Att söka tillåten inkomst i dekadensens tidevarv

december 26, 2012 Ingen kommentar »
Att söka tillåten inkomst i dekadensens tidevarv

 Att söka tillåten inkomst i dekadensens tidevarv

besvarat av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

***

Fråga:

Vördade lärare,

Kan du hjälpa oss förstå frågan om procentandelen av en persons inkomst som måste vara halâl för att personen i fråga inte lagligen sett ska betraktas som fâsiq och hur detta i sin tur påverkar maten han äter, kläderna han köper, hans pilgrimsfärd till Makkah, för att hans du’â ska bönhöras, etc, sett utifrån den malikitiska rättstraditionen?

Svar utifrån ett malikitiskt perspektiv:

As-salâmu ´alaykum,

Mitt svar är kort och gott att översätta en passage från Mufîd al-’Ibâd Sawâ’ al-’Âkif fîhi wa al-Bâd av den mauretanske kunskapsmänniskan Ahmad bin al-Bashîr ash-Shinqiti. Detta verk är en otroligt kraftgivande resa, där författaren utgår i en kort och enkel fiqh-text där de fem pelarna och sufismens grunder presenteras och han förkortar och förgrenar sedan denna till att omfatta en myriad av andra vetenskaper och masâ’il. Det som jag översatt här nedan är passagen om att intjäna en halâl-inkomst vilket i sin tur länkar oss med historien om denne Sufi. Jag ber läsaren att vara uppmärksam och fokusera sina sinnen och se hur noggranna våra muslimska föregångare var i frågan att säkra sig en ickebefläckad inkomst, snarare än att han fokuserar på vissa detaljer som realistiskt sett inte tycks kunna praktiseras i sin helhet i vår egen tidsålder så som det profetiska uttalandet varnat oss för; att ingen på denna planet (och allra minst människorna i de urbana miljöerna) kommer kunna räddas från att inhalera ockrets (ribâ) ånga. Sjukdomen i allt detta ligger i besattheten i att söka renhet bara i den mat och dryck som vi konsumerar. En sådan besatthet åsidosätter hela näringskedjan utifrån ett holistiskt perspektiv eftersom hela tillvägagångssättet i hur rikedom intjänas, hur man erhåller sin lön, hur man distribuerar resurser, hur vi konsumerar och hur vi betraktar vårt efterkommande liv har huggits av. Den fälla som muslimerna har fallit i idag, i deras dubbelbottnade tillstånd (vilket slutligen leder till öppen fisq, eftersom fisq indikerar ett uppsplittrat tillstånd) är att de tar en del av Qur’anen och väljer bort en annan del av Boken. Detta är ytterligare bevis för den dominanta judaiseringen i vår tidsålder och hur vår ummah fallit in i en utbredd fariséisk detaljkult. Jag har i texten tillåtit mig själv att tillföra mina egna observationer som jag placerat i parantes.

Den marockanske juristen från Fes, Mayyârah (död 1072 hijri, dvs år 1661 e.v.t) sade:

”En rad olika åsikter har framförts i frågan huruvida det som är fullkomligt halâl ens existerar (på Mayyârahs tid) eller inte [det var en tidsålder av begynnande dekadens, men ändå långt mer hälsosam än vår egen nutida epok, min anm]. Det har hävdats å ena sidan att halâl knappt längre existerar, trots att de som verkligen söker efter halâl verkligen är få. En annan åsikt är att halâl helt försvunnit (…) [det tycks för mig som om bägge tolkningar är rätt, min anm]. Det enda sättet att särskilja halâl från harâm är genom kunskap. Det är inte passande att en människa anstränger sig för mycket för att intjäna sitt levebröd eftersom man bör vara rädd att något av det är besudlat med det förbjudna. Det är obligatoriskt för en mukallaf, den person som är lagligen ansvarig för sina handlingar och ålagd att praktisera Lagens plikter, att överge det som är harâm helt och hållet, utan att han ska särskilja mellan olika typer av harâm, och att han ska söka det som är halâl, dvs det som de lärde från Ahl as-Sunnah anser lagligt, och att han bara ska söka det som utan meningsskiljaktigheter är halâl i hans egen madhhab. I ett scenario där han inte kan intjäna halâl så bör han undersöka sin skolas åsikter för att se om han kan tjäna något halâl genom sin madhhabs syn på vad som är lagligt fast i frågor där det föreligger juridisk oenighet. Om han inte kan göra detta så kan han söka det som är halâl enligt en annan rättsskola. När även detta är omöjligt [detta är realiteten i vår ribâ-indränkta samtid, min anm.] så är det så som al-Qâsim bin Muhammad (ibn Abi Bakr) sade: ”Om hela denna dunya var harâm så skulle vi inte sträcka ut våra händer för att erhålla något levebröd från den”. För den som tjänar sitt levebröd på rent sätt (tayyib) och han vill köpa näringsrik föda med dessa rena pengar så bör han försäkra sig till det yttersta om att det han köper är rent (tayyib) [ = så att både hans intjänande av pengarna och hans spenderande av pengarna är hälsosamt, min anm.]. När han väl ansträngt sig till sitt yttersta så måste han förlita sig på godheten i det som hans själ finner ro med, även om det är omöjligt för honom att veta från vilken källa (halâl eller harâm) som saker härrör från i dess rot. Med detta i åtanke, att nöja sig med att köpa ett bröd från en tvivelaktig källa är bättre än att köpa mjöl från en tvivelaktig källa för att mjölet kan producera ett flertal brödlimpor och att bara köpa en brödlimpa är då mer fördelaktigt än att köpa tvivelaktig vetesäd från vilken man själv vill tjäna pengar.
Besläktat med detta, valmöjligheten att inhandla torkad föda framför färsk föda om man ges en sådan möjlighet är att göra det första.

 ***

Nota bene: 

Al-Hattab sade: ”Om en person inte kan finna en klar och tydlig text i sin egen madhhab som förklarar tillåtligheten i en sakfråga, och om han är oförmögen att finna någon som är kunnig om dessa ting om hur man tolkar de textuella källorna, så är den i det yttre korrekta positionen att personen söker svar på dess tillåtlighet baserat på en annan madhhab eller en annan Imam och sedan agerar i enlighet med det svar han finner i den andra skolan. Personen skall alltså inte bara agera utifrån sin egen okunnighet. Striktheten man finner bland de tidiga kunskapsmännen i sakfrågan om vad som är förbjudet och tvivelaktigt är välkänd för envar som omsorgsfullt läser deras böcker. Det är inte förvånande att al-Ghazâli sade, så som han citeras av as-Sanûsi:

”De goda handlingarna, hos den person som äter föda med tvivelaktighet i Lagen, avvisas och förkastas och räknas inte till hans fördel. Människan kan inte klara sig utan medlen att söka sitt levebröd genom vilket han försörjer sig själv och de som han är förpliktigad att försörja. När han söker sitt levebröd är han inte ursäktad om han agerar utifrån sin egen okunnighet och sina egna begär och det berättigar honom inte att söka det, även om det skulle vara så, att han i sin okunnighet och i följandet av sina egna begär, att han skulle råka finna något lagligt som ’ulamas dom tillåter. Det är annorlunda om han rent faktiskt lutar sig på någon lärd persons åsikt, även om åsikten är svag, för att han befinner sig i trängande nöd och i ett extremt nödläge som då legitimerar hans medvetna val av att praktisera en sådan åsikt. Dygden i att lindra en mu’mins svårigheter är sannerligen en välkänd princip i Islam”.

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar