Försörjning till en girig hustru

mars 6, 2013 3 Kommentarer »
Försörjning till en girig hustru

Tolkandet av hadith
i frågan om försörjningen till en girig hustru

(Fatwa av Shaykh Muhammad at-Tāhir b. ‘Āshūr,

presenterad av Shaykh Ahmad ‘Ali) 

Jag framförde nyligen en rad videoinspelade föreläsningar som sändes i olika regioner i vilka jag tog upp två juridiska frågor beträffande den islamiska synen på försörjningsplikten. Dessa videoföreläsningar följde på några live-sessioner där jag besvarade frågor till en grupp nybörjare som studerar malikitisk rättslära i Väst och vi berörde den breda vägledningen som Lagen skänker oss i frågan om försörjningsplikten till hustrun. Under denna live-session så rörde vi vid den välkända händelsen där Hind bint ’Atabah klagade till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om vad hon ansåg var en otillräcklig försörjning från hennes snåle make, Abu Sufyân ibn Harb, till hushållets basala utgifter; och hur hon gavs ett profetiskt medgivande att ta ur makens egendom för att försörja sig själv och hushållets barn. Vi fortsätter nu på samma tema, och dess universella juridiska implikationer, i form av en detaljerad förklaring av den tunisiske lärde från Zaytunah, Shaykh Muhammad at-Tāhir bin ‘Āshūr. Vi finner detta i en samling av hans juridiska åsikter (fatawa) som publicerades år 2004 av den Dubai-baserade Markaz Jum`ah al-Mājid li ath-Thaqāfah wa at-Turāth.

Det har nått oss genom hadithen som återberättats av ‘Ā’ishah, må Allah vara nöjd med henne, och som vi finner i Sahīh al-Bukhārī, att Hind bint ’Atabah frågade: ”Allahs Sändebud, Abu Sufyan är en snål man. Är det fel av mig att försörja våra barn från hans rikedom?”. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, svarade henne: ”Nej, det får du inte göra, såtillvida detta inte görs i enlighet med vad sedvänjan ser som gott (bi’l-ma’rûf) (från Sahīh al-Bukhārīs kapitel om hustruns försörjning om maken är bortrest). Ibn Hajars kommentar denna hadith i Fath al-Bārī. Bukharis samling innehåller en annan variant av denna händelse. I Sahîh Muslim finner vi hadithen med något annorlunda ord i kapitlet om Hinds fråga. Undersök även an-Nawāwīs förklaring samt al-Māzirīs bok Al-Mu`lim bi-Fawā’id Muslim som redigerats av min nu avlidne lärare Muhammad ash-Shādhilī an-Nayfar (Volym 2, sidan 404).

Imamen och shaykhen (Muhammad at-Tāhir bin ‘Āshūr) sade om detta:

Han (må Allah välsigna och skänka honom frid) svarade genom att neka hennes fråga, Nej (lâ) betyder “försörj inte barnen” och sedan lade han till “såtillvida detta inte görs i enlighet med vad sedvänjan ser som gott (bi’l-ma’rûf)”. Vad som menas med det som sedvänjan anser gott är den medelmåttiga försörjningen som åligger Abu Sufyan att ge till de som är under hans ansvar. I en av varianterna av hadithen finner vi att Hind frågade: skulle det vara fel av mig att försörja våra barn från hans rikedom utan hans tillåtelse?
Vad Allahs Profet, må Allah välsigna och skänka honom frid, gav henne tillåtelse till, i förhållande till Abu Sufyans rikedom och att ta sin försörjning från denna utan hans tillåtelse, betyder att hon fick lov att ta försörjning i sådan mängd av vad sedvänjan ansåg var tillräckligt och det som han är skyldig att försörja sina barn med och inte äger rättigheten att neka dem. På grund av hans extrema snålhet skulle han heller inte ha samtyckt även om de frågade honom om lov, och om de klagat till Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, varje gång de behövde försörjning från deras far så skulle det varit oerhört belastande för dem och hat hade kunnat börja växa i familjen. Det som Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förbjöd henne var att gå utanför det som sedvänjan ansåg av godo, eftersom varken hon eller hennes barn ägde rättigheten att erhålla något extra utöver det basala såtillvida ägaren av egendomen inte själv uttryckligen samtyckt. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utsåg därför kvinnan som medlare för hennes barn och andra i hushållet eftersom hon i sin makes frånvaro var husets härskarinna. Att hon gavs en sådan medlarroll var därför en lättnad för henne.
Från det ovan nämnda kan man förstå att lättnaden som skänktes Hind av Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, representerar en lagstiftning som är applicerbar till alla hustrur med snåla makar vars situation kan liknas vid hennes. Profetens, må Allah välsigna och skänka honom frid, svar till henne är i själva verket en fatwa och lagstiftande dictum så som är utgångspunkten i profetiska uttalanden. Den som hävdar att den profetiska domen beträffande en icke närvarande individ (Abu Sufyan) inte kan användas universellt utöver Hinds fall har fallit i vanföreställing baserat på två orsaker:

1.Hennes ställning är snarare en person som söker en fatwa än en person som tar upp ett fall till en domstol. För det första framförde Hind sin klagan till Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, under samma år som hon konverterat till Islam efter Meckas erövring. För det andra så skulle den anklagade parten (Abu Sufyan) lätt kunna kallats för att infinna sig vid en rättegång, så det kan inte hävdas att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav ett domslut gällande en icke närvarande person.

2.Även om vi antar att det profetiska svaret till Hinds fråga utgjorde en juridisk dom, så är det både en å ena sidan  allomgripande fatwa men även en dom i en juridisk dispyt mellan två parter. Som fatwa är den gällande i alla de fall som kan liknas vid Hinds och är då applicerbar som en förklarande fatwa gällande en mänsklig kategori i dess helhet oavsett om domen i den juridiska tvisten bara stod mellan två parter.

Vi kan därför konkludera från ovan nämnda att besittaren av en rättighet, och som av en annan person hindras i att ges sin rättighet, inte äger rättigheten att ta lagen i egna händer genom snatteri eller rån. Om en person skulle ges en sådan rättighet så skulle det negera och motstrida själva lagens inneboende syfte och att man utser en domare eller en tvistlösande governör för att lösa juridiska tvister. Något annat skulle resultera i blodspillan och mord.
Vi kan därför förstå att den profetiska lättnaden (som gavs till Hind) inte tillåter henne att gå utanför det kontextuella scenario (som skänker en person rätten att söka dom i en domstol) hon befann sig i, nämligen svårigheterna för en hustru till ett snålt familjeöverhuvud och att dra maken inför rätta I en domstol. Om en dom ges skulle det kunna resultera i onödig skada och friktion som överstiger den ursprungliga skadan som åsamkats av snålhet i försörjning.

Den juridiska hållningen gällande denna hadith som förespråkas av ash-Shāfi`ī och som tillåter en person att råna eller snatta på eget bevåg om man hindras i att ges sin rättighet är således en fragil hållning från ett ändamålsenligt perspektiv [Fath al-Bārī och Ibn ‘Āshūr’s egna verk An-Nazar al-Fasīh, belyser den hadith vi finner i al-Bukhārī’s Sahīh]”.

***

Shaykh Ibn ‘Āshūrs tolkning och hållning tar för givet att det existerar ett muslimskt styre oavsett var man än befinner sig och att man har tillgång till ett rättvist system där tvister juridiskt kan lösas av en kompetent muslimsk auktoritet.

Islam har aldrig förändrats och avvikit från dess ursprungliga väg.

 

3 kommentarer

  1. camilla 6 mars, 2013 på 20:33 - Reply

    Slm, när man läser rubriken ”försörnjing till en girig hustru” så kan man tro att det är hustrun som åsyftas – fast som jag förstod texten handlade de om en girig make.
    mvh

  2. Abdussalaam Nordenhök 7 mars, 2013 på 08:31 - Reply

    Wa ´alaykum as-salaam wa rahmatullah,

    Vi stod och vägde i översättningen huruvida vi skulle använda ordet ”krävande” eller ”girig”. Valet föll slutligen på ordet ”girig”. Det är mest passande. Eftersom hustrun i familjen rent konkret krävde och på eget bevåg ville ta pengar ur sin makes kassa utöver det som hon och hushållets barn i lagens mening är berättigade (husrum, mat i magen, en lämplig klädnad för varje årstid) så passar ordet girig. Vad man dock bör ha i åtanke är Profetens ord, sallallahu ´alayhi wa sallam, när han beskriver att den allra bästa sadaqa (välgörenhet) är den som man ger sin familj. Islam uppmanar generositet, inom familjen såväl som ute i samhället på alla nivåer. Men det är en klar gränsdragning mellan mustahabb (en älskvärd och uppmanad handling i shari’ah) och en fard/wajib (en plikt). Man kan därför inte lagstifta om (framtvingad) generositet för då förlorar handlingen sin frivillighet. I Sverige betalar vi hög skatt, men medborgarna kan inte ur ett moraliskt perspektiv anses vara generösa eftersom skatten dras från dem (ofrivilligt eller frivilligt). Islam däremot har inte ett sådant skattetryck men uppmanar istället till moralisk förträfflighet.

    Hoppas det besvarar din fråga.

  3. camilla 8 mars, 2013 på 22:31 - Reply

    slm, tack för svar. Jag kanske uppfattar texten fel, men kvinnan fick väl inte tillräckligt med ”pengar” för sig och sina barn av maken – då det var maken som var snål, och inte att husturn var girig? citat ”Allahs Sändebud, Abu Sufyan är en snål man. Är det fel av mig att försörja våra barn från hans rikedom?” mvh

Skriv en kommentar