Varning för en utopisk världsbild

januari 17, 2013 Ingen kommentar »
Varning för en utopisk världsbild

Aktivisten

Aktivisten är inte den som skriker “Vi måste rengöra floden”, men snarare den som håller sig sysselsatt med att rengöra floden. Detta är epoken i vilken folk blandat ihop “vilka de verkligen är” med “de som de inbillar sig vara”.
Om du frågar en muslim, speciellt de som är allra mest aktiva ”Vad anser du om Riba (ocker)?” så kommer de svara dig ”Det är Haram”. Men om du frågar samme person ”Hur har du kämpat mot Riba den senaste veckan, den senaste månaden, det sista året” så kommer du mötas av ett förvånad ansiktsuttryck, och om de är modiga nog så kommer de måhända muttra sorgset ”Ingenting alls”.

Så var vaksamma för vad Proudhon benämnde ”helgrevolutionärer”. Han benämnde dem även som ”de melankoliska revolutionärerna”. Med dagens språk skulle vi kalla dem ”bi-polära revolutionärer”. De hoppar mellan att vara euforiska och att vara jämmerliga, från mani till melankoli. Detta slags folk skriker revolutionära slogans på helgerna, på deras möten och på gatorna, men de återvänder till deras ömkliga jobb på måndagsmorgon. Deras liv handlar om att skylla på andra – det som Nietzsche kallade “slavmentalitet”.

Deras ledare kommer säga ”detta samhälle är ruttet och korrupt”. Nästa vecka försöker de hålla publikens uppmärksamhet genom att höja diskursen till ”detta samhälle är ruttet, korrupt och fördärvligt”. Veckan därefter kommer de säga ”detta samhälle är ruttet, korrupt, fördärvligt och galet”, och så vidare. Detta kommer fortgå ända fram tills de saknar fler adjektiv att använda. Proudhon säger:

”Den sanne revolutionären består av ”hans handling” och inte i hans ”uttrycksform”.

Så jag uppmanar er att bedöma era ledare för ”vad de gör” snarare än ”vad de säger”. Och bedöm er själva i enlighet med vad ni uträttar, och inte för vad ni säger att ni ska uträtta”.

Taqwa med uppriktighet leder er att nå insikt om dessa saker och agera i enlighet med dem.

Och all framgång är från Allah.

 

– ’Umar Vadillo, 2012.

Skriv en kommentar