Praxis bland Medinas folk – ett utifrånperspektiv

november 9, 2012 Ingen kommentar »
Praxis bland Medinas folk – ett utifrånperspektiv

Praxis bland Medinas folk (’Amal Ahl al-Madinah)

 

av Shaykh Muhammad Abu Zahra (1898–1974), en av Egyptens intellektuella traditionella lärde inom islamisk rätt. Shaykh Abu Zahra utbildades på Ahmadi madrasan, och madrasa al-Qada al-Shari’ och Dar ul-‘ulam. Han undervisade på al-Azhars teologiska fakultet och var professor i islamisk rättslära vid Kairo universitetet. Han är författare till över fyrtio verk. Här nedan förklarar han den malikitiska metoden sett från ett utifrånperspektiv:

Malik, må Allah vara nöjd med honom, ansåg att Medinas folks praxis utgjorde ett legalt bevis på vilket han baserade sina fatwas. Det är därför han ofta sade, efter att ha nämnt traditionen och hadithen ”så som vi är överens om hur man gör bland oss”. Ibland, när ingen text eller annan auktoritet fanns, så använde Malik praxisen bland Medinas folk som ett bevis som han förlitade sig på i absolut mening. Hans brev till al-Layth ibn Sa’d visar till vilken grad Malik förlitade sig på detta och hur han kritiserade de som följde något annat än praxisen bland Medinas folk.

Malik skrev:

“Jag har blivit informerad om att du ger fatwas som motstrider det som vi praktiserar i vår kommunitet och i vår stad. Du är en Imam och har en position och är viktig för ditt folk i din stad och de behöver dig och förlitar sig på det som du ger dem. Därför borde du frukta för dig själv och följa det som du hoppas ska skänka dig frälsning. Allah den Allsmäktige säger i Sin mäktiga Bok, ” Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och de första hjälparna” (9:100). Allah den Allsmäktige säger vidare, ”Så ge glada nyheter till Mina slavar, de som lyssnar uppmärksamt på vad som sags och som följer det bästa av det” (39:18). Det är viktigt att följa Medinas folk där Qur’anen uppenbarades.”

Malik säger tydligt att Medinas folks praxis inte kan bestridas och att folk skall följa det. Efter det förtydligar han bevisen som fick honom att följa denna väg:

“Roten i detta bevis är att Qur’anen innehåller lagar och Islams fiqh uppenbarades här och dess folk var de första som ålades detta och sattes under befallningarna och förbuden och de som svarade på Allahs kall om vad Han befallde och som etablerade religionens stöttepelare. Efter Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, levde de som bäst följde honom, Abu Bakr, ’Umar och sedan ’Uthman. De implementerade hans sunnah efter att ha undersökt och studerat den när den fortfarande var färsk. Sedan efter dem kom efterträdarna som följde denna väg och dessa sunan”.

Medina ärvde kunskapen om Sunnah och Islams fiqh på efterträdarnas tid och de som kom efter dem. Det är under denna epok Malik betraktade denna praxis. Saken var klar och tydlig där och de agerade i enlighet med den och ingen tilläts bestrida den på grund av detta arv som låg i deras hand som ingen annan än dem kan kopiera eller hävda sig äga.

Detta är Maliks bevis när han använder sig av Medinas folks praxis som bevis och i vissa fall höjer han Medinas folks praxis ovan enstaka hadither av samma anledning. Det var den välkända åsikten som man praktiserade i Medina i den välkända nedärvda sunnah och denna välkända sunnah är starkare än enstaka hadither.

Det är tydligt att Malik inte var den första personen som använde Medinas folks praxis som ett auktoritativt bevis. Maliks egen shaykh, Rabi’a, sade om denna metod: ”En tusen som berättar från ett tusen är bättre än en som berättar från en annan”. Malik sade, ”Kunskapsmännen bland efterföljarna citerade hadither som nått dem från andra och de sade, ”Vi är inte okunniga om detta, men den allmänna praxisen här är annorlunda”.

Malik sade också:

”Jag såg Muhammad ibn Abi Bakr ibn ’Amr ibn Hazm som var en domare. Hans bror ’Abdallah var kunnig om många hadither och var en sannfärdig man. När Muhammad gav ett domslut och det fanns en hadith som gick emot domslutet, så hörde jag ’Abdallah kritisera honom med orden ”Finns det inte en hadith som säger så och så? Han svarade ’Ja’. ”Vad är det då för fel på dig? Varför dömer du inte i enlighet med den?”, frågade hans bror. ”Men hur ställer sig folket till detta?”, svarade Muhammad, och han menade ’Vad är Madinas konsensus i denna praxis?’. Han menade att praxisen vägde tyngre än hadithen i detta fall”. (Madarik, sid 38).

Så vi kan se att Malik, må Allah vara nöjd med honom, inte uppfann denna metod. Snarare färdades han på en redan upptrampad stig som vandrats av Tabi’în och kunskapsmännen före honom. Han blev emellertid den som blev känd för detta, på grund av det stora antal fatwas han tillfrågades om och eftersom hans svar gick emot hadith som han själv återberättade och väl kände till. Han blev den mest välkände bland de som accepterade Madinas folks praxis som en auktoritativ källa så att själva metoden tillskrevs honom, men sanningen är att han bara följde det som redan fanns, och han var inte dess uppfinnare.

Vi ser att uttalandena som återberättas från honom eller i de brev som Malik själv skrev att han ansåg att det som kunskapsmännen i kommuniteten i Medina praktiserade var ett bevis som måste accepteras utav de orsaker som vi nämnt ovan, och om en enstaka hadith gick emot praxisen i Medina så avvisade han hadithen och applicerade istället deras kunskap eftersom deras kunskap var ett arv som ärvts från Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, genom en säkrare kedja och mer sann överföring. De exempel som ärvts från Malik förmedlar vidare från folket i Medina och deras praxis det som inte kan ärvas annat än genom tillit, så som adhan, storleken på Profetens mudd och andra sådana saker. Inkluderat i denna praxis bland Medinas folk är det som härletts från ijtihad vars metod är hur man dömde mellan människor där.

Det är uppenbart att malikiterna efter Malik inte var överens i denna generalisering, utan istället särskiljde mellan Maliks metod att återberätta den kunskap han ärvt och den kunskap som bestod av hans egen ijtihad och härledning. Deras böcker säger att Maliks åsikt var att den medinska praxisen bestod av det vars metod är den kunskap som ärvts med tillit.

Al-Qarafi sade:

”Malik ansåg att Medinas folks konsensus var auktoritativt och bestod av tillit till skillnad från annat. Detta visas genom Profetens ord: ’Medina filtrerar bort folk så som smeden vars blåsbälg filtrerar bort slagg från järnet’.

Udda felaktigheter är slaggprodukter och måste filtreras bort. Deras meningsskiljaktigheter återberättades från deras förfäder och från deras fäder till deras söner, och hadither innehåller en viss osäkerhet men att man antar att de är sanna. Några av Följeslagarna sade att Medinas konsensus var absolut auktoritativt och att detta uppvisades i deras levda praxis och inte i återberättelser och det som de verbalt återgav. Det första beviset indikerar denna generalisering snarare än den andra. De lutade sig på Profetens ord, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, när han sade: ‘Min kommunitet kommer inte att enas om felaktigheter’. Det förstås från detta att några ur kommuniteten kan ha fel och Medinas folk är en del av denna kommunitet. Svaret på detta är att det som framläggs av en positiv hadith är starkare än det som förstås från en negativ hadith”. (Tanqih, sid 146)

Vi härleder från detta att Malik såg Medinas folks konsensus som auktoritativt som han förlitade sig på, medan några av Maliks efterföljare sade att han ansåg att deras konsensus var ett absolut bevis, vilket också är den bokstavliga betydelsen av Maliks egna ord. Sedan har vi hadith-beviset som används av de som ser Medinas folks konsensus som absolut auktoritativt, nämligen: “Medina filtrerar bort folk så som smeden vars blåsbälg filtrerar bort slagg från järnet’. Dessa ord förmedlar att allt slagg fördrivs, och slagget är udda felaktigheter och således är Medinas folk fritt från felaktigheter. Det bevis som används av de som särskiljer mellan den praxis som gått i arv och det som var deras ijtihad, är att det som förmedlats och gått i arv är mutawatir och det som var deras ijtihad kan vara fel eller rätt.  Missbedömning i ijtihad är möjligt, men inte för hela kommuniteten. Men det är möjligt att vissa enskilda personer kan ha bedömt fel. Det härleds från hans ord: ”Min kommunitet kommer inte att enas i felaktigheter”. Al-Qarafi föredrog åsikten som säger att Medinas folks praxis är ett auktoritativt bevis baserat på hadithen om att Medina filterer bort slagg, medan andra förlitar sig på hadithen, ”Min kommunitet kommer inte enas om felaktigheter”, och när orden och själva betydelsen av hadithen ligger i konflikt så är man överens om att orden föredras. Det tycks som om den första delen av Madinas folks konsensus, som utgörs av det som förts vidare med tillit, måste tas som bindande när det råder konsensus bland de Medinas lärde eftersom det är en masstraderad mutawatir-kedja, om inte välkänd och uttömmande. Qadi ’Iyad förtydligar detta med orden:

”Medinas folks konsensus delas in i två typer, en som återberättats, och denna kategori består i sin tur av fyra underkategorier: 1] Det som återberättats från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med ord, så som adhan, iqamah och att inte yttra basmalan högt i bönen. De återberättade om dessa saker genom att citera hans ord. 2] Hans handlingar, så som hur han bad, antalet rak’at, dess nedfallningar och liknande. Detta berör det han såg bland dem och inte korrigerade eller när hans ogillande inte återberättats. 3] Återberättelserna om hur han lämnade en praxis som han såg bland människorna, och domar som han inte fastlade som plikter för dem även om de var välkända bland folket så som att man inte tog zakat på grönsaker även om han visste att det fanns mycket av dem. Dessa typer av konsensus i dessa aspekter är ett bevis som måste accepteras, och alla återberättelser I form av enstaka hadither eller analogi som motstrider detta måste överges eftersom Medinas återberättelser är verifierade och välkända och måste ses som definitiv kunskap som inte kan förbises när andra sannolika bevis läggs fram. Detta är vad Abu Yusuf och andra motståndare som debatterade med Malik och andra från Medinas folk refererade till i fråga om awqaf, mudd och sa’a fram tills han själv bevittnade det som ärvts och verifierade det. Det är inte tillåtet för en rättvis person att debattera emot sådana bevis, och det är detta som Malik ärvde från våra shuyukh och det finns inga meningsskiljaktigheter om denna metods validitet och det ses som bevis bland de intelligenta människorna. Malik mötte motstånd beträffande dessa frågor från folk utanför Medina som inte nåtts av detta arv. Det finns inga meningsskiljaktigheter i detta. As-Sayrafi och andra från Imam ash-Shafi’is efterföljare instämde i detta, så som al-Ahmadi återberättat från honom. Några av shafi’iterna gick emot detta utav obstinat envishet (Madarik)”.

Saken är, även om malikiterna är välkända för detta perspektiv, så delas detta synsätt med andra som även de följer dem i det, och vi måste undersöka deras åsikter. Den förste bland dem var ash-Shafi’i själv. Han högaktade deras konsensus när de var eniga om något eftersom de aldrig var eniga om något felaktigt. Meningsskiljaktigheten mellan honom och hans shaykh Malik och malikiterna berörde en sak: validiteten hos dem som hävdade att det fanns enstämmighet. Hans invändning mot detta berörde bara själva påståendet i sig själv.

Vi finner i I’lam al-Muwaqqi’in att Ibn al-Qayyim delar upp Medinas folks praxis i tre kategorier: den första är shari’ahs vidareförmedling som kommer direkt från Profeten, den andra är vidareförmedlingen som skett genom handling (‘amal), och den tredje är det som vidareförmedlats från dem om olika platser, individer och hur man skall betrakta olika sakfrågor.

Den första kategorin är när shari’ah förmedlats direkt. Det är vad Qadi ’Iyad nämner i sina exempel. Den andra kategorin är det kontinuerliga arvet av en viss praxis, så som hur man ser på waqf, adhan från upphöjda platser, att upprepa dess fraser och att iqamas fraser bara sägs en gång.

Gällande arvet som förmedlats om olika platser och individer, så som folket i Medinas vidareförmedling av sa’a och mudd eller al-minbars position eller hur man utför bönen, hur man specificerar al-Rawda, al-Baqi och en musalla. Detta är ett arv, precis som handlingarnas platser är det, så som Safa och Marwa och Mina, områdena Jamrat och Muzdalifa, ’Arafa och de platser man klär sig i ihram som Dhu’l-Hulayfa och andra platser. Efter att han nämnt och beskrivit dessa kategorier så nämner Ibn al-Qayyim att detta arv respekteras och används som bevis. Han sade:

”Denna vidareförmedling och handling ses som ett bevis som måste följas och som en sunnah som gladeligen accepteras. När en lärd man erhåller detta blir han nöjd och hans själ finner ro med det (I’lam)”.

Det är klart och tydligt från Imam Maliks ord att han accepterade folket i Medinas och deras konsensus när källan för deras vidareförmedling inte kan kritiseras. Sannerligen, de lärde accepterar det, det är en mutawatir-vidareförmedling. Så detta refuseras inte till förmån för en enstaka hadith eller en analogi, så som vi förklarar. Gällande den praxis som fanns i Medina vars källa är härledning så skiljer sig återberättelserna från Malik. Vissa malikiter uttrycker tre åsikter om detta:

1.] Det ses inte som ett auktoritativt bevis alls. Beviset ligger i Medinafolkets konsensus när det ärvts ned och ingen ijtihad föredras framför en annan. Detta är Abu Bakr al-Abharis åsikt. Han och andra som antog denna position sade att det var Maliks åsikt eller en av hans trofasta elevers åsikt, men detta är långt ifrån Maliki-skolans generella åsikt. Vi talade om denna åsikt när vi citerade al-Qarafi.

2.] Det ses inte som ett auktoritativt bevis i sig själv, men Medinafolkets ijtihad ses som bättre än andras ijtihad, och vissa malikiter och vissa shafi’iter accepterar detta.

3.] Medinafolkets konsensus och även deras ijtihad ses som ett auktoritativt bevis. Detta är det som följs av vissa malikiter. De säger att detta var Maliks egentliga åsikt och hans brev som skrevs till al-Layth indikerar att detta är den metodik som följs av de som antar denna position, och de flesta av Maliks efterföljare i Maghrib accepterar detta och följer denna metod. Vi kommer förklara al-Qarafis kontext vilket indikerar att detta föredras eller i varje fall att man inte kan betrakta detta som en svag position.

Detta är Medinafolkets praxis och styrkan i beviset i deras vidareförmedling av deras ijtihad, och det finns inga meningsskiljaktigheter bland malikiterna att deras praxis ses som ett auktoritativt bevis. Sannerligen delar de detta perspektiv även med andra. När det berör Medinafolkets lärdes ijtihad, så finns det olika åsikter. De flesta malikiterna anser att deras ijtihad är ett auktoritativt bevis så som al-Qarafi nämner.

Vi har inte diskuterat detaljerna i sakfrågan om när Medinafolkets praxis står i konflikt med en enstaka hadith. När Medinafolkets praxis är nedärvt så föredras detta framför enstaka hadither eftersom deras praxis är mutawatir och en enstaka hadith kan inte ställas emot mutawatir eftersom hadithen är sannolik medan mutawatir är definitiv. Detta är malikiterna eniga om.

När Medinafolkets praxis baserar sig på deras ijtihad så kan man lämpligen följa hadithen enligt de flesta malikiter även om vissa av dem säger att konsensus kan nås genom ijtihad och att Medinas konsensus, oavsett dess ursprung, är ett starkare bevis som försvagar den enstaka hadithen. Emellertid måste detta undersökas och vi erkänner att det är möjligt att konsensus kan föras vidare även om dess bas är analogisk eftersom det är ett kännetecknen för alla motsägelser och alla olika åsikter. Så alla åsikter är en åsikt utan en text, något som kan undersökas och betvivlas. Om vi säger att ett konsensus bland Medinas jurister, som är härlett ur deras åsikt, att detta väger tyngre än en text så frågar vi hur denna härledning som härstammar från en okänd källa kan föredras framför en text? Denna åsikt, även om det rör sig om ett konsensus i kommuniteten väger inte tyngre än en klar tradition. Det föreligger en skillnad mellan ett konsensus vars ursprung är osäkert och ett konsensus som berör det som ärvts ned och traderats vidare. Det första är logiskt sett liknande. Om det existerar en tawatur-tradering så väger det tyngre än en enstaka rapport som bara är sannolik. Denna skillnad beskrivs när det finns två typer av konsensus från Medinas folk när deras arv går emot en hadith. Ibn al-Qayyim säger:

“Det är känt att praxisen i Medina efter de rättledda kalifernas tid och efter följeslagarnas tid var i enlighet med Medinas muftis, amirer och marknadsinspektörer. Det vanliga folket motsatte sig inte de lärde. När en mufti gav en fatwa om en sakfråga så implementerade guvernören och marknadsinspektören detta och det tog sig form som levd praxis. Detta tas inte i beaktande om det skulle motsätta sig sunan. Om det inte direkt är Allahs Sändebuds praxis, må Allah välsigna och skänka honom frid, eller hans kalifers eller följeslagares praxis så säger vi (Hanâbila) inte att det är sunnah. Så att det ena inte förväxlas med det andra. Vi (Hanâbila) är starkast i att förlita oss på sunnah, och när det finns en annan praxis som går emot sunnah så är vi starkast i att lämna den, och framgång är bara från Allah. Rabi’a ibn Abi ’Abdu’r-Rahman brukade ge fatwa och marknadsinspektören Sulayman ibn Bilal implementerade hans fatawa och det vanliga folket agera i enlighet med både fatwa och dess implementering, och praxisen i staden eller regionen där enbart Imam Maliks uttalande och position och hans fatwa följs och de tillåter inte någon handling där från någon annan av Islams imamer. Om någon går emot Malik, så är de hårda i att motsätta sig honom (I’lam)”.

Ibn al-Qayyim avslutar sitt uttalande och sin förklaring med att varje medinsk praxis vars ursprung är nedärvt aldrig går emot den sunda sunnah och att varje praxis vars ursprung är ijtihad inte föredras över sunnah från en text. Han säger:

”Det är välkänt att det inte finns någon nedärvt medinsk praxis som går emot sunnah. Men om praxisen är från ijtihad så finns möjligheten att den kan gå emot sunnah (I’lam)”.

Vi förtydligade hur Medinafolkets praxis såg ut enligt Malik, och vi förklarade denna praxis och nämnde positionen och den juridiska metoden och härledningsmetodiken bland malikiterna. Vi förtydligade hur de som motsatte sig denna metodik ändå erkände att de var tvungna att hålla med malikiterna i vissa konsensus som Medinafolket specifikt höll fast vid och som de ärvt. Och vi nämnde att när Medinafolkets praxis var baserat på ijtihad så diskuterades sakfrågan även bland malikiterna och det är tillåtet att undersöka sakfrågan närmare.

Vi måste här poängtera att när Malik använde sig av uttrycket ”detta är vi eniga om i vår stad” och såg Medinas praxis som bevis så använde han sig inte enbart av det som traderats via arv. Han nämnde att det fanns utrymme för andra åsikter. Han godkände andras åsikter men undvek avvikelser så mycket som möjligt och hans egen åsikt som vi kan uttyda i brevet till al-Layth vittnar om hur han såg på praxisen som auktoritativt. Al-Layths svar vittnar om att det dock fanns vissa sakfrågor där det fanns utrymme för andra åsikter. Men gav Malik företräde till Medinafolkets konsensus när det gick emot en enstaka hadith? Vi vet ju att han analyserade haditherna med största möjliga djup för att härleda sunnah från dem och han jämförde haditherna och använde sig av klara principer. Efter hans djupstudier av haditherna i ljuset av vad han såg praktiserades bland sahaba och tabi’un så ansåg han vissa hadither svaga och där har hans metodik och åsikt sin begynnelse eftersom han avskydde det som var gharib (udda) eftersom han såg avvikelser i dem.

***

Addendum:

Ibn Taymiyyah al-Hanbalis perspektiv på

Madinahs ’amal, de ursprungliga Salafs väg.

 

Ibn Taymiyyah sade angående detta i sin välkända bok “Madinas folks skola och sundheten i deras fundamentala principer”:

Pris ske Allah, det är folket i Madinas skola – Profetens stad, Sunnahs hemvist, Hijrans mål, Hjälpens boning. Det var i Madina som Islams sunnah och Hans shari’ah etablerades, det var dit al-Muhajirun och Hans Sändebud emigrerade och det var där som al-Ansar tog sin an tron.

Deras madhhab var sahabas madhhab, tabi’un och de som följde efter tabi’un och det är den sundaste skolan bland alla städer från öst till väst, både i lagens grunder (usûl) och i dess grenar (furû’).

Ibn Taymiyyah säger om de tre första generationerna:

”Dessa tre är de mest framstående generationerna som Profeten beskrev i en sund hadith: ”Den bästa generationen är den som jag sändes till, därefter de som följer på dem, och sedan de som följer på dem”. (Återberättat av Imran ibn Husayn i Sahih Muslim, sahabas dygder kapitel 52 hadith nr 2535)

Ibn Taymiyyah fortsätter:

Gällande de tre haditherna som återfinns i båda Sahih-böckerna så som det återberättats från Ibn Mas’ûd att han hörde Allahs Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam, säga: ”De bästa i min kommunitet är de som följer mig, sedan de som följer dem”.

I Sahih Muslim att Â’isha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”En man frågade Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, om vilket folk som var bäst varpå han sade: ”Den generation till vilken jag sändes, sedan den andra, därefter den tredje”.

Ibn Taymiyyah fortsätter:

”Gällande de generationer som Allahs Sändebud, sallallahu ´alayhi wa sallam, prisat så var folket i Madinah och deras madhhab den sundaste av alla skolor från alla städerna. De följde i Allahs Sändebuds, sallallahu ´alayhi wa sallam, fotspår mer än någon annan stad. Folket i de andra städerna hade mindre kunskap om den profetiska sunnan än folket i Madina och de följde den sämre än dem. I Madina behövde de inte härskarnas administration. I andra städer behövde folket de lärde mer än i Madina. Detta beror på att folket i Madina var i mindre behov av andra eftersom de själva kände till det som man måste känna till och följa. Det är av denna anledning som ingen av muslimernas ’ulama var av åsikten att ijma’ (konsensus) i någon annan stad förutom Madina utgjorde ett bevis som måste följas, inte i deras epok eller någon annan epok, varken ijma’ i Mecka, Sham, Iraq eller någon av de andra städerna. De som säger att Abu Hanifa eller någon av hans följeslagare påstått att Kufas konsensus utgör ett bevis som måste följas av alla har ljugit om Abu Hanifa och hans följeslagare. Gällande Madina så har de lärde talat om dess folks ijma’ och det är välkänt från Malik och hans följeslagare att de anser att Madinas ijma’ utgör ett bevis och att de andra imamerna ifrågasätter detta.

Ibn Taymiyyah säger:

”Gällande de tre generationerna, så infördes ingen bid’ah i den profetiska staden Madina under denna tid och inte heller infördes det något i usûl ad-Dîn där så som det skedde i de andra städerna.

***

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar