Tayammun vid hög feber och eksem – utifrån ett malikitiskt perspektiv

september 7, 2012 En kommentar »
Tayammun vid hög feber och eksem – utifrån ett malikitiskt perspektiv

 

Fråga:

Respekterade shaykh,

Kan du hjälpa oss förstå reglerna för tayammum (torr tvagning) för en person med hög feber. Att sådan feber når 38, 39 eller 40 grader är av mindre relevans i detta fall. Ytterligare, scenariot jag undrar över är när vatten i sig själv inte kommer förvärra den sjuke personens faktiska sjukdom, men att tayammum kommer underlätta det för honom/henne att utföra salât i detta försvagade tillstånd.
Relaterat till samma ämne, tayammum i den malikitiska rättsskolan, så vill jag passa på att ställa följande frågor:
Vad är domen som man agerar på i daglig praxis gällande personen som lider av kroniska hudproblem med eksem, som ofta orsaker blödning, smärta och sömnsvårigheter? I ett sådant scenario så förvärras sjukdomen utan tvivel av vatten. Kan en sådan individ göra tayammum som daglig rutin de dagar eksemet befinner sig i blomning?

Besvarat av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige.

Må Allah sända frid och välsignelser över Hans utvalda Sändebud och över hans rena hushåll

och över alla hans ädla följeslagare utan något undantag, och över de som följer dem i

godhet fram tills Domens dag. Amîn.

Allah har sagt i Sin Bok, när Han fastlagt den obligatoriska fastan under Ramadan, att han önskade lättnad för Hans slavar och inte strävhet.
Profetem, sallallahu ´alayhi wa sallam, har lärt oss att det inte finns några obehag (haraj) i denna Dîn, och att Allahs Dîn är mäktig och att den som försöker besegra den genom imaginärt perfekt implementering kommer gå under. Detta betyder förvisso inte, vilket är självklart, att man därför söker den ”lättaste vägen” i alla frågor och selektivt väljer och vrakar genom att hålla fast i de absolut strängaste domarna gällande kvinnlig klädsel och matprodukter och att man är extremt hård i dessa frågor medan allt annat som berör ens relation och harmoni med skapelsen, så som rättvis distribution av rikedomar, nedprioriteras och ses som ”smått”. Vår måttstock är det som Laggivaren fastställt. I motsats till den rigida formalismen i den sekulära lagstiftningen, så är Shari’ah en barmhärtig Lag eftersom den härstammar från Den Nåderike och Den Barmhärtige, vår Skapare, och har skänkts oss genom den allra bästa människan som sändes till mänskligheten blott som en nåd för oss alla. Vår Lag är flexibel eftersom dess främsta syfte är att säkerställa största möjliga nytta för en så stor del som möjligt av Allahs slavar vars välmående ligger i Hans vetskap, och inte som dess motsats, den sekulära lagen, som handlar om att de starka i samhället ska behålla makten genom diverse legalistiska teknikaliteter som baserar sig på icke-uppenbarade spekulationer om vad människornas behov och liv handlar om.
I första utgåvan av vår e-tidning ”Sulwân”, mer bestämt i en kurs vi skrivit som heter ”Milstolpar, de grundläggande reglerna i fiqh”, så behandlade vi genom en omfattande djupstudie den fundamentala juridiska regeln, qâ’idah fiqhiyyah, som säger att vedermödor medför lindring i Lagen (på arabiska Al-mashaqqah tajlib at-taysīr). Till dig som ställt frågan, jag ber dig undersöka detta mitt ödmjuka bidrag som behandlar de relevanta dimensionerna av den ovannämnda grundläggande regeln och i vilka juridiska sakfrågor där den är applicerbar.
Vi nämnde denna grundläggande regel eftersom det är en källa och brunn genom vilken vi undviker svårigheter och mödor när det gäller vatten och rituell tvagning. Sjukdom är en av de fyra erkända orsakerna som triggar igång applikationen av ovan nämnda juridiska princip, mer specifikt när vatten orsakar ytterligare sjukdom och då man legitimt kan använda sig av tayammum som ersättning för vatten.

Låt oss förklara denna position ytterligare så att frågeställaren förstår domen som appliceras på det partikulära konkreta scenario som han förklarat. Det är välkänt att tayammum är en given ersättning för tvagning och det stora rituella badet (wudu och ghusl) varigenom man uppnår rituell renhet vilket är porten till de främsta handlingarna av dyrkan.
Tayammum som lingvistiskt indikerar en ändamålsinriktad orientering och ståndaktighet i att nå fram, är en medgivande och en lättnad som specifikt getts till den Muhammadanska nationen. Gåvan skall därför uppskattas och vördas och man ska inte nedvärdera de legitima användarna av denna gudomliga gåva för att på något sätt vara lata och kriminella genom att de ”stulit från al-’ibadât”. I Marocko och i andra traditionella muslimska länder finns det stenar tillgängliga inuti moskéerna för de som är oförmögna att använda vatten för tvagning. Allah är barmhärtig och Han sänker inte därigenom Sin slavs belöning och det är Han som i all sin makt och visdom skänkt sin tjänare sjukdomens prövning eller på annat sätt subtraherat hans optimala kroppsfunktioner.

Även om tayammum är ett medgivande och en lättnad (rukhsa) och att man genom dess applikation undviker det strikta legala kravet (’adhîmah: i detta fall, wudu och ghusl) så kan det i vissa fall vara en obligatorisk plikt. Mer specifikt i ett sådant fall när man inte kan finna vatten och man måste be inom bönetiden, eller att man fruktar döden eller extrem skada om man inte anammar och välkomnar denna gudagivna gåva. Att praktisera denna lättnad är inte upp till människans egna själviska preferenser. Det finns tydliga regler. Ett av villkoren måste vara närvarande för att denna lättnad ska vara tillgänglig för slaven. Det relevanta villkoret i din kontext är ”oförmågan att använda sig av vatten”, och detta medför att tayammum är fullt tillåtet.
I denna kontext kan den sjuke eller skadade personen som fruktar att användandet av vatten kommer att leda till hans död, eller att det åsamkar hans kropp skada eller fördröjer hans tillfrisknande, men även den friske personen som är rädd att han kommer drabbas av feber eller bli förkyld om han utför en rituell tvätt (ghusl), använda sig att denna alternativa tvagningsersättning, tayammum, och i själva verket är han förpliktigad att göra detta om han fruktar döden. Det finns en liknande lättnad om man inte kan röra sig fritt eller om man inte kan finna rent vatten.
Detta är skolans sunda position, och kan exempelvis hittas i den tunisiske juristen Ibn Rāshid al-Qafasī verk Al-Mudhhab fī Dabt Masā’il al-Madhhab, som Ahmad Bābā as-Sūdānī beskrivit som ”ett verk utan dess like i denna genre”.

Avgörandet om dessa oförutsedda saker är satta i kraft bedöms i varje enskilt fall utifrån personens egen bedömningsförmåga (fiqh) och erfarenhet (och varje person är sin egen bästa doktor och den som är mest kunnig om sitt eget välmående) eller så bedöms det av en läkare, muslim eller icke-muslim.

Roten och den textuella auktoriteten beträffande denna dom är välkänd från hadithen som återberättats av ’Amr ibn al-’As, må Allah vara nöjd med honom, så som det rapporterats av Abu Dawud i hans Sunan. En ytterligare bekräftelse av det finner vi i en sahih-hadith som rapporterats av al-Hâkim i hans verk –Mustadrak ‘alā as-Sahīhayn. I situationen när en person åsamkas skada genom att använda iskallt vatten, då är tayammum inte giltigt för honom eftersom han kan värma upp vattnet.
I korthet, de definierande avgränsningarna i denna sakfråga och den som avgör om lättnaden kan användas (faktiskt till den grad att det kan anses obligatoriskt att använda sig av lättnaden) är: Om vi träder utanför ramarna in på ”lathetens scen” eller söker ”en enkel utväg för vårt egos skull” så erkänns detta inte i Lagen som en giltig ursäkt eller bas (sabab) för att vi ska lämna det normala strängare förutsättningen för rituell renhet (wudu och ghusl)

Låt oss därför gå vidare till den praktiska appliceringen av ovan nämnda dom för att svara på själva frågan som ställes.

1] Vi har redan påpekat att det som försämrar en sjukdom eller en persons skada, så som med feber i vårt första scenario, eller något som fördröjer hans tillfrisknande, är en legitim orsak som gör det giltigt för den sjuke individen att praktisera tayammum [om han bara varit rädd för feber som sagts tidigare så skulle han även kunna utföra tayammum istället för ghusl]. För den sjuke som lider av hög pendlande feber mellan 38 till 40 grader är det inte tillåtet med tayammum eftersom vattnet inte kan anses försämra hans sjukdom (rent faktiskt så beskrivs vatten som en terapeutisk lindring som lindrar feber). Det kan vara så att hans höga feber gör honom oförmögen att gå och hämta vatten från en närliggande källa så att han ska kunna utföra wudu eller ghusl. Men om en tillförlitlig läkare eller ditt eget förstånd och självinsikt stödjer ditt påstående att du som febrig inte blir sjukare av vattnet utan att det istället bara medför en lindring så bör du veta att detta inte ses som en legitim orsak att göra tayammum.

2] Eksem är en form av dermatit eller inflammation i epidermis (hudens yttersta lager). Termen eksem används som bred beteckning på en rad olika ihållande hudproblem. Detta inkluderar torrhet och återkommande hudutslag som ofta medför dessa symptom: Rödhet, hudsvällning, kliande, torrhet, skorpbildning, fjällning, blåsbildning, sprickbildning och blödning.
I den uppblommade fasen medför eksem allvarliga fysiska umbäranden (utöver hela dagen och de fem dagliga bönerna) och vatten försämrar sjukdomen och fördröjer tillfrisknandet, och när eksemet förvärras av tvagning så träder lättnaden in, och man kan applicera denna rukhsa. Det är viktigt att tillförlitlig medicinsk personal har lagt fram en diagnos eller att individen själv empiriskt vet att sjukdomen förvärras av vatten så som ofta är fallet med svåra eksem, och Allah vet bäst.

Vatten - prövning eller gåva?

Vatten – prövning eller gåva?

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

En kommentar

  1. daniel 7 september, 2012 på 19:43 - Reply

    Allah!

Skriv en kommentar