Papperspengar – är det ett giltigt betalningsmedel?

maj 29, 2012 6 Kommentarer »
Papperspengar – är det ett giltigt betalningsmedel?
Mötet mellan den klassiska traditionen och moderniteten

Malikiyya.se har valt att översätta ännu en text av den italienske shaykhen Ahmad ’Ali al-’Adani. Denna juridiska text är, trots sitt komplexa format för den allmänne läsaren, en frisk livsgivande tornado av enkelhet som drar upp vissa murkna träd med rötterna men lämnar de gröna friska löven och de nyttiga frukterna kvar i trädkronorna. Det var ett nöje och en ära att få lov att översätta denna text. Shaykh Ahmads författarstil uppvisar så njutbara frukter att man nästan kan känna doften av gamla Andalusiens bördiga sluttningar. I efterföljandet av den europeiska muslimska traditionen, för att hylla och hedra den humoristiske, ständigt skämtsamme och kloke Qadi al-Ballûti från al-Andalus, så presenteras inför läsaren detta allvarliga tema, om haram och halal, men med ett aptitligt och angenämt sinnelag, i enlighet med vår mänsklighet och den profetiska traditionen, som länkar oss till…Mr Bean.

Det är sannerligen en studie i Ödets ironi att se att papperspengarna har sitt ursprung i de italienska bankirfamiljerna och hur ordet Bank härrör från det italienska ordet ”Banca”. Därutöver hur sedlarna en gång i tiden påtvingades muslimerna i öst, för att i vår samtid betrakta hur en italiensk konvertit exponerar papperspengarnas bedrägeri alltmedan de kuvade muslimerna i Öst gör allt de kan för att legalistiskt underminera i sakfrågan och strävar med intensitet efter att få lov att behålla sedlarna som en gång i tiden påtvingades deras förfäder av kuffârs ockrare.
Eftersom ordet ’urf, sedvänja, tas upp i följande artikel finner jag det lämpligt att citera Ibn Khalduns analys av de besegrade och kuvade folkens imitation av deras betvingare. Det är det enda sättet att förstå modernisternas förkärlek för segermakternas illusoriska valuta.

Inget förklarar bättre islamisk modernism, muslimernas kapplöpning till de ”islamiska” bankerna, muslimernas utopiska upphöjande av den ”islamiska” rigida Statsapparaten och ”islamisk” demokrati, ”islamisk” feminism etc, tydligare än följande analys av sociologins fader Ibn Khaldun:

22. De kuvade folken vill alltid imitera de som segrat över dem, i alla segrarnas speciella markörer, deras kläder, deras yrken, och alla andra livsvillkor och sedvänjor.
Anledningen till detta är att själen alltid ser perfektion i personen som är starkare och under vilken man lyder. Man vill se honom som perfekt, antingen för att man respekterar honom och är imponerad av honom, eller för att man felaktigt antar och utgår i ens egen underordning inte är orsakad av förlustens natur i sig utan snarare i segrarens perfektion. Om detta felaktiga antagande befästs i själen så övergår det sedan till att bli en välförankrad trosföreställning. Den kuvade själen anammar då alla segrarens kotymer och assimilerar sig i dessa. Detta är då; imitation.
Eller så utgår den kuvade själen i att segrarens överlägsenhet inte är orsakad av segrarnas starka grupplojalitet eller stora styrka, men beror på hans sedvänjor och beteenden. Detta är också ett felaktigt koncept om överlägsenhet, och konsekvensen blir samma imitation som i det första exemplet. Därför kan man alltid observera att de kuvade assimilerar sig under segraren i hans klädedräkt, riddjur, vapen, ja sannerligen i alla kulturella drag.
Relaterat till detta kan man jämföra med hur ett barn konstant imiterar deras fäder. De gör så blott för att se ser perfektion i fadern. Man kan också jämföra med hur folket på alla platser domineras i modet av klädedräkter som används av militären eller de styrande styrkorna, eftersom de är kuvade av dem. Detta går så långt att en nation som domineras av en annan nation kommer att uppvisa en långtgående assimilation och imitation.

 

Papperspengar

Är det ett giltigt betalningsmedel?

Artikel av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

***

I takt med den växande modernistiska omdanande impulsen att finna en “reformistisk” lösning och att därigenom bygga en bro över det nuvarande gapet mellan klassisk traditionell fiqh och modernitetens dominanta transaktionskultur i hela det ekonomiska spektrumet, så har ryktbara institutioner som i vår muslimska historia agerat fackelbärare och Islams beskyddare och lyst upp världen med traditionell mâlikitisk visdom genom århundraden, så som det marockanska universitetet al-Qarawiyyîn, världens första universitet (grundat år 859), gett upp sin sista suck inför den dominanta ekonomiska kulturen och fallit in i upprepandet av tomma, meningslösa, falska och partiska påståenden som att papperspengar är likvärdiga med guld och silver i alla avseenden. Deras intention är emellertid att bekräfta och understryka Islams flexibilitet, och detta är i sig lovvärt och värt beröm, men följande artikel ska presentera det rent faktiska och ämnar presentera att inte allt är vad det utger sig för att vara i detta svåra område, och allt som glimmar är inte guld.

***

VAD ÄR FIQH?

Allah lärde Adam alla namn vilket visar att verkligheten kan bevisas eller snedvridas genom människans eget val av nomenklatur, namngivandet av objekten som omger henne. Islam är Dîn al-Fitrah, den naturliga religionen, och är som sådan i dess ursprunglighet utrustad med väl förankrad lexikalitet som vägleder sanningssökaren i varje aspekt fram till religionens sanningar.

Fiqh är inte liktydigt med termen ”juridik” som används av de sekulära rättssystemen. Fiqh betyder förståelse, djuplodande insikt, och det är sannerligen vad som behövs, bortom legalismen, för att avslöja den bedrägliga karaktären i de nyintroducerade fenomenen som möter den förvirrade Muhammadanska umman.

Imam Malik definierade istihsân som nio tiondelar av fiqh, och de tekniska verktygen, legalismen, som den återstående tiondelen. Redan från början påminner jag läsaren om att en shaykhs diplom och certifikat i fiqh och hans terminologiska kunnande inte ska sammanblandas eller missförstås med djuplodande visdom och förståelse, och det är inte åberopandet av sådana metoder som vi ska använda för att bedöma saker i vår partikulära epok.
Det är ett obestridligt faktum att Imam Malik levde i en tid som på en tidslinje föregick kodifieringen av de islamska källorna som utgör grunden för den islamska lagen så som den senare kom att definieras av experterna i rotprinciperna, usûl al-fiqh. Vi kan med all säkerhet därmed konkludera att Imam Malik inte hade i åtanke det tekniska terminologiska kategoriserandet av istihsân i vetenskapen ’usûl al-fiqh’, och inte heller har någon jurist framfört tesen om att istihsân som tekniskt verktyg verkligen bokstavligt utgör nio tiondelar av lagens källor. Det är istället så att den noble Imamen uttryckte sig om istihsân mer allmänt menat, med andra ord underströk han därigenom signifikansen av förmågan att kunna urskilja det goda och föredragna, nämligen att ha djuplodande insikt om Lagens sfär och syfte och hur Lagen skulle appliceras i varje specifik tid och på varje plats.

***

VAD UTGÖR FÖRSÄLJNINGSKONTRAKTETS NATUR?

Varje student av vår legala forskning och tradition i Islam, oavsett vilken nivå studenten befinner sig på, är medveten om faktumet att försäljningskontraktet eller köpkontraktet, bay’, i vår fiqh utgör stommen i alla ömsesidiga kommutativa kontrakt eller ‘uqûd mu’âwadah (från ordet ‘iwad = beaktande av quid pro quo, tjänster och gentjänster, givande och tagande, för något annat).
Ett kommutativt kontrakt är ett kontrakt där en person överför till en annan person en tjänst som är identisk med det han själv erhåller för sin överföring. Klart och tydligt, en donation när Abdallah skänker en gåva till Hassan är inte detsamma som när Hassan betalar något i gengäld för gåvan. Gåvotagaren överför ingen legal erkänd betalning, eftersom tacksamhet eller uppvisande av tacksamhet inte kan sägas utgöra något som tillskrivs faktiskt affärsmässigt värde.
I kontrast till detta, om jag säljer en slips till mr Bean och mr Bean överräcker ett försäljningspris som vi ömsesidigt anser slipsen vara värd, då har jag och Mr Bean överfört ömsesidiga identiska fördelar till varandra, och båda har tjänat på det. Det är ovidkommande att en anställd på Buckingham Palace skulle vara beredd att erbjuda ett högre eller lägre pris än det som mr Bean betalat och att jag hellre skulle vilja sälja slipsen för ett högre pris till denne tredje person. Det är lätt att förstå från ovanstående scenario, att ett vanligt köpkontrakt i sanning utgör ett kommutativt kontrakt, alltmedan en ockertransaktion inte är ett ömsesidigt kommutativt kontrakt eftersom den fördel som erhålles av ockraren är ett exogent överskott som överstiger det som överförts av den svagare parten.

Alltmedan bay’ som ett ömsesidigt kommutativt kontrakt är klart och tydligt så ser vi i vår egen samtid den skenande och accelererande monetariseringen av all handel att detta medfört det väsentliga faktumet att i ett ömsesidigt kontrakt, bay’, så säljs objektet (slipsen) i utbyte mot priset precis lika mycket som priset säljs för slipsen. De byts mot varandra, och både slips och pengar utgör objekt. All handel är egentligen att man idkar byteshandel.
Bay’ är sannerligen ett av de ord i det arabiska språket som beskrivs som omfattande av motsatta betydelser (asmâ’ al-addâd). Det kan således betyda både försäljning och köp, att man säljer eller att man köper, beroende av kontext. Så som det korrekt beskrivits av al-Bunâni, en välkänd sentida mâliki ‘alim, i hans kommentar av Khalîls lika välkända sammandrag av Mâliki fiqh; en bay’ är ett ömsesidigt köp (att både ’Abdallah och Hassan säljer ett objekt i utbyte mot ett annat objekt) och båda parter är både säljare och köpare. En slips är en faktisk ägodel och egendom och pengarna som mr Bean betalar (idkar byteshandel med) ska också vara en faktisk ägodel och egendom. Jag säljer ett motvärde till Mr Bean och mr Bean säljer ett motvärde till mig.
Naturligtvis är det så att ”pengar” har en inneboende benägenhet att representera “värdesättandet” och “priset”, och det är därför vi refererar till dem som ett “pris”, och det är därför vi särskiljer det genom att kalla det ’ayn i motsats till ’arad eller vanliga varor.

Jag kan alltså legalt sälja en till och i sin tur säljer mig i utbyte mot min slips. Men nu är alltså den stora frågan om kan sälja mig i utbyte mot min ?

***

VAD UTGÖR ETT LEGITIMT MOTVÄRDE I ETT

ÖMSESIDIGT KÖPESKONTRAKT SOM GODKÄNNS AV ALLAHS SHARÎ’AH?

Svaret på rubrikfrågeställningen kan bara förstås genom det regelverk som styr objektet i ett köp, bay’, dvs försäljningsvaran, mabî, i Islam.
Vi har redan poängterat att för enkelhetens skull så refererar vi till objektet (mabî) och priset (thaman), den sistnämnda är den kategori där pengar i dess väsen känner sig mer hemmastadd, och att varje motvärde skall vara en egendom (mâl) i personen ägo som i sin tur kan säljas till den andra parten. Det är en välkänd lag i Islam att objektet (mabî) måste vara en ägd egendom som man legitimt kan tillskriva ett reellt och faktiskt egenvärde (=mâl mutaqawwam, som härrör från ordet qîmah som betyder värde), om man utgår i perspektivet att en mening tillskrivs objektet i vår fiqh.
Inget reellt egenvärde kan därför legitimt tillskrivas en jordlott på Månen, eller till en örn som flyger ovanför molnen eller en tallrik fläskkotletter. En ägd tillgång som giltigt kan säljas i en bay’ måste vara något som har egenvärde genom folkets sedvänja (‘urf) men även genom Lagen (shar’an).
Olika rättsskolor och olika lärde har definierat detta koncept med olika ord, dock har alla uttryckt sig inom den förenade kontexten av bred enhällighet om vad som utgör och vad som åsyftas med mâl mutaqawwam:

”Det som den medfödda naturen okonstlat dras till, det som kan ges eller tas”;

”Det som de mänskliga ambitionerna naturligt attraheras av, och som stärks av sedvänjan och Lagen och som medför ett nytta (Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabi från spanska Sevilla);

”Det som det naturliga mänskliga temperamentet dras till, och som kan lagras inför påföljande tider av svårigheter” (Al-Bahr ar-Rā’iq – Sharh Kanz ad-Daqā’iq, en välkänd Hanafi text skriven av Ibn Nujaym al-Misri).

Den enda skillnaden är att Hanafiyyah, i motsats till det mer korrekta och precisa tillvägagångssättet beträffande definitioner och det som anammats av den stora majoriteten lärde, nämligen nyckelaspekten att säkerställandet av nytta som är legitimt i Sharî’ah i frågan om villkoret för att försäljningsobjektets nödvändiga förutsättning och att man ska kunna anamma det är att objektet är en ägd tillgång som byts ut mot ett reellt och faktiskt motvärde. Det råder inget tvivel om att sanningen ligger hos majoriteten av de lärda juristerna, som en första prioritet måste vi nämna Shari’ahs perspektiv på en partikulär ägd tillgång, eftersom det är en osanning att allt som den mänskliga naturen attraheras av i Lagen betraktas som en legitim ägd tillgång som kan säljas och köpas quid pro quo. Ett djurkadaver kan exempelvis vara åtrått av människor (och äts faktiskt av människor världen över), men äger ändock i Sharî’ah inget värde, och dess försäljning som ett ätbart objekt upphävs genom att Lagen lägger in veto mot ett sådant köpkontrakt. Det utesluts i sin helhet från det som anses vara ägda egendomar. Samma sak är sant om berusningsdrycker som säljs för dess berusande effekt.

Värderingen av ett objekt är antingen länkat till sedvänjan (’urf) eller till Lagens intervention. I det sistnämnda fallet så anses nyttan som härleds ur objektet ligga i att den har sanktionerats av Lagen.

***

KAN PAPPERSPENGAR KLASSIFICERAS UNDER DEFINITIONEN;

LEGITIMT MOTVÄRDE I KÖPKONTRAKT?

Standardsvaret i vår samtid, och den position som nu dessvärre stöttas av Qarawiyyîn-universitetet och andra ryktbara institutioner där Maliki-rättslära lärs ut, är att papperspengar (sedlar och elektroniska signaler mellan datorcentraler) oavsett hur virtuell och icke fysiskt existerande dessa papperspengar än är bör jämställas med guld och silver (genom analogiskt resonemang) och skall då också betraktas som egenvärde baserat på:

a) Sådana pappers- (elektroniska) pengar är de facto den härskande dominanta valutan och bytesmedlet i vår tid.

b) Sådana pappers- (elektroniska) pengar används för att mäta objektens värde, oavsett om sådana imaginära valutor utsätts för drastiska och dramatiska fluktuationer enbart genom deras blotta användande inter alia, och att de egentligen inte ens längre existerar i dess fysiska form numera, alltså trots att blott 2 % av den totala summan pengar existerar, resterande 98 % finns i dag bara som elektroniska impulser mellan datorcentraler, pengarna är således både utan fysisk form och utan fysisk plats.

Först av allt, det måste poängteras att “sedvänjan” (‘urf) att använda papperspengar (och senare även elektroniska pengar) i transaktioner har sitt ursprung i dess helhet från kuffâr, och därutöver mer specifikt från de lägsta människorna bland dessa kuffâr, ockrarna, och att sedvänjan påtvingats de muslimska folken. Det är därför inte en muslimsk ”sedvänja” (’urf).
Om man bara hade åberopat denna enkla anledning så hade det varit mer än tillräckligt för att i grunden krossa argumentet om sedvänja som rättfärdigande för transaktionslegitimiteten av pappers- (elektroniska) pengar.
Så som den store mekkanske följaren av den malikitiska metodologin, den auktoritative usûli-lärde Hasan bin Muhammad al-Mashshāt, skrev i sitt hyllade verk Al-Jawāhir ath-Thamīnah fī Bayān Adillah ‘Ālim al-Madīnah (utgiven av Dr. ‘Abdu’l-Wahhāb Ibrāhīm Abū Sulaymān, Dār al-Gharb al-Islāmī, Beirut, 1990, första upplagan, sida 271),

”var förvissad om att sedvänjor ageras på giltigt i Lagen såtillvida sedvänjan inte bestrider något legalt bevis, för om sedvänjan motstrider legala bevis så är det obligatoriskt att lämna ’urf och istället följa det legala beviset. Vad som menas med att agera i enlighet med sedvänjan är att man klassificerar och specificerar härledda legala domar, som nämnt tidigare, inte att man agerar på sedvänjor i alla legala domar. Att man agerar i enlighet med sedvänjan är därmed bara att man följer seden i härledda domar i de frågor som Lagen har överlåtit saken till den lokala sedvänjan”.

I boken namngiven Nayl as-Sûl (‘alâ Murtaqā al-Wusūl, en bok om usûl al-fiqh baserat på den malikitiska förståelsen, författad av den universellt lärde från öknen, Muhammad Yahyā al-Wallātī, som publicerades 1992, så finner vi följande passage:

”För att måla upp en bild av vad som utmärker klassifikation och specifikation gällande sedvänjor så representeras dessa av att man lär känna de utmärkande faktorer som påverkar legala domar, så som att definiera vad som menas med kvalificerat eller okvalificerat vatten, den tillåtna tiden för intervallen som går mellan ett tillägg eller ett utelämnande av element i bönen och hur det rättas, fastställandet av kvantiteten av monetära medel och klädutgifterna som hustrur eller släktingar har rätt att kräva, hur man identifierar möbler som är speciellt riktat år antingen manlig eller kvinnlig nytta, de ordval folket använder i deras eder och kontrakt och överenskommelser och vad som lokalt uttrycks för att klassificera eller specificera. Om kulturen och den dominerande lokala sedvänjan genomgår en förändring så förändras även domen som styr seden”.

Låt oss pausa ett ögonblick.

Det är i texten ovan nämnt ett krav om betalat underhåll gällande ersättningen i äktenskapet som ges för kläder och medicin, och detta utgår i den lokala sedvänjan. När det kommer till härledda domar och hur man beräknar genomsnittligheten i vad och hur mycket denna rättighet uppgår till, så specificeras den generella domen om utbetalad ersättning och ges en exakthet som länkar domen till den lokala sedvänjan i det sociala scenario som råder på en specifik plats och vid en specifik tidspunkt. Samma sak är lika sann i frågan om vad som utgör ett bindande löfte eller en ed om vi tar Stockholm som exempel, och det bedöms lingvistiskt utifrån vad som är den dominerande kulturella sedvänjan i Stockholms medelklass bland muslimerna år 2012. Dessa frågor regleras genom de övervägande användningsområdena. Samma sak kan sägas om en muslimsk kommunitet som är inkapabla att gräva eller vaska guld eller på annat sätt erhålla guld och då använder en viss sorts spannmål för de allmänna användningsområdena där en valuta är behövlig och därför använder spannmål (som har faktiskt reellt egenvärde) som faktiska pengar dem sinsemellan inter se. Detta är långt ifrån fenomenet med en pappersvaluta där det inte finns ett brett accepterat beteendemönster som vuxit fram bland muslimerna själva.

Kort sagt, det finns ingen sedvänja, ’urf.

Ingen samhällelig nexus bestående av människor skulle av egen fri vilja välja och föredra en sedvänja (’urf) som medför registrering av bankkonton och elektroniska impulser som genererar massiv inflation och lamslår och utarmar individens och familjeenhetens köpkraft, i det som de självvalt skulle anammat som valuta och som används i deras köpkontrakt.

För det andra, om vi utgår från att något verkligen skulle kunna kategoriseras som en legitim sedvänja (’urf), så kan sedvänjan inte stå i strid med ett legalt bevis, eftersom sedvänjan bara kan ges legitimitet genom Lagen.
När allt kommer omkring, i vår kontext så måste den ägda lagliga tillgången, det som kan köpas och säljas legitimt, överensstämma i sin nytta med både Lagen och sedvänjan, utöver att den skall vara något som människor genom sin naturliga disposition dras till (människans medfödda natur attraheras inte av osynliga elektroniska ”pengar” som skapas ur intet av en liten osynlig självutnämnd bankelit).

Här är några grundregler om varför papperspengar/elektroniska pengar står i strid med de legala bevisen och shari’ah:

a) Papperspengar är inte ömsesidigt samtyckt av två jämlika parter. Papperspengar accepteras som betalningsmedel enbart utav tvång. Ingen samtycker till att sälja sin skjorta eller trädgård för osynliga pengar. Legala köp-och säljkontrakt baserar sig på pelaren, erbjudande och acceptens, som står upprätt genom genuint frivilligt och ömsesidigt medgivande;

b) Papperspengar existerar inte. Det är välkänt i vår lag, i vår fiqh, att ett av de basala nödvändiga kraven för att ett försäljningsobjekt ska kunna säljas eller ges ett pris är att det måste kunna levereras. Den hävdade kapaciteten att kunna leverera pengar, som i 90 % av fallen inte ens existerar i dess pappersform, är ren fiktion och propaganda från banksystemet och de vasallstater som banksystemet styr över. Hävdandet att kunna leverera dessa papperspengar är identiskt med skolboksexemplet, från de islamiska läroböckerna, om förbudet att sälja en fågel som flyger i skyn eller en fisk på havets botten. Det kan inte levereras. Bankkulturen tillskriver papperspengarna existens bara för att den utgår i sannolikheten i att alla låntagare av osynliga pengar i exakt samma stund en masse skulle hämta ut sina pengar från bankerna är mycket liten. Pengarna existerar alltså inte.

c) Papperspengar är ovissa, svävande och obestämbara. Det är välkänt i vår lag, i vår fiqh, att en av de nödvändiga kraven för att ett försäljningsobjekt ska kunna säljas eller ett pris ska kunna fastställas är att det måste fastslås att objektet i fråga är bestämd definierat och alltså inte något okänt, vagt eller icke definierat. De elektroniska impulser som utgör, vad vi kan exemplifiera med, Euron är i sin helhet fullkomligen beroende av politiska överläggningar för att överhuvudtaget (falskeligen) kunna ”existera”. Om Grekland tas ut ur Euro-zonen så kommer den summa euros jag samtyckt till att betala i utbyte mot en handgjord persisk matta att vara totalt okänd. Det kan måhända t o m vara noll eller nära noll. Den nämnda ovissheten bevisas även av det vi nämnt tidigare: Om vi utgår i att 90 % av pengarna inte ens backas upp av värdelöst papper (sedlarna) så diskvalificerar detta att pengarna skulle kunna kategoriseras som legitimt motvärde i ett legalt köp. Kapaciteten att kunna producera fram pappret och således kunna leverera papper i utbyte mot ett objekt med värde i varje specifikt köp är totalt underkastat den politiska propagandan och dess fortsatta drift, och följdfrågor uppstår. Kommer magin i de rent symboliska talen skrivna på sedlarna att fortsättningsvis lura massorna? Kommer massorna att ha kapplöpning till bankerna och ta ut sina osynliga pengar när magins trick avslöjas? Kommer likviditets-problemet som bankerna står inför att handikappa dem i deras ”garantier” om utbetalning av 90 % rent uppdiktade pengar? Om så sker, kommer det att finnas pengar att rädda ett sådant system, och till vilken utsträckning? Kommer det att finnas en politisk vilja från nationsstaterna att rädda den internationella finansvärlden så som de brukar, eller kommer vi få se en utmaning mot banksystemet? Kommer leasingavtalet som favoritiserar sådana finansiella grupper att demonteras eller omstruktureras? Det finns således omåttlig och orimlig gharar (risktagning) gällande materialet, existensen och de väsentliga attributen i ett av de två motvärden som säljs och köps (objekt utbytes mot objekt) i en legal bay’ ;

d) Papperspengar kan inte legitimt ägas. Det är en välkänd lag, i vår fiqh, att ett av de nödvändiga kraven för att ett försäljningsobjekt ska kunna säljas eller ett pris kunna fastslås är att man ska kunna äga objektet. Man kan inte äga en osynlig och icke-existerande vara. Ägarskap kan bara äga rum gällande reella objekt. Papperspengar är en produkt av uthyrandet av ”pengar” från banksystemet och betalandet av avgifter för en sådan uthyrning av ”pengar”. Pengar kan inte monopoliseras av en specifik kast i samhället. Pengar är fungibla varor (saker som är så lika varandra att de är direkt utbytbara. Termen används framför allt som juridisk term om saker som inte har några individuella särdrag, och därför kan sättas i varandras ställe. Detta gäller i synnerhet för pengar, men även spannmål och andra handelsvaror kan täckas av begreppet) och fungibla varor kan inte hyras. De kan lagligen säljas, ägas, konsumeras, doneras, ärvas, men kan inte hyras ut. Definitionsmässigt, uthyrandet av ett objekt är ett tillfälligt överförande av ett objekts nytta. Om papperspengar hyrs av massan så medför detta att ägarskapet över pengarna ligger i andras händer än den ursprunglige ägaren. Ägarskapet över pengar tillhör banksystemet som trycker sedlarna. Detta är beroende av de avgifter som åläggs folks nyttjande av det de äger. Således, Mr Bean kan inte överföra ägarskapet av sådana uthyrda pengar till mig i utbyte mot min slips. Om jag överlåter till hans person användandet av slipsen så måste han betala mig ett motvärde med identisk nytta. Eftersom han inte kan göra mig till ägare av det som han själv inte äger, papperspengarna, så är köpkontraktet mellan oss inte längre ett köp. Det är inte en kommutativ handel. Köpet är upphävt innan det ens kan ske. Det bryter mot Shari’ah.

e) Papperspengar är inte en sak man kan dra nytta av. Det är en välkänd lag, i vår fiqh, att ett av de nödvändiga kraven för att ett försäljningsobjekt ska kunna säljas eller ett pris kunna fastslås att en nytta kan härledas ur objekten som byter ägare. Billigt papper är inte till någon nytta i ett påstått köp. Elektroniska impulser som existerar i ett tomrum är inte till någon nytta. Ingen legitim nytta kan ges genom ockrets tillgång. Jag hyr fiktiva pengar från banksystemet. Jag konsumerar dem, så som jag hade konsumerat en banan eller annan fungibel egendom, men jag kan inte äga det och fortsätta betala dess ursprungsägare pålagda avgifter som hela tiden eskalerar. Således är hela transaktionen genom vilken jag hyr pengar ett gigantiskt ockervinst till en dominant part och bara en part tjänar kolossal vinst. Mr Bean kan därför inte överföra ägarskapet över en sådan ockergivande icke legitim tillgång till mig i ett påstått köp i utbyte för min slips.

Papperspengar ses inte som mâl mutaqawwam i vår traditionella klassiska fiqh.
Varje enskild bay’ som påstås ske där ett objekt (mâl mutaqawwam) byts mot papperspengar är ogiltigt, nej upphävt av Shari’ah.

***

SLUTSATS

Det åligger muslimerna att uppvisa lojalitet och hedra deras trohetsed (bay’ah) till Allah och Hans Sändebud, sallallahu ‘alayhi wa sallam, bortom alla sekterisk tillhörighet.
Det är därutöver ett tvingande imperativ att muslimerna söker djup kunskap (fiqh) om deras Dîn och om den kontext de lever i.
En av de skördade frukterna som kommer ur en djupanalys av vår Shari’ah är att den visar oss att papperspengar inte ses som giltigt i Shari’ah, de utgör inte en ägd egendom som giltigt kan säljas i utbyte mot ett objekt i en bay’, och Allah vet bäst.

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

6 kommentarer

  1. P N 29 maj, 2012 på 09:30 - Reply

    Vi kan inte se luften direkt. Ändå finns den där och vi kan använda den, för att hålla kvar själen i kroppen och en mängd andra ändamål. Likadant är det med ekonomiskt värde. Även om man inte kan se de enskilda mynten i ett kortköp eller ett köp med sedlar så finns det utförda tjänster eller sålda varor bakom betalningsmedlet, annars finns samhällsinstitutioner som korrigerar att en person olovligt har kontroll över det. Värdet av tidigare affärstransaktioner kan överföras på nya genom penningrepresentation i de etablerade nutida ekonomierna och jag ser inte hur materialet i representationen kan vara avgörande för om det är en giltig värdeöverföring eller ej.

    Jag tycker också att det här resonemanget som shaykhen, frid vare med honom, för får underliga konsekvenser. Är alla skrivna avtal och skuldsedlar, exempelvis om räntefri utlåning eller hyresavtal, ogiltiga därför att pappret inte är vad det representerar? Eller för att själva objektet, pappret, inte har ett marknadsvärde som motsvarar det representerade?

    Det skulle göra rättskipning över såväl affärstvister som äktenskap, där papper som bevismedel för omfattning av mahr kan vara ett exempel, närmast omöjlig i många fall.

    Och om man förhåller sig till den fiqh som redogjorts för som densamma förhåller sig till lagens bokstav, så omfattar inte slutsatsen de sedlar som idag är i cirkulation i Sverige, eftersom de snarare är bomullspengar än papperspengar.

  2. Galagfron 1 juni, 2012 på 10:44 - Reply

    من هو القاضي البلّوطي؟

  3. Nadim 3 juni, 2012 på 16:14 - Reply

    Salam

    Bismillah

    Kära bror/syster P N, jag tror att du har missförstått delvis vad shaykhen har att säga. Pappaerspengar är haram och förbjudna. Och detta utifrån Koranen och vår Profets (må Allahs fred och välsignelser vara över honom) Sunnah. Att sedan vi lever i konstiga tider där folk runt omkring oss har förvrängt handelslivet är en annan sak. Att det begås fel runt omkring oss och att vi lever i ett system som är byggt på haram kan inte göra något som är haram till halal.

    En annan viktig sak är också att skilja på ett skriftligt kontrakt, som har en bevisande verkan av vad som avtalats, och vad som avtalats som prestation och motprestation enligt detta avtal. Dessa är två helt skillda ting.

    Och Allah vet alltid bäst.

    Har någon mera specifik fråga är du mer än välkommen att framföra den, så kan vi försöka klargöra.

    /Nadim

  4. camilla 5 mars, 2013 på 10:58 - Reply

    Slm, hur ska man leva i detta samhälle då, där pengar används? Sluta använda dem?

  5. Abdussalaam Nordenhök 21 april, 2014 på 12:22 - Reply

    Wa ´alaykum as-salaam wa rahmatullah,

    Camilla, din fråga besvaras genom att du tar dig tiden att studera texten ovan, samt dessa fyra texter nedan. Bara genom kunskap kan man ta första steget, och det gäller inte bara denna mas’alah utan alla handlingar.

    http://darqawi.se/2012/06/08/maliki-skolans-perspektiv-pa-zakat-mellan-uppgivenhet-och-utopi/

    http://darqawi.se/2014/04/20/en-stilla-forundran-over-ortodoxins-heterodoxi-shaykh-ahmad-ali-al-adani/

    http://darqawi.se/2012/08/21/zakat-pa-bankpengar-ett-vara-eller-icke-vara/

    http://darqawi.se/2012/05/30/ulamas-deklaration-om-gulddinaren/

  6. Aman 6 oktober, 2016 på 00:30 - Reply

    Alsalamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh.

    Bror, jag förstår inte era artiklar som handlar om dagens pengar och banker osv. Darqawi länkarna funkar dessutom inte.

    Kan du ge mig klara svar på dessa frågor snälla?

    1. Menar ni att vi ska stänga ner våra bank-konton?
    2. Menar ni att det är haram och ogiltigt att betala zakat och sadaqa via sitt bank konto?

    Om svaret är ja på dessa frågor. Vad är då alternativet för en vanlig lekman Muslim som bor i en värld som ser ut som den gör?

    Jag frågar detta uppriktigt utan attityd.

Skriv en kommentar