Prioriteringar i fiqh och mu’amalat

oktober 24, 2012 Ingen kommentar »
Prioriteringar i fiqh och mu’amalat

***

Prioriteringar i fiqh och mu’amalat

av Shaykh Umar Ibrahim Vadillo

Från den åttonde internationella fiqh-konferansen i Pretoria, Sydafrika 18-20 october 2003

All tacksamhet tillkommer Allah, den Barmhärtige och Nåderike, Herren över alltet, Konungen över Domens dag, som har all kunskap i sin essens och som är Skaparen av all kunskap för all evinnerlighet. Frid och välsignelse över Hans älskade Profet, Muhammad, som inte lärt sig av människorna utan lärt sig av Honom. Han var den siste och mest ärade av profeterna, den siste profeten i en rad av profeter som sänts till denna värld och som väglett oss till den sanna vägen. Må oändlig frid och välsignelse regna över honom och hans Familj och hans följeslagare, de som var de bästa i godhet och välvillighet.

Allah säger i surat al-Fath:

Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och för att förkunna Sanningens Deen och upphöja den över all annan form av religion. När Allah har talat behövs inga ytterligare vittnesbörd. Muhammad är Allahs Sändebud. De som följer honom är oböjligt hårda gentemot kuffâr men sinsemellan fulla av värme och vänskap.
(Qur’an, 48: 28-29)

Allah har valt för oss Islam som Dîn. Allah har fylld denna Dîn med oändliga belöningar och hemligheter för muslimerna, men Han har fördömt al-kafirun. Muslimen är den som underkastar sig Allah, och detta inkluderar att följa Hans befallningar. En kafir har nekat att underkasta sig Allah, och lever därför ett liv fyllt av ignorans. Kufr är en lägre existensform, och av denna anledning finns det ingen möjlighet för kufr att regera över Islam, detta är en omöjlighet. Tvärtemot, under alla omständigheter står Islam över kufr och fastställer dess natur, möjlighet och existens.

Genom historien har muslimerna haft tider av strålande glans som åtföljts av dekadenta epoker, men vår Dîn har aldrig kompromissats, och Allahs löfte har förblivit intakt. Bara muslimerna, i deras livsprövningar, är de som står inför ifrågasättande. Detta är skillnaden mellan Uhud och Badr. Vår livsprövning består av att lyda Allah och resultatet kan antingen vara misslyckande eller framgång. Men Islam står i sig själv ovan detta ifrågasättande. Islam är inte något vi bedömer, det är bara vi som bedöms. Vårt misslyckande som muslimer är inte Islams misslyckande utan bara vårt eget misslyckande. Vi är själva källan till våra egna vedermödor. För en kafir å andra sidan är framgång en omöjlighet. Hans enda sätt att nå framgång är genom att träda in i Islam. Med detta i åtanke är själva mätningen av vår egen framgång just vår förmåga att lita på och lyda Allah, oavsett vad al-kafirun gör eller inte gör. Al-kafirun å andra sidan, oavsett vad de uträttar, är beroende av muslimernas beteenden för att de ska finna sin plats i existensen. Vårt beteende som muslimer dikteras inte som en reaktion på kafiruns aktion, utan blott och enbart på våra plikter inför Allah. Vi hör och lyder, men det gör inte al-kafirun. Kuffar finns blott där som en nåd för oss, så att vi kan komma närmare Honom. Vårt uppdrag är sålunda enkelt: att förlita oss på Allah och lyda Honom och att vara barmhärtiga mot al-mu’minun. Resultatet är oundvikligt: Seger över kufr.

Seger som mål

Vår Dîn är så ofantlig att om du söker efter seger så finner du seger. Om du söker seger kommer Shari’ah att uppenbara för dig vägen till seger. Nyckelfrågan är därför hur vi närmar oss Shari’ah. Att ställa rätt frågor åligger oss, det baseras på vårt tillvägagångssätt. Det betyder att om vi vill se full implementering av Islams Dîn, med dess återupprättande av ett Dar al-Islam och Kalifat, så finns den möjligheten där framför oss och den är nåbar, oberoende av omständigheterna. Rumi talade med klar insikt när han yttrade: ”Det som är halal är alltid möjligt. Hycklaren är den som säger ’Det som är halal är omöjligt’”. Hur kan det vara en omöjlighet att etablera vad som är halal? Allah har befallt oss och ålagt oss plikter, så hur skulle Han göra den och sedan inte skänka oss medlen dit? Om du inte förstår att det som är halal är möjligt så borde du slå huvudet mot väggen. Om du fortfarande inte förstår så slå huvudet ännu hårdare. Hycklaren kan inte vägleda oss. Allah säger i surat an-Nisa’:

Hycklarnas plats är den eviga Eldens djupaste avgrund och för dem kan du inte finna någon hjälpare. (Qur’an, 4: 144)

När vi betraktar fiqh som en oändlig samling juridik samlat av de största av Islams jurister så kan vi vid första anblicken bli överväldigade av dess oändlighet och detaljer. Allt finns där. Därutöver har vår fiqh förblivit väsentligen detsamma genom alla dessa århundraden, där vi sett både perioder av framgång följt av perioder av misslyckande. Vad vi talar om är hur muslimerna närmat sig fiqh och hur detta förändrats.

I begynnelsen av det sista århundradet, i det osmanska kalifatets sista dagar, startade några reformatörer från Egypten och Syrien ett nytt ifrågasättande av fiqh och började anse att den var föråldrad. De iscensatte ett nytt reformistiskt program för att skapa en ny fiqh som baserade sig på en ny pragmatiskt metodologi där de skulle använda sig av – precis som protestanterna också säger – en direkt tillgång till källorna: Qur’anen och hadith-litteraturen. Men vår fiqh var aldrig föråldrad, de var reformatörerna som var föråldrade. De började ifrågasätta vår fiqh och började förändra hur vi betraktar vår fiqh. Istället för seger så sökte de en metod hur muslimerna skulle kunna anpassa sig till kuffars värld.

Genom detta kom reformatörerna att bli kuffars instrument. Dessa reformatörer hade ingen fiqh. De betraktade fiqh med fel ögon. Men vi lever fortfarande i en värld som präglas av dessa reformatörers arbete. Fiqh, i dess vidsträckthet, kräver en riktning, ett mål, annars kommer de minsta sakerna att bära samma vikt som de mest fundamental och väsentliga sakerna, det kan även ske att detaljerna prioriteras framför fundamenten. Det mål som vi orienterar oss mot i vårt tillvägagångssätt till vår fiqh kan bara vara den nutida, fulla implementeringen av alla Shari’ans aspekter, inkluderat de politiska och ekonomiska frågorna som i dagsläget presenteras som icke-religiösa frågor. Detta är i sig själv vår definition av seger. Målet är seger och för att nå ett mål krävs ledarskap.

Ledarskap är dock ingen titel, utan en vision, om förmågan att verkligen se. Det är en unik förmåga att förstå och implementera
framgång. Om man inte har en målsättning som leder till framgång så kan man inte leda, det är också därför det är omöjligt att förfalska ledarskap. Ledaren kommer med tydliga tecken, segern i sig själv. Förenandet av muslimerna kommer nås genom att de följer den framgångsrike, den som leder oss till seger är per definition ledaren. Det är viktigt att veta att alla försök att skapa ledarskap bland muslimerna under 1900-talet fundamentalt misslyckats eftersom de baserade sig på en falsk utgångspunkt: nämligen att ledarskap kan väljas eller frambringas genom konsensus, alltså idén om att enhet kommer födas genom en sorts parlamentarisk mekanism där allas idéer är representerade och där konsensus nås mellan alla olika sorters positioner. Men det enda som gemensamt bland alla dessa olika motsatta och olikartade idéer är att de är lika grundlösa och därför irrelevanta. Denna grundlösa gemensamhetsgrund pådyvlas sedan alla som ett verktyg som förlamar alla från att ta någon form av riktigt initiativ. Denna konsensusmodell är därför väsentligen anti-ledarskap och saknar den unika karaktär och målmedvetenhet som sant ledarskap frambringar. Därför är konsensus bara ett medel till misslyckande.

Den parlamentariska filosofin är så främmande för oss men har sålts till oss under det arabiska benämnandet ”Shura” och har i dagsläget blivit rådande praxis i hur muslimska grupper och nationer handskas med varandra. Det har medfört organisationer så som Organisation of Islamic Conference och Islamic Development Bank, som garanterar att status quo bevaras.

Puritanism

Shaykh Vadillo i Cape Town

Shaykh Vadillo i Cape Town

En annan aspekt av den religiösa reformismen har varit ett fokus på individualistisk sedlighet och moral, puritanism. Denna moralitet placerar den isolerade individen, som är berövad att stå under en ledare, i beslutsfattandets centrum där han själv ska utfärda moraliska domar. Detta sätt att tänka innebär ett fundamentalt paradigmskifte i hur vi närmar oss vår fiqh. När individen måste ta egna beslut i isolation så placeras automatiskt alla sociala frågor utom räckhåll. För att exemplifiera, ämnet om återupprättandet av Dinar och Dirham är från ett individualistiskt perspektiv en non-issue eftersom det krävs en hel kommunitet för att detta ska kunna appliceras. Således innebär den personliga puritanismen att de flesta sociala frågor överges, speciellt de frågor som bär den tyngsta politiska och ekonomiska tyngden. Bara en individ som tillhör en jama’ah kan agera i dessa frågor och för att detta ska kunna ske måste det nödvändigtvis finnas en ledargestalt, en Amir. För att illustrera detta ytterligare vill jag berätta om en fall nyligen här i Sydafrika. En välkänd bilhandlare kom till mig tyngd av oro. Han hade insett att hans bilförsäljning som involverade bankerna var riba. Var var oroad över detta och hade rådfrågat några av de största ’ulama i landet. Han hade fått tre helt olika svar från de lärde men ingen av dem kunde råda bot på hans oro. En grupp lärde sade: ”Allt är som det ska. Detta är landets vana och det finns inget vi kan göra för att förändra det”. Men mannen tänkte att det den lösningen inte kunde vara nog, något måste kunna göras. En annan grupp lärde sade: ”Stäng ner din butik helt och hållet och öppna en ny butik som inte involverar försäljning genom avbetalning”. När mannen hörde detta svar tänkte han att han verkligen inte ville bli ännu en i raden av indiska butiksinnehavare varav många får stänga ner eftersom de inte kan konkurrera med storföretagen. Den tredje gruppen lärde sade: ”Informera dina kunder om att de ska gå till en islamisk bank istället för en vanlig bank”. Mannen var inte nöjd med det svaret heller eftersom han redan kommit till insikt om att räntan som tas ut av de islamiska bankerna ofta är snarlik eller även högre än de vanliga bankernas. Så han ställde frågan till mig ”Vad är din åsikt?”. Jag besvarade honom enkelt: ”Har du en amir? Om du har en amir och en kommunitet som lyder honom så är du beredd att handskas med denna sakfråga. Jag kan inte ge dig ett råd som en individ, men jag kan ge dig ett råd i samröre med din amir. Och för övrigt, vad du gör med din bilhandel, som är en del av kapitalismen, är irrelevant beträffande vad som måste göras på större skala för att återupprätta det som är halal. Ditt första steg kommer inte att ha att göra med vad du gör med ditt bilgarage. Det första steget måste vara att stöpningen av Dinar och Dirham”.

Jag var förbryllad att ingen av dessa ’ulama hade förstått att saken inte kan lösas inom ramarna för den personliga individualistiska moralen, utan att saken som inte bara berör honom utan berör oss alla, inkluderat de ’ulama som besvarade hans fråga, och att vi behöver Amr.

När det kommer till det praktiska bruket av fiqh, pådyvlas vi av denna främmande moralism en partikulär syn som tvingar oss till en reducerad tolkning som bara berör individens personliga praxis som i sin tur indikerar att nyckelfrågorna inte ses. Dinar och dirham är något som inte ses av dem, oavsett hur många gånger de dyker upp i fiqh-böckerna. Fiqh måste användas inom kommuniteten som leds av en amir, bara då kan alla sakfrågor förstås genom den förståelse som härrör från ursprunget. Utan Amr finns det ingen förståelse för vår fiqh. Puritanism måste refuseras. För det andra, studiet av fiqh måste inkludera en målmedvetenhet, att saker sätts i bruk, något bara en amir kan utföra. För att sammanfatta, islam kräver ledarskap, och utan detta kommer vår fiqh att vara handikappad.

Ledarens roll

För det första, ledaren är obligatorisk. Det finns inget alternativ. Ledaren måste också ges utrymme att verkligen leda sin kommunitet. Ledaren kan ha sitt rådslag men är inte ålagd att följa det. Det är amiren som sammanställer rådslaget och styr över dem. Men på längre sikt, även umman behöver sin ledare. Denne ledare kan inte trollas fram med en titel och en tron, för hans attributer skall visa vem han är, och det som visar om han är en sann ledare eller ej är bara genom en oomtvistlig och obestridlig sak: Att han leder oss till seger. Denna nödvändiga attribut kan inte gömmas. Hans tecken kommer vara tydligt manifesterade. Muslimernas enhet kommer vara frukten av segern. Han är medlet till enhet. Denna yttre manifestation av hans ledarskap är något som påvisar hans inre tillstånd och som gör att han kan se det ingen annan kan se. Hans unika karaktär är att förenkla det andra finner svårt att genomföra. En sådan ledare kan se fiendens svagheter när alla andra bara ser fiendens överväldigande styrka.

Vår ledare kommer hysa en annorlunda mentalitet än den vi ser som normativ idag. Han kommer inte vara en av de muslimer som lider av vad man på franska kallar ressentiment (förbittring och agg), de muslimer som rättfärdigar och hävdar sin egen godhet på grund av förtryckarens ondska. Denna mentalitet är en väsentlig del av 1900-talets reformistiska islams ikonografi. Bara se på alla dessa tidningar som uppvisar blödande människor, dräpta eller döende, och där muslimerna alltid får spela offerrollen. Ledaren kommer att anlända med en ny mentalitet som inte är en reaktion på en action, utan snarare självsäker och dynamisk och som bäst beskrivs genom Nietzsches välkända uttryck ”det skrattande lejonet”. Ledaren försöker inte blidka människorna i denna jordiska sfär utan strävar bara efter att behaga Allah och han kommer således inte vara en populist, utan en man av djup kontemplation med en ren och komplett ’ibadah. Allah säger i surat Al-An’am:

Om du vill göra flertalet av jordens invånare till viljes, kommer de att leda dig bort från Guds väg. De går bara efter lösa antaganden och gissar än det ena, än det andra.
(Qur’an, 6: 117)

Hadra med Shaykh Dr Abdalqadir i Cape Town

Hadra med Shaykh Dr Abdalqadir i Cape Town

Dunya kommer att tjäna honom, och inte tvärtom. Dunya måste tjäna honom eftersom han inte tillhör henne. En sådan man kommer sannolikt kunna bevittnas i hadrans vildhet under en nattlig sama’a än i OICs konferenslokaler, eftersom det är i dhikr han finner trösten i att överge sitt ego för att sedan kunna återvända ännu mer redo att leda muslimerna. Ledaren kommer upptäcka sann fiqh genom hans egen förmåga att leda eftersom han kommer att finna de medel alla andra sökt efter. Att utläsa dessa karaktärsdrag i honom kommer avslöja vår egen självinsikt men också att vi lär känna fienden som fram tills nu tycks ha sluppit undan. Ledaren kommer visa oss hur enkelt det är. Denna enkelhet är själva vägen som kommer leda oss till seger.

Formandet av ledaren

Vi är inte folk som sitter och väntar på ledarens ankomst, så som vi inte heller väntar på al-Mahdi eller al-Masîh. Vårt uppdrag är att skapa en miljö där ledaren kan uppstå. För vi måste minnas, trots allt, att vi får precis den ledare – eller bristen på ledare – som vi själva förtjänar. Vi måste själva göra oss förtjänta av en god ledare. Vi borde sluta dyrka dessa politiska och ekonomiska institutioner som framstått genom 1900-talets reformer. Vi borde i våra led överge illusionen om att reformerna leder till enhet eftersom reformerna är det som orsakat vårt misslyckande. Vi borde uppmuntra ledarskap i våra egna led genom att acceptera auktoriteten hos dem bland oss som har kapacitet samla kommuniteten att etablera Islams fard som baserar sig på Allahs befallning, speciellt det som berör zakat och salah. Jumu’ah måste bli ledarens röst, inte nyutexaminerade präster som predikar om individuell moral. En ledare ska styra moskén och alla moskékommittéer måste avskaffas.

Sedan måste vi gå ytterligare ett steg. Vi måste rita om vår världskarta. Vi måste tvinga oss själva att se att Allah skänkt oss alla medel som leder till framgång. Och den som förnekar detta måste artigt bli inbjudna till att dunka deras huvuden mot väggen så att de förstår. Det är inte en rationell strid vi står inför, utan en mer ursprunglig batalj i vilken innebörden av varje logisk grund är ifrågasatt. Pragmatism måste uteslutas som en formula gällande beslutsfattande, och måste bytas ut mot en högre strategisk vision vars mål går bortom oss själva. I denna batalj i meningarnas sfär är tasawwufs verktyg absolut nödvändiga. Nafsens utplånande i hadran måste översättas till att betyda utplåningen av vår världsliga oro inför det vi möter i världen; en ickejordisk värld i vilken Allahs närvaro är vår vägledning. Människor som har dessa kvaliteter fruktar inte världen eftersom den kvittar för dem. De fruktar Allah, och det är bland sådana människor som ledaren kommer uppstå. De är de enda som kommer kunna ändra spelreglerna och nå insikt om vad andra är förblindade inför: Att hela skapelsen, gott och ont, står till vårt förfogande och vår fördel. Ja, hela världen står till vår tjänst. Inte bara muslimernas brinnande engagemang i ‘ibadah, men också kapitalismen. Kapitalismen kan ses som ett problem, men för den insiktsfulle ledaren kommer den bara ses som en välsignelse. Hur? För vi vet ju att kaptalismen är falsk. Men när du ser din motståndare göra ett oklokt drag i ett parti schack så kommer du inte motsätta dig hans felsteg utan snarare uppmuntra honom till det. Du, å andra sidan, kommer inte följa den dåliga strategin, utan istället definiera din egen strategi. Det är därför lika dåraktigt att motsätta sig kapitalismen som det är att försvara den. Vi måste spela vårt eget spel. När de intalar oss att papperspengar har sant värde och att guld är värdelöst så borde vi säga till dem: ”Ja, fantastiskt, ni kan få allt papper, men vi primitiva och antika folk behåller vårt guld”. Det har aldrig under hela historiens gång varit lättare för muslimerna att erövra kuffârs rikedomar, eftersom de tror på fantasier. De tror på sina egna lögner.

Kapitalism som en möjlighet

Det är fundamentalt att förstå sig på kapitalismen eftersom det blivit kufrs största religion. Det kvittar vilken religion du följer eftersom kapitalism är allrådande mu’amalat för oss alla, samma banksystem, samma pengasystem, samma kreditkort, ränta, avbetalningar och räkenskaper. Vad detta betyder är att religion så som vi traditionellt förstår det omformats till en form av personligt val och personlig moral som inte har något att göra med de sociala och ekonomiska processerna (dessa processer tillhör uteslutande kapitalismen). Ytterligare har försöket att samlänka religion med politik och ekonomi setts som ett tecken på intolerans (Tolerans är den nya kapitalismens moral). Således är du berättigad att ifrågasätta Gud, men du är inte berättigad att ifrågasätta momsen, räntesystemet eller statlig beskattning. Föreställ dig bara scenariot: Du promenerar in på din bank och när bankiren frågar dig om din räntebetalning på din låns avbetalning så säger du ”Jag är ledsen men jag vill inte betala dig, jag har blivit en agnostiker gällande ränta”. Nej, de kommer inte visa tolerans inför din trosövertygelse, just eftersom deras system är normativ ortodoxi och är förbjuden att ifrågasätta. Religion kan man å andra sidan fritt ifrågasätta eftersom det är ett personligt ställningstagande enligt dem. När du nått insikt om att kapitalism blivit normativ mu’amalat i dagens sämhälle; förstår du att uttalandet ”Ad-Deen mu’amalat” betyder att kapitalism är dagens religion.

Dollarkrisen

Ändock, kapitalismen är ett falsarium. Kapitalismen står inför vad som oomtvistligt kommer vara den största finanskrisen i historien. Denna kris, som redan är namngiven ”Dollarkrisen” kommer vara av yttersta signifikans för omformandet av världen i enlighet med idén om Världsstaten (denna plan är redan på väg att realiseras).

Denna kris kommer vara så betydande att det är obligatoriskt för oss att förstå den. Orsaken kommer vara riba. Att ocker är haram kommer än en gång bli manifest när denna kris visar sitt ansikte, och vi har sett det förut under andra finanskriser men den kommande kommer vara den största. Väsentligen, denna kris är orsakad av att på tok för många dollar existerar. Bara i det härledda finner vi en bubbla på 160 biljoner US dollar och detta representerar 40 gånger mer än hela världens all handel (vars värde är 4 biljoner US dollar), dvs 40 gånger mer än allt som köps och säljs globalt under loppet av ett år. Problemet är att denna dollarbubbla dubbleras vartannat år. Så det kommer att växa långt över 40, 80, 160 gånger världshandeln ända fram tills det, rent matematiskt, kommer explodera. Det andra problemet är att bubblan inte kan hindras från att växa. Därför är krisen oundviklig. När det sker är okänt. Det enda vi vet är att varje dag som passerar kommer göra krisen desto värre.

Så vad kan vi själva göra innan denna betydande kris? Det logiska svaret är att förbereda sig innan krisens ankomst genom att sätta i praxis bruket av det enda som behåller sitt värde i alla kriser: Guld. Att sträva efter att äga detta egenvärde, det vill säga mineralproduktionen, i detta läge kommer försäkra oss ett oerhört verktyg efter att krisen anlänt. Denna position inbegriper att byta ut guldet i utbyte mot dagens papperspengar, eller ännu bättre att byta ut en lånad dollar mot framtida guld. Vad är framtida guld? Guldminor, eller att för dagens låga priser köpa den framtida produktionen från minorna 20 eller 25 år framåt. Denna position kommer vara oss till gagn på två sätt när krisen kommer: För det första räddar det oss från dollars undflyende värde, och för det andra räddar det oss från det framtida prissättningen av guld. En stark position gällande guldminorna kommer inte bara att försäkra oss att överleva krisen men kommer också skänka oss en stark position att stöpa nya guld- och silvermynt. Oavsett vad guldpriset blir så kommer vi då ha vår egen källa.

Den andra beståndsdelen i denna krisstrategi kommer uppenbarligen att vara “att göra så att guld fungerar som pengar”. Detta ändamål medför: För det första, stöpningen av själva valutan och etablerandet av betalningssystem som baserar sig på ädelmetaller, som t ex det nuvarande e-dinar systemet; För det andra, att dra upp arkitekturen för hur en guldekonomi fungerar vilket innebär det vi kallar ”infrastructure of Islamic Trading”. Nyckeln i denna infrastruktur är upprättandet av islamiska öppna marknader som gör det möjligt för oss att ackumulera ny rikedom baserat på handel. Vi måste minnas den profetiska hadithen från Rasulullah, sallallahu ´alayhi wa sallam:

“Nio tiondelar av rizq (försörjning) kommer från handel”.

Vi har inte råd att leva utan handel så som det ser ut idag. Det som the World Trade Organisation kallar för handel är egentligen inte handel utan bara monopolistisk distribution. Sann handel kan bara existera på islamiska öppna marknader. Denna sakfråga har vi undersökt i detalj och det mesta av det finns tillhanda i skriftlig form från Murabitun media. Nätverket som består av öppna marknader kommer tillåta oss att återuppväcka karavanerna, våra gillen och skrån, och våra halal-former av finansiering (qirad). Resultatet är formuleringen av ett sant alternative till kapitalismen, baserat på ayan:

”Allah har tillåtit handel men Han har förbjudit ocker”
(Qur’an, 2: 274)

Handel är alternativet till kapitalismen. Stegen för att skapa en handelsintrastruktur har redan startat och program under min ledning har redan iscensatts beträffande valutan och etableringen av intrastrukturen. Detta vårt initiativ är det enda initiativ jag själv känner till i frågan om hur muslimerna ska handskas med finanskrisen. Vår strategi strävar efter att återuppväcka muslimernas mu’amalat som ignorerats och begravts under kapitalistiska sedvänjor i över 100 år. Återuppbyggnaden av muslimernas mu’amalat kommer i sig själv leda till att nya dörrar öppnas och nya horisonter upptäcks som alla leder till det slutgiltiga målet: Återupprättelsen av Kalifatet. Murabituns initiativ representerar slutet på den reformation som pågått under de sista 100 åren och födseln av en ny kraft, en återgång till Medinas Islam, baserat på den medinska modellen och med medinska värderingar. Det är detta vi menar när vi talar om ’amal ahl ul-Madinah, som är en av nyckelelementen i Murabituns agenda.

Problemet vi står inför idag är inte ett problem om fiqh, men är ett problem som handlar om den reformistiska värdegrunden som tvingat oss att tvångsmässigt imitera kuffâr. Dessa reformistideal som ligger bakom denna trend, dvs att om kuffâr har banker så lär oss dessa modernister att vår fiqh egentligen tillåter islamiska banker; om kuffâr har aktiebörsen så sätter sig dessa missledda reformatörer ner och försöker skapa en ny islamisk aktiebörs med deras tolkning av fiqh. Samma sak gäller islamiska konstitutioner, islamiska kreditkort, islamiska parlament, islamiska mänskliga rättigheter och så vidare. Alla dessa reformatörer och deras idéer tillhör det förflutna. Till dem som gör haram halal vill vi bara påminna om vad Allah säger i surat al-Nahl.

Låt därför ingen osanning komma över era läppar då ni talar om dessa ting och kallar det ena lovligt och det andra förbjudet, så att ni lögnaktigt påbördar Gud era egna idéer. Det kommer inte att gå dem väl i händer som lögnaktigt påbördar Gud vad de själva finner på. Deras glädje skall vara en kort tid och ett plågsamt straff väntar dem!
(Qur’an, 16: 116)

Dessa muslimer har misslett muslimerna i över hundra år alltsedan Muhammad Abduh. Deras tid är förbi. Nu är tiden inne att forma en ny ledare som kommer tolka vår fiqh med segerns filter och som kommer avslöja för oss det som egentligen är självklart om än dolt för många, den riktiga islamiska modellen som inte baserar sig på att kopiera kuffâr utan som är grundat på vår egen inneboende order. Dinar, Dirham, Souq, Karavaner, Qirad, Waqf, Gillen, Amr, Kalifat. Dessa är de nygamla erövringsverktyg som utgör vår mu’amalat. Vår konstruktion och tillväxt baserad på vår mu’amalat kommer sopa bort alla falska ledare som varit 1900-talets förbannelse och som fortfarande gömmer sig här och där. Dessa falska ledare som sagt att vi bara ska vänta på nån som ska komma och rädda dem, al-Mahdi eller vad de nu än säger. De har sagt att tiden inte är inne, att vi inte är redo än, att vår imân är svag, när det egentligen bara är deras imân som är svag. De har glömt att Allah sagt i surat al-Nisa’:

Säg inte till den som hälsar er med fredshälsningen, utan att ha förvissat er om rätta förhållandet: ”Du är inte en av de troende” – i förhoppning om att göra en lättfången vinst.
(Qur’an, 4: 93)

Vår mu’amalat kommer också sopa bort de blinda ledare, som på grund av att de är oförmögna att se segern, skickat ut muslimerna för att kämpa i hopplösa och irrelevanta strider som är dömda att förloras. Det är dessa ledare som sitter bekvämt i sina egna hem och sänder ut deras följare i tusental för att dö självmordsdöden. De maskerar deras misslyckande med dessa självmordsaktioner som en succé och martyrskap för att kunna lura nästkommande skara.

En annan grupp är de falska ledare som är blinda och inte kan se segern. De säger sig ha hemliga krafter. De hävdar om sig själva att de har speciella krafter från den osedda världen och säger: Gå och strid och änglarna kommer hjälpa dig, och om du ifrågasätter deras strategi så svarar de, ”Tror du inte på änglar?”. Vi borde säga till dem, ”Om ni har en armé bestående av änglar, varför behöver ni då oss? Gå och kämpa er egen strid! De borde söka visdom, men istället så tar de en genväg genom att bluffa med falska förespeglingar för sina godtrogna följare. Allah säger i surat al-An’am:

Säg: ”Jag säger inte till er att jag har Guds skatter i min hand eller att jag känner till det som är dolt för människor. Inte heller säger jag till er: ’Se, jag är en ängel.’ Allt jag gör är att följa det som uppenbaras för mig.” Säg: ”Kan den blinde jämställas med den seende? – Skall ni inte tänka över detta?”
(Qur’an, 6: 51)

Slutligen, ett sista ord. Nyckeln till vår framgång består inte i att betrakta världen. Det kvittar vilken stor prövning Allah placerar framför oss, vårt fokus måste förbli vår ‘ibadah. Vår ’ibadah är vår styrka och vår vägledning. I vår dyrkan kan vi retirera oändligt och gå djupare och djupare för att erhålla den mening vi behöver. Vår ’ibadah är det väsentliga, och det är detta som är det viktigaste för ledaren. Allah säger i surat al-Fath:

Vi har öppnat vägen för dig till en klar seger. Gud vill förlåta dig de synder som du har begått och dem som du kan komma att begå, och skänka dig Sin välsignelse i fullt mått och leda dig på en rak väg; och Han vill ge dig vissheten att du har Hans mäktiga stöd.
(Qur’an, 48: 1-3)

-Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar