E-nummer – sett utifrån ett malikitiskt perspektiv

oktober 16, 2012 Ingen kommentar »
E-nummer – sett utifrån ett malikitiskt perspektiv

Besvarat av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Fråga: 

Vördade lärare,

Den mesta informationen på internet gällande E-nummer är sett utifrån ett hanafitiskt eller ett shafi’itiskt perspektiv. Kan du förklara Maliki-skolans generella syn på E-nummer? Finns det något sådant som en mashhur dom i denna nya fråga? Det har också diskuterats mycket om ett speciellt E-nummer, E120, som görs av krossade insekter. Såg Imam Malik det som tillåtet att förtära alla insekter utan några undantag? Vi är mycket tacksamma för ett svar.

Svar:

I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige.

Må Allah välsigna Hans älskade Sändebud och skänka honom frid och vara honom nådig, han som är Mästare över alla tidigare folk och alla sentida folk, och över hans ädla renade familj, och över alla hans följeslagare som alla utan minsta undantag var rättledda, och alla de som följer dem i godhet i deras fotspår fram tills Domedagen.

McQibla

McQibla

1] Den första väsentliga aspekten som jag vill påminna om i detta ämne är nödvändigheten att prioritera rätt saker i livet eftersom fiqh är att navigera genom livet på rätt sätt. Om man slår upp det majestätiska verket al-Mudawwana i 6 volymer i Dâr Sâdirs utgåva, så kommer man exempelvis bara hitta en och en halv sida som tar upp de frågor och svar som utväxlades mellan Imam Maliks främste arvtagare Ibn al-Qasim och Qadi Sahnun om den juridiska frågan om dhabâ’ih eller kött slaktat av Bokens folk. I motsats till detta är flera volymer dedikerade till juridiska frågor om mu’âmalât eller mänskliga transaktioner. Bara reglerna om slaveri, oavsett om man samlar dem tillsammans eller spritt i de olika andra masâ’il upptar 2 hela volymer av de 6. Om bläddrar igenom andra vördade fatwa-samlingar, låt oss exemplifiera med al-Burzulis samling, så finner vi att 5 av 6 volymer handlar om mu’âmalât och 3 volymer av dessa handlar om finansiella transaktioner. Samma sak gäller texter om ”komparativ” fiqh så som Qadi ‘Abdu’l-Wahhâb al-Baghdâdîs inflytelserika verk Al-Ishrâf ‘alâ Nukat Masâ’il al-Khilâf. Sida efter sida om försäljning och köpande, kontraktsformer, institutioner, betalningssvårigheter, etc. Boken om tillåten mat finner man i slutet i den sektion som handlar om diversefrågor. Den upptar inte mer än 3 och en halv sida, och bara 18 korta masâ’il om hela spektrumet av olika juridiska frågor som handlar om tillåtligheten eller förbuden gällande ätbar nyttig mat. I vår epok, eftersom vi sett det starka islamiska ledarskapets kollaps och den påföljande deaktiveringen av implementerad fiqh som först och främst är ett resultat av avsaknaden av ett fungerande rättsligt system, där vår Lag retirerat till en teori, tillsammans med muslimernas efterapande av kuffârs perspektiv, så har Islam förminskats till en ”religion” som bara handlar om privat moralism. Allahs Dîn som är en helhetlig livstransaktion som absorberar varje tänkbar aspekt av vår vardagliga tillvaro (i detta liv såväl som i det efterkommande livet), har slingrat tillbaka som en orm till sin håla, till det ursprungliga främlingaskapet i Madinah där allt tog sin början för 14 århundraden sedan. Hela den puritanska idén om att Allah skulle vara nöjd med mig för att jag heroiskt och självcentrerat undviker att svälja minsta lilla dos av påstådda illegala substanser, alltmedan jag samtidigt tjänar mina pengar genom falskhet och ocker, som utan tvivel anses vara det mest ondskefulla av alla synder som Allah och Hans Sändebud, sallallahu ´alayhi wa sallam, lagt ett veto emot, och att jag med mina smutsiga finansiella medel, oavsett om det är haram elektroniska ”pengar” eller haram papperspengar, köper min halal-mat som jag stolt konsumerar, är i sin manifestation en manikeisk dualistisk idé och patologisk sjukdom som klyver den islamiska existensen i två delar, en del åt Allah och en del åt Shaytân, ”kyrkan” och ”Staten”, det religiösa och det sekulära.
Från att vi haft en implementerad stark fiqh som styrde hela kontinenter med rättvisa har vi nu retirerat till en individualiserad privat-fiqh som fokuserar på förtärandet av syntetiskt gelatin.

Marknaden - Platsen där wara' glömts bort

Marknaden – Platsen där wara’ glömts bort

2] E-nummer är nummerkoder i matvaror som godkänt för bruk inom den Europeiska Unionen (därav namnet). Ibland har E-nummer sitt ursprung i växtriket, alltså att de inte skapats från djurriket överhuvudtaget. När de deriverats från djurriket så handlar sakfrågan om huruvida dessa är tillåtna för en Muslim att äta eller ej. Men det skulle behövas ett mycket större utrymme för att i detalj beskriva denna juridiska mas’alah gällande kött och annan mat som man erhållit från Bokens folk (läsaren bes därför klicka här och läsa min förklararande artikel) Många vegetabiliska oljor används även i E-nummer. Till min kännedom är blotta spekulationen om eventuellt djurfett som ”möjligtvis” innehåller gris något som kan betraktas som rent hypotetiskt och baserat på ohållbara bevisvärden. Den grundläggande regeln är att allt är lagligt som inte bevisats vara olagligt och juridiskt etablerat.

3] Att minnas denna juridiska rot och fundamentala regel är speciellt viktigt för de muslimer som attackeras av waswasah, sataniska viskningar som intalar dem att allt de äter är förorenat, besudlat, genomsyrat av misstag, distanserat från Allah, etc. De är fångade i en ond spiral av självplågande tvivel som egentligen bara är en reflektion av deras besatthet och tvångsföreställningar och deras förminskande syn på Allah. En vanlig muslim är oförmögen att nå perfektion, och hans inträde i Paradiset är helt beroende på Allahs omfamnande Nåd, och är inte baserat eller garanterat på grund av hans gärningar, hur ädla och precisa de än må vara. Argumentet att en ”sund” Muslim ändå ska satsa all sin energi på att vara extra vaksam i sin Dîn, det som kategoriseras som wara’ av våra lärde, är synnerligen märkligt eftersom det alltid tycks handla om vissa specifika bekväma sakfrågor som matämnen, kvinnlig beslöjning, underhållning och viss dyrkan. I denna selektiva egocentriska wara’ hamnar all annan ’ibadah i skymundan, nästan som om absolut korrekthet i det politiska, det ekonomiska, handel, i monetära frågor, och lydnad och ansvarstagande i den äktenskapliga sfären, och allt annat som berör hans medmänniskor tycks vara helt oviktigt.

Domedagen

Domedagen

4] Slutligen, låt oss undersöka frågan om ”insekter” i vår skola.
I boken Iqd al-Jawâhir ath-Thamînah nämner Ibn Shâs angående de djur som anses orena ”de som har gått emot den starka åsikten i madhhaben anser att det är tillåtet att äta dem, medan Shaykh Abu Tâhir (= Ibrâhîm bin ‘Abdis-Samad bin Bashîr at-Tanûkhi, författaren av At-Tanbîh ‘alâMabâdi’ at-Tawjîh ) sade: ”Den etablerade positionen i vår skola är motsatsen (Kapitlet om mat, i första sektionen av denna bok)”. I hans suveräna kompakta bok Al-Qawânîn al-Fiqhiyyah diskuterar Ibn Juzayy angående reptiler och insekter, efter att ha citerat Ibn Shâs och adderat att Imam ash-Shafi’i deklarerat insekter förbjudna att äta eftersom de är dåliga (khabâ’ith). Gällande sniglar, säger Ibn Juzayy, så kan de ätas så länge de tillagats i kokande vatten eller grillats men inte i de fall då de är självdöda. Å andra sidan, Ibn Shâs, säger i sin ovan nämnda bok som han inrättat utifrån samma mönster som det shafi’itiska verket al-Wajiz som författats av al-Ghazali, där han citerar Ustadh Abu Bakr at-Turtushi, som var ökänd för sin strikhet, som sade att alla djur, från elefanten och ned till myran och ormarna och alla arter därmellan, oavsett storlek, lagligen kunde ätas med undantagen, människa och gris. Han adderade att den malikitiska rättstraditionen kommit fram till denna position baserat på en av de två sunda återberättelserna som behandlar sakfrågan och som gått i arv från kunskapsmännen från den irakiska grenen av Malikiyyah. Den enda skillnaden mellan dessa två positioner är huruvida det är fullt tillåtet utan begränsningar eller om det är förkastligt (makruh) att äta sådana djur som hästar, mulor, rovdjur, apor, katter och hundar, etc). Både Ibn Juzayy (som var från generationerna efter honom) och ibn Bashir (som tillhörde generationerna före honom) har gett samma dom. Vi kan därmed se den juridiska rikedomen inom rättsskolan, i motsats till den modernistiska propagandan att ”madhhabism” är rigid och begränsande. I verket Al-Kâfi fî Fiqh Ahli’l-Madînah al-Mâliki säger Ibn ‘Abdi’l-Barr att en grupp ’ulama från Madinah förbjöd att förtärandet av ormar och geckoödlor, möss och insekter (eftersom dessa inte kunde slaktas) och att alla andra djur som kunde slaktas också lagligen kunde förtäras. Ibn ‘Abdi’l-Barr härledda detta perspektiv specifikt till Ashhab och ‘Urwah, även om han förtydligade att dessa två inte var de enda tidiga ‘ulama från Madinah som tog denna position.
I hans allomfattande verk adh-Dhakîrah citerade geniet Imam al-Qarâfi från Egypten Ibn Shâs och hans ovannämnda syn, och förklarade det genom att citera Allahs, den Upphöjdes, ord från surat al-A’raf: ”och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem”.
Al-Qarâfi går sedan vidare och nämner att Ahl as-Sunnahs imamer enats om tillåtligheten av att äta insekten gräshoppa, baserat på A] hans, sallallahu ’alayhi wa sallam, uttalade, så som Imam al-Bukhari återberättat: ”Om en fluga faller i ett kärl, låt den sänkas fullkomligen däri. Helandet ligger i en av dess vingar, medan sjukdomen ligger i den andra”. Det är sannolikt att flugan dör om den sänks ner fullkomligt ned i kärlet. Om det vore så att döden gjorde insekten oren, så hade Profeten, sallallahu ’alayhi wa sallam, inte instruerat muslimerna att doppa båda dess vingar i kärlet och istället befallt att kärlet med den döda insekten skulle föras bort för att säkerställa att ”orenhet” inte förtärdes. Denna hadith etablerar den grundläggande positionen som är applicerbar på alla djur som inte blöder ; och B] hans uttalande, sallallahu ´alayhi wa sallam, som säger: ”Två döda ting har blivit tillåtet för mig, fisk och gräshoppor”.
Al-Qarâfi beskriver sin häpnad över den breda generaliseringen man finner i Ibn Shâs bok, trots den välförankrade tillåtligheten att äta gräshoppor, utöver vad man finner vi Maliki-skolans ”moderbok” al-Mudawwana där det står: ”Det finns inget att invända mot att man äter gräshoppor eller daman (= ett litet växtätande däggdjur)”.
Al-Qarâfi står därför på fast mark i hans välriktade kritik mot den rigida positionen från Ibn Bashîr, som även delas av Ibn Shâs, som sedan anammats av senare ’ulama i vår skola.
I boken Al-Ishrâf ‘alâ Nukat Masâ’il al-Khilâf skriver Qadi ‘Abdu’l-Wahhâb al-Baghdâdi att gräshoppor bara kan ätas om de dör genom att man dödar dem, men inte om de är självdöda, medan både Imam Abu Hanifa och Imam ash-Shafi’i höll fast vid att de kunde ätas hur de än dött. Dessa två imamers åsikt stöds också inom Malikiyyah av den egyptiske juristen och historikern Muhammad bin ‘Abdi’l-Hakam (död 214 AH), som skrev Al-Mukhtasar al-Kabîr, en bok som förkortat ned det han själv hört från Ashhab. Qadi ‘Abdu’l-Wahhâb framlägger att orsaken bakom maliki-domen är att gräshoppor är landdjur och därför måste slaktas precis som alla andra landdjur.
I det lysande verket Al-Fiqh al-Mâliki wa-Adillatuh – Vol. 3, skriver al-Habîb bin Tâhir, som var student till den tunisiske juristen Muhammad al-Akhwah som i sin tur var nära vän till min avlidne läromästare Muhammad ash-Shâdhili an-Nayfar (båda var utexaminerade från Zaytuna där de studerat den sanna Dîn enligt den klassiska metoden), att insekter är tillåtna att äta grundat på följande bevis:

1] Den generella betydelsen av vers 145 i surat al-An’am (vers 146 i Warsh läsningen) som säger: Säg ”I det som har uppenbarats för mig finner jag ingenting ätbart som är förbjudet utom självdöda djur, spillt blod eller svinkött – det är orent – eller det som i synd offrats till någon annan än Allah”. Insekter är därför tillåtna att äta eftersom versen inte nämner dem. Se även Al-Bâji’s Al-Muntaqâ, Al-Ishrâf ‘alâ Nukat Masâ’il al-Khilâf, and Sharh ‘Ibn ‘Abdis-Salâm, som är en kommentar av den ovannämnda tunisiska geniet som talar om förkortningen av den egyptiske lärde Ibn al-Hâjib i hans mukhtasar fiqhi eller far`” som bär namnet Jâmi al-Ummahât;

2] Den nämnda hadithen som befäster den grundläggande regeln om flugans vingar har rapporterats från Abu Hurayra och återberättats av Imam al-Bukhari i hans Sahîh i kapitlet om en fluga som faller i ett kärl. Det är faktiskt så att det är det flytande blodet som gör att man betraktar viss djur som orena;

 3] I motsats till vad Imam ash-Shafi’i anser så är insekter inte kategoriserat som vidriga ting (al-khabâ’ith) som förbjudits i Den Upphöjdes rena shari’ah: ”och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem” eftersom ordet ”khabath” (singularformen av det koraniska ordet) finner vi på många platser i Qur’anen med en lång rad tolkningsmöjligheter. Oklarhet råder när man tolka det på ett flertal olika sätt. Beträffande de grundläggande reglerna i denna juridiska vetenskaps analys så sänks bevisvärdet när ett ord är öppet för en sådan legitim varierad tolkning. Läsaren kan undersöka detta vidare i adh-Dhakîrah av al-Qarâfi.

4] De ses genom analogi som huggormar, som kan ätas med villkoret att de slaktas genom att man tar av dem skinnet (al-Muntaqâ). Dr al-Gharyani från Libyen nämner dessa två återberättelser:

”Mulqâm bin ath-Thalb återberättade från sin far att han sade: Jag var i Profetens sällskap, sallallahu ‘alayhi wa sallam, och jag hörde honom inte nämna något förbud mot att äta insekter på torra land”.

Han, sallallahu ’alayhi wa sallam, sade: ”Allt som Allah deklarerat tillåtet i Hans bok är sannerligen tilåtet, och det Han förbjudit är sannerligen förbjudet, och det Han inte nämnt är ni ursäktade för. Omfamna från Allah Hans givmilda undantag! (Mukhtasar Musnad al-Bazzâr).

Detta sista uttalande kan appliceras på vårt första nämnda fall som al-Habîb bin Tâhir nämner.

Genom analogiskt resonemang, själva ”slaktandet” av insekter sker genom att de typer av slakt man vanligtvis använder mot gräshoppor (att kasta dem i kokande vatten, bränna ihjäl dem med eld, eller slå ihjäl med en sten) eftersom orsaken eller ’illah i detta fall är detsamma eftersom de är ”blodlösa” i det avseendet att blod inte flyter om man skulle hugga av gräshoppans ”hals” (Ahmad ad-Dardîr’s Aqrab al-Masâlik ilâ Madhhab al-Imâm Mâlik).

Exempel på sådana insekter eller liknande som vår fiqh tillåter oss äta är: Skorpioner, skalbaggar, dyngbaggar, gräshoppor, daggmaskar, myror, flugor, ormar, trämaskar och andra maskformiga varelser. Om vanliga ormar eller liknande skulle dö i förvarade kärl med mat, så skall man ta bort den berörda delen av maten, det skall obligatoriskt kastas bort, och den berörda delen äts inte men man kan äta den del av maten som inte berörts av det döda djuret. Orsaken till detta är att ormen inte dödats utan är självdöd. Resten av maten sparar man och slösar inte bort genom att kasta det eftersom ormar är rituellt rena och de blir inte orena genom dess naturliga död. Om det skulle vara så att man stöter på en orm i sin mat och själv dödar den så är den tillåten att äta så länge man har intentionen att döda (slakta) den och nämna Allahs namn även om skäktning i fallet med ormar är omöjligt. Man måste göra det i Allahs namn med villkoret att man kan yttra dessa ord. Roten i tillåtligheten att äta insekter är ens naturliga fallenhet att äta dem eller ej, eftersom skada kan uppstå hon personen äcklas av att äta dem. Den juridiska positionen i ett sådant fall vore att jämföra med att ett neutralt tillåtet födoämne som ges till en sjuk person som blir sjukare av att äta det, t ex socker (som är tillåtet) som ges till en person med diabetes. Den sjuke blir i ett sådant fall lagligen förbjuden i shari’ah att åsamka sig själv skada trots att födoämnet är mubah. Om ormar och liknande dör i kärl av förvarad mat och den berörda delen av maten inte kan särskiljas från den icke berörda delen av maten så skall all mat slängas bort, eftersom den självdöda ormen inte lagligen kan konsumeras (eftersom den inte ”konceptuellt” kan slaktas), trots dess rituella renhet. För att undvika slöseri kan sådan föda istället lagligen skänkas en hund eller katt. Denna dom är bara applicerbar där ormen utgör en del av födoämnet, en tredjedel eller mindre. I motsats till detta, om det rör sig om en mindre del så kan hela födoämnet ätas på grund av den försumbara minimala delen av ormar, i enlighet med rotpositionen att obetydlig orenhet bortses ifrån och att man ignorerar det.

Ormar och trämaskar, oavsett det är liten eller stor kvantitet, kan ätas tillsammans med frukt, frön, torkade dadlar eller ost (eller i andra födoämnen där de vanligtvis lever) oavsett om de bor i själva födoämnets innanmäte eller ej, och oavsett om de dött eller lever i t ex äpplet, och oavsett om man skulle kunna plocka bort dem eller ej. Det enda villkoret är att man har niyyah (intention) att ”slakta” dem medan man äter (Az-Zurqâni’s kommentar på Khalîls Mukhtasar).

Och Allah vet bäst.

Handel - livets nödvändighet och rättvisans arena

Handel – livets nödvändighet och rättvisans arena

En avslutande reflektion om ett angränsande ämne: Gelatin.

Beträffande gelatin så är sakfrågan överdramatiserad. Vi hävdar högt och tydligt att Islam är en uppenbarelse, en Dîn, och inte ska missförstås som en religion. De som omformar Islam till en religion är förlorarna. Wa’l-’asr. Inna’linsaana la-fee khusr. Vi läser t ex detta:

“Det finns 447 miljardärer i världen. Enligt uträkningar utförda av en amerikansk tankesmedja så uppgår deras samlade rikedom till mer än hälften av den årliga inkomsten för hela jordens befolkning”.

Vi muslimer blundar inför denna oerhörda tragedi. Vi muslimer slukar ocker och ränta och tjänar vårt uppehälle genom förbjudna källor och inbillar oss att allt är frid och fröjd. Vi är däremot mycket oroade och bekymrade över små detaljer och huruvida våra magsäckar fylls med mirakulöst rena ämnen, så att vi inbillar oss att Allah besvarar våra böner. Orsaken till denna obalans är att vi numera ser Islam som något som bara berör vår individuella andlighet med vår Herre. Låt oss då vara ärliga nog och anta att gelatin omvandlas av våra kroppar till något halal, precis som vi gör med Islams alla sociala, ekonomiska, politiska, monetära, finansiella, existentiella, kommersiella frågor och alla de andra sjukdomar som vi blundar inför. Det värsta scenariot är att gelatin som ämne är mukhtalaf fihi (något de lärde inte är överens om) och att man därigenom inte kan säkerställa att det verkligen är haram. Vi kan sträva till vårt yttersta för att undvika näringsämnen som innehåller en sådan tvivelaktig ingrediens. Men inbillar vi oss verkligen att vi undviker att bli kastade i Elden på grund av detta? Gelatin är därutöver ett test som avslöjar de mycket djupare sjukdomarna i denna ummah (ummah är något som borde vara en samhällelig verklighet och inte ett koncept). Om vi haft en politiskt implementerad Dîn och någon form av auktoritet (amr) så vore sakfrågan enkel att lösa. Experterna från alla relevanta grupper av ’ulama och vetenskapsmän (både islamisk juridik och naturvetenskap representerade) skulle samlas för att undersöka frågan ”Finns det i denna sakfråga en genuin process (istihaalah) som innebär att denna ingrediens som utvunnits från fiberprotein från gris omvandlats?”. När de samlade ’ulama väl är enade och nått konsensus i frågan övergår beslutet till den härskande auktoriteten som implementerar Lagen och det vanliga folket kommer följa lagen och sakfrågan blir därmed, som allra mest, en detaljfråga om indivuduell wara’ (försiktighet) och noggrannhet i religiösa frågor, och Allah vet bäst.

***

Addendum

För de läsare som är intresserade av dessa sakfrågor vill vi även förmedla denna videolänk (Klicka här för att nå videoklipp) där Mufti Abu Layth al-Maliki förklarar den islamiska juridiken beträffande tvivelaktiga näringsämnen.

 

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar