Självbränning i Tunisien slutade med en pinsam avbön i Sverige

september 2, 2012 4 Kommentarer »
Självbränning i Tunisien slutade med en pinsam avbön i Sverige
Mohamed Omar chockade Kultursverige med sin artikel

Följande artikel har även blivit publicerad i Tidningen Kulturen.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag stötte på Mohamed Omars namn. Året var 2009, i samband med Gazamassakern. Vad som drabbade Gaza var inte ett ”krig mot Hamas” utan snarare en massaker på Gazaborna i syfte att, precis som Richard Goldstone i sin rapport – som skrevs på uppdrag av FN – uttryckte det, ”förnedra och terrorisera” den palestinska civilbefolkningen. Omars explosiva debattartikel på Expressen, under rubriken ”Gaza har gjort mig radikal”, reflekterade det bittra tillstånd jag vid tillfället befann mig i; Vrede, hopplöshet, hämndlystnad och framför allt en obeskrivlig sorg.

Början av en spännande rörelse

Omar blev genast en personlig favorit. Efter en snabb Google-sökning landade jag på hans blogg, Alazerius som den kallades, och lusläste med stor inlevelse vartenda inlägg som fanns i arkiven. När jag kände mig mogen började jag även kommentera på bloggen, främst för att besvara andra, fientligt inställda, kommentarer. Jag var imponerad eftersom jag äntligen hade hittat någon från kulturetablissemanget som uttryckte en världsbild jag kunde anamma.

När följarskaran blev tillräckligt stor startade Omar en mailinglista (hädanefter kallad gruppen) som kallades ”Antisionisterna”. Jag var en av dem som var med från allra första början. Där samlades olika slags människor: muslimer (både shiiter och sunniter), kristna, nationalister, vänsterradikala och andra fritänkare. Den gemensamma nämnaren var antisionismen. Jag visade snabbt framfötterna och tog för mig, och var tillsammans med Omar den mest aktiva, vilket också ledde till att jag snart etablerade en mer privat relation med honom. Min expertis i gruppen var mina IT-kunskaper, som kom till användning när Omar behövde hjälp med både det ena och det andra, och som slutligen kulminerade i utvecklandet av webbtidningen Fria ordet. Webbtidningen fick en magnifik start och blev genast populär, men efter några månader bröt samarbetet dock ihop på grund utav meningskiljaktigheter. Oöverbryggliga sådana. Så vad hände?

Iran och det arabiska uppvaknandet

Ben Ali besöker Bouazizi på sjukhuset

Mohamed Omar profilerade sig under denna period som en s.k. antisionistisk pro-palestinsk aktivist. Palestina var alltså i centrum för hans kamp. Mot bakgrund av detta identifierade han sig med de krafter som öppet stödjer det palestinska motståndet samt är emot USraels (USA + Israel) hegemoni i regionen. Närmast dessa kriterier var Iran, Syrien, Hezbollah och Hamas. Naturligtvis insåg han de brister som fanns hos både Iran och Syrien i förhållande till sina egna befolkningar, men dessa ansågs inte tillräckligt allvarliga och man kunde därför välja att se genom fingrarna med det. Resonemanget var ett som jag till en början förstod och delade. Med tiden valde jag dock att distansera mig från Iran, eftersom jag upptäckte att Iran inte bara brister i sin relation med sin befolkning utan även i sin politik med grannländerna. Iran, som alla andra nationalstater, ser till sina egna intressen och bryr sig mindre om dessa intressen är på bekostnad av hundratusentals människoliv i Afghanistan och Irak. Det var främst upptäckten om det täta samarbetet med USA (Irans påstådda nemesis) med syftet att störta Taliban-regimen i Afghanistan som fick bägaren att rinna över för min del. Ofta blev det därför tjafs i gruppen gällande hur man ska förhålla sig till Iran, vilket också ledde till flertalet avhopp.

Fria ordets aktivitet under turbulensen i gruppen fortsatte till en början som vanligt. Det arabiska uppvaknandet var också i fullt driv och despoterna föll som käglor. Att arabvärlden består av en mängd nationer med – i olika grad – förtryckande regimer är vida känt. Mohamed Bouazizi var den 26-åriga tunisiska grönsakshandlaren som valde, av ren uppgivenhet, förtvivlan och den förödmjukande upplevelsen att på öppen gata bli slagen av en kvinnlig polis, att tända eld på sig själv. Med samma gnista som ledde till hans självbränning såg han till att elda upp hela regionen. Tunisierna lyckades efter en knapp månads protester bryta sig loss från tyranniets bojor och jagade bort den västunderstödda despoten Zine El Abidine Ben Ali – i vad som endast kan beskrivas som en seger för alla frihetsälskande människor.

För Omars del var det enkelt att ställa sig bakom tunisiernas revolt. När egyptierna gjorde detsamma med en annan västunderstödd – och direkt sionistisk – diktator, faraonen Hosni Mubarak, var Omar minst lika glad, eftersom ett antiosionistiskt Egypten nu ansågs vara i vardande. Problem uppstod däremot när det blev Syriens tur, vars regim alltså har nära band till både Iran och Hezbollah. Till en början var Omar försiktig. Efter att ha sett sufiern Shaykh Muhammad al-Yaqoubi öppet stödja upproret och dokumentera den brutalitet som uppvisades på Syriens gator fick han nog. Han valde att bryta tystnaden genom att släppa en artikel under rubriken ”Massaker i Syrien”[1]. Han intervjuade sedan Lasse Wilhelmson, och även en palestinier från Syrien, om frågan.[2][3] Till gruppen skickade han e-post med videoklipp som visade tortyr av barn i Assad-regimens fängelsehålor.

Nedläggning av Fria ordet och upplösning

Allt är frid och fröjd kan tyckas? Jo, men sedan hände något. Vad som hände exakt vet bara Gud och Omar själv. Över en natt lyckades han bli övertygad att 1) wahhabiter var bakom våldet i Syrien och 2) att Asssad-regimen är det bästa som kan hända det syriska folket. Den enda förklaringen jag kan tänka mig till denna helomvändning är det faktum att Iran och Hezbollah öppet tog ställning för regimen och hänvisade till en ”sionistisk konspiration”. Omar var helt enkelt inte beredd att överge dessa. Jag valde en annan väg och vägrade stödja Assad eller backa från mina tidigare övertygelser om Iran. Omar kunde inte hantera dessa ståndpunkter och gav som anledning varför han bröt samarbetet och kontakten med mig att han ”inte kunde kontrollera” mina politiska ställningstaganden och därför inte ”vågade fortsätta investera” i Fria ordet.

Efter att vi skildes åt och gruppen och webbtidningen var nedlagd återgick Omar till sin blogg och hade som enda fokus att skriva om den extremistiska wahhabismen. Han var beredd att ställa sig bakom och hylla alla som han inbillade sig förde en kamp mot wahhabismen, samtidigt som han enkelt kunde avfärda, bespotta och ta avstånd från deras fiender – utöver wahhabiterna själva dvs.

Resultatet av det hela blev att när människor slaktades av regimen i Syrien så skyllde Omar på wahhabismen. När regimen urskillningslöst bombarderade det palestinska flyktinglägret i Latakia hänvisade han återigen till wahhabismen. När Iran beslutade att stoppa sitt stöd till Hamas, till följd av att den palestinska motståndsgruppen vägrade ta ställning för Assad, beskyllde Omar organisationen för att vara wahhabitisk. Ovan nämnda sufier Shaykh Muhammad al-Yaqoubi, som Omar tidigare alltså såg upp till, anklagades för att vara en ”CIA-agent” av samma anledning. Han kunde inte anklaga honom för att vara wahhabit eftersom en sufier axiomatiskt är emot wahhabism, annars hade han naturligtvis gjort det.

Regimens trupper stormade Hama den 31 juli 2011, åtminstone 100 dödades

Omars inställning var minst sagt antiintellektuell. Och naturligtvis har han idag hamnat i en situation där hans s.k. pro-palestinska aktivism ifrågasätts. Samtliga palestinska profiler och organisationer av relevans har aktivt tagit avstånd från Assad-regimen. Hamas och Shaykh Raed Salah, av Omar tidigare lovprisade, är de mest nämnvärda. Omar kan idag, på ett rent politiskt plan, endast definieras som en lakej till den iranska regimen. Palestina är inte ens med i bilden längre.

Ytterligare helomvändningar och pinsam avbön

Efter att Omar släppte sin artikel ”Gaza har gjort mig radikal” var det många från kulturetablissemanget som tog avstånd från honom, eftersom han där hyllade Hezbollah och Hamas. Med tiden gick han även längre än vad som är tillåtet att yttra enligt de ramar som den förment antirasistiska tidskriften EXPO fastställt. Han lät publicera texter av kända och kontroversiella personligheter som Lasse Wilhelmson, Ahmed Rami och Lars Adelskogh. Samtliga av EXPO klassade som antisemiter. På egen hand forskade han även i andra världskriget och kom fram till slutsatsen att vad man i folkmun kallar ”Förintelsen” i själva verket är en bluff. Omar gjorde därmed sig själv till persona non grata, ingen ville längre ha med honom att göra, och betraktades som en islamistisk förintelseförnekande antisemit. Efter gruppens upplösning har flera av dessa övertygelser runnit ut i sanden, där kovändningarna avlöst varandra. Här verkar det uppenbara syftet vara att komma in i finrummet igen. Att köra Taxi på Uppsalas vägar kan bli tröttsamt, och är inte lika prestigefyllt som att skriva böcker, bli publicerad på diverse kultursidor och att mysa i morgonsoffan på TV4.

Mohamed Omar gick följaktligen ner på alla fyra och kröp till korset (eller davidstjärnan). I sin nya skrift skriver han:

”I denna bekännelseskrift vill jag ännu en gång be om ursäkt för att jag har torgfört antisemitiska idéer. Denna ursäkt riktar jag särskilt till alla judar. Det var fel av mig att för min egen, egoistiska själsliga kamps skull såra judars känslor och bidra till att underblåsa antisemitismen. Jag erkänner att jag genom att på olika sätt hjälpa spridningen av judehat och förintelseförnekelse har gjort bort mig. Det erkände även den franske författare Céline efter sina rasande antisemitiska pamfletter. ’Det är dumt, dumt’, konstaterade han. Jag har med både min islamism och min antisemitism varit stor i munnen, jag har gått till ytterligheter, och det har gjort mig löjlig (…) I början av min resa mot mörkret försökte jag hålla isär Israelkritiken från ren antisemitism. Men med tiden suddades skillnader och nyanser ut och alltihop förvandlades till en enda illaluktande soppa. Till slut kunde jag uttala mig eller skriva som om det judiska i sig var något suspekt. Men framför allt gav jag utrymme åt andras antisemitiska idéer.”

Om Hamas skriver han:

”Jag skrev att jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom Hamas och Hizbollahs stadgar och program? Det framgår inte vad jag menar. Hamas har dessutom visat sig vara minst lika ruttna som Fatah. Jag skrev att det är den islamiska tron som enar och leder palestinierna. Men vad ska vi göra av de kristna palestinierna? Vad ska vi göra med dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte alls tror?”

På den nya bloggen, Nya Il Convito, är Omars fokus fortfarande densamma: wahhabismen. Fortfarande kallas frihetskämparna i Syrien för wahhabiter, och det är inte så konstigt egentligen. Omar behöver inte göra ytterligare en helomvändning i denna fråga eftersom varken EXPO eller kulturetablissemanget bryr sig. Regeln är alltjämt att man får yttra vad man vill så länge man inte kritiserar sionismen. I ett av sina nyare blogginlägg skriver han stolt, ”Jag höll upp ett plakat på vilket det stod: ’Ana al-haqq’ eller ’Jag är Gud'”. [4]

Sannerligen går högmod före fall.

Mohammad Khalil

[1] http://u2.lege.net/friaordet.nu/friaordet.nu-20110820/sv/2011/04/23/massaker-i-syrien/
[2] http://u2.lege.net/friaordet.nu/friaordet.nu-20110820/sv/2011/05/01/det-ar-kort-for-al-assad-intervju-med-lasse-wilhelmson/
[3] http://u2.lege.net/friaordet.nu/friaordet.nu-20110820/sv/2011/05/09/hellre-doden-an-forodmjukelse-intervju-med-en-palestinier-fran-syrien/
[4] http://nyailconvito.wordpress.com/2012/09/01/om-dagens-demonstration-mot-den-saudiska-regimen/

4 kommentarer

  1. Haxxor 2 september, 2012 på 22:38 - Reply

    Hahaha! Det finns inga ord, tack för en underhållande historia om en desperat taxichaufför.

  2. Mommi 4 september, 2012 på 18:06 - Reply

    Även om Assad är vidrig så kan man inte blunda för det som sker i Syrien inte är svart och vit. Det är imponerande hur vanliga demostranter på någon månad har lärt sig skjuta ner helikoptrar. Turkarna som inte ens längre klarar av PKK har lärt de eller? På tal om människor och människor, det som hände och fortsätter hända i Bahrain hör vi inte ett ord av. Skulle vara kul om du tog din tid och skrev om det lika helhjärtat som du skriver om detta.

    • Mohammad Khalil 4 september, 2012 på 18:52 - Reply

      ”Det är imponerande hur vanliga demostranter på någon månad har lärt sig skjuta ner helikoptrar.”

      Ingen har hävdat att det är vanliga demonstranter som krigar mot Assads styrkor. Du bygger en halmgubbe för att enkelt slå ner den. Det började(!) som en vanlig proteströrelse mot dhulm (förtryck), precis som i resten av arabvärlden, inkluderat Jemen, Marocko, Bahrain m.fl. Det slutade som ett inbördeskrig eftersom Assad använde sin lojala armé, vars ledarskap till sin övervägande majoritet består av handplockade alawiter, gick till full attack mot demonstranterna. Det finns ett syfte varför jag valde att lägga upp en bild på just Hama den 31 juli 2011. I Hama gick man ut i hundratusentals och demonstrerade i flera veckor (protesterna i Syrien började i mars 2011), obehindrat, och inga dödsfall rapporterades. Staden var helt i folkets kontroll, regimen var icke-existerande. För att återta kontrollen stormade man staden, dödade över 100 människor, och har ockuperat den sen dess.

      Se detta klipp, bara två dagar innan attacken: http://www.youtube.com/watch?v=MkMnax_-3Rw
      Man har inte bevittnat liknande scener från Hama sedan dess.

      Majoriteten av Den fria syriska armén – som grundades först i augusti 2011, alltså över fyra månader efter(!) att proteströrelsen grundades – består av avhoppade militärer. Det finns även frivilliga. Naturligtvis finns det också extremistiska wahhabitiska element som härjar i landet, vilket inte går att förneka. Man är dock inte rättvis i sin bedömning om man inte ser helheten, hur det började och vad som ledde till dagens situation. Kausalitet är av högsta relevans – orsak och verkan.

      ”På tal om människor och människor, det som hände och fortsätter hända i Bahrain hör vi inte ett ord av. Skulle vara kul om du tog din tid och skrev om det lika helhjärtat som du skriver om detta.”

      Jag stödjer till hundra procent proteströrelsen i Bahrain, av principskäl, regimen där är vedervärdig.

  3. Mommi 5 september, 2012 på 06:36 - Reply

    Så långt är jag med dig, men det som oroar mig är vem som kommer få makten efter assad. De som blir beväpnade av vissa arab länder med order från Usa/Israel? Hur kommer läget i landet bli efteråt. Jag vill ha bort Assad missförstå mig inte han kan inte längre sitta kvar efter detta. Men jag tror inte på något sätt att de som söker makten nu är rätt personer för att få Syrien på benen igen. De behöver en ny stark diplomatisk ledare som inte har blod på händerna. För båda sidorna beter sig vidrigt, självmordbombare, bränna ner statliga tv kanalen döda de som jobbar där. Vi kan fortsätta tills imorgon med exempel på terror från båda sidorna tills imorgon. I mina ögon för att vara ännu klarare så du inte tror att jag säger så för Hizbollah eller Iran så ersätter man ett ruttet äpple med ett annat. Precis som Secco och Marotta 🙂

Skriv en kommentar