Två artiklar om den nyintroducerade egalitarismen med förord av Abdussalaam Nordenhök

februari 1, 2013 En kommentar »
Två artiklar om den nyintroducerade egalitarismen med förord av Abdussalaam Nordenhök

Introduktion av Abdussalaam Nordenhök

 


De två artiklar vi ämnar publicera nedan är författade av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani, men de kommer inte till sin fulla rätt utan en introduktionstext som vi för detta ändamål författat. Vår intention med en sådan introduktion är att ge svenska muslimer inblick i den bakomliggande orsak som fått oss att översätta Shaykh Ahmad ‘Alis artiklar.

Såväl Ibn Khaldun som Machiavelli betonade att människan måste förstå sin tid, eftersom den omöjligen kan undgås. Den samtida Shaykh Muhammad al-Qasbi as-Sousi sade därom att ”det är obligatoriskt att förstå vad som händer. Inte att följa det, men att verkligen äga insikt om det.”

Angående rättsvetenskapen understryker de lärda ständigt nödvändigheten av förståelse för den kulturella kontexten, varom bland andra al-Qarafi sade att den som inte förstår sin omgivande kultur är förbjuden att utfärda fatawa. I fatwa-samlingen al-Ihkam, skriver han att:

”Envar som utfärdar en fatwa medan han är ovetandes om ett folks sedvänjor och sedan påtvingar folket det han finner i de klassiska texterna bör ses som en brottsling och hans diplom att utfärda fatawa bör dras in”.

Det är nödvändigt att poängtera Shaykh Ahmad ’Alis bakgrund, sedan han föddes i Jemen av italienska föräldrar och sedermera konverterade till Islam. Därmed äger han insikt i såväl den europeiska kontexten som dess arabiska motsvarighet, i synnerhet sedan han har studerat både Europas filosofiska tradition och vidare arabiska (nahwu, sarf, balaghah och lingvistik = ‘ilm al-lughah eller al-lughawiyyattafsîr, hadith, fiqh, usûl, kalam, sirah, tasawwuf, historia, politik, filosofi, poesi, prosa och litteraturkritik. Det är utifrån den bakgrunden som hans analys av modernitetens förändringar av Islams ursprungliga tradition tar sin början.

Samtida översikt
En avgörande del av samtliga politiska omformanden av människan och den ursprungliga dispositionen, är upphävandet av såväl män som kvinnor. Inom flertalet politiska ideologier sedan den franska revolutionen har dock den inledande fasen skett genom förnekandet av mänsklighetens kvinnliga sida. Angående den ovan nämnda revolutionens arketypiska mönster, skriver Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi att:

at the heart of the rationalist cult is the necessary ‘abolition’ of women. The tactic, the successful tactic of reason was to turn them into citizens, and as such into pseudo-men, or, more precisely, women who would submit to being inside the political system grid. […] Later, subsumed under ‘humans’, they would be allowed into the political discourse.

Samma tendens återfanns även hos exempelvis Mustafa Kemal och ungturkarna, liksom hos de senare motsvarigheterna inom den så kallade islamska världens modernistiska brödraskap. Angående dess följder konstaterar Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi vidare att:

The ills of the Muslim world today are not at all a matter of our political framework. This is the disaster of following the kafir measure of things. Islam demands as its social prerogatives – a set of commercial parameters involving contracts, instruments of exchange, fixed markets (souqs) and trade over sea and land (caravans), alongside strict avoidance of increase in the transaction (riba’).

Likväl kan det konstateras att Islam ytterst sett erfordrar män och kvinnor. Inte de revolutionära idealens “Man” och “Kvinna”, utan levande muminun och muminat i samklang den ursprungliga levnadsväg som förmedlats från generation till generation sedan dess etablering i al-Madina al-Munawwara. Shaykh Dr Abdalqadir understryker även faktumet att:

Half the Deen from Aisha is not a compliment, it is her station as a high expert of Fiqh, treated as such by ‘Umar ibn al-Khattab when Amir al-Mumineen. Aisha, who, at the crisis of the Fitnat al-Kubra, made the correct judgment which saved the Deen, and who was the one beside the Messenger at his end, Allah’s mercy and peace on him.

Det går inte längre att förbise faktumet att den avgörande orsaken till problematiken inom den Islamska umman, vare sig vi benämner dem sociala, politiska, ekonomiska eller religiösa, enbart kan härledas ur dess människor. Därför är det nödvändigt för dess män och kvinnor att stiga upp ur samtidens prokrustessäng, som har omformat dem båda utefter den eskalerande modernitetens mallar och mönster. Den tyske filosofen Nietzsche sade angående kristendomen, som sedan länge har anpassats efter först den romerska och sedan den modernistiska politiken, att ”om Islam föraktar kristendomen, så har den tusenfaldig rätt att göra det; Islam utgår åtminstone från att den har att göra med män…” Underförstått innebär det även att Islam även baseras på erkännandet av kvinnan som kvinna, eftersom de båda kräver varandra för sina förverkliganden och för det omgivande samhällets fortlevnad i samklang med den förmedlade traditionen.

Den omgivande situationen är dock ännu en annan, vilket är ofrånkomligt att se. Den man som karakteriserade föregående tiders mänsklighet har avskaffats, liksom hans kvinnliga motsvarighet. Efter århundraden av världskrig och revolution inom såväl de politiska och ekonomiska som de sociala sfärerna, förändrades inte bara mänskligheten yttre strukturer utan även dess inre. Den ryske författargiganten Lev Tolstoj sade att varje vinst över naturen enbart ökar makten hos de redan mäktiga. Detta var helt i linje med den nya världsordningens avskaffande av den naturliga mannen och kvinnan, vilka ersattes med väljare, arbetstagare och bankkonto-innehavare.

Psykologen Erich Fromm skrev 1956 i Kärlekens konst ”Självfallet har jag inget att invända mot kvinnors likställdhet men…polariseringen mellan könen håller på att försvinna…Män och kvinnor har blivit likadana – istället för likvärdiga motpoler”. 

Vad de en gång revolutionära, men numera vedertagna ideologierna bär gemensamt är ersättandet av människan med rationalistiska arketyper. Samtliga idealistiska ideologier talar om ”Mannen”, ”Kvinnan”, ”Medborgaren” eller ”Människan” med versal, vilket i praktiken innebär att varje levande människa omstöps i idealismens naturfrånvända former. I samtiden kvarstår dock bara det nyfunna tredje könets kategori, ”Människan”, i vilken samtidens människor omstöps enligt de senaste politiska, sociala och ekonomiska nyckerna.

Vad som förbises är dock att utan män och kvinnor finns inga människor och sannerligen ingen ”Människa” i den ständigt pågående revolutionens mening. Inom samtliga historiska kulturer, vartill samtidens ahistoriska epok inte kan inkluderas, har män och kvinnor förståtts utifrån varandras kompletterande naturer. Därom skriver Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi:

 ”Kvinnans verklighet i vidrörandet av blommans kronblad, i att betrakta ljuset som reflekteras på vattenytan, i att höra fåglarna kvittra, detta är i sig själv hennes transcendenta ljusgestalt. Utan den kan mannen inte förstå livet”.

En sådan förståelse återfinns även hos Aristoteles som noterade att människan inte är naturlig av naturen, utan snarare kulturell eller gemenskapslevande av naturen, vilket han uttryckte med orden att människan är ”naturligt politisk.” Innebörden av politisk härleds från ordet polis med betydelsen stad, vilket indikerar samlevnad och gemenskap inom särskilda mönster. Enligt honom uppstår detta utifrån två grundläggande motsatspar i form av man och kvinna, samt mästare och tjänare, vilket senare avser människogemenskapens naturliga skillnader och ofrånkomliga hierarkier. Detta understryker därutöver inte bara män och kvinnors naturligt olika roller, utan även betydelsen av människans inbördes skillnader för samhällens sammanhållning och välgång. Sådana organiskt levande gemenskaper, med naturliga ledare, män och kvinnor, är dock varken någonting nytt eller idealistiskt, utan har genom historien varit den enda tänkbara formen för dess vägledda gemenskaper. Liksom Islams vägledning i övrigt är insikten om detta ingenting nytt som människan inte redan vet, utan enbart en påminnelse om återvändandet till den naturliga dispositionens balans med verkligheten.

Post-revolutionära ideologier som socialism, liberalism och konservatism bygger samtliga på modernitetens avskaffade människor och dess ersättande med ”Människan”, vilket kan betraktas som den fundamentala motsatsen av Nietzsches förståelse av övermänniskans förädling. Men precis som Allahs ord i Quranen lyder ”När de uppmanas att inte skapa oordning på jorden säger de, ’Vi skapar bara bättre ordning’”. (2:11)

En påtaglig del av denna oordning som de ovan nämnda ideologierna och dess etablering av samtidens kapitalistiska världsordning har bringat, är därutöver demokratin eller vad som snarare bör benämnas demokratism. I alla tider före den franska revolutionen förstod människan dess förödande konsekvenser, vilket påpekades redan av de grekiska filosoferna Platon och Aristoteles. När dessa filosofer kritiserade demokratin talade de förvisso om demokrati och inte om den demokrati-ideologi som numera har etablerats, men poängen torde ändock stå klar. Platon sade bland annat att demokrati oundvikligen leder till oligarki, vilket med samtidens globala bankvälde har visat sig synnerligen insiktsfullt. Liksom varje vinst över naturen ökar det nämligen makten hos den redan mäktiga eliten och demokratismen är inget undantag. För dagens människor uppfattas det ändå som ett rättvist och fungerande system, vilket är en av myters avigsidor. Återgår vi till Platon så kritiserade han användandet av myter vid undervisning eftersom människor kan tänkas tro på dem. Angående myten om demokratins rättvisa och förträfflighet har även det inträffat, sedan demokratismen har blivit den enda lösningen, i synnerhet eftersom myten förklarar att dess enda alternativ är tyranniskt envälde.

Om de nämnda samhällskomponenterna
Och i sanning är mänskligheten bestående av dessa två komplementerande komponenter. Det är utifrån denna insikt som hierarkins sammanbrott bör ses. I post-modernismens era hyllas de lägsta och vi finner våra förebilder i mänsklighetens bottenskrap. Den inneboende naturliga dispositionen, fitrah, är pausad i detta interim. Vi befinner oss i en övergångsfas från naturliga parametrar till en oviss relativism som består av ett anarkiskt inre och en robotisk strukturalism i det yttre. Människans iblisi-tendesiösa förvillelse är idag vardagsmat. Vad som åsyftas med metaforen om Iblis är den rebelliska människans tendens att se sig förmer eller på samma nivå som den som Allah givit en maqam, Adam. Att en människa anser sig vara förmer än andra, inte baserat på någon som helst merit utan som något vi nu benämner avatarisk humanism. Användandet av denna ur-metafor och arketyp beskriver klart och tydligt resultatet av de politiska -ismernas frukter, exempelvis socialismen. Denna -ism framdriven av lika mycket avundsjuka som faktisk rättvisekamp har frambringat ur sitt sköte en mutant, född till att bejaka sin egoism. Socialismen var på ett plan menad att upphöja alla till samma nivå, men historiens facit visar oss att mänskligheten kollektivt sänktes till ett nytt lågvattenmärke. Bekvämlighetens etos invaggade således den gestalt vi benämner den moderna människan i tron om att deras bekväma tillvaro var av evig natur. Likt alla icke-islamska etos som intalar människan att hon är en avatar föder denna ism sig likt en orm på sin egen svans. Den är fördömd att implodera. Det cykliska historieperspektivet visar oss dels världens förgänglighet men också dess konstanta rörelsemönster. Människan är i islam hänvisad till denna jordiska sfär för att vara khalifat ul-ard, jordens omvårdare. Islams etos är tjänarskapets budskap. Det är genom tjänarskap vi blir sanna menschen. Fitrah är att följa naturligt starka ledare som de främsta av likar, primus inter pares. I ett organiskt icke-strukturalistiskt och icke-konstlad hierarki finner människan sin plats genom den inre kompass vi är givna.

Flertalet moderna muslimer hävdar att islams styresskick är av demokratisk karaktär. En regering ledd av muslimer, som felande varelser, kan måhända vara demokratisk till sin karaktär, men en regering baserad på Islam kan det inte. Fram till första världskrigets slut levde muslimer överallt under kungar och sultaners styre. Efter första världskriget falnade sulternas och kungarnas makt. Enligt 1900-talets nya perspektiv framstod kungar och sultaner som ”omoderna” och plötsligt hävdades det från muslimskt håll att Islam var liktydigt med demokrati redan från första stund. De upphöjde demokratin till skyarna och konverterade till dess doktrin. Denna konvertering medförde att Islams 1400 år långa historia förklarades odemokratisk och att dess sanna essens först påträffats i modernismens ljus. Muslimdemokraterna betraktar de fyra första khulafas tid, blott en generation, som de facto demokratisk. Därefter anser de allt islamiskt styre ha varit illegitimt. Efter blott 30 år utsuddades dess storhetstid och samtliga muslimer, lärd som olärd, varken saknade eller mindes denna islams urdemokrati. Samtliga fiqh-böcker och den ursprungliga traditionens förmedling har avskaffats. Därför står modernisterna inför frågan vem som avskaffade den utopiska demokrati som kännetecknade den första generationen? Avgudadyrkarna? Judarna? De kristna? Eller var det snarare de första generationernas muslimer som själva demonterade dess urdemokrati? Var det Profeten Muhammads, må Allah välsigna och ge honom frid, nobla följeslagare som stod skyldiga?

Svaret är att islamdemokrati är lika orimligt som islambordell, islambanker och islamska fläskkotletter. Att hävda dess förenlighet är ett presentistiskt bedömande av de bästa av generationer, utifrån samtidens kufr-ideologier.

En funktion av den samtida demokratins strukturer är att den även omformar människors mentalitet, vilket i sammanhanget kan konstateras leder till att människor inte längre betraktar sig som män och kvinnor, utan som röstberättigade medborgare. Den moderna människan har format ett system, som sedermera har omformat människan till oigenkännlighet. Detta omgivande system betingar människan att inordnas under kvantitetens herravälde, oförmöten att ernå kvalitet och tänka sina egna tankar.

Vid sidan av demokratipolitikens ”bröd och skådespel” för att hålla medborgarna under styr, underbygger dess onaturliga strukturer även omformandet av deras förståelse av sig själva och varandra. Att dessutom samtidens bildningsinstitut och universitet underbygger utvecklingen med ständigt nyuppfunna teorier förhindrar dessutom varje rationellt och kunskapsmässigt motstånd mot dess förödande utveckling. Därom sade Wolfgang von Goethe att:

Nothing is more repulsive than the majority: because it consists of a few vigorous forerunners, of rogues who accommodate themselves, of the weak who assimilate themselves, and the crowd who roll along afterwards without knowing in the least what it wants.

Ibn Khaldun sade att människan är ett barn av sin tids vanor, inte sina förfäder. Angående dagens samhälle därtill konstateras att människorna sannerligen är barn av sin tid, men att de heller aldrig lämnar detta stadium. Karakteriserande för samtiden är nämligen att samhällets kastrering av män och kvinnor överger dem i ett ändlöst tillstånd av ofullkomnad uppväxt. Vid en historisk översikt är det påtagligt att människans uppväxt under de senaste århundradet har förskjutets till den grad att den inte längre inträffar.

En del av människans uppväxt sker nödvändigtvis genom vägledning ovanifrån, vilket understryker betydelsen av ledarskap och naturliga samhällsordningar inom gemenskapen. Liksom den strävande muriden (lärjungen) aldrig kan förverkliga sin strävan utan en Shaykh och liksom den studerande eleven aldrig kan fullborda sin kunskap utan en lärare, kan den samlevande människan aldrig fullända sin plats i gemenskapen utan en ledare. Islam är baserad på mänsklig förmedling och utan sådana vägledare kan människans godhet, birr, varken etableras till det yttre eller förverkligas i det inre.

Även inom familjen och dess inledande äktenskap är det en sådan ordning som leder mot sundhet, välgång och anammande av den profetiska sunnan. Detta fordrar naturligtvis ett givande och tagande enligt den naturliga dispositionens skapelse och den förmedlade traditionens ordning. I äktenskapets virvlande dans kan naturligtvis bara en leda, men bara genom parternas upphöjande av varandra utifrån varandras naturliga förmågor sker det i samklang med det som av Profeten, må Allah välsigna och ge honom frid, förklarades vara halva Islams livstransaktion.
För flertalet människor i samtiden är dock familjens och samhällets naturliga ordning, så som den förmedlats sedan al-Madina al-Munawwara, avlägsen. Vi lär exempelvis från den andre kalifen, ‘Umar bin al-Khattab, då han tillfrågades av en överraskad följeslagare om varför ‘Umars hustru höjde rösten mot honom. Kalifen svarade då att hans fru ”tog hand om hans hushåll och hans barn” och därför skulle förlåtas. Enligt mycken samtidsideologi vore sådana uttalanden fullständigt otänkbara eftersom dessa ideologier baseras på ”Människans” illusoriska rättigheter och inte på män och kvinnors rättmätiga tillbedjan av sin Skapare i enlighet med Hans profeter. Den ovan nämnde kalifen sade även, enligt Ibn ’Abd al-Barr, att ”Det kan inte finnas någon Islam utan gemenskap, och ingen gemenskap utan en amir och ingen amir utan att han åtlyds”, vilket även det understryker betydelsen av det ovan sagda. I Kanz al-Ummal finner vi följande hadith:

En följeslagare sade till Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam: ”O Allahs Sändebud, jag har en hustru. När jag kommer hem säger hon: ‘Välkommen min herre och mitt hushålls herre‘. När hon finner att jag är ledsen säger hon: ‘Varför oroa sig för denna världen när det efterkommande ändå erhålls?‘. När Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam hörde detta sade han: ”Informera denna kvinna att hon tillhör Allahs tjänare och att hon erhåller jihads halva belöning för detta”.

Adh-Dhahabi återberättade i Siyar A’lâm An-Nubalâ:

Asma bint Yazid ibn as-Sakan kom till Profeten, må Allah skänka honom frid och välsigna honom, och sade: ”O Allahs Sändebud, må min far och mor offras för dig. Jag har kommit till dig på uppdrag av kvinnorna. Vi har trott på dig. Vi går inte ut och vi stannar kvar i era hem. Vi är er källa till fysisk njutning. Vi bär på era barn. En man går ut för att be fredagsbönen och bön i församling och följer begravningståget.  Och om ni går ut för hajj eller ‘umrah  eller jihad så vakar vi över er egendom. Vi tvättar era kläder. Vi uppfostrar era barn. Skall vi inte dela på belöningen?”Profeten, må Allah skänka honom frid och välsigna honom, vände sig mot sina Följeslagare och sade: ”Har ni någonsin hört en kvinna säga något bättre än det som hon har sagt?”Sedan sade han till henne: ”O Kvinnor, förstå och informera de andra kvinnorna. Sannerligen, en kvinnas fulländning av hennes relation med hennes make är lydnad till maken, hennes sökande efter hans belåtenhet, och göra det som han uppskattar och detta har lika värde som allt det du nämnt.” Asma lämnade dem och utropade ”Det finns ingen gud förutom Allah!”
***
***

De lärda om äktenskapet
Inom samtliga av de förmedlade rättsskolorna återfinns en enig förståelse av äktenskapets betydelse och utformning enligt den profetiska sunnan. Imam Muwaffaq al-Din Ibn Qudama och Imam al-Buhuti, två utav de största auktoriteterna inom Hanbali skolan, sade båda att:

”det är passande att hon ska lyda honom i allt det som vanligtvis förväntas av henne, för det är en kotym (‘ada)” och vidare att det är den enda vägen som gör att äktenskapet förblir sunt och det äktenskapliga livet fungerar inte utan det.  [Al-Mughni, Kashshaf al-Qina`]

Den hanafitiska Shaykh Faraz Rabbani förklarar denna lydnad utifrån ett hanafi- perspektiv enligt följande:

”Fiqh-böckerna (så som Ibn Abidins Radd al-Muhtar och Qudri Bashas definitiva kodifiering av den hanafitiska lagen, al-Ahkam) nämner att det är en religiös plikt för kvinnan att lyda hennes man i allt det som är tillåtet och som relaterar till äktenskapet. Detta inkluderar matlagning, hushållsarbete och privata saker. Det är inte en legal rättighet för mannen att bli åtlydd, vilket betyder att en domstol inte kan ålägga dom i frågan. Hur som helst, att inte uppfylla en religiös plikt är att synda, och mannen äger rättigheten att vidtaga disciplinära åtgärder mot hustrun, utifrån de gränser som fuqaha lagt fram för sådana fall”. (Radd al-Muhtar, al-Ahkam).

Den shafi’itiske sufishaykhen Nuh Keller betonar angående mannens roll i samtiden:
”Han ska lämna huset för att arbeta eller för att studera under dagen, även om han så skulle vara ekonomiskt oberoende eller pensionerad, för att det är svårt för de flesta hustrur att respektera en man som uppehåller sig i huset”. Shaykh Keller förklarar vidare: ”En kvinna som försöker sig på att vara mannen i huset kommer generellt att finna hennes hus utan man en dag.

Vidare förklarar Shaykh ‘Isa det shafi’itiska perspektivet med orden:

Faktum är att maken har försörjningsplikt så länge hustrun erbjuder sin tillgänglighet och lydnad. Så om utgångspunkten är att maken har försörjningsplikt så är det underförstått att hustrun är lydig och tillgänglig. När en av dessa tas bort från ekvationen så kan försörjningsplikten lyftas till dess att hon vänder i ånger och åter igen lyder sin make. Diskussion angående äktenskapsproblem kallas för shiqaq, och i Imam al-Nawawis Rawdah 5/634 nämns det att en kvinna kan klassas som olydig om hon vägrar att låta hennes make njuta av hennes privata delar och hennes finansiella underhåll kan då frysas tills vidare. Det är även möjligt att en kvinna som lämnar hemmet för att arbeta och därmed inte är tillgänglig för sin make, mister sin dagliga ranson mat och husrum, då de ges från dag till dag, medan ett klädesplagg två gånger per år.

Det malikitiska perspektivet förklaras av amir al-mu’minîn Shaykh Usman Dan Fodio i Nûr al-Albâb:

”Det är sant att en kvinna är ålagd att lyda sin make i det offentliga och det dolda i enlighet med juristernas koncensus, även om han så vore av låg börd och fattig, eller även en slav. Hon är förbjuden enligt koncensus att gå emot honom, förutom om han befaller henne något som innebär trots mot Skaparen då hon måste undgå att lyda eftersom det inte finns någon lydnad till skapelsen om det innebär olydnad till Skaparen. Utöver detta, en kvinna får dubbel belöning om hon lyder sin make. Men allt detta är villkorligt och underkastat hennes lydnad till Allah och Hans Sändebud”.

I enlighet med de ovan nämnda lärdas ord, kan det även konstateras att hadith-litteraturen giver otaliga råd till männen att vara vara milda mot sina fruar, emedan kvinnorna ombeds att respektera och lyda. Den legala termen för kvinnans olydnad, nushûz, finns med i alla de stora fiqh-verken som behandlar sakfrågan och familjerelationerna. Grundbetydelsen av det svenska ordet familj härstammar från latinet vars ord familia lingvistiskt indikerar den skara människor, familjemedlemmar och slavar, som stod under mannens makt och var honom skyldiga lydnad. Eftersom familjen är att betrakta som en del av den större islamska Umman, kan dess ordning relateras till Aqîdah Tahawiyyahs utläggningar om den troendes obligatoriska åtlydnad till kalifer och andra ledare, såtillvida att ledarskapet inte uppmanar till synd. Eftersom Islam baseras i att varje enskild människa är kalif inom sin domän, kan den visdomen även appliceras omedelbart i den nära vardagen. Ty kalifen styr umman, emedan mannen styr familjen och kvinnan styr huset och barnen. Därmed kan de större samhälleliga sammanhangen relateras till familjen, eftersom båda bör regleras enligt den profetiska sunnans sunda parametrar.

I Aqîdah Tahawiyyah återfinns följande:

91. Vi erkänner inte uppror mot vår Imam eller de som är satta att styra över oss även om de så vore orättvisa. Vi önskar dem inte ont och vi drar oss inte tillbaka från att följa dem. Vi håller oss till att lydnaden inför dem likt lydnaden inför Allah, den Upphöjde, och det är därför obligatoriskt att lyda så länge de inte uppmanar oss att begå synder. Vi ber för för att de ska vägledes och att de ska förlåtas deras fel.

92. Vi följer Profetens sunnah och muslimernas jama’ah, och undviker avvikelser, olikheter och splittring.

96. Hajj och Jihad under ledarskap av de som är satta att styra muslimerna, oavsett om de är rättvägledda eller syndande, är kontinuerliga skyldigheter fram tills Den Sista Timmen. Inget kan upphäva eller bestrida detta.

126. Vi är eniga om att hålla samman och att detta är den sanna och rätta vägen och att separerandet är en avvikelse och plåga.

Äktenskapet är per (islamisk) definition ett vertikalt förhållande. Vertikala lodräta relationer fungerar inte i dagens samhälle. Den sammanlänkande kittet (hukm) har lossnat. De enda relationer som fungerar idag är horisontella: vän till vän, kollega till kollega, partner till partner, lekkamrater etc. Vertikala relationer kan endast fungera om aktörerna är medvetet ”närvarande” och erkänner att de simmar mot strömmen blott genom deras beslut att praktisera islam. Islam är underkastelse, och vertikala relationer är därför dess inre kärna: Rabb-‘Abd (Herre och slav). I denna humanismens tidevarv kan vi ha ”förälder 1” och ”förälder 2” även om det är en existentiell lögn. Det är så vänskap fungerar. Detta är orsaken till varför den muslimska umman saknar en politisk imam, att det inte finns någon jama’ah, ingen erkänd auktoritet i domstolsmål, fatwa och fiqh. Det går inte att kringgå att islam förordar en hierarki i hushållet där mannen ska åtlydas. Hadithen i Abu Dawuds samling varnar för feminismens nedbrytande av det självklara med orden: ”Den som hetsar upp en kvinna till att gå emot hennes make räknas inte som en av oss”. 

Eftersom Islam är en helhetlig livstransaktion, förankrad i en levande verklighet, är det även nödvändigt att lämna modernismens introducerade ideal och möta verkligheten med vägledning från de första följeslagarna, inte med en tro att vi är de första följeslagarna. Vad samtidens människa än gör är dess män inte sahaba och dess kvinnor inte sahabiyyat, utan levande muslimer i en annan tid, men i samma behov av den förmedlade uppenbarelsen. Därom skriver Imam Abdassamad Clarke att:

So, this is the outward dimension; the confirmation by clear texts that there is something somewhere, that a clear, living and vibrant expression of the deen can still be found. About this we cannot, however, afford to be too idealistic or too naïve. That living form must line up in harmony with that of the first community, and while they were the best community of human beings ever to appear on the earth, we must not forget that they were exactly that, eminently human. Therefore, in looking for this ‘party’, we have all too often missed the mark by denying everything we see as being all too human, and end up in disappointment, confusion or desperation as we fruitlessly seek to find instead some ethereal gathering of superhuman paragons.

Det är denna levande verklighet som är Islam och dess samhälleliga etablerande inleds ur den större familjen, varom den grekiska skalden Homeros sade att ”det finns inget mer nobelt och beundransvärt än när två människor som samarbetar håller friden i huset, så att deras fiender förbryllas och deras vänner gläds”

Artikeln och återvändandet till Din al-Fitra
Shaykh Abdalqadir as-Sufi skriver att återvändandet till den levande förmedlingen av Islam är svårare för männen än kvinnorna. Det beror delvis på att som han säger:

”Männen är domesticerade i hemmet. I denna tid befinner sig männen inte i jihad, männen kämpar inte.” Vidare skriver han att dess ignorans enbart kommer att fortgå ända tills den dag de reser sig och säger, ”Jag kan inte leva i mörker. Jag vill veta.”

Äktenskapet och hushållets värden speglas förmodligen tydligast hos Imam ’Ali och Fatima, de människor som från barnsben uppfostrades av Profeten, må Allah välsigna och ge honom frid, och formades till människor som förkroppsligade hans sunna i sin fulla prakt. De arbetsuppgifter som befann sig i det offentliga, utanför huset utfördes av ‘Ali, emedan hushållsarbetet och sysslorna innanför husets ramar utfördes av Fatima. Naturligtvis handlar det dock inte om ett odelaktigt uppassande, vilket vore en grov misstolkning av Profetens beskrivning av khidmah i hemmet. Vad Profeten gjorde hemma var att sköta sig själv, han begärde inte att bli uppassad, han sydde sina egna kläder.  Han begärde inget åt sig själv. Men likväl, hemmet var fruarnas sfär.

Det har sagts att visdom är att placera saker och ting på sin rätta plats, liksom det är att benämna saker och ting vid sina rätta namn. Det svenska språket är beskaffat med ordet rättvisa som, trots dess politiska missanvändning, i sin ursprungliga mening indikerar visdomens rätta placerande av saker på sin rätta plats. Enbart genom etablerandet av denna visdom kan män och kvinnor samexistera i balans med skapelsen och dess Skapare.

Angående förklarandet av Islams naturliga livsväg, Din al-Fitra, finns det ingen anledning att uppehållas av den samtida diskursens dialektala paradigm, vilket ofrånkomligen leder till upplösandet av mannen och kvinnan till ett tredje kön, vare sig det benämns medborgare, människor eller muslimer. I synnerhet vad det gäller familjerelationer och upprättandet av den naturliga dispositionens människa, är det vanligtvis nog med att presentera den Islamska traditionens förståelse i all sin enkelhet.

En stor del av faran med att reagera mot moderniteten, är att reaktionen sker på den modernistiska diskursens villkor. Det kan, måhända omedvetet, leda till att vad som sägs, omformas av hur det sägs. Visdomen att placera saker på sin rätta plats innebär dock även att förstå saker för vad de är, i sin rätta kontext. Därför är det nödvändigt för samtidens muslimer att inse att genom ett medium som internet är det ofrånkomligen problematiskt att återge någonting levande som förmedling av Shar’ia och dess implementering.

Det är även nödvändigt för samtidens muslimer att inse.

Det nedanstående svaret från Shaykh Ahmad Ali al-’Adani ska därför förstås för vad den avser att besvara, det vill säga modernismens ideologiska omformande av män och kvinnor, samt relationen mellan dem.

Förvisso kan den framstå som en reaktion, men i sådana fall är det upp till läsarens visdom att reflektera kring sig själv och sin omgivning. Ty det är i dessa möten mellan Islams läror och samtidens muslimer som såväl problematikens lösning som dess potentiella förvärring väntar. Den ursprungliga livsvägens beskaffenhet, vilken Shaykh Ahmad ‘Ali beskriver i kontrast mot senare påkomna antaganden, är inget omformande av någonting läsaren inte redan vet, utan en påminnelse om vad läsaren ÄR. Det är enbart så den kan förstås, liksom det enbart är så Islams Din al-Fitra kan antas.

– Abdussalaam Nordenhök

 ***

Text 1. Familjehierarkins sammanbrott

Fråga ställd till Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani al-Mâliki

Hedervärde shaykh,

Min fråga berör äktenskap mellan makar som lever i Väst. Även om det uppenbart inte är en del av västlig kultur per se eftersom vi ser att den europeiska kulturen före 1900-talet var ytterest klar i denna fråga, så är jag intresserad av att slutligen få veta vad shari’ah säger i frågan om hushållsarbete och skillnaden mellan man och kvinna i detta avseende. Är det tillåtet att för en muslimsk kvinna som arbetar utanför hushållet att komma tillbaka trött efter en arbetsdag och kräva av hennes man att han utför hushållsarbete så som städning, matlagning, vård av små barn, med andra ord sådana uppgifter som traditionellt utförts av kvinnor i både den västliga och östliga kultursfären, ja rent faktiskt globalt genom hela den mänskliga historien? Är det korrekt att en sådan befallning saluförs som ”sunnah” av dagens muslimska kvinnor?

Var god att förtydliga vad shari’ah säger om dessa frågor.

Svar: 

En sådan fråga finner jag ytterst opassande och genant, eftersom vi inte längre befinner oss inom det paradigm av frågor (hur långsökta de än må vara) som kan besvaras inom den breda mångfacetterade fåra som utgör Allahs Dîn. Scenariot du nämner tillhör en helt annan religion, avskiljd från islam, vars utövare hävdar till att de borde ges friheten att själva omskriva religionen utifrån eget tycke och världssyn. De äger naturligtvis ”rätten” att demontera sanningen så länge de inte säger sig agera i islams namn. Islam är den Dîn Allah deklarerat sig nöjd med för sina tjänare och därefter namngivit Islam. Att ens besvara din fråga är rent faktiskt oacceptabelt och förnedrande inför den fiqh som utgör den sanna religionen. Frågan borde egentligen undvikas kategoriskt eftersom framlagda förslag kan vilseleda människorna.
Gällande frågan om ”karriärskvinnor” så besvarade jag denna fråga under det gångna året. Mitt svar utvecklades till att bli en artikel i en kommande artikelserie “Views from the Islamic Garden”. Jag delar med mig av mitt där givna svar för de otåliga kunskapssökarna.

Äger muslimska mödrar rättigheten att sträva efter en karriär?
Cambridge Advanced Learner’s Dictionary definierar ”karriärskvinna” som ”defined as “[a] woman to whom a job is more important than having children”, thereby establishing a direct link to the dichotomy “raising children VERSUS pursuing a vocational path and earning an income”. I ett annat uppslagsverk the Webster’s New World Collegiate Dictionary finner vi definitionen; ”a woman who follows a professional or business career”.

En nära vän bad mig besvara följande fråga: Äger muslimska mödrar rättigheten till en karriär?
Inom ramen för denna basala fråga ställdes också en rad följdfrågor:
a) Hur ser man på detta om kvinnan är infertil?
b) Hur ser man på ett scenario om kvinnans make inte vill att hon är anställd utanför hemmet?
c) I historien, har det funnits sådana kvinnor som i enlighet med det moderna perspektivet
kunnat ägna sig åt karriären och samtidigt lyckats vara dedikerade mödrar?

Jag tvekade att fatta pennan för att besvara min väns frågor eftersom jag fann dem alldeles för breda och att jag således inte skulle kunna ge ämnet rättvisa genom en kort presentation.

Slutligen kände jag ett visst anvar i att besvara frågorna med hopp om att en bättre ämnad person än jag skulle kunna ta vid stafettpinnen och skriva mer uttömmande om detta viktiga tema. I vad som följer nedan ämnar jag samla basala svar på dessa frågor. Jag ämnar göra detta genom att ta återerövra definitionerna eftersom det som så många muslimer blivit vilseledda av feminismens etos och min vilja är att vi ska återgå till roten och därefter besvara frågan i helt annan ton än de ställda frågorna.

Den man, Sa’îd ibn al-Musayyab, som benämns som den främste i den andra generationens muslimer, tabi’în, levde ett liv som får sentida sufiers att framstå som obetydliga och aningen bleka. Han var trots allt frukten av den andra bästa generationen i islam. En generation vars förträfflighet Profeten själv vittnat om. Denna genaration som levde islam, imam och ihsan och som sammankopplade religionens element på det mest naturliga sätt. Han satt aldrig i Profetens moské, Sallallahu ‘alayhi wa sallam, i Medina utom på den exakta plats där tidigare ‘Umar, må Allah vara nöjd med honom, hade som kotym att sitta. Sa’îd ibn al-Musayyabs dotter sade: ”Vi brukade behandla våra män så som undersåtar behandlar sina kungar”. Detta är vår utgångspunkt. Allah säger i Sûrah an-Nisâ’ att män är qawwâmûn över sina kvinnor. De ansvarar för dem och är givna en position över dem. En samhällsordning där kvinnor tävlar med män är ipso facto mot naturen och går emot existensens naturliga form. Misogyni, en ökning i homosexualitet och kriminalitet och familjefäder som tar sina egna liv efter att först ha utrotad deras egen kärnfamilj, är bara den logiska följden av det omkullkastande nuvarande systemet contra natura. Islam är fitrah, det naturliga levnadsmönstret för vilken mänsklighetens skapats.

Redan på 1800-talet kunde den storslagne tyske filosofen Nietzsche urskilja vad som skulle komma att bli kvinnorörelsens attack mot feminiteten och allt det som utgör kvinnlighet. Resultatet var sålunda kvinnlighetens egen implotion med bieffekten att även deras män förlorande deras maskulinitet vilket medförde slurresultatet att barnens naturliga förebilder tillintetgjordes. Samma röster som legaliserade räntan och genom detta öppnade upp för de muslimska ländernas kollaps under den kapitalistiska tyrannin, strävade efter att saluföra de nya västliga koncepten om ”jämställdhet mellan könen”. Medan egyptiern Muhammad ‘Abduh står huvudansvarig för den första strömningen så var den främste pionjären, även han egyptier, för kvinnorörelsen en zindîq och fritänkare vid namn Qâsim Amîn. Precis som Muhammad ‘Abduh med ett enda skott vådasköt den islamiska juridikens skyddsbarriär mot räntans intrång så räckte det med några få skrivna rader från Qâsim Amîn och hans hejdukar för att omintetgöra det naturliga systemet och hjärntvätta muslimerna att köpa idén om ”kvinnans frigörelse från Traditionen och dess diskriminering”, att få kvinnorna att uppge bärandet av hijâb och bruket av anständiga kläder och släppa månggifte. Med andra ord, anammandet av öppen sekulär kufr överskuggade vår ummas intellektuella tradition. De tragiska skeenden som vi sett taga form det senaste århundradet har klart och tydligt avslöjat den gripande klons teknik som blott har ett enda syfte: Den totala kontrollen över resurserna och ägandet av människornas livssyn vilket är vad ockerräntans kapitalister alltid strävat efter. De har ämnat upphöja människan till halvgudar alltmedan de avskalat människan på hennes politiska och monetära kontroll. I utbyte har de erbjudit dem lindring genom att öppna upp för fri sex, skänka dem en uppsjö av fritidssysselsättningar och erbjuda kvinnan en plats i konsumismens livscykel.

Kvinnan är genom hennes inneboende natur mer mottaglig för konsumismens frestelser. Att frigöra kvinnans energi och rikta den ut mot arbetsmarknaden medförde, helt i enlighet med dess syfte, att skapa en psykologisk plattform för att splittra familjen under ockerräntans börda. Det är denna till synes ostoppbara process som lett till ockrarnas totala järngrepp som nu omsluter hela vår värld och som ofrånkomligen leder till världens ekologiska implotion. Kvinnans frigörelse betydde också att de energier som naturligt tillhör hennes inre landskap och hennes inre persons pathos som tidigare barmhärtigt omslutit hennes nära och kära såväl som den behövande främlingen omstrukturerades. Tidigare i historien hade dessa energier lett till gott. En sådan hälsosam tävlan med männen finner vi exemplifierat genom den traditionella muslimska kvinnans religiösa donationer, awqâf, till de svagas fördel, medan vi nu genom den moderna frigörelsen skapat ett monster.
Så när man ställer frågan ”har den muslimska modern rättigheten att söka en karriär” så borde vi som ett första steg omformulera frågan till ”har den muslimska kvinnan rättigheten att söka karriär?. Uppslagsverk som vi nämnt ovan förtydligar att karriärskvinnan inom typologin systematiseras som en personlighet som befinner sig utanför dikotomin där de två valen 1) den traditionella inåtvända kvinnan vars fokus är barnen å ena sidan och 2) den skuldbetyngda utåtvända kvinna som fokuserar på jobbet på bekostnad av hennes barn. Som en parantes kan vi addera att storfamiljen som varit allmän familjedemografisk kotym under historien också avbelastade kvinnan från överansträngning i hennes moderskap.
För det andra så är terminologin om ”rättigheter” missvägledande eftersom den medvetet och ihärdigt strävar efter att skapa samma mantra och miljö som ledde till att den politisk-ekonomiska makten försköts till ockrarna. Denna förskjutning medförde större frihet beträffande den ”personliga” arenan, här åsyftande kvinnans frihet att rusa ut i karriärens och anställningens (löneslaveriets) sfär. Så vår grundfråga måste nödvändigtvis omformuleras: ”Är det hälsosamt och fördelaktigt för muslimska kvinnor att efterapa kuffârs kvinnor, i denna fråga såväl som i alla andra aspekter?”

Själva rotorsaken till att muslimska kvinnor strävar efter en karriär är a) att hennes familjs livskraft strypts genom anammandet av skyhöga krav och betyngande bördor från låneekonomin. Mannen kan inte allena ta hand om de ständigt ökande utgifterna och de konsumistiska kraven på nya ”måsten” i hushållet. B) Låneekonomin bidrar till att muslimerna, i likhet med kuffâr, finner livets mening i det jordliga istället för i dyrkan av Allah som ju trots allt är det enda syftet till varför de skapats. Detta har nu ersatts av människans sökande efter tillfredställande i den ständigt växande listan över konsumismens fröjder. Därför, när vi ser problemet utifrån detta mer korrekta perspektiv så förefaller hela debatten om kvinnans rättigheter vara en fiktiv dialektisk fälla.

Andalusiska muslimska kvinnor studerar schack (1300-tal)

Andalusiska muslimska kvinnor studerar schack (1300-tal)

Vi tillhör den malikitiska andalusiska traditionen och ser därför utbildning som ett måste för kvinnan. Kvinnans styrka ligger i hennes upplyftande och uppbyggande av hennes man, make och fader till hennes barn. För detta behöver hon och hennes döttrar kunskap. Om det finns ett sådant behov kan det muslimska styret framtvinga möjliggörandet av kvinnans utbilding som ett obligatorium som männen måste tillgodose och bekosta. Shaykh ‘Uthman Dan Fodio, den hedervärde grundaren av Sokoto kalifatet, var fullt medveten om det rådande nödläget i hans tid gällande kvinnans utbildning och var därför aktiv hela sitt liv i enlighet med detta kall. Det fanns muslimska kvinnliga läkare i det muslimska Spanien men de praktiserade sitt yrke inom hälsosamma ramar i syfte att upphöja deras samhälle och inte för att föda sin konsumistiska iver genom a) skänka föda åt ockerekonomins monster b) tävla med män om de uttömliga resurserna som ränteekonomin ämnar extrahera till sista droppen. Dessa riktiga kvinnor ur vårt förflutna skänkte bort deras lön, arv eller erhållna gåvor till välgörenhet och de tävlade med andra kvinnor genom att etablera awqâf, religiösa donationer, vars syfte var att betjäna de svaga, både hennes egen familj såväl som främlingen. Detta kan omöjligen jämföras med dagens kvinnors tävlan i att erhålla materiella statussymboler på bekostnad av deras egna familjers ödeläggelse. Vår diskurs får inte handla om kvinnans rättighet att gå ut på gatan och och ge näring åt ränteekonomins monster. Genom vad våra muslimska kvinnor gjorde i det förflutna så var de besittare av en oerhört stor social påverkan, och det är väletablerat att när kvinnan vårdat hennes feminitet så gavs hon (både fria kvinnor och slavkvinnor) en betydande politisk makt ändå från abbasidisk tid och genom hela den ottomanska eran. Dagens karriärskvinnas enda makt är däremot endast att ägna sig åt överdriven och skändligt förtryck och tyranni över deras män och deras schizofrena, vilsna och sorgsna barn, för att sedan njuta av kicken av att de äger egen köpkraft som egentligen bara är ett uttryck för hennes nedåtgående skuldspiral orsakad av hennes insamlade av personliga tillhörigheter och hushållsrelaterade produkter. Baksmällan är dagens kvinnas skuldkänslor vilket så belastat henne att hon distanserat sig från gårdagens upphöjda och spirituella kvinna. Det är totalt intetgivande för dagens muslimska karriärskvinna att känna skuldkänslor för att hon inte är en hemma eller för att hon beblandar sig med det andra könet. Vad hon borde fråga sig själv, tillsammans med hennes make, är vad som egentligen motiverar henne i hennes livprojekt som lydig kapitalist och konsument. Hon borde fråga sig vad som motiverar henne att anamma detta moderna etos framför att vara Allahs ställföreträdare på jorden, hon och hennes make hand i hand.

Muslimerna borde reflektera över hur de ska kunna återvända till existensens mening och hur de ska kunna skapa sunda alternativ till den nu rådande kapitalismen och hur de ska återupprätta mannens auktoritet som familjens överhuvud. Det är tröttsamt nog att addera lutheranska skuldkänslor i det oroande skede vi befinner oss i när vi till höger och vänster ser muslimska mödrar och kvinnor sträva efter en karriär. Om den muslimska familjen redan är dränkt i ränteekonomins etos så låt dem göra vad de har kapacitet till eftersom de måste navigera genom dessa stormiga vatten och överleva de vågor som väller in över däck. Så länge deras energi är riktad mot att kollektivt arbeta för en icke illusorisk räntefri islam som är den enda medicinen mot familjens sammanbrott.

Eftersom vår utgångspunkt är den ställda frågan ovan, är det viktigt att poängtera att det traditionellt inte har gjorts någon skillnad mellan barnlösa kvinnor och kvinnor med barn. Al-Abdâl kan inte få barn. Jag mötte de överlevande fruarna till en av dem i Marocko och deras livsprojekt var att stötta barnen och männen i sant systraskap. Med andra ord, en ”karriär” är inte något som ska ses som positivt för de barnlösa kvinnorna och en källa till skuldkänslor för de fertila mödrarna.
Slutligen, enligt alla fuqaha i alla de fyra sunda rättsskolorna inom Ahl as-Sunnah, är en kvinnas främsta obligatoriska plikt att lyda hennes make. Det finns bara ett enda undantag för denna plikt, och det är att kvinnan i vår Dîn förbjuds lyda maken om det innebär att hennes lydnad av honom innebär olydnad inför hennes Skapare, så som den välkända hadithen påvisar. Om mannen förbjuder sin hustru att arbeta utanför hemmet så måste hon lyda honom. Våra jurister har dock förklarat att om hon lider materiellt av sin makes förbud så får hon arbeta från hemmet, och mannen får inte hindra henne i detta. Men om hon lever ett materiellt bekvämt liv så kan hon inte hävda att makens förhindrande av hennes löneinbringande arbete från hemmets trygga sfär skadar henne och hon äger inte rätten att söka skilsmässa på dessa grunder. I vår fiqh har vi makens rättigheter, hustruns rättigheter och de rättigheter som delas av de två. Bland dessa finner vi alltså inte rättigheten att sträva efter en karriär, varken genom de traditionella källorna eller genom den reformerta modernismen som ofta använder sig av begreppet darura, att nöden bryter all lag. Inte heller genom den nutida retoriken om välfärd eller maslaha. Vad vi råder läsaren till är snarare att undvika att drunkna eftersom du bör veta att du simmar i räntans hav. Agera därför i enlighet med mina råd så gott du kan, men minns att resans mål är din frihet från kapitalismens ocker.

Låt oss därför återvända till den ställda frågan, i enlighet med det cykliska perspektivet. Låt oss betrakta frågan utifrån vältalighetens poetiska perspektiv. Vi nämnde ovan Sa’îd ibn al-Musayyabs hedervärda dotter. Nu ska vi blicka tillbaka på det förmanade råd som gavs av en beduinkvinna, Umâmah bint al-Hârith, till hennes dotter inför hennes bröllopsdag. Precis före bröllopsprocessionen bär iväg dottern till hennes nya hem och till hennes framtide make, al-Hârith ibn al-‘Amr, kung över den arabiska kungadömet Kindah *, gavs detta råd: ”O min dotter, bär med dig tio karaktärsegenskaper för min skull och du kommer finna dig själv upphöjd och hedrad. Befinn dig i din makes närvaro med förnöjsamhet. Sök inte hans sällskap utan att du hör och lyder honom. Skänk honom lydnad både i det som hans öga faller på och det hans näsa luktar på. Hans ögon får i dig inte finna något obehagligt. Hans näsa ska inte behöva lukta på något annat än parfym på din kropp. Kohl på ögonen är skönhetens frambringande, och doften av vatten är den mest behagliga av alla dofter. Sträva efter att behaga honom i det som berör föda, och väsnas inte när du finner honom sova ty hungerns hetta är lättantändlig och sömnens avbrott kan leda till ilska. Beskydda hans hem och hans ägodelar. Lyssna med vaksamhet på honom och var var god mot hans tjänare och hans anhöriga. Att skydda en annans rikedom är den högsta formen av uppskattning och att lyssna på hans tjänare och anhöriga är det högsta som står att finna. Vårda och skydda hans hemligheter och var inte upprorisk mot hans anvisningar. Om du skulle avslöja hans hemligheter så kommer in inte du heller vara beskyddad från hans svek. Om du gör uppror mot hans anvisningar kommer du finna att skapa mörka känslor gentemot dig i hans hjärta. Var aktsam så du inte skrattar då han är olycklig eller att du stjäler hans lycka genom din bitterhet. Det första är försumlighet och det andra förstörandet av goda ting. Var hans kompanjon i allt du förmår, och jag vet att du inte kommer att uppnå egen lycka förrän du ger företräde åt hans lycka framför din egen lycka, och att du sätter hans önskan ovan din egen önskan både i det du uppskattar och det du ogillar. Om du följer detta så kommer Allah skänka dig möjligheten att finna det du vill”. 

Sedan bars dottern iväg och gavs bort till maken. Hennes sociala status upphöjdes till drottning genom makens kärlek trots att hon tillhörde samhällets bottenskikt. Allah upphöjer människor i enlighet med deras inre karaktärs styrka. Hon födde sju barn som regerade som monarker över Jemens efter faders bortgång.

Detta är islam!

***

* Fotnot. ‘Umar Ridâ Kahhâlahs omfattande biografi ”A’lâm an-Nisâ‘”.

Al-Hârith ibn ‘Amr var från Najd, och var en av Kindahs kungar som styrde i södra Arabien. De var vasaller till Himyariterna under 500- och 600-talet. Kindah är en Kahlâni stam som var en del av kungadömet under as-Saba’iyūn i Ma’rib i centrala Jemen (Ma’rib är den damm som kollapsade och som är omnämd i Koranen, i surat as-Saba’)

***

Text 2. Man och kvinna

Fråga ställd till Shaykh Ahmad ‘Ali al-’Adani al-Mâliki
Ärade lärare,
I dagens post-marxistiska klimat tyngt av allehanda icke-islamiska bördor så som demokrati och feminism. I denna vår samtid där vi finner vår religion så bestulen på all form av upphöjd moral. I det fängelse den muslimska familjeenheten befinner sig. Skulle du kunna ära oss med att ge oss den traditionella malikitiska synen på egalitarismen och hur man såg på hierarkier traditionellt?
Kan du besvara denna fråga med fokus på äktenskapet och vad det innehåller?
Svar: 
I Allahs namn, Den Allnådige, den Nåderike
Må Allahs välsignelse, nåd och frid vila över det utvalda Sändebudet och hans familj och alla hans följeslagare. Amîn.
Må Allah skänka oss äran att vara Sändebudets, Sallallahu ‘alayhi wa sallam, bröder som tror på honom med sann tro trots att vi inte sett honom med våra fysiska ögon i denna värld. Det bör först poängteras att Imam Mâliks syn på religionens fundament är identisk med de andra klassiska imamerna och fuqaha. Oavsett om det rör sig om de utdöda skolorna så som Ath-Thawri, al-Layth ibn Sa’d eller ibn Jarîr, må Allah överskölja dem i nåd utan undantag.
Med utgångspunkt i din frågas kontext, så ges oss svaret i tydliga Koraniska verser, i den väletablerade sunnan, i ahâdîth, i ‘amal, genom juristernas ijma’, genom de erkända awliya, i det sunda bruket av qiyas och genom en basal förståelse av shari’ahs principer och syften. Utöver dessa bör vi också betrakta de oföränderliga kosmologiska verkligheterna som Allah skapat och som är gällande fram tills Domens Dag.
Några exempel på framträdande indikationer ur källorna som besvarar din fråga är:
1. Allah skapade den adamiska formen som skapelsens krona. Han skapade profeterna som kronans krona, och de var alla män. Även om vi utgår i att sayyidah Maryam, frid över henne, var profet eller Nabiyyah så som det föreslagits av några av våra mest respekterade lärde, så är det ett erkänt faktum att ett Sändebud står högre än en Profet eftersom en Profet är ålagd att agera på den kunskap han erhåller från Allah, medan ett Sändebuds plikt är att vidarebefordra det gudomliga budskapet. Åtagande av ytterligare plikter leder till en förhöjning i perfektion. Om inte dessa plikter ålagts Sändebuden hade ingen av oss varit muslim idag. Det är rent konkret så att ingen av oss hade existerat om de inte vore för mänsklighetens krona, sallallahu ‘alayhi wa sallam. Hela världen skapades för honom.
2. När Allah skapade den adamiska formen lät han Eva (Hawwâ) frambringas ur Adams revben. Därav kan vi säga att kvinnan är en del av helheten och att mannen är själva helheten.
3. Utöver detta, ovan nämnda revben har av genom profetisk visdom blivit beskrivet som ”krokigt”, dvs inte rakt, vilket medför en viss fragilitet, det betyder att den bryts av lättare. Allah säger i sin Upphöjda Bok att människan (al-insân) har blivit skapad svag (khuliqa da’îfan). Vi kan således hävda argumentum a fortiori att alla andra (av kvinnor födda) människor härstammar från detta fragila krokiga revben. Det är från Allahs oföränderliga sunnah i existensen att de starka måste leda de svaga och att de svaga ska sträva efter att bli styrda av de starkare. Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, lärde oss att Allah älskar den starke mu’min framför den svage mu’min, av skäl som våra intellekt uppenbart förstår.
4. Allah har deklarerat att himlarna och jorden med all säkerhet skulle falla i fördärv genom korruption (la-fasadatâ) om det funnits två konkurrerande gudar. På samma sätt har Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, uppmanat oss att dräpa envar som gör uppror mot en redan etablerad härskare. Alla bevis visar oss hur Allah styr skapelsen i enlighet med detta mönster och att de bara kan finnas en enda ledare i varje kontext.
5. Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, har klart och tydligt förklarat att ”mannen” ska vara ledaren över kvinnor, så till den milda grad att han givit vår ummah exemplet och indikationen om att om nedfall på pannan är förbjudet för andra än Allah, varpå samma hadith visar oss att hade det varit tillåtet att falla på sin panna inför en skapad varelse så hade detta varit just hustruns sujûd inför hennes make. Vidare förklarade han att maken bör vara den viktigaste personen för en kvinna. Med detta sagt har Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, också trefaldigt lagt emfas på att den person en man bör vörda allra mest är hans moder, en kvinna. Vi ser en tydlig hierarki. Således, en moder som agerar rebelliskt mot hennes barns fader har i själva verket underminerat själva grunden för livet i den islamiska statsformen, eftersom familjen är som en cell i denna kropp.
6. Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, vars upphöjda karaktär var Koranen, lade vikt vid att förklara den koraniska läran som lär ut att män har givits en position över kvinnan.
7. Han, sallallahu ‘alayhi wa sallam, informerade oss ytterligare i de sanna autentiska haditherna, att han, sallallahu ‘alayhi wa sallam, blickade in över helvetets landskap och där såg att majoriteten av Eldens invånare var kvinnor. Orsaken till denna infernaliska demografi var kvinnornas ”kufr”, otacksamhet, de riktade gentemot deras makar.
8. Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, har indikerat att den lättaste vägen till Paradiset för kvinnan vilar på fyra aspekter:
Två av dem, bönen och fastan, tillkommer Allah, medan de andra två, lydnad inför hennes make och kyskhet, tillkommer hennes man.
Hennes kärlek till hennes egna föräldrar eller kärleken till hennes egna barn har däremot inte beskrivits som paradisets nycklar, just eftersom varenda kâfir kvinna älskar hennes föräldrar och barn. Källorna visar oss att en kvinnas främsta jihâd är att underkasta sig hennes make. Islam betyder underkastelse.
9. Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, har berättat för oss att varje person är en herde som ansvarar för sin flock. Han förklarade att hustrun och barnen var faderns undersåtar och inte tvärtom och inte heller är vallandet av fåren en gemensam plikt. Allt i livet, enligt Allahs utlagda väg, måste ha en erkänd hierarki för att fungera välordnat och effektivt.
10. Källorna visar oss att Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, sade att ett muslimskt samhälle som styrdes av kvinnor och rika personer var ett fördärvat samhälle. I dagsläget kan vi inte annat än att erkänna att detta är sant. Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, varnade sin ummah för det elände som härstammar från att samhället är politiskt underkastat en kvinnlig ledare. Därutöver, kvinnliga politiker i vår samtid är en dålig kopia eller rentav en klon av mannen och förenar därför det värsta från båda världar.
11. Som en reaktion på det faktiska misogyna förtrycket som utövas av ignoranter i den muslimska umman, har några välmenande muslimska kvinnor anammant en sorts ”islamisk feminism”. I deras ihärdiga försvar av denna ohållbara tes har de vågat hävda att Bilqîs inte underkastade sig kung Sulaymans, frid över honom, styre. När dessa feminster hävdar att Bilqîs fortsatte styra sitt folk så är detta inte baserat på sunda textuella bevis, och i islamisk juridik kan ingen regel härledas utifrån historiska gissningar. Detta är Ahl as-Sunnah eniga om.
12. Polygami har i klara ordalag lagstiftats av Allah, Den Upphöjde, för Hans slavar. Det råder ijma’ bland de lärde att en muslim som förnekar det som Allah lagstiftat har gjort sig skyldig till kufr. Polygamin är given människan för hennes eget bästa oavsett om han eller hon förstår en sådan maslahas syfte eller ej. En muslim som förnekar polygami är en murtadd, och skulle under ett fungerande islamiskt statsskick ges tre dagar att ångra sig och göra tawbah. Om detta inte sker är domen döden. Men som Allah sagt, straffet som väntar i det efterkommande livet är ännu värre.
13. Ibn ‘Abbas, må Allah vara nöjd med honom och hans far, bekräftade att den med mest fruar (sallallahu ‘alayhi wa sallam) var den bästa av alla muslimer. Islam är emot celibatet och den starke mannen är den som når närhet till Allah genom att utföra högst möjliga antal av de tunga plikter som ålagts honom. I boken Al-Muqaddimât al-Mumahhidât, en av den traditionella malikiskolans mest skinande juveler, säger Ibn Rushd al-jadd att Allahs befallning i vers 4 i sûrat an-Nisâ‘ om att gifta sig med 2 eller 3 eller 4 kvinnor, om man har möjligheten, skall tolkas som en befallning som handlar om rekommenderade gärningar (mandûb) och inte som blott neutralt (mubâh). I det kapitel som berör diverse frågor säger Ibn Rushd att en av orsakerna till varför rikedom är bättre än fattigdom är att en man då kan gifta sig med flera fruar. I den högt aktade boken ash-Shifâ säger Qâdi ´Iyâd att äktenskapet, och att äga slavkvinnor med vilka man har laglig sexuellt umgänge, inte på något sätt sänker en manszuhd, att han avsäger sig världens ytliga nöjen. I samma bok sägs att polygami sågs som hedervärt i alla fitrah-samhällen eftersom det bevisar en mans styrka om han söker flera hustrur. I Shah Waliyyullâhs mästerverk Hujjatullâh al-Bâlighah sägs samma sak.
Shaykh ‘Ali al-Jamal från Fes, en av de största sufimästarna, förklarade att mannen var samlande (jam’a) och att kvinnan var separerande (farq). Med all visshet, den gudomliga lagstiftningen rörande polygami och att detta ses som en rekommenderad handling i islam visar med all säkerhet mannens ofrånkomliga ledarskap över kvinnan. Därutöver, verkligheten är trädets rot och lagens dess grenar. Även om giftermålet med en kvinna är det säkrare valet, så är polygamin mer hedervärt. Insamlandet är haqîqah och separationen är Shari’ah. Polygamin är därför ett verktyg med vilken kvinnan kan kämpa mot sin inre tendens till kufr, att vara otacksam mot hennes make. Denna gåva medför att hon lättare inser att hon inte äger helheten av vilken hon är en del, och att hon vördar den ursprungliga adamiska formen. Att självklara orsaker betyder inte allt detta att mannen ska sitta och vara bitter över att hans position är ifrågasatt. Han bär själv skulden till problemet i och med att han tillåtit samhällets förfall. Han kan inte gömma sig bakom de ramar som vi presenterat ovan. Hans plikt är att förändra det politiska landskapet, att kämpa mot ränteekonomin och de falska demokratierna som lyder under bankismen.
14. Det måste läggas fram på bordet att ingen Profet, frid över dem alla, som ju trots allt är den högsta spirituella position en människa kan nå, levde ett monogamt leverne. Detta inkluderar sayyidunâ ‘Isa, frid över honom, som kommer att ha ett flertal fruar när han återvänder. Det enda undantaget är Yahyâ, frid över honom, som förblev ogift. Argumentet att skapelsens krona, sallallahu ‘alayhi wa sallam, i många år bara var gift med Khadîjah, må Allah vara nöjd med henne, är oärligt eftersom vår lärde enhälligt säger att Allah, så som Han förtydligat i Sin Upphöjda Bok, fullkomliggjorde al-Dîn i Medina. Annars hade vi inte betalatzakat, fastat eller rest till hajj etc.
15. En kvinna är förbjuden att fasta frivillig fasta utan hennes mans samtycke, medan en man tillåts fasta utan begränsningar.
16. Mannen har givits tillåtelse att disciplinera hustrun genom Koranisk bekräftelse, genom att använda sig av de medel som våra traditionella lärde förklarat, medan en kvinna inte tillåts disciplinera sin make.
17. En kvinnas frihet att röra sig obehindrat i samhället är begränsat. Det gäller inte mannen.
18. En hustrus val av väninnor är begränsat av shari’ah. Detsamma gäller inte för maken.
19. Skilsmässa, som Imam Mâlik definierade som Allahs rättighet, är endast tillgängligt för maken. Statistiken visar att de flesta skilsmässor i Väst är begärda av hustrun, och det närmast automatiska beviljandet av vårdnaden över barnen till kvinnan förstör barnens välbefinnande i och med att det lär dem en icke-hierarkisk världsbild utan ett naturligt fitrah-ledarskap. I motsats till detta så ger muslimerna i norra Nigeria (som är malikiter) vårdnaden över barnen till fadern.
20. En hustru är bara berättigad försörjning från hennes make i utbyte mot hennes dedikation till hans intressen och genom att underkasta sig hans auktoritet. Myten om att hustrun är berättigad försörjning blott och enbart för att hon är kvinna är en ogrundad modernistisk innovation.
21. Det allra första denna ummah tog på sig efter Profetens, sallallahu ‘alayhi wa sallam, död var att välja en ny ledare. Allahs Dîns återuppväckelse är beroende av vi åter etablerar genuint ledarskap, vilket är vad sekularismen ihärdigt bekämpar. Denna väckelse börjar i hemmet, och utan återupprättelsen av makens-faderns roll så imploderar islam. I dagsläget har vi mu’minûn men ingen Islam, som som det passar denna dajjaliska tidsålder.
Nu när jag har förklarat allt detta skulle jag vilja vända vårt fokus till att lyfta fram några signifikanta delar av Imam Mâliks syn på fitrah.
A) I vår fiqh betraktas äktenskapskontraktet (‘aqd zawâj) som en handelstransaktion (bay‘). I äktenskapet är handelsvarorna mannens hemgift som han betalar i utbyte mot att kvinnans wali godkänner hennes privata delar som lagliga för maken. Detta betyder att prostitution är mindre oislamisk än den rådande promiskuiteten. För övrigt så är det en modernistisk fantasi att syftet med hemgiften skulle vara att skänka kvinnan försörjning vid eventuell skilsmässa. Denna fantasi är lika orealistisk och bristfällig som alla andra modernistiska fantasier.
B) I imam Mâliks fiqh finns det inget godkänt äktenskap utan en giftoman, precis som för ytterligare två utav de tre andra imamerna.
C) Imam Mâlik insisterade på att äktenskapets syfte var var förflytta en kvinna från föräldraansvaret till mannens makt.
D) I vår tid har muslimerna börjar införa olika villkor i äktenskapskontraktet som syftar till att begränsa mannens makt. Det vanligaste är att kvinnan sätter som villkor att mannen inte ska gifta sig med en andra fru. Imam Mâlik avskydde dessa villkor. Imam al-Bâji definierade sådana villkor som ytterst förkastliga (makrûhah) i hans stora verk al-Muntaqâ’ som är en av de främsta kommentarerna på al-Muwatta‘. Ibn Habîb, författaren till al-Wâdihah, som är en av moderböckerna i malikiskolans juridik, sade att dessa villkor avskyddes av alla av kunskapens folk (ahl ul-’ilm). Imam Mâlik sade, så som det rapporterats från Ashhab genom al-’Utbi, författaren av ännu en av malikiskolans grundtexter, al-’Utbiyyah (som förklaras ytterligare av Ibn Rushd al-Jadd i hans stora verk al-Bayân wa t-Tahsîl) att: ”Jag avskyr att att se en man ges en hustru med nedtecknade villkor om att han inte får flytta henne från hennes födelseort, eller att hon förhindrar besök i hemmet, eller att man förbjuder henne att utföra hajj eller ‘umrah. I ett sådant fall, så äger inte mannen full auktoritet över hennes person, och en kvinnas privata delar är endastlegala för mannen om hans auktoritet över henne är komplett. Al-Bâji förklarar att alla villkor som begränsar mannens äktenskapliga makt, på samma sätt som för en slavkvinna i ägo, är avskyvärda. Han citerar sedan Mâlik: ”sedan en tid tillbaka har jag sagt att min önskan är att förbjuda folket att gifta sig om de använder sig av ytterligare avtalsvillkor, och att de bara ska genomföra äktenskap som baserar sig på mannens styrka i hans dîn och i hans trovärdighet”. Al-Bâji säger ytterligare att imam Mâlik författat en hel bok om detta ämne och som cirklulerade bland dåtidens bokhandlare. Ibn Habîb rapporterar från ‘Aisha, må Allah vara nöjd med henne, som hörde Profeten, sallallahu ‘alayhi wa sallam, säga:”Vad är det för fel på folket som tillför villkor som de inte finner i Allahs Bok? Den som tillför villkor som inte finns i Allahs Bok skall inte ges möjlighet att genomföra dem. Sannerligen är det som Allah lagstiftat värdigare och bättre legitimt förankrat”. Al-Bâji förespråkade den klassiska rådande tolkningen: Varje villkor som lagts till i äktenskapskontraktet och som begränsar mannens makt är bara bindande gällande mannens samvete (=diyânatan) men kan inte ges legal effekt genom tillämpad juridik (=sharî’atan).
zp8497586rq

En kommentar

  1. 1 30 november, -0001 på 00:00 -

    Riktigt bra artikel. Jazakum Allahu khairan!nn1