Frihetens gränser – Shaykh Dr Abdalqadir

april 9, 2013 Ingen kommentar »
Frihetens gränser – Shaykh Dr Abdalqadir
Följande föreläsning framfördes i Birmingham av Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi år 1990

***

Frihetens gränser

av Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi

Att tala om frihetens gränser som tema måste naturligtvis inledas med en definition av vad frihet är innan man kan gå vidare och ställa frågan och friheten har gränser eller icke, och hur dessa gränser ser ut om de nu skulle existera. När vi undersöker detta finner vi att den filosofiska diskursen betraktar frihet i ett annat ljus än hur den ses av de politiska doktrinerna. Bakgrunden till dessa olika perspektiv som vi finner mellan förståndet och politikens pragmatism står att fina i 1900-talets historia och århundradets icke ifrågasatta kriser och motsägelser. Såtillvida vi inte rakt bemöter dessa politiska villkor så kommer vi aldrig nå meningsfulla svar eller erhålla en aktiv förståelse av denna viktiga sakfråga. I mitten av århundradet bevittnade vi ett oåterkalleligt rämnande och avbrott med den europeiska kontinentens förflutna och dess tradition. Dessa orsaker går tillbaka, icke blott till Weimar, men hela vägen tillbaka till 1914. Om vi betraktar det första världskriget som en imperialistisk kris inom dess egna ramar, så som vi lär oss i dagens universitet och klassrum, så kommer vi aldrig kunna reda ut de händelser som följde.

Ernst Jünger, Europas största levande författare, vars verk ni är förbjudna att läsa och således inte äger friheten att läsa, sade att slutet av första världskriget innebar monarkins kollaps och att slutet på andra världskriget innebar nationalstatens kollaps.
Ernest Nolte, en av Tysklands mest framstående historiker, skrev nyligen en ytterst signifikant bok, som ni är förbjudna att läsa och därför inte äger friheten att läsa, med titeln DET EUROPEISKA INBÖRDESKRIGET 1919-1945. Hans tes var att århundradets kris ingalunda innebar en kamp mellan diktaturer och demokratier utan att det snarare handlade om den nationella socialismen som stod emot bolsjevismen, den internationella socialismen. Detta hade långtgående implikationer. Ena sidan var i hans betraktelse koncentrationslägrens teknologiska lösning på politiskt motstånd, vars system utarbetades av Lenin och Stalin och som sedan ärvdes av nazisterna. Eftersom han tog sig friheten att betrakta sakfrågan på detta sätt så belönades han med en bilbomb som sprängde hans bil utanför hans hem i Berlin där han arbetade som professor i historia. Måhända minns ni att han bjöds in för att föreläsa på universitetet i Oxford men att han därefter förklarades ovälkommen. Poängen är att denna hysteriska och kränkande attack säkerställer att Noltes perspektiv, i alla fall i dagsläget, inte kommer att kunna tas upp. Men de kan inte ignoreras. En av hans argument är att den internationella socialismen vann.
När vi nu nått så långt är det intressant att minnas att vi efter andra världskriget i det omformade Tyskland kunde se att historia avskaffades som ämne på landets universitet och byttes ut mot ett annat ämne, sociologi. De politiska vetenskaperna placerades inom en ideologisk ram som utan tvivel var marxistisk i dess förkunnande. Det spännande faktumet är även hur denna doktrin stöttades av en rad högerregeringar som i det yttre förespråkade kapitalistiska doktriner.

Från år 1950 fastställdes de europeiska universitetens mönster vilket etablerade en ny socialistisk ortodoxi och dess ledare hämtades från den välkända Frankfurtskolan. Illusionen om öppen debatt betydde bara att man arbetade fram denna skoningslösa dogmatism vars dialektiska framläggning antydde att socialism var den enda valida humanistiska tesen och att dess motpol var den förkastliga fascismen, och låt oss heller inte glömma den besegrade antitesen.
Ända sedan dess har doktrinen, underförstått, förädlats och reviderats fram till dess att det inte fanns något motargument och det enda gällande är ortodoxin som hålls vid liv genom att alla dess fiender förklaras fascistiska, antisemitiska och reaktionära. Konfliktens topp nåddes år 1968 då det radikala upproret mystiskt resulterade i att en Rothschild gavs presidentämbetet i Elyseé palatset.

Shaykh Abdalqadir med sina elever

Shaykh Abdalqadir med sina elever

Den radikala dialektiken, som ingalunda för vidare den historiska processen genom kritisk analys , hade alltså skänkt makten åt det maktsystem vars ansikte vi nu kan börja urskilja.
Dialektiken är ett lurendrejeri så som vi nu kan bevittna. Jüngers djupa insikt om att nationalstaten sopats bort och ersatts med superstaten – Europeisk, Sydamerikansk, Indisk- markerade den historiska milstolpen att statens politiska makt givit vika inför ett annat totalt annorlunda framväxande banksystem med dess finansiella mekanismer.
Den så kallande österliga kommunismens fall och den mytiska reformprocessen i Ryssland är inget annat än dessa länders inträde på denna nya marknad som i själva verket är bankismens slavsystem. Gulag stängdes aldrig ned men förflyttades bara – och ligger nu i Palestina med dess utomhusfängelse.

Monetarism ÄR marxism, eftersom den baserar sig på, så som Umar Vadillo skriver i boken Den Politiska Ekonomins Kollaps, ”…Das Kapitals antagna angränsning som utgår i att pengarnas materiella existens omvandlas till en funktionell existens, med andra ord: det är tillåtet att strukturellt manipulera marknadens valutor”.
På detta sätt har den dialektiska metoden utfört sin roll och uppgift perfekt. Detta är ett intressant historiskt ögonblick, eftersom vi lever i mellanperioden mellan den kritiska dialektikens kollaps och framväxten av en ny ortodoxi som kommer att försöka övertyga världens invånare att de borde omfamna världsbankismens nyskapade tyranni.
Den mest omfattande påverkande faktorn i denna samtida situation är den politiska mekanismen, demokratin, som långt ifrån garanterar massorna deras frihet utan snarare lagstiftar om folkets underkastelse inför bankirernas oligarki genom en påtvingad identitet och ekonomisk status som definierar statens parametrar som inte är något annat än ren skuldsättning.
För den demokratiska staten, så som den konstitutionellt är definierad, är inget annat än en entitet satt i skuld, nationalskuld, som ska betalas till bankerna. Bankerna är i själva verket en överstatlig entitet vars styresskick förblir okänt men som ändå är vår absoluta härskare som valts fram av en okänd franchise. Således är den maktlösa demokratiska staten bara ett sigill som bekräftar den oligarkiska bankismens makt. Om man skulle upplösa staten så skulle det innebära at man demonterar skuldsystemet vilket skulle ge oss ett slut på den samtida banktyranni som ödelägger ekosystemet och förstör vårt kulturella arv och möjligheten till mänskligt liv.

Den konstitutionella staten hämtade sin uppbyggnadsstruktur från den franska modellen som följde efter revolutionen. Statens allra första uppgift var tudelad: Att trycka statens papperspengar och skapandet av Den Franska Banken. Det ideologiska ramverket för denna så kallade upplysning var det ökända mantrat Liberté, Egalité, Fraternité. Rörelsens själva grundidé var att lagstifta fram godhet. Robespierres godhet.
Det politiska perspektivet som deklarerade att utopia kunde skapas genom intervenerande lagstiftning med tillhörande rättvist tvång hade sin grund i Kants doktriner om det kritiskt granskande förståendet. Kants synsätt grundade sig på den existentiella verkligheten om ett absolut subjekt, en betraktare, som kunde undersöka och granska och analysera ett objekt objektivt. Under dessa år omfattades det analyserade objektet, som tidigare varit ett vetenskapligt objekt, till att även inkludera först den samhälleliga uppbyggnaden, sedan människan själv som nu underkastades vetenskapens discipliner. Fakturan efter firandet av den kostsamma festivalen på 200-års dagen för den franska revolutionen betalades nästan uteslutande av de franska bankerna.

Solzehnitzen har bittert visat för oss hur det värsta brottet begångna av den kommunistiska polisen utfördes, inte i brott mot den sovjetiska konstitutionen men snarare genom en entusiastisk implementering. Högtravande klausuler vars uttryckta syfte var att försvara massornas frihet säkerställde istället massmord på miljoner invånare. Det finns ingen kritik mot den technique som i sitt väsen är teknisk och detta gäller såväl det nazistiska Tyskland som det sovjetiska Ryssland och det sionistiska Israel.
Mitt i 20-talets och 30-talets tumult och passion skedde en stolt intellektuell revolution. Den intensivt känslomässiga och politiska dialektiken förkastar alla tankar under denna period som nazistiska och därför otänkbara (ett ytterst osmakligt och mystiskt ord) och stärker därmed våra samtida oligarkiska doktriner och gömmer under den intellektuella revolutionen som ligger dold däri och som ibland påverkade den politiska utvecklingen.

De tre jättarna under denna epok var Heisenberg, Heidegger och Jünger. Det var Heisenberg som tillsammans med Niels Bohr totalt revolutionerade vår förståelse av materia och därmed vår förståelse av själva existensen. Detta förändrade för all framtid inte bara hur vi tänkte men också hur vi kunde tillåta oss tänka ty den slutgiltiga beståndsdelen omvandlades från solid materia till rumsliga partiklar och ljusvågor. Ännu mer traumatiskt var emellertid upptäckten att betraktaren stigit ned från sin tron av absolut makt. Sannerligen blev själva observationen som aktiv handling nu en paradoxal dimension.

I den filosofiska sfären var Martin Heidegger arvtagare till den sista borgen av post-kantiskt tänkande och hans metod var det sista försöket att ge det cartesianska subjektet en väg att fungera vetenskapligt och fenomenologiskt, och den allra sista förespråkaren för detta var Husserl, Heideggers lärare. År 1927 skrev Heidegger sitt första mästerverk, Sein und Zeit, Varat och Tiden. I detta revolutionerande verk, som djupt chockerade samtiden när den gavs ut, så omdefinierar Heidegger vad det innebär att vara människa.
För att kunna befria sig från det kantiska subjektet, som i sig själv var en så hjälplös medhjälpare till det tekniska systemet, så föreslog Heidegger en gestalt, Dasein, bokstavligen närvaron, som människans sanna identitet. Människan var inte längre en passiv betraktare i det tekniska programmet utan blev istället en aktiv sökare på jakt efter sin egen mening och egna verklighet som bara kunde uppfyllas genom ett eget livsprojekt. Heidegger visade hur den moderne människan utvecklat tekniken för att betjäna honom men att det slutligen var han själv som blev tjänare till detta invecklade tekniska system. Heideggers konturteckning av människan, som en Dasein, visade i sin tur att människans roll i denna tekniska apparat var falsk. Människan var aldrig en separat entitet som frånskiljdes de aktiva objekten utan snarare kopplad, sammansydd och förenad med sina dagliga förehavanden. Den kända moderna krisen som handlar om människans främlingskap i skapelsen där mannen nu kände sig väsenskild och lösryckt från resten av skapelsen var ingalunda en neurotisk nervkollaps utan tvärtom en banbrytande upptäckt som banade vägen för en distansering som möjliggjorde för mannen att kunna urskilja existensen så som den verkligen var och se sig själv som en dödlig varelse underkastad tiden och med ett livsprojekt att upptäcka sig själv.

Den tredje giganten under 1900-talet var den visionäre författaren Ernst Jünger, soldat i båda världskrigen, som framkom ur epokens våldsamma strider som en envis förnekare av höger-vänster-perspektivet. Slutligen, mitt under det andra världskriget, kunde han inte längre vara neutral och gick därför samman med Stauffenberg i den misslyckade kuppen att lönnmörda Hitler. Han förläts för detta på idealistiska grunder på grund av att han var en dekorerad krigshjälte. Han var den ende tysken som vägrade underkasta sig avnazifieringen efter kriget eftersom han våldsamt motsatte sig att rensas från vad han aldrig omfamnat. Han isolerade sig därför i den schwabiska skogen där han författade sina mästerverk, Heliopolis och Eumeswill. Hans mästerverk från 30-talet, Arbetaren, är en bok som skrivits av ett profetiskt geni. Här omdefinierar han arbetaren från att bara vara en enhet i kapitalismens ekonomiska ramverk. Han såg arbetaren som en modern man och kvinna som deltog i den tekniska processen. Vi var därför alla arbetare, vi var alla konsumenter av elektricitet, vi använde alla infrastrukturen, vi var alla resenärer på flygplan och vi var alla radiolyssnare. Han såg att frågan som den mänskliga arten ställdes inför i detta århundrade handlade om hur man handskades med och hur man gick bortom det ofrånkomliga ödet som medförde teknisk utveckling. Hans förslag var inte ett ludditiskt motstånd och heller inte att isolera sig. Allra sedan dess har han tampats med frihetens diskurs och tack vare män likt honom kan vi idag i alla fall försöka nå ett konstruktiv synsätt. Hans manifest, om vi skulle kunna kalla det så, skrevs efter att han avslutat sin futuristiska roman Heliopolis. I denna roman stöter hans hjältegestalt på våldsamma konflikter och motsägelser både gällande tyrannisk diktatur och i likgiltig demokrati och finner sig själv politiskt fängslad och förvissad om sin förstörelse intar han tillsammans med kvinnan han älskar någon sorts psykedelisk drog som påminner om LSD vilket skänker dem inre upplysning och han kan därigenom se sitt eget sanna väsen och bestämmer sig för att förbereda sig inför framtiden. Han reser iväg i ett rymdskepp tillsammans med sin hustru och sin elev för att bana vägen för en nyutbildning av eleven så att en ny generation ska kunna uppstå. Jüngers text i vilken han presenterar denna nya vision heter Der Waldgänger, mannen som vandrar ut i skogen. Han indikerar inte alls en återgång till naturen. Han menar istället en person som finner sina egna inre resurser och finner mening, inte genom det sociala projektet eller den tekniska mallen utan snarare genom att nå sitt inre djup.

Således, dessa tre män, som alla kände varandra och var färdkamrater på en spirituell resa, gav den moderna mannen och den moderna kvinnan ett helt nytt sätt att betrakta existensen. Ett perspektiv där materian inte längre var död men istället lysande, inte längre statiskt men istället vibrerande, inte längre angiven en plats med istället allestädes närvarande. Häri finner vi en människa som inte förstör kulturen och ödelägger naturen men snarare ses som ett naturfenomen i sig själv. En människa som inte lagstiftar eller framtvingar frihet över tyranni men istället når insikt om att friheten i sig själv är skapelsen grund. Så som Jünger själv uttrycker det i den starka sentensen som avslutar Der Waldgänger, ”…ty friheten är existens”.

Det är inte överaskande att Jünger förblir nästan opublicerad utanför Tyskland, trots att hans verk nu är tillgängliga på franska och spanska. I Amerika och England är han nästintill helt okänd. När han utnämndes till Doctor Honoris Causis i år på ett baskiskt universitet sade en av Spaniens ledande intellektuella att detta var det mest betydelsefulla ögonblicket i år. Detta stöttades av Spaniens mest framstående sociolog, Carlos Moya. Vi ser därför att en rad europeiska intellektuella nu träder in på en ny scen och ett nytt fenomenologiskt sätt att betrakta friheten. Heideggers filosofi ser friheten som ett nödvändigt existentiellt villkor som överbrygger alla tidigare värderingar. Gadamer, en av Heideggers studenter, sade: ”Det finns ingen mer nobel princip än friheten”. Så vi ser att frihet inte kan uppnås genom lagstiftning och genom påtvingade regler och struktur och sådant tvång medför att något saknas.
Så som vi såg med Solzehnitzens insikt, den konstitutionella lagen och de definierade mänskliga rättigheterna resulterar bara i slaveri. Detta betyder att ödeläggelsen av de framtvingade maktstrukturerna kommer öppna upp människans väsen inför dess inre villkor och sanna potential. Det är staten och dess maktinstrument som representerar frihetens ödeläggelse och det är statens politiska vapen, den räntebaserade skuldsättande bankismen, som representerar den högsta oligarkin och den mäktigaste strukturen i den moderna världen.

Den romantiska socialismen i Det Tredje Riket och den realistiska socialismen i Sovjet-Ryssland resulterade bägge i miljoner mänskliga liv som gick till spillo. Men statens bedrifter efter 1945 i alla de politiska demokratierna är ännu mer imponerande. Staten kan skryta med dödssiffror som långt överstiger masslakten från förr och årligen dör fler än vad de gamla regimerna tog decennier att uppnå. Den officiella rapporten av Dr Hiroshi Nakajimi, direktör för World Health Organisation, bekräftar: ”Vi bevittnar ett tyst folkmord på elva miljoner barn varje år i utvecklingsländerna och dessa dödsfall skulle lätt kunna hindras”. Detta års slakt är ett direktresultat av den räntebaserade skuldekonomin och denna oacceptabla börda som förslavar hela länder under bankismens oligarki. Dagens integrerade tekniska system upprätthålls och styrs av diktat och det finansiella systemets egna lag och logik och är i sig själv oförmögen att fungera rationellt. Systemet är magiskt, oförutsägbart, och dömt till cykliska kollapser. Dess livsföda är krig och ödeläggelse. Man kan inte reformera systemet och det går heller inte att angränsa det att bara påverka en viss lokalitet eller ett visst lands nationalskuld. Den konstitutionella staten kan inte rädda oss eftersom, så som vi påvisat, den är en betjänande mekanism som samlar in skuld. Därför är den så kallade liberala demokratin inget annat än ett nytt instrument för att hålla världen förslavad.

En intellektuell ekonom sade nyligen att demokrati och fria val är historiens ände och mål. Han skulle ha rätt i sin tes om det inte vore för att män och kvinnor kunde urskilja den ursprungliga naturen och friheten.
Tillåt mig citera C.G. Jung. Han sade: ”När ödet, under fyra hela år, iscensatte ett krig av monumental terror på den europeiska scenen, ett krig ingen önskade, så drömde ingen om att våga ställa frågan om vad exakt som orsakat detta krig och höll det vid liv. Ingen insåg att den europeiske mannen var besatt av något som stulit hans fria vilja. Denna omedvetna besatthet kommer fortsätta oförändrad fram till dess att européerna blir rädda för vår gudalikhet. En sådan förändring kan bara inledes i individen. Det förefaller för mig som en viktig fråga att ett fåtal individer i en grupp eller ensamma individer skall komma till insikt om de ingredienser som inte hör hemma i egots personlighet utan istället måste ses som ett psykiskt icke-ego”.

Således pekar Jünger, Heidegger, Heisenberg och här även, indirekt, den store psykologen Jung, till samma gudomliga erkännande. Men innan vi tar upp detta så låt oss dröja kvar ett ögonblick vid Jungs insikt i det mänskliga psyket. Genom att lämna det freudianska dialektala fängelset så vände sig Jung till mytens språkdräkt för att förse oss med den dynamiska begreppsvärld som tillåter djup undersökelse av de mänskliga konflikterna, och det var denna procedur som Jung tog sig an i sina visionära skrifter. Jung byggde upp en serie insikter kring myten om guden Priapus som introducerades i den panteistiska gudavärlden vid precis det historiska ögonblick när Olympens värld kollapsade inför imperialismen från Rom. Således representerade Priapus de onaturliga element som hade gjort att man brutit med den primala harmonin med naturen. När fallisk energi förnekas, och fallos representerar mannens libido vilket betyder mannens kapacitet att förverkliga sitt eget öde, så bryts mannen av och ett autonomt komplex börjar utvecklas. Därför blir fallisk makt okroppslig, och blir istället ett koncept i sig själv. Detta är Priapus. Eftersom det är okroppsligt så blir mannens väsen avmaskuliniserat och för att kompensera för den falliska förlusten i det medvetna medvetandet så faller subjektet in i kompensatoriska fantasier om inflation, både i skeende och roll. Sådan inflation, fantasieggande rest fallos, är kollektivt beskrivet, så som jungianen James Wyly beskriver det: ”…Det är strävan att bli konform med den yttre standarden på ett sådant sätt att det fördelaktigt kan jämställas med standarden, när det inte baserar sig på de faktiska själsgåvor som individens personliga karaktär bär”. Därför är Priapus ett lösryckt komplex, det blir en sorts förespråkare för självintresset, och helhetens arketyp och psykets reglerande mitt. Men det har inte tillgång till egots perspektiv. Det kan bara sträva för integration genom att agera dramatiskt och bestrida egot och att placera sig själv i egots tillsyn genom att skoningslöst underminera de uppblåsta positioner som egot konstruerat.

Så i denna jungianska modell är fantasins inflation efterföljt av dess fall, genom realismens natur, och man kan öppna upp och omfamna naturligt liv. I kulturella termer så indikerar Jung att det maskulina, som tar sig form i den sociala sfären genom patriarkat eller manliga värderingar, dominerar den moderna existensen. Detta betyder i sin tur att varje medveten attityd har en kompensatorisk omedveten attityd i vårt mansdominerade samhälle som uppvisar en massiv och kraftig matriarkal fixering. Detta omedvetna, eller låt oss beskriva det som gömd länk till den moderliga arketypen, kommer oundvikligt att resultera i en Priapus-cykel som isolerar fallos från att söka förening och engagerar sig i fantasier, social gigantism och inflation. Det är här som den jungianska modellen innebär en speciell signifikans för oss. För inflationsfantasin sker cykliskt i det globala ekonomiska systemet och dess finansiella kontroll som den moderna mannen designat. Denna inflationscykel, sann gentemot sitt eget väsen, är oförutsägbar och ostoppbar och påverkar konstant och ger oss den ångest som dominerar vårt samhälle, bryter ner regeringar, gör att folket tyr sig till diktatorer, upprustningsiver, kärnvapenhot, och för massorna att söka drogad lindring i kristider i tvångsmässiga nöjen.
Med andra ord, om vi kikar bortom dialektikens perspektiv som i sig själv är ett ramverk som upprätthåller fantasin och skjuter bort ansvaret, så är det nuvarande ränte-och skuldsystemet och den globala finansvärlden en produkt – inte ett upphov – som påvisar det störda psyket som förnekar kvinnan hennes plats i det gemensamma samarbetet jämsides mannen.

Den konstruktiva lösningen på detta dilemma och denna moderna neuros är den medvetna reträtten från dessa fantasimekanismer och inflationsbaserat leverne som baserar sig på värdelösa papperspengar, symbolisk rikedom, papper- och plastobjekt som tillskrivs matematiska värden.

Frihet betyder – i vårt nya perspektiv- att vi återtar rätten och bruket av naturlig rikedom som vi själva väljer och som vi inte påtvingas eller väljs åt oss. Denna frihet som ingen individ idag äger. Vi är inte fria att välja våra egna pengar. Vi kommer inte kunna upprätta rättvisa handel med reell valuta som vi själva valt så länge den moderna staten och superstaten existerar. Det är så som vi definierat det, statens själva roll och uppgift är ingen annan än att förslava medborgarna genom skuld. Således, en medveten och avsiktlig reträtt från det framröstade slaveriet måste föregå den neurotiska bankismens kollaps och förnedring och det slutgiltiga slutet och fantasiäventyret som vi finner i Priapus dilemma. Endast genom att den moderna datorbaserade staten kollapsar kan den naturliga och mänskliga existensen ta sig början, och endast då kommer planeten vara säker från den tydliga till synes ostoppbara skövlingen som fantasimakterna ägnar sig åt för att tjäna miljarder dollar som dagligen utsätts för inflation och förlorar sitt värde och påtvingar oss omöjliga social programmering varav det farligaste och mest oundvikliga är kärnvapenkrig.

– Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar