Bokens folk och deras kött – utifrån ett malikitiskt perspektiv

oktober 18, 2012 2 Kommentarer »
Bokens folk och deras kött – utifrån ett malikitiskt perspektiv

BOKENS FOLK OCH DERAS KÖTT
MELLAN RIGIDA FÖRBUD OCH VILLKORSLÖS LEGALISERING

***

artikel av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Må Allah välsigna vår mästare Muhammad, den utvalde, och skänka honom och hans familj och alla hans följeslagare frid, amîn.

Därefter:

Jag har blivit ombedd att skriva någon för att belysa ämnet om legaliteten i Islam beträffande att äta kött slaktat av Bokens folk. Denna önskan inkluderade en förklaring av fiqh i detta ämne även från Hanafiyyah och Shafi’iyyah men jag beslöt mig till sist att bara fokusera på att svara på frågan i enlighet med Maliks madhhab eftersom det är den skola som jag är mest intimt hemmastadd i. Hur det än må vara, så har många lärde från de två andra skolorna ägnat uppmärksamhet åt denna sakfråga som jag ämnar ta upp i den nedanstående artikeln.
Först av allt vill jag klargöra följande:

• Denna skrift behandlar inte den vämjeliga multimiljard ”halal-certifikat” branschen;
• Denna skrift ämnar inte behandla det angränsande ämnet om förvanskningen som skett genom ocker, masslakterier, djuruppfödarnas tvångsmatning av djuren, storföretags dominansen, grymheten mot uppfödda fåglar, et al.
• Denna skrift behandlar enbart de väsentliga rent juridiska aspekterna av dhakât och Ahl al-Kitâb.
• Min avsikt är inte att behandla detta ämne i dess helhet utan är snarare att bidra med ett användbart bidrag;
• Det finns ingen politisk bakomliggande vilja heller. Vi är fullkomligt ointresserade av att propagera för en sak a priori. Vår enda ”agenda” är att bidra med att betjäna denna Dîn och de människor som följer den med nyttig kunskap och vi följer denna riktning vart den än för oss. Vi underkastar oss denna Dîn och vi deklarerar att denna Dîn bestämmer över oss och vi bestämmer inte över den och vi förvanskar den inte för att den ska passa våra redan utstakade mål.

Första frågeställningen: Vilken är denna tvistefråga?

Det finns bara ett område som leder till kontrovers i denna fråga, nämligen huruvida djuret slaktats för att bli föda eller icke. Med andra ord, det som Lagen definerar som sayd, d v s jakten av vilda djur som jagas med viss svårighet och att döda dessa genom att genomborra någon den av deras kroppar, kan bara ätas om jägaren är muslim. De djur som jagats av judar och kristna är förbjudet för oss att äta till skillnad från de djur (dhabâ’ih) som slaktats (i dess singularform dhabîhah). Detta är den välkända och dominanta åsikten i vår madhhab, och denna position stärks genom det vi finner i al-Mudawwanah där det står: ”Mâlik sade: ’Djur slaktade (dhabâ’ih) av judar och kristna kan ätas, men jagade djur (sayd, som har en dubbel mening, både åsyftande jakt och det som jagas) får man inte lov att äta”. Sannerligen, det finns många bevis som logiskt stärker denna urskiljande dom, t ex från ayah 94 i surat al-Mâ’idah. Tillåtligheten att äta det som jagas har skänkts specifikt till muslimerna. Det finns emellertid en svagare åsikt i skolan, och denna position stärks av en rad respektabla jurister, att det som jagats av judar och kristna är halal för oss att inmundiga.
Kort sagt, den starkare juridiska positionen i vår madhhab är att det som jagas av Bokens folk inte är tillåtet. Det finns speciella restauranger som specifikt serverar viltkött och det för förbjudet att äta från dessa.

Andra frågeställningen: Vi vet att djur som är tillåtna för oss att äta görs tillåtna för oss att konsumera genom slaktning (dhabh), mer specifikt genom rituell slaktning (dhakât), utom fisk och gräshoppor som kan ätas trots att de inte slaktats. Vad som är frågan är hur man beskriver personen som utför denna slakt (dhâbih) och som i Lagen legitimt kan utföra den rituella slaktningen så att vi muslimer kan äta djurets kött?

Den tekniska definitionen av vad som är dhabh ”löser mysteriet” redan från första början. Detta är nyckeln till nästan allt annat i detta ämne, eftersom ett träd bedöms utifrån dess rötter:

”Att skära av hela strupen eller att skära av de två halspulsådrorna framifrån med ett skarpt objekt, av en muslim eller en individ från Ahl al-Kitâb, utan att avbryta slaktprocessen som måste utföras i ett enda drag”.

Det framstår därmed från ovanstående att vi inte är tillåtna att äta kött slaktat av en individ som faller utanför de två kategorierna i ovanstående definition: Månggudadyrkare och polyteister, oavsett om de är buddhister eller animister, hinduer eller shamaner, zoroastrier eller panteister, och därutöver avfällingar (ex-muslimer) som lämnat den Sanna Dîn, samt ateister. Alla dessa är exkluderade genom enhällig konsensus av de lärde.
Vidare medför detta att en person från Bokens folk ses annorlunda och nästan likställt och jämförlig med muslimerna i just denna kontext (så som i sammanhanget där en muslimsk man gifter sig med en fri kvinna från Bokens folk). Bevisen för detta är manifesta och mångahanda, först och främst den ädla Qur’anens surat al-Mâ’idah vers 5 som sager: “Idag har alla goda ting (at-tayyibât) gjorts halâl för er. Maten (ta’âm) från Bokens folk är också tillåtet för er och er mat är tillåten för dem”. Vi har också den välkända rapporten om att Allahs Sändebud, sallallahu ´alayhi wa sallam, åt från ett förgiftat får som gavs honom, sallallahu ‘alayhi wa sallam, av en judinna. Det är sannolikt att detta får slaktats av hennes judiska kommunitet, och därutöver så är det ijma’ bland de erkända muslimska lärde om ovanstående åsikt. Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi nämnde att Bokens folk skänkts ett gudomligt givet hänsynstagande och att de särskiljs från mushrikun trots att Allah befäster judarnas och de kristnas vilseledelse (Ahkâm al-Qur’ân).
Saken är så klar och tydlig och så välkänd bland kunskapens folk att det inte finns ett behov att lägga fram hela denna diskussion här. Följaktligen, att påstå att kött som slaktats av judar och kristna skulle vara ipso facto harâm är helt ohållbart.

För att summera, den barmhärtiga shari’ah har tillåtit en muslim att äta köttet som rituellt slaktats av en muslim eller av en person från Bokens folk.

Tredje frågeställningen: Vem tillgör Bokens folk och hur definieras detta?

Våra jurister har slutgiltigt enats om att detta åsyftar judar och kristna generellt. Historiskt sett fanns det en konflikt som uppstått redan bland de framstående Följeslagarna, där ’Ali, må Allah vara fullkomligt nöjd med honom, inter alia som var av åsikten att de kristna araberna från klanen Banû Taghlib inte tillhörde de som beskrivits i ovanstående koranvers eftersom de var araber och deras förbund med den kristna läran bara begränsades till vindrickande och detta var otillräckligt för att de skulle anses tillhöra den kristna religionen äkta följare. Den övergripande majoriteten av lärde från Islams tre första generationer tog den andra och mer korrekta åsikten att envar jude eller kristen (oavsett om han var arab eller inte tillhörde de ursprungliga Bani Israel som tog emot den ursprungliga judendomen och tillhörde det folk som först tog emot deras böcker, även om de senare hade omfamnat religionen) kategoriseras i enlighet med denna dom, baserat på den allmänna betydelsen av ayah 51 i surat al-Mâ’idah: ”O ni som tror, ta inte judar och kristna som vänner; de är bara varandras vänner. Envar av er som tar dem som vänner är en utav dem” samt en mängd andra liknande starka skäl (se till exempel Ibn ‘Atiyyahs Qur’an-kommentar al-Muharrar al-Wajîz). Samma dom gäller dem som låt oss säga konverterar från konfucianism till kristendom eller en jude som förvanskat aspekter ur hans ursprungliga religion. I alla dessa fall definierar vi honom som en kitâbî.

Vi har också en åsikt från de mer sentida lärde i vår madhhab, så som andalusiern bosatt i Egypten, Abu Bakt at-Turtushi, som framför att man borde särskilja mellan de första Bokens folk och de kristna och judarna i hans samtid (eller i vår samtid för den delen) eftersom de förvanskat deras Dîn och därför inte borde litas på i frågan om rituell slakt. Denna åsikt är uppenbarligen inkorrekt gällande den judiska ortodoxin. Hur det än är så har denna åsikt förståeligt blivit motbevisad eftersom deras slaktade djur tas emot från dem, och de borde litas på när de påstår att att följer deras egna riter gällande slakt (se Al-Badī` ‘alā at-Tafrī`, ash-Shārimsāhī’s förtydligande av irakiern Ibn al-Jallâbs inflytelserika verk inom Malikiyyah). ”Mantrat” man ofta hör från vanliga muslimer om att judar och kristna idag inte tillhör Ahl al-Kitâb är bara ett återupprepande av tidigare kasserade minoritetsåsikter (som om muslimer därutöver inte själva skulle befinna sig i en pågående omskrivnings av deras egen Dîn).
Man bör också uppmärksamma att våra kunskapsmän har visat oss, genom oantastliga bevis, att åsyftandet på mat i ovan nämnda koraniska vers: Maten (ta’âm) från Bokens folk är också tillåtet för er och er mat är tillåten för dem”, specifikt pekar på slaktat kött (dhabâ’ih) i kontrast till allmänheten i andra ätbara substanser och annan typ av mat som inte behöver slaktas rituellt, och tillåtligheten av det sistnämnda (oavsett om det rör sig om fisksoppa eller tomatsallad) är odiskutabel och oberoende av denna ayah som åsyftar något partikulärt i ett mer allmänt fack. Det som nämns i versen kan bara betyda det som kräver en länk med Dîn, dyrkan och intention (niyyah), och inte så som bröd. Referensen kan bara åsyfta Bokens folks slaktade kött. (al-Qurtubī’s tafsīr Al-Jāmi` li-Ahkām al-Qur’ān).

Därför, Ahl al-Kitâb är en term som indikerar judar och kristna generellt, och deras “mat” som specifikt tillåtits för muslimerna består av de djur som de rituellt har slaktat.

Nu när vi förklarat detta så vänder vi vårt fokus till nästa fråga:

Fjärde frågeställningen: Vilka villkor, om det finns några, är länkade till Bokens folks rituella slakt för att slutprodukten ska vara tillåten för oss att äta?

De penetrerande intellekten hos våra fuqaha har djupstuderat denna fråga, och kunskapsmännens noggrannhet har skördat följande förståeliga skörd, nämligen, att alla djur som rituellt slaktats av Bokens folk är tillåtna för oss att äta om följande tre ofrånkomliga förbehåll:

a) Djuret som slaktats måste vara tillåtet för dem i deras egen shari’ah för att det ska vara tillåtet för dem. Ett exempel på ett sådant tillåtet kött är nötkött. En illustration av förbjudna typer av kött är varje djur som har hovar med skinn mellan dem, så som kameler, strutsar, gåsar och vilda åsnor, eftersom den koraniska versen 146 i surat al-An’âm säger följande: ”Vi har gjort harâm för judarna varje djur med klor”. Om en jude (men inte en kristen) slaktar ett sådant djur är det förbjudet för oss att äta det eftersom det är förbjudet för efterföljarna av den judiska trons shari’ah, pga deras oförskämdhet så som vi blivit informerade. Beträffande fjäderfän så är det tillåtet, eftersom kycklingen har en uppdelad hov, förutsatt att den rituella slakten skett i enlighet med en acceptabel sed, vilket vi kommer förklara senare. Anledningen till ett sådant förbud är att rituell slakt inte är något som existerar abstrakt, utan är snarare länkat till intentionen och det avsiktliga syftet. Eftersom det är så det ligger till kan det inte ske en tillåten rituell slakt gällande de ovannämnda djuren eftersom judarna själva inte tillåter det. På samma sätt, även om griskött äts av andra än muslimer, så kan en gris inte slaktas rituellt eftersom det likställs med kadaver i våra ögon. Så hur ligger det till med sådant kött som judarna själva förbjudit sig att äta, även om deras shari’ah inte stödjer ett sådant förbud? Ett sådant exempel är det som benämns som tarîfah, ett får som judarna anser förkastligt på grund utav något som finns i dess lungor. Samma sak gäller kycklingkött enligt vissa judar. Domen i vår madhhab är att om en jude slaktar ett sådant djur så är det tillåtet men förkastligt (makruh) för oss att äta det (se kommentarerna på Khalīl’s välkända Mukhtasar av al-Hattāb och av al-Mawwāq, Mawāhib al-Jalīl och At-Tāj wa al-Iklīl). Beträffande fettet hos boskap, får och getter, som är blev förbjudet för judar först efter att de tillåtits slakta sådana djur (se ayah 146 i surat al-An’âm: “och Vi förbjöd dem deras fett, utom det som finns i deras ryggar eller inälvor eller det som är blandat med ben”)

Beträffande fettet från boskap, får och getter som förbjöds för judarna efter det att dessa djur deklarerats tillåtna för dem (se ayah 146 I surat al-An’âm igen: ”Gällande boskap och får, Vi förbjöd dem deras fett, utom det som finns i deras ryggar eller inälvor eller det som är blandat med ben”) är en fråga som detaljerat förklarats av Mâliki juristerna som utvunnit med starka övertygande fundament, däribland de sunda rotprinciperna inom juridiken, att det är tillåtet men förkastligt (makruh) för oss att äta det om en jude slaktat djuret (al-Bājī’s Al-Muntaqā och Qadi ‘Abdu’l-Wahhāb’s Al-Ishrāf ‘alā Nukat Masā’il al-Khilāf). Det finns ett fåtal röster i skolan som går emot detta, bland dessa är Ibn Lubābah och Ibn Rushd (=filosofen Averoes). Det bör för det första nämnas att några Malikis säger att det är förkastligt (makruh) för oss att köpa från judarna och de kristna kött som slaktats av dem och som shari’ah säger är tillåtet för oss att äta. Det andra som bör nämnas är att det också är fördömligt (makruh) för oss att tillåta en jude eller kristen att arbeta som slaktare på en av våra marknadsplatser eller i våra hem. Det är ogillat (makruh) för att han då kan påverka oss genom rådgivning, och det är därutöver klandervärt (makruh) att köpa det kött som han slaktat till en av deras religiösa högtider och som slaktats för att upphöja hans religion eftersom detta innebär att muslimen hjälper honom i att öppet visa sin korrupta tro. Det finns en skillnad mellan kött slaktat av judar och kristna som de slaktat för eget bruk och som när alla villkor uppfylls är fullkomligt tillåtet att äta utan någon karaha (vämjelighet) i det, oavsett om vi bjuds in till honom för att äta eller erhåller köttet som en gåva (och inte något vi köper från dem) och det som slaktats av honom på uppdrag av en Muslim som utsett honom att utföra den rituella slakten. Det senare ses som förkastligt men inte förbjudet (även om vissa kunskapsmän från vår madhhab ser det som totalt förbjudet).

b) Djuret som slaktas måste vara ett djur som slaktats till Allah och ingen annan (uhilla bihi för att använda den koraniska termen). Vad som då åsyftas med ihlâl eller förbjuden slakt är om djuret slaktas i andras namn, så som Jesus, jungfru Maria eller en annan valfri avgud. Men om namnet Allah nämns och kopplas med en av Allahs skapelser, även om skapelsen nämns först och Allah därefter, så är det tillåtet att äta sådant kött. Förklaringen av denna dom finner vi i tvillingverserna från Qur’anen: Vad Han har förbjudit er är kött av självdöda djur, blod och svinkött och sådant som offrats åt en annan än Gud (surat al-Baqarah :173), Säg: ”I det som har uppenbarats för mig finner jag ingenting ätbart som är förbjudet utom självdöda djur, spillt blod eller svinkött – det är orent – eller det som i synd offrats till någon annan än Gud.” (surat al-An’âm: 145). Vi kan därför väsentligen inte äta det som slaktats av en jude eller en kristen som de slaktat för att dyrka andra än Allah. Det finns en tydlig skada i detta för oss (Ahmad ad-Dardīr’s Ash-Sharh al-Kabīr och ad-Dusūqī’s förklaring av denna bok). Om han inte öppet skriker ut en sådan avguds namn, men hans avsikt är att söka närhet till Jesus eller korset eller en annan avgud etc, då är det vämjeligt (makruh) men dock tillåtet för oss att äta det. Så som Imam Malik sade om sådant kött: ”Jag ogillar det men jag säger inte att det är förbjudet”. Ibn Lubābah står för skolans udda åsikt och säger att det är förbjudet. Men som andalusiern Ibn al-Faras har sagt i Ahkâm al-Qur’ân; det finns större substans för hur Imam Malik tolkat Qur’ânen genom att använda Qur’ânen själv angående denna fråga och därigenom nått en mer holistiskt länkad tolkning. Det borde också understrykas att faktumet att Allahs namn nämns över det slaktade djuret är ett villkor för tillåtligheten för vårt kött, men inte för köttet från Bokens folk som ju är kuffâr. Sannerligen, i de flesta fall, de kristna i vår tidsepok nämner inget namn alls över köttet de slaktar.

c) Slaktaren från Bokens folk måste därutöver befinna sig inom muslimernas synhåll vid slakttillfället, om han råkar vara en jude eller en kristen som anser att det är tillåtet att äta kadaver. En muslim som rent legalt kan äta sådant kött och som är bevandrad i slaktritualens fiqh i Islam måste vara närvarande när djuret slaktas och övervaka så att juden eller den kristne inte skjuter ihjäl djuret eller plågar djuret eller skär av djurets medulla oblongata eller att han nämner avgudars namn över djuret. Om han slaktar djuret utom räckhåll för muslimernas blickfång, då är djuret förbjudet att äta. Detta är speciellt relevant i vår tidsepok när många kristna är likgiltiga över reglerna i deras egen religion. Vad vi nämner här är en av de acceptabla domarna i vår madhhab. Den andra acceptabla domen är striktare och säger att inget kött som slaktats av judar och kristna, som anser att intagandet av kadaver är lagligt, är lagligt för muslimer att äta oavsett om de slaktar det framför muslimernas ögon eller icke. Denna åsikt representeras av inter alia av bland andra den tunisiske juristen Ibn ‘Arafah och av ibn Naji som kommenterar på Ibn Abi Zayds Risalah (al-Mawwāq’s At-Tāj wa al-Iklīl och ad-Dusūqī’s ovan nämnda förklaring av ad-Dardīr’s Ash-Sharh al-Kabīr). Ibn Rushd, i sitt verk Bidāyah al-Mujtahid, gör en poäng av att denna åsikt är den mest överensstämmande med sund qiyâs: En person som anser det legalt att äta kadaver är inte tillåten att utföra den rituella slakten (och vi har redan påpekat att slakt är nära kopplat till intentionen, som är en dyrkan, ‘ibâdah) eftersom kadaver och legalt slaktat kött är samma sak i hans perspektiv, och man har inte tillit till honom baserat på detta även om han påstår sig ha ren niyyah vid slaktritualens tidpunkt. Al-Habīb bin Tāhir har beskrivit att denna åsikt är den dominant åsikten (mashhûr) i vår madhhab. Den baserar sig på hänsynstagandet att avsikten inte är ett villkor för en kâfir, men är ett villkor för muslimen. Den andra åsikten baserar sig på påståendet att intentionen är oumbärlig beträffande envar slaktare. Denna debatt har varit en utdragen debatt i vår madhhab, och Allah vet bäst.

***

Femte frågeställningen: Qadi Abû Bakr ibn al-‘Arabi, universalgeniet från Sevilla i det islamiska Spanien, höll en annan åsikt i denna mas’alah. Vad består denna åsikt av, och vad är vår madhhabs position i förhållande till denna fatwa?

I sin hyllande tafsîr, beträffande härledandet av domar från Qur’anens verser, Ahkâm al-Qur’ân, sade denne Qadi från Sevilla att den föda som judarna och de kristna anser vara tillåten föda (ta’âm) faller inom ramen för omfånget av ayah 5 i surat al-Mâ’idah. Det gäller alltså fåglar, höns och annan fjäderfä som Bokens folk helt enkelt stryper och sedan tillreder inför våra ögon. Qadi Abu Bakr hävdar att det är fullt tillåtet för oss att äta sådan föda om den skänks oss av en kitâbî. Ibn ’Abdis-Salâm svarade att “föda” (ta’âm) i ovanstående ayah bara kan ses som en indikation (som vi undersökt ovan, slaktat kött specifikt) och som blivit tillåtet för dem i deras shari’ah. Vi vet att judar och kristna har domar gällande slakt i deras respektive religioner. Om majoriteten av dessa två religioners efterföljare, speciellt de som faktiskt följer religionerna i de yttre normerna, säger att dräpandet av ett djur inte utgör föda som är legal för dem, så måste det nödvändigtvis följa att vi utesluter det från meningen i fråga (Sharh Ibn ‘Abdis-Salām på Ibn al-Hājibs Jāmi` al-Ummahāt). At-Tāhir bin ‘Āshūr, den noble shaykhen som var lärare till min egen shaykh, Muhammad ash-Shādhilī an-Nayfar, kategoriserade Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabis åsikt, i sin majestätiska tafsîr i många volymer, bland de udda åsikterna (shudhūdh) i skolan. Emellertid så finner vi i den största fatwa-samlingen i Imam Maliks metodologiska juridiska rättsskola, nämligen al-Wansharīsīs Al-Mi`yār al-Mu`rib (Vol. 2 av Beirut upplagan publicerad av Dār al-Gharb al-Islāmī, sid 9-10), att sammanställaren av detta verk refererar till Shaykh Abu’l-Hasan al-Qābisīs kommentar om Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabis åsikt i frågan. Al-Qâbîsî säger väsentligen att Qadi Abu Bakrs ord har visat sig problematiska för både lärare och studenter av malikitisk fiqh. Men egentligen råder det inget tvivel om saken beträffande Qadi Abu Bakrs ord. För att uttrycka det enkelt, Allah har genom Hans barmhärtighet underlättat för denna ummah och tillåtit oss att äta Bokens folks kött om de själva anser det legalt att äta i enlighet med deras religioners norm, utan att man kräver att deras slaktmetod måste vara identisk med vår egen slaktmetod. Således, kött de säger är legalt för dem att äta, med undantaget svinkött, är det som Allah tillåtit oss att äta (och det representerar deras prästers och deras rabbiners föda) utan att vi behöver granska deras lag och söka efter om deras påståenden är sanna. Det enda undantaget är det som Allah specifikt beskrivit att de ljuger, som i frågan om ocker och ränta. Beträffande detta har Allah informerat oss om att de lögnaktigt hävdat att det gudomligt har givits dem tillåtelse att äta ockrets frukter. Ocker var judarnas ”föda” (och senare även de kristnas) som judarna var vana att äta, men som är förbjudet för oss att anse legalt och förbjudet för oss att befatta oss med. Ovanstående visar oss även tydligt att strypandet av fjäderfän var den vanliga sedvänjan bland de kristna under århundraden. Men när det gäller en muslim som stryper en kyckling så innebär det att köttet är förbjudet för oss att äta eftersom det går emot reglerna om vår rituella slakt, och inget Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabi säger ligger i konflikt med denna dom. Hur det än ligger till, så ber vi Allah belöna den ärade Qadi Abu Bakr som var en mujtahid, även om den rådande positionen i Imam Maliks skola i denna mas’alah går emot vad Qadi Abu Bakr säger.
Vi rör oss vidare mot nästa viktiga undersökning.

Sjätte frågeställningen: Vad utgör den acceptabla rituella slakten om den utförs av en kitâbî (en efterföljare från Bokens folk)

Vi har redan indikerat den sunda positionen som innebär att en kitâbi, olikt en muslim, inte behöver nämna tasmiyah eller Allahs namn över djuret han slaktar. Vi får inte tillåta oss att vandra vilse från vår definitionsmässiga utgångspunkt. Dhakât, låt oss upprepa det, är:

”Att skära av hela strupen eller att skära av de två halspulsådrorna framifrån med ett skarpt objekt, av en muslim eller en individ från Ahl al-Kitâb, utan att avbryta slaktprocessen som måste utföras i ett enda drag”.

Ett annat villkor för en lagenlig dhakât, sett utifrån det slaktade djurets ögon och inte utifrån slaktarens ögon (eftersom vi redan framfört det vi velat säga om slaktaren), är att djuret ska vara levande vid slakttillfället och att djuret inte ska misströsta om sitt livs bestående, utom i det precisa ögonblick slakten utförs (Muhammad Sukhāl al-Majjājīs Al-Muhadhdhab min al-Fiqh al-Mālikī, Vol. 2).

Det finns två ofrånkomliga följdsatser som härleds från det ovan sagda:
i) Att djuret inte ska misströsta om sitt livs fortgående betyder att det är ett villkor för en acceptable dhakât att djuret ska uppvisa tydliga livstecken. Om djuret är sjukt vid det annalkande dödsögonblicket så måste man säkerställa djurets vigör, exempelvis genom att blod flödar från halsen eller att djuret stampar i marken med dess hov. I boken Al-Muqaddimāt al-Mumahhidāt säger Ibn Rushd al-Jadd att djurets minsta möjliga rörelse är att ögonen rör sig, att djuret viftar på sin svans eller rör på sina hovar okontrollerat i syfte att komma undan, att dess andning hörs, och detta är tillräckligt. Det finns starka Profetiska uttalanden som visar legaliteten om att slakta sjuka djur. Gällande det friska djuret, att blod flödar är en tillräcklig indikator att djuret lever.
ii) Djurets svaga punkter får inte lov att vara genomborrade innan slakten utförs. Sådana svaga punkter inbegriper de delar av djuret som upprätthåller dess liv. Genomborrande av en sådan punkt som förr eller senare leder till djurets död, oavsett om det leder till snabb eller långsam utdragen död, betyder halspulsådern eller medulla oblongata, att krossa hjärnan, tränga in med ett spetsigt föremål i inälvorna (lever, njure, lungor, mjälte eller tarmar), är det som åsyftas. Ett sådant djur kategoriseras i vår fiqh som ”ett djur vars svaga punkter genomborrats.

Det är väldigt viktigt att bemärka att basen för förbjudandet av applicerandet av den rituella slakten (dhakât) för dem i shari’ah är samma som gäller de djur, så som gris som vi är förbjudna att äta, som genom analogi ses som kadaver. Att döden når allt och alla är en oundviklig sanning som gäller alla, oavsett slakt eller naturlig död. Vad som menas är att djur som dör före slakten, inte av slakten i sig själv. Varje rörelse i ett sådant djur är bara metaforiskt. Allah har sagt i den Majestätiska Qur’ânen: “– (Förbjudet för er är kött av självdöda djur och blod och svinkött och sådant kött som har slaktats i ett annat namn än Guds; vidare kött av djur som strypts eller kvävts eller dödats genom ett hårt slag eller som fallit utför ett stup eller stångats ihjäl eller rivits av ett rovdjur illâ) om ni inte har slaktat djuret på föreskrivet sätt (surat al-Mâ’idah: 3)

I arabisk satslära finns det två beskrivningar av uteslutande (istithnā’): Fristående (munqati) och sammanlänkat (muttasil). Här är uteslutandet (= det som utesluts efter ordet illâ i det den gudomliga versen) fristående, dvs den första delen av versen listar upp det som är förbjudet för muslimer, och sedan går den vidare till att efter ordet illâ ge en annan omständighet som visar att, i kontrast till det andra, det som slaktats i enlighet med sund rit inte är förbjudet. Även om ordet illâ skulle tolkats som ett sammanlänkat uteslutande så skulle så skulle det bara betyda att de djur som dör genom strypning eller ett slag eller fallit från hög höjd etc skulle vara tillåtet för en muslim bara om han hann fram och utförde slakten vid ett tillfälle när slakt får lov att ske, dvs när ingen svag punkt är genomborrad. Om ett djur inte blivit genomborrad i en av de dödliga svaga punkterna och det skulle överlevt om det lämnats ifred, då är det tydligt att det analogt inte kan liknas vid ett kadaver.

Det tycks som det inte finns någon kontrovers gällande det kött som slaktats i enlighet med kashrut eller den judiska lagen om föda (det som i folkmun benämns som kosher). Sannerligen, den enda avgörande skillnaden är att judarna följer en annan religion än Dîn al-Fitrah och själva adderat legalistiska krav utöver det som den islamiska lagen om dhbâih kräver. När det gäller de nutida kristna så är scenariot dramatisk annorlunda. Det finns inga problem med kött som slaktats av kristna i enlighet med deras traditionella riter och som inte faller in i deras nuvarande massproduktion. Detta gäller deras traditionella bondgårdar, och ännu bättre om dessa är organiska. Verkligheten är dock annorlunda och det mesta av köttet som kommer från kristna har sitt urspung i den massiva slaktindustrin som ägs av storföretag. Certifikat från rabbiner, å andra sidan, visar oss faktiskt att de är oroade och angelägna att den monoteistiska läran ska följas. Kött i en sekulär miljö med dess officiella stämpelsystem som visar att det är acceptabelt tillhör ett system som stöds av ett korrupt statsmaskineri som inte bryr sig det minsta om gudomliga uppenbarelser med dess avlönade tjänare som lydigt lyder ockerkapitalismens monopol är en annan fråga. I USA tillhör det allmän kotym för FDA-godkända slakterier att man chockar djuret med ett elektrisk pistol av tungt rostfritt stål. Det är väsentligen omöjligt att betrakta denna slakt som legal slakt eftersom en sådan chockmetod, som avviker från de kristnas traditionella sedvänja genom århundraden, faktiskt kan leda till att djuret dör. Det är inte logiskt tänkbart att ett sådant massivt slakteri skulle kunna särskilja mellan de djur som dör innan slakten sker och de som överlever chocken och inte dör förrän slaktögonblicket. Baserat på de domar vi nämnt ovan så borde allt sådant kött ses som kadaver och är således förbjudet. Andra standardmetoder som i dagsläget används av de kristna i deras slakterier kan mycket väl medföra djurens död av annan orsak än själva slakten, så som exsanguination som i dagligt tal kallas blodtömning (det består i att åsamka en dödlig blodförlust eller “hypovolemia” tillräckligt omfattande för att leda till döden. Hjärnvävnad förstörs vilket medförs till djurets inkapacitet att röra sig innan slakten sker, och detta gör att djuret anses som kadaver. Genuina tvivel finns i frågan om huruvida djurets medvetslöshet innan slakt, genom elchock eller användandet av bedövningsmedel, gör att slakten anses giltig. Principen vi nämnde ovan är en ny princip: Om djuret dör oavsett om det slaktas efteråt så är det inte dhakât och köttet är harâm.
En nymodighet, för att ge exempel, är ett system som inkluderar en smärtsam elchock mot djurets huvud. Denna elchock leder inte till djurets död och man kan följaktligen omvända processen och ”återuppliva” djuret eftersom ingen av de svaga dödliga punkterna genomborrats. Därigenom kan man skenbart säga att metoden inte leder till djurets död eftersom ingen dödlig svag punkt genomborrats före slakten.

Denna ummas expertjurister är de som åtagit sig uppdraget att rita upp de detaljerade härledda domarna i denna mas’alah. Vad vi kan konkludera är att det mesta köttet som säljs i den kristna världen från dess slakterier, supermarknader, snabbmatsbutiker, restauranger och liknande härstammar från otillåtet kött.

Det finns ett annat huvudsakligt problem.
Om vi återvänder till vår fiqh-definition av slakt så är vi ålagda att än en gång understryka att det är slaktarens identitet som är signifikant. Han skall vara antingen Muslim eller tillhöra Bokens folk. De andra kategorierna av folk är strikt uteslutna. Det är allmänt känt att i slakterierna som ägs av de kristna så fördelas arbetet mellan slaktare som kan tillhöra olika religioner, även ateister (som numera är en en enorm och växande befolkningsgrupp bland de som kulturellt benämns som tillhörande den judeo-kristna sfären) men därutöver även muslimska avfällingar. Det är helt uteslutet att man ska kunna kontrollera vem som utför slakten i dessa massfabriker. Om en persons identitet faller utanför en av de kategorier som tillåts slakta (muslimer, judar och kristna) så upphävs automatiskt den giltiga slakten och en muslim förbjuds att äta av sådant kött.

SLUTSATS:

Kött som slaktats av judar och kristna i enlighet med en slakt som överensstämmer med deras traditionella praxis är legalt att äta, såtillvida de tre villkoren uppfylls och som nämnts i denna artikel. Om köttet slaktas av en medlem ur Bokens folk för eget bruk, och det inte säljs till muslimerna mot betalning, då är köttet sannerligen en av de goda ting (at-tayyibât) som Allah tillåtit oss äta. Annat typ av kött är förkastligt att äta, men märk väl; ändå tillåtet. Om köttet inte möter de villkoren, och det slaktas av en person som inte är jude eller kristen, så betraktas köttet som kadaver som mött döden genom annat än själva slakten och det är då förbjudet för oss att äta, och Allah vet bäst.

***

-Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

2 kommentarer

  1. camilla 1 mars, 2013 på 21:47 - Reply

    Slm, anser Malikiskolan att Qibbla är ett märke som är halal att förtära för muslimer, eller hur ska man annars slakta som muslim halal här i Sverige?

Skriv en kommentar