Maliki-skolans perspektiv på Zakat – mellan uppgivenhet och utopi

juni 8, 2012 En kommentar »
Maliki-skolans perspektiv på Zakat – mellan uppgivenhet och utopi

بيان و توضيح

***

Maliki-skolans perspektiv i
frågan om det islamiska ledarskapets
insamlande av zakat

Introduktion av av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

***

Vår klassiska islamiska litteratur är fyllt till sin bredd av värdefulla pärlor i form av monotematiska avhandlingar som behandlat nästintill varje specifik aspekt av människans existens och livsvillkor.
Ett sådant oundgängligt ämne är zakat. De regler som är kopplade till zakat skulle omöjligtvis kunna utgöra ett undantag till nämnda kompletta bild. Utöver de större generella juridiska kompendium vi har tillgång till, så fann vi en sådan text Ahkâm az-Zakât, en sammanfattad med dock tillräckligt detaljerad bok dedikerad till Islams tredje pelare av en europeisk Mâliki jurist från Sevilla i al-Andalus, Abū Bakr Muhammad bin ‘Abdillāh bin Yahyā bin al-Jadd al-Fihrī al-Lablī (död 586 hijri). Med dess fantastiska struktur så tar den detaljerat upp i varje kapitel alla de olika regler som gäller allmoseskatten i Islam. Det åttonde kapitlet i nämnda bok tar upp frågan om “de tillgångar som de styrande sänder skattindrivare för att driva in och de andra skattbelagda tillgångar där ägarens ord accepteras som sanning”. Han skriver i kapitlet följande:

”Det råder inga meningsskiljaktigheter om faktumet att zakat på monetära tillgångar som är ålagd denna skatt är något som anförtros ägarens trovärdighet och att ingen indrivare sänds ut till dem av de styrande för att kräva in det. Det är dock av godo att ägaren av dessa pengatillgångar tillfrågas av de styrande om vad han äger. När en sådan förfrågan gjorts och ägaren svarat på indrivarens frågor så accepteras ägarens ord som sanning och han ombedes inte att svära en ed för att han talar sanning, och detta är i enlighet med vad som återfinns i denna ma’salah i al-Mudawwanah, oavsett om ägaren misstänks tala osanning och att han misstänks dölja sina pengatillgångar”.

En annan åsikt har uttryckts av Ibn al-Qasim som det återberättas av Ibn Muzayn, nämligen att ägaren av monetära tillgångar som anklagats för lögn bör svära en formell ed att han talar sanning för att befria honom från sådana anklagelser, i kontrast till en ägare som inte anklagats för sådant. Beviset som framläggs för denna juridiska position är ibn ’Abbas tolkning av Hans Upphöjda tal: ” Troende! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! ” (Sūrah al-Mumtahanah: 10). I hans tolkning ger han följande exegetiska tolkning, Ibn ’Abbas har återgivits ha sagt följande: ”När en kvinna emigrerade till al-Madinah, så brukade hon få avlägga en ed vid Allah att hon inte emigrerat från hennes föregående boplats för att hon hyst agg mot sin make eller flytt från sin make, utan att hon påbörjat sin hijrah enbart som en kvinna som emigerar till Allah och Hans Sändebud” (Tafsir at-Tabari).

På samma sätt, sultanen sänder inte ut indrivare till folket för att kräva zakat ul-fitr från dem. Betalandet av denna skatt åligger envar som är ålagd att betala den, precis så som i fallet med ägaren av pengatillgångar där zakat ska betalas.

Beträffande boskap (som kategoriseras som zakat-ålagd tillgång) så sänder den styrande kalifen, sultanen eller amiren, ut indrivare (su’ât) för att driva in det. Tiden då dessa indrivare skickas ut till boskapsägarna är då stjärnorna som kallas Plejaderna visar sig i himlen vid gryningens inträde, eftersom det är då boskap samlas vid vattenhålen för att dricka. Ash-Shâfi’i å andra sidan, är av åsikten att den korrekta tidpunkten för att sända ut indrivarna är i månaden Muharram varje år. Mâliks ställningstagande är den bättre åsikten av två skäl, det är lättare för indrivarna och representerar också praxisen (’amal) som följdes i al-Mâdinah.

Så som ovan nämnda författare bedyrat, detta är den enhälliga positionen i Madinas Imams, Imam Malik, madhhab.

Sannerligen, detta är också positionen som hålls av de olika juridiska skolorna under Ahl us-Sunnah. Den ärade shafi’itiske universalmannen från Basrah, en av de mest framstående politiska vetenskapsmännen i klassisk Islam, Abu’l-Hasan al-Mawardi, underströk samma princip i hans inflytelserika verk Al-Ahkâm as-Sultâniyyah (utifrån vars mönster den hanbalitiske Abu Ya’ala bin al-Farra’ skrev sitt verk som bär samma titel). I nämnda bok undersöker al-Mawardi också noggrant den hanafitiska positionen i ämnet, vilket inte överraskar eftersom det var den dominerande skolan i al-Mawardis land ’Iraq. Han skriver:

”Tillgångar som är ålagda zakat faller i två kategorier, synliga tillgångar och icke synliga tillgångar. Synliga tillgångar är det som inte kan gömmas undan, så som skörd, frukter och boskap. Gällande icke synliga tillgångar så består de i sådant som kan gömmas undan från andra, så som guld och silver och handelsvaror. Skatteindrivaren som utsetts av de styrande för att driva in allmoseskatten har inte sista ordet beträffande gömd rikedom (om konflikt uppstår). Ägarna har en större rätt att betala ut sådan beskattning själva, såtillvida de inte själva räcker över det till den politiska auktoriteten av fri vilja som då tar det ifrån dem och hjälper dem att distribuera sådan rikedom till de rätta kategorierna. En politisk guvernör som styr över skatteindrivning av tillgångar har bara sista ordet beträffande zakat på synliga rikedomar. Gällande de synliga tillgångarna befaller han att det ska betalas ut till honom”.

Om vi återvänder till Maliki-skolans dom mer specifikt så ser vi att enhälligheten i åsikten som al-Fihri al-Labli har nämnt i citatet ovan och som också ges tyngd över hela skalan av de juridiska skrifter som vi förlitar oss på, både klassiska och moderna, i denna skola vi följer. Vi vill inte betynga läsaren i onödan så vi ska blott nämna ett fåtal från båda ändar på den historiska tidslinjen.

I Ibn Shâs gigantiska verk Iqd al-Jawāhir ath-Thamīnah (som var det verk som direkt inspirerade hans egyptiske landsman ibn al-Hâjib till att författa Jāmi` al-Ummahāt) så skänks vi detta (från kapitlet om Zakat):

”Om den politiske guvernören som har juridisk kompetens i frågor om islamisk beskattning är kunnig i hur man samlar in och distribuerar zakât då äger innehavaren över zakat-ålagd rikedom, oavsett om det är tillgångar i pengar eller inte, inte själv rättigheten att själv distribuera den. Snarare är det så att han skall betala monetära tillgångar till den politiske ledaren (Imâmen). Beträffande zakât på odlad skörd eller boskap så sänder Imamen ut skatteindrivare för att samla in det direkt.
Den andra åsikten som också lagts fram i skolan är att zakat på monetär rikedom kan betalas av ägaren själv. Ibn al-Mājishūn sade följande: ”att lämna distributionen till dem själva då det gäller att betala ut den till de fattiga och utblottade specifikt. När det gäller att distribuera det till de andra kategorierna som tar emot zakat, då är det en fråga om ijtihad för att avgöra det bästa sättet i hur man ska fördela (zakat-)utbetalningen och ingen annan än den politiske ledaren ska då tillåtas bedöma hur det ska betalas ut till de olika kategorierna av de som rätteligen kan ta emot zakat”

I den prisade lärde från Gafsa, Ibn Râshids, auktoritativa verk Al-Mudhhab fī Dabt Masā’il al-Madhhab, efter att i detalj ha gått igenom de olika domarna som gäller indrivaren av zakat-ålagda boskap, och i det fall den muslimska kommuniteten inte har tillgång till en sådan indrivare som utnämnts av amiren så ombedes de rika människorna i samhället att själva beräkna zakat för deras boskap efter ett gånget månår, och Ibn Râshid understyker i kapitlet om zakat att ”personen som tar emot zakat (al-âkhidh) är den politiske ledaren som är hederlig”. Han skriver:

”Ägaren av beskattningsbara tillgångar i pengar ger zakat till den politiske ledaren, som i sin tur sänder någon som driver in zakat på skörden och på boskap. En sådan indrivare måste vara tillförlitlig och kunnig i reglerna om zakat. Det har också sagts att innehavaren av pengarikedomar inte ger det till den politiske ledaren utan kan distribuera det själv”.

Gällande Ibn al- Mājishūn så förklarade han om detta:

“Om fördelningen av zakat bara är till de fattiga och utblottade specifikt, så är det inte obligatoriskt för individen att ge det till den rättvise politiske ledaren för att han ska distribuera det. Men om det å andra sidan är så att zakat ska fördelas till de andra kategorierna som också har rätt till zakat, så skall sådan distribution reserveras specifikt till den politiske ledaren som delar ut det genom sin ijtihad”.

I ett scenario där sultanen är orättvis i distributionen så ger man inte zakat till honom.

Om den som ska betala zakat ger det till honom frivilligt utan tvång så är han inte befriad från sin plikt att betala zakat om han verkligen med säkerhet vet och själv är övertygad om att det inte kommer delas ut rättvist. Men om han betalat zakat under tvång, eller om han betalar zakat till en tyrannisk amir men om denne ledare rent faktiskt distribuerar zakat korrekt, då har han utfört sin plikt. Två motstridiga åsikter har åberopats, att plikten upphävs eller att den fortfarande gäller, i det fall då en sådan politisk ledare har forcerat att zakat betalas till honom och sedan distribuerar det orättvist.

Bilden vi målat upp hittills stärks av de stora Maliki-texterna från vår tid så som Dr as-Sadiq al-Gharyanis Mudawwanah al-Fiqh al-Mālikī och al-Habīb bin Tāhirs verk Al-Fiqh al-Mālikī wa-Adillatuh. Det sistnämnda verket säger att det är obligatoriskt att betala sin zakatalla former av rikedom, synlig och icke-synlig, till en god amir. Men ledaren sänder in sin tur själv bara ut indrivare för att samla in zakat på synliga tillgångar och när han anländer blir det obligatoriskt att betala zakat till honom. I det fall sultanen är välkänt orättvis i distributionen så undanhåller personen sina tillgångar och betalar ut det själv. Författaren tillägger att så länge den politiska ledaren styr över en person med beskattningsbara tillgångar så GES zakat till honom, men i avsaknaden av ett politiskt ledarskap så är det tillräckligt för individen att så att säga sätta på sig ledarens skor, och distribuera det själv. Individen skall ha en sådan niyyah, att själv anse sig vara ledaren, när han rent faktiskt utför sin plikt att betala zakat.

Jag hörde en gång en muslim säga att beviset för att ledaren kräver zakat på alla kategorier av tillgångar som faller under zakat exemplifierades i Qur’an-tolkningen av den noble och majestätiske andalusiske kommentatorn Ibn ’Atiyyah i hans hyllade verk Al-Muharrar al-Wajīz. Den positionen har brister.

För det första så är Ibn ’Atiyyahs förklaring av meningen av Allahs Bok inte en juridisk manual som används av malikiterna för att utvinna juridiska domslut i olika masâ’il och vår europeiske mufassir Ibn ’Atiyyah säger inte heller att den ska användas så.

För det andra, det vore underligt om en sådan stor lärd man skulle motsäga sin rättsskolas position eller att en position som stått sig genom århundrade efter århundrade, så som vi bevittnat, skulle åsidosättas och att man skulle föredra en annan åsikt, om det nu var så att den fanns.

För det tredje, Ibn ’Atiyyah har inte sagt i sin Tafsîr att han var av en annan åsikt. Allt han sade var att Allahs tal i ayah 103 av surah at-Tawbah (TA zakat från deras rikedom för att rena dem och be för dem) generellt nödvändiggjort följande: ”Att den politiske ledaren skall ta ansvar för insamlandet och distributionen av zakat”. Detta är sannerligen helt sant gällande en amir som är rättvis i distributionen, och hans insamlande av icke synliga tillgångar och emottagandet och nedskrivandet av folks icke synliga tillgångar såväl som att hjälpa dem i att räkna ut vad och till vem zakat ska ges. Ibn ’Atiyyah har genom att uttrycka sig så inte gjort något som helst anspråk på att han beskrivit hela den juridiska terrängen i denna ma’salah, som också inkluderar differentieringen av olika typer av rikedom och olika ledarskapskaraktärer, och Allah vet bäst.

Vi summerar:

Det finns en skillnad mellan synliga tillgångar (amwāl dhāhirah) och icke synliga tillgångar (amwāl bātinah). Guld och silver och genom analogi andra typer av monetära rikedomar på vilken zakat tas ut kategoriseras således som amwâl bâtinah.

Gällande synliga tillgångar så ger ägarna av sådan synlig manifest rikedom över zakat till indrivaren som skickats ut från det muslimska ledarskapet – kalifen, sultanen, amiren – och detta är det profetiska praxisen. När det gäller de icke synliga tillgångarna (guld och silver) så räknar ägarna själva ut hur mycket de ska betala och om det inte finns rimlig misstänksamhet om att de försöker undvika att utföra deras obligatoriska zakat-plikt, delvis eller helt och hållet, så skall amiren lita på deras ord och ha förtroende. Ägaren kan maximalt ombes med sedvanlig adab och artighet att specificera hur stor deras orörda tillgång, så att ledarskapet kan assistera dem, är för att sedan frivilligt GE zakat till amirens representant (’âmil). Distributionen av zakat, är i vår madhhab, ledarens ansvar om han är rättvis, även om vissa jurister håller en annan åsikt och säger att denna bara gäller utdelandet av zakat till de andra kategorierna än till de fattiga och utblottade (al-fuqara wa’l-masakin). Imamen är ensam i sin rättighet att distribuera zakat till de andra kategorierna, medan man i Shafi’iyyah säger att ledaren kan hjälpa ägaren så att de själva kan betala ut zakat.

I enlighet med en av de lärda från Mâlikiyyah i vår samtid, as-sayyid Shaykh ’Alî Laraki (al-’Iraqi) al-Hussayni, så lär vi ut att Shari’ah på intet sätt innehåller en idé om att upprätthålla ett kostsamt och förtryckande finanspolitiskt maskineri som förhör och hotar ägarna av icke synliga tillgångar (i form av pengar) i deras egna hem. Det finns ingen skattpolis i Islam.

***

Addendum:

Sayyiduna Shaykh ‘Ali Laraki al-Hussayni lägger till följande här nedan om denna sakfråga, Zakat i vår samtid:

Problemet är att frågan går tillbaka till huruvida skuld påverkar eller inte påverkar zakat av de två kategorierna, amwâl bâtinah och amwâl dhâhira, icke synliga tillgångar och synliga tillgångar. Domen är att skuld bara påverkar amwâl bâtinah (guld, silver, handelsvaror). Med andra ord, amiren kan inte bara komma och beskatta amwâl bâtinah hur som helst eftersom det kan vara så att även om en person äger guld och silver eller många butiker som kan ses (och detta är ett imaginärt scenario eftersom någon som äger mycket guld och silver inte visar detta öppet) så kan personen ha en stor skuld som nollställer zakat i delar eller i hela förmögenheten. Så det politiska ledarskapet kan inte exakt veta hur mycket zakat en individ ska betala och ägaren är heller inte under plikten att visa alla sina kvitton, skuldebrev eller konton till det politiska ledarskapet. Således, zakat i kategorien amwâl bâtinah GES till amiren och amiren har ingen rättighet att komma och ta det med tvång om personen inte frivilligt ger ut det eller hävdar att de inte äger något. Amiren är ålagd att acceptera personens ord om hur mycket han äger och skall inte efterforska i människors privata sfär. Så som ledarskapet, om de inte ser en person utföra bönen öppet och misstänker att en person inte heller utför sin bön i hemmet, på intet sätt äger rättigheten att sätta upp en tv-kamera i privatpersoners hem för att spionera om personens ord verkligen är sanning. Islam är baserat på förtroende. Zakat i kategorin amwâl bâtinah GES till det politiska ledarskapet om amirens indrivare frågar efter det och om amiren är rättvis i dess distribution och ger ut zakat till de kategorier som får lov att ta emot den. Om det politiska ledarskapet, som idag, inte ens bryr sig om att samla in zakat i kategorin amwâl bâtinah, så måste individen själv ge ut den. Om det politiska ledarskapet rent faktiskt samlar in zakat men inte är rättvis i distributionen, då ska individen sträva efter att inte betala till ledarskapet utan istället dela ut zakat själv.

Gällande amwâl dhâhira, eftersom skuld inte påverkar det, så har det politiska ledarskapet rättigheten att indriva det med våld om någon vägrar att överlämna det, och indrivaren äger rättigheten att efterforska i detta genom att räkna antalet boskap eller att mäta hur stor skörden varit. Även i detta fall, om det politiska ledarskapet inte bryr sig om att driva in zakat, då måste individen själv betala ut det. Om det vore så att emiren sänder ut indrivare men sedan inte distribuerar zakat korrekt till de kategorier som har rättighet att ta emot zakat, då skall man sträva sitt yttersta för att inte ge zakat till en sådan auktoritet och alltså betala ut det själv.
Vad sker om en stark muslimsk amir antingen inte samlar in zakat överhuvudtaget och överlämnar det till folket att dela ut eller om det skulle vara så att amiren samlar in zakat med lägger de i egen ficka?
För det första, om det finns en amir så måste han samla in zakat och distribuera det rättvist, men om det inte finns någon ledare eller om en sådan ledare lämnar över plikten till privatpersonen själv, då skall zakat fortfarande betalas och det är obligatoriskt att själv dela ut det. Att ledaren samlar in zakat och distribuerar det är inte ett obligatoriskt villkor (shart wujub) för att den obligatoriska plikten att betala zakat ska vara närvarande. Med andra ord, i avsaknaden av en amir, så försvinner inte plötsligt den obligatoriska plikten att betala zakat. Men likväl, ett av villkoren för sund praxis (shart sihha) av zakat är att det skall GES till en god ledare som distribuerar det korrekt OM en sådan ledare finns tillgänglig. Det skall alltså inte missförstås att den islamiska pelaren zakat upphävs om ledaren inte är på plats. Att en amir ska finnas är en annan obligatorisk plikt, och en sådan amir skall utse imamer och utse kunniga människor som avgör bönetiderna och kallar till dem och straffar dem som inte utför bönen öppet. Ett sådant ledarskap är behövligt för att driva in zakat med våld från de som vägrar betala (men bara från amwâl dhahira, synliga tillgångar) och amiren skall utse insamlare av zakat och även utse distributörer av zakat. Detta är den sunda och rätta vägen. Men ingen ska tillåtas missförstå, och detta är av oerhörd vikt, att zakat inte längre är obligatoriskt eller att zakat inte är giltigt om det inte finns en sådan amir. Så vi säger, om det inte finns en ledare ska det då inte finnas någon zakat? Nej! Snarare är det så att utan ledarskap så är pelaren zakat inte upprättad så som den skall upprättas i dess helhetlighet, men zakat är fortfarande en plikt.
Men det är också så att amiren inte är helt avklippt från frågan om insamlande av amwâl bâtinah (guld och silver). Om amiren är tillgänglig och distribuerar zakat korrekt så GES zakat (amwâl bâtinah, dvs guld, silver eller i vår tid, pga darura och maslaha, värdet i papperspengar) till honom och detta medför att plikten att betala ut zakat till de åtta kategorierna anses uppfyllt. Auktoriteten kan dock bara kräva in zakat med tvång gällande zakatamwâl dhâhira.

Det är av största vikt att gå tillbaka till ursprunget. I al-Mudawwana al-Kubra, första boken om zakat, i kapitlet om att ge zakât till en rättvis eller orättvis ledare, citeras Imam Malik:

”Mâlik sade: Om den politiske ledaren är rättvis så är privatpersonen inte tillåten att själv distribuera (yufarriq) zakât på sina pengatillgångar eller annan typ av zakât. Snarare så ger han (yadfa’) zakât som ska tas på monetära tillgångar till den politiske ledaren. Gällande boskap och landets skörd så skickar den politiske ledaren ut indrivare för att samla in zakât från dessa”.

Och Qâdi ’Iyâd skriver: ”Beträffande zakât, det tas från honom med våld, om han vägrar betala. Om han försöker förhindra det, så kuvas han och betvingas betala. Om han stöttas av en armé så skall han bekämpas fram tills dess att han betalar eller det tas från honom. Muslimerna är ålagda att kriga mot honom tillsammans med den muslimske härskaren”.

I vår samtid så ser vi till vad som är mest fördelaktigt för de utblottade och fattiga och de andra kategorierna som äger rättigheten att ta emot zakat.
Zakat ska inte distribueras till en annan geografisk plats än där den samlats in, såtillvida den politiske ledaren inte gett sitt domslut om att de fattiga i ett annat geografiskt område är i mer akut hjälp så som vid epidemier, torka eller jihad etc.

För att göra det lätt:

Pliktens villkor

De sju obligatoriska villkoren (shart wujub)

En persons islam.
Personens frihet (han skall inte vara slav).
Att personens tillgångar når upp till nisab (den minimigräns som avgör om zakat ska betalas eller ej).
Att en persons tillgångar är i ens ägo, dvs att det inte är stöldgods eller orättfärdigt tillskansat.
Att en persons tillgångar befunnit sig i hans/hennes ägo under ett månår (detta gäller inte skördar).
Gällande zakat på boskap så ska indrivaren ha anlänt.
Gällande zakat på monetära tillgångar så ska personen vara fri från skuld.

Villkoren för zakats validitet

Zakat är giltigt om fem villkor uppfylls:

Intentionen att betala zakat.
Att zakat betalas efter det att det blivit obligatoriskt (det kan med andra ord inte betalas i förskott)
Att zakat betalas till en amir, om denne distribuerar det korrekt.
Att zakat distribueras själv om en amir inte existerar.
Att zakat ska betalas i lika slag, med andra ord att zakat på skörden ska betalas med skördeprodukten, zakat på guld ska betalas i guld etc. Gällande butiker och liknande ska värdet betalas i guld och silver.

Övermufti på al-Azhar (1854-1882) Shaykh Muhammad Illysh, gav följande fatwa om zakat. Hans fatwa i sakfrågan lyder:

“Jag tillfrågades om min åsikt beträffande Sultanens sigill (en sorts papperspengar som användes i det nedgångna osmanska kalifatet) som cirkulerar så som dirhams och dinarer. Måste Zakat betalas på dessa, så som om de vore guld eller silver eller handelsvaror eller icke?
Jag gav följande svar:
All lovprisning tillhör Allah och må välsignelser och frid vare med vår Mästare Muhammad, Allahs Sändebud.
Nej, Zakat betalas inte på dessa, eftersom Zakat är begränsat till boskap, vissa typer av sädesslag och frukter, guld, silver och värdet av handelsvaror eller priset på lagrade varor. De ting du nämner är inte inkluderat i någon av ovanstående kategorier.
Du kommer finna en förklaring för detta i de obetydliga kopparmynten med Sultanens sigill som är i cirkulation, och på vilka ingen zakat betalas, eftersom de inte inkluderas i de nämnda kategorierna.
I Mudawwana står det: ”Den som innehar småmynt som uppnår värdet av 200 dirham under ett år är inte ålagd att betala någon som helst zakat för dem, såtillvida de inte är handelsvaror. Då, vad man ska göra är att behandla dem som om de vore varor.
I al-Tiraz, efter att det nämnts att Abu Hanifa och Ash-Shafi’i krävt betalning av zakat på småmynt, eftersom båda ansåg att vad som är väsentligt är att zakat betalas i dess värde, och efter att det nämnts att Ash-Shafi’i haft två motstridiga åsikter om denna sak, så bekräftar han att positionen i rättsskolan är att det inte är obligatoriskt att betala Zakat på mindre småmynt eftersom det inte finns några meningsskiljaktigheter överhuvudtaget att det som är av värde i småmynt inte är deras vikt eller deras mängd, utan i deras värde. Om Zakat var obligatoriskt oavsett vilken substans det rörde sig om, så skulle nisab inte angivits av dess värde, utan enligt substansen och mängden så som är fallet med silver, guld, sädesslag och frukt. Eftersom substansen saknar relevans beträffande om zakat ska betalas, så behandlas det (papperspengar) på samma sätt som koppar, järn eller liknande ämnen.
Och Allah, som ensam är värdig all lovprisning och dyrkan, är Den Mest Vise.
Må Allah välsigna vår Mästare Muhammad och hans familj och skänka dem frid.

Ibn Juzayy skriver i hans Qawanin om vem som får ta emot zakat:

”Gällande de som arbetar med zakat, det är de personer som driver in det, distribuerar det och för räkenskap, även om de skulle ha egna rikedomar. Detta är beroende av att de är rättvisa och kunniga om reglerna om zakat. Gällande de ”vars hjärtan måhända ska komma nära Allah”, de är kuffar som får lov att ta emot zakat för att de ska uppmuntras att omfamna islam. Zakat distribueras i enlighet med amirens bedömning. Det är tillåtet att ge zakat till en av de åtta kategorierna omnämnda i Qur’anen, och att föredra en kategori framför en annan. Därutöver, om någon passar in i två kategorier så har de rätt till två delar. Zakat ska inte distribueras i en annan region än där det samlats in, om det inte är så att det råder överflöd. Zakat ska inte spenderas för att bygga moskéer eller på att begrava de döda. Det är obligatoriskt att betala zakat till en amir om han distribuerar det korrekt”.

Så frågan om vi ska kategorisera Zakat som en fallen pelare måste besvaras med både ja och nej. Zakat har sekulariserats och omformats till att uteslutande tillhöra en personliga sfären, privat moralism. Så har vår Dîn förvanskats och sekulariserats i alla aspekter. Vad som är tydligt är att Zakat som pelare inte är komplett etablerad enligt de sunda parametrarna, och utifrån det perspektivet så är den en fallen pelare. Frågan är tabuiserad och något man inte talar om öppet. Varken bland muslimerna i Väst eller muslimerna i den muslimska världen talar man öppet om Zakat och om hur det borde betalas, om bankpengarnas problematik och avsaknaden av ledarskap. Roten (al-asl) i zakat är givandet, men zakat är inte en personlig individuell obligatorisk välgörenhet. Vi måste även särskilja mellan zakat i Väst och zakat i den muslimska världen. Är zakat en fallen pelare pga avsaknaden av amr? Svaret är både ja och nej. Är zakat en fallen pelare pga att den betalas i papperspengar? Svaret är både ja och nej, wa Allahu a’lam. Zakat utan amr och zakat uträknad i papperspengar och given i papperspengar är giltig men involverar haram. Plikten faller inte bara för att idealet inte uppnås, enligt de flesta lärde. Situationen med dagens zakat är att likna med att utföra salah med tayammum en hel livstid, giltigt men ej idealiskt. Men likväl är zakat något som amiren skall samla in och den skall ges till amiren som är satt i auktoritet. I vår tid ska zakat räknas ut på en individs rikedomar i papperspengar och huruvida denna egendom uppgår till värdet av vad nisab ligger på, i guld och silver. Frågan måste egentligen studeras på nytt eftersom de gamla domarna är baserade på en annan miljö och det tillkommit andra påverkande faktorer, som även många ’ulama är ovetandes om. Det är skillnad mellan att beräkna zakat från egendom i papperspengar/elektroniska pengar och att zakat betalas ut med guld- och silver. De flesta sparar idag i papperspengar som är haram, egentligen elektroniska pengar, och man räknar då ut om ens egendom uppnår den mängd på vilken zakat är obligatoriskt. Vad som är givet och vad vi måste minnas är att kuffar har vunnit över muslimerna. Kuffârs styrka är ekonomisk och de trycker papperspengar ur tomma intet som de pådyvlar imaginärt värde som sedan accepteras av muslimerna. Det är inte lämpligt att muslimerna frivilligt och medvetet lever under sådant förtryck eller i en sådan illusorisk tillvaro, varken utifrån shari’ah eller haqiqah. Vår Dîn har ’izzah, men är också reell och pragmatisk och är inte en blott en utopisk teori på papper. Brödsmulor är bättre än tom mage. Realiteten att papperspengar de facto styr och realiteten med avsaknaden av imarat (styre) är givna och öppet visuella. Det är så det ser ut idag. Vi vinner inget på att leva i förnekelse. De fattiga ska inte lida för att muslimerna blivit besegrade av kuffârs ockerekonomi. Så detta är både en darura-fråga samt en masalaha-fråga. Shaykh Illyshs fatwa om att zakat inte betalas i papperspengar är maliki-skolans faktiska mashhur-åsikt. Det är egentligen inte giltigt. Det är så det skall vara, det är vad vi strävar för, men det är inte så det ser ut idag. Det finns ett gap och tomrum mellan levd praxis och vad Lagen faktiskt säger. Vår levda realitet ser annorlunda ut idag och det tar man i beaktande. Fiqh existerar inte som en separat teori, utan är en levd verklighet i hur man tar sig an världen. Shaykh Illysh levde i en annan tid och detta måste man ta hänsyn till. Att man i vår samtid betalar ut sin zakat i guld- och silverpengar är en ijtihad-fråga, och ihsân. Det är roten, det är så det skall vara rent legalt utan att involvera haram. Men minns att i dagsläget är detta en vädjan om att väcka muslimernas medvetenhet om hur det skall vara och vad som utgår roten och ursprunget. Det får inte lov att bli en romanticism eller en utopisk vädjan. Muslimer som praktiserar deras Dîn i enlighet med hur det borde vara och betalar zakat med guld och silver ska minnas att detta bara är början. Det är början på en omstöpning av samhället. Utveckling tar tid, och tålamod, spott och spe, har alltid varit förnyarnas realitet. Guld- och silverekonomi måste etableras vid sidan om och simultant med givandet av zakat enligt de ursprungliga parametrarna. Det är obligatoriskt. Detta måste gå hand i hand och ske samtidigt. De fuqara och masakin som erhåller zakat i guld och silver måste ju kunna köpa deras livsnödvändigheter med guld och silver. Man ska inte försvåra för de fattiga. Frågan är vad vi ska göra och vart vi ska sikta? Det är inte en rigid ”allt eller inget”-attityd vi behöver. Vi har inte råd att kräva att vår Dîn ska praktiseras i enlighet med de ursprungliga parametrarna i total perfektion och om detta inte sker så ska Dîn inte praktiseras överhuvudtaget. Det är fel inställning och förhindrar maslaha. Muslimerna ska inte falla in i en rigid puritanism, men inte heller falla in i en pessimistisk hopplöshet. Den mänskliga levda verkligheten ser annorlunda ut. Vad som är av värde är att göra sitt bästa och sträva sitt yttersta i denna sakfråga. Men det är mycket viktigt att vi inte faller i de besegrade folkens mentalitet och tar vår egen katastrofala situation som ett ideal och att vi påstår att allt står rätt till och att vi därmed bara ska sträva efter att behålla status quo. Vår fiqh och de urspungliga parametrarna beträffande zakat är att zakat distribueras lokalt. Det är alltså inte korrekt att muslimerna på eget individualistiskt initiativ skickar sin zakat till andra sidan jorden. Definitionen av den kategori som får lov att ta emot zakat; masakin (de utblottade) är att de inte har pengar för dagen. Dessa människor finns här i Väst. Den legala definitionen av fuqara (de fattiga) är att en person inte har pengar uppsparade för att försörja sin familj under ett år. Denna kategori människor utgör rent konkret det normativa här i Väst. Men det är amiren som ska avgöra om zakat distribueras lokalt eller får lov att sändas till andra länder. Amr är en behövlig och nödvändig realitet. Vi accepterar inte mullah-styre. Vi tar inte vår fiqh från de med de besegrade folkens mentalitet. Beträffande fiqh (förståelse) så kan den som inte har det heller inte ge det. Min position beträffande lokal distribution i Väst är att zakat ska ges al-mu’allafatu qulūbuhum, de som är sympatiskt inställda till Islam. Denna kategori är delad i två; de precis nykonverterade muslimerna eller kuffâr som är nära Dîn. Shaykh Ahmad ’Ali är dock av fiqh-positionen att zakat ska ges till de som befinner sig i skuld (gharimin). Vad som är av värde är att muslimerna ska göra khidmah på den plats de befinner sig. Pengar talar sitt eget språk, ett språk alla förstår. Taqwa visas bättre genom plånboken än genom vacker terminologi och vackra klädnader. Detta är den mest öppnande faktorn för nya konversioner.

Och Allah vet bäst.

***

Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adanis efterord:

Väsentligen så är det alltid en fråga om legitimitet. Imân betyder tasdîq, dvs att man bekräftar sanningsenligheten i själva Sanningen. Denna Dîn baserar sig på legitimitet. Ledarskap är grundat på legitimitet. Ett fungerande samhälleligt kollektiv, stort eller litet, om det så vore en klan eller en liten familj baserar sig på legitimitet. De politiska ledarna i den muslimska världen ska inte ses som legitima, och det finns många skäl att anse dem illegitima, men detta betyder ingalunda att det är legitimt för de muslimska massorna att tilldela och överräcka rättmätighet och legitimitet till den ”liberala” kapitalismen som är synonymt med ren kufr och som aktivt strider mot vår Dîn.

Varje äktenskaplig relation eller faderlig relation i förhållande till hans barn kollapsar genom att man strider mot ledarens legitimitet. Samma sak i andra relationer, nära och vänskapliga eller mer fjärran. Så vad är då legitimt i den muslimska världen i vår samtid? Svar: Ingenting. Varje grupp kommer bara att acceptera deras egen ledare som legitim. Så är det med varje grupp, utan undantag, men också med varje madhhab, med varje tariqa, varje jama’ah. Kalifat känns avlägset. Man måste snarare arbeta i ”Väst” mot etablerandet av lokala amirat som går utanför idén om att varje aktivitet (om det så rör sig om administrering av en moské, etablerandet av guld- och silvervaluta, att fiqh rent konkret aktiveras utanför den personliga sfären, grundandet av awqâf och marknader, eller av det muslimska folket stärkta diplomater som förhandlar med den omkringliggande sekularismen) bara ska ske inom gruppen. Vi måste avlegitimera våra partikulära gruppmarkörer för att istället återuppbygga sann legitimitet som baserar sig på sund kunskap och korrekt handling. Det är på gräsrotsnivå, i sådana lokala amirat som viger deras arbete åt umman och inte åt gruppen, som vi kommer finna trampolinen som kan göra att vi kan ta hoppet mot utvidgade former av självstyre, som i sin tur kommer resultera i att det stora Imamatet återuppväcks.’

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar