Ummans tillstånd – artikel av Shaykh Dr Abdalqadir

september 24, 2012 En kommentar »
Ummans tillstånd – artikel av Shaykh Dr Abdalqadir

***

´Ummans tillstånd

Analys från år 2006 av Shaykh Abdalqadir as-Sufi

översatt av ’Abd al-Mumit al-Rusi

***

Allah, den Upphöjde, har deklarerat i Surat al-Ahzab (33:35-36):

Män och kvinnor som är muslimer,
män och kvinnor som är muminun,
män och kvinnor som är lydiga,
män och kvinnor som är sannfärdiga,
män och kvinnor som är ståndaktiga,
män och kvinnor som är ödmjuka,
män och kvinnor som ger sadaqa,
män och kvinnor som fastar,
män och kvinnor som vaktar sina privata delar,
män och kvinnor som minns Allah mycket:
Allah har förberett förlåtelse för dem och en rik belöning.
När Allah och Hans Budbärare har bestämt någonting
ankommer det inte någon man eller kvinna från al-muminin
att själva döma annorlunda.
Var och en som inte lyder Allah och Hans Budbärare
är klart vilseledd.

Det primära ansvaret för Muslimerna är att dyrka Allah, Den Upphöjde, i enlighet med vad Han har bestämt i Sin Gudomliga Uppenbarelse av Qur’anen tillsammans med Budbärarens, må Allah skänka honom frid och välsigna honom, Sunna och hans imiterade föredöme, d.v.s., ´Amal bland människorna i al-Madinah al-Munawwara, den Upplysta Staden. Om ateistmaterialisterna, även om de låtsas att de är kristna eller judar, antar lagar som går emot muslimernas Gudomligt befallda plikt att ära Honom, den Upphöjde, åligger det muslimerna att motarbeta och avlägsna detta hinder och fullfölja praktiserandet av Dîn al-Haqq.
Muslimerna måste hålla i minnet att fienderna till vår Dîn inte kan lyckas, eftersom de agerar i motsats till själva lagarna på vilka all existens vilar. Skapelsens lagar är inte dolda. Sannerligen, de är välkända och erkända, inte bara av vetenskapsmän, men av alla tänkande människor. Kuffars finansiella system slukar jordens naturella energi med en sådan grymhet och girighet att harmonin med naturen, som vilar på den perfekta balansvågen av Allahs Rububiyya, är krossad. Kuffars kufr är, att de själva är medvetna om att exploateringen av världens mineralresurser innebär undergången av ekosystemet, ett övertäckande av denna realitet genom vilken de åstadkommer både sin egen och alla andras undergång. Massjälvmord är kufrs sociala projekt, men eftersom deras natur är att täcka över, kommer de att benämna detta ett världssystem av fred och harmoni som styrs av, genom fria val, framröstade företrädare för en universell franchise.

År 1901 skrev ateistmaterialismens ledande tänkare, H.G. Wells, ‘Förväntningar av reaktionen på de mekaniska och vetenskapliga framstegen för människors liv och tanke’. I detta alster, förutsade Wells: ’för en mängd föraktliga och dumma varelser, drivna av rädsla, hjälplösa och odugliga, olyckliga eller hatfullt lyckliga i smutsig vanära, klena, motbjudande, ineffektiva, framavlade genom otyglade lustar, som ökar och multipliceras genom ren hämningslöshet och dumhet, kommer männen av den Nya Republiken att ha lite medlidande och mindre välvilja.’ A.N. Wilson noterar: ‘En av vetenskapsmännen som arbetade med bomben som släpptes över Hiroshima, Leo Szilard, sade att hans tanke om kärnkedjereaktionen först frambringades i hans inre när han läste Wells ”Den befriade världen” (1914), i vilken atombomber fälldes över världens städer under 1950-talet för att dräpa miljontals människor.’ Han fortsätter med att säga, ’Det var inte någon Napoleonsk tyrann som godkände bombningarna av Hiroshima utan en småstadsadvokat, president Harry S. Truman, vars ansikte lätt skulle kunna ha använts för att smycka bokomslaget av en av H.G. Wells förortskomedier.

Det förefaller så att de upprepade folkmorden, masslakten, förintelsen av hela städer, Hamburg, Dresden, Guernica, den kemiska föroreningen med Agent Orange i Vietnam och Kambodja, den till synes vettlösa förstörelsen av nationer, Irak och Afghanistan – allt detta, får vi höra, är för att göra välden fri och plana vägen för demokrati. Det kan härledas från detta att den definierande principen, det som tydligt är en ömsesidigt försäkrad förstörelse, är detta kategoriska imperativ är det på vilket alla de fasanfulla aktionerna är baserade. Det är därför vår plikt att veta precis vad detta i realiteten är. Även i dess officiella definition som ges till massorna är det anmärkningsvärt hur svårförståeliga och underliga dess nödvändiga villkor är.

Demokratins tes deklarerar att i ett allmänt val så kan män och kvinnor i en på förhand definierad nationell enhet välja de individer som skall styra deras angelägenheter. Således, medan den valda ledaren och hans regering skänkts legitimitet till att regera under en begränsad tidsperiod över den aktuella zonen, Nationalstaten, så slutar angelägenheten inte där. Uppenbarligen, denna lycksaliga perfektion inte uppnådd där regimen uteslutande är styrd av en president, eller är underkastad ett ettpartistyre. Denna, för demokraterna, otillfredsställande situation inkluderar också de länder som har ett monarkistiskt styre, detta i sin tur med undantag för de Kungadömen där monarken är underordnad ett parlament, såsom i Storbritannien. Det ligger i den drivande kraftens själva essens att den demokratiska ångvältens utplaning att dessa grupperingar måste omstruktureras, och måste i därför i deras nuvarande form anses vara övergående. I den slutliga formen, kommer det enda undantaget till demokratiskt styre att få lov att vara Vatikanstaten för alla kristna (oavsett om de gillar det eller inte), och Kerbala för både Shi’a och den Islamiska religionen, slutligen förenade (oavsett om de gillar det eller inte).

I den till synes enade världens retorik genom vilken det uppmanas att ge åt massorna rätten att välja sina ledare och sina regeringar, så finns det ett falskt historiskt perspektiv utformat för att tysta de som skulle kunna tänkas avvisa denna upphöjda idé. Det finns nu ett scenario i varje skolbok från Helsingfors till La Paz, i varje historiskt magasin från London till Sydney, i varje TV runt om i världen där History Channel sänds, som berättar om tyranniska monarker (Peter den store dödade sin son, Henry VII halshögg två fruar) och om ännu mer skrämmande diktatorer, Hitler och Mao, experter i folkmord. Det måste sägas att dagens mediala version av politisk historia är ett klart hopdiktande som cyniskt skakar av den totala avvisning genom den avtagande kvaliteten bland historikerna, och de ökat otillgängliga bevisen som förvaras i de historiska arkiven på elituniversiteten.

Shaykh Dr Abdalqadir i Sydafrika

Shaykh Dr Abdalqadir i Sydafrika

Med andra ord, det är så där enkelt. Jag har haft den omedelbara och bittra erfarenheten av att arbeta med två Muslimska nationers ledarskap som försökte uppnå självständighet efter det kommunistiska systemets kollaps. Den 30 september 1996 utsåg Hojakhmed Noukhaev, den dåvarande vicepremiärministern, mig till Hederskonsul av den Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det bör påpekas att två tjetjenska krigs utkämpades. Det första kriget utkämpades av hela det tjetjenska folket, förenat genom trohet till sufiska turuq som framgångsrikt bevarat dem under det kommunistiska styret, i sådan utsträckning att en stalinistisk agent rapporterade tillbaka till Moskva: ”Du kan omforma vilken man som helst i världen till en sovjetisk man förutom en Sufier!” Det första tjetjenska kriget avslutades med en juridisk bekräftelse av den Tjetjenska Republikens självständighetsstatus. I dessa trängande och dramatiska dagar, när striden var avslutad, fanns det en plötslig internationell insats, vilken i stort visade sig i form av min djupa oro över att den nya Republiken skulle vara stadigt grundad på ’sunda demokratiska principer’.
Jag varnade de militära ledarna av Självständighetsrörelsen att om freden skulle definieras som en ’demokratisk process’, skulle enigheten som hade blivit uppnådd på slagfältet bli splittrad, ledarskapet skulle vända sig mot sig själva, och de resulterande oroligheterna skulle ge permission till ett ingripande. Jag envisades om att krigets logik innebar att segrarna skulle bestämma sin politiska framtid, och att om de inte gjorde det, skulle detta stjälas rakt ur deras händer. I Paris bad jag Maitre Jacques Vergès att hjälpa oss med att skyndsamt upprätta ett utkast på ett grunddokument för den nya självständiga staten. Den framstående advokaten, vars liv har varit en ständig kamp för att skydda rättvisans principer för individen, erbjöd omedelbart sina tjänster utan att ens be om lön för mödan.
Vi träffades tillsammans med Noukhaev, och han började samla ihop den nödvändiga dokumentationen. Vergès lovade att placera ärendet framför den biträdande ministern på utrikesdepartementet. Till slut, trots alla våra ansträngningar, inträffade det värsta, och detta ödesdigra var organiserat, planerat, och framgångsrikt. En del av scenariot var att lura bort Noukhaev från både Yanderbiyev och Aslan Maskhadov. Detta gjordes genom att fästa en polsk jude vid honom vars jobb det var att vända Noukhaev ifrån de politiska konflikterna och sända honom till en subventionerad pension inom Azerbadjans oljeindustri, var han i vart fall på ett välsignat sätt överlevde medan resten av ledarskapet, en efter en, har blivit lönnmördade. Vad som följde är välkänt, vilket är, den organiserade infiltrationen utfört av den wahabitiska rörelsen, och dess vanliga skara av lågstående legosoldater, som för med sig inte bara förlust utan till slut även den otänkbara slakten av oskyldiga skolbarn.

Vid utbrottet av det bosniska kriget, flög jag omedelbart till Genevé för att stödja presidenten Izetbegovic. Det var två incidenter under kriget som jag aldrig kan glömma. Den första ägde rum medan vi satt samlade i presidentens hotellrum och försökte bli kloka på den snabbt utvecklande skräckhistoria som spelades upp framför våra ögon kors och tvärs över den tidigare osmanska provinsen. Medan vi samtalade anlände en ung officer med ytterligare fruktansvärda nyheter från krigszonen. Efter att ha berättat för oss om dessa, stannade han till, och en blick av förvirring kunde uttydas i hans ansikte. Han flämtade, ’Jag förstår det inte! Det är som om de bara ville mörda oss allihop!’ Det var bara när den kompletta och slutliga skymfen genom Daytonavtalet när den lages framför oss som jag insåg att den unga krigarens utrop var en politisk realitet. Folkmord är den nödvändiga metoden i en godtagbar demografi, lika sant i Bosnien som det är idag i Palestina. President Izetbegovic befann sig i en outhärdlig situation. Vare sig det kafir-världssystemet eller dess arme av legosoldater, NATO, var villiga att se en Islamisk republik i Europa. Det var otänkbart.

Så som vi lärde oss i Geneve, var det lika förutsägbart att de muslimska nationerna inte var beredda att gå in i kampen. Det kunde finnas stöd, men det kunde inte finnas räddning. Islamiska konferensorganisationen bjöd in honom till att delta i en särskild session. Turkiets premiärminister erbjöd presidenten sitt privata flygplan. Jag bönföll honom att inte åka. Jag påpekade för honom att han var utmattad, och detta skulle ytterligare skulle utmatta honom, och han behövdes för den fortsatta kampen. På något sätt, och jag säger detta utan att klandra honom, trodde han på dessa strukturer, fastän han snart skulle finna vilken skada de kunde göra. Medan vi studerade Balkans karta, bönföll jag president Izetbegovic att göra kampen till en islamisk kamp och inte en kamp av vare sig etnisk eller nationell frigörelse. Jag pekade på kartan på Bosnien, på Kosovo, på Makedonien, och på Montenegro. Jag bad honom att öppna upp kriget på alla dessa fronter simultant, och jag försäkrade honom om att om han inte gjorde detta, skulle de bli bortplockade en efter en fram tills deras fullständiga undergång. Det var hans egna politiker som höll honom tillbaka. Hans förrädiska utrikesminister, Haris Silajdzic, chockerade den muslimska världen med sin ökända mening, ’Jag är inte en muslim, jag är en bosnier.’

I det slutliga stadiet av konflikten, hände något. Jag diskuterade detta något senare med vår framstående general Alagic, och även efter konsultation med hans kollegor kunde vi inte förvissa oss om vad det var som hände. Jag noterar detta p.g.a. min observation om att det i dessa förnedrade slutskeden som avslutar väpnad kamp finns ett moment där huvudpersonerna är isolerade från den dominanta yttre maktkraften, och, efter detta möte, underställer sig på något sätt ett nytt paradigm som skiljer sig från den radikala och frigörande doktrinen för vilken de tidigare kämpade. Detta hände med Arafat, Mandela, Makarios, Sukarno, Noukhaev och Izetbegovic. Incidenten som jag åsyftar, beträffande Bosnien, var kortvarig, dramatisk, och fram tills idag oförklarad. Vid en viss tidpunkt under krigets gång, som såg både förhandlingar och fientligheter ske sida vid sida, uppfångad i förhandlingar, försämrad av en oro för sin dotters välfärd, fann Izetbegovic oförklarligt sig själv inuti en beväpnad fiendezon, det vill säga, bakom linjerna och i händerna på fienden. Lika underligt som att han tillfångatogs, var att han därefter senare frisläppes efter en betydande tidsperiod inom vilken han hade möjlighet att överlägga med fienden. Det var efter denna händelse som president Izetbegovic frångick sin tidigare och välkända position som en man vars liv var hängivet åt att skapa en islamisk stat, och förvandlades till en som var beredd att flyga till USA och sitta inuti ett militärt läger, totalt isolerad från den yttre världen, och underteckna ett avtal vilket skapade en hybridstat i vilken demografin försäkrade världen att den inte kunde bli styrd av en muslimsk demokratisk majoritet.

Något senare, när jag satt med general Alagic och några av hans högsta befäl i Istanbul, ställde jag denna fråga till honom: ’General, vid upprättandet av och undertecknandet av Daytonaavtalet, kan du berätta för mig vilka eller hur många av de generaler som utkämpade kriget som satt vid avtalsbordet?’ Det var en bedrövande tystnad. De bosniska officerarna tittade på varandra, och sänkte sedan sina huvuden. General Alagic svarade: ’Hela historien i korthet! Inte en enda!’ Det var en lång tystnad, och sedan tillade han: ‘Detta betyder – det är en oavslutad affär!’ Det här var det andra oförglömliga ögonblicket som jag bär med mig än idag.

Låt oss nu kallsinnigt undersöka några av de nuvarande ’demokratierna’ i den muslimska världen.

Tunisien. Officiellt definierat som en presidentstyrd demokrati. Den nuvarande presidenten var vald av Bourguiba. Shaykh Shadhili an-Nayfar, ’ulamas Sultan under sin livstid, deklarerade offentligt att Bourguiba var en kafir. Den nuvarande härskaren kastade tusentals muslimer i fängelse, lagstiftade att skägget var illegalt, kontrollerar ’ulama, utfärdar khutbas, och använder utbredd tortyr. Han är uppmuntrad i sin position av EU och USA.

Algeriet. De tragiska händelserna i Algeriet var den första öppna indikationen på att den officiella definitionen av demokrati som en underkastelse under folkviljan och majoriteten av väljarna var ren nonsens. Valet vanns av ett islamiskt parti (min personliga avsky för detta parti är helt enkelt irrelevant i vår aktuella undersökning av vår utvärdering av den demokratiska processen), och besvarades av den ateistiska staten, som i sig själv är en produkt av Badisi islamiska modernister, att kasta ledarskapet i det vinnande partiet i fängelse och inleda en masslakt av både den politiska klassen och de oskyldiga väljarna. Generalerna som kontrollerade den ateistiska staten var inte bara ’militären’, de var samtidigt ägarna och direktörerna av den algeriska oljan. Den systematiska förföljelsen av de algeriska väljarna togs emot med högljudd entusiasm av den franska staten och en lydig tystnad från resterande EU-länder.

Pakistan. En demokratisk regering och en legal premiärminister. Det skulle kunna ha sagts att han representerade Pakistan med alla dess ärvda frågor, både landets goda kvaliteter och dess laster. En massiv transnationell operation var dock på väg att äga rum och detta kunde inte åstadkommas om inte Pakistan var en lydig lakej i förhållande till projektet som var på väg att lanseras. Den varsamt förberedda och kontrollerade figuren i form av marionetten Musharaf, fick sina order och tog makten i en högljudd retorik som hävdade omkullkastandet av korruptionen. Demokratier behöver idioter vid rodret, men det är alltid lite pinsamt när de säger, som Musharaf, ’De vill ha ett referendum? De vill ha val? Detta är enkelt fixat!’

Egypten. Alla känner till Egypten. Även amerikanarna känner till Egypten. Med hans fängelser fullpackade av politiska opponenter, går pratet i Kairo ut på att för att få någon att ställa sig upp mot honom som president, var Mubarak tvungen att lova att han inte skulle slänga honom i fängelse därefter.
Med slakten i Irak och Afghanistan står vi igen inför denna udda kategori, ’land i övergång till demokrati’.

Det står klart efter denna undersökning av termen demokrati att den helt enkelt inte är det som den utger sig för att vara. Realiteten är den att demokratierna har nödvändiga protokoll, vilka trots att de inte är hemlighållna, aldrig är ifrågasatta, såsom om de vore naturlag. Till exempel, när Izetbegovic undertecknade Daytonavtalet som medgav demokratisk status åt den uppfunna politiska entiteten Bosnia-Herzegovina, var den första paragrafen som följde direkt efter definitionen av dess namn, att den nämnda entiteten skulle acceptera ett betydligt lån från Världsbanken. Det förpliktade vidare den nya staten omedelbart att införa en mervärdesskatt på alla varor, och sålunda garantera en daglig stabilitet åt dess banksystem.
Det är inte vad demokratin säger som avslöjar dess fördärvliga ondska, utan vad den så graciöst undviker att säga och dess högtravande retorik från Jefferson om människors rättigheter. Det demokratiska systemet tillhör den politiska klassen, ateistiskt och materialistiskt i sin politik, samtidigt som det inte nekar personliga inre trosövertygelser, och avlägsnar kategoriskt statlig kontroll över två saker: det supranationella finanssystemet och det supranationella militärindustriella komplexet, för att använda president Eisenhowers fördömande definition.
Rikedom och krig kvarstår som den unika domänen vars arena tillhör en serie av sammankopplande elitistgrupperingar, vissa permanenta (som NATO), och vissa ad-hoc (som Venezuelainkvisitionen). Ingen universell rösträtt gav mandat åt den nuvarande motbjudande lägre stående dvärgen som leder Världsbanken, eller för den delen någon av världens bankers med dess självutnämnda ledare.
Militären har inte att göra med senater eller församlingar. De har sina egna interna hierarkier som saknar någon personlig trohetsed, den enda sorten stridande män någonsin verkligen kan ta. Orsaken till detta är att militären inte har sin trohet riktat åt något annat än de som kan ge dem hög penningbelöning. Med andra ord, de är nu den siamesiska tvillingen till det förmögenhetsproducerande krigsmaterielsystemet, i korthet, de är ett militärindustriellt komplex. Människorna är fria att välja! ´Umar Pasha, vår muslimska världs expert inom islamisk lag gällande moderna finanser, är känd för att ha sagt att människor är inte ens är fria att välja sin egen valuta.
I politiska termer, dynamiken i den mänskliga existensen är beroende av aktiveringen av förmögenhet och krig. ´Amr är förmågan att disponera över förmögenheten och beordra krig. Det är ´amiren som befaller utsedda zakatinsamlare att samla in zakat i enlighet med dess regler, och det är ´amr som befaller människorna till ghazwa – dessa två indikerar närvaron av en islamisk ´amr. Detta är den dolda naturen både hos de som idag befaller, och av själva befallningen, som utgör den djävulska kufr som vi alla lever under.
Låt oss nu titta på tre muslimska länder vilka för närvarande drabbas av demokratins förbannelse.

Palestina. Ja, nu vet ni. Som om palestinierna inte hade bragt tillräckligt med skam till den muslimska ´umman genom deras självmordsbombningar. Nu måste vi bestört se på medan det här självutnämnda islamiska partiet springer skrikandes och gapandes genom sina missilskadade gator bärandes amerikanska basebollkepsar och det senaste nydemokratiska klädesplagget, en sloganhalsduk med valfri nationalfärg, såsom den georgiska eller ukrainska. Reflektera för ett ögonblick, o palestinska ungdom, över vad segern och ”folkets val” betyder. Omkullkastandet av vår uråldriga islamiska tradition av preferens för den andre, vilket är kännetecknet för Futuwwa, eftersom en Fatih ursprungligen var en ung man med höga principer och en moral överlägsenhet, så har Hamas krigskämpar en annan preferens. Förr i tiden kunde en far dö för att rädda sin son så att hans kamp och hans släktgren skulle kunna fortsätta, men nu för första gången i islamisk historia, sänder fäderna ut sina egna söner för att dö. Dimensionen självmord är i sig själv en ren cynism. Det har visat sig att nästan 80 procent av självmordsbombningarna skulle kunna ha nått sitt mål utan självmordssubjektets intetgivande offer. Betydelsen av självmordstekniken är, att efter en ungdoms död, så insnärjs hela familjen i en lojalitet till en politisk sak som de kanske aldrig skulle ha godtagit om de inte hade förlorat en son. Detta var en Isma´ilisk terrorteknik, och den ärvdes vidare till muslimerna i Palestina under deras tid av interaktion med Libanon. Låt oss vara tydliga. Det finns inga föreskrifter mot att bekämpa fienden. Det har funnits tider i Islams historia när väldigt framstående ledare har spritt terror, även bland muslimerna, för att rena dem, såsom fallet med Timur Lenk och krigen av Tawa’if. Det som aldrig kan ursäktas eller accepteras, ännu mycket mindre försvaras, är en medveten akt av självmord oavsett motivet. Den kända franska författaren Henri de Montherlant, som begick självmord, skrev att självmord var det högsta handlingen inom ateismen som en människa kunde utföra. För det första, innebär det en misströstan i förhållande till Allahs Barmhärtighet. För det andra, är det en nihilistisk handling som oundvikligen indikerar att det inte finns någon hopp i den aktuella situationen. Det är som att deklarera – må Allah förlåta oss för att ens ta det i vår mun – att Allah inte är förmögen och kommer inte, genom sin Styrka och Majestät, att lösa situationen. För det tredje, och kanske exakt lika stötande för det muslimska folket, är tanken att en nation som först var ledd av Arafat, som i enlighet med den Islamiska Lagen förtjänade avrättning för sina offentliga förolämpningar mot ´Aisha, i staden Oxford, och sedan av ganska förskräckliga befattningshavare av den palestinska myndigheten, en själverkänd maffia, på något som helst sätt skulle kunna presentera sig själv för världen som en islamisk kamp. Jag satt en hel dag i Madinah hemma hos en framstående mauretansk ´alim, och vägrade att röra mig ur fläcken förrän han gav mig en officiell definition av Jihad. Hans motvillighet att ge svar övervanns slutligen och han sade till mig ’Det första villkoret för Jihad är att Islams flagga måste resas högt.’

Vad den här grundliga definitionen betyder; hur framstående än det moraliska rättfärdigande i mänskliga termer än är, för vilken kamp som helst mot tyranni, förtryck och ockupation, så faller dessa kamper som sådana inte i samma kategori som jihad, vilket kan initieras av en av dessa element, men som bara kan uttrycka sig i dess sanna form om stridsropet är att etablera Islams Dîn. Att kämpa Fisabilillah är inte detsamma som att kämpa under en kafir-slogan: ’De rättvisa rättigheterna för ett visst folk’.
Det palestinska folket har inte uppnått någonting och kommer inte heller uppnå någonting. Det enda fältslag som de har utkämpat var inte mot Israel, utan mot deras palestinska syskon i Jordanien. Detta är Palestinas ultimata tragedi. Folket har röstat på att bli styrda av folk som skickar deras egna söner i döden.

Situationen är inte utan hopp. Det finns en lösning. Det är att hämta inspiration från det förflutna vad som behövs i nuläget. Palestina var en provins i den framstående Osmanska Dawlan. Den mest ädla av alla sultaner, Abdulhamid Khan II, drevs ut i landsflykt enbart p.g.a. sin vägran att lämna över Palestina till judarna. Det enda rättvisa beslutet som kan tas i Palestinafrågan är att det palestinska folket tar sig nya ledare som befinner sig utanför den politiska klassen, och, under deras ledning, går med ödmjukhet till Istanbul och säger till deras ledare: ’Vi har misslyckats med att göra detta. Vår plats är med er. Kom och ta över vår regering, våra skulder, och våra behov. Skydda oss och rädda oss i Allahs Namn.’ Denna aktion skulle ändra kampens ansikte i detta framstående men förbanande område som en gång i tiden producerade ’ulama som lyste upp världen med deras ljus, från Aleppo till Basra.

Irak. Vi får höra att vi måste vara glada. Landet har en konstitution. Det har en regering. Det har även ett stående avtal med Världsbanken och IMF. Vem skulle kunna begära någonting mer? Hjärtefrågan av Irakkrisen är inte frågan om demokratiskt styrelseskick. Hjärtefrågan av Irak är vissa oavslutade affärer. Två händelser under det fortfarande pågående Irakkriget blottlade denna oavslutade sak. Två irakiska städer reste sig i motstånd mot den utländska ockupationsmakten. I Karbalas resning dök det upp en figur som fick enorm betydelse och respekt. Skapelsen av denna figur var ett medieevent initierat av CNN men togs snart över av det där nya packet av hundar, medieexperterna inom muslimska frågor. Denna person var en shi´a ´alim som snart blev upphöjd till någon slags påvlig status. Han refererades alltid till med chock och bävan – hans eminens den högaktade Ayatollah Sistani. Den andra huvudrollsinnehavaren var en annan Mullah, som var presenterad som den radikala aktivisten och extremist. I det efterföljande dramat, var Kerbala upprepade gånger definierat som både en ’Helig stad’ och även som ’en av islams framstående helgedomar’. I slutet av den noggrant arrangerade belägringen av Kerbala, tilläts den militanta ledaren som hade krigat mot ockupationsarmén att göra en lugn reträtt med förståelsen att det var en fred som hade blivit förmedlad av den Högste Ayatollah.

Den andra belägringen var den i Fallujah. Den deklarerades vara scenen av det muslimska motståndet till ockupationen. Denna gång var medierna förvirrat tvungna att definiera dess invånare som en blandning av Saddamtrogna och vad de kallade ”sunnimuslimer”. Den kanske allra viktigaste politiska återanslutningen i Irakkriget var beslutet om att sluta upp med en islam uppdedelad i två sekter: Shi´a och det som de kallar för Sunnimuslimer Den passiva acceptansen av den här utnämningen är kanske den mest skadliga händelsen i moderna muslimers historia. Politiskt var det klart för varje tänkande muslim att när väl islam kunde ses som livskraftig i en av dessa två former, skulle kuffars nästa uppgift vara att bestämma vilken av formerna som de enklast skulle kunna assimilera och försiktigt tolerant strypa existensen ur, som de redan har gjort med den katolska och reformerade kristendomen.
En finansiellt och militärt hjälplös Påve i Rom och en likvärdig Ayatollah i Kerbala utlovade ett perfekt slut på spelet. Svaret på upproret i Fallujah var motsatsen till behandlingen som hade givits Kerbala. Med en likgiltighet inför närvaron av män, kvinnor och barn som befann sig inne i staden, och efter en förevändning att de oskyldiga ombads att lämna staden, ägde angreppet rum. Anfallet på staden var förödande, och hela distrikt bombades och blev ruiner. Intagandet av staden var klumpigt, brutalt, och med ett chockerande dödstal som experter förklarade vara omåttligt.

Den osmanska armén 1853

Den osmanska armén 1853

I januari 1843, på order av Kalifen över alla muslimer, belägrade Serasker Sadullah Pasha staden Kerbala med tre infanteriregementen och ett kavalleriregemente tillsammans med tjugo kanoner. Detta p.g.a. det avsiktliga försöket att rycka loss centrala Irak ut ur den Islamiska Dawlan, och etablera det kring de två heliga Shi’a städerna Kerbala och Najaf. Den växande merkantila styrkan hos axelmakten Irak-Iran behövde en teologisk kraft för att driva på dess materiella expansionism, på samma sätt som en Nordisk expansionism i det trettioåriga kriget använde en teologisk grund för deras fruktansvärda kamp. Det var i början av sjuttonhundratalet, med ett Safavidisk Bahrain som reaktiverade shi’itiska doktriner, som den helt nya religionen började omdefiniera sig. Dialektiken mellan de två huvudsakliga shi’itiska skolorna dynamiserade imperativen för politisk tillväxt. Grovt uttryckt, Akhbariyyun härledde sin lära från ta’wil av Quranen och Shi´a imamernas traditioner, medan Usuliyyun, å andra sidan, representerade det starka rationalistiska draget som garanterade all nödvändig pragmatisk omläggning av deras religion. Man frestas att definiera de två skolorna enligt följande: Akhbariyyun säger – imamerna ger oss tillåtelse att praktisera taqiyya. Usuliyyun säger – detta är irrationellt. Vi praktiserar INTE taqiyya!

Den interna konflikten inom shi’a-religionen är även mycket större än dess kamp mot den islamiska religionen, men som jag har sagt, förändringarna i shi’ismen var motiverade inte av spirituell insikt utan av behovet att förse dem med en modul för en växande ekonomi. I Shi’a-religionens tidiga dagar kunde muslimerna fortfarande kanske anse att den var en sekt inom islam. Men 1501 blev shah Isma´il härskare över Iran och påtvingade landet shi’ismen. Han gav order om rituellt förbannande av sahaba och de muslimska ´awliya. Han brände moskéer. Han exproprierade muslimernas land. I mitten av 1500-talet, under safaviderna, började de lärda att göra stora förändringar inom det shi’itiska praktiserandet. Shaykh ´Ali al-Karaki (död 1534) återinrättade Jumu´ah, som hade ansetts vara ogiltig under Mahdins ockultation, och gav order om att välsigna den Safavidiska dynastin från mimbaren. Han antog islamisk kharaj, också den tidigare olaglig. Han gav order om övergivandet av taqiyya, nu var shiiterna ju under safavidernas beskydd. Han inrättade det offentliga förbannandet av islams två första kalifer, må Allah förlåta oss för att ens nämna dessa ord.

Eftersom den shi’itiska religionen kapat sig loss från själva Dîn, såsom den var grundad av Budbäraren, må Allah välsigna honom och skänka honom fred, blir motsägelse och förändring oundvikligt, med en slutdestination som innebär någonting som utgör motsats till vår Dîn. T.ex., på 1830-talet sade Sayyed Muhammad Nasirabadi, den ledande mujtahiden av Lucknow, att ränta kunde tas från judar, kristna, hinduer och Muslimer (d.v.s. inte shi’a). Sayyed Muhammed bekräftade att det rådde konsensus om att ränta kunde tas från mushrikun, och att sufier skulle betraktas som rituellt orena och mushrikun. Likheten av denna åsikt till den åsikt som Muhammed ´Abduh hade är inte slumpmässig, och påminner oss om att när han gav sin dom om bankväsendet och ocker, hade han precis smuttat kaffe med Al-Afghani, den ökända iraniern.
Det var de muslimska afghanska angriparna som svepte ner med en rensande raseri som fick ett slut på den safavidiska dynastin. Det är detta som påminner oss om att det irakiska landskapets och de mäktiga afghanska emiratens öden är inte något som kan avgöras av en handfull unga amerikanska studenter inom geopolitik som använder en knappt begriplig vokabulär, obegriplig även för de själva, under beskydd av en illitterat president och översteprästen av världsbanken som spottar förstulet på sin kam innan han städar sig själv inför världens medier.
Bara vi, på vårt sätt, och vid den tidpunkt som vi själva väljer, kan lösa Iraks tragiska dilemma, och detta måste länkas från Sultan Abdulhamid II:s föredöme, vars order till sin shaykh al-islam var att da’wa skulle ges till shi’a, och han påminde om att applicerandet av förnuftet och historiska studier skulle kalla shiiterna tillbaka till Dîn.

Afghanska krigare

Afghanska krigare

Vad gäller Afghanistanfrågan, måste vi se saker och ting i vitögat och inte vara skrämda av de fascistiska deklarationerna från en USA-president som redan är hopplöst vansinnig. Afghanistan har invaderats med en större hänsynslöshet och vidrighet än vad som gjordes av ryssarna. Talibanerna var en nationell armé. Deras dystra ignorans som de visade i sin behandling av kvinnor var någonting som vi kunde och fortfarande måste rätta till. Under deras korta styresperiod, hade de totalt eliminerat heroinproduktionen och heroinexporten. Missta er inte! detta var en av de viktigaste och nödvändiga orsakerna till USA:s invasion. Inom ett år, hade de heroinhandeln igång igen, återställd till full produktion, – någonting som inte skulle kunna ha gjorts utan en militär infrastruktur.

Det är nu av största vikt att vårt folk skickar in sociologer för att undersöka omfattningen och skadan orsakad av det växande behovet för en funktionell prostitutionsindustri, och vi bör minnas att USA:s arme inte ser några restriktioner gällande kön eller ålder i tillfredsställelsen av sexuell njutning.
Nyheterna om att den kollapsande men alltjämt lydiga regeringen av Storbritannien sänder en massiv kontingent till Afghanistan har möts med en stel underkastelse av hela landet. Det finns två grupper i landet som måste aktivt motsätta sig detta. Den ena gruppen är det skottska folket, för såsom praxisen har varit sedan det första afghanska kriget i mitten av 1800-talet har det varit de skottska regementen som har valts att dö den upplysta döden. Man bör reflektera över att den politiska klassen, skulle inte bara avvisa tanken om att premiärministern och hans stab efter att ha deklarerat krig själva skulle bege sig till frontlinjen, såsom kungar och prinsar gjorde en gång i tiden, utan skulle dessutom fnissa cyniskt som om ett sådant förslag var ren näsvishet. För att få dessa trupper tillbaka, borde inte de brittiska muslimerna ha gett sig ut på gatorna i värdelösa demonstrationer, utan borde istället använt sig av ett vitaliserat Konservativt parti och dess moraliska ledare så att de blir en aktiv lobby som kan influera de politiska affärerna. Vår syn på demokrati ger oss desto större anledning att använda det positivt, så att vi också kan agera när de oundvikliga dagarna kommer då det kollapsar.

För att summera situationen i Afghanistan – landet har invaderats och en värdelös marionett har placerats på tronen av ockupationsarmén, likt Quisling i Norge under nazisterna kommer han sannerligen möta samma slut. De så kallade icke-statliga organisationerna och hjälporganisationerna måste anses utgöra en del av den apparat som konstruerats för att förstöra landets historiskt starka social struktur och för att utplåna islams Dîn. Talibanerna gjorde ett ödesdigert fel vid starten då de underkastade sig en ovärdig amir. Han, i sin tur, var finansiellt och moraliskt förförd av den före detta CIA-agenten, en outbildad drömmare, Bin Laden. Afghanistans riktiga ´ulama disassocierade sig från talibanernas amir, och denna bedömning var korrekt. De talibanska krigarna är en annan sak, och vi måste starkt avvisa tanken om att de skulle vara terrorister – de är unga muslimska män i behov av vårt ledarskap och beskydd. Det är nu absolut nödvändigt för våra ´ulama och våra qadiriyya shuyukh på båda sidorna om Khyberpasset att visa att de inte kan samarbeta med de två marionetpresidenterna och deras ineffektiva regeringar. Att visa att de anser den invaderade styrkan vara brutal, obildad och likgiltig inför vårt folks lidande. Det åligger qadiri shuyukh att höja sin röst i en tydlig talan i försvar av islams Dîns överlevnad runt om i landet. De måste deklarera att det är Fataawa ´Al-´Amgheeri, och inte Kabulkonstitutionen, som är det styrande dokumentet under Qur`anisk myndighet som måste dominera regionen.

Allah den Upphöjde har sagt i Surat al-Ahzab (33:41-44):

Åh ni som har iman! Minns Allah mycket,
och ära Honom på morgonen och på kvällen.
Det är Han som kallar ner välsignelser till er,
och så ock gör Hans änglar,
för att ta er ut ur mörkret in i ljuset.
Han är Mest Barmhärtig mot muminun.
Deras hälsning den Dagen de möter Honom kommer att vara ‘Fred!’
och Han har förberett en generös belöning för dem.

Profeten, sallallahu 'alayhi wa sallam, sade: "Sitt med de äldre, fråga de med kunskap och umgås med de visa" (Tabarani)

Profeten, sallallahu ’alayhi wa sallam, sade: ”Sitt med de äldre, fråga de med kunskap och umgås med de visa” (Tabarani)

En kommentar

  1. Kerim Hrustanovic 24 september, 2012 på 18:05 - Reply

    En artikel varje muslim borde läsa definitivt…

Skriv en kommentar