Recension av Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar?”

juli 17, 2012 Ingen kommentar »
Recension av Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar?”
"Varför kan inte alla dessa uppblåsta lån skrivas av radikalt, bankerna få gå i konkurs och samhället ta över rodret?"

Cyberekonomin ett sjunkande skepp. I en läckande båt vill man inte höra lugnande ord från övre däck, utan sanningen. Medan andra mumlar och tiger är Andreas Cervenka närmast profetiskt klarsynt. DN:s Lars Linder läser en oroande bok

om finanskrisen.

Alla vet var pengarna är. De som inte ryms i plånboken ligger på banken, i tryggt förvar. Behöver man dem tar man ut dem.

Fast så enkelt är det inte, har vi sakta börjat inse. Om alla vittjar sina konton finns plötsligt inte pengarna där. De är inget banken ”har”, där finns bara nollor och ettor i datasystemen. Vill kunderna ta ut alla pengar går banken omkull.

Nu ska ju staten garantera våra sparkonton. Haken är bara att bankerna har betydligt mer pengar i sina digitala valv än staten har resurser. Råkar flera banker ut för samma sak räcker inte statens pengar heller. Då går staten omkull.

Det kan ordna sig då också. And­ra stater eller ECB eller Internationella valutafonden kan gå in med nödlån. Problemet är bara att om det verkligen kniper kanske inte ens deras samlade resurser räcker. Då går hela systemet omkull.

Så var fanns egentligen alla de där pengarna? Och vems var de?

Det är något evigt förbryllande med den ekonomiska världen som den brukar förklaras i tidningar och av politiker, på banker och finansinstitut. Alla som talar om den verkar ha tillgång till något slags tvärsäkra, högre kunskaper, fördolda för oss vanliga småsparare. Om alla bara jobbar, betalar skatt och håller käften så ordnar sig allt.

När något katastrofalt ändå händer – som nu allt oftare och i allt större skala – har de alla liksom självklara förklaringar till vad som hände. Bubblan sprack. Det var grekernas fel. Eller irländarnas. Eller de amerikanska villaägarnas. Eller någon slarvig regerings.

Ändå verkar specialisterna alltid lika överrumplad som vi andra. Det skulle ju inte kunna hända. Och aldrig att någon av dem ens antyder det som ligger allt närmare till hands – att det kan vara något fel i själva färdplanen.

Det är lätt att gripas av en misstanke här: att de bara allför väl vet hur instabilt skeppet är. Varje bubbla, inräknat hela den globala ekonomin, håller exakt så länge som förtroendet för den bär, och därför kan de som vet aldrig säga riktigt hur illa det är. En centralbanks sista skyldighet är att tala sanning, sa Federal Reserves förre chef Alan Blinder redan på 1990-talet.

Men när det börjar skaka på övre däck är det inte lugnande uttalanden man vill ha utan klarspråk, och under de senaste årens allt stormigare världsekonomiska kryssning har det därför varit en stor tröst för oss fåkunniga andra- och tredjeklasspassagerare som haft ressällskap med Svenska Dagbladets ekonomiske krönikör Andreas Cervenka. Han har varit en närmast profetiskt klar stämma där andra tigit eller mumlat, och nu har han samlat sina insiktsfulla artiklar i den lilla pocketboken ”Vad är pengar?”.

Krönikesamlingar är sällan övertygande läsning, men ge den här en chans. I korta, pedagogiskt kritiska texter visar Cervenka just hur den kris som nu skuggar hela den globala ekonomin varit inbyggd i den monetära grund alla tagit för självklar i snart ett halvt sekel.

Sedan fyrtio år tillbaka har det vi kallar pengar haft en krympande täckning i den fysiska verkligheten. Då släppte världen kravet på att mynten skulle ha en ”fot”, det vill säga ett värde i en viss mängd guld. Efter det är pengar varken mer eller mindre än vad vi kommer överens om. Förtroende.

Men när den tyngande guldmyntfoten väl hivats över bord började finanskapitalet leva ett eget liv. Och eftersom det funnits fler och fler ettor och nollor att låna till allt lägre räntor har priserna på sådant som bostäder och aktier kunnat rusa upp i svindlande belopp. Värde är inget annat än det någon är beredd att betala (med någon annans pengar).

Någonstans längs vägen insåg man att det där nödvändiga förtroendet ändå krävde något slags yttersta säkerhet. Det fick bli staten. Bankgarantin som skulle trygga männi­skors sparade pengar uppfanns.

Vilket i sin tur betydde att bankerna kunde ta ännu större risker, staten täckte ju förlusterna. Fritt fram alltså, och med 80-talets avregleringar kunde lyxkryssningen börja på allvar. Astronomiska vins­ter kunde trollas som kaniner ur obegripliga lånekonstruktioner, boende bli spekulation för alla, direktörer dränkas i bonusar och den rikaste procenten i världen lägga sig till med 99 procent av tillgångarna (eller något ditåt).

Aldrig, konstaterar Cervenka syrligt, har så få fått så mycket så länge.

Ibland kan han låta som talesman för Occupyrörelsen, men det behöver man som bekant inte vara särskilt radikal för att göra i denna den yttersta av tider. Det gör till och med George Soros.

Liksom alltfler är Cervenka också kritisk till metoden att hälla vatten i sjunkande skepp: att skära i samhällets kärnverksamheter för att ge ännu större garantier åt banker och finansinstitut så att de kan blåsa upp fler bubblor – och låta skattebetalarna ta förlusterna.

Finansmarknadens aktörer är nu så bortskämda, noterar Cervenka, att just de som så länge och högljutt krävt att staten ska hålla fingrarna borta nu mer uppbragt än några andra kräver statliga ingripanden varje gång något går illa.

Hans bok är full av uppiggande iakttagelser och ahaupplevelser om stora och små samband i de nyheter som skakat världen de senaste åren. Hela det uppenbart irrationella i hela systemet blir allt klarare – något som förstås också är djupt oroande, och nya frågor växer på hög.

Varje låntagare som någon orolig natt legat och funderat på hur lång tid det skulle ta att arbeta ihop ett par miljoner för att betala tillbaka till banken vet att ett liv knappast räcker. Och det är ungefär likadant med världens samlade skulder, som nu är uppe i storleksordningen 160 000 miljarder dollar – cybervärden som lämnat all kontakt med arbete och fysiska tillgångar långt bakom sig.

I längden lär det med andra ord inte gå att täta alla läckor och frågan måste förr eller senare ställas på allvar varför banker och fordrings­ägare nödvändigtvis alltid måste ha rätten på sin sida. Varför deras fantasisiffror – och inte det verkliga livets till tid och rum mer begränsade möjligheter – ska tillåtas diktera villkoren för livet på vår jord.

Med andra ord: Varför kan inte alla dessa uppblåsta lån skrivas av radikalt, bankerna få gå i konkurs och samhället ta över rodret? I Grekland, USA och Europa.

Det är en omstörtande fråga, men den tilltagande osäkerheten föder just nu sådana frågor, moraliska och demokratiska, som inte ens ekonomer längre kan skaka av sig så lätt. Det där förtroendet som allt nyss vilade på har fått betänklig slagsida.

Det är till och med lite frestande att glänta på dörren till gamle Marx, som ju förutspådde att just kapitalets ständiga ackumulation en vacker dag skulle göra marknadsekonomin så topptung att den med nödvändighet skulle gå över styr.

Nu sitter staten och kapitalet i samma läckande båt, och än så länge tillåter vi medborgare att alla vinster går till redarna och alla förluster till oss. Men hur länge?

Lars Linder

Ursprungligen publicerad den 29 juni 2012 på DN.se

Skriv en kommentar