Vetenskapen om Rijâl – återberättarna av hadith

augusti 29, 2012 Ingen kommentar »
Vetenskapen om Rijâl – återberättarna av hadith

Vetenskapen om Rijal – återberättarna av hadith

En historisk resa och jämförelse

Ett tal av Abdassamad Clarke,

översättare av Muhammad ash-Shaybani’s version av al-Muwatta’

The Froud Centre, London, Söndag 6/6/2004

***

Det var nästan så att den sista delen av detta tal var dess början. Det blev så att när jag insåg att jag hade en stor del av detta tal kvar att förebereda så började jag läsa något som var helt väsenskilt från ämnet: Diffus logik. Det argument som förs fram i vårt tänkande i dessa länder fram tills idag, speciellt inom den dominerande filosofitraditionen och i våra dagar även vetenskapen; att logiken förutsätter att om något är A så kan det inte samtidigt vara annat än A, d v s att en atom som är en del av dig samtidigt inte skulle kunna vara en del av naturen. Hur som helst, när vetenskapsmännen betraktar saken närmare så framstår att dessa gränsdragningar inte är så väl definierade och att gränsen mellan dig och naturen inte är så fullkomligt självklar, eller så skulle vi kunna säga att det inte existerar en sådan gräns överhuvudtaget. Många saker i Islam och det arabiska språket tar för givet att du är öppen inför ett sådant dubbelt seende. Saker kan vara både A och samtidigt inte vara A. Titeln till denna bok vi nu ska tala om tar upp denna fråga: Rijal: återberättarna. Om vi skulle översätta ordet bokstavligt så skulle vi inte kunna benämna det som återberättarna eftersom det lingvistiskt inte har något att göra med att återberätta.
Hur som helst, om vi översätter det bokstavligt så uppstår ett andra problem, eftersom vi bland återberättarna finner ’Aisha, må Allah vara nöjd med henne, och Umm Salamah, må Allah vara nöjd med henne, och enorma siffror andra kvinnor. Vi kan säga två saker om detta. För det första, du kan uppfatta rijal som om det betyder män i motsats till kvinnor, och det är detta som ger oss ovannämnda problematik. För det andra, du kan uppfatta rijal som ”mogna vuxna män” i motsats till pojkar eller ungdomar, och i förlängningen mogna vuxna kvinnor i motsats till flickor. Vanligtvis anger man åldern rujulah som det år en person blir 40 år gammal. Naturligtvis, rijal betyder män, men som en maskulin pluralform i arabiska så kan ordet även inkludera kvinnor. Den vanliga maskulina pluralformen på arabiska, t ex muminun – inkluderar inte bara manliga troende utan även kvinnor, till den grad att en samling med många kvinnor men bara en enda man benämns som muminun. När denne enda mannen tas bort, så benämner man gruppen som muminat. Därför är alla koraniska tilltal i dess natur både riktat till både män och kvinnor såtillvida det inte finns andra indikatorer att något annat gäller. När man säger muminun wa muminat så åsyftar det första män och det andra kvinnor. På samma sätt, här har vi ordet rijal som åsyftar alla vuxna människor som återberättat Sunnah, och i detta specifika fall de som återgivit hadith. Jag tar här för givet att ni alla är medvetna om att i vår syn så är Hadith och Sunnah inte samma sak, även om vissa rättsskolor och även ’ulama ibland använder dem synonymt.

Kontext

Så i denna bok som behandlar den korrekta förmedlingen av autentisk kunskap. Det är hur som helst viktigt att vi inte bara har tillgång till autentisk kunskap och att kunskapen förmedlats till oss genom genuina kedjor, men också att vi har tillgång till dess kontext. Kontext innebär att vi har tillgång till den ursprungliga miljön där det som citeras hör hemma och besitter mening, att vi känner till återberättarnas liv och leverne, samhällsstrukturen i vilken de återgav hadithen, och mycket viktigt en förståelse för samhället i vilken vi själva lever och att här och nu där vi ska sätta hadithen i praxis, för om vi bara återger hadith utan att ha intentionen att omforma det till handling så lurar vi oss själva.

”Det är en kommunitet som passerat. De kommer erhålla vad de intjänat, och ni kommer erhålla vad ni intjänat. Och ni kommer inte bli tillfrågade om vad de uträttade” (surat al-Baqarah)

Bland frågorna om kontext har vi frågan om livsvillkoren för de gestalter i kedjan som vi kommer nämna. Vi talar om män och kvinnor som levde under Islams första och andra århundraden, så nära den första generationen i Madinah och denna religion var fullkomligt ny. Arméer marscherade mot länder som de tidiga araberna inte ens kunnat drömma om att nå. Nya folk trädde in i Islam, det skrevs dhimmi-kontrakt, folk bekämpades och erövrades och förslavades i stora tal och dessa slavar flockades för att bli muslimer. Slavarna togs tillbaka till de stora städerna, Madinah, Kufa, Damaskus, och hade en enorm påverkan på livet där. Miljoner människor började lära sig tala arabiska, vilken medförde en chock för både araberna och det arabiska språket. En insats värdig Herkules gjordes för att formalisera språket för att lära ut dess rotmeningar, dess grammatik och syntax, alla dessa saker som är så viktiga för vår Dîn. Det är förvånansvärt tidigt som icke-araberna började skriva avancerade verk på arabiska, precis som icke-araberna också samlade in hadith – al-Bukhari, at-Tirmidhi etc var icke-araber, och de samlade ihop alla vetenskaperna. Det var ett uppdrag att lära dessa enorma folkhopar deras Dîn. I allt detta uppstod en mängd nya scenarion som krävde noggrann avvägning – ijtihad. Situationen gjordes än mer komplex genom de anarkistiska relationerna i den styrande eliten, och det ömsesidiga tribala fiendskapet som sedan spillde över i den abbasidiska revolutionen. Och du måste förstå att allt detta inträffade under samma tid som dessa människor och återberättare levde och att de var och en var nödgade att ta svåra beslut, och att de ibland tog fel beslut. Några av våra återberättare blev anklagade för att vara Shi’ah, men detta är inte något vi kan förstå utifrån vår nutida syn på vad det innebär. Det betydde helt enkelt att de ansåg att vissa av de direkta ättlingarna till ’Ali, må Allah vara nöjd med honom, var bäst lämpade att vara khulafa, även om de fullkomligt accepterade de fyra första rättledda kaliferna, må Allah vara nöjd med dem, och även Umayyaderna med flera. Några av våra återberättare antog vad vi idag skulle betrakta icke ortodoxa teologiska positioner. De levde före den epok i vilken vår ummahs stora intellekt hade systematiserat det som vi idag kallar ’aqidah, och de sentida kunde själva reflektera i dessa frågor på grund av de oredor och kontroverser som de tidiga generationerna mötte.
Slutligen, sakfrågan blir så mycket mer komplex av att Följeslagarna själva tog olika ställningstaganden i några av dessa olika nyckelfrågor. De är välkända i vår fiqh, och några av de välkända skillnaderna mellan rättsskolorna utkristalliserades just på basis av tidigare åsiktsskillnader.
Så detta är något av den kontexten och de ursprungliga förhållanden som gällde för dessa rijal. Nu måste vi betrakta sakfrågan utifrån VÅR egen kontext. Vilken kunskap vill vi nå fram till? Vilken kunskap behöver vi?

Kunskap

När det gäller kunskap så måste vi nödvändigtvis skapa två subkategorier. Den vanlige muslimen är förpliktigad att ha kunskap. Det finns inget som heter eller kan definieras som ignorant Muslim. Det är obligatoriskt för envar av oss, män såväl som kvinnor, att ha den nödvändiga kunskapen om tawhid utan att nödvändigtvis kunna alla bevisen som används av ahl al-kalam, och vi måste känna till hur vi ska utföra vår dyrkan och detta inkluderar kunskap i det arabiska språket om de passager i Qur’anen och den åkallan som vi använder i vår bön och som gör att vi kan dyrka Allah på korrekt sätt.
Den vanlige muslimen behöver inte bevisen men han eller hon måste acceptera domarna som givits av sannfärdiga jurister, eftersom det vore tokigt att förvänta att herdar, upptagna kontorsarbetare, bilmekaniker, flitiga hemmafruar och mödrar och hela spektrumet av vanliga människor på denna planet skulle kunna bemästra alla bevisen för dessa handlingar.
Men plikten att öka sin kunskap stannar inte vid bönen. Om du träder in på marknadsplatsen, om du går ut för att tjäna ditt levebröd så är du förpliktigad att lära dig vilka transaktioner som är halal och vilka transaktioner som är ocker eller på annat sätt oacceptabla, eftersom ocker är en av de stora synderna. Nu förhåller det sig så att denna kunskap är en kunskap som även ’ulama inte längre har något vetskap om, och ännu mindre den vanlige muslimen, men hur det än är så är det lika obligatoriskt för oss att kunna detta.
Det råder inget tvivel om det behövs kunniga fuqaha bland muslimerna. Det måste finnas folk som som relativa experter i att hantera detta ofantliga material. Men vi måste vara vaksamma och skydda oss mot en sak; det finns inget prästerskap i Islam. Den väsentliga egenskapen av ett prästerskap är att de tar betalt för att utföra de religiösa plikterna, så som att leda bönen. Det bästa resultatet vi skulle kunna hoppas på från dessa två motsägande utsikter – 1. folk som är kunniga i fiqh som offrar år av deras liv för att studera detta material och sedan förvägra dem lön för deras möda – 2. eller att vi skapar en handelsklass med lärda handelsmän som förkroppsligar Islams handelspraxis så att de kan hålla marknadsplatsernas transaktioner rena. Detta är inte en idealism. För att ge ett exempel, den fantastiska upplysta staden Timbuktu var under dess glansperiod baserad på en elit av fuqaha som även var handelsmän på marknadsplatserna, och naturligtvis Imam Abu Hanifa, må Allah vara honom nådig, som var en god handelsman och som därför kunde förbli självständig från de rika och de mäktiga.
Emellertid, eftersom vägen till ’ilm är klar och tydlig, och vanligtvis bara inleds efter en komplett memorisering av Qur’anen som är en lång och mödosam resa, och något väldigt få av oss klivit ombord på, så vill jag fokusera på den första typen av kunskap som kräver mindre specialisering, alltså kunskapen för den vanlige muslimen. Eftersom vi lever i en epok med hög läskunnighet så är det kanske nödvändigt att vi förstår det basala av de svårtillgängliga och perifera sakfrågorna som tidigare varit ’ulamas sfär, eftersom dessa sakfrågor har nått ut till offentligheten och ofta skapar stor oreda och förvirring.

Användbar kunskap

Med detta verk – Rijal: the narrators of the Muwatta’ of Imam Muhammad– vars uppgift var att undersöka autenciteten hos alla återberättarna av dessa ädla hadither, så är kontexten dubbelt så viktigt så att vi undviker att missförstå dessa saker och nå fram till falska resultat genom att använda de mest autentiska kedjorna, och det vore dubbelt så ironiskt och tragiskt. Därutöver, vi är ålagda att söka ”nyttig kunskap” på grund av den välkända du’a där Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ålägger oss detta. Jag citerar denna hadith i dess helhet eftersom den är så signifikant.

Zayd ibn Arqam sade:
“Jag berättar inte för er annat än vad Allah Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade säga. Han brukade säga, ”O Allah, jag söker tillflykt hos dig från inkompetens och lathet, feghet och illvilja, skröplig gammal ålder och straffet i graven. O Allah, skänk mig medvetenhet om Dig och rena mig, Du är den bäste renaren. Du är dess skyddande vän och mästare. O Allah, jag söker tillflykt hos Dig från onyttig kunskap och från ett hjärta som inte är ödmjukt och från ett jag som aldrig når mättnad och från en bön som inte besvaras” (Sahih Muslim)

Betydelsen av denna välkända du’a är att man söker skydd från värdelös onyttig kunskap och det lär oss att kunskap måste användas. Kunskap som inte sätts i bruk är värdelös. Därför söker vi skydd hos Allah från en teoretisk fiqh som inte appliceras. Den enda möjliga orsaken till att vi studerar denna fråga är att vi vill sätta den i praxis.
Jag påminns om en gammal historia från en tidig keltisk munk, Columbanus, och hans samtal med påven Gregorius, och minns nu att de förislamiska keltiska kristna såg sig själva som självständiga från den romerska kyrkan. Påven argumenterade att kyrkan ägde mer rätt till det autentiska och auktoritiva än kelterna på grund av att St Peter är begravd i Rom. Columbanus accepterade påvens anspråk men skrev ett brev tillbaka, ”Även om det vore så, en levande hund är bättre än ett dött lejon”.

Vi säger öppet att en mindre förträfflig fiqh som omformas till praxis är bättre än en komplett och akademiskt korrekt fiqh som inte omformas till praxis. Att ha rätt är inte allt; att vara förnöjsam inför Allah är allt som är av reellt värde. Ett rent och ångerfullt hjärta bara i ett enda ögonblick är bättre än en hel livstid av korrekthet fast med kallt hjärta.
Men låt oss nu ta itu med sakfrågan för dagen, och se vad vi kan finna av värde. Det är en bok om de män som återberättade al-Muwatta.

Al-Muwatta

Detta verks publicering är en uppgift som gjorts av mig på uppdrag av Turath publishing som bett mig översätta Imam Muhammads Muwatta som ibland presenteras som Imam Maliks Muwatta i Imam Muhammads återgivande. Även om vi föredrar den första titeln, i likhet med majoriteten av hadith-lärde, så är utgångspunkten att betrakta detta som Imam Maliks Muwatta som nått oss genom Imam Muhammad ash-Shaybani.

Al-Muwatta är en av vår litteraturs stora mysterier, eftersom den generelle läskunnige moderne muslimen ställer vissa frågor om dess natur. ”Är det ett malikitiskt verk och därför specialiserat, eller är det ett verk om fiqh och därför inte relevant som ett verk om hadith?”, och sådana missförstånd kommer bara från sådana som bara hört talas om Muwattan och inte själva läst den. Emellertid när vi träder in i hadith– och fiqh-specialisternas värld och litteratur så finner vi en oomtvistlig vördnad när Muwattan eller Imam Malik nämns.
Många har hört det välkända uttalandet från Imam ash-Shafi’i, må Allah vara honom nådig.

”Det finns inte på jordens yta en enda bok förutom Allahs bok som är mer sahih än al-Muwatta”

Men vi vet också att detta uttalades innan de två sahih-samlingarna al-Bukhari och Muslim samlades ihop.

Hur som helst, en mycket mer sentida lärd, hadith-vetenskapens sultan, Hafidh Ibn Hajar al-Asqalani, sade:

”Sanningen är att allt i al-Muwatta är sahih utan ett enda undantag”.

Shah Wali Allah ad-Dihlawi (1114-1176AH) gick ytterligare ett steg och sade med svepande ordalag:

“Mitt bröst utvidgades och jag nådde insikt om att al-Muwatta är den bok som är allra mest sahih som finns på jorden, förutom Allahs bok”.

Så här har vi inte bara en sahih bok, utan möjligtvis den mest sunda boken, som de flesta av oss inte visste så mycket om innan, men som var så avgörande i Shah Wali Allahs biografi och som påverkade honom så mycket och därigenom påverkade Indiens Islam för att därefter påverka Islam för så många av oss i detta land.
Bemärk att när Shah Wali Allah talar om al-Muwatta så är det inte den Muwatta som används av Deobandi-skolan idag utan rör sig om Muwattan generellt och alldeles särskilt till den välkända Muwattan som nått oss genom Yahya om vilken Mawlana Zakariyyah har skrivit en fullkomlig kommentar.

Nedtecknandet av hadith

Så vad vet vi om detta verk?
Innan vi går vidare måste vi känna till mer grundläggande material om denna fråga som berör nedtecknandet av hadith, för Följeslagarna, med vissa undantag, skrev inte ner hadith eftersom de fruktade att det skulle misstas för Qur’anen.
Detta är från as-Suyutis verk Tarikh al-Khulafa:

”Ibn ’Umar återberättade att ’Umar ville nedteckna sunan (Profetens och hans Följeslagares sedvänjor), så han bad Allah om råd (genom istikhara-bön) under en månads tid. Sedan steg han upp en morgon med fast övertygelse och sade, ”Jag mindes ett folk som kom före oss som författade en bok och vände sig till denna och därigenom övergav Allahs bok”.

’Umars välkända beslut är väldokumenterat av hadith-specialisterna. Det sägs att han rådfrågade Följeslagarna som alla accepterade i att han ville göra det, men att han sedan ändrade sitt beslut och inte nedtecknade hadith.
Nästa fas var under ’Umar bin ’Abd al-’Aziz kalifat, må Allah vara honom nådig och vara nöjd med honom. Det duger helt enkelt inte alls att se denne ’Umar som en helgonalik kalif bland Bani Umayya. Nyckeln till att förstå vem han verkligen var finner vi långt tidigare i hans karriär när han utnämndes till governör över Madinah under umayyaden al-Walids kalifat. Där lärde han sig inte bara att älska Madinah så som alla muslimer bör, men han insåg även hur viktigt det var med förkroppsligad och återgiven kunskap om folkets Sunnah (’amal), de lärdes kunskap, och han såg att folket i Madinah var enstämmiga om en stor del av Sunnah. Sedan när han utnämndes till kalif av umayyaden Sulayman, må Allah vara honom nådig, och tog på sig kalifatet under den korta tid han styrde, så samlade ’Umar Madinahs Sunnah och spred den i de olika länderna. Han befallde ’ulama att börja skriva ner Sunnah och det är från hans tid som nedtecknandet av hadith har sitt främsta ursprung, och han kallas ofta för en av de rättledda kaliferna. Sannerligen bemärkte en från salaf:

”Om det finns en Mahdi, så är det ’Umar bin ’Abd al-’Aziz”.

På hans tid nedtecknades sunnah, fiqh och hadith men oftast inte på något struktuerat sätt.

Vår nästa fas inleds med Mansur, den abbasidiske kalifen.

Det som nu följer är från Shaykh Ni’matullah, en nutida shaykh i hadith från Deoband:

”Kunskapens folk nämner att Maliks insamlande av Muwattan skedde som ett resultat av rådet som gavs av den abbasidiske kalifen Abu Ja’far al-Mansur när han reste på hajj. Al-Mansur bjöd in Malik att besöka honom och Abu Ja’far hedrade honom och placerade honom vid sin sida och ställde honom många frågor. Hans (Maliks) uppförande, kunskap, intellekt, djuplodande insikt och sundheten i hans svar skänkte honom glädje och han såg hans höga position beträffande kunskap om Dîn och som en imam för muslimerna”.

En ’alim och hyllad historiker och domare, Qadi Ibn Khaldun, sade i sin Muqaddimah:

”Abu Ja’far var av hög rang i kunskap om Dîn både före hans khilafa och efter. Det var han som indikerade till Malik att samla ihop al-Muwatta när han sade: ”Abu ’Abdallah, ingen på denna jord finns kvar som är så kunnig som du och jag, men kalifatskapet håller mig sysselsatt. Du måste samla ihop en bok åt folket som de kan dra nytta av. I den borde du undvika medgivandena (rukhsat) som Ibn ’Abbas ger, och undvika Ibn ’Umars hårdhet, och de udda positionerna (shadhdh) som Ibn Mas’ud tar. Arrangera den och gör den tillgänglig (watti’) för folket”. Malik sade, ”Vid Allah! Han lärde mig hur man författar den dagen”.

Imam Malik samlade sin Muwatta’ enligt metoden som Abu Ja’far hade indikerat. Han samlade de utvalda haditherna och traditionerna som återberättats bland Madinahs folk. Han samlade den förkroppsligade praxisen (’amal) som ärvts från en stor generation till nästkommande stora generation (tawatur) och undvek lättnaderna från Ibn ’Abbas och hårdheten från Ibn ’Umar och de udda sakerna från Ibn Mas’ud. Han höll sig till att återberätta bara från Madinahs shaykher, med sex undantag: Abu’z-Zubayr från Mecka, Ibrahim ibn Abi Ablah från Sham, ’Abd al-Karim ibn Malik från al-Jazirah (nordvästra ’Iraq), Ata ibn ’Abdallah från Khorasan, Humayd at-Tawil och Ayyub as-Sakhtiyani från Basra. Han slutförde sitt verk under al-Mahdis kalifatskap.
Så samlades denna bok al-Muwatta’ i vilken Imam Malik samlade Allahs Sändebuds hadith, domarna från sahaba och tabi’un, och domen som han ansåg vara konsensus bland Madinahs folk och som han aldrig avvek ifrån. Så han samlade ihop hadith i dess bredaste form och det som var länkat till dem från traditionerna från den första generationen eftersom de var den främsta referenspunkten för de praktiska domarna.

– Shaykh Ni’matu’llah al-A’dhami

Imam Malik

Från boken som vi har framför oss, låt oss kika på några nästan slumpmässiga kommentarer från Shaykh ’Abd al-Hayy:

Al-Hakim sade i al-Mustadrak, ”Detta (nr 764) är en sahih hadith på grund av imamernas enhällighet angående Maliks imamat och att han är fullkomligt tillförlitlig i allt han återberättar, eftersom hans återberättelser bara är sahih, speciellt de som återgivits av folket i Madinah”

Ibn al-Hidha’ sade: ”Han, (’Abdullah ibn Abi Habibah) är en av de män och det är tillräckligt att veta om honom att Malik återberättade ifrån honom”.

Kommentatorn på detta sade: ”De återberättelser som Malik sade att de ”nått fram till honom” är alla sahih, så som Ibn ’Uyaynah sade”.

Här vill jag illustrera något principiellt, som berör de återberättelser som är mursal, eller som Imam Malik sade ”balaghani – de har nått mig”.

Al-A’mash sade: ”Jag sade till Ibrahim, ’Berätta för mig något från Ibn Mas’ud med dess kedja’. Han svarade, ’Om jag säger något som berättats från en man från Abdallah så är det vad jag hört. Men om jag bara säger ’Abdallah sade…’ så är det från fler än en person”.

Vad han förklarar här är att kedjan som sentida folk ansåg mer sahih på grund av att dess isnad är obruten egentligen är svagare än det han själv återberättar i mursal-variant som är något som en modern person skulle betrakta som svagare.

Malik återberättade från honom (ibn Abi Salih) och han (Malik) äger sista ordet angående shaykherna i Madinah och han är en urskiljande person som kan se skillnaden mellan äkta guld och falskt guld.

Ash-Shafi’i sade: ”Hade det inte varit för Malik och Sufyan (ibn ’Uyaynah) så skulle kunskapen i Hijaz förtappats”.

”Sanningen är att Malik är den som alla andra vägs emot i fråga om memorisation och exakt precishet beträffande detaljer”.

”Våra shaykher återberättar från Abu Hanifah att han (Zayd ibn ’Ayyash) är okänd, men hans smädelse refuseras genom att det sägs att han är en sannfärdig återberättare och att Malik återberättar från honom i al-Muwatta’, och Malik återberättar inte från okända personer”.

Från det ovanstående som vi tagit del av från den framstående shaykhen är tillräckligt för att vi ska kunna ha absolut tillit till Maliks sannfärdighet som återgivare av al-Muwatta som en sahih bok.

Låt oss nu betrakta vad de sade om Malik och vad det var som gjorde att han blev en hadith-samlare av sådan tillförlitlig natur. Detta vill jag undersöka detaljerat och långdraget, just eftersom vi själva nu lever i en tid där folk hävdar sig vara dedikerat till hadith men som bara använder dem i bråk och dispyter, och jag anser att denna nedanstående passage skänker oss en annan anda. Detta är från ett verk författat av den store shafi’i-shaykhen as-Suyuti,  Is’af al-Mubatta’ bi rijal al-Muwatta’ som är en av de huvudskrifter som Shaykh Abdalhayy använt sig av i den boken som vi undersöker.

‘Ali återberättade från Habib al-Warraq, Maliks skrivare, ”Ad-Darawardi, Ibn Abu Hazm och Ibn Kinanah gav mig en dinar för att jag skulle fråga Malik om de män som han inte återberättade ifrån, så jag ställde frågan. Han böjde sitt huvud i tystnad och lyfte det sedan igen och sade, ”Må Allahs vilja ske, det finns ingen styrka utom hos Allah” som han brukade säga ofta. Sedan sade han: ’Habib, jag kom till denna moské då det fanns 70 shaykher som hade nått Profetens Följeslagare, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och återberättade från Efterföljarna, och vi har inte återberättad kunskap utom från kunskapens folk”.
Bishr ibn ’Umar az-Zahwani sade, ”Jag frågade Malik om en person, och han frågade tillbaks ’Har du sett honom i några av mina böcker?’. Jag svarade,’Nej’. Han sade, ’Om han vore en sannfärdig person så hade du stött på honom i mina böcker’.

Ahmad ibn Salih sade, “Jag känner inte till någon mer begåvad i urskiljandet av återberättarna och kunskapens folk än Malik, och jag känner inte till att han återberättat från någon som det fanns tvivel omkring. Han återberättade från många människor och ingen av dem är refuserad”.

Mutarrif ibn ‘Abdillah återberättade från Malik, “Jag lämnade en stor skara från Madinahs folk därhän utan att ta emot kunskap från dem, trots att de tillhörde de som kunskap togs ifrån. De var av olika slag. Några av de brukade ljuga, dock inte om deras kunskap, men jag lämnade dem på grund av deras lögner. Några var okunniga om vad de själva återgav, så det var inte lämpligt för mig att återberätta från dem på grund av deras ignorans. Några av dem hade fel på grund av felaktig teoretisk förståelse (ra’y saw’).

Ma’n ibn ’Isa sade, ”Malik brukade säga, ’Kunskap ska inte tas emot från fyra personer, och den kan tas emot från alla andra förutom dessa: det får inte tas från en idiot; inte heller från någon med felaktiga åsikter (hawa) som kallar andra till hans felaktiga åsikt; inte heller från en lögnare som uppdiktar saker om folket även om han korrekt återberättar hadith från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid; inte heller från en dygdig och rättskaffens shaykh som ägnar sig åt mycket dyrkan om det är så att han inte förstår sig på vad det är han återberättar”. Ibrahim ibn al-Mundhir sade, ”Jag förtäljde denna historia till Mutarrif ibn ’Abdillah och han sade, ”Jag vittnar om att jag hörde Malik säga, ’Jag mötte shaykher i denna stad som var rättskaffens och agera korrekt och som återberättade hadith men jag lyssnade inte på dem’. Någon frågade, ”Varför inte?”. Han svarade, ”De visste inte vad det var de återberättade”.

Isma’il ibn Abi Umays sade, ”Jag hörde min morbror Malik säga, ’Denna kunskap är Dîn, så var vaksam var du tar din Dîn ifrån. Jag mötte 70 personer som sade, ”Allahs Sändebud sade, må Allah välsigna honom och skänka honom frid,…” bland denna moskés pelare, och jag tog inte emot något från dem trots att om någon av dem fått i uppgift att skydda bayt al-mal så skulle han agerat rättfärdigt, men de var helt enkelt inte folk av denna angelägenhet. Sedan kom Ibn Shihab till oss och vi brukade flockas utanför hans dörr”.

Ibn Wahb sade, ”Jag hörde Malik säga, *Jag mötte folk i denna stad som lyckats leva tills de var 100 år gamla eller 105, och ingenting togs emot från dem, och vi såg det som en brist om någon annan tog från dem”.

Ibn Wahb och Ashhab sade, ”Malik sade, ’Jag gick för att träffa A’isha bint Sa’d men jag ansåg henne en svag återberättare så jag tog inte från henne annat än hennes uttalande, ’Min far hade en diskho från vilken han och hela hans familj gjorde wudu’.

Mutarrif sade, ”Malik frågade mig, ’Återberättar al-’Attan ibn Khalid hadither?” Jag svarade, ’Ja’. Han sade, ‘Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända!’ Han sade, ’Jag har mött sannfärdiga personer som inte återberättade hadith.’ Jag frågade, ’Varför?’ Han sade, ’Utav rädsla för att återberätta fel’. Ibn Wahb sade, ”Malik tittade på al-’Attan ibn Khalid och sade, ’Det har nått mig att du tar kunskap från denne person.’ Jag svarade, ’Naturligtvis.’ Så Malik sade, ’Vi tog aldrig emot hadith andra än från folket av fiqh.’. Han sade, ’Jag såg Ayyub as-Sakhtiyani i Mecka vid två olika hajj-tillfällen och jag skrev aldrig ned något från honom, men den tredje gången såg jag honom sitta på Zamzams gårdsplan, och när Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, nämndes i hans närvaro så började han gråta så mycket att barmhärtighet väcktes i mig. Så när jag såg detta började jag skriva ner [Sunnah] från honom”.

Abu Mus’ab sade, ”Någon frågade Malik, ’Varför vägrar du ta emot [hadith] från folket i ’Iraq?’ Han svarade, ’Jag såg dem resa hit [till Medina] och ta emot [hadith och fiqh] från människor man inte kan lita på så jag sade, ”De beter sig så även i deras eget land och accepterar från de man inte kan lita på”.

Al-Athram sade, ”Jag frågade Ahmad ibn Hanbal angående ’Amr ibn Abi ’Amr, den befriade slaven från al-Muttalib, och han svarade, ”Hans rang hos mig ökar bara för att jag vet att Malik återberättade från honom”.

Abu Sa’id ibn al-A’rabi sade, “Yahya ibn Ma’in brukade anse en person tillförlitlig bara för att Malik återberättade från honom. Han tillfrågades om ett flertal personer varpå han svarade, ’En sannfärdig återberättare, ty Malik återberättade från honom”.


Qarad ibn Nuh sade, “Malik återgav en hadith och någon frågade honom, ‘Vem återberättade detta för dig?” och Malik svarade, ’Vi är inte av vanan att sitta med dumbommar’. Abdullah ibn Ahmad ibn Hanbal sade, “Jag hörde min fars reaktion när detta nämndes för min far och han sade, ‘Finns det ett yttrande i världen som är större än detta bland alla de framstående dygder som tillhör kunskapens folk, att Malik ibn Anas sade att han aldrig satt med en dumbom, och ingen förutom Malik är säker från detta”.
Imam Maliks majestätiska yttrande är roande för oss idag, eftersom vi hör frågan i dess moderna tappning ”Vad är din dalîl, akhi?”. Ibn Wahb sade, ”Malik sade, ’Jag stötte på folk i Medina som om de efterfrågades att söka regn [från Allah] på grund av deras höga ställning [inför Allah] så skulle de sannerligen givits vatten, men de hade inte mycket kunskap och hadith, så jag tog inte emon hadith från dem. Det är för att de ålagt sig själva gudsfruktan och zuhd, men denna affär (hadith och fatwa) är i behov av en man som har taqwa, noggrannhet, omsorgsfullt bevarande [av kunskap] precist mästerskap, kunskap, förståelse och insikt om vad som kommer från hans eget huvud och vad som väntar honom på Domedagen. Beträffande att klara sig utan [zuhd], så är det ingen nytta i det utom genom exakt mästerskap och utom genom ma’rifah, det är inte ett bevis i sig själv och kunskap tas inte från dessa”.

Ma’n ibn ‘Isa sade, “Jag hörde Malik säga,
’Hur många brödrar har jag inte stött på i Medina vars bön jag hade hoppats på men vars vittnesmål [i hadith] jag inte anser giltigt’”.

Imam al-Bukharis grav

Imam al-Bukharis grav

I as-Suyutis Is’af al-Mubatta’ bi rijal al-Muwatta’ finner vi följande:

Mansur ibn Salamah sade, “Vi satt tillsammans med Malik när en man sade till honom, ‘Jag har stannat här i sjuttio dagar och skrivit ner sextio hadither’. Så Malik sade, ’Sextio hadither; anser du dem inte vara värt mödan?’. Mannen svarade, ’Vi skulle förmodligen ha kunnat skriva ner så många hadither i Kufa eller i ’Iraq i en och samma sittning’. Malik sade, ’Vad bryr jag mig om ’Iraq? Det är käbblets rike; de käbblas och slåss nattetid och slösar [med hadith] dagtid”.

Vi ser tydligt i denna porträttering av Malik som återberättare och ‘alim att han hade många element. Det mest signifikanta av dessa är att han inte lyssnade på och ännu mindre återgav hadith från dårar eller från fel folk. Många hadither ville han inte ens lyssna på eftersom han inte ville tillåta sig själv att lyssna på de som man inte fullständigt kunde lita på. Hans intention var att samla det starkaste och mest tillförlitliga materialet åt muslimerna, al-Muwatta’, den välbevandrade stigen. Imam Ahmad, må Allah vara honom nådig, såg i Malik något unikt. Alla andra lärde i hadith samlade på sig hadither som de senare var tvungna att refusera på grund av svagheten i kedjan, eller att de förde hadithen vidare trots kedjans svaghet. Diskussionen om den otvivelaktiga nyttan som finns i svaga hadither är inte lämplig att föra här men är istället ett värdigt ämne som vi kan tala om en annan dag.

Madinah och Kufa

I passagen från as-Suyuti i Is’af al-Mubatta’ bi rijal al-Muwatta’ finns det element som är klart och tydligt disharmoniska, speciellt för våra moderna öron, och det kan sammanfattas med ett enda ord: Iraq.

När Imam Malik nämner Iraq gör han det med något som liknar direkt fientlighet och förakt men som allra minst kan beskrivas som nedvärderande. Iraq är egentligen ett ord som används synonymt med Kufa. Därför måste vi förstå dessa två städer, för det är genom de två städernas växelverkande tävlan som allt annat härstammar, alla rättsskolorna, både i fiqh och kalam: Madinah och Kufa.

I detta motsatspar och i denna kontrast kommer vi även finna koraniska teman, motsatsernas samspel och växelverkan som är ett så framträdande ämne i Qur’anen. För att nå insikt om denna interaktion och växelverkan så måste vi befria oss själva från våra madhhabistiska fotbollsklubbsliknande lojaliteter om vi ska kunna erhålla värdefull kunskap.

Vi måste identifiera dessa två städer som ljus och mörker, men jag ber er att inte betrakta detta utifrån ett zoroastrist dualistisk perspektiv, utan genom en muslimsk lins som ser en underliggande enheten i denna växelverkan och i motsatsparen.

Madinah

Madinah behöver egentligen ingen introduktion, men tillåt mig introducera henne som om hon vore en främling. Madinah är Islams hemvist and Hijrans mål där så mycket av Qur’anen uppenbarades. Det är denna unika stad med dess folk som stöttade deras Profet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i varje tänkbar situation. Du måste först begripa att detta var en stad med fullkomligt vanliga människor, sannerligen var de väldigt enkla och basala människor, folk av fitrah. Det var inte en stad med framstående filosofer, vetenskapsmän eller ens stora krigare. Madinah var en liten stad, något vi kanske skulle benämna som tätort, och dess befolkning var mestadels jordbruksarbetare i motsats till Mecka som var en handelsmetropol. De var inte nomader utan bofast folk. När al-Muhajirun anlände blandades dessa två element. Folket i Madinah var ursprungligen av jemenitisk härstammning, och vi påminner om Profetens ord, ”Al-imanu yamani” – Tron är jemenitisk. Muhajirun härstammade från de nordliga araberna i ’Adnan och Mudar och tillhörde de man kallar al-’Arab al-musta’ribah, arabiserade araber, eftersom de härstammade från icke-araber, Ibrahim och Isma’il, frid vare med dem bägge. Så vi har två arabiska motpoler som förenades i Madinah. De qurayshitiska emigranterna var av tradition handelsmän som reste över stora områden norrut mot de byzantiska och persiska rikenas gränser och ibland långt in i deras land, och söderut mot Jemen vars skepp förde med sig varor från Indien, Kina och Afrika.

Så Madinah var själva mötesplatsen för dessa olika tribala grupperingar. I denna stad skedde allt det som ni redan känner till, surornas uppenbarelse och Shari’ahs verser och Sunnans etablering. Allt detta tog sig form i Madinah, där små vardagshändelser medförde att uppenbarelser sändes ner. Folket i Madinah var aktsamma eftersom de visste att även deras handlingar i hemmets skyddade vrå kunde medföra att uppenbarelser sändes ner till Profeten. De visste att om det inte sänts ner en uppenbarelse angående en specifik fråga att tystnaden i sig själv var gudomlig bekräftelse om saken. Under Profetens egen livstid, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och ännu desto mer efter hans död, fanns det män och kvinnor som var engagerade i att analysera signifikansen av varje enskilt ord i Qur’anen och varje detalj i Sunnah. De gavs befallningen att bilda en församling och stanna kvar i Madinah, och med undantag för de osjälviska följeslagare som utan tanke på egen vinning lämnade Madinah för att bli lärare eller generaler eller krigare i hären, så stannade majoriteten kvar där i lydnad inför den välkända hadithen de hört från Allahs Sändebud, sallallahu ´alayhi wa sallam.

Det utvecklades i denna medinska miljö en allmänt accepterad kotym beträffande vad som utgjorde Sunnah och det sågs som ett sammanfattande mutawatir-arv om vad som verkligen utgjort Allahs Sändebuds sista praxis, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. I denna stad nåddes en nästintill enhällig position eller majoritetspraxis gällande vissa delar av praxisen men också hur man gick tillväga för att hantera nya domar baserat på arvet från de gamla domarna. Allt detta refererade Imam Malik till som ’amal – praxisen. Denna praxis sågs av Imam Malik och Madinahs folk som tyngre än enstaka hadith, så vi finner ibland oss själva förbluffade över att det tidiga folket i Madinah ofta gav en dom som gick emot en hadith som de mycket väl kände till. Denna ’amal var en ögonblicksbild över hur detta arv såg ut, och det var detta som utgjorde återberättelserna i al-Muwatta’ som är Imam Maliks och Madinahs lärdes styrådra i hur de dömde och bedömde.

Notera att även om både Imam Muhammad ibn al-Hasan ash-Shaybani och Imam ash-Shafi’i skrev verk som kritiserade vissa element inom denna ’amal så har Imam Ibn Taymiyyah skrivit ett helt verk som konfirmerar ’amals väsentliga natur.

Kufa

Kufa var en stad som byggdes på ‘Umar bin al-Khattabs befallning i den irakiska öknen på gränsen till rika uppodlade områden. Han befallde detta för att araberna inte skulle förlora deras hårda mentalitet, och staden befolkades med många nomadiska stammar som tidigare varit avfällingar från Islam och som bekämpats och kuvats och förts tillbaka till religionen. De skulle sona sina brott genom att strida för Islam mot perserna, men vi bör minnas detta obskyra ursprung.

I dessa strider togs många nya slavar som också i sin tur också enormt bidrog till befolkningen av Kufa. Många av dem accepterade Islam, antingen direkt eller efter lång tid.
Sedan fanns det också en liten grupp av Profetens Följeslagare, varav några av de största var: ’Abdallah ibn Mas’ud, Anas ibn Malik, al-Mughirah ibn Shu’bah. Några av dem var lärare, andra militära ledare, vissa var bara där i perioder som lokala amirer, och slutligen blev staden hemvist för Sayyiduna ’Ali ibn Abi Talibs kalifat, må Allah vara nöjd med honom.

’Alis kalifat och att maktens hemvist förflyttades från Madinah till ’Iraq skedde som många av er redan känner till genom inbördeskriget med Sayyiduna Mu’awiyah, må Allah vara nöjd med honom. Dessa stridigheters epicentrum låg i norr som Madinahs män tvingades färdas norröver, och Kufa visade sig vara en bra strategisk plats. Detta kom att ha stora påföljder eftersom det gav befolkningen i Kufa en självstolthet som inga andra städer förutom Madinah åtnjöt: Kufa hade nämligen varit kalifatets huvudstad åt en av de allra största bland Profetens Följeslagare, må Allah välsigna och skänka honom frid. Detta medförde att folket i Kufa i sina egna ögon såg sig själva som förmer. Därutöver växte en stark intellektuell tradition fram här i områden som fiqh, kalam, det arabiska språket, hadith och andra vetenskaper.

Emellertid, tillsammans med all denna utveckling så skedde oroande saker i Kufa. De var kontinuerligt rebelliska mot deras amirer, även gentemot högst stående amirer från Följeslagarna. As-Suyuti förmedlar om detta:

” Abu Hudbah al-Himsi sade: ‘Umar blev informerad om att folket i ‘Iraq hade kastat småstenar mot deras amir och han gick därifrån i vrede. Han gick och utförde bönen men hade sina tankar på annat håll. När han avslutat bönen sade han, ’O Allah, dessa människor har gjort mig förvirrad, så gör dem förvirrade, och förhasta anländandet av den unge mannen från (klanen) Thaqif som kommer döma bland dem med jahiliyyahs domar och som inte kommer acceptera något ens från deras goda människor och som kommer döma deras syndare utan minst nåd’.

Detta indikerar al-Hajjaj ibn Yusuf al-Thaqafi (klicka här för att veta mer om honom) 

Al-Hajjaj var vid denna tid ännu inte född.

I Kufa uppstod det första folket som fabricerade hadith.

De rörelser som senare blev kända som khawarij uppstod där. De var ett fanatiskt puritanskt element som tillhörde Sayyiduna ’Alis här men som bröt sig loss och senare även mördade honom.

I Kufa uppstod den första teologiska argumenteringen som resulterade i Mu’tazilis kätteri som kom att påverka det abbasidiska kalifatet och skapa stor fitnah för muslimerna.

Gruppen kallad Qadariyyah uppstod i Kufa, precis som deras dialektiska motsats Murji’ah också uppstod i Kufa. De hyser bägge extrema tolkingar om den fria viljans natur.

Den överväldigande majoriteten av Kufas befolkning var shiiter, även på Abu Hanifas tid.

Så du kan se att Kufa var en turbulent orolig plats, både politiskt, religiöst och intellektuellt. Och trots detta kände dess befolkning att de hade ett legitimt anspråk att vara Islams huvudstad.

Abu Hanifah

I denna stad växte det fram en madhhab som ursprungligen betecknades som Iraqs madhhab, men som senare kom att bli känd som Abu Hanifas madhhab. Här är det viktigt att du känner till allt det vi berättat om denna stad för att verkligen i sanning förstå det fantastiska arbete och enorma prestation som utfördes av Imam Abu Hanifa, må Allah vara honom nådig. Denna noble imam räddade den ädla vetenskapen om fiqh från denna grogrund, något som förutspåddes av Profetens ord, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, som sade något som de andra imamerna enhälligt alltid tolkat som ett beskrivande av Imam Abu Hanifa:

”Även om denna Dîn var uppe i plejaderna så skulle en man ur persernas led ha tagit den i besittning”

eller så sade han ”från persernas söner, förrän han nådde insikt i den”.

Hadith i Madinah och Kufa

För att förstå våra begränsade syften i denna större kontext och skillnaden mellan det medinska och det kufiska perspektivet så vill jag återupprepa vad jag redan citerat.
Först: Mansur ibn Salamah sade:

“Vi satt tillsammans med Malik när en man sade till honom, ‘Jag har stannat här i sjuttio dagar och skrivit ner sextio hadither’. Så Malik sade, ’Sextio hadither; anser du dem inte vara värt mödan?’. Mannen svarade, ’Vi skulle förmodligen ha kunnat skriva ner så många hadither i Kufa eller i ’Iraq i en och samma sittning’. Malik sade, ’Vad bryr jag mig om ’Iraq? Det är käbblets rike; de käbblas nattetid och slösar [med hadith] dagtid”.

Här kan vi se, precis som vi kan lära oss i berättelsen om hur Imam Muhammad ash-Shaybani, må Allah vara nöjd med honom, sade att han lärt sig hela al-Muwatta som bestod av 700 hadither på tre år, att Imam Malik återberättade mindre än en hadith om dagen, i själva hadithens hemort. Med andra ord, han återberättade inte en hadith varje dag, men när han väl återgav hadith så var det sannolikt bara en enda hadith. Malik berättar själv om en av Madinahs störste ’ulama, den främste bland alla tabi’een, Sa’id ibn al-Musayyab, må Allah vara nöjd med honom, att han inte nödvändigtvis återberättade hadith eller traditioner varje dag. Så denna sparsamhet var något ytterst fundamentalt i Madinahs etos och bland hennes shuyukh.
Därutöver, vi vet att när folk närmade sig Malik så brukade han fråga dem om de anlänt för att erhålla fiqh eller fatwa eller hadith. Om de svarade hadith, så reste han sig upp och gick och utförde wudu’, såg till att han var välklädd, tände rökelse, och satte sig med värdighet och återgav sedan med stort allvar en enda hadith, och vi har redan betraktat hur noggrann han var i insamlandet av dessa hadither. I återberättelsen från as-Suyuti möter vi Imam Maliks exakta motsats, ty mannen från ’Iraq var van att lära sig femtio eller sextio hadither i en enda sittning. Vi har alltså att handskas med två distinkta och olika metoder i motsatsförhållande med varandra. Med det medinska tillvägagångssättet kan man nästan klara sig helt utan vetenskapen om rijal, återberättarna, eftersom Malik bara återgav hadither från fullkomligt tillförlitliga människor. Om han hade minsta lilla tvivel om en person så satte han sig aldrig ner för att ens lyssna på honom.

Här är historien igen, återigen från as-Suyuti, angående vad vi här pratar om:

”Mutarrif sade, ”Malik frågade mig, ’Återberättar al-’Attan ibn Khalid hadither?” Jag svarade, ’Ja’. Han sade, ‘Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända!’ Han sade, ’Jag har mött sannfärdiga personer som inte återberättade hadith.’ Jag frågade, ’Varför?’ Han sade, ’Utav rädsla för att återberätta fel’. Ibn Wahb sade, ”Malik tittade på al-’Attan ibn Khalid och sade, ’Det har nått mig att du tar kunskap från denne person.’ Jag svarade, ’Naturligtvis.’ Så Malik sade, ’Vi tog aldrig emot hadith annat än från folket av fiqh.’. Han sade, ’Jag såg Ayyub as-Sakhtiyani i Mecka vid två olika hajj-tillfällen och jag skrev aldrig ned något från honom, men den tredje gången såg jag honom sitta på Zamzams gårdsplan, och när Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, nämndes i hans närvaro så började han gråta så mycket att barmhärtighet väcktes i mig. Så när jag såg detta började jag skriva ner [Sunnah] från honom”.

Sufyan ibn Harb sade, ”Jag sade till Malik, ”Vad är det för fel på er? Varför accepterar ni inte hadith från ’Iraqs folk?” Han svarade, ”De första av oss vägrade återberätta hadith från de första av dem, så på liknande sätt vägrar de senare av oss återberätta från de senare av dem”.
Bara en sådan sak som att de återberättare Imam Malik tog sina hadith ifrån finns citerade i hans Muwatta är nog bevis för många från ahl al-hadith att anse dem trovärdiga utan ytterligare granskning.

Emellertid, med det kufiska tillvägagångssättet så behöver man tillgång till vetenskapen om Rijal för att kunna urskilja lögnarna från de sannfärdiga. Det finns så många återberättelser från så många återberättare med så olika karaktärsegenskaper att man är nödgad att använda sig av rijal-litteraturen för att granska deras olika karaktärer. Så det är av stort värde att Imam Muhammad ash-Shaybani anländer till Madinah, för i mötet mellan dessa två fullkomligt olika perspektiv kan vi lära oss själva något väldigt lärorikt.

Hadith och Ra’y

Först och främst, vi måste rensa oss från missförståelsen och den fullständigt meningslösa bilden som uppmålats av orientalisterna och dåligt informerade muslimer. I denna vilseledande bild presenteras ett falsarium om folket i Hijaz som betrakas som hadithens och traditionens folk, medan folket i ’Iraq namnges folket av ra’y (åsikt). Denna bild leder till det meningslösa perspektivet att Imam Abu Hanifa, må Allah vara honom nådig, föredrog sin egen åsikt framför kända hadither, medan Imam Malik alltid höll fast vid hadithen och aldrig använde sig av ra’y. I motsats till denna bild har vi redan sett att folket i Kufa och ’Iraq var fanatiskt engagerade i hadith, medan folket i Madinah använde sig av hadith med största omsorg och vördnad men väldigt sällan. Därutöver var en av Maliks främsta lärare känd som Rabi’ah ar-Ra’y och Malik själv var välkänd att vara en man med denna fortfarande gåtfulla egenskap.

Vi måste förklara några saker aningen ytterligare och detta är frågor som de två stora skolorna är enade om, men där de senare skolorna skiljer sig markant. För även om Imam ash-Shafi’is madhhab och Imam Ahmads madhhab, må Allah vara dem nådiga, delar några karaktärsegenskaper med den medinska förståelsen eftersom de båda är den del av det arv som gick från Malik till ash-Shafi’i till Ahmad, så finns det några element i de två tidiga skolorna, Madinah och ’Iraq, som de delar med varandra och som de senare skolorna övergav så att folk idag inte ens vanligtvis känner till dem.

Vi har redan sett citatet från Ibrahim an-Nakha’i som upplyser oss om mursal hadith och att det skett en komplett omkastning av förståelsen som många salaf höll beträffande detta perspektiv. Nästintill utan undantag så håller sig dagens människor till det senare synsättet som målar upp dikotomin mellan sahih hadith (och minns att dessa ofta är återberättelser som gått genom en enda kedja, en person till en person, där varje återberättare varit trovärdig och där det inte finns några gap i kedjan) och de andra mindre tillförlitliga haditherna varav några är mursal, mawquf, och de som Malik inledde genom att säga ”Balaghani” – det har nått mig. Vi såg att några mursal hadither, d v s hadith som återberättats av en från tabi’een utan att han namnger vilken Följeslagare han hört det från, är potenciellt starkare än kedjor som gått från en till en annan trots att den är sahih, eftersom denne tabi’i kan ha hört det från fler än en Följeslagare snarare än bara en enda, så att shaykhen återberättar från dem utan att namnge en partikulär återberättaren eftersom om han bara nämner en enda så skulle det inneburit att han försvagar sin isnad.

Sedan har vi sakfrågan om mawquf. Dessa är hadither från Följeslagarna där de inte specifikt säger att de hört det från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Det finns välkända exempel som vi känner till genom andra kedjor att återberättelsen sannerligen härstammar från honom, må Allah välsigna och skänka honom frid. Hur kan det komma sig att de utelämnade hans namn?

Han [Malik] sade: ”Jag mötte sannfärdiga människor som inte återberättade hadith”. Jag [Mutarrif] frågade, ”Varför?” Han svarade: “Utav rädsla för att berätta fel”.

Denna sakfråga är väldigt upplysande för oss, eftersom återberättarna inte tillskrivit deras återberättelse till honom, må Allah välsigna och skänka honom frid, av rädsla att tillskriva något felaktigt till honom, även om bara en nyans, om han verkligen inte exakt sade så. Denna rädsla var något som kännetecknade många från salaf: Följeslagarna, Efterträdarna och Efterträdarnas Efterträdare. Detta förklarar mycket om Imam Abu Hanifahs användande av färre hadither i förhållande till hans användande av rapporter från Följeslagarna. Precis som dem, var Abu Hanifah ytterst noga med att inte tillskriva något till Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, om han inte var fullständigt säker på det verkligen härstammade från honom. Därför förlitade han sig mer på Följeslagarna eftersom det är känt att de inte hittade på egna påhitt och åsikter utan höll sig till vad de sett och hört från Sunnah. Således är varje dom eller rapport om en Följeslagares beteende i egentlig mening en förkroppsligad outtalad hadith. Därför kan vi konkludera att användandet av färre hadither inte på något sätt nedvärderar Sunnah, utan snarare tvärtom visar hur högt de vördade och respekterade haditherna.

Vi har redan sett att Kufa kännetecknas av denna enorma aptit på kunskap om Sunnah och eftersom Sunnah inte har sitt ursprung i Kufa utan från Madinah så var de nödgade att erhålla så stor kvantitet av hadith som möjligt från de som kom från Madinah. Därför, baserat på detta behov, så fick folket i Kufa ta emot hadith av varje tänkbar kvalitet och eftersom inte alla kedjor är av samma värde så var det behövligt med en vetenskap som kunde vaska fram vad som var korrekt i ett material med motstridiga uppgifter som i sin tur gjordes ännu större genom Följeslagarnas olika åsikter, och det är denna vetenskap som i dess början benämndes som ra’y. Ordet ra’y härstammar från verbet ”att se”, med andra ord, intellektuellt seende med sinnets syn, och jag har inte översatt det som ”åsikt” utan som ”teoretisk förståelse” eftersom det grekiska ordet ”teori” också betyder ”att se”. Men naturligtvis, ordet ”åsikt” är inte helt fel, eftersom vi kan tolka det som att ”åsikt” betyder ”det faktiska sättet att se på hur det verkligen är”.

Imam ash-Shafi’i och Muhammad ibn al-Hasan ash-Shaybani

Nästa steg i vår berättelse om de två städerna är kapitlet om hur Imam Maliks elev, Muhammad ibn Idris ash-Shafi’i, beger sig till Kufa och möter Abu Hanifas elev och Maliks elev, Muhammad, och hur han i ’Iraq skapar en sorts vetenskaplig syntes mellan de två perspektiven, och sedan överger detta helt och bygger ännu en helt ny madhhab i Egypten, men återigen från vårt perpektiv så utelämnade han en av nyckelfaktorerna, folket i Madinah och deras praxis, ’amal.

Sammanfattning

Vi inledde denna presentation genom att nämna att vi undersöker kunskapen inte i egenskap av att vi är ‘ulama utan i egenskap av oss som vanliga helt ordinära muslimer som vill nå fram till nyttig kunskap som kan hjälpa oss att utföra våra plikter i denna epok, och eftersom folk öppnat upp dörren till frågor som vanligtvis bara är reserverade för ’ulama så måste vi nödvändigtvis känna till dessa frågor bara för att vi vill vara muslimer med basal kunskap.

Kärnan i vad vi måste känna till är kunskap om tawhid och om våra plikter i Islam, och hur vi ska utföra monetära transaktioner och andra transaktioner med våra medmänniskor. Detta måste ges vårt fokus, att vi studerar detta för att sätta det i praxis, och inte för att ha som tjusig teori på hyllan och använda i diskussioner och debatter. Precis som vår utgångspunkt är Madinah där Följeslagarna satt runt Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, så är vår slutgiltiga destination att bygga upp Madinah igen i våra egna länder där vi nu bor, för om vi inte engagerar oss i att bygga upp Madinah så är det vår obligatoriska plikt att emigrera till en plats där vi kan leva som muslimer, till en Dar ul-Islam om det nu ens finns en sådan på jorden idag.

Beträffande konceptet att återuppbygga Madinah här och nu, så finner vi nyttig kunskap om vad vi har talat om eftersom vi lärt oss från Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi att Muwattan är en “a blueprint for an illuminated city”. Det är en arkitektskiss vars ritning vi kan använda för att bygga en stad. Men inte en stad bestående av fysiska hus, eftersom denna stads fundament, dess husväggar och tak består av transaktioner och beteende. Bokens tyngd ligger på de omfattande kapitlen om handel, köp och sälj, och de vanliga mänskliga transaktionerna. Dess pelare är Islams fem pelare.

Den röda tråden som vi kan följa i Muwattan är följande:

Först, dhikr. För att förstå vad jag då menar ber jag dig läsa vad Ibn Juzayy, må Allah vara honom nådig, sade i sin Tafsir.

Det andra: Amirat. Närvaron av muslimska amirer är väldigt stark i al-Muwatta’, amirerna både tar emot råd och sänder andra för att söka råd från Följeslagarna, amirerna dömer och etablerar domar. Man ser hur väsentligt det är för det muslimska livet att det måste finnas en amir i kommuniteten.

Det tredje: Återupprättandet av Zakat. Denna bortglömda pelare är en form av dyrkan och ligger på samma nivå som salah – och är inte en social välfärd – och därför borde den praktiseras så som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, praktiserade den. Detta betyder att zakat ska samlas in av indrivare som utses av amiren som sedan distribuerar det till de kända kategorierna som får ta emot zakat.

Den slutliga tråden som löper längs med Muwattan, eller rent faktiskt varje bok av hadith och fiqh, är guld, mer specifikt gulddinaren och silverdirhamen. Detta är vad folk betalade zakat med och vad muslimerna använde i handel och kommers.

Med dessa fundament satta i reell praxis– en stark kunskap om legal icke räntebaserad handel på marknadsplatserna, och de fem islamiska pelarna med särskild vikt vid återuppväckandet av pelaren zakat och återinförandet av gulddinaren och silverdirhamen, så kan vi sedan gå vidare till de mer ljusbringande aspekterna av vår Dîn. Det lär vi oss genom en hadith vars eko ljuder i hela Qur’anen och Sunnah. Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade:

”Jag har bara blivit sänd för att fullkomliggöra de ädla karaktärsegenskaperna”

Vi accepterar att Allah ta’ala har placerat oss här och nu av en orsak, och vi accepterar att Europas och Västs omfamnande av Islam inte skulle vara ett större mirakel än att Islam accepterades av halva det byzantiska riket och av perserna och i länder i öst och väst och i norr och söder.

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar