Mu’awiyah – den pragmatiske kalifens styre

juni 24, 2013 Ingen kommentar »
Mu’awiyah – den pragmatiske kalifens styre

En historisk överblick av Abdussalaam Nordenhök 

***

Han var Mu’awiyah ibn Abi Sufyan bin Sakhr bin Harb bin Umayya bin ‘Abd Shams bin ’Abd Manaf bin Qusayy al-Umawi. Han var Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, Följeslagare, släkting och svåger, och han är den som ofta felaktigt beskrivs som den förste umayyadiske kalifen. Mu’awiyahs dynasti “Sufyaniderna” (de som härstammade från Abu Sufyan) regerade från år 661 fram till år 684, från det att al-Hassan ibn ’Ali gav honom kalifatet fram till Mu’awiyahs barnbarn Mu’awiyah ibn Yazid som abdikerade från makten för att fullhjärtat ägna sig åt Islam. Det var i själva verket Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, gamle intime vän ’Uthman ibn ’Affan som var den förste kalifen från Bani Umayyah. I juli år 661 samlades stormännen och hövdingarna i det islamiska riket på Tempelberget för att utropa Mu’awiyah till kalif. Hans allra första order var att skicka ut sexton jihad-expeditioner efter att jihad legat i träda under hela ’Alis och al-Hassans kalifat. Efter detta besökte kalifen Mu’awiyah den Heliga Gravens kyrka samt Jungfru Marias grav för att demonstrera att han likt föregående kalifer var dessa platsers beskyddare. Han styrde därefter riket under titeln ”Abdallah” (Guds slav). I sitt första tal som kalif sade Mu’awiyah:

”Mitt folk, jag är inte den bäste bland er. De som är bättre än mig inkluderar ’Abdallah ibn ’Umar och andra framstående män. Men det kan måhända vara så att jag kommer vara den som styr er bäst och skadar era fiender mest och den som skänker er i rikliga mått”.

Han deklarerade Damaskus som sin huvudstad men älskade Jerusalem desto mer och han var nära att utropa Jerusalem till sin faktiska huvudstad. Kristna samtida författare hyllade hans rike som rättvist, fredligt och tolerant och judarna kallade Mu’awiyah en ”älskare av Israel”. Följeslagaren ’Abdallah ibn ’Umar beskrev Mu’awiyahs styre som mer rättvist än hans egen far ’Umar bin al-Khattabs styre. Det fanns till och med kristna i hans arméer, och han gifte sig med Maysun, dottern till en av de stora kristna hövdingarna över den starka klanen Kalb, Bahdal ibn Unayf, och hon tilläts förbli kristen i enlighet med den muslimska respekten för Bokens folk. Han följde i denna praxis den umayyadiske kalifen ’Uthman ibn ’Affan som även han gifte sig med en kristen kvinna, Na’ila bint al-Farafisa, från den inflytelserika klanen Kalb. Den nestorianske munken från Irak, Johannes Bar Penkaye, skrev på 690-talet om Mu’awiyahs politik att han var känd som en rättvisans man och vida känd för sin tolerans. Johannes skriver:

”efter mycket strid bland araberna vann västerlänningarna, de som kallas Ammayye (Bani Umayyah) och en man ur deras led, en man kallad M’way (Mu’awiyah) blev kung och styrde över de två kungadömena, Persien och Bysans. Rättvisan frodades under hans styre och det rådde stor fred i alla provinserna under hans kontroll. Han tillät alla att leva så som de ville. För de (muslimerna) höll fast vid en befallning som härstammade från deras vägvisare (Muhammad) gällande de kristna och deras munktradition. Från denne man hade de lärt sig dyrka en Gud. När M’way hade tagit makten rådde en sådan fred som aldrig tidigare varit känd, varken från våra fäder eller förfäder. Aldrig någonsin tidigare har något sådant bevittnats”

Den general, Ibn Sa’d, som Mu’awiyah utsåg som ledare för Jund Filistin blev känd för att han behandlade judar och kristna så väl. Mu’awiyah tillät judar att bosätta sig i Jerusalem och gav dem även rätten att be på Tempelberget. Det var Mu’awiyah som lät bygga den första moskén på denna plats. En samtida källa säger: ”Mu’awiyah hugger i Moriaberget och gör det platt och bygger en moské där på den heliga klippan”. När biskopen Arculf besökte Jerusalem bemärkte han: ”På den plats där templet stod, besöker nu saracenerna ett avlångt bönehus som fogats samman av stående plank och stora bjälkar över några ruinrester. Det sägs att huset rymmer 3000 människor”. Mu’awiyah själv höll sig till den tidiga islamiska asketismen och den bysantiske kristne ambassadören på 670-talet skrev om Mu’awiyahs eget hus: ”Detta palats är uppfört blott av lera och timmer. Dess tak duger åt fåglar och väggarna duger åt råttor”.

Mu’awiyah lät även bygga en rad ribât, ökenfort, som var små och enkla, vars syfte det var att hålla beduinerna i schack. Åt sig själv lät Mu’awiyah aldrig bygga några palats. Mu’awiyah ibn Abi Sufyans långa regeringsperiod kännetecknas av stabilitet och fred inom det islamiska riket och territoriell expansion av Dar ul-Islam. De arkeologiska fynden uppvisar stabilitet och blomstring. På en stentavla vid en damm återfanns följande ord: ’

I Allahs namn, den Barmhärtige, den Nåderike, denna damm är uppförd av Allahs tjänare Mu’awiyah, de troendes anförare. Allah, välsigna honom för detta, Herre över himmelen och jorden. Abu Raddad, tjänare till ’Abdallah ibn ’Abbas byggde den med Allahs styrka och hjälp och Kathir ibn Salt och Abu Musa översåg bygget.

På en annan stentavla återfanns följande:

”Denna damm är från gudstjänaren Mu’awiyah, de troendes anförande. ’Abdallah ibn Sakhr byggde den med Allahs tillåtelse, under år 58. O Allah, förlåt gudstjänaren Mu’awiyah, de troendes anförande, och stärk honom och gör honom segrande, och skänk de troendes anförande dess avnjutning. Amr ibn Habbab skrev detta.

Arkeologiska fynd även från de grekiska kristna visar på den politik Mu’awiyah förde gentemot skyddsfolken:

”Under gudstjänaren och de troendes anförande Mu’awiyahs dagar räddades de heta badanläggningarna och återuppbyggdes av Abdallah, son till guvernören Abu Hashim, under december månads femte dag, veckans andra dag, under det sjätte byggnadsåret, kolonins 726:e år, enligt araberna år 42, för att vårda de sjuka, under Ioannes överseende, styrande över Gadara.

Inom riket skedde vissa uppviglingsförsök och det mest kända är det som leddes av Hujr ibn Adi i staden Kufa där det utvecklades stridigheter mellan olika fraktioner. Al-Bukhari, Ibn Hibban och Abu Hatim och majoriteten av de lärde anser att Hujr inte var sahabi, utan att han tillhörde at-tabi’in. Hans anhängare kastade stenar mot imamen i moskén och de predikande öppet mot kalifen ’Uthmans styre. Hujr ibn ’Adi hade redan under kalifen ’Uthmans kalifat varit ledare för rebellerna från Kufa och ’Uthman hade redan innan han mördades beordrat att Hujr skulle sändas till Damaskus för att guvernören Mu’awiyah skulle döma honom. Tabari återberättar att Hujr och hans mäns stridsrop var ”Kalifatet är inte giltigt och tillåtet utom i Abu Turâbs familj”. Ibn Kathir återberättar: ”Ibn Jarir och andra beskriver att Hujr och hans anhängare angrep ’Uthman och uppdiktade om honom orättvisa påståenden och kritiserade hans guvernörer och generaler. De stöttade ’Alis parti och agerade med strävhet och rigiditet i religionen”. Upprorsförsöket under Mu’awiyahs kalifat kuvades med lätthet av Ziyad ibn Abi Sufyan som inledningsvis försökte lösa tvisten genom att utse Hujr till sin huvudrådgivare men därefter skickade Följeslagaren Hujr till Damaskus där han dömdes till avrättning baserat på tvivelaktiga vittnesmål. Ziyad var en av ’Ali ibn Abi Talibs gamla trotjänare, som kalifen ’Ali på sin tid utnämnde till guvernör över Irak.  Efter ’Alis död utsåg al-Hassan ibn ’Ali honom som guvernör över en persisk provins. Ziyad hade även haft ledande positioner under både kaliferna ’Umar och ’Uthman. Mu’awiyah sade om Ziyad, “Ziyad bemästrade Irak med svärdet, och jag bemästrade Irak, Syrien, Hijaz och Jemen med tålamod och överseende”. I det oroliga Irak och över staden Kufa utsåg Mu’awiyah en av Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, gamla följeslagare, Mughirah ibn Shu’bah, till guvernör. Han var beprövad och hade tidigare styrt över både Kufa och Basra under ’Umars kalifat och var väl insatt i de tribala lojaliteterna i Irak. Mughirah tillät folket att tycka och tänka vad de ville så länge de inte gjorde uppror. Historikern Tabari skriver:

”Al-Mughirah uppskattade harmoni och uppförde sig väl mot folket och frågade dem inte vilken sekt de tillhörde. Till de som ställdes inför rätta inför honom med anklagelser om att ha shiitiska eller kharijitiska åsikter svarade han bara: ’Allah har bestämt att ni kommer fortsätta kivas och Allah kommer döma mellan Sina skapelser om alla de saker de strider om’. Så folket där kände sig trygga med honom”.

Tabari återberättar att Mughirah tilltalade folket i Kufa med orden:

”Ni vet, mitt folk, att jag alltid önskat det bästa för er kommunitet och att jag besparat er mödor. Ni vet, vid Allah, att detta kan ses som något dåligt bland dårarna ibland er, men inte för dem med insikt och gudsfruktan. Vid Allah, jag fruktar att de goda bland er ska bli straffade för dårarnas handlingar. Så håll tillbaka dårarna bland er, mitt folk, innan olyckor drabbar befolkningen. Det har nått mig att vissa bland er vill skapa splittring och kontrovers öppet i denna stad. Vid Allah, jag kommer förgöra dem och göra dem till en läxa för andra som kommer efter dem. Så granska er själva innan ni ångrar det”.

Mu’awiyahs styre över ’Irak beskrivs som en blomstrande tid, och hans guvernör Ziyad styrde hårt men rättvist. Tabari berättar att folket slutande låsa sina dörrar och att kvinnorna var trygga att gå ut om natten och att Ziyad delade ut enorma summor till folket. Ziyad hade för vana att att försena den nattliga bönen och var alltid den siste som gick hem från moskén. Han brukade sitta kvar i moskén och låta en recitatör läsa Qur’anens längsta kapitel medan han satt och lyssnade. Ziyad ibn Abi Sufyan var redan tidigare en av den förre kalifen ’Alis närmsta män och den man som ’Ali lät ansvara för Persien. Persiens folk brukade säga om Ziyad ”Vi har inte sett någon annan arab (Ziyad) med ett sådant uppförande likt Kisra Anûshirwân (en persisk shah som var känd som den mest rättvise av de persiska monarkerna) i hans mildhet, och hur han uppmuntrar till godhet och i sin förståelse av vad som är behövligt”. Kalifen ’Ali ibn Abi Talib bekräftade att Ziyad var sund i sin åsikt, kunnig i sitt ledarskap och kapabel i vad som behövdes, så som Tabari återberättar. Mu’awiyahs politik i Iraq var alltså en direkt fortsättning på hans föregångares styre i den oroliga regionen. Tabari återberättar från Ziyads tal till ’Iraks folk när han var Mu’awiyahs guvernör:

”O Folk, vi har blivit era beskyddare. Vi styr enligt Allahs (sultah) auktoritet som Han skänkt oss, och vi beskyddar er med gudsfruktan. Så ni är skyldiga oss lydnad i allt vi befaller er, och vi är skyldiga er att styra med rättvisa i stort och smått. Så visa er värdiga nog att ta emot vår rättvisa och visa gudsfruktan genom att ni är oss lojala. Ha kännedom att om jag misslyckas med något så lovar jag att aldrig misslyckas med tre ting, jag kommer aldrig att vara otillgänglig även om ni så söker mig mitt i natten, jag kommer aldrig försena era utbetalningar, och jag kommer inte låta er vara ute i strid alltför länge. Så be till Allah för att vi ska vara rättfärdiga ty vi är de som styr er. Vi visar er vägen och skyddar er och hos oss kan ni söka skydd. Så länge ni uppför er rättfärdigt kommer vi att uppföra oss rättfärdigt”.

Irak var ett oroligt land med många missnöjesgrupperingar, både shiiter och kharijiter, men kalifen Mu’awiyah styrde landet med hjälpt av många av Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, följeslagare som han utnämnde till de viktigaste posterna. Bland dessa finner vi Abu Hurayrah, Imran ibn al-Husayn, al-Hakam ibn ’Amr, Samurah ibn Jundab, Anas ibn Malik, ’Abd ar-Rahman ibn Samurah, Abdallah ibn Mas’adah, Zumayl ibn ’Amr, Fadalah ibn ’Utbah och Ghalib ibn Fadalah al-Laythi. I Egypten utsåg kalifen Mu’awiyah andra av Profetens följeslagare så som Maslamah och Ibn Hudayj. Abu d-Darda var Mu’awiyahs huvuddomare i Damaskus.

Under Mu’awiyahs styre uppmuntrade han till fridfull samlevnad med de kristna i Syrien och garanterade i lagstiftningen ”frid och rikedom för både kristna och araber”. En av Mu’awiyahs närmsta rådgivare var den kristne Sarjun, fader till Johannes från Damaskus som i kristen tradition betraktas som ett av helgonen. Trots att han lät de kristna skyddsfolken få deras röst hörd inom sitt rike så förde Mu’awiyah oavbrutet offensiv jihad mot det Bysantiska riket med syfte att utvidga Dar ul-Islam. Under hans styre stred den muslimska flottan mot Cypern och Kreta, och Konstantinopel anfölls flera gånger. På grund av kriget mot Bysans ställdes han även inför ett massivt uppror bland de grekiska kristna, och Mu’awiyah slöt ett fredsavtal med Bysans. Expansionen skedde därefter i Nordafrika och i Centralasien genom att han erövrade Kabul i nuvarande Afganistan, Bukhara och Samarkand i nuvarande Uzbekistan.

De tidiga kaliferna hade förbjudit jihad till havs, men Mu’awiyah insisterade på att föra krig mot Bysans till sjöss. Historikern Ibn Khaldun skriver om förbudet: ”Så förblev det till Mu’awiyahs regering. Han tillät muslimerna att gå till sjöss och föra det heliga kriget med skepp”. Han genomförde årliga angrepp mot Konstantinopel och en gång belägrade han staden från land och sjöss under fyra hela år, från 674-678. Även efterkommande umayyadiska kalifer var angelägna om att föra jihad i Medelhavet. I Sahih al-Bukhari återfinns följande uttalande av Profeten Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid: ”Paradiset kommer ges till de första ur min kommunitet som utför en attack till sjöss”. I samma hadith säger Profeten Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid, ”den första armé som angriper Konstantinopel kommer att få deras synder förlåtna”. Enligt Ibn Kathir attackerade Mu’awiyah Konstantinopel sexton gånger. Mu’awiyahs praxis var att skicka en armé mot Konstantinopel två gånger per år, en gång sommartid och en vintertid. Enligt historikern Ibn Khaldun så skedde den första attacken mot Konstantinopel under Mu’awiyahs styre år 662 då ”muslimerna kämpade emot dem och dödade många”.

En av Mu’awiyahs första åtaganden var att administrera en stabil administration av det växande muslimska riket. Han inspirerades av den bysantiska administrationen som tidigare styrt i stora delar av kalifatet. Han delade upp styresskicket i tre administrativa delar: Den politiska och militära administrationen, skattindrivningsadministrationen och den religiösa administrationen. Varje del bestod av ett flertal underkategorier, ämbeten och avdelningar. Mu’awiyahs politik väckte beundran, även hos hans fiender, och de sentida abbasiderna så som den hårdföre kalifen al-Mansur beundrade och vördade Mu’awiyahs förda politik. Mu’awiyah skapade aldrig några elitförband som var knutna till honom och hans polisstyrka och personliga garde bestod av ett fåtal män som han nästan aldrig använde.

För att kontrollera att ingen förfalskning skedde upprättade Mu’awiyah statskansliet Diwan al-Khatam. Dess uppgift var att kopiera och bevara kopior av alla officiella dokument innan de sändes ut. Den stora mängden dokument medförde att ett statsarkiv upprättades i Damaskus av den umayyadiske kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan. Detta kansli överlevde fram till mitten av den abbasidiska perioden. Historiken Ibn Khaldun skriver om detta: ”Den som införde förseglingen av brev var Mu’awiyah”. At-Tabari skriver: ”Kalifen band om breven med snören, tidigare hade de inte varit knutna”. Mu’awiyah ogillade komplex byråkrati och styrde genom att skänka varje provins autonomi under hans lojala guvernörer. Det fanns inget centraliserat beskattningssystem och bara överskottet, som alla historiska källor uppger var små summor, sändes vidare till Damaskus.

Ett utmärkande element i Mu’awiyahs styresskick var hans öppenhet mot folket och att han styrde genom rådslag (shura). Den titel han använde om sig själv var ”’Abd Allah” (Guds tjänare) och hans beskrev sitt styre som ”Sultan Allah” (Guds styre) och statskassan benämnde han som ”Mal Allah” (Guds rikedom). Az-Zuhri sade: ”Mu’awiyah styrde i två år så som ’Umar ibn al-Khattab styrt”. Mu’awiyah sade själv att han hade gjort sitt bästa för att styra så som de två första kaliferna Abu Bakr och ’Umar men att omständigheterna i Syrien var så olikt förhållandena i Medina att han tvingades till en annan politik. Han menade att den rådande kulturen och folken och de religiösa grupperna han styrde över var olika så han styrde så som han ansåg bäst. Den bysantiske krönikören Theophanes styrker de arabiska kristna och muslimska källorna och kallade Mu’awiyah protosymbolous (förste rådsman) eftersom Mu’awiyah styrde genom rådslag snarare än genom makt. Även mot sina fiender implementerade Mu’awiyah Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, föredöme genom att styra utifrån rättesnöret, ta’lif al-qulub, att mjuka upp människornas hjärtan snarare än att styra med makt. Han var även helt unik i att vara den ende guvernör som aldrig någonsin blev avsatt från sin post under de tre första kaliferna. Han var välkänd för att aldrig bli arg offentligt, även när han provocerades.

Historikern at-Tabari återberättar från Mu’awiyahs tal:

”Jag påminner er om att Allahs Sändebud var syndfri och han utnämnde mig till en man av auktoritet och gjorde mig ansvarig i hans affärer. Sedan gavs Abu Bakr makten och han gav mig auktoritet. ’Umar och ’Uthman gjorde detsamma när de övertog kalifatet. De har alla varit nöjda med mig. Allahs Sändebud utsåg bara kapabla män för att representera muslimerna. För sådant ville han inte ge till män som agerade utanför sin kapacitet, eller var okunniga eller för svaga för att kunna hantera det”.

Tabari återberättar även att när Mu’awiyah blev kritiserad av irakierna som ansåg att den politiska makten uteslutande tillhörde Bani Hashim så tog han till orda:

”Jag söker skydd hos Allah och jag befaller er att frukta Honom och lyda Honom och Hans Sändebud, och att hålla er till den samlade kommuniteten och att undvika schism, och att ni hedrar era imamer och ger dem ärliga råd och kallar dem till godhet om ni så kan, och att ni kritiserar dem med mjukhet och ömhet om de gör något fel. Vid Allah, jag äger viss merit i islam. Det finns andra vars rang vida överstiger min egen men under denna tid finns det ingen som är bättre att utföra mina plikter än mig. ’Umar bin al-Khattab höll den åsikten, och hade det funnits mer kapabla män än mig hade ’Umar inte utsett mig eller någon annan. Jag har inte lagstiftat om en enda innovation som skulle vara orsak till att jag skulle lämna över mitt ämbete. Hade Amir al-Mu’mineen ansett detta så skulle han skrivit till mig med hans egen hand och jag hade då överlämnat mitt ämbete”.

I Sahih al-Bukhari återberättas följande ord från Mu’awiyah:

”Det har nått mig att några män bland er återberättar saker som inte härstammar från Allah Den Allsmäktiges Bok och inte rapporterats från Hans Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Dessa är de okunniga bland er. Akta er för förhoppningar som vilseleder folket. Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, säga: ”Denna angelägenhet ligger hos Quraysh. Ingen bestrider dem utan att Allah kastar honom på hans ansikte – så länge de etablerar denna Dîn”.

Förhandlingar mellan kalifen och beduinerna skedde öppet i den stora moskén i Damaskus där talare fritt fick uttrycka klagomål utan att censureras av kalifen. Krönikorna återberättar om Mu’awiyah och hans styre: ”Om han ville förändra något så rådfrågande han folket först”. Mu’awiyah uppmanade i brev sina guvernörer i Irak om den politik han önskade implementera:

”Öppna din port inför folket, så att du kan erhålla information från dem. Du är deras jämlike. När du fattar beslut om något så säg det öppet inför folket så att ingen förväntar sig något annat och ställer krav på dig och du kommer då kunna genomföra dina beslut. När du möter dina fiender och de besegrar dig vid gränserna till ditt territorium så låt dem aldrig besegra dig inom ditt territorium. Om någon av ditt folk behöver din personliga hjälp så hjälp dem”.

När Mu’awiyah utsåg ’Ubaydullah ibn Ziyad som guvernör skrev han följande brev till honom, så som Tabari återberättar:

”Frukta Allah, och sätt ingenting framför gudsfruktan för Allah kompenserar den som fruktar Honom. Det hindrar dig från att förnedra dig själv. Om du avlägger ett löfte så håll fast i det och ägna dig inte åt ofördelaktig handel. Avlägg inte ditt domslut förrän du noggrant undersökt dess konsekvenser. När du avlagt dom så låt det inte återvända för att skada dig. När du möter dina fiender så se till att du är numerärt överlägsen. Avlägg dina eder vid Allahs Bok och fresta inte folket med det som de inte äger och låt inte någon tvivla på att du uppfyller deras rättigheter”.

Mu’awiyah följde sina föregångare och tog emot folket närhelst de sökte honom, även under måltider. Han är känd för sin rättvisa och opartiskhet, även när det gällde sin egen klan. Han upprepade inte kalifen ’Uthmans politik att utse sina egna släktingar till de viktiga posterna. Han dömde ofta till nackdel för umayyaderna. Han var speciellt angelägen att ära hashimiterna, och han dömde en gång spöstraff på 100 piskrapp för umayyaden ’Abd al-Rahman ibn al-Hakam, Marwans bror, och beslagtog alla hans egendomar. Han befallde därutöver att Marwan ibn al-Hakams hus i Medina skulle förstöras. Mu’awiyah lät öppet deklarera från predikstolen om någon av hans utsedda domare avlagt en felaktig dom oavsett vem som dömt fel. Han var välkänd för sin självkontroll och politiska kunnande, daha’. Daha’ innebär att vara en god offentlig talare, att våga ta beslut och kunna förutse skeenden och förmågan att påverka människor. Mu’awiyah var känd för att kunna omvandla forna fiender till nära allierade. Mu’awiyah sade:

”Jag använder inte mitt svärd när min piska räcker, och jag använder inte min piska när min tunga räcker. Om det så bara vore ett enda hårstrå som håller fast mig vid mitt folk så släpper jag inte taget. När de drar i det så släpper jag efter, och om deras grepp lossnar så drar jag”.

De problem som fanns under hans styrestid var en reaktion på centraliseringen. De olika provinserna hade en tendens att vilja styra sig själva. Kalifen ’Uthmans metod och ijtihad hade varit att utse sina släktingar för att hålla kontroll över det växande riket, men Mu’awiyah distribuerade istället rikedomar till problemområden för att hålla dem lugna. När hans ministrar kritiserade honom för hans överdrivna generositet svarade han bara ”Ett krig kostar så ofantligt mycket mer”. Mu’awiyah är känd för att ha sagt att han hellre köpte män än att hugga av deras huvuden, och han följde i detta avseende Profetens föredöme. Denna politik var särdeles effektiv med de svårhanterade beduinerna. Han ville stärka riket genom centralisering och hans förda politik skapade den önskade stabiliteten inom riket. Han enade tidigare tvistande muslimska grupperingar och återupptog den förenade kampen för att utvidga Dar ul-Islam. Även de mest svårövertalade beduinhövdingar gav efter inför hans förda politik och diplomati. De arabiska stammarnas rivalitet var en realitet som ofta gjorde sig påmind men under Mu’awiyahs styre lyckades han få dem alla enade genom att kanalisera deras energi mot en expansiv jihad. Han baserade inte sin makt på sina umayyadiska klanfränder och han tenderade istället att marginalisera umayyaderna. När han utsåg guvernörer och rådsmän föredrog han män vars status vilade på deras personliga relation till honom och deras meriter och framgångar snarare än genom släktband. Han hade lärt sig hur man administrerar ett rike genom sin tid som Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, skribent och under sin guvernörspost under de första tre kaliferna som utnämnt honom under en kontinuerlig period på 20 år. Han hade blivit utnämnd till general under den tidiga islamiska expansionen och ledde 3000 muslimska kämpar i slaget vid Yarmuk år 636. Han ledde de muslimska styrkorna i kriget vid den libanesiska kusten och ockuperade Sidon, Beirut och flera andra städer. Han var en av de fyra generalerna som undertecknade Jerusalems kapitulation år 637. Hans äldre bror Yazid ibn Abu Sufyan, känd i de muslimska annalerna som Yazid al-Khayr (den gode) utnämde på sin dödsbädd Mu’awiyah som huvudgeneral för de muslimska styrkorna i större Syrien. Han utsågs till guvernör över Syrien av ’Umar och han styrde provinsen effektivt under hela ’Uthmans kalifat. Oroligheterna efter att ’Uthman mördats lugnade först ner sig när Mu’awiyah blev kalif. Efter hans maktövertagande skedde inga fler inbördeskrig. Det fanns dock isolerade fall av kharijitiska uppror och shiitisk uppvigling. Mu’awiyahs realpolitik fungerade medan han levde men när han dog återuppstod inbördeskriget och de gamla tribala lojaliteterna kom åter i dager. Den välkände muslimske juristen al-Dhahabi skrev om Mu’awiyah:

“Mu’awiyah styrde utan någon rival och utan att förlora något av Islams erövringar. Varken ’Abd al-Malik eller al-Mansur eller Harun al-Rashid kunde åstadkomma detsamma, som är helt unikt i Islams historia”.

Situationen att en enda kalif styrde över hela den muslimska världen skulle aldrig komma att upprepas i hela den muslimska historien, inte ens under de sentida ottomanerna. När Mu’awiyah anlände till Medina ställde han sig framför folket och sade:

”Jag önskade att följa i Abu Bakr och ’Umars fotspår, men jag lyckades inte, så jag har följt en väg som jag tror gagnar er så var nöjda med det jag kommer med även om det skulle vara lite för när godheten är kontinuerlig är det bättre och berikar även om det är lite. Missnöje gör bara livet bistert”.

Han sade också i en predikan:

”Mitt folk, Vid Allah, det skulle vara lättare att flytta ett berg än att följa Abu Bakr och ’Umar i deras beteende. Men jag har följt deras väg trots att jag misslyckats, men ingen efter mig kommer att kunna göra det bättre”.

Han tillät att folk drev med honom, även när hans fruar visade avoghet. Hans hustru Fakhita bint Qaraza sade: ”De ädla männen tillåter att deras fruar dominerar dem”. Varpå Mu’awiyah svarade: ”Bara svaga män härskar strängt över deras kvinnor”.

Även Mu’awiyahs fiender erkände hans höga moral. Tabari återberättar att shiiternas samtida ledare i Irak, Awfâ, blev tillfrågad om Mu’awiyahs karaktär och han svarade: ”Han är en generös man och tålmodig och överseende”.

Tabari återberättar att Mu’awiyah sade:

”Intelligens och ömhet är de bästa saker som skänkts mänskligheten. Om någon blir påmind så låt honom minnas detta. Om någon skänks en gåva så låt honom vara tacksam. Om någon utsätts för prövningar så bör han uppvisa tålamod. Om någon blir arg bör han svälja sin ilska. Om någon regerar över en annan så bör han vara förlåtande. Om någon utför ett fel så bör han söka förlåtelse. Om någon avlägger ett löfte så bör han uppfylla det”.

Mu’awiyah sade om sina opponenter:

”Jag förlåter de som förolämpar mig, och jag har överseende med folks dåraktigheter, och jag gör inga fel öppet som jag gör dolt, och jag ser till att min välgörenhet är större än mina brister”.

Han sade också: ”Det finns inget med en sötare smak för mig än när jag kontrollerar min vrede”. Tabari återberättar vidare att när en man förolämpade Mu’awiyah konstant till dess att kalifen blev kritiserad för sin mildhet: ”Mu’awiyah blev tillfrågad: ”Hur kan du vara mild mot denne man?”. Han svarade: ”Jag lägger mig inte i vad som finns på människornas tungor så länge de inte attackerar vårt styre”.

En av de stora malikitiska ’ulama från det Umayyadiska Spanien, Ibn ’Abd Rabbih, återberättar i ”Al-’Iqd al-Farid” från kapitlet om mildhet (hilm) att Ahnaf bin Qays blev tillfrågad: ”Vem är mest mild, du eller Mu’awiyah?. Han svarade, ”Vid Allah, jag har aldrig stött på någon mer ignorant än dig. För sannerligen hade Mu’awiyah rätten att utdöma straff men var ändå mild. Gällande mig, jag är mild men har heller ingen makt att straffa. Hur kan jag då jämföras med honom eller bli sedd som nära hans rang”. 

Ytterligare om Mu’awiyahs enkla leverne och närhet till folket finner vi i Imam Ahmad bin Hanbals verk Kitab az-Zuhd:

”Abu ’Ali bin al-Hamala sade: ”Jag såg Mu’awiyah tala till folket från Damaskus mimbar iklädd en lappad klädnad”.

Ibn Kathir rapporterar att Imam al-Awza’is lärare Yunus bin Maysar al-Himyari az-Zahid sade:

”Jag såg Mu’awiyah rida på Damaskus gator med sin tjänare bakom sig. Han var iklädd en klädnad med lappade fickor, och vandrade runt i Damaskus marknader. Mu’awiyahs generaler och följeslagare brukade be om hans kläder för att söka välsignelser i dem. När någon av dem kom till Madinah iklädd någon av dessa klädnader tävlade folket om att erhålla dem”.

Mu’awiyah var känd för sin kärlek till folket. Han blev en gång tillfrågad om vem han tyckte bäst om och svarade: ”Den som visar mest kärlek till mitt folk”. Trots sin mildhet kunde Mu’awiyah även uppvisa stränghet, speciellt när det rörde sig om de som baktalade ’Uthman. Tabari återberättar att Profeten Muhammads följeslagare Mughirah ställde sig i predikstolen i Kufa och talade till folket: ”

”O Allah, var nådig mot ’Uthman ibn ’Affan och och straffa honom inte och belöna honom för hans goda arbete. Han agerade i enlighet med Din Bok och Din Profets föredöme. Han förenade oss och besparade vårt blod från att spillas och han mördades orättfärdigt. O Allah, var barmhärtig mot alla hans lojalister och de som stöttade honom och alla hans vänner och de som söker hämnd för hans död”.

Detta ledde till att Hujr ibn ’Adi ställde sig upp och började agitera. Han greps och fördes till Damaskus och avrättades. Mu’awiyahs styre har inte kritiserats men incidenten att kalifen befallde Hujr ibn ’Adis avrättning för dennes uppvigling har kommit att bli ett domslut som Mu’awiyah kritiserades mycket starkt för. Tabari återberättar att ’Aisha träffade Mu’awiyah på hajj och sade: ”O Mu’awiyah, var fanns din hilm (överseende) när det gällde Hujr?”. Mu’awiyah svarade: ”Det fanns ingen rättfärdig person som var där och gav mig råd, O de troendes moder”. Det berättas att ’Aisha sade till Mu’awiyah: ”Fruktar du inte Allah på grund av avrättningen av Hujr och hans följeslagare”. Mu’awiyah svarade: ”Det var inte jag som dödade dem, det var snarare så att de som vittnade emot dem var de som dödade dem”. Abu’l-Aswad återberättade att Mu’awiyah besökte A’isha och hon sade: ”Vad fick dig att låta döda Adhras folk, Hujr och hans anhängare? Han svarade: ”O de troendes moder, jag ansåg att det låg i den muslimska kommunitetens intresse och att låta dem fortsätta hade lett till att umman korrumperats”. A’isha svarade: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, säga: ”Allah och himlens invånare kommer att vredgas över Adhras folk och de kommer att dräpas”. Ibn Sirin återberättar att Mu’awiyah ångrade sig för sin felaktiga dom och nämnde Hujrs namn på sin dödsbädd. Många av stormännen i Kufa vittnade felaktigt om Hujrs brott och at-Tabari återberättar om den upprepade uppviglingen låg till grund för domen som baserades på 70 stormäns falska vittnesmål. Tabari återberättar att Hujr nekade till brott och sade: ”Berätta för Mu’awiyah att vi är lojala i vår trohetsed. Vi vill inte avsäga oss den och kommer inte avsäga oss den. Tvärtom, fiender och tvivelaktiga människor har vittnat mot oss”. Mu’awiyah valde att lita på vittnena men ångrade sig efter Hujrs avrättning. Fångväktarna frågade Hujrs män vad de ansåg om ’Uthman och de svarade: ”Han var den förste avvikaren och syndade”. Mu’awiyah förhörde själv en av fångarna och sade: ”Vad anser du om ’Uthman?”. Han svarade: ”Han var den förste som öppnade förtryckets port och stängde rättfärdighetens dörr”. De färdes därefter iväg till domen. Tabari återger följande från Ziyad ibn Abi Sufyans tal till Kufas befolkning från moskéns predikstol:

”Vi har givits en prövning och blir prövade. Vi har styrt er och andra har styrt över oss och vi har funnit att denna angelägenhet bara kommer återställas till dess forna glans i dess slut genom det som skänkte den prakt i dess begynnelse, nämligen: foglig lydnad, både öppet och i det fördolda, när de styrande är närvarande och när de är bortresta, i era hjärtan såväl som på era tungor. Vi anser att mångsidighet utan svaghet och styrka utan våld är det som kommer reformera folket. Beträffande mig själv, vid Allah, så kommer jag gå till botten med minsta detalj. Det finns ingen annan lögn som är så förkastlig som den som yttras av en imam på predikstolen”. Sedan nämnde Ziyad ’Uthmans dygder och hyllande hans lojalister och nämnde hans mördare och förbannade dem. Hujr ställde sig då upp och uppviglade på samma sätt som han gjort mot Mughirah”.

Tabari återgav Ziyads oro över dessa trender och hans brev till kalifen Mu’awiyah:

”I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige.
Till Allahs slav, Mu’awiyah, de troendes anförare, från Ziyad ibn Abi Sufyan. Sannerligen har Allah välsignat de troendes anförare genom att avslöja hans fiender och besparat honom från de som förtryckt honom. Sannerligen, förtryckare som tillhör Turabiyyah, Sabâ’iyyah, vars ledare är Hujr ibn ’Adi, har gjort uppror mot de troendes anförare och avvikit från muslimernas församling och deklarerat krig mot oss. Allah har skänkt oss segern över dem, och givit oss överhanden. Jag kallade de främsta i denna stad (Kufa), de mest nobla och mogna och med bäst tro. De vittnade mot detta folk och om vad de gjort och vad de tror. Jag har sänt dem till de troendes anförare och har skrivit ner alla dessa trofasta vittnens namn, de allra bästa i denna stad, längst ner i detta brev”.

Anekdoterna om Mu’awiyahs goda kvaliteter som härskare är många och al-Baladhuri återberättar 400 sådana anekdoter i sitt verk. Abu ad-Dunya and Abu Bakr bin Abi ‘Asim skrev böcker som uteslutande behandlade Mu’awiyahs ömhet och överseende. Ibn Abi Shayba återgav i al-Musannaf från ‘Urwa att Mu’awiya sade, “Det kan omöjligtvis finnas någon ömhet utan prövning”. Ett exempel på en anekdot i Baladhuri lyder:

”När Mu’awiyah låg sjuk och sträckte ut sina armar som såg ut som avskalade palmträd, sade han: ’Vad är denna värld förutom något ändligt och som bara tillåter oss en flyktig smak. Jag vill inte leva bland er mer än tre dagar till och jag vill sedan förenas med min Herre’. En av de närvarande sade: ’I vilket skick tror du att du kommer möta Honom, de troendes anförare?’. Mu’awiyah svarade: ’Hur Allah än kommer döma mig så vet Han att jag aldrig sökt det Han hatar”.

När hans död närmade sig vårdades han av sina två döttrar och han höll en offentlig sammankomst där han stöttades för att kunna hålla sig upprätt. Hans hår smörjdes in i olja och hans ögon målades med kohl så att de närvarande inte skulle se hans svaghet. Tabari återberättar från denna sista audiens, att Mu’awiyah sade:

”Allahs Sändebud skänkte mig en klädnad. En dag höll jag upp den när han klippte sina naglar och jag samlade de avklippta naglarna och lade dem i en långhalsad flaska. Så när jag dör så kläd mig i denna dräkt och mal ner ett pulver av de avklippta naglarna och lägg detta på mina ögon och i min mun, så att Allah visar mig barmhärtighet genom deras välsignelser”.

Tabari återberättar om Mu’awiyahs ord på dödsbädden:

”Sedan blev han blind, men återfick sedan synen och han sade till sin familj som samlats vid hans sida: ”Frukta Allah, den Allsmäktige, ty Allah, Den Upphöjde, skyddar den som fruktar Honom, och det finns ingen beskyddare för de som inte fruktar Honom”.

Ibn Kathir återberättar om att han sade under sin sista sjukdom:

”Jag önskar att jag vore en vanlig man från Quraysh som levde i Dhu Tuwa och att jag aldrig belastats med auktoriteten som kalif.

Efter att Mu’awiyah dött klev al-Dahhak ibn Qays upp i predikstolen och sade:

”Sannerligen var Mu’awiyah arabernas stöttande käpp och arabernas svärd, och genom honom avvärjde Allah, den Allsmäktige och Högste, stridigheter och Han skänkte honom makt över alla människor. Det var genom honom som länderna erövrades, men nu är han död och detta är hans liksvepning. Vi ska svepa honom i dem och lägga honom i hans grav och överlämna honom. Han är i barzakh fram till Domedagen. Den av er som vill se honom en sista gång så kom till den tidiga gryningsbönen”.

Många av Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, följeslagares lovord om Mu’awiyah finns bevarade. När nyheten om Mu’awiyahs död nådde ’Abdallah ibn az-Zubayr sade han:

”Må Allah vara honom nådig. Vi försökte lura honom men han förlät oss. Aldrig har en son till en kvinna varit mer ädel i sin karaktär än honom”.

Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, följeslagare Ibn ’Abbas beskrev Mu’awiyah som en av de kunnigaste följeslagarna och han sade om Mu’awiyah:

”Jag såg aldrig någon som var så lämplig att styra som Mu’awiyah. Folket brukade betrakta honom som en bred dalgång. Han var inte likt en snäv blockerad ingång”.

Tabari återberättar att Jabir al-Asadi sade:

”Jag skall sannerligen berätta för er om vilka jag umgåtts med. Jag har umgåtts med ’Umar bin al-Khattab, och jag har aldrig sett en man med mer insikt i fiqh än honom eller någon som var bättre på att diskutera. Jag har umgåtts med Talha ibn ’Ubaydullah och jag har aldrig mött någon som var så generös utan att bli tillfrågad som honom. Sedan umgicks jag med Mu’awiyah och jag har aldrig sett en man som älskade sina vänner mer än honom, eller som agerade i det öppna precis så som han agerade i det fördolda mer än honom”.

En av de tio följeslagarna lovade paradiset, Sa’d ibn Abi Waqqas, sade:

”Efter ’Uthman såg jag inte någon döma mer sannfärdigt än Mu’awiyah”.

Det återberättas att Följeslagaren Abu d-Darda sade om Mu’awiyah:

”Jag har inte sett någon efter Allahs sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, utföra en bön mer lik Allahs sändebuds än er amir här” (det vill säga Mu’awiyah).

Ibn Kathir återberättar att följeslagaren ’Abdallah ibn ’Amr sade:

”Jag har inte sett någon mer mästerlig än Mu’awiyah”. Jabala ibn Suhaym frågade: ”Och ’Umar?”. Han svarade: ”Umar var bättre än honom, men Mu’awiyah var en större mästare”.

Följeslagaren och tillika de troendes anförare ’Umar ibn al-Khattab sade:

Nämn icke Mu’awiyah annat än med goda ord, ty jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, säga: ”O Allah, vägled honom!”.

Mu’awiyah återberättade 163 hadither från Profeten Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid, och de följeslagare som återberättade hadith från Mu’awiyah inkluderar Ibn ‘Abbas, Ibn ’Umar, Ibn az-Zubayr, Abu Darda, Jarir al-Bijli, Nu’man bin Bashir, Mu’awiyah ibn Hudayj och andra. Följeslagaren Abu Musa al-Ash’ari benämnde Mu’awiyah som ”Amin Allah (Allahs trovärdige). Bland tabi’în återberättade Sa’id ibn al-Musayyib och Humayd ibn ’Abdarrahman och andra från Mu’awiyah. Profeten Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, lovord om Mu’awiyah finns bevarade i en rad hadith-samlingar. Imam Malik , Medinas store shaykh, föredrog i partikulära frågor även Mu’awiyahs ijtihad, och därmed också hans fiqh, och anser Mu’awiyahs dom bättre än kalifen ’Umar ibn al-Khattab. Tirmidhi återberättade med en god kedja från följeslagaren ‘Abd ar-Rahman bin Abi ’Amira att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade om Mu’awiyah: ”Allah, gör honom till en vägvisare och vägled honom”. Ibn Hanbal återberättade i sin musnad att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Allah, lär honom Boken och återuppståndelsen och skydda honom från straff”. Tabarani återberättade att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Allah, skänk honom kunskap om Qur’anen och ge honom ledarskap över länderna”. Abu Hurayrah berättade att han en gång besökte Profeten. må Allah välsigna och skänka honom frid, medan Mu’awiyah hällde vatten över hans händer och att Profeten stänkte vatten på Mu’awiyah och sade: ”O son till Ibn Sufyan, det är precis som om jag såg dig i Paradiset”. Al-Bazzar och Tabarani återberättade att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Rådfråga Mu’awiyah om era affärer ty han är sannfärdig och pålitlig”. Bukhari återberättar att Profeten,  må Allah välsigna och skänka honom frid, sade om Mu’awiyah: ”Lär honom Boken och skydda honom från straff”. 

Suyuti återberättar att ‘Ali ibn Abi Talib sade: “Förakta inte Mu’awiyahs styre. Om ni förlorar honom kommer huvuden att falla”.

Az-Zuhri återberättade: ”Jag frågade Sa’îd ibn al-Musayyab angående Allahs Sändebuds Följeslagare, må Allah välsigna och skänka honom frid, och han sade till mig: ”Lyssna O al-Zuhri, envar som dör och älskar Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman och ’Ali och som vittnar om att de tio lovats Paradiset, och som ber om barmhärtighet över Mu’awiyah, då är det hans rättighet att Allah inte avvisar hans räkenskap på Domedagen”. 

Qadi ’Iyad al-maliki sade: ”För oss är han den femte av al-khulafa al-rashidun”. 

Qadi ibn Khaldun al-maliki sade om Mu’awiyah: ”Mu’awiyahs stat (dawla) och anekdoterna (akhbar) om honom borde räknas bland de rättfärdiga kaliferna (al-khulafa al-rashidun), ty han följde dem i dygd, integritet och vänskap (suhba)”. 

Umayyaderna har ofta ad hominem och onyanserat beskrivits som ett dåligt styre av senare muslimska historiker som författade sina verk under den abbasidiska perioden. Bani Umayyah och Mu’awiyah anklagades för att förespråka kungadöme (mulk) istället för egalitärt sultanat och för att ha instiftat det dynastiska mönster som sedan kommit att följas av samtliga muslimska dynastier därefter, oavsett om det varit andra icke-umayyadiska grenar av Quraysh så som Bani Hashim i form av abbasider eller fatimider eller hassanider, eller icke-arabiska dynastier som Ottomanerna, Sokoto-kalifatet, Delhi-sultanatet, Mogul-sultanatet, eller andra de facto ärftliga dynastier som inte uppnått politisk makt så som den ’Alidiska familjen etc. Umayyaderna har därför tillskrivits den successionsordning som samtliga muslimska riken haft som allmän kotym. Den muslimska klass av lärde som mestadels uppehöll sig i Irak samlade in och skrev ner de traditioner som kom att bli det primära grundmaterialet i historien om det umayyadiska kalifatet. För att undersöka denna historia är forskarna nödgade att förlita sig på material som skrevs vid det abbasidiska hovet, så som Tabari och Baladhuri. Vi vill därför avsluta med vår imams ord, Medinas store shaykh Malik ibn Anas då han varnade oss med orden:

Att tala illa om Mu’awiyah är en precis lika avskyvärd synd som att tala illa om Abu Bakr, ’Umar och ’Uthman, må Allah vara nöjd med dem”.

Imam Malik sade också:

”Envar person som smädar en av Profetens Följeslagare, Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman, Mu’awiyah eller ’Amr ibn al-’As, avrättas om han påstår att de befann sig i villfarelse eller kufr. Om han smädar dem på ett annat sätt så som folket smädar varandra så skall han pryglas hårt”.

Imam Malik sade, så som Ibn Abi Zayd återger, och detta är även al-mashhur i Maliki-skolan:

”Den som anser att en enda av följeslagarna var vantrogen var kafir, är själv en kafir och skall avrättas”.

***

Vi vill minnas och lära oss av denne man, Mu’awiyah, det som är av värde och relevans i vår egen tid, pragmatisk och icke-utopisk politik samt överseende med människornas brister och deras idealism.

***

Litteratur:

Mu’awiyah ibn Abi Sufyan – from Arabia to Empire, Stephen Humphreys
Mu’awiyah – Restorer of the Muslim faith – ’Aisha Bewley
Defence against Disaster (al-awasim min al-qawasim) av Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi
Tareekh at-Tabari, volym XVIII utgiven som ”Between Civil Wars – the caliphate of Mu’awiyah.
Tareekh al-khulafa av as-Suyuti, översatt från arabiska till engelska av sidi Tobias Andersson
The first dynasty of Islam – the Umayyad caliphate av G.R Hawting.
Tabari volym XVII, utgiven som The First Civil war
Tabari volym XVI, utgiven som The Community Divided
Jerusalem – Simon Montefiore
The origins and early development of Shi’a Islam – S.H.M Jafri
Nahj al-Balagha – sharif al-Radi 
Sulh al-Hassan (the peace treaty of al-Hasan) – Shaykh Radi al-Yasin
al-Amaali – Dictations of Shaykh al-Mufid
al-Muqaddimah av Ibn Khaldun
Kitab al-Jami’ (published as A Madinan view) –  Ibn Abi Zayd al-Qayrawani
Religioner på marsch – Erik Gunnes
Sahaba – Ahmad Faruqi 
Historien om Jerusalem – Karen Armstrong
A Restatement of the history of Islam and muslims – Sayed Ali Asgher Razwy
De arabiska folkens historia – Albert Hourani
The consise encyclopedia of Islam – Cyril Grassé
The Oxford history of Islam – John L. Esposito
Islamic history – R. Stephen Humphreys
Sayyiduna Mu’awiyah – Qadi Muhammad Isra’il Gangohi
Sawaiq Muharraqu
Ash-shifa bi ta’rif huquq al-mustafa – Qadi ’Iyad
 Majma´ az-zawa’id wa manba´ al-fawa’id – Al-Haythami
Al-tarikh al-kabir – Imam al-Bukhari 
An-Nawadir wa z-Ziyadat – Ibn Abi Zayd

Skriv en kommentar