta moderna muslimer höljd i dunkel. Inom sufismen talar man om gudsdåren, al-Majdhoub, som är så berusad av kärlek till Allah att interaktionen med världen ofta medför att han betraktas som just galen. Profeten Muhammad, må Allah välsigna och ge honom frid, beskrev att islam började som något underligt och udda och kommer återvända till att bli sett som underligt och udda. Han sade även: ”Välsignade är de udda främlingarna!”. Andra hadither säger att muslimen skall vara likt en främling i denna värld. Profeten, må Allah skänka honom frid och välsigna honom, nämnde själv ordet ”galen” som något positivt. Han blev tillfrågad om vad gudsåminnelse i myckenhet egentligen betydde varpå han svarade: ”att du minns Gud tills det sägs om dig att du är galen”. Vidare lär oss Sufiernas mästare, al-Junayd, att man bör vara invändigt berusad och utvändigt nykter. Om vanvett är att befinna sig i gudsnärvaro, och sundhet är att anamma pöbelns perspektiv så är främlingaskapet en dygd, och som sådan en begreppsvärld som är en nödvändighet i vår tid. Om främlingaskapet i världen skriver Imam al-Junayd:

”En accepterad uppfattning bland massorna, och den är den välbekanta vägen i deras tillvaro. När det gäller de utvalda, och de utvalda bland de utvalda, som blir främlingar genom det märkliga i deras livsbetingelser – för dem är närvaro förlust”.

En sådan balans kan bara uppnås genom en växelverkan mellan ghiyâb (frånvaro) och hudûr (närvaro) och att galenskapen i det inre följs av nykterhet i det yttre och detta finner vi i Qur’anen och Sunnah, det enda som står emot relativismen. I kapitel 25:53 finner vi: ”

Och det är Han som låter de två stora vattenmassorna röra sig fritt – den enas vatten är sött och släcker törsten och den andras är salt och bittert – och som har rest ett hinder mellan dem, en skiljelinje som de inte kan överskrida”.

Och i kapitel 35:12 finner vi:

”De två stora vattenmassorna på jorden är inte lika: den enas vatten är sött, det släcker törsten och är angenämt att dricka, medan den andras är salt och bittert; men ni kan i båda fånga fisk, vars färska kött ni äter, och ni kan ur båda hämta ting som ni pryder er med. Och på båda ser ni skeppen som plöjer vågorna, så att ni med dem kan söka det som Han i Sin godhet beviljar er, kanske tackar ni Honom”.

Dessa två hav, ’adhb furât och milh ujâj, är haqiqahs (den inre verklighetens) söta form och shari’ahs yttre nyktra strävhet och salta distinkta smak. Utan dessa befinner sig muslimen i ett inkomplett tillstånd, en islam utan ihsân eller en ihsân utan islam, båda två är omöjligheter.

Don Quijotes kamp förs med extatisk iver, blott han, hjälten allena, ser Jätten som hotar folket, och blott han är modig nog att bekämpa fienden. Don Quijote är ensam i sin extas (på arabiska wajd) men han har funnit något som alla andra, den skrattande pöbeln, tycks blinda inför och som det tigande prästerskapet undanhåller dem. Det arabiska ordet wajd härrör från verbet wajada som betyder ”att finna”, men är också besläktat med ordet wujud, existens. Qur’anen förtäljer att Allah skapat Existensen bi’l-Haqq (vid Sanningen). Vad är det den galante riddaren egentligen funnit och vad är det folket tycks oförmögna att se? Majoritetens tysta betraktade av ett yttre fenomen behöver inte betyda att det är sanning (Haqq), lika lite som islams Sanning inte blir mindre sann för att majoriteten av världens befolkning inte känner till detta. Fenomenet blir manifest i en annan stark liknelse framlagd av H C Andersen, en annan stor författare, oss geografiskt närmare, i hans mästerverk Keiserens nye Klæder från 1837 där hjordmänniskorna beskrivs som oförmögna (eller självvalt blinda) att se kejsarens nakenhet. Cervantes ensamme riddarhjälte kan sålunda vara ensam i att se sanningen.

En annan andalusier är sufimästaren ibn ’Arabi från Murcia. Denne Shaykh al-Akbar ansåg sig inte underkastad den prästerliga kasten och var skolad av Shaykh al-Uryabi, en man som varken kunde läsa eller skriva, har författat en alldeles särskilt givande Qurantolkning av versen ”Ya ahla Yathrib la muqâma lakum” (O Yathribs folk, ej någon plats för eder finnes). Ibn ’Arabi säger att Madinas folk, Profetens följeslagare, befinner sig utom plats som ständiga främlingar, ghuraba. Var de än är bär de Madinah i hjärtat. När prästernas uppgift är att kategorisera och begränsa är helgonens uppgift att spränga barriärerna, och ibn ’Arabi skriver: ”teologi berör bara ett fåtal personer och därför räcker det med en teolog per land”. Sufiernas andalusiske mästare för oss bortom bibliotekens dialektiska islam av bevis och motbevis, och fram till Den Levande Guden. Han skrev:

”Den som baserar sin tro uteslutande på synliga bevis och dogmatiska argument kommer bygga sig en tro som är bräcklig, ty han kommer vara negativt påverkningsbar genom de konstanta invändningarna. Visshet (al-yaqin) härrör inte från för sinnet bevisliga ting utan flödar fram ur hjärtat”.

Don Quijote - på en husfasad i andalusiska Valencia

Don Quijote – på en husfasad i andalusiska Valencia

Abu Yazid al-Bistami sade även: ”Ni tar er kunskap från det som är dött (text) medan vi tar vår kunskap från Den Levande som aldrig dör”. I vår samtid måste också muslimen bära Madinah i sitt hjärta och lyda och hörsamma Allahs och Profetens absoluta förbud av ocker. Enligt den mekaniskt sinnade nutidsmänniskan, och detta inkluderar även modernistiska muslimer, kategoriseras allt sådant som galenskap. För sufiern är det däremot en nödvändighet att för sitt inre öga se Madinah och Ka’bah. Den svenska diktaren Ingmar Leckius skrev: ”Ka’aba är invärtes dig”. Till detta adderar vi i malikitisk anda, Madinah är invärtes dig! Etablerandet av al-Madinah al-Munawwarah i vår tid är ett inre tillstånd. Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi skriver om detta:

I would like to comment on a passage from ‘The Makkan Revelations’ of our Shaykh Muhiyyid-din ibn ‘Arabi for two reasons. One: some of our senior Fuqara with a background of physics have asked me about this matter. Two: because I see that American kafir academics have tried to acquire this knowledge without Deen and without Suluk. In their writings and translations they reduce the term to a simplistic definition – imagination. Of course this fails to grasp both meaning and significance of this key term in Andalusian and Maghribi thinking.
Our murshid openly defines al-Khayal.
He says: “The science of KHAYAL is the knowledge of the BARZAKH.”

Kunskapen om barriären mellan de två haven, och det är i detta farvatten varje udda främling och envar galning måste navigera. Gudstoken seglar på oceanen (saltvattnet) som representerar shari’ah och dricker av det söta vattnet, haqiqah.

Bondkvinnan Aldonza som i Don Quijotes värld är den fagra Dulcinea

Bondkvinnan Aldonza som i Don Quijotes värld är den fagra Dulcinea

Majnun wa Layla – Don Quijote och Dulcinea
En annan form av tokeri är kärleken. För muslimen är kärleken en konstform utöver den gudsgåva som den också är. Den är oss given men är också något som måste vårdas och praktiseras. I det avseendet att man måste ha lärt sig att älska redan innan man tar sig en älskarinna. I Don Quijotes fall, så som med Majnun och Layla, så uppdiktar den höviske riddaren en vacker prinsessa. Majnun (det arabiska ordet för galning) var den enda som kunde se Laylas skönhet och traditionen avslöjar att hon minsann inte var speciellt visuellt bedårande. Majnun var ensam i att se henne som skönheten personifierad. Don Quijotes blick faller på Aldonza, en enkel och lagom ful bondkvinna, som i hans begreppsvärld omvandlas till den skönaste av sköna och han svär henne evig lydnad och trohet och döper henne till Dulcinea. Det signifikanta i denna historia är att Don Quijote likt Majnun ser skönheten och det är viktigare än skönhetens faktiskhet i andras ögon. Den berusade och förälskade ställer inte frågor om huruvida hans perspektiv är ontologiska eller hermeneutiska. Majnun och Don Quijote delar denna gåva, fin’amor, den raffinerade rena och upphöjda kärlek som står ovan sexualiteten. Deras hjärtan är betagna av amour courtouis, läran om den mondäna eleganta kärlekens förädlande egenskaper.

Rumis råd till eftervärlden
I kontrast till vad orientalister, perennialister och modernister tycks hävda så var Jalal ud-Dîn al-Rumi inte bara en sufier av hög rang men också en hanafitisk rättslärd och hans dikter kan aldrig lösryckas från det faktum att han var en Muslim och en Lagens man. Rumi skaldar i sin Mathnawi:

”Du måste bli tokig!
Drick gift och häll ut livets vatten!
Förbanna alla som berömmer dig!
Skänk din avkastning till den fattige.
Överge trygghet och stanna på skrämmande platser.
Kasta bort gott rykte, bli vanärad och skamlös!
Jag har prövat det framsynta intellektet.
Efter det kommer jag göra mig till tok.

***

Skriv en kommentar