Zakât på bankpengar – ”ett vara eller icke-vara”

augusti 21, 2012 5 Kommentarer »
Zakât på bankpengar – ”ett vara eller icke-vara”

Quis necavit pecuniam?

(Vem dödade pengarna?)

***

Artikel av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

Jag hade övervakat en förlikning vid en halvstatlig rättegång i Sydafrika, och jag och min klient firade därefter med en hemmalagad tallrik fish & chips (men ack, brödsmulorna från ultraraffinerat mjöl accepterades som vanligt inte av min matsmältningsanordning). Den uppvarvade spänningen efter den utdragna rättegången hade vi med Herrens försyn lyckats kanalisera, varpå vi fortsatte mot flygplatsens inrikesflygsterminal i staden där vi befann oss.
För första gången alltsedan brottsmålet inletts i slutet av 2010 så åtföljde min klient mig till incheckningen. Med sin taktiska smidighet hade han tidigare använt sig av sin i-pad för bokningarna till Johannesburg och då nyttjat sitt kreditkonto på Nedbank. Även om han betalat för min flygbiljett som en del av totalsumman för mina tjänster, i enlighet med ett standard ijârah-kontrakt, i utbyte mot mina tjänster som advokat, vilket innebar att både biljett och flygresa därför kunde ses som rätteligen tillhörande min person, så bad den anställde på Mango Airlines om min klients kreditkort och hon förklarade att utan kreditkortet så kunde inte fortsatt check-in ske. Regler är regler, eller som de gamla romarna brukade säga, ”dura lex sed lex”. Så fort det magiska kreditkortet, tillverkad av billig plast, överlämnats till expediten på Mango Airlines så slutfördes transaktionen och jag fick lov att borda flygplanet hem. Men vem ägde egentligen pengarna som symboliskt låg instängda i detta mystiska plastkort?
Jag ägde dem sannerligen inte, annars hade jag inte behövt, som dess rättmätiga ägare, ha min klient vid min sida för att köpet skulle kunna avslutas.
Min klient ägde dem sannerligen heller inte, för annars så skulle han ju för mina legala tjänster bara ha kunnat överräcka mig min lön på plats direkt.
Någon annan rättslig person måste således ha ägt dem.

ÄR BANKPENGAR UNDERSTÄLLT ZAKÂT?

***

a) Synopsis av domen relaterat till bankpengar som ett motvärde i legala köp-och-säljkontrakt

I vår artikel namngiven “Papperspengar – är det ett giltigt betalningsmedel?” nådde vi följande slutsatser som är jämförbara, mutatis mutandis, med denna artikels kontext och syfte; att undersöka om bankpengar (det mesta av det vi idag benämner som pengar) är underställt zakât eller ej:

– Bankpengar är illusoriska. Vi tillskriver dem bara faktisk existens baserat på osannolikheten att alla ”låntagare/sparare” av bankvalutor skulle utkräva bankens icke-existerande pengareserv vid exakt samma tillfälle.

– Bankpengar ägs inte av en samhällelig rättslig individ, en juridiskt sett fysisk person (i frågan om rättskapacitet och rättshandlingsförmåga). Utöver faktumet att man inte legalt kan äga en illusorisk obefintlig sak (eftersom äganderätt handlar om något verkligt) så är bankvalutor produkten av att folket hyr ”pengar” från banksystemet och betalar hyra (avgifter och ränta) i utbyte mot systemets leasing av virtuell valuta. Definitionsmässigt, uthyrandet av något betyder att man hyr ut en saks nyttjanderätt i utbyte mot betalning. Det förutsätter att varan inte permanent byter ägare och att nyttjanderätten inte permanent säljs. Om bankpengar hyrs av allmänheten så betyder det att äganderätten ligger i någon annans hand och inte tillhör de som hyr dem. Äganderätten över bankvalutor tillhör banksystemet som tillverkar pengarna. Detta betyder bland annat att avgifterna (samt alla andra restriktioner som den som hyr fiktiva pengar tvingas underställa sig) som tas från folket för att de nyttjar pengarna tillkommer banken.

Ockrets obalans

Ockrets obalans

[Vi lade även till denna nedanstående poäng, som vi fortfarande backar upp till fullo:
Fiktiva pengar är inte någon man kan dra nytta av. Billigt papper gagnar ingen i ett påstått köp. Elektroniska impulser som existerar i ett vakuum gagnar ingen. Ingen legitim fördel kan ges genom en ockertillgång. En person hyr fiktiva pengar från banksystemet. Han konsumerar det, så som han konsumerar bananer eller annan fungibel egendom, men han kan inte äga det och samtidigt betala accelererande hyra. Således, hela transaktionen genom vilken han hyr pengar är en gigantisk ockerverksamhet som skapar kolossala vinster för en dominant part” (…) ” De elektroniska impulser som utgör, vad vi kan exemplifiera med Euron, är i sin helhet fullkomligen beroende av politiska överläggningar för att överhuvudtaget (falskeligen) kunna ”existera”. Om Grekland tas ut ur Euro-zonen så kommer den summa euros jag samtyckt till att betala i utbyte mot en handgjord persisk matta att vara totalt okänd. Det kan måhända t o m vara noll eller nära noll. Den nämnda ovissheten bevisas även av det vi nämnt tidigare: Om vi utgår i att 90 % av pengarna inte ens backas upp av värdelöst papper (sedlarna) så diskvalificerar detta att pengarna skulle kunna kategoriseras som legitimt motvärde i ett legalt köp. Kapaciteten att kunna producera fram pappret och således kunna leverera papper i utbyte mot ett objekt med värde i varje specifikt köp är totalt underkastat den politiska propagandan och dess fortsatta drift, och följdfrågor uppstår. Kommer magin i de rent symboliska talen skrivna på sedlarna att fortsättningsvis lura massorna? Kommer massorna att ha kapplöpning till bankerna och ta ut sina osynliga pengar när magins trick avslöjas? Kommer likviditets-problemet som bankerna står inför att handikappa dem i deras ”garantier” om utbetalning av 90 % eller 98 % rent uppdiktade pengar? Om så sker, kommer det att finnas pengar att rädda ett sådant system, och till vilken utsträckning? Kommer det att finnas en politisk vilja från nationsstaterna att rädda den internationella finansvärlden så som de brukar, eller kommer vi få se en utmaning mot banksystemet? Kommer leasingavtalet som favoritiserar sådana finansiella grupper att demonteras eller omstruktureras? Kommer centralbanken ta över hela kontinenter och tvångsinföra en enda fiktiv valuta?”]

Vi har ovan exemplifierat med det enkla och direkta exemplet om hur min klient tvingades styrka sin identitet som en arrendator av pengar han hyrt från Nedbank (trots att pengar är lika mycket ett fungibelt ting som en banan och som sådan varken kan hyras eller uthyras) i utbyte mot hyresavgift och säkerhetsavgift som Nedbank kräver av innehavaren av kreditkortet.
Det är tydligt och klart att om min klient verkligen var ägaren av sådana bankpengar, och inte bara en individ som hyr pengar, så skulle han inte behövt fråga om någons auktorisation att använda sina egna pengar, och inte som i det nämnda fallet behöva rätta sig efter åtstramande restriktioner från en tredje part för att kunna använda och njuta av sin egen egendom.
Låt oss antaga att jag hjälpte min klient i en rättegång som var pågående i Kapstaden och jag var i behov av att vara rörlig mellan städerna utan att behöva en annan persons fordon. Jag skulle då gått fram till en biluthyrningsfirma på flygplatsen, eller besökt en muslimsk ägare av en bensinsnåla hyrbilar som jag nyttjat när jag tidigare besökt staden. Naturligtvis, som ägare till en hyrbil så äger firman (eller privatpersonen) rättigheten att stipulera villkor i hyreskontraktet som begränsar min frihet att nyttja och njuta av hyrbilen. Eftersom jag bara ägt rättigheten att nyttja (manfa’ah på arabiska) den hyrda bilen, och inte i sanning äger den (raqabah på arabiska) så är den rättmätige ägaren berättigad att stipulera att jag inte får lov att låta någon annan person köra bilen, eller att jag inte får låna ut bilen och att jag måste återlämna den inom den avgränsade tiden, att jag är skyldig enligt lag att betala honom om jag åsamkar bilen skada när den var i mitt nyttjande, att jag inte får lov att köra över ett visst antal km eller lämna en viss provins, och så vidare.
Exakt samma sak praktiseras av systemet som äger bankpengarna. Jag kan inte hur som helst fjärma från systemet det jag blott hyr, varken för att donera bort det, sälja det, ge bort det i sadaqah eller låta det ärvas eller omforma det till en waqf. Jag kan inte heller förstöra det på eget bevåg som med andra egendomar jag legalt äger eftersom jag hyr det och måste betala avgift för att få lov att hyra det. Jag är underställd ränteökningar och måste underkasta mig villkoren som uthyraren kräver. Jag måste förnya hyreskontraktet varje gång det når sitt sista datum och jag är i detta fullkomligt underkastad uthyrarens oinskränkta vilja som i sin tur baserar sig på en utvärdering av min prestation och lydighet som hyrare av en icke fungibel vara. Jag är underkastad de s k “islamiska” finansiella mellanhänderna som lyder under banksystemet när de kräver att jag ska betala en ockerränta i välgörenhet (?!) om jag skulle råka vara försenad med att betala min hyresavgift som jag betalar för att få lov att hyra pengarna, etc.

Detta är saker som är så uppenbara och genomskinliga att varje vuxen eller barn som hanterar pengar vet det, och inget ytterligare förtydligande behövs. Vi kommer att återvända till ämnet om bankism och pengar för att punktera några av dessa uppenbara sanningar.
Men låt oss först inleda med att ta upp de enhälliga huvudreglerna för zakât.
Även om vi kommer fokusera på Imam Maliks madhhab, eftersom det är den skola som vi är mest hemmastadda i, så måste vi understryka att de basala grundläggande principerna är identiska i alla Ahl us-Sunnahs fyra madhâhib.

b) En huvudregel för Zakât

Vad är de grundläggande fundamentala ingredienserna som delas av alla egendomar som Lagen underställt den obligatoriska allmoseskatten Zakât?
Vi vet att zakât betyder ”tillväxt i renhet” och endast kan appliceras på rikedomar som inneboende i sitt väsen har förmågan till att växa och kan läggas undan.

• Den nutida tunisiske lärde, al-Habîb bin Tâhir, påpekar i sin sammanställning av århundraden av malikitisk juridik att det finns sex villkorliga krav för att zakât ska bli obligatoriskt beträffande en egendom som Lagen underställd allmoseskatten. Han listar dem efter att först ha specificerat att:

”zakât är en av Islams pelare och en individuell plikt (fard ’ayn) för varje person för vilka de nedanstående villkoren om obligatorium är gällande (vilket innebär att en person som inte uppfyller villkoren inte är ålagd zakât): 1. Att personen är fri; 2. Fullkomligt ägande av den minimala beskattningsnivån (nisâb), som uppenbarligen tar för givet komplett ägande av den beskattningsbara egendomen. ”Zakât är därför inte obligatoriskt för en person som stulit en egendom eller ett orättfärdigt ledarskap som stulit folkets ägodelar, och inte heller för en person som bara förvarar egendom åt en annan”.

”Dessa två villkor”, säger Habîb bin Tâhir, ”tas i beaktande för alla egendomar som gjorts beskattningsbara för zakât”; 3. Att ett helt månår förflutit (då personen till fullo ägt den beskattningsbara egendomen) är ett krav som gäller vissa beskattningsbara tillgångar till skillnad från andra (Al-Fiqh al-Mālikī wa-Adillatuh, Vol. II, p. 6).

Inte en enda klassisk jurist tog sig ens besväret att detaljera distinktionen mellan det som ägs och det som inte ägs överhuvudtaget. Deras enda fokus låg i att särskilja mellan ”fullkomligt ägande” och ”inkomplett/otillräckligt ägande”, vilket betyder en situation där den uppenbara ägaren av en egendom inte kan anses besitta sin egen tillgång. Hade man frågat en klassisk jurist huruvida zakât var en plikt för en person som hyr en egendom från dess rättmätiga ägare, oavsett om det var ett stycke land eller en häst, en butik eller ett fartyg, så hade de svarat nekande med ett leende eller en gest: ”självfallet inte, han hyr endast och zakât tas bara från rika personer eftersom de äger tillgångar som genererar överskott vars vinst gagnar dem själva”. Om du hade försökt förklara framtidsscenariot om bankpengar för dem så hade de omedelbart anmärkt, ”Ett hyrt ting är exakt samma sak, således är domen identisk”.

– Muhammad Sukhāl al-Majjājī definierade zakât på följande sätt:

”Det är en legal plikt som åligger varje fri muslim beträffande den rikedom han äger i enlighet med rätten till full äganderätt, förutsatt att rikedomen når upp till den miniminivå som går över den beskattningsbara tröskeln, etc (Al-Muhadhdhab min al-Fiqh al-Mālikī wa-Adillatuh, Vol. I, sid 221);

– Enligt den libyske lärde Dr. Sādiq al-Gharyānī så finns det tre generella villkor för plikten att betala zakât i Lagen, i den bemärkelsen att de är rådande med oförändrad styrka genom hela spektrumet av beskattningsbara tillgångar, inkluderat guld och silver, och de är bestämda genom dess själva natur och väsen, dvs zakât är inte obligatoriskt på några tillgångar såtillvida dessa tre villkor inte simultant uppnås: 1. En persons frihet; 2. Ägande i enlighet med rätten till full äganderätt; 3. Tillgången ska nå upp i nisâb. Gällande det andra villkoret, som är det som vi här undersöker, lägger han till följande: ”Fullt ägande betyder att egendomen i fråga står under ägarens kontroll som i sin tur är bemäktigad att göra med det vad han behagar och få det att växa”. Det råder inget tvivel om att bankpengar är bankens egendom och de får tillgången att växa genom att hyra ut sin fiktiva ”fungibla” egendom och i utbyte kräva ockerränta för uthyrningen. Den som hyr dessa fiktiva pengar kan inte göra vad han vill med dem och måste ovillkorligen underkasta sig utlånarens vilja och de restriktiva villkor som han lägger fram. ”Det har rapporterats i den sunda autentiska hadith-litteraturen att Profeten, sallallahu ’alayhi wa sallam, sade till Mu`ādh bin Jabal, när han skickades till Jemen:…”Du måste därför lära dem att Allah ålagt dem allmoseskatten på deras egna tillgångar, en skatt som tas från de rika bland dem och återges till de fattiga i deras kommunitet” [Sahīh al-Bukhārī]. Hadithen indikerar att den obligatoriska skatten som det refereras till åligger uteslutande ägaren, och undantager varje annan person. Zakât är obligatoriskt på en kvinnas hemgift när hon väl erhållit den och efter att ett månår förflyter eftersom hon är ensam ägare till sin hemgift. Zakât tas likaledes från den ansvarige tillsyningsmannen över en donation (waqf). Från de likvida tillgångarna av en waqf beräknar tillsyningsmannen zakât och betalar det till de som får lov att ta emot zakât, eftersom konstruktivt ägarskap anses ålagt honom (Ahmad ad-Dardīrs Ash-Sharh al-Kabīr och ad-Dusūqīs kommentar Hāshiyah). Det är ett faktum att den som hyr bankpengar inte har något ”konstruktivt ägande” över dem. Han hyr dem från banksystemet och betalar i utbyte de avgifter och säkerhetstributer som hyreskontraktet stipulerar. ”Zakât är, omvänt, inte ålagt en stulen tillgång så länge det befinner sig i tjuvens hand (eftersom den rättmätige ägaren inte har tillgång till sin rikedom, precis på samma sätt som den som hyr bankpengar), inte heller är tillgång som är förlorad eller befinner sig på okänd plats ålagd zakât (så vad ska man då säga om fiktiva bankpengar?), eftersom den rättmätige ägaren inte har full äganderätt och kan inte få pengarna att växa eller spendera dem som han vill. När en sådan förlorad egendom återfinns så betalas zakât bara en enda gång, dvs samma år som det återfinns, även om egendomen skulle ha varit förlorad och otillgänglig i ett flertal år. Detsamma gäller en egendom som överlåtits till en pålitlig förmyndare som skyddar rikedomen åt någon annan: Zakât tas inte från sådan rikedom, eftersom väktaren inte är samma person som ägaren. Zakât tas istället, på årlig basis, från den rättmätige ägaren av tillgången [ett annat juridiskt perspektiv i vår madhhab är att rikedomen som förvaras av någon annan är ålagd skatt på en on-off basis, dvs att zakât först tas när den befinner sig i ägarens egen hand. Den motiverande kraften bakom denna dom är att när rikedomen befinner sig i någon annans förvar så är ägaren inte fullt fri att skapa tillväxt och överskott ifrån den (Ahmad ad-Dardīrs Ash-Sharh al-Kabīr och ad-Dusūqīs kommentar Hāshiyah).

Så varför har ’ulama så som Dr al-Gharyânî eller andra moderna eller nutida signifikanta personer från Mâlikiyyah stöttat positionen att zakât ska tas (som ett obligatorium) på den dagsrådande formen av bankpengar? Han lägger fram följande tre orsaker, som han delar med andra:

1. Eftersom de nya formerna av “valuta” har ersatt den plats som tidigare bara guld och silver innehade och därför metaforiskt klivit in i de skor som tillhör dessa två unika metaller, så som genom köpande och säljande, att de använts som måttstock för att mäta värdet på andra ting (både varor och tjänster), och att de används för att avbetala skulder. Denna snarlikhet med guld och silver är ”tillräckligt” (påstår han) för att man ska inordna de moderna valutorna i samma kategori som de två metallerna sett genom perspektivet om reglerna för zakât. Detta argument, som trumpetas ut av förespråkarna av bankpengars likhet med guld och silver, vidrör inte ens egentligen sakfrågan. Eftersom bankpengar hyrs ut av kontrollsystemet till användare som är arrendatorer i alla syften och ändamål så diskvalificeras bankpengarna från att överhuvudtaget uppnå de grundläggande villkoren för att de ska vara underställda zakât från första början. Bankpengarna ägs helt enkelt inte av den beskattningsbare individuelle muslimen. Sakfrågan går därför bortom det som Dr al-Gharyânî nämnt i den relevanta fotnoten eftersom det finns essentiell skillnad mellan guld och silver, som besitter sant egenvärde i deras själva väsen, och ”papperspengar” som endast uppbär figurativt och nominellt värde genom tvång och som i varje givet ögonblick kan förlora allt sitt ”värde” om auktoriteten så väljer. Papperspengar är det enda lagliga betalningsmedlet och är lagligt endast genom tvång och kan på ett ögonblick konverteras tillbaka till värdelösa pappersbitar oförmögna att stilla någons hunger och kan därutöver inte fritt användas över nationsgränser. Som ett tillägg av vår kritik bör det uppmärksammas att moderna ’ulama vägrar ta i beaktande det oomtvistliga faktumet att den övergripande majoriteten av världens bankpengar inte ens trycks på papper i dagsläget utan bara existerar som elektroniska impulser och jag kommer ta upp detta nedan.

2. Visdomen som gör att zakât delas ut i guld och silver, dvs att zakât fördelas mellan de korrekta mottagarna, är lika applicerbart på de moderna formerna av pengar. Papperspengar kan skänkas till en fattig person för att tillfredställa några av hans basala behov, en person satt i skuld kan med papperspengar betala av sin skuld, beväpnade krigare kan förses med ammunition och man kan bekosta jihâd med papperspengar osv. Detta vanliga argument, som baserar sig på ett ändamålsenligt perspektiv, misslyckas dock med att ens vidröra sakfrågan. Zakât är en ’ibâdah. Om en egendom inte uppnår de mest grundläggande villkoren och kraven för att vara beskattningsbar tillgång i Lagen så utesluts den från ramverket, och ingen klassisk jurist har någonsin gjort en analogi mellan en beskattningsbar egendom och en annan egendom om den inte till fullo befunnit sig i en individs fulla äganderätt. Privata jetplan kan mycket väl överstiga värdet av nisâb för de två metallerna med många miljoner, men är ändock inte underställda beskattning i vår Dîn även om de skulle befinna sig i sin ägares ägo.
Därutöver, det är bara banksystemet som äger ensamrätt att trycka och kontrollera den fiktiva valutan som egentligen är rik. Alla andra, pseudo-självständiga regeringar inkluderat, är fattiga och hyr deras tillgångar och befinner sig i skuld till systemet. Att använda fiktiva pengar som kontrolleras av kâfir-bankismen står i direkt motsättning till idén om framgångsrik beväpnad krigföring som skulle kunna leda till framgång för muslimerna, och detta skulle lätt kunna ha räknats ut av Dr al-Gharyâni och oräknerliga levande ’ulama. Saken är kristallklar, det finns ingen poäng i att försöka få den dialektiska döda hästen att galoppera och falskeligen jämföra papperspengar (som bara utgör den bråkdel av alla bankpengar, resten är elektroniska impulser) med fulûs eller små myntenheter stöpta i icke värdefull metall. Fulûs var verkliga objekt, medan bankpengar är kredit. Bankpengar kan fiktivt representera miljoner, billioner, trillioner, och hundratusentals trillioner: Det har inte överhuvudtaget att göra med de små myntenheterna av nickel eller koppar från muslimernas svunna tider.

3. Ett annat modernt argument är att domen som utesluter ”papperspengar” från de andra kategorierna av beskattningsbara tillgångar i Lagen skulle resultera, i vår nutid, i att zakât-insamling skulle i stort sett nullifieras eftersom så få muslimer äger guld och silver. (Mudawwanah al-Fiqh al-Mālikī wa-Adillatuh, Vol. 2, sidorna 17-18 och 24-25). Än en gång, detta argument är även det totalt verkningslöst i att ta itu med sakfrågan. Det som inte ägs kan inte beskattas, så enkelt är det. Inte bara zakât, men styresskicket och hela det finansiella närverket av islamiska godtagbara transaktioner (som är lika obligatoriskt i Islam som att zakât ska tas på vissa tillgångar) har sedan länge kollapsat och detta har det Profetiska förutsägelsen berättat för oss redan för 1400 år sedan. Därför måste zakât återställas tillsammans med politiskt styre (amr) tillsammans med andra försvunna nödvändigheter från Allahs Dîn. Att förvanska vårt regelverk bara för att en ’ibâdah ska passa in i ett kriminellt system av fiktiva pengar kommer bara leda till att befästa dess existens och legitimitet och allomfattande makt i muslimernas hjärtan, sinnen och levda liv som som Allahs troende tjänare. I kontrast till detta, insikten om att Islams tredje pelare inte kan samexistera med falska pengar kommer leda de dedikerade muslimerna att aktivera alternativ och arbeta för att återupprätta pelaren. Ingen maslaha existerar i att stödja fiktiva pengar (snarare motsatsen) och i varje fall kan ingen maslaha lösryckas från den textuella auktoriteten i ett scenario när det direkt står i strid med en av de odiskutabla grundläggande villkoren för beskattning och som befästs utan något som helst tvivel i Boken och Sunnah.

***

– Den främste bland ’ulama från Mâlikiyyah från den tidiga irakiska grenen av vår madhhab, Qadi ‘Abdu’l-Wahhāb al-Baghdādī, skrev i sitt hyllade verk At-Talqīn:

”Zakât är en av plikterna och pelarna i Dîn. Det är en plikt som är kopplat till egna tillgångar. Det är sammanlänkat med närvaron av de grundläggande element: Ägare, ägande och ägd tillgång (…). Det som berör ägande är att det måste vara komplett ägande i motsats till ofullständigt ägande. Vad denna beskrivning innebär är att den som inte äger en tillgång inte kan rycka ägaren bort från själva roten, hans ägande över sin egen egendom” (sid 148, Dār al-Fikr, 1995).

Den som hyr bankpengar är ingen ägare, och han måste strikt förhålla sig till de bindande villkor som läggs fram av banksystemet.

• I boken Iqd al-Jawāhir ath-Thamīnāh understryker den brillianta egyptiska juristen Ibn Shâs, i själva inledningen av ämnet, att zakât bara är obligatoriskt på rikedom som är underställda fem grundkrav, en av dessa grundkrav är fullkomlig äganderätt som inte är försvagat på något sätt. Senare definerar han även ”svagheten” relaterat till en rikedom som a.) att man är förhindrad att använda sin egen rikedom, inkluderat att den är temporärt stulen eller om tillgången är försvunnen. Naturligtvis, när han talade om en en ägd tillgång som visserligen kunde användas men att det fanns ett hinder som gjorde att ägaren inte kunde generera tillväxt i sin egen egendom. Han skulle aldrig kunnat ana sig till möjligheten att en hyrd tillgång i fiktiv ägo i händerna på en person som hyr den skulle kunna underställas Islamisk beskattning; b.) scenariot att någon annan än själva ägaren kontrollerar tillgången, så som i fallet med en skuldtagare vars skuld subtraherar hans beskattningsbara tillgång från att uppnå nisâb; c.) faktumet att ägande över en tillgång inte är förankrat (även om det finns ett ofullständigt ägande, till skillnad från scenariot med hyrda pengar). Det målande exemplet han drar upp för den tredje ”svagheten” i ägande är krigsbyte innan det distribuerats bland dess rättmätiga erhållare, enligt den starkare åsikten i vår madhhab (Vol. 1, sid 198-212, Dār al-Gharb al-Islāmī, Beirut, 1 utgåva, 2003);

• I sin välkända kommentar på Ibn Abī Zayd al-Qayrawānīs verk Ar-Risālah, som bär namnet Al-Fawākih ad-Dawānī så räknar an-Nafrāwī upp sex basala villkor för att zakât ska bli obligatoriskt, en av dessa villkor är ”fullt ägande” över den beskattningsbara tillgången.

Vi skulle kunna gå till övermått med denna kristallklara sanning och göra listan med sådana exempel lång.

Mustafā az-Zarqā’ (och nu ska vi citera ord från en av de ledande ”reformisterna” bland muslimerna under de sista 150 åren) definierade ägande på följande sätt i Al-Madkhal al-Fiqhī al-‘Āmm (Vol. 1, sid 241):

”Legalt, beträffande de muslimska juristerna tekniska terminologi, så bär äganderätt följade mening: ”Ett exklusivt privilegium som har en restriktiv effekt i Lagen, som åtföljs av rätten att själva disponera över den utom om ett erkänt hinder är närvarande”. Vad det syftas på med faktumet av den bromsande verkligheten är att den hindrar andra än ägaren själv från nöjet och disponerandet (över den ägda tillgången) utan ägarens samtycke. Gällande det hinder som Lagen erkänner och som hindrar ägaren (från att ensam disponera över sin egen egendom) så inkluderar det två scenarion:

– Partiell brist i legal kapacitet, så som i fallet med en minderårig vars förmyndare styr över den omyndiges egendom för hans räkning;

– Att en annan person äger rättigheterna (över den ägda tillgången), så som i fallet där den egna tillgången ägs av fler än en person eller bortlovad till en annan person. I båda dessa fall, är i själva verket, användandet av delägaren kvalificerat, oavsett full äganderätt.

Närvaron av ett sådant erkänt rättsligt hinder negerar inte ägande, eftersom det är avsiktligen oförutsett.

Låt oss ta exemplet med guldmynt.
Jag äger dem, och jag äger rätten att disponera över dem, en exklusiv rätt som förhindrar andra människor från att dela mitt individuella privilegium. Jag kan också äga guldtackor, guldsand, guldbitar, allt detta har egenvärde. Jag ger mitt guld till en smältare som hugger guldet i bitar och smälter dem i en ugn. Precis som al-Madīnah al-Munawwarah var en förädlande smältugn i metaforiskt bemärkelse, så skulle denna förädlande process bränna bort orenheter i guldet och till sist raffinera det ursprungliga guldet som smältaren erhållit från min hand och sedan skulle jag få tillbaka smycken eller gjutbitar av reellt värde som jag skulle kunna förvara. Jag kan göra vad jag vill med mitt guld.

Om jag istället skulle försöka mig på att förädla papperspengar som jag förment är “ägaren” till enligt den dominerande propagandan från det rådande bankherravärldet så skulle jag antingen bara ha kvar något fullkomligt värdelöst material, papper, eller så skulle jag blivit anklagad för att försöka producera falska sedlar och skulle bli sänd till en rättegång mot min person. Anklagad för vad? Det är så uppenbart att jag bara hyrt någon annans egendom och att jag måste återlämna till ägaren den hyrda produkten i exakt samma skick som jag fick ut den efter mitt temporära bruk, om man bortser från det naturliga slitaget på papperssedlarna (100 % fiktivt slitage gällande elektroniska impulser).

c) Bankpengar: En avslöjande siluett

Ockrets allians

Ockrets allians

Fractional-reserve banking (Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel). Denna dominanta form av bankism (och som även praktiseras av så kallade “islamiska” banker) innebär att bankerna reserverar en liten bråkdel av kundernas sedlar och mynt i centralbanken. Så från allra första början är ”papperspengar”, som moderna ’ulama delvis likställt med guld och silver i alla avseenden, bland dessa inter alia alla zakât-relaterade frågor, något som bara delvis finns som små fraktioner (kallad reserve ratio) av spararnas depositioner i bankens ägo, eftersom det mesta av det bankens ”egendom” bara existerar som utlånade siffror (kredit) även kallade pengar. Dessa reserver är ständigt förminskande. Även om lagstadgans krav bör finnas i teorin så finner vi i en nyutgiven artikel om bankväsendet i Sverige (http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/kontanter-pa-vag-bort) att bankerna i landet är 98 % kontantlösa. Bankerna vägrar att acceptera papperspengar och mynt på grund av dessas otidsenlighet. Papperspengar är nu omoderna. Den gamla s k ”analogin” mellan pappersvalutor och guld och silver visar sig mer och mer grundlös.

Eftersom de flesta bankers depositioner behandlas som om de vore faktiska pengar, så ökar fractional reserve bankismen pengaflödet, vilket betyder att bankerna ”tillverkar” pengar. Pengar är därför mer än bara ett ”billigt papper” som representerar en värdefull tillgång. Det är nämligen en inknappning i bankens arkiv. Det skulle vara långsökt att tro att ett system som skapat ett sådant verktyg för global dominans själv frivilligt skulle ge upp sitt ”ägande”.

Centralbankerna (som är själva systemets maskinrum) dikterar generellt reservkraven som säger åt bankerna att de å det minsta måste ha en minimal fraktion av deras krävda depositioner som pengareserv. Detta är tänkt att försäkra att bankerna har tillräckligt med ”fysiskt existerande pengar” för att tillgodose normala krav på uttagningar. Ända sedan de gamla guldsmedernas dagar har de räknat ut det normala dagliga, veckovis, månadsvis, årliga kraven på uttagningar från kunderna. Problem kan uppstå emellertid, när spararna vill ta ut deras egna pengar i banken samtidigt vilket kan skapa en rush till bankerna och när problemet sprider sig, en systemkris. För att mildra denna risk så reglerar och övervakar myndigheterna (oftast genom centralbanken) insättningarna.

Kunden på banken har ”tekniskt sett” rätten att ta ut sina egna pengar från sitt eget bankkonto från det ofantliga kredithavet eftersom de äger en del av den ofattbara reserven av värdelöst papper. Detta är summa summarum av vad de vill lura oss att tro om ”äganderätt av ens egna pengar” eller ”fullkomligt ägande”.

Eftersom det i varje givet ögonblick är relativt få kunder som gör stora uttagningar i cash vid exakt samma tidpunkt så behöver banken, i jämförelse med den totala summan elektroniska pengar, bara ha en liten moderat summa papperspengar redo som kan användas under de vanliga omständigheterna som en buffert om kunderna vill hämta ut sina pengar.

Emellertid är de rådande omständigheterna i dagsläget inte de vanliga omständigheterna. Det internationella banksystemet går just nu igenom en enorm kris av oöverträffad turbulens. I svåra tider leder inlösningskraven, som i dagsläget är ”onormalt” höga och har så varit över en lång period, till att banken följaktligen töms på sina pappersreserver och tvingas till nödlösningar för att kunna uppvisa att de inte är totalt utarmade och fallerar således i sina plikter till centralbanken som är själva systemets hjärta, de är ägarna av ägarna, som snart kommer bli en enda världsomfattande centralbank som äger alla ”pengar” som existerar. En bank kan samla in pengar för att lösa krisen genom att ta ytterligare lån, eller genom att sälja sina tillgångar eller genom att kräva in korttidslån. Om borgenärerna är rädda att banken ska bli tom och få slut på cash (likviditetsproblemet) eller att banken är konkursmässig (icke lösliga problem), så har de ett incitament att ta ut sina besparingar så snabbt som möjligt och gärna före andra borgenärer gör detsamma. Naturligtvis, det enda ”inlösningsbara” sparande i så fall lyckas få ut är papperslappar (sedlar) med ett nominellt värde ur pappersreserven. Eftersom det blott är papperspengar så beror deras värde därutöver på vad de tillskrivs för värde i samhället och detta värde är alltid gå väg nedåt, speciellt i våra dagar.
I ljuset av den presenterade sanningen om att kunderna bara har samtidlig rätt att kräva sina pengar som de delar med de andra bankkunderna visar oss effektiviteten i deras rättighet att ha tillgång till, helt eller delvis, sina egna pengar som är beroende av bankens reserver som är underkastat bankens foglighet med reservkraven som minskar dagligen. Det är därför detta system nu försöker pressa människorna att acceptera legaliteten och värdet av ”pengar” som är 100 % illusoriska elektroniska signaler. De kan inte längre stilla deras törst med papperspengar.

Inte bara kreditkortsfonder (som oupphörligt blir mer och mer jämställda med ”pengar”) men även depositioner banken har som ”inlösen” utifall de krävs av kunderna kan inte genom den vildaste fantasi kvalificera sig som den individuelle skattebetalarens ”ägda egendom”. Det finns två sorters pengar i fractional-reserve banksystemet som fungerar tillsammans med centralbanken (som rent konkret är alla banksystem i dagsläget):

1. Centralbankens pengar: Det är pengar som skapats eller erkänts av centralbanken oavsett dess form – värdefulla metaller, handelsvarorscertifikat, banksedlar, elektroniska signaler utlånade till kommersiella banker, eller vad som helst som Centralbanken accepterar som en form av pengar (Vi vanliga medborgare väljer inget; Ägaren äger ensamrätt).

2. Kommersiella bankpengar (de pengar som du och jag hyr och använder): Det består av depositioner i det kommersiella banksystemet; ibland benämner man dem som checkbokspengar.

När en deposition överförs från centralbanken till en kommersiell bank, så tas centralbankens pengar ut från cirkulationen och adderas till den kommersiella bankens reserv. Samtidigt som detta sker skapas samma summa kommersiella bankpengar i form av bankdepositioner. Det är därför en magisk och metaforisk process. När ett lån tas av den kommersiella banken (som i sin tur bara har en fraktion av centralbankens pengar i reserv) och de använder pengar från centralbankens reserv av kommersiella bankers reserver så överstiger pengatillgången lånet mångfaldigt. Denna process kallas depositionsmultiplikation. Utlånandet av kredit har därför skapat ”pengar” ur tomma intet. Sannerligen, många ekonomer är av åsikten att lån leder till depositioner och inte vice versa. Förr i tiden sades detta till oss:
”Återlåningsmodellen börjar med att en initial depositionssumma på 100 dollar lånas ut till Bank A. Bank A tar själv 20 % av denna summa, alltså 20 dollar, och lägger det åt sidan som reserv, och lånar sedan ut 80 %, alltså 80 dollar. Vid detta skede är pengatillgången i själva verket 180 dollar, inte längre 100 dollar, eftersom banken har lånat ut 80 dollar av centralbankens pengar (och ett lån är pengar) och behållit 20 dollar av centralbankens pengar i reserv (som inte är en del av pengatillgången) och substituerat nyskapade 100 dollars skuldsedel för borgenären och dessa fungerar som dess like och kan underförstått utlösas för centralbankens pengar (låntagaren kan överföra dem till ett annat konto, skriva ut en check, kräva ut summan i reda sedlar, etc). Naturligtvis, det är underförstått av dess väsen är att man ska kunna lösa ut dem. Men ingenting löses någonsin ut, eftersom det inte finns någon uppbackning, och allra minst i guld. Kundernas krav benämns som avistainlåning och är rent konkret annaler i bankens arkiv som fungerar som skuld (specifikt ett skuldebrev till en insättare = en skuld). Från spararens perspektiv så är den kommersiella bankens pengar identiska med centralbankens pengar – det är omöjligt att särskilja de två från varandra, såtillvida en uttagsanstormning inte sker (för då vill alla ha centralbankens pengar). Vid detta skede i återutlåningsprocessen, så har Bank A nu endast 20 dollar av centralbankens pengar i sina annaler. Låntagaren har 80 dollar av centralbankens pengar men kommer spendera de 80$. Den part i samhället som tar emot de 80$ kommer att sätta in pengarna i Bank B. Bank B kommer då vara i samma situation som Bank A startade i, med undantaget att den har en insättning av 80 dollar av centralbankens pengar istället för 100 dollar. Precis som Bank A så lägger Bank B 20 % åt sidan, eller låt oss säga 16 %, som en reserv och lånar ut resterande 64 dollar, och ökar således pengaflödet med 64 dollar. Allteftersom processen fortskrider så skapas mer och mer kommersiella bankpengar ut tomma intet. Även om inga nya pengar fysiskt skapats utöver den initiala depositionen på 100 $ så har nya kommersiella bankpengar skapats genom lån”.

Varje ny ”peng” (oavsett om det rör sig om centralbankens pengar eller kommersiella bankpengar) är således en enda redovisning i annalerna som nedtecknats i systemet och hyrts ut till allmänheten i utbyte mot ockerränta och underställt en myriad av mångskiftande avgifter som läggs på låntagarna. Baserat på denna ”trosdogmatik” som skapats av bankindustrin och dess lydiga vasaller (regeringarna, media, underhållningsindustrin, sell-out religiösa ledare etc) så accepterar den vanlige människan på gatan att hyra deras skapade tillgångar, med alla de villkor de pålagt detta, i hopp om att denna fragila konceptuella byggnad ska hållas intakt och stående så att han ska kunna uppfylla sina önskningar, de flesta av dem nyckfulla, i detta jordiska temporära ändliga liv. I detta nu sker det en radikal förändring beträffande den klassiska bankutlåningens process eftersom bankernas avlagda reserver krymper i snabb takt.

Därutöver, att vi använder terminologin om utlåning är missvisande. I sekulär lag är ett lån ett kontrakt där låntagaren tar emot eller lånar en summa pengar från lånegivaren och är ålagd att betala tillbaka samma summa pengar till långivaren på ett senare datum. I ett lånekontrakt så övertar låntagaren ägarskapet över den lånade summan, något som aldrig sker med bankpengar eftersom man då bara har ett diffust anspråk på den förtvinande pengareserven av icke-materiella ”valutor” eller där man är rent ut sagt är låntagare som hyr bitar av en fiktiv fungibel som ”förskansat sig inuti plastkort vi kallar Visa, American Express etc”.

I vår fiqh är ett lån (qard) definierat som överlåtandet av en ägd tillgång till en annan person för att man söker närhet till Allah så att den andre personen ska dra nytta av egendomen och sedan välja att återlämna samma tillgång eller en liknande tillgång till den ursprunglige ägaren. Han har detta val eftersom han rent faktiskt övertagit äganderätten över tillgången genom att det överförts till hans person. Det är inte alls att likna denna realitet med bankpengar. Bankpengar överförs inte till låntagarens fulla äganderätt; ett banklån har inget som helst att göra med att hjälpa en medmänniska; och det finns inte heller någon som helst möjlighet att lämna tillbaka ursprungsegendomen…några små bitar av slitet papper? De ursprungliga elektroniska impulserna med vilka jag betalade för min resa till Zanzibar eller för att möblera min trevåningsvilla?
Sanningen är att bankpengar bara hyrs ut, trots att det är lika omöjligt att hyra dem som det är att hyra ett fikon eller en aprikos.

d) Juridikens kapitulation

I denna epok av ojämförlig dekadens har “ekonomer” poppat upp i före detta “islamiska” länder, områden som idag härjas av makalös ocker, och försökt lura muslimerna att tro att ‘ulamas ställningstaganden tippat över till förmån för att shari’ah numera plötsligen omfamnar legaliteten av bankpengar och att det bara är ett fåtal rabiata excentriska “strikta traditionalister” som insisterar drömlikt på vårt gyllene förgångna tid när guld och silver var valutan som godkändes i Islam. Ett exempel på ett sådant falsifikat gällande islamisk kunskap återfinns i en skrift som namngivits “Must Money be Limited to Only Gold and Silver? A Survey of Fiqhi Opinions and Some Implications” och som författats av Muhammad AslamHaneef (Associate Professor, Department of Economics, International Islamic University, Malaysia) och EmadRafiq Barakat (Department of Islamic Economics and Banking, Yarmouk University, Jordanien). Det skulle vara något absurt att förvänta att förespråkarna för modern ekonomi och av bankism skulle försöka avskräcka muslimerna från att använda bankpengar och förkasta de moderna ekonomiska teorierna. Oundvikligen finner vi därför i denna skrift ett kapitel som presenterar bevisen för de som begränsar pengar till guld och silver (den övervägande majoriteten av de klassiska juristerna) och bevisen för de som inte begränsar pengar till guld och silver, och i detta kapitel handskas de två författarna inte överhuvudtaget med bankpengarnas väsen. Istället försöker de oärligt och vilseledande får det att framstå som om de genuina kunskapsgiganterna så som al-Hattāb och al-Wansharīsī, som levde för många århundraden sedan, skulle ha gjort en ”analogi” mellan ”något av värde som accepteras som betalning i samhället” och ”värdelösa bankpengar, ett fiktivt icke-värde som påtvingats de ovilliga människorna”. I slutet av denna förvånansvärda presentation och kunskapsfientliga framläggning så ges läsaren de sedvanliga sentenserna om principen om den neutrala tillåtligheten (ibaha) och den allerstädes närvarande principen om offentlighetens väl (maslaha) som svänger fram till ett stöd för författarnas redan förutfattade inställning som vägrat ta itu med och definiera bankpengarnas väsen. Olyckligtvis ser vi inte så stor skillnad när vi undersöker den sunda trons lärde så som Muhammad Tawfīq Ramadān al-Būtī som säger:

“Rent faktiskt, värdet av papperspengar representeras först och främst av den uppbackande reserven av metallvaluta som bankerna och deras fonder lägger åt sidan (något som är totalt osant, min anmärkning) och sedan även av sällsynta mynt som vanligtvis representerar metallvaluta som förvaras i valv av institutioner som även trycker papperspengar, alternativt av finansiella certifikat som understyker tings värde…något som i sin tur representeras [som en skuld] av sällsynta mynt av metallvaluta”.

Det är svårt att få fatt på en mer naiv förståelse av hur banksystemet fungerar. Vi finner även detta i al-Bûtis verk:

”Papperspengar vars värde folket litar på baserat på styrkan av metallvaluta och som ägs av den som trycker pengar [minns nu att bara 2 % av totalsumman verkligen trycks ens på papper, min anmärkning] och även av den aktning som förtjänas av pengatryckarna som är ett resultat av den stabila länken mellan papper som cirkulerar bland folket och dess värde som förvaras (var?) och kan legitimt därför ses som en måttstock för mätandet av sakers värde och kan respekteras som valuta och som kan agera som förvaring av rikedom [vad? Om alla spararna skulle vilja ta ut sin rikedom samtidigt på bara en liten procent av det värdelösa pappret som nu har dödsryckningar? min anm.]
(Al-Buyū` ash-Shā’i`ah wa-Athar Dawābit al-Mabī` ‘alā Shar`iyyatihā, sid 332).

Resten av al-Bûtis analys i detta ämne är lika invecklat, förvirrat och rör sig i vaga konceptuella banor.

Från ett föregivet perspektiv konfronteras vi av något annat i boken At-Tankīl al-Mushaddad ‘alāAbātīl al-Qawl al-Musaddad (Dār Ibn Hazm, Beirut, 1a utgåvan, 2006). Här har vi att göra med en sann genuin mästare i Maliki fiqh, den mauretanske Shaykh Muhammad bin Mahfūzal-Mukhtār Fāl ash-Shinqītī, och läsarna av denna text (som är en refutation av påståendet att zakats domar bara gäller guld och silver och inte kan tas ut på pappersvalutor) skänks en improviserad färd genom den omfattande galaxen av juridiskt tänkande, djuplodande insikter, insiktsfull förståelse för rotprinciperna i vår Lag och i den sunda metodologin som länkar ämnet till de härledda domarna. Kort sagt, det är en ypperlig snabbkurs till reapris!

Slutligen är det emellertid, trots dess uppvisande av tekniskt mästerskap, en text som inte lyckas applicera sund fiqh i sakfrågan, eftersom författaren helt enkelt inte förstått (och gör sig heller ingen möda om att förstå) bankpengarnas realitet. Efter 114 sidor av brilliant stjärnanalys (från sidan 7 till sidan 120 av ovan nämnda bok) så tillför Shaykh ash-Shinqītī egentligen ingenting nytt utöver de tre punkter som Dr al-Gharyâni använder som rättfärdigande motivering för att jämställa ”pappers-” pengar med valuta från de två värdefulla metallerna = guld och silver. Han misslyckas att handskas med frågan om vem som äger bankpengar och bankpengarnas uppkomst, dess natur och lagliga implikationer. Han lyckas inte hantera faktumet om att bankpengar inte är något annat än en konstruerad fantasi, precis som han helt undviker att nämna att tryckta uppdiktade pengar ( = papperspengar) bara utgör en minimal liten försvinnande del av det bankpengarna, och att dessa fiktiva pengar är på väg mot deras oundvikliga förintelse precis som mycket annat som fallit offer för den framryckande nihilismen. Detta är argumentet han lägger fram: värdet och ”en inneboende kapacitet för tillväxt” delas av både ”pappers-” pengar och guld/silver; vilket medför att zakât, som föreskrivits som samhällelig hjälp måste av denna orsak förlängas till att inkludera rikedomar av signifikant värde (även om vi vet att bankpengar inte är av äkta värde, därutöver kan det samhälleliga argumentet inte omvandla varje sorts rikedom och tillgång som inte inkluderas i reglerna om zakât till att plötsligen vara ålagd zakât, oavsett om det rör sig om dyrbara Van Gogh-målningar eller en Ferrari; vidare kan vi säga att den långsökta tolkningen och målinriktade strategin i sitt väsen är destruktiv eftersom den lurar muslimerna att globalt överge guld och silver vilket stärker kâfir-dominansen genom äganderätten och deras uthyrning av fiktiva pengar).

Generellt sett prickar Shaykh ash-Shinqītī mitt i prick när han drar slutsatsen, till exempel, att analogiskt tänkande (qiyâs) kan appliceras på rotdomarna i ’ibâdât, zakât inkluderat. Problemet är emellertid att bankpengar inte kan jämföras med guld och silver eller ens handelsvaror eftersom det är icke-existerande (som allra bäst kan vara högar av värdelöst papper som ligger i ett bankvalv) och ägs av ett system och hyrs för orimliga avgifter = massiv ribâ. Ingen klassisk jurist har någonsin föreslagit, och skulle ens kunna ha föreslagit, att det som inte i dess väsen kvalificerar sig som beskattningsbar egendom plötsligen skulle kunna inordnas (genom analogi) reglerna som styr beskattningsbara tillgångar. Ingen jurist har någonsin föreslagit, och skulle heller inte kunnat ha föreslagit, att ”för större samhällelig samverkan eller för att distribuera rikedomar mer rättvist eller för att skapa en bredare och mer humanistisk gudomlig ingivelse etc” att kuffâr som bor i muslimska länder (genom att använda qiyâs) lagligen skulle kunna beskattas på zakât. Kuffâr uppfyller inte en av de oföränderliga och tidlösa grundläggande villkoren för att zakât skulle kunna tas från dem, punkt slut!
Samma sak gäller slaveri. Slavar uteslöts från dessa regler, redan från början, fram till världens ände och när denna jordiska sfär av handlingar som styrs av shari’ah, som separerar rätt från fel, når sitt slut.

Islamic Banking - ett hån av Umar Mukhtar

Islamic Banking – ett hån av Umar Mukhtar

Ursprungsfallet: Asl (bokstavligen: rot eller källa eller fundament) – Guld och silver; Det nya scenariot: Far’ (bokstavligen: gren) – Pappers- (värdelöst) pengar och bankpengar generellt; Den framlagda domen eller al-hukm: Grenen är beskattningsbar beträffande zakât; Orsaken eller al-’illah för att analogiskt utvidga domen från ursprungsfallet till den nya domen påstås vara att de är grenar från samma rot? Det måste nödvändigtvis finnas en korrekt relation till lagtexten (al-hukm) som skall vara en relation, med andra ord, av ömsesidig samhörighet och överensstämmelse (munāsabah).
Det finns ingen sådan munāsabah i detta fall, och den orsak som föreslås i den framlagda analogin kan således inte vara applicerbar på det nya fallet som handlar om en hyrd fiktiv ”fungibel” sak på samma sätt som den är applicerbar på material med egenvärde som ägs; guld och silver.

Det är dock sant och riktigt som vår mauretanske författare påpekar angående Shaykh ’Ulaysh från Egypten som jämförde papperspengar med fulûs i hans samtid när papperspengar backades upp av guld och silver och därför var fullt inlösningsbara värdepapper i vissa länder trots att det i andra länder var (lycksaligt) icke-existerande, och vi kan därför säga att att hans jämförelse inte längre är applicerbar eftersom vi i vår tid lever med bankpengar som ”står på egna ben” och är ”universellt använda”.
Återigen, detta borde i bästa fall ha lett till att vår mauretanske författare bestört skakat på huvudet i förfäran och sorgset kontemplerat över denna fråga, om hur långt ”pengar” färdats från en fitrah-anknuten genuin icke-fiktiv realitet eftersom man nu kunde sörja över t o m de gamla goda fulûs som en fossil från en bättre tid då pengar hade egenvärde och gripbar existens även i de minsta valörerna. Låt oss återvända ett ögonblick till det målmedvetna argumentet (eftersom argumentet om ”analogi” är en lam häst när man jämför en ägd tillgång med en tillgång som inte ägs överhuvudtaget). Vi har sagt att en sådan tolkning är löst ihoptänkt och egentligen sannerligen något destruktivt eftersom det promoverar kufr-ledarna i deras strävan och drömmar om ett världsomfattande imperium som de kan styra med järnhandskar. [Maslaha är trots allt i lexikonografin ett verktyg som indikerar helhetlig sundhet, dvs den precisa antitesen av vad hyrda bankpengar är och att dessa bankpengar legitimeras av muslimerna].

Vi ska återigen hämta några nyttiga punkter från Mustafā az-Zarqā’s bok Al-Madkhal al-Fiqhī al-‘Āmm (Vol. 1, sid 121-123), så att ingen ska kunna kritisera oss för att vi ignorerat modernistiska författare och deras teser. Vi har redan sett att sådana ’ulama som Muhammad bin Mahfūz al-Mukhtār Fāl ash-Shinqītī and Dr. al-Gharyānī (det finns bokstavligen hundratals eller tusentals av likasinnade tänkare) föreslagit att allmänhetens väl (maslaha) skulle kräva av oss att vi tar zakât på ”papperspengar” och distribuerar dessa som obligatorisk zakât.

I den nämnda 3-sidiga passagen i Mustafā az-Zarqās bok finner vi ett panorama av juridiska perspektiv som berör frågan om när en maslaha kan lösyckas (från textuell auktoritet) och legitimt tas i beaktande även om det strider mot shari’ans textuella auktoritet. Författaren klassificerar de textuella auktoriteterna i shari’ah i två huvudgrupper:

1. Specifika textuella auktoriteter som nått oss från Laggivaren (ash-Shāri`), dvs Allah eller Hans Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam, beträffande de fastlagda gränserna och det identifierbara, antingen genom dess påbjudan eller dess förbud (så som en muslims frieri till en kvinna som det redan friats till);

2. En generell textuell auktoritet som omfattar något förståeligt inom en dom som kan inkludera ett flertal olika frågor, vari en mängd olika ting som liknar varanadra kan befinna sig (så som det Profetiska förbudet beträffande en försäljning där kunskapen om produkten är oviss, i det köpta eller det sålda, dvs bay’ al-gharar)

Det är en tydlig sanning att huvudregeln om att zakât kräver fullt ägande över tillgången, och att detta är en oföränderlig väsentlig del beträffande varje beskattningsbar egendom, är något som baserar sig på en mängd av generella textuella auktoriteter som stödjer varandra och sammanlöper under samma övertäckande domslut tillämpbara på ett överflöd av olika men inbördes påverkbara frågor.

En textuell auktoritet i shari’ah, fortsätter Mustafā az-Zarqā’ att beskriva, är något som vidare kan klassificeras under a) en som pekar på en avsedd innebörd och förmedlar en definitiv (qati’) och således entydig och klar regel eller b) en som förmedlar en spekulativ (dhanni) regel som är öppen för tolkning. Det finns inga meningsskiljaktigheter bland våra jurister från Ahl as-Sunnah om faktumet att fullkomlig äganderätt är ett av de fundamentala villkoren för zakâts obligatorium och att detta är en (generell) textuell auktoritet i shari’ah och att det tillhör det första facket (definitiv och entydig regel).

Det är också åsikten hos alla våra jurister att i det fall när en textuell auktoritet i shari’ah är definitiv i både dess härledda dom och dess stadiga befästning i Lagen (som utan något som helst tvivel är fallet med huvudregeln om ägandeskap i frågan om zakât) så är det en omöjlighet att föreställa sig en maslaha som nödvändiggör att domen nullifieras, eftersom måttstocken för varje maslaha mäts i enlighet med hur Lagen ser på frågan.
Följaktligen, så som Mustafā az-Zarqā’ konkluderar, är varje skenbar maslaha som strider mot en definitiv textuell auktoritet i egentlig mening inte en maslaha utan istället en korrumperande ondska (mafsadah) ur Lagens ögon sett, som baserar sig på andra överväganden som äger större auktoritet.
Det är precis ett sådant fall vi har att handskas med här: Bankpengar är en korrumperande ondska som ger legitimitet åt annan korrumperande ondska i en ond spiral, och som långt ifrån att skydda eller främja allmänhetens väl istället vågar sig på att förvanska de tidlösa domarna om zakât till att omfatta denna ondska som i sig själv är något som främjar ännu mera ondska (även om det finns ett fåtal åsidolagda beaktanden av allmänhetens väl som kan finnas däri) precis som ondskan som finns i hasardspel eller konsumtionen av berusningsmedel.

e) Några finstilta detaljer

Mitt hemland, Italien, har en statsskuld på 2 biljoner Euro, och dess statskassa är nödgad att sälja mer än 35 miljarder statsobligationer varje månad (vilket är mer än den årliga produktionen av Cypern, Estland och Malta!). Påståendet om att regeringarna, och ännu mindre individerna, i sanning äger deras monetära tillgångar är således vansinnigt och infantilt.

Ekonomerna medger öppet att ju högre kapitalkrav som åläggs de kommersiella bankerna av centralbanken (som är på väg att förvandlas till en enda världsbank) desto högre ”tro” på bankernas krishantering vilket i sin tur minskar chansen för att kontoinnehavarna skulle kräva sina egna pengar från banken och vilket därigenom skulle leda till pengabrist, likviditetsunderskott. Hägringen om att banken skulle kunna hantera en sådan kris är helt enkelt falsk. Krishanteringen är icke-existerande. Den enda frågan som kvarstår är bara huruvida ”tron” på denna fiktiva och uppbyggda befintlighet kan upprätthållas bland folket.
Vad är deras plan? Det är att göra hushållen ännu mer skuldsatta.
I landet jag bor, Sydafrika, är 63,3 % av den totala summan av insättningar på bankerna insatta av företag (=illegala enheter i Islam) och finansiella institutioner (även de olagliga i Islam) – Denna finansiella bas i bankerna benämns som ”grossist insättningar”; medan blott 23,3 % utgörs av privata hushåll (det som bankerna kallar detaljhandels insättningar). En bank är därför utsatt för en konkret risk att löpa torr (pengabrist) om bara några enstaka stora klienter (=de fiktiva juridiska personerna, dvs företagen) skulle vilja ta ut deras egna pengar samtidigt. Denna risk sprider sig på det mest diffusa sätt.

För att ett sådant system, som baserar sig på upprätthållandet av en ”trosdoktrin”, ska kunna överleva så är det viktigt att dramatiskt expandera balansen mellan detaljhandelns insättningar (vanliga människor) och grossistinsättningar (företagen). Detta görs genom att bankernas strävan efter att länka (förslava) hushållen till bankerna mer och mer, allt för att undvika att illusionen ska förblekna i sin helhetlighet och att denna falskhet ska vittna ihop in i det tomrum som det egentligen redan är. Som interimistiska åtgärder kommer bankerna hitta på nya trix så som South African Reserve Bank som lanserar en ny ”likvidietsfacilitet” till de kommersiella bankerna som de kallar kreditfacilitet. Innan du drar förhastade slutsatser om att allt detta involverar ”pengar” (de som man godtyckligt jämställt med guld och silver för putsa Islams fasad och dess fallna pelare Zakat) så bör du veta att en sådan facilitet betyder att deltagande banker kommer att kunna få garanterad tillgång till The Reserve Bank (dvs Centralbanken) som åtar sig att hosta upp och finansiera varje underskott i de krävda likvida medlen upp till ett maximum av 40 % av kontantflödet som bankerna upplever. Bankerna kommer i utbyte betala en avgift ända upp till 40 baspoäng (0.4 %) av den överenskomna faciliteten (till vem betalas detta? Till den egentliga ägaren av hela karusellen, Centralbanken) oavsett om de kommersiella bankerna kommer behöva det eller ej. Bankerna kommer att uppmanas strukturera deras balansräkningar på ett sådant sätt för att minska deras avhängighet av den nya kreditfaciliteten till ett minimum. Den tillgång som bankerna erbjuder som säkerhet (= till Centralbanken, som lånar ut på kredit till de kommersiella bankerna på samma sätt som bankerna i sin tur lånar ut till deras egna låntagare, dvs till de fysiska och juridiska personerna som utgör de som använder sig av pengar i ”den riktiga ekonomins” sfär) som de måste erbjuda för att kunna använda sig av faciliteten…granskas enligt strikta kriterier (Cape Times, Tuesday, 12 June 2012, p. 14).

Men andra ord, lindringsmedicin som bara ska försena pengarnas implosion eftersom de är en rent mental konstruktion.

f) Quo vadis?

Vi har härmed bevisat, på ett ovedersägligt sätt, att bankpengar inte kvalificerar sig som beskattningsbar tillgång beträffande de islamska reglerna om zakât.

Det måste klart och tydligt erkännas att distributionen av guld och silver från det som samlats in i bankpengar bara är en kosmetisk (politisk) åtgärd som saknar validitet i vår fiqh. Om tillgången i dess själva essens inte är beskattningsbar så är involvering av de två ädelmetallerna på ett senare stadie förbjudet. Det handlar om något som inte är tillräckligt och görs alldeles för sent i processen. Det vore likt att fasta en hel månad obligatorisk fasta i en annan månad än Ramadan med intentionen att fasta just Ramadan och att kompensera det hela genom att sända välsignelser över den bästa skapelsen, sallallahu ´alayhi wa sallam, i slutet av varje sådan fastedag under en sådan ”alternativ” månad. Det kan på samma sätt av den islamiska auktoriteten inte ”rövas” bort bankpengar i zakat (i sig själv en otillåten handling beträffande guld och silver, vilket jag förklarat i min artikel:  för att sedan distribuera dem i guld och silver.

En märkbar konsekvens av vad denna text innebär är att ingen muslim som hyr fiktiva pengar från banksystemet kan ges en reprimand eller stridas mot för att han ”undanhåller” något som är annat än en beskattningsbar tillgång. Han är inte en kriminell syndare. Det är sannerligen inte begripligt med zakat-insamlandet och distributionen så som dess struktur ser ut i dagsläget, som bara tillfredställer en välgörenhetsiver hos muslimska individer och i sin essens misslyckas med att ta sig an det trängande behovet att lyfta upp muslimerna både socialt och finansiellt.

Om du säger, ’Nåväl, jag vill i alla fall trots allt donera denna summa (2,5 % av mina orörda tillgångar i bankpengar) till de kategorier som får lov att ta emot zakât (för att döva ditt eget samvete) så bör du veta att även detta är egentligen otillåtet.

I vår fiqh är det ett faktum att en utav de två enhälligt erkända pelarna och villkorliga pelarna i frågan om ett donationskontrakt är att den donerade tillgången måste ägas av givaren om givaren överhuvudtaget legalt ska kunna skänka en donation till gåvotagaren, och vi har redan visat att bankpengar inte uppnår dessa krav. Det är en välkänd lag i Islam att en person som orättfärdigt tillskansat sig egendom inte giltigt kan överföra det han inte legalt faktiskt inte äger till en andra part, just eftersom han inte anses äga det som bortskänkes. Samma sak är gällande för en agent som påstår sig ha fått i uppdrag att fritt disponera över en annan persons rikedom trots att den sanne ägaren inte delgivit honom en sådan rättighet eller samtyckt till agentens transaktioner med sådana tillgångar.

En förväntad reaktion kan sammanfattas på detta sätt: ”Varför skulle vi som muslimer göra mindre välgörenhet i en tidsålder där vi ser att de goda gärningarna falnar bort?”.

För det första, det som inte är legalt i vår Lag är inte legalt i vår Lag. Det är inte vår rättighet att omdefiniera Allahs shari’ah i tron om att vi gör något gott, eftersom detta i sig själv är ett olydigt uppror mot Honom.

För det andra, Allah är inte i behov av vår ’ibâdât. Det är vi som är i behov av att utföra vår ’ibâdât och mu’âmalât, såtillvida vår dyrkan överensstämmer med det som vår Lag föreskrivit.
”Offerdjurens kött och deras blod når aldrig Gud; men er gudsfruktan och er lydnad når Honom” (surat al-Hajj: 37)

För det tredje, vi kommer sannerligen inte att få lov att träda in i Paradiset baserat på våra korrekta handlingar (och ännu desto mindre baserat på våra olydiga handlingar), men blott och enbart genom Allahs Nåd.
”Ingen persons bön är accepterad om han inte utfört tvagningen, förrän han utför tvagningen” (Sahih al-Bukhari, kapitlet om icke accepterad bön utan rituell tvagning, hadith nr 135 samt i Sahih Muslim, Boken om rituell tvagning, kapitlet om rituell tvagning som ett obligatoriskt krav för bönen, hadith nr 225).

Al-‘Alā’ bin Ziyād från Basrah, det förnämliga föredömet för dyrkarna och asketerna, som tillhörde tabi’uns generation, sade: ”Vi är sannerligen ett folk som placerat oss själva i Elden. Om Allah vill ta oss ur Elden kommer vi få lov att komma ut”. Vi kan därför inte älska oss själva och älska våra egna handlingar och älska vår egen strävan efter Räddningen, mer än vi älskar Allah och Hans Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam.

För det fjärde, varför skulle vi selektivt insistera på att utföra just denna specifika ’ibâdah och välgörenhet i den självgoda tron om att vi är goda duktiga muslimer när vi inte visar någon som helst oro inför kollapsen av andra icke förhandlingsbara plikter som går hand i hand med en sann implementering av zakât, så som att upprätta muslimskt styresskick, att döma mellan oss själva med det som Allah sänt ner, och återuppliva Islams etos och återupprätta dess nätverk av lagliga transaktioner ansikte mot ansikte, alldeles särdeles i frågor som beträffar pengar, handel, affärer, industri, social välfärd, etc. Det är sannerligen paradoxalt att muslimer är kritiska mot att driva kampanjer för att zakât ska tas ut strikt från guld och silver (vilket är verklig rikedom och fullt beskattningsbart i vår Dîn) eller ännu värre förlöjligar detta kall, och samtidigt tigger samma muslimer om att legitimera att zakât ska tas ut från en hyrd ockerbelastad fiktion = bankpengar.
Vi måste därför deklarera att de muslimska auktoriteterna ägnar sig åt syndfullt beteende när de ignorerar att zakât ska tas ut från de beskattningsbara mineralerna, guld och silver.

För det femte, och detta är av oerhörd vikt, så finns det en inneboende välsignelse i att vi som svaga gudstjänare fullt och öppet erkänner vår svaghet och lämnar vår självgodhet och slutar låtsas som om vi fortfarande bevarar de fem islamiska pelarna trots att resten av huset rämnat. Att erkänna sanningen (hur smärtsamt det än må vara) är en katalysator som kan hjälpa oss att fullfölja den andra sträckan på denna färd: Att arbeta för att lägga fram alternativ för att stötta upp den vacklande islamiska strukturen, genom att inter alia återupprätta zakât i dess fullt strålande skönhet. Detta är nyckeln för att verkligen omforma våra problem till en lösning, och som i sig själv är motsatsen till att vi eftersträvar status quo och fortsätter befinna oss latent i denna ytterst ohållbara situation. Vi måste nödvändigtvis erkänna och acceptera sanningen i den Profetiska förutsägelsen att hans ummah kommer att följa judeo-kristenhetens ödla steg för steg rakt ner i dess håla, och att denna imitation inte bara berör sådana ting som att muslimerna firar Nyår eller hur de klär sig, men också andra basala saker som vi tycks glömma bort så hur vi styr oss själva politiskt, våra pengar, vår handel, hur vi lever i våra äktenskap och hur vi lagmässigt betraktar världen.

Två ytterligare nyttiga punkter:

1. Så som ni kommer finna beskrivet i min e-översättning av Shaykh al-Naabulusis bok om musik så är det OBLIGATORISKT för människor som blivit givna kunskap att dela med sig av detta till Allahs tjänare och att förkunna och tillkännage det för dem. Det skulle således vara harâm för mig att vara tyst baserat på politiska orsaker för att muslimerna inte skulle avskräckas att göra det lilla ”påstådda” goda de utför i denna snålhetens epok;

2. Den autentiska islams frukter kan bara skördas av en elit. Det är ett axiom. Det är det som är vår utgångspunkt. Islam kommer tillbaka som något främmande. Vad massorna och deras jurister säger och gör är ytterst perifera saker i frågan om islams träd och kultiveringen, vårdandet och expansionen av denna planta. De praktiserade redan zakât som någon form av ”privat välgörenhet”, så vad kommer egentligen förändras efter denna artikel? Ingenting. De kommer fortfarande insistera på denna utspädda välgörenhet som de döper till zakât men som inte är zakât. Så som Shaykh al-Nabulusi säger i sitt verk ”Jag skriver inte för massorna och deras jurister, utan bara för den rättvise och opartiske innehavaren av det inre seendet”.

En annan förväntad kritik mot min artikel skulle kunna vara, “Hur kan det komma sig att ‘ulama, som är större än dig, tycks ha missat att urskilja och stötta det som du lägger fram i denna artikel?”.

Jag kan inte kommentera om vad andra gör.

Jag skulle kunna säga några ord om hur slöjan föll och hur jag upptäckte allt detta, men det skulle innebära att denna kompakta artikel skulle avvika till främmande och tråkig terräng.

Det är istället nog att understryka min kolossala tacksamhetsskuld för denna artikel till den person som jag dedikerar texten till, sidi ’Abdus-Salâm från Sverige, och må Allah rikligt belöna alla de som färdas till Honom och i denna process snubblar över pärlor från musslor vars skal förts upp till strandkanten av Ödets oupphörliga arbete.

Darqawiyyah dhikr i Almonaster, al-Andalus

Darqawiyyah dhikr i Almonaster, al-Andalus

Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adanis riktade naseeha skriven till Ahl us-Sunnah i Sverige

Hur kan ni fullkomliggöra äktenskapets fiqh utan att själva gifta er? Hur kan ni finputsa ert föräldraskap utan att ni först blir föräldrar? Hur kan ni raffinera er khushû’ i bönen utan att ens be? Det är fullkomligt klart, och detta är något som ligger mig varmt om hjärtat sedan många år och något jag beskrivit i förordet till min e-bok ”Solacing Pearls” – nämligen att muslimerna för fram imân, de aspirerar att uppnå ihsân och fokuserar all energi på detta, men de kan inte stiga ner från sina höga hästar för att underkasta sig och utföra de yttre plikterna; Islam. Underkastelse i det yttre hamnar i nafsens skymundan i denna epok av självförhärligande. Det är en shaytanisk sjukdom: Jag kan klättra högt i min putsade ”dyrkan”, men jag är inte redo att lyda ens den mest basala befallningen, Allahs direkta order, ’Fall på din panna inför Adam’. Det är därför föga överaskande, i denna vår tid av upprorisk revolt mot Islam, att ingen muslimsk auktoritet skulle kunna träda fram och lyfta Islams fana. Huset har rivits och måste återuppbyggas från källaren upp. Islam är fundamentet. Även sufismen i denna tidsålder, inget tvivel, inte minsta lilla möjliga tvivel, handlar om att underkasta sig i de yttre domarna. Det är det som är svårt för nafsen att acceptera i dessa dagar. Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, nämnde efter att han återvände från det yttre jihad att han anlänt till det större jihad beträffande det inre. Hur kan det inre aktualiseras om det yttre viftas bort och ignoreras?

Översättarens efterord och tankar med idhn från shaykhen.

Shaykh Ahmad ’Ali lärde oss följande:

Väsentligen så är det alltid en fråga om legitimitet. Imân betyder tasdîq, dvs att man bekräftar sanningsenligheten i själva Sanningen. Denna Dîn baserar sig på legitimitet. Ledarskap är grundat på legitimitet. Ett fungerande samhälleligt kollektiv, stort eller litet, om det så vore en klan eller en liten familj baserar sig på legitimitet. De politiska ledarna i den muslimska världen ska inte ses som legitima, och det finns många skäl att anse dem illegitima, men detta betyder ingalunda att det är legitimt för de muslimska massorna att tilldela och överräcka rättmätighet och legitimitet till den ”liberala” kapitalismen som är synonymt med ren kufr och som aktivt strider mot vår Dîn.
Varje äktenskaplig relation eller faderlig relation i förhållande till hans barn kollapsar genom att man strider mot ledarens legitimitet. Samma sak i andra relationer, nära och vänskapliga eller mer fjärran. Så vad är då legitimt i den muslimska världen i vår samtid? Svar: Ingenting. Varje grupp kommer bara att acceptera deras egen ledare som legitim. Så är det med varje grupp, utan undantag, men också med varje madhhab, med varje tariqa, varje jama’ah. Kalifat känns avlägset. Man måste snarare arbeta i ”Väst” mot etablerandet av lokala amirat som går utanför idén om att varje aktivitet (om det så rör sig om administrering av en moské, etablerandet av guld- och silvervaluta, att fiqh rent konkret aktiveras utanför den personliga sfären, grundandet av awqâf och marknader, eller av det muslimska folket stärkta diplomater som förhandlar med den omkringliggande sekularismen) bara ska ske inom gruppen. Vi måste avlegitimera våra partikulära gruppmarkörer för att istället återuppbygga sann legitimitet som baserar sig på sund kunskap och korrekt handling. Det är på gräsrotsnivå, i sådana lokala amirat som viger deras arbete åt umman och inte åt gruppen, som vi kommer finna trampolinen som kan göra att vi kan ta hoppet mot utvidgade former av självstyre, som i sin tur kommer resultera i att det stora Imamatet återuppväcks.’

Med ovanstående passage i sinnet ställer jag mig frågan om den intellektuella terrorismen och varför de lärde eller de som besitter kunskap skulle behöva ljuga inför massorna för att rädda deras ansikten eller inbilla sig rädda sina lärares ansikten, hur stora ’ulama dessa än må vara, genom att berätta för de muslimska massorna att allt står rätt till, att deras lärde är specialiserade både i fiqh och modern ekonomi när så inte är fallet, att status quo är att föredra, och att det är excentriskt och udda att ta upp en sådan oundviklig tabu-fråga som att zakât är en fallen pelare i Islam? Det är befriande att läsa Shaykh Ahmad ’Alis perspektiv, för han om någon är fri från att försöka skydda sitt eget rykte. Sådana personer behövs i en fåfäng tid som vår. Hur obekvämt det än må vara, och även ofta smärtsamt att läsa må jag själv medge, så är kontentan ändå en salig känsla av frid. För hur ska vi någonsin kunna segra om vi inte erkänner oss besegrade? Uhud var en lika stor lärdom som Badr. Vi måste på djupet förnya vår bay’ah till Allah och Hans Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam, och ta oss förbi konceptet om att någon människa ur mänskligheten är ma’sum efter att han, må oändliga myriader av välsignelser regna över al-Mustafa och hans renade familj och alla hans följeslagare utan minsta undantag, lämnade detta jordeliv. Hur vi än går tillväga i en sådan rensning, om det så är ursäkter om raffinerad adab eller ännu vanligare; adab al-ikhtilâf, för att få lov att befinna oss i en stagnant position och comfort-zone där varje framsteg försvåras och förlöjligas av muslimerna själva, så måste det förr eller senare ske.

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

5 kommentarer

  1. Abdussalaam Nordenhök 21 augusti, 2012 på 13:41 - Reply

    وليس ذلك هو كل ما يحتاج الإنسان إليه عند الفتوى، بل يحتاج إلى علم الفتيا، وهو العلم بأحوال الزمان والمكان وما يحيط بالسؤال ومن لم يكن علما بأهل زمانه فليس بعالم ولا يجوز له أن يفتي. قال الورزازاتي في شرح لامية الزقاق في القضاء: “قوله فالقضاء صناعة كفتوى، معناه أن القضاء والفتوى كل منهما صناعة يحتاج إلى تعلمهما، ولا يكفي فيهما تعلم الفقه، لأن فقههما أخص من طلب الفقه، لأن فقههما مبني على نظر خاص. قال ابن عرفة: وهو النظر في الصور الجزئيات وإدراك ما اشتملت عليه والأوصاف التي يتغير الحكم الشرعي بوجودها وعدمه”.

    – Shaykh Sayyid Muhammad al-Yaqoubi

  2. daniel 6 september, 2012 på 20:55 - Reply

    magnifikt!

  3. Abdussalaam Nordenhök 6 september, 2012 på 21:01 - Reply

    Det är bara magnifika ögon som kan uppfatta det magnifika. Så vi tackar dina ögon att de föll på denna text.

Skriv en kommentar