Fatwa i enlighet med annat än al-mashhur – utifrån ett malikitiskt perspektiv

september 11, 2012 Ingen kommentar »
Fatwa i enlighet med annat än al-mashhur – utifrån ett malikitiskt perspektiv

 

Sayyiduna Shaykh ’Ali Laraki al-Hussayni

översatt av Abdussalaam Nordenhök

Shaykh ‘Ulaysh (1299 A.H) nämner i sin välkända fatwa-samling med titeln Fath ul-‘Alî Al-Malik fi’l-fatwa ‘ala Madhhab al-Imam Malik, i vilken han citerar al-Maziri ( 536 A.H) efter att han etablerat att en mufti inte kan utfärda fatwa i enlighet än annat än al-mashhur (den dominerande åsikten).

”Sannerligen är övergivandet av följandet av mashhur eller det som de auktorativa lärde i skolan [så som Ibn Rushd 520 A.H och andra] har ansett var al-rajih [den sunda åsikten] ett exempel på dekadens beträffande kunskapen och den religiösa integriteten”.

Ja, det ovanstående är sant, men inte alltid. För att exemplifiera, jag finner al-’Amal al-mutlaq och al-’Amal al-Fasi som stora mästerverk som påvisar att ijtihâd inom vår madhhab aldrig avslutades. Ingen epok kan passera utan att några ’ulama i vår madhhab åtminstone varit mujtahidun fi’l-fatwa. Annars hade rättsskolan blivit stagnant och rigid, just eftersom tiderna och miljöerna är annorlunda och detta är en del av Allahs oföränderliga sunnah i Hans skapelse. Men låt mig även påminna läsaren om att om ingen hade påmint oss om signifikansen av att döma i enlighet med al-mashhur så hade vår madhhab sannerligen blivit en skämt. Med detta sagt, bara en mujtahid fi’l-fatwa kan åsidosätta al-rajih och al-mashhur till fördel för något annat. Jag vill inte att någon av mina elever som studerar malikitisk fiqh tar mina ord som grönt ljus att att börja leka med vår madhhabs aqwâl. Bara en person som är väl förankrad i kunskapen om shari’ah, vår skolas usûl och äger djuplodande kunskap om al-maqasid kan uppnå denna nivå. Jag känner personligen bara ett fåtal som befinner sig på denna nivå, och ännu färre som öppet säger det. När någon av mina lärare har lutat åt en åsikt som inte varit al-rajih eller al-mashhur så har han alltid gjort detta med yttersta försiktighet och rådfrågat de andra stora fuqaha och alltid adderat till sist – Allah vet bäst.

Så låt oss undersöka sakfrågan. För det första: Gällande qada’ (domslut), så är det normativt att en Qadi förbjuds att utfärda domar i enlighet med annat än al-rajih och al-mashhur (och i mitt hemland Marocko: al-rajih, al-mashhur och mâ jara bihi’l-’amal). Om en Qadi inte binder sig vid de regler som åläggs honom när han utnämns till domare så skulle hela det juridiska systemets enhet och enhetlighet vara i fara. Gällande en mufti är saken inte lika strikt eftersom det inte rör sig om att lösa juridiskt lösa legala brottsfall och tvister om tillgångar, skilsmässor, hudud etc.

För det andra: Påståendet av vissa nordafrikanska ’ulama att det historiskt inte funnits mujtahidun fi’l-madhhab under en viss epok måste tolkas på rätt sätt. Att säga att det inte fanns sådana storheter bland ’ulama under deras egen tid kan inte accepteras. Beviset för detta är att det juridiska systemet i Nordafrika och al-Andalus inkorporerade många undantag från al-rajih och al-mashhur i vår madhhab och detta uppdaterades och förnyades ända upp till den franska ockupationen av Marocko. Läsaren kan finna mer om detta i fatawa-samlingen Mi’yar av al-Wansharisi eller Fatawa al-Kubra (även känd under namnet al-Mi’yar al-Jadid) av al-Mahdi al-Wazzani som dog 1342 (1924 e Kr).

För det tredje: Att utfärdandet av fatwa har förändrats utifrån tid och plats är inte bara begränsat till sakfrågor som ’urf lughawy (språkbruk och hur språk förändras) men är också underordnat generell ’urf (sedvänja) i olika aspekter av mänskliga transaktioner, och även underställt sadd adh-dharai’ (att blockera medlen till det förbjudna), dar’ mafsada (att undvika skada), jalb maslaha (att uppnå en shari’ah-mässig acceptabel nytta), darura (trängande oundvikligt tvång och nödvändighet), haja (behov), ’umum al-balwa (offentligt lidande) bara för att nämna några sådana aspekter. Att utfärda fatwa och inte ta hänsyn till dessa aspekter och att till varje pris hålla fast vid al-rajih och al-mashhur visar att muftin i fråga är okvalificerad att hantera sitt ämbetes ansvar så som han bör. En sådan persons fatawa skall annulleras. Ska vi t ex strikt följa Shaykh ’Ulaysh, rahimahullah, och säga till folket att inte betala zakât på papperspengar så som han sade i sin fatwa-samling al-Fath al-’Ali al-Malik? För många år sedan när jag var en ung student av shari’ah frågade jag personligen i förtroligt samtal en av de allra högsta ’ulama från Zaytuna i Tunisien, Shaykh Muhammad an-Nayfar, rahimahullah, om just sakfrågan med zakât på papperspengar och han svarade: ”Ja, detta är mashhur från al-Mudawwana, men om vi följer det så kommer al-fuqara (de fattiga) och al-masakin (de utblottade) att få klara sig utan minsta hjälp”.

För det fjärde: Det finns klart och tydligt ett mycket annorlunda tillvägagångssätt i hur man utfärdar fatwa mellan malikitiska ‘ulama från Maghrib och malikitiska ‘ulama från Egypten, må Allah bevara dem alla. Vi hade i mitt hemland Marocko, fram till ganska nyligen, sådana magnifika storheter i rättsskolans politiska implementering som Shaykh at-Tahir ben ’Ashur, al-Mahdi al-Wazzani och många andra. I Egypten (nu talar jag om den osmanska tiden och framåt) användes dock inte den malikitiska rättsskolan som officiell domarkår och folket kunde alltså själva välja om de skulle följa Imam Malik, Imam al-Shafi’i eller Imam Abu Hanifa. I Marocko hade vi bara Imam Malik och vi använde oss av denna metodologi på alla plan.

För det femte: Jag har sagt detta många många gånger, jag stöttar och godkänner inte det modernistiska tillvägagångssättet att hoppa mellan skolorna och på eget bevåg plocka från de olika rättsskolorna, och jag stöttar heller inte en slapp attityd i förhållande till lagens implementering. Med detta sagt vill jag ändå poängtera att jag inte stödjer en rigid och sträv eller puritansk (som för övrigt gå hand i hand) inställning. Jag ser sådan rigid puritanism som en spirituell sjukdom i hjärtat som behöver behandlas av kompetenta sufi-shuyukh. Vi måste ta hänsyn till följande, och jag upprepar mig igen:

1. Föreställer vi oss att fatwa ska ges direkt från boken och vad vi finner som al-rajih och al-mashhur utan att ta hänsyn till:
a. ’Urf (sedvänjan) i olika mänskliga transaktioner.
b. Sadd al-dhara’i (blockera medlen som leder till det förbjudna).
c. Dar’ mafsada (undvika skada).
d. Jalb masalaha (att uppnå en shari’ah-mässig acceptabel nytta).
e. Darura (trängande oundvikligt tvång och nödvändighet)
f. Haja (behov).
g. ’Umum al-balwa (offentligt lidande)?

En sådan signifikant fråga som uppstår är huruvida vi ska hålla oss till al-mashhur och inte betala zakât från papperspengar?
Jag accepterar att det historiskt skett misskötsel och missbruk i frågan om ma jara bihi l-’amal. Men att stänga dörren till den lägsta formen av ijtihad betyder att vi kommer stå utan svar beträffande al- mustajiddat (de nya frågorna som vår fiqh måste ta sig an) och således blir vår madhhab en rigid struktur. Sannerligen innebär det att man dräper shari’ah.

Inbillar vi oss att när vi propagerar för att bara direkt citera al-mashhur ur böckerna och bara hålla oss till Sidi Khalils Mukhtasar och dess kommentarer och hawashi, och kommentarerna på Tuhaft ul-Hukkam att vi därigenom ska kunna lösa sakfrågor som berör:

Försäkring
Fertiliseringsmetoder genom experimentell biologi
Organtransplantationer
Blodtransfusion
Kroppstympning, att överföra vävnad från en kropp till en annan
Zakat på papperspengar
Post mortem intervention i syfte att klargöra om en död var ett mord
Upphovsrätt
Kommersiella namn
Plastikkirurgi
E-nummer
Att avgöra ett fosters kön
Fotografering och video
Kommersiella transaktioner över internet
Att utföra bönen på ett flygplan
Storföretagande
Astronomiskt avgörande om möjligheten att se hilal för Ramadans begynnelse
Droner och landminor
Kärnvapen
Kemiska vapen
Preventivmedel
Avgörandet av klinisk död och användandet av artificiell andning
Aktiebörsen
Att ikläda sig ihram inför hajj på ett flygplan
Spermabanker
Användandet av DNA för att fastställa identitet

Addera därutöver många många andra sakfrågor och att allt detta är underställt sedvänjors föränderlighet som alla folk utsätts för och hur man ska handskas med de nya nationer och folkslag som träder in i Dîn på alla olika tänkbara platser som inte nåtts av Islam som implementerad Lag.

Nej, jag säger att uttrycket ”dörren till ijtihad är inte stängd” är en felaktig term. Det riktiga sättet att uttrycka det på är snarare ”dörren till ijtihad kan inte och skall aldrig stängas”, eftersom det krävs en mujtahid för att besvara dessa frågor. Oavsett om en mujtahid använder takhrij av wujuh och gör qiyas på detta eller så måste han vara mutlaq men inom ramarna för Malikiskolans parametrar och usûl för att kunna besvara dessa nya frågor. Detta kan diskuteras, men om vi eller någon annan stänger dörren till ijtihad i Maliks madhhab, då är vi fördömda. Jag säger att dörren måste förbli öppen och att detta är fard kifaya och undflyende från denna plikt innebär att umman syndar. Dörren måste förbli öppen och det är det som åsyftas med den profetiska hadithen om att en grupp från umman alltid kommer befinna sig på sanningens väg fram tills Återuppståndelsens dag.

Sidi Abdullah as-Shinqiti al-Maliki säger i sin välkända Alfiya beträffande vetenskapen om Usul al-Fiqh namngiven Maraqi as-Su’ud:

والأرض لا عن قائم مجتهد…تخلو إلى تزلزل القواعد

Jorden kommer aldrig stå utan en mujtahid, fram tills dess uppbärande pelare skakar.

Om det inte vore så skulle alternativet vara att muslimerna skulle bli likt amishfolket och leva bara med de yttre muslimska symbolerna med långa kaftaner, burqas, långa skägg på en fjärran isolerad ort och där leva ett romantiserat medeltida Madani-maliki liv alltmedan våra fiender känner till våra minsta små göromål i varje sekund för att vi befinner oss under deras satellitövervakning.

Jag är inte imponerad eller bländad av moderniteten, men en sufi måste vara ibn waqtihi (en son av sin epok).

Inget anspråk är wahy munazzal (uppenbarelse). Varken min eller andras. Det rör sig om åsikter. Men det finns många andra ’ulama från Marocko och andra platser som förespråkar att dörren till ijtihad ska förbli öppen.

Det finns en annan aspekt att ta hänsyn till i denna sakfråga. Det är ämnet som studeras av de ’ulama som specialiserat sig i usûl och det är frågan om ijtihad kan vara partiell (tajazu’ al-ijtihad). Med andra ord, en person kan vara muqallid i majoriteten av fiqh-frågorna men kan ha förmågan till ijtihad i en specifik sakfråga eftersom han specialiserat sig i denna och studerat alla sidoämnen relaterat till detta vilket gör att han kan göra ijtihad i denna specifika lagfråga (mas’alah). En sådan ijtihad kan vara ijtihad tarjih eller ijtihad mutlaq muntasib och är beroende av personens nivå. Så personen är i så fall inte betraktad som en mujtahid i alla fält och förmögen att göra ijtihad i alla masa’il, men han kan göra ijtihad på vissa punkter om han nått nivån som gör att han är förmögen att döma i sakfrågan. Det är så man måste förstå de uttalanden som säger att det inte längre finns några mujtahidun fi’l-fatwa eller tarjih. Det kan vara så att det inte finns ’ulama som har kapaciteten att utöva ijtihad tarjih eller fi’l-fatwa i envar fråga och mas’alah; men det ska finnas de som strävar sit yttersta för att göra injtihad (som egentligen betyder detsamma som ijtihad) för att kunna besvara de nya sakfrågorna (mustajiddat) eller att göra tarjih baserat på gamla domar för att sedan kunna anpassa shari’ah till nya seder och omständigheter.

 

Vad är egentligen maa jaraa bihi’l-’amal som Shaykh ’Ali Laraki nämnt ovan?

Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani sammanfattar:

Maa jaraa bihi’l-’amal 

Det är ett levande verktyg i vår fiqh så att förståelsen kan utvecklas och anpassas inför de skiftande livsvillkoren och lokala sedvänjorna (med det har också lett till rigida ställningstaganden där ovälkomna utväxter lagts till i Dîn), men man kan inte förflytta detta från Fes till Stockholm eller förvänta sig att Chicago malikiter utvecklat en vid det här laget stabil och erkänd ’amal i deras blandade och anarkiska samhälle som fortfarande befinner sig på spädbarnsstadiet.

Väsentligen, maa jaraa bihi’l-’amal är en förlängning av vår rotprincip, ’amal ahl al-Madinah. Det skedde en gradvis utveckling över flera århundraden vilket inleddes i spanska Cordoba (Qurtuba). Folket i Cordoba påbjöd deras domare, som ett medel att undvika utdragna och bittra dispyter, att de ålade sig själva att döma i enlighet med Ibn al-Qasims åsikt + det lokala juridiska tillvägagångssättet som muslimerna i staden brukade sig av i de relevanta delarna av deras levda liv. Slutligen förflyttades konceptet till Marocko där en domare när han blev tillsatt ålades att explicit döma i tvistefrågor i enlighet med al-mashhur eller det som lokalt agerades (’amal) på från ett juridiskt (och icke sedvänje-) perspektiv. Det finns villkor för att det lagligt ska kunna tillämpas:

Implementeringen av ’amal skedde genom genomgång av gångna annaler som beskrev folkets transaktioner och där domaren eller muftin som introducerat en sådan ’amal eller godkänt en praxis namngavs specifikt.

Amal som implementerades skulle appliceras på konkreta fall genom att man definerade praxisen under en av de accepterade rotprinciperna i Lagen, eftersom Lagen strävar efter att uppfylla folkets väl och man erkänner att folkets intressen varierar från en plats till en annan och från en tid till en annan.

De domar som styr den relevanta ’amal i rättsskolan skulle länkas till de nödvändiga orsakerna av social natur, så som att adressera det nyttiga. Åsikten som länkar ’amal till sådana samhälleliga nyttor måste kunnas backas upp på övertygande sätt. Den samhälleliga nyttan kan extraheras av de lärde som kommer till annalerna därefter för att  utfärda fatwa (genom sedvänjan) och där de då kan avvika från strikta legala domar (som i vår samtid beträffande de scenarion där de förbjudna bankpengarna nödvändigtvis måste kunna användas) och basera sig på en obruten praktisk tillämpning i samhället, allt från maslaha mursalah, sadd eller fath al-dhara’i där man uppmärksammar akuta tvång eller nödvändiga behov, etc.

Konsten att använda sig av ’amal eller att kunna ge företräde till vissa av vår madhhabs åsikter framför andra är inte något som står öppet till alla, utan måste bara utövas av kvalificerade muslimer som har nått nivån av ijtihad i rättsskolan generellt eller minimalt en komparativ utvärdering av skolans juridiska åsikter (ijtihad at-tarjeeh) eller en mujtahid al-futyaa (om de andra kategorierna inte existerar).

Det är inte samma sak som att döma i enlighet med sedvänjan (’urf) i motsats till den juridiska ’amal i skolan, eftersom en muqallid faqeeh kan döma i enlighet med sedvänjan, eftersom sedvänjan är en påtaglig synlig realitet som förstås av både eliten och de vanliga människorna. Maa jaraa bihi’l-’amal, för att använda den arabiska terminologin, är däremot en mer subtil och dold realitet som inte uppfattas av de vanliga människornas intellekt, och Allah vet bäst.

***

 

Skriv en kommentar