Vem är egentligen icke-muslim? Artikel av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

juni 27, 2013 Ingen kommentar »
Vem är egentligen icke-muslim? Artikel av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Artikel av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

översatt av Abdussalaam Nordenhök

***

Om vi skulle råka stöta på Clint Eastwood på en svårtillgänglig bergstopp:
Är han då kategoriserad som Mu’min, eller bara en människa eller befinner han sig på en position mellan tro och otro?

***

I dessa tider finner vi muslimerna i den ledarlösa Muhammadanska umman, i synnerlikhet de som bor i Väst, krypande omkring i förvirringens gyttja och att de presenterar olika motstridiga versioner av denna Dîn. Osmakliga avvikelsegrupperingar vill rekrytera dem till anarkisk terror som av en självbelåten kafir-media benämns som ”Heligt krig”. Å andra sidan finner vi i samma spektrum andra extremer, nämligen retoriska superstjärnor och pacifistiska lokala imamer som håller sig upptagna med att servera den frustrerande muslimska kommuniteten (som oroar sig för deras överlevnad i kvävande Stater och med krävande Banker) toleranta manifest som lägger en rökridå mellan imân och kufr. Vi är själva distraherade och avtrubbade men vi inser att vi måste konfrontera denna polarisation och vi känner det som en nödvändighet att ge dig som läsare ett ord eller två för att vägleda dig. Vi tänkte rådfråga en hängiven kunskapsperson som Shaykh Laraki som håller fast vid de korrekta islamiska doktrinerna men han var upptagen med ett hektiskt schema och vi var därför nödgade att rådfråga Ustadh Bradiperr än en gång. Vi satsade på en Skype-intervju i frågan om Clint Eastwood skulle kunna beskrivas som mu’min eller huruvida imân var något man de facto kan tillskriva varenda sekulär västerlänning fram till dess att det bevisats att han är kâfir. Vi bestämde ett möte, men ack, Ustadh Bradiperr var bortrest och skulle förbli annorstädes under en längre period och skrev därför ett brev till oss som vi publicerar nedan:

Min käre kollega. Jag har kvävts att ett krävande schema i mitt intellektuella sökande och mina artistiska verk och fysiska ansträngning. Jag undrar ibland om jag inte borde sakta ner på farten. Nej, jag undrar om jag inte ger logi i mitt inre åt alltför många personligheter. På grund av de djupa vänskapsbanden mellan oss hade jag gärna ställt upp på ett Skype-möte, men jag måste vara ärlig och säga att jag inte lyckats besöka min hemstad Alberonia på flera månader. När vi samtalade om domen beträffande e-dinar så befann jag mig på resa på främlingarnas hav. Jag hade med mig som reselektyr den underbara boken av Ibn al-Marzubân al-Karkhi med titeln Ash-Shawq wa al-Firâq. Minns du hur mycket du brukade uppskatta denna bok? Jag har läst en dikt eller några sidor ur den vid varje tillfälle jag hunnit och jag måste erkänna att sidorna ibland blivit våta av mina fallande tårar. Nog med känslor nu. Jag skickar över denna skrift som jag hastigt skrev ihop. Var god att undvika att publicera den om det är möjligt. Jag skrev texten ur minnet utan att ha tillgång till min referenslitteratur. Texten bör även ses som ett verk författat av ett överbelastad sinne och inte som ett genomarbetad upplaga. Jag föredrar att du betraktar det som en gåva. Du bad mig ge dig en klassisk kommentar på versen ”kuntum khayra ummatin ukhrijat lin-nâs”. Jag måste dessvärre meddela att jag aldrig fick tid för detta. Men jag hoppas att du ska kunna finna tröst i mitt råd att översätta Ibn ’Atiyyahs kommentar i sin upplysande tafsîr al-Muharrar al-Wâjiz. När jag väl kommit hem kan vi om Allah tillåter arbeta med detta åt din läsarkrets.

Jag är din intime broder i tron.

Med hälsning

– Ustadh Bradiperr

Jag erhöll artikeln efter 48 timmar.
Nedan finner ni, mina kära läsare, Ustadh Bradiperrs bidrag, sedan följer min egen översättning av Ibn ’Atiyyahs djupa analys av ovan nämnda koraniska vers.
Jag hoppas att ni finner nytta och hjälp i detta.

***

“Bismillāh ar-Rahmān ar-Rahīm

Det är viktigt att vi förstår basala termer.
Definitionsverktygen är nödvändiga i alla vetenskaper. Vetenskapen om vår korrekta ’aqîdah, det som vi klassiskt kallar Usûl ad-Dîn, utgör inget undantag.
Alldeles speciellt måste vi försöka förstå de klara innebörderna av följande realiteter, några av dem “binära” (id est, de består av par) och andra “monadiska” (semantiskt sett, en-celliga, ett exempel är “Sändebud”) alltmedan realiteterna i en tredje kategori vid en första anblick framstår som del av den andra kategorin men rent faktiskt tillhör den första kategorin (så som Ahl al-Fatrah, de människor som levde under perioden mellan två profeter, eftersom dess motsats är människor som levde under en profets livstid). Exempel på detta är: Īmān/mu’min; Kufr/kāfir; Nifāq/munāfiq; Islam/Muslim; Shirk; Ghaflah eller glömska; (Ahl al-)fatrah; Fitrah;Taklīf; ‘Aql eller mognad; Bulūgh som i pubertet; Sabī eller förpubertalt barn; Da’wah, att kalla till den sanna Dîn; Bulūgh/ Tablīgh ad-Da`wah (Att ha emottagit budskapet); Shar`an (=lagmässigt), etc.

En av de främsta textuella hjälpmedlen i detta kommer från Tortosa i det islamiska Spanien. Det är ett verk författar av domaren ‘Atiyyah bin ‘Aqīl at-Turtūshī och bär titeln Tahrīr al-Maqāl fī Muwāzanah al-A`māl wa-Hukm Ghayr al-Mukallifīn fī al-‘Uqbā wa al-Ma’āl.

Låt oss inleda genom att definiera Imân.
Shaykh ‘Alī b. Muhammad at-Tamīmī al-Mu’akhkhar as-Safāqisī, en stor mutakallim från Gabes i dagens Tunisien, sade i sin kommentar på den välkända ypperliga skriften som författats av en sharif vid namn Ibrāhīm al-Laqqānī som som bär titeln Taqrīb al-Ba`īd ilā Jawharah at-Tawhīd, att imân betydde att vittna om de obligatoriska välkända aspekterna beträffande den Dîn som Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kom med. Detta innebär att vittna om Allahs enhet (tawhîd), och att Han sänt Sändebud, att de döda ska återuppstå och att Allah ska döma människorna i efterlivet. Med andra ord beskrev han imân som hjärtats ödmjuka underkastelse inför den information som är sann.
Efter att ha förklarat hur majoriteten av ’ulama definierat imân så gick Shaykh ‘Alī at-Tamīmī al-Mu’akhkhar vidare genom att nämna andra åsikter som hölls av Ahl al-hadith, mutaziliterna och kharijiterna: Imân betyder att tro på Sanningen (A) och att vittna om detta med tungan (B) och att agera i enlighet med denna sanning (C).
Om en person har B men inte A så kallas han munâfiq om det vore så att han levde under Profetens livstid. Om en sådan person levde efter Profetens tid så kallas han zindîq. En munâfiq är utan tvivel en kâfir och rent faktiskt den lägsta typen av kuffâr efter som han öppet visar det som hans hjärta inte egentligen ser som sanning.
Om en person saknar A och alltså inte tror på de välkända aspekterna av Muhammads Dîn, må Allah välsigna och skänka honom frid, så är han kâfir och visar öppet sin kufr.
Om en person förenar A och B men utan att (till viss del eller helhetligt) implementera C så är han en fâsiq enligt Ahl as-Sunnahs åsikt. En sådan person ses av mutaziliterna som om han befann sig på en position mellan kufr och imân och han är alltså utanför den trygga imâns cirkel och utanför kufr likaså. Detta kallas en position mellan positionerna. Shaykh ‘Alī at-Tamīmī al-Mu’akhkhar avslutade med att säga att definitionen av imân som lagts fram av den överväldigande majoriteten ‘ulama var den sanna och korrekta åsikten. När han förklarade islams innebörd så sade han att det var ett verb som indikerade yttre handlingar, medan imân stod för inre övertygelse. Dessa två är förenade.

Beträffamde Shaykh Zarrûq så hade han i den andra och sista kommentaren han författade om al-Ghazzalis bok Qawā`id al-‘Aqā’id och som bär titeln Ightinām al-Fawā’id, att den yttre aspekten av la ilaha illa Allah Muhammad Rasul Allah representerade Islam medan den inre övertygelsen av denna dubbla vittnesbörd representerade Imâns verklighet.
Att yttra sin inre övertygelse med tungan var ett villkor för imâns validitet enligt kunskapsmännens välkända position såtillvida en person inte var hindrad att yttra det genom ett legitima ursäkter så som stumhet eller tvång. Om en person yttrade trosbekännelsen med tungan utan att hans hjärta underkastade sig så var han munâfiq enligt ‘ulamas konsensus, och om han inte agerade i enlighet med sin trosbekännelse så definierades han som fâsiq.
För att understryka en sak och undvika missförstånd: Att tro på en enda Gud, även att tro att Allah är den ende Guden, är inte tillräckligt. Trosbekännelsen är lā ilāha illallāh Muhammadur-Rasūllāh.

Vad är själva rotfrågan som vi talar om här?
Under vilken rubrik kan vi kategorisera den?
Shaykh ‘Atiyyah b. ‘Aqīl at-Turtūshī summerar det på följande sätt:

Domen gällande de människor som inte nåtts av budskapet

Låt oss ta ett steg tillbaka, och först destillera fram huvudslutsatserna som denne andalusiske mästare presenterat i föregående kapitel, nämligen kapitlet om Ahl al-Fatrah.
Allah gav människorna budskapet genom profeterna.
Det har tidigare varit perioder mellan ett profetskap och nästkommande profetskap, och i dessa perioder har inget Sändebud skickats. En sådan period kallas fatrah. Människorna i en sådan temporär mellanperiod kallas Ahl al-Fatrah.
I vår nutid, så som vi vet, existerar inte längre denna kategori. Den Muhammadanska tidsåldern omfattar hela den slutliga tiden från det ögonblick han, må Allah välsigna och skänka honom frid, historiskt sett var Profet fram tills dess att denna dunya förgås. Det är därför en relevant fråga i vår samtid att fråga oss att fråga vad domen är för de som inte nåtts av detta slutliga budskap, snarare än att fråga oss vad domen är gällande Ahl al-Fatrah, så som de som levde mellan Jesus, frid vare över honom, och Profeternas sigill och den bästa av skapta varelser, Sallallāhu ‘alayhi wa-sallam.
Icke desto mindre, att vi backar ett steg tillbaka är nyttigt för oss för att förstå vissa centrala nyckelkoncept.

***

Den övergripande domen gällande Ahl al-Fatrah är att dessa människor inte är underkastade taklîf.

Taklîf betyder att man är ålagd vissa betungande plikter.
Laggivaren har befallt oss (och jinnerna) att utföra bönen fem gånger om dagen, att fasta från gryning till skymning i Ramadan, att undvika penetration med en menstruerande kvinna, att bara gifta oss med kvinnor som är lagliga för oss, att vi utför pilgrimsfärden på ett visst sätt, att vi byter guldmynt mot silvermynt hand i hand, att vi piskar baktalaren, att vi testamenterar så att det inte övergår en tredjedel av våra tillgångar. Allt detta är plikter som ålagts människan i strid mot hennes begär och nycker. Är är underställda detta. Vi är muakallafūn.
Vi är underställda eftersom vi är de som tilltalas av Allahs tal och är ålagda att lyda Hans förbud och befallningar.
Under en intervall mellan ett Sändebud och nästa Sändebud så fanns det inget gudomligt direkt tilltal som sade åt människorna gällande förbud och plikter. De människor som levde i en sådan mellanperiod var sålunda inte muakallafun. Som ett resultat av detta har de ingen chans att erhålla varken belöning eller gudomligt straff.
Allah har sannerligen sagt i Sin upphöjda bok: ”Vi straffar inte förrän Vi sänt ett Sändebud” [Sūrah al-Isrā’: vers 15].

Shaykh ‘Atiyyah b. ‘Aqīl at-Turtūshī kategoriserade Ahl al-Fatrah bland de förislamiska araberna i en utav fyra kategorier:

– En grupp människor fann Sanningen genom deras inre syn, och även om de inte fick ta del av någon Lag så vittnade de om Allahs enhet i detta tillstånd av jahiliyyah. En människa som tillhörde denna existentiella kategori var Quss bin Sā`idah al-Iyādī.

– En grupp människor under jahiliyyah praktiserade en viss form av Lag (shari’ah) som de ärvt från deras förfäder, så som judarna och de kristna (så som araberna från Najrân). De hade inte upplevt en direkt gudomlig uppenbarelse som skänkt dem genom en levande Profet som sänts till deras specifika nation. De följde emellertid en utgången shari’ah. En person tillhörande denna andra kategori bland Ahl al-Fatrah ges domen som gäller de andra följarna av deras partikulära shari’ah. Han kommer bli återuppväckt på Domedagen tillsammans med dem och i evighet bli belönad eller straffad som en av dem. Vi känner t ex till att folket av diket (Ashāb al-Ukhdūd) var troende från Najrân.

– En grupp människor som förvanskat de tidigare uppenbarelserna och tillfört avvikelser som motsäger den profetiska läran och därigenom fått medmänniskorna att gå vilse och följa dem i deras avvikelser, så som ‘Amr bin Luhay som införde avgudadyrkan och andra polyteistiska inslag bland araberna. Dessa är otrogna beivrare av kufr och shirk så som Boken och Sunnah fastslagit. Naturligtvis var det bland dessa människor ur denna kategori onda människor som vi finner de historiska krigförande fienderna till Islam. Deras förfäder var emellertid från Ahl al-Fatrah. Men de själva onda beivrare av avvikelsen. De är kuffâr som straffas i efterlivet för deras handlingar. Det gudomliga beviset för att de förtjänar straff är att bevisen för deras ondska allaredan etablerats före Islams ankomst. De omfamnade de öppna förespråkarna för kufr och förtjänade gudomligt straff för deras avsiktliga acceptans av denna kufrs beivrare [vissa ’ulama så som Shaykh Ibrāhīm al-Bayjūrī var emellertid av åsikten att trots att de förvanskat tidigare uppenbarelser, och detta inkluderar idoldyrkan, inte är uteslutna från att tillhöra Ahl al-Fatrah och att de räddas undan Elden].

– Slutligen, den sista gruppen är de som varken hade imân och heller inte dyrkade avgudar. De hade varken tawhîd eller shirk. De följde ingen tidigare profetisk shari’ah och de uppdiktade ingen falsk Dîn eller förvanskade någon ren Dîn. De levde hela sina liv i glömska (ghaflah). De förespråkade ingen återuppväckelse efter döden men de motsade det heller inte, så som att t ex anse att tiden är evig och att det är tiden som skapar alla händelser. Denna sista åsikt var Dahriyyahs åsikt, och Shaykh ‘Atiyyah b. ‘Aqīl at-Turtūshī kategoriserar dem som zanādiqah (plural av ordet zindīq) och bland de lägsta av kuffâr [naturligtvis var dessa människor emot gudsdyrkan eftersom de ansåg att det var tiden som skapade allt). Denna sista kategori består av de människor som levde i ovisshet om uppenbarad Lag och som var lika ovetande om att förvanska som att leva i enlighet med sådan sann Dîn. Inga bevis finns för dem och inga bevis emot dem. De förtjänar varken straff eller belöning. Detta är den kategori som rent faktiskt och bokstavligt kan betraktas som sanna Ahl al-Fatrah. Det fanns på deras tid ingen Dîn att förneka och dölja (kufr) eller att tro på (imân). De bör ses som förpubertala barn eller som människor utan vett och sans eller som de som aldrig nåtts av det Gudomliga Budskapet genom en Profet, och de får träda in i Paradiset på grund av Allahs godhet och inte som en belöning för deras goda handlingar. De är inte djur. De är människor. Människors destination är antingen Paradiset eller Elden. Det finns ingen skärseld i islam. Människorna från al-A’râf är blott hindrade från att träda in i Paradiset en viss tid. De gavs varken budskapet eller blev varnade. De kan inte ges evigt straff eftersom de inte tagit del av Allahs befallningar eller förbud och därför står de utanför taklîf.

Vi har ni tagit del av vad Shaykh ‘Atiyyah b. ‘Aqīl at-Turtūshī skrivit om Ahl al-Fatrah.
Eftersom vi tydliggjort sakfrågan som vi vill belysa och att vi i vår nutid lever under andra förhållanden eftersom den sista och mest kompletta shari’ah har givits till hela mänskligheten och är gällande fram tills denna jord går under. Så vårt syfte är att kontextualisera och introducera denna mas’alah på ett smidigt sätt.

Domen för de som icke nåtts av budskapet

Om en person inte nåtts av budskapet så är Shaykh ‘Atiyyah b. ‘Aqīl at-Turtūshīs åsikt att bedöma dem på samma sätt som Ahl al-Fatrah utifrån den fjärde presenterade kategorin ovan. Den enda skillnaden är att Ahl al-Fatrah existerade förr i tiden och deras tidsålder har nått sin ände genom Muhammads ankomst, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam. Beträffande de människor vi pratar om så existerar de inte i vår tid eller någon annan tid fram tills jordens utplåning.
Shaykh ‘Atiyyah b. ‘Aqīl at-Turtūshī adderar sedan:

”Nu när vi sagt detta så är det långsökt att föreställa oss att en person som tillhör en av de nationer som lever nära muslimernas länder, vilken gräns vi än talar om, som inte nåtts av budskapet. Islam har sannerligen spridit sig och dess politiska styrka har sträckt sig långt bort i östra och västra länder som Profeten själv inte nådde, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam. Vi kan allra mest våga påstå att det bortom dessa länder ligger andra fjärran länder där det bor andra folk. Om det vore så kan vi föreställa oss existensen av ett folk som aldrig nåtts av Islams budskap och aldrig hört talas om vår Profet, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, som sänt till dem som Profet. Om en person uppfyller denna framställning och varken har shirk eller tawhîd, så betraktas han som icke ansvarig och har ingen taklîf i denna dunya och räddas i Efterlivet och hans sista vila är i Paradiset. Å andra sidan, om budskapet nått någon och han inte erkänt det så förtjänar han att plågas av Elden eftersom bevisen lagts fram, oavsett om han tillhör Bokens folk eller ej.
Allah sade till dem: ”Någon han anlänt och givit er goda nyheter och en varning” [Sūrah al-Mā’idah: vers 19]. Av denna anledning sade han, frid över honom: ”Vid Den i Vars Hand min själ är, ingen jude eller kristen hör talas om mig och förnekar mig utan att han befinner sig i Elden”. Han, sallallahu ´alayhi wa sallam, nämnde att villkoret var att en jude eller Kristen skulle ha hört talas om honom, frid över honom. Detta är den korrekta betydelsen av att budskapet ska ha nått folket (bulûgh ad-da’wah).

Nu är det dags för oss att ge struktur i denna fråga:

När en person från en kristen bakgrund, som Clint Eastwood och hans kollega Nanni Moretti, eller från en judisk bakgrund som Woody Allen, uttryckligen säger att han inte tror på Allah och att det inte finns någon Domedag eller gudomligt straff för människornas handlingar, och att en sådan förnekelse representerar hans innersta fasta övertygelse och medvetna val, så har vi inte att göra med en person som befinner sig i ghafla (glömskhet) och vi behöver inte undersöka huruvida personen verkligen nåtts av den sista profetiska versionen av det gudomliga budskapet. Vi har således att handskas med en uttalad ateist och en övertygad kämpe för kufr.

Det finns ingen allmän kategori som kallas “mänskligheten” som står ovan Islams kunskapsfolk och deras kategorisering av mu’min och kafir. Denna mas’alah handlar bara om vem som är räddad och vem som är fördömd. Färdmålet är antingen Paradiset eller Elden, och det finns inget däremellan. Vi är varken kristna eller mutaziliter. Den enda frågeställningen för våra lärde, genom århundradena, har varit huruvida en person befinner sig i taklîf (hålls ansvarig) eller inte. Vi har talat om Ahl al-Fatrah och att de inte halls ansvariga. En galning hålls heller inte ansvarig. Orsaken är att han saknar ’aql och ett rationellt bedömande mellan rätt och fel. Han är inte ansvarig för sina handlingar och val och konsekvenserna av sitt agerande. En minderårig som inte nått puberteten (förutsatt att personen är en människa och inte en jinn) är heller inte ansvarig enligt den starka åsikten. I Lagen kan man kategorisera honom som Sabî. Jo, vi är dock ytterst medvetna om den klassiska positionen bland Hanafiyyah att även en minderårig hålls ansvarig för sin imân när han uppnått ett visst urskiljande, och att enligt al-Bayhaqi så var Lagens domar som ålagts Allahs mänskliga slavar i början av Islam inte villkorligen baserade på deras renhet utan bara på människornas kapacitet att kunna utföra dem Ibrāhīm al-Laqqānīs bok Hidāyah al-Murīd li-Jawharah at-Tawhīd, i vilken han kommenterar sin egen dikt om usûl ad-dîn). En person som inte nåtts av budskapet, så som en infödingsstam på en avlägsen plats, befinner sig inte i taklîf. Men även i detta fall påminner vi oss själva om den klassiska hanafitiska åsikten som säger att även en sådan person hålls ansvarig även om han bor på en onåbar bergstopp, eftersom han har skänkts ett intellekt och det är tillräckligt för att vägleda honom till denna generella sanning. Om en sådan person i sitt inre varken tror på Allah eller förnekar Allah så kommer han hamna i Elden, även om han är ursäktad för att inte ha praktiserat Lagen eftersom han inte kände till budskapets detaljer. Han straffas inte för att inte ha praktiserat bönen och för att han inte betalat zakat, men straffet är baserat på att han inte erkänt den fundamentala sanningen om den osedda världen (imân). Grunden för denna åsikt är imân är obligatoriskt genom intellektet (‘aqlan) och inte genom Lagen (shar’an). Shaykh ’Abdu’l-Ghani an-Nabulusi, hanafiskolans gigant från ett ottomanska Palestina, säger i Al-Fath ar-Rabbānī wa al-Fayd ar-Rahmānī:

“Personen som levt ostörd av den mänskliga civilisationen anses inte kunna synda, men han hålls ansvarig för sin oursäktliga kufr eftersom intellektet är tillräckligt för att vägleda personen till kunskap om Allah, med tecken inom människan och på horisonten. Detta är Abu Mansur al-Maturidis perspektiv. Beträffande Ash’ariyyahs syn så lever personen som inte nåtts av budskapet i en doktrinell glömska fram tills han dör och är därför ursäktad och räddad från straffet eftersom han befinner sig i sin ursprungliga fitrah. Det som krävs är att han ska ha hört om sanningen (sam’)och inte ha nått fram dit genom det medfödda intellektet(’aql).

Den ash’aritiska hållningen är mer övertalande och i enlighet med Allahs rättvisa. Dokumentet som Ustadh Bradiperr skickade till mig var ett inskannat dokument och en rad var otydlig. Jag skrev ett sms till honom för en förklaring, men han svarade att det inte fanns mobiltäckning i den region han befann sig.

Det har aldrig funnits en epok likt denna teknologiska tid, där marknaden och tidzonerna är så nära varandra och informationsflödet svämmar in över våra liv, och där främlingar har haft så mycket kunskap om islams lära. Låt oss bortse från att Islam lär oss om en tro på en Gud och på Muhammads status som Hans Sändebud eller om plikten att bedja, att fasta i Ramadan, att resa på hajj, Ka’bah, de heliga platserna, jihad, shahada, hudud-straff, Paradiset som ges de troende, halal-slakt och dietregler, slöjan, etc. De allra mest detaljerade studierna om denna Dîn har skett på Cambridge eller Tel Avivs universitet. Vanliga lekmän bland kuffar diskuterar över nätet om avancerade frågor som jizyah, förbudet mot ocker, och andra svårpenetrerade frågor i Islam. Att ens hävda att de inte nåtts av budskapet så som naturfolk på avlägsna öar är helt befängt. Vad mer behövs? Att dessa människor ska ha memoriserat de olika åsikter från Imam Malik i al-Mudawwanah och al-’Utbiyyah?

Att särskilja mellan iman och kufr, och beskriva de olika orsakerna till räddningen eller straffet, har inget som helst att göra med om en individ är ”snäll” eller ”elak”. En elak troende är ändock mu’min. En artig trevlig person som tror på kufr är en kafir. Vi hjälper honom inte genom att neka detta. Vi hjälper honom genom att kalla honom till denna sanna Dîn, så att hans godhet kan expanderas och nå full blomstring. De bästa människorna i jahiliyyah var de bästa människorna i Islam. Vi ska inte sälja inträdesbiljetten till Islam alltför billigt. Allah vägleder den Han vill. Det är Allah vi ska tacka för Islams gåva, och det är mer än tillräckligt för oss. Ingen islamisk lärd, genom 1400 år, har någonsin drömt om att definiera en kafir som ”en elak person som skadar och motarbetar muslimerna”. Vi kan inte falla i samma fälla som vi anklagar salafiterna för, att omskriva islam efter nästan ett och ett halvt millennium. Vi går med andra ord inte till en extrem position bara för att det finns vettlösa självmordsbombare och andra galningar.

Slutligen, Ahl as-Sunnah wa’l-Jama’ah borde vara att följa majoritetens välbeprövade syn, istället för att följa existerande ovanligheter. Låt de lärde diskutera dessa ovanligheter. Istället ser vi idag muslimerna hastigt lägga emfas på en udda åsikt från al-Ghazzali om att ”det sanna islamiska budskapet ska ha nått en individ” och alltså inte bara att de är informerade. Det är inte bara en ovanlig åsikt som inte återspeglar majoritetens syn men det är också en osund idealism. Var drar man gränsen för att ”det korrekta sanna budskapet” nått en person eller ej? Vem är det som definierar denna gräns? Nuförtiden, om man placerar fyra muslimer i samma rum så får man höra minst tre olika versioner om vad detta ”sanna budskap” egentligen inbegriper. Det yttre bedöms utifrån det yttre. Sundheten ligger i balans och mellanvägen, den välsignade wasatiyyah.

Från ett arketypiskt perspektiv föddes kharijiternas extremism av Murji’ahs slapphet precis som den mutazlitiska rationalismen föddes ur fatalisternas överdriva apati.

Allah vet bäst.

***

Sammanfattning

Från Ibn ’Atiyyahs al-Muharrar al-Wajiz

«Kuntum khayra ummatin ukhrijat lin-nās» [Sūrah Āl ‘Imrān: 110].

‘Umar ibn al-Khattab sade: “Denna vers handlar om den äldre delen av vår generation, inte dess senare del”.

Ikrimah sade: “Den sändes ned angående ibn Mas’ud, Sâlim (Abu Hudhayfahs frigivne slav) och Mu’adh ibn Jabal”.

Qadi Abu Muhammad (=Ibn ’Atiyyah själv) kommenterade:

”De olika uttalandena delar alla samma mening. Denna vers sändes ner över Följeslagarna. Det sades till dem: ”kuntum khayra ummah”. Vad som menas med Hans tal ”ummah” är att det rör sig om en specfik sektion av Muhammads nation [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam]. Dessa individer var de allra bästa i den allra finaste delen av denna nation.
Al-Hasan b. Abi’l-Hasan sade, i likhet med en stor grupp lärde, att vad versen åsyftar är menat om hela umman “den bästa kommunitet som framstått bland människorna” («Kuntum khayra ummatin ukhrijat lin-nās»). Baserat på denna tolkning så är substantivet ”ummah” (nation) i genitiv. Så som om det sades till dem: ”Ni är den bästa av nationer”. Denna tolkning stöttas av att de är vittnen mot folket, och på Profetens Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam uttalande: “Vi är de sista och de första föregångarna på samma gång” till slutet av hadithen.
Bahz b. Hakīm har återberättat från sin fader från dennes fader att en dag lutade han, sallallahu ´alayhi wa sallam, sin rygg i Ka’bahs riktning och sade: “På återuppståndelsens dag kommer sjuttion nationer anlända med oss. Vi är den sista och bästa av dessa nationer”.

Mujahid sade: ”Betydelsen av versen är: ”Ni är det bästa folket”. Al-Hasan (al-Basri) sade: ”Vi är den sista nationen och med mest ädla inför Allah, den Upphöjde”. Abu Hurayra: ”Det versen betyder är: ”Ni är för folket de allra bästa av dem”.

Qadi Abu Muhammad (= Ibn ‘Atiyyah själv) kommenterade:

I linje med denna konstruktion så står ”ummah” i genitiv (och inkluderar allmänt medlemmarna av denna Muhammadanska nation). Abu Hurayrah bemärkte: ”De kommer med kuffar i kedjor och förmår dem att omfamna Islam”.

Domaren (= Ibn ‘Atiyyah själv) kommenterade:

Ingen Profet sändes till alla nationer utom Muhammad, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam. Han, och medlemmarna i hans nation, kallar till iman och kämpar mot hela mänskligheten för dess skull. De är därför den bästa nationen.

Gällande Hans tal ”kuntum” vilket bokstavligen står som förfluten form, så är betydelsen att det är fortgående (=ni är) i likhet med Hans tal: «wa-kānallāhu Ghafūran-Rahīman» (Allah är den Förlåtande och Mest Barmhärtige). [Sūrah an-Nisā’: 96-99; 100-102 – Sūrah al-Furqān: 70 – Sūrah al-Ahzāb: 50, 52, 59, 73 – Sūrah al-Fath: 14], och andra sådana exempel. En grupp av kommentatorer har betraktat versen som indikerande: ”Ni var bäst i Allahs förutsägande kunskap” eller “på den bevarade ödestavlan”.

En annan tolkning är: ”Ni är bäst i de rapporter som föregående nationer yttrar om er”.

Qadi Abu Muhammad ( = Ibn ’Atiyyah själv) kommenterade:

En del av överlägsenheten som Allah fastslagit för denna nation skänks till envar som följer de direktiv som versen presenterar, att påbjuda det goda, förbjuda det onda och ha tro på Allah.

***

Avslutande ord

För att förklara det på ett annat sätt. Denna förklaring är historisk och inte applicerbar på muslimer i vår tid. Att anse annorlunda är att illegitimt smäda de gudstjänare som trätt in i den bekräftade tryggheten och imans välsignade trädgård, oavsett vad de världsligt tvingats betala för denna vägledning, och som strävat med deras bestämda mänskliga begränsningar efter Hans förnöjsamhet som sanna troende på Sanningen. Följeslagarna var milda mot al-mu’minîn.
Samtidigt, hela mänskligheten (utom Gog och Magog) bör ses som potentiella troende och islamiska förkämpar och räddade självförstörelse.
Framgång är från Allah.

Skriv en kommentar