En introduktion till Shaykh Abdalqadirs arbete

april 30, 2012 Ingen kommentar »
En introduktion till Shaykh Abdalqadirs arbete

En introduktion till Shaykh Abdalqadir as-Sufis arbete

av Shaykh Abdalhaqq Bewley

***

Den store historikern Ibn Khaldun bemärkte i det välkända verket al-Muqaddimah att samhällen och civilisationer förnyas och ges nytt liv genom ett inflöde av nya tillströmmande folk utifrån. Från Islams tidigaste århundraden ser man samma fenomen i umman. Skaror av kunskapsmän som anlänt från bortom Islams kärnområden och återupplivat det förtvinade döende hjärtområdet. Män från Balkh och Bukhara, från Cordoba och Granada, från Afrika söder om Sahara och från Penang. Från Indien och Zanzibar, dessa uppfriskande livgivande strömmar av Islams lära som uppstått och forsat från ummans perifera områden in mot centrum och pånyttfött det förtorkade intellektuella och spirituella klimatet i centrum, och kallat muslimerna till den vitala och livgivande realiteten från det värdefulla och dyrbara arvet från Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och hans följeslagare och de två generationerna efter dem. Shaykh Abdalqadir as-Sufi al-Murabit är en av dessa män som vår tid frambringat.

Det är en ofrånkomlig observation att det inte finns en enda plats i världen där den Västliga, eller vi kan kalla det Euro-amerikanska, dominanta kulturen med dess teknologiska etos inte regerar oinskränkt. Vissa länder kan ha behållit vissa kulturella element från dess historia, något som dock på de allra flesta platser i snabb takt överges eller ges souvenirstatus, men i allt som verkligen är av värde och allt det som verkligen påverkar människors vardag så måste vi medge att det inte finns en enda nation i världen där den västerländska modellen inte härskar. I varje detalj och aspekt av styresskickets maskineri, det finansiella systemet, rättssystemet, utbildningssystemet, polisen, militären, transportväsendet, alla dessa saker dikteras uniformt utifrån det härskande dominanta teknologiska systemets perspektiv. Det uppvisar samma identiska mönster i varje nation och varje litet undantag bara bevisar detta etos allhärskande natur.

Svaret från muslimskt håll har varit tudelat. Vi kan urskilja två generella mönster i hur muslimerna reagerat på denna skoningslösa inkräktande process och på det maktövertagande som skett under de sista hundra åren eller mer och fortsätter ske i accelererande takt och som i vår samtid är uppnådd och avslutad. Den första muslimska reaktionen var ett kategoriskt avvisande. Denna reaktion var fullkomligt korrekt i det att den insett och sett igenom dess destruktiva natur och vilket reellt hot mot Islam västerniseringen innebar. Men det kategoriska avvisandet medförde också att förespråkarna stod handfallna inför inflödet av västerländska tankar. Den andra reaktionen är långt vanligare och det innebar att allt nytt välkomnades med öppna armar. Det har skett med viss cynism och saluförts som Framsteg och Utveckling och inte överhuvudtaget tagit hänsyn till vår Dîn och i många fall maskerats som den felaktiga tanken om att alla dessa nya västerländska begrepp i dess natur är neutrala och således kan ”islamiseras”. Omfamnande av det västerländska paradigmet har varit den metod som nästan alla moderna muslimska rörelser valt att basera deras återupprättande av Islam på, allt från Ikhwan al-Muslimeen, Jam’at Islami till Hizb ut-Tahrir och det förblir den metod som den överväldigande majoriteten av muslimska intellektuella förespråkar fram till dags dato.

Man skulle kunna antaga med facit i hand och efter att vi sett dessa rörelsers fullkomliga förlust och förnedring trots de stora skarorna muslimer som bekänner sig till dem, i ljuset av Allahs löfte om seger för de som i sanning följer Hans Dîn, att vi demonstrativt och obestridligen uppvisat att det nödvändigtvis är något som fundamentalt fattas i den metod de valt att anamma. Med samma naivitet och brist på djuplodande förståelse så fortsätter västerniseringsprocessen att vara det förslag och lösning dessa grupper förespråkar tillsammans med nästan alla andra muslimska tänkare i världen idag. Deras förståelse av den teknologiska processen tycks ytlig och begränsad till att betrakta det som produceras som neutrala ting – bilar, medicin, television, datorer och så vidare, och som vid en första anblick framstår som nyttiga och borde anammas av muslimerna utan eftertanke eftersom deras natur, halal eller haram, är baserat på hur och för vad de brukas. Vad de totalt missförstått är att alla dessa produkter bara är skummet på vattnet i en process som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Att anamma dem, tillsammans med dess ekonomiska och utbildningsmässiga infrastruktur är i realiteten att anta dess distinkta världsåskådning, ett perspektiv som entydigt motsätter sig Islams lära.
Inte en meter har vunnits i detta moderna återupprättande av Islam just av anledningen att dess modernistiska förkämpar missförstått fiendens natur, så att de i alla avseenden faktiskt allierat sig, både i det inre och det yttre, med den mäktiga kraft som de säger sig strida emot. Det har varit Shaykh Abdalqadir as-Sufis öde att av Allah blivit utvald ur fiendens egna led och från deras territorium för att sedan ha tränats upp vid de renaste oaserna av traditionell islamisk kunskap, vilket försett honom med djup och intim förståelse om fiendens alla strategier och kännedom om alla deras vapen och metoder. Detta har gett honom, från Allah, djup kunskap om hur den islamska återupprättelsen ska kunna ske i dess totalitet och hur Allahs och Allahs Sändebuds fiender ska kunna bekämpas och besegras.
Den dominans som fienden åstadkommit genom dess ekonomiska och teknologiska överhöghet har bidragit till att den nutida världsordningens maktstruktur kunnat ikläda sig den moraliska överhöghetens mantel vilket är något som den mest ytliga granskningen visar oss är totalt oförtjänt. Men det arroganta och övermodiga självförtroendet har kuvat världen att tro på denna lögn, och det inkluderar även de lurade muslimerna. Detta har lett till den nästan allmänna acceptansen av sådana falska doktriner som ”mänskliga rättigheter” eller att man betraktar demokrati som den enda legitima formen av styre. Dessa perspektiv har placerat muslimerna i en ohållbar och farlig situation eftersom doktrinen om de mänskliga rättigheterna direkt strider mot Allahs ord i den slutgiltiga uppenbarelsen, och eftersom man i Qur’anen och Sunnah och i hela den muslimska ummans historia inte kan finna något som liknar demokrati fram tills den slutgiltiga koloniala lemlästningen under det förra århundradets början.

Av ovan nämnda orsaker har en aspekt av Shaykh Abdalqadirs lära alltid fokuserats på att avkoda dessa mönster och avslöja bedrägerierna och de falska löftena och de bakomliggande motiven som verkligen styr fiendens metoder. Detta är av yttersta vikt för muslimerna, både beträffande styresskick och på individnivå, eftersom de muslimska ländernas anammande av dessa falska doktriner automatiskt underkastar den muslimska umman de kontrollmekanismer som kafir-maktstrukturen använder sig av och anammandet av dem är i själva verket kufr eftersom det medför att man går emot många verser i Qur’anen.

Shaykh Abdalqadir skrev ett helt kapitel i sin bok The Technique of the Coup de Banque vari han diskuterar demokratins i sanning bedrägliga natur och klargör att den demokratiska processen, som är ett partisystem, är långt ifrån dess påstådda ursprung i den antika stadsstaten Aten utan är en produkt som härstammar från den Franska Revolutionen. Långt ifrån att representera folkets styre så är den i realiteten en maskin vars enda funktion det är att installera en mängd impotenta representanter som lyder under en verkställande myndighet vars begränsade ämbetsperiod säkerställer att den lyder under en permanent myndighet bestående av byråkrater som i sin tur arbetar för att dölja för massorna var den sanna politiska makten ligger; en icke vald ljusskygg oligarki som är okänd för massorna. Shaykhen beskriver den demokratiska processen som en ”iscensatt händelse” som döljer maktens arena där de kategoriska imperativen i vår moderna värld formuleras och som inte har utrymme för varken valda representanter eller demokratins avlönade anställda.

Shaykh Abdalqadirs syfte med att undersöka dessa saker är hans vilja att öppna muslimernas ögon om världen de befinner sig i och skänka dem verktyg för att lyckas se bortom den retorik som de blir bombarderade med och att få dem att inse den bistra verkligheten om den pågående attacken mot Islam som är demokratins syfte. Det faktum att shaykhen har härstammar från fiendens kärnland har gett honom styrkan att överge den defensiva ursäktande metoden som så många muslimska lärde förespråkar, och utan att be om ursäkt ta bataljen med fienden i öppen terräng. I en kraftfull passage i boken vari han diskuterar märkningen av den västerländska kulturen som judeo-sekulär, så skriver han att denna kultur karaktäriseras av:

… its ecological disaster, its social ruin, its destruction of manhood and womanhood, its norms of urban murder, rape and anarchy, its exaltation of adultery, its horrible cruelty to children, its pervasive usury, its enslavement and impoverishment of millions, its genocidal war against Islam, its rule by a tiny banking and corporation oligarchy, its enslaving myth of democracy, and its ghastly rush towards self-destruction.

Det är detta hemska scenario och öde, som så många muslimer frivilligt och självdestruktivt tycks vilja dyka ned i, som shaykhen vill rädda så många som möjligt ifrån.

Jämsides Shaykh Abdalqadirs skarpa kritik av den moderna världen finns ett annat ledmotiv som hans perspektiv alltid genomsyrats av. Han har alltid i sina texter framvisat en ström av ren enhetlig anda som genomsyrat den europeiska kulturen från dess första tid, alltsedan de för-kristna kelterna och antika grekerna och som fortsatt göra sig påmint fram tills våra dagar. Detta har lett till att shaykhen författat ett flertal böcker som tillsammans utgör en återupptäckt och omvärdering av den europeiska filosofin, litteraturen, och musiktraditionen och som visar att Europa genom sin vetenskap, filosofi, musik och litteratur inte är främmande inför Islams lära och på ett sätt lett dem fram till Islams dörr varigenom folket nu måste träda in.

Även om dessa perspektiv är ständigt återkommande teman i shaykhens arbete och har sin givna plats i hans tanke, så är det klart och tydligt att huvudinriktningen i Shaykh Abdalqadirs arbete, och har alltid så varit, att leda folket till skapandet av en äkta islam – som fungerar komplett i dess spirituella, politiska och sociala mönster, det som utgör Allahs Dîn precis så som Allahs Sändebud och hans följeslagare efterlämnade den till oss. Shaykhen har alltid visat att religionen kan bli praktiserad i dess fullkomlighet, och inte behöver vara vingklippt, och det är viktigt att minnas att i denna kontext så har shaykhens arbete aldrig varit abstrakt eller teoretiskt men har i sin helhet strävat efter att direkt och pedagogiskt skänka muslimerna i de kommuniteter han grundat att i deras levda kontext ge dem en tillämpbar Dîn, ej en dröm om fjärran.

För att nå dit har shaykhen alltid varit noggrann med, att för hans elever, försäkra sig om att grunderna i tron, ’aqida, alltid varit sund och att deras tawhid, deras bekräftelse om Allahs enhet, varit korrekt både invändigt och utvändigt. Detta är ännu desto allvarligare i vår tid eftersom det inte råder något tvivel om att kafir-uppfostringssystemet, det vi borde benämna indoktrineringsprocessen, haft en mycket stor påverkan på människors förmåga att i sanning bekräfta Allahs enhet, och det berör muslimer såväl som icke-muslimer.

Qur’anen gör det klart och tydligt, gång efter annan, att det inte finns något i existensen som äger någon som helst makt utom Allah; det finns ingen aktiv kraft i existensen utom Allah. Det betyder att allt som inträffar bara sker genom Allahs makt allena. Den vetenskapligt betingade världen, som hjärntvättat oss alla, baserar sig på Roger Bacons dictum om att Gud bara agerar i universum genom sekundära orsaker, vilket motsäger vår Dîns Sanning a priori. Det är denna vetenskapliga förståelse om universum som nu inkräktat på varje aspekt av våra liv och tagit över varje del av jorden, och vår västerländska utbildning har bara som syfte att ge detta argument styrka och artikulera det. Vi har alla blivit försjunkna i detta alltsedan vår barndom och ingen, varken muslim eller icke-muslim, går fri från dess inflytande.

Så det råder inget tvivel om att sann förståelse av tawhid har försvagats och blivit korrumperad av den dominanta världsordningen och dess perspektiv. Precis som alla andra så har den moderne muslimen separerat Allah från all direkt påverkan i de naturliga processerna och ser dem som sekundära orsaker, vilket medför att i alla avseenden så är vi avklippta från att i sanning bekräfta Allahs enhet. Den moderna muslimen ser även han existensen genom Gallileos teleskop och ser framför sig ett Newtonskt mekaniskt universum med ett sinnelag genomsyrat av Cartesisk dualism. Så som Shaykh Abdalqadir själv sade vid ett tillfälle:

”Det är relativt lätt att förstå att Allah skapade fågeln, och det är inte speciellt svårt att förstå att Allah också skapat fågelboet, men det är emellertid mycket svårare att förstå att det är Allah som skapade jumbo-jetten!”.

En sak som har underlättat för Shaykh Abdalqadir gällande hans egen förmåga att ha en enhetlig förståelse av universum är att han redan innan han blev muslim var del av den intellektuella elit som var medvetna om upptäckterna som gjorts i kvantfysik och vilken påverkan dessa upptäckter skulle komma att ha för den mekaniska Newtonska synen på universum. Han hade redan befriat sig från 1800-talets vetenskapliga tvångströja. Shaykhen skriver i sin bok Indications from Signs:

“The scientific model that ”describes” reality is, by the scientists themselves, now openly admitted to be a fiction… It must never be forgotten that between the scientific discourse and the popular indoctrination there is a cynical gap. That is to say, while the scientists, chez eux, happily admit the fictional basis of their studies, the mass educated students and populace wriggle under the authority of science with its crude simplifications”.

Och shaykhen använde sig år 1974 även av en spännande ny anti-Newtonsk vetenskaplig syn i hans bok The Way of Muhammad då han citerade friskt från atomfysiskern Fritjof Capra för att visa hur mycket i den Newtonska världssynen beträffande solida material som faktiskt hade kollapsat och blivit ersatt av en syn som är mer i linje med hur verkligheten är. I en passage citeras Capra:

“Quantum mechanics thus reveals a basic oneness of the Universe. It shows that we cannot decompose the world into independently existing smallest units. As we penetrate into matter, nature does not show us any isolated basic building blocks but rather appears as a complicated web, or relations between various parts of the whole, and these relations always include the observer in an essential way”.

I hans arbete med dessa perspektiv så har emellertid Shaykh Abdalqadir följt sina föregångare, shaykherna av Shadhili/Darqawi tariqan, som upprätthåller Imam al-Ash’aris position i ’aqida och tawhid, och han har alltid försäkrat sig om att folket i hans kommuniteter verkligen håller fast vid Ahl as-Sunnah wa’l-Jama’ahs doktriner och därigenom skyddas från de rationalistiska och bokstavstrogna avvikelserna som plågat muslimerna sedan urminnes tider och som olyckligtvis fortsätter att skapa förvirring fram tills våra dagar. Likväl, så som hans föregångare, har shaykhen aldrig nöjt sig med endast en intellektuell förståelse av dessa sakfrågor och hans utlärande har alltid insisterat på att det inte kan förbli en formula som uttalas blott av tungan men som nödvändigtvis måste ta sig form så att vår vetskap om Allahs enhet avspeglas i sättet vi lever våra liv. Han har alltid lärt ut att formulan la hawla wa la quwwata illa billah –det finns ingen makt och ingen styrka utom hos Allah, betyder exakt vad de säger och att man inte ska förlita sig på någon eller något utom Allah och inte frukta någon eller något utom Allah.

Denna kunskap är inte informationsbaserad och kan inte hittas i böcker, och inte heller, i egentlig mening, läras ut med ord. Det är en sak som berör självförvandlande och hjärtats rening. Det är religionens tredje fundament, Ihsan, och så som Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, beskriver det: ”Det är att dyrka Allahs så som om du kunde se Honom, för även om du inte kan se honom så ser Han sannerligen dig”. Detta är sufiernas sufism. Det är detta som möjliggjorde för följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem alla, att erövra halva världen på 20 år. Det är detta varje återupprättande av Islam måste handla om.

Ett av huvudverktygen för att uppnå denna kunskap är dhikrullah, och i enlighet med Allahs befallning har de som lärt ut detta alltid instruerat sina följare att befinna sig i konstant gudsåminnelse och har hjälpt dem till detta mål genom att sammansätta awrad och uppmanat dem att samlas regelbundet för att sätta dem i praktik. I enlighet med detta mönster har Shaykh Abdalqadir etablerat zawiyyahs och ribat över hela världen, från norra Europa till Kapstaden i Sydafrika, från Kuala Lumpur till Kalifornien, där hans elever samlas regelbundet för att recitera Qur’anen och Darqawi tariqans wird, strävande i enlighet med vad Allah säger i surat an-Nur:

I de hus som Gud har befallt skall uppföras för att Hans namn där skall ljuda högt, prisas Han morgon och afton av dem, vilkas tankar varken handel eller köpenskap kan avvända från åkallan av Gud och förrättandet av salah och plikten att ge ut zakat.

Shaykhen anordnar också större sammankomster i på olika platser i världen där hans elever från hela världen samlas tillsammans med de lokala muslimerna för att prisa Allah och sjunga lovsånger till Hans Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Det är värt att nämna att Shaykh Abdalqadir alltid hållt fast vid la tawhid biduni’r- rasul, att man inte kan nå kunskap om Allahs enhet om inte Hans Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, anlänt och lärt ut det och demonstrativt visat det för oss, och att den första delen av trosbekännelsen inte blir komplett utan den andra. Utav denna anledning har befästandet av kärlek till Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, alltid utgjort en integrerad och nödvändig del av shaykhens läroplan. Imam Busiris vackra qasida, al-Burda, som lovprisar Profeten, sjungs alltid i hans cirklar och i alla hans kommuniteter. Den enda existerande engelska översättningen av en av de viktigaste böckerna om Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, i hela ummans historia, Qadi ’Iyads ash-Shifa’ befalldes och översågs av Shaykh Abdalqadir. Det är ett fulländat verk som handskas med varje aspekt av den profetiska naturen på ett förståeligt sätt. Boken är respektingivande och ökar vår kärlek till Profeten och skyddar honom mot alla de som försöker förminska hans status, speciellt i vår tid.

Under alla dessa år har många av Shaykh Abdalqadirs föreläsningar vid dhikr-mötena spelats in och ett stort antal har skrivits ner och finns idag utgivna som böcker eller värdefulla manuskript. På detta sätt har mycket av shaykhens arv bevarats för efterkommande. Alla hans böcker vittnar om hans djupa och direkta smakande av kunskap om Allah tabaraka wa ta’ala men bland dessa står två böcker ut som framträdande utläggningar om vetenskapen tasawwuf. Den första är hans tidiga bok Way of Muhammad som jag nämnt ovan, vilket är en av de främsta nutida skrifterna om sufism och den är speciell i det avseendet att den förblir lojal mot den tidlösa läran men visar också att den sufiska vägen inte står i konflikt med den europeiska intellektuella traditionen. Genom denna metod gör shaykhen Islam tillgänglig till många som annars inte hade gett Islam en tanke. Boken gav också de muslimer som hade lämnat Islam en känsla av respekt inför deras arv och sporrade dem att återupptäcka Islam på ett sätt de annars inte hade gjort. Den andra boken är shaykhens The Hundred Steps i vilken han spårar alla de tillstånd och upplevelser människan möter på vägen till Allah. Han citerar mycket från mästarna i denna vetenskap, så som Imam Junayd och Muhyid-Din ibn ’Arabi och från hans egna shaykher men han lyckas ändå frambringa och definiera den traditionella terminologin i en fantastiskt autentisk och orginell tappning som både är tidlös och bunden till vår egen tid. På detta sätt skänker han den moderne läsaren en äkta smak av de ändlösa möjligheterna som öppnar upp sig för den som uppriktigt söker finna deras egen existens hemlighet. The Hundred Steps är med all säkerhet ett av de främsta verken i den klassiska sufismens genre.

Medan man med säkerhet kan säga att hans utlärande alltid insisterat på en sund ’aqida och ren sufisk lära vilken kan förstärkt så bör man också nämna den robusta bas som genomsyrar Shaykh Abdalqadirs verk, och den basen är hans återupptäckt och uppväckelse av Madhhab ’amal ahl al-Madinah – den skola som följer folket i Medina och deras praxis.

Shaykh Abdalqadir som ung

Shaykh Abdalqadir som ung

Den historiska situation vi muslimer befinner oss i är utan motstycke alltsedan Profetens tid, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, eftersom vi idag i hela världen lever utan implementerad Lag. Det finns ingenstans på jorden som Allahs sista uppenbarelse fullkomligen praktiseras och där shari’ah råder. I nästan 100 år har världen förnekats funktionellt islamiskt styre trots att många rörelser bildats vars uttalade syfte det är att återupprätta Allahs Dîn och trots deras många försök. Denna situation mötte Shaykh Abdalqadir när hans elevskara började växa och han fann sig själv i en situation där han var ansvarig att ge vägledning till den växande skara män och kvinnor som trätt in i Islam genom hans daw’ah. Shaykhen visste att Islam var menat att levas i dess fullkomliga sociala implementering. Han kände att det var hans ansvar, precis som det åligger envar muslim, att göra allt han kunde och allt som var möjligt och att sträva till sitt yttersta för att finna en lösning på denna situation så att Allahs Dîn kunde återupprättas i dess fullständighet.
Ett av de problem han mötte var att det fanns många olika presentationer av vad Islam var, och de hävdade alla att vara autentiska, de fyra legitima skolorna, och därutöver en myriad av olika grupper och rörelser. De kivades om nästan allt men om en sak var de alla överens: Att Islam baserades på Kitab wa Sunnah. När han undersökte vad de olika rörelserna hade att erbjuda, uppstod genast den ofrånkomliga frågan om varför det bevisligen hade varit så omöjligt för så många tusentals muslimer med starka viljor och rena intentioner, varav många hade varit män med enorm förvärvad islamisk kunskap, att återupprätta något som hade fungerat så triumferande över så stor del av jorden i så många århundraden?
Djup reflektion ledde shaykhen till ett tudelat svar på denna fråga. Det första svaret har vi tagit upp ovan, att dessa rörelsers ledarskap hade misstolkat den moderna världen och därigenom kommit att föredra en mekanisk kultur och systematisk kult i förhållande till de naturliga mänskliga relationerna, något som strider med Kitab och Sunnah alldeles så uppenbart. Det andra svaret var att dessa rörelser alla som mål en utopisk idealism och som sådan dömd att vara ett onåbar dröm, en teori. Detta var inte vad shaykhen sökte efter. Som han själv skriver i sin bok Root Islamic Education:

Islam is not an idealism, it is not an unachieved dream thwarted by the greed and power lust of generations of corrupt men. The Islam of the Messenger of Allah, may Allah bless him and grant him peace, was achieved, was laid down, did happen, did last, did endure, and then was swept away.

Så efter att ha insett att idealism inte var vägen framåt så vände shaykhen sin uppmärksamhet mot de existerande rättsskolorna för att se om de hade lösningen. Den allmänna positionen gällande rättsskolorna är att de är i stort sett identiska utom för några perifera obetydliga skillander och att hela skillnaden låg i geografiskt läge, så att om du var i Malaysia eller Indonesien så var du automatiskt shafi’i, om du levde i Indien eller Turkiet så var du automatiskt hanafi, och om du levde i Nord- eller Västafrika så var du automatiskt maliki, och det gjorde ingenting eftersom de alla i grunden var identiska. När han undersökte saken närmare så återupptäckte Shaykh Abdalqadir något som kom att bli betydande i hans sökande efter vad Boken och Sunnan verkligen var. Var han upptäckte var rättsskolorna inte var så identiska och att de faktiskt betraktade Boken och Sunnan genom olika perspektiv.

Abu Hanifas rättsskola, må Allah överskölja honom i nåd, skapades i Iraq som var en mycket annorlunda miljö i jämförelse med al-Madinah al-Munawwarah där Dîn etablerats och fastlagts och antalet följeslagare som bosatt sig i Iraq var förhållandevis litet så att den breda bilden av Sunnah var mer svårgripbar. Av denna anledning kom den hanafitiska metodologin att involvera en logisk process genom vilken man undersökte Qur’anen och den tillgängliga kunskapen om Sunnan för att i dem finna liknelser så att Allahs Dîn korrekt kunde appliceras i den nya situation man nu befann sig. Det omfattar därför att man åberopar rationalism i undersökelsen av Boken och Sunnan så att man når fram till nya domar i implementeringen av Islam i en ny miljö. Den företräder därför i essens, gällande det strikta och rigorösa juridiska paradigmet, att man anpassar den levande och starka religionen till en ny situation för få den att fungera, slå rot och blomstra i den nya jorden. Detta gjorde den till ett ypperligt juridiskt verktyg för den centrala administrationen som styrde över en bred och varierad befolkning, och det är därför vi finner den i Turkiet som arvet efter det Osmanska Kalifatet och i Indien där det utgör ett arv från Moghul imperiet.

Imam al-Shafi’is fall, må Allah vara honom nådig, var mycket annorlunda. Han spenderade mycket av sitt liv på resande fot i sitt sökande efter kunskap. Han studerade under Imam Malik i Madina och studerade sedan under Abu Hanifas studenter i Baghdad. Han reste även till Jemen och bosatte sig slutligen i Egypten. Under alla sina resor så kunde han inte undvika att upptäcka att det fanns stora skillnader i praxis av Islam mellan de olika platser han besökte och detta ledde honom till att formulera en standardiseringsmetod och en systematisering av Dîn för att skapa en uniformt låst praxis och därigenom förhindra att den skulle kunna förvanskas. Han åstadkom detta genom utforma en uppsättning principer med vilka man bl a kunde utföra en lingvistisk undersökelse av de textuella källorna i denna Dîn. Genom denna metod förblev Boken naturligtvis oförändrad, även om den kom att underkastas en rigorös form av lingvistisk analys, men Sunnah kom att bli helt beroende av, och synonymt med, de profetiska haditherna som hade bevarats skriftligen. För Imam al-Shafi’i kom därför den islamiska praxisen att upphöra med att vara en muntligt traderad och beteendemässig imitation och kom istället att bli uteslutande baserad på textuella källor varifrån de religiösa handlingarna sedan i sin tur kände härledas ifrån. Imam al-Shafi’is system var brilijant utformat och muslimerna står i stor tacksamhetsskuld till honom eftersom det inte finns något tvivel om att hans utformade metodologiska rigorisitet bevarade så många av de textuella källorna på ett så vackert sätt genom alla århundraden.

Shaykh Abdalqadirs önskan var dock att ha en direkt tillgång till Boken och Sunnan i dess mest ursprungliga form så som de först implementerades av Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, och hans följeslagare, må Allah vara nöjd med dem alla, och båda dessa metoder som nämnts ovan presenterade det ursprungliga fenomenet på avstånd och var inte vad shaykhen sökte efter. Det var istället hos Imam Malik, må Allah vara honom nådig, som shaykhen fann det han sökte efter.

Shaykh Abdalqadir trädde in i Islam i Marocko vilket medförde att hans allra första möte med det islamiska juridiken automatiskt skedde genom den malikitiska rättsskolan, men han var likväl inte automatiskt övertygad om att den malikitiska skolan utgjorde den mest ursprungliga formen som var det han sökte efter. Att han fann Imam Malik var inte i hans egenskap som grundare av en senare uppkommen rättsskola som bär hans namn utan snarare i Maliks position som Imam Dar al-Hijra, al-Madinah al-Munawwarah, och i hans egenskap som nedtecknare av och förmedlare av den tidigare medinska praxisen hos Salaf, ’amal ahl al-Madinah. Imam Malik såg det som sin uppgift att bevara för eftervärlden den organiskt levande traditionen av en Islam vid liv genom handling, Boken och Sunnan i dess ursprungliga levda form, som var det arv han getts oförvanskat genom de två generationer som hade levt sedan Profetens bortgång, må Allah välsigna och skänka honom frid.

Det fanns två grundorsaker till att han antog denna position. Den första orsaken var att det tydligt representerade den närmast möjliga redogörelsen av en Islam som rent faktiskt levdes av Profeten och hans följeslagare. Det utgjorde utan tvivel en obruten tradition av vad Boken och Sunnan var, från den plats där den först etablerades, bevarades och oförvanskat sedan levdes av de två efterkommande generationer som bebodde staden från den allra första muslimska kommunitetens dagar, Profetens egen livstid, må Allah välsigna och skänka honom frid, och den närmast efterkommande tiden med de första kaliferna, må Allah vara nöjd med dem alla, när Dîn befann sig i dess mest potenta fas av utvidgning och etablerande. Av denna anledning kallas ofta skolan för ’Umars madhhab, må Allah vara nöjd med honom.

Det utgör faktiskt det beteendemässiga mönster som gjorde att Islam tog sig form från allra första början, så vilken bättre modell kan vi sträva efter att försöka efterlikna i vår tid när det återigen är nödvändigt att börja bygga från grunden upp? Det historiska beviset för dess potenta kraft kan betraktas i exemplet med Murabitun på 1000-talet. Den medinska praxisen lärdes ut till murabitun av Abdallah ibn Yasin, den lärare som sändes till dem från Kairouan, Tunisien, där det levande medinska livsmönstret hade bevarats från Imam Maliks dagar, och med detta och inget annat återuppväckte de deras länder i Västafrika och gav ny kraft åt Islam i Marocko och räddade al-Andalus som nästintill blivit erövrad av de kristna och gav muslimerna i Spanien ny kraft och förlängde det muslimska styret där med 200 år.
Den andra orsaken är den obestridliga äkthet som verifierats genom århundradena, inte minst av den av många hyllade hanbalitiske lärde, Ibn Taymiyyah, vars nyutgivna bok The Soundness of the Basic Premises of the Madhhab of the People of Madina, förtydliggör att den mest kompletta bilden av Sunnah, både i dess besjälade ursprung och i praxis, var det som ärvdes av Imam Malik och som nedtecknades i hans bok al-Muwatta. Detta berodde delvis på Imam Maliks egen stora förvärvade kunskap, men mestadels på det geografiska läget av Profetens stad, al-Madinah, och det stora antalet män av kunskap som stannade kvar där och bevarade Dîn i dess helhetlighet från Profetens tid, må Allah välsigna och skänka honom frid, och det faktum, så som det universellt är erkänt, att ingen bid’ah (innovation) penetrerade al-Madinah under Salafs tid. Även värt att bemärka, i vår kontemporära kontext, är Dr Yasin Duttons bok The Origins of Islamic Law, ett noggrant studium som inspirerades av Shaykh Abdalqadir. I hans verk visar Dr Dutton slutgiltigt att Imam Maliks Muwatta’ rent faktiskt utgör redogörelsen av den autentiska praxis hos den första kommuniteten muslimer, och verket är också nådastöten mot orientalisterna som hävdar att det finns ett tidsgap mellan den första kommuniteten och shari’ahs utveckling. På grund av detta kände Shaykh Abdalqadir, precis som den indiske lärde Shah Waliullah från Delhi tvåhundra år tidigare, att detta arv utgjorde en position utan någon som helst kontrovers om vad som utgjorde Boken och Sunnah och något som kunde leda till att alla muslimer enades. Shaykh Abdalqadir skriver i sin bok Root Islamic Education:

The duty is to come together at that point where there is no argument and no deviation. The place is Madina. Only there can we all meet in that primal ’Umari Islam, …for it was the evidence and proof from the Messenger of Allah that men could live together in justice and in peace and with trust in each other, by obedience to Allah, glory be to Him. It is the school of Madina, salafi, and pure, that will unite the Muslims, and revitalise the deen, and restore the reality of the second shahada, along with the first.

Shaykh Abdalqadir hade redan varit ansvarig för den första kompletta engelska översättningen av Imam Maliks stora bok, al-Muwatta’ och publicerat den när han kom till insikt och nu såg boken med nya ögon som ett facit och arbetsplan för återupprättelsen av Allahs Dîn utifrån samma parametrar som upprättade den för första gången. Tillsammans med Allahs Bok och Qadi ’Iyads Shifa’, som skänker den behövliga inre dimensionen av kärlek till Sändebudet, så är detta allt som behövs för en komplett implementering av islamiskt styresskick.

Detta jag skrivit har varit en nödvändig överförenklad bild av shaykhens lära beträffande detta ämne som man kan finna mer detaljerat beskrivet i hans nyskapande verk Root Islamic Education. Den djuplodande undersökelsen som föregick denna utomordentliga bok och klarheten med vilken han beskriver sin tes är i sig själv nog för att Shaykh Abdalqadir ska ges en permanent plats i den islamiska vetenskapens annaler.

Shaykhens omformulerade position gavs genast uttryck i att alla hans kommuniteter antog det som var möjligt för dem att implementera från den medinska praxisen och i att offentligen ta sig an en politisk struktur där varje kommunitet återintroducerade praxisen att bli styrda av en amir, något som Shaykh Abdalqadir såg som en absolut nödvändighet för att kunna återaktivera och implementera islamsk fiqh. Han anordnade även konferanser som samlade många av de mest kunniga ’ulama från de platser där den medinska rättsskolan fortfarande lärs ut och praktiseras, Tunisien, Mauretanien, Marocko och Abu Dhabi och därigenom väcktes ett nyintresse av ’Amal Ahli’l-Madinah, denna vilande jätte. Det ovärderliga material som presenterades på dessa konferenser, som fortfarande väntar på att fullt utnyttjas, är tillräckligt för att möjliggöra att varje aspekt av Allahs Dîn kan tas i bruk i vår nutida kontext.

Det var emellertid hans pånyttläsande av de kapitel i al-Muwatta’ som berörde det kommersiella och ekonomiska livet bland de första muslimerna, och som rent faktiskt utgör bokens största del, som shaykhen kom ha störst påverkan på islam i vår nutid. Vad som genast framstod som klart och tydligt var att de lagar som styrde de ekonomiska transaktionerna bland de tidiga muslimerna är fullständigt inkompatibla med dagens globala ekonomiska system, de två är varandras motsatser. Det handlar inte om att Madinah var en primitiv situation så att shari’ah-domarna beträffande ekonomi är föråldrade och oförmögna att hantera de moderna villkoren. Att påstå något sådant vore att hävda att Allahs lagar egentligen är abrogerade och något sådant kan aldrig ske. Nej, den ursprungliga praxisen är relevant och applicerbar på alla ekonomiska transaktioner, i stort och smått, och du kommer finna i denna praxis alla behövliga element som behövs i en sofistikerad ekonomi.

Vad som skett är att kapitalismen och bankismen som kontrollerar all ekonomi i vår samtid är fullkomligt baserat på ocker och är därför förbjuden för muslimer i de allra strängasta ordalag både i Boken och Sunnan. Trots att detta i allra högsta grad är den viktigaste aspekten i våra liv och något som påverkar varenda en av oss dagligen så tycks muslimerna ha vänt ryggen mot deras Dîn i denna fråga. Ingenstans stod det att finna en enda muslimsk kritik mot banksystemet eller mot muslimernas engagemang i bankismen. Stats-’ulama i de muslimska länderna ha fullkomligen kapitulerat och var tigande och den muslimska modernistiska rörelsen hade uppdiktat något de namngett Islamisk ekonomi och Islamisk bankism som egentligen bara var en annan dörr till samma kapitalistiska system. Så som Shaykh Abdalqadir själv säger om ämnet Islamisk bankism i sitt verk, Sign of the Sword:

The inescapable fact is that banking by its nature is one global system. If you plug into it with one small, so-called ’clean’ investment called non-interest banking it still must interface throughout the whole larger system until it becomes immediately and automatically enmeshed in the usurious process.

Shaykh Abdalqadirs förståelse ledde honom att återigen ta upp ämnet om riba (ocker) som i stort sett legat död i ett århundrade alltsedan Abduhs okända fatwa som tillät muslimerna att acceptera ränta på deras besparingar i det brittisk-egyptiska postväsendet. Djupstudier i ämnet följde och shaykhen inspirerade en konferans som hölls i hans kommunitet i Norwich namngiven Usury: the Root Cause of the Injustices of Our Time. Konferensen var ett studium av det historiska förbudet av ocker och dess återuppvaknande på 1500-talet, bankismens framväxt och vad det destruktivt ledde till samhälleligt och ekologiskt. Konferensens papers blev publicerade och ledde till ett aktivt intresse bland både muslimer och icke-muslimer. Det blev alltmer tydligt att den sanna politiska makten i världen inte låg i politikernas hand utan kontrollerades av icke nationella finansiella institutioner och de som styr och manipulerar dessa. Detta hade naturligtvis omedelbara konsekvenser i kriget för att återupprätta Islam och de krigare som kämpade för detta. I en annan passage ur boken Sign of the Sword från 1984 skriver shaykhen:

It is vital that the Muslim mujahideen do not mistake the enemy and think this is a war against a nation or a leader. …It is a Jihad against the usurious banking entity. …(which) is not merely a personnel but a method, a deen, with its Temples, the banks; with its holy places the Stock Exchanges of the world; and its false scriptures – the data-banks of figures, these magical millions and billions that hold the world’s poor to ransom for the sake of a small elite of kafir power brokers … It is with these that war must be waged.

Desto djupare han analyserade sakfrågan desto mer uppenbart blev det att underkastelsen inför det internationella finansiella ockersystemet var den avgörande frågan som muslimerna står inför i vår samtid. I hans bok, The Return of the Khalifate, så dokumenterar Shaykh Abdalqadir med smärtsam historisk exakthet hur det Osmanska Kalifatet föll och den påföljande styckningen av den muslimska umman. Detta skedde ingalunda genom militärmakt utan genom ockrets finansiella tekniker som låg i händerna på ett fåtal bankirer som först sög ut muslimernas ofantliga rikedom för att sedan försätta riket i skuld och i det sista skedet få kalifatet att gå bankrutt.

En av de huvudsakliga nyckelfaktorerna som medförde kalifatets fall var att muslimerna accepterade och introducerade papperspengar, som från 1600-talet utvecklats i Europa, och som användes genom bankirernas ockersystem som ett maktverktyg varigenom de uppnådde världsherravälde. Shaykh Abdalqadir kom genom sina djupstudier i islamisk fiqh beträffande monetära frågor fram till att papperspengar i sin egen essens var haram. Hans övertygelse backades upp av återupptäckten av flera signifikanta fatawa från ett flertal auktoritära ’ulama, både i vår samtid och från vår muslimska historia, som alla sade samma sak. Denna upptäckt hade extremt seriösa implikationer för Islam och visade att genom att kontrollera det finansiella systemet så hade ockrarna lyckats attackera själva hjärtat i Allahs Dîn. Vad detta betydde i alla avseenden var att Islams tredje pelare, zakat, inte uppnådde sin fulla prakt.

En opartisk undersökning av klassisk fiqh i alla fyra rättsskolor (från när islam implementerades som lag) beträffande ämnet zakat visar två saker. Det första är att zakat bör samlas in och distribueras av den styrande. Zakat-insamlare skall utses och deras uppgift är sedan att värdera hur mycket zakat som muslimerna de styr över ska betala av deras synliga tillgångar och sedan driva in det, med våld om så krävs. Det andra är att zakat på monetär förmögenhet och handelsvaror skall betalas i guld och silver, ej i skuldpapper. Västerniseringsprocessen av styresskickets struktur i alla de muslimska länderna har lett till ett totalt avskaffande av den första förutsättningen. Det finns inte ett enda land i hela världen där zakat samlas in och distribueras enligt shari’ahs explicita krav. Det finansiella världssystemet av ocker har hindrat den andra förutsättningen genom att den ersatt guld och silver med de väsentliga värdelösa papperspengarna som numera är de enda pengar de känner till.

När man lägger alla dessa saker på bordet blir det hela mycket tydligt; det finns ingen möjlighet överhuvudtaget att återupprätta Islam utan att muslimerna först drar sig ur från deras engagemang i dagens ekonomiska system. För att realisera detta skulle det vara nödvändigt att först återupprätta zakat till dess rättmätiga plats som en av religionens pelare och det som utgör Islams kärna, sedan att återintroducera guld- och silvermynt som muslimernas valuta, och att återuppväcka bland muslimerna den nedgrävda fiqh som styr alla finansiella transaktioner. Detta var sannerligen ingen liten uppgift, men betydande framsteg har redan gjorts på denna väg. Shaykh Abdalqadir har sig jämsides Shaykh ’Umar Vadillo som djupstuderat varje aspekt i denna sakfråga, både de ursprungliga källorna och allt som hör därtill, både det nya och det gamla.

I frågan om att återupprätta zakat så har Shaykh Abdalqadir i alla hans kommuniteter sett till att förse folket med den nödvändiga politiska strukturen som möjliggör att zakat kan samlas in och distribueras korrekt samt utformat en läroplan för att utbilda så många muslimer som möjligt om fiqh i zakat-frågan och de samhälleliga och politiska implikationerna som en återgång till de ursprungliga premisserna hade medfört.
Gulddinarer och silverdirhams har av Shaykh Abdalqadirs folk stöpts i flera olika länder i enlighet med de exakta specifikationerna som härrör från den allra första muslimska kommuniteten och har nu brukats i mer än tjugo länder. Återinförandet av valuta i de värdefulla metallerna har väckt mycket intresse bland muslimerna, däribland en rad högt uppsatta muslimer. Den förre premiärministern i Turkiet, Nejmettin Erbakan, blev så entusiastisk att han på podiet i den Blå Moskén i Istanbul höll upp det nya guldmyntet och deklarerade: ”Detta är muslimernas valuta!”. Det var måhända ingen slump att han lite efter denna incident blev avsatt från sitt ämbete. En annan spännande utveckling i frågan om att stöpa guldmynt som är lätta att använda i vår moderna värld är e-dinaren, något som presenterats på denna konferens.

Shaykh ’Umar Vadillo har kämpat länge med att återupprätta korrekt fiqh i handelstransaktioner. Han har publicerat mycket material om detta ämne, både i bokform och på internet, och strävat efter att applicera detta i vår samtida kontext och därigenom visat dess signifikanta relevans för den moderna världen. Viktigt att nämna är att hans arbete inte bara varit teoretiskt. Flera marknader har upprättats där dinar och dirham har använts som praktiska betalningsmedel och där handelstransaktionernas fiqh applicerats så att flera islamiska kontraktsformer som inte praktiserats under mer än hundra år återigen har sett blomstra.

Dirham, Dinar och Flous som stöpts på order av Shaykh Dr Abdalqadir för första gången sedan kalifatets fall

Dirham, Dinar och Flous som stöpts på order av Shaykh Dr Abdalqadir för första gången sedan kalifatets fall

På detta sätt har Shaykh Abdalqadirs utlärande haft stor påverkan och fortsätter att göra sig påmind bland muslimerna i hela umman och det har förhoppningsvis genom denna introduktion visats att han varit framgångsrik i att aktivera islamisk fiqh och i att överse påbörjandet av dess implementering. Detta är utan tvivel en mycket inkomplett introduktion av shaykhens livsverk och jag har säkerligen misslyckats med att förklara hans vikt. Jag har säkert misslyckats både i det jag nämnt och i alla de andra aspekter som jag inte nämnt. Jag hoppas dock att min introduktion ska väcka någons intresse som tidigare inte stött på shaykhens arbete, men också att den ska påminna de som redan stött på hans verk om hans ovanliga djup och bredden av hans kunskap och hans konstanta oro för alla muslimer och hans orubbliga viljestyrka och bestämdhet i att se rättvisan och barmhärtigheten i den levande Islam som vi ärvt från Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, och hans följeslagare, må Allah vara nöjd med dem alla, efterföljas så att vi återigen ska se den återupprättad i dess forna glans här på denna jord.

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar