Åtkomst nekad – hur exilpalestinier behandlas av Israel

augusti 2, 2013 Ingen kommentar »
Åtkomst nekad – hur exilpalestinier behandlas av Israel

Det skulle bli en resa med syftet att bland annat utforska mina rötter. Det slutade med misär. Jag kom, jag såg och jag fängslades, för att sedan deporteras hem. Det här är berättelsen om hur en svenskfödd palestinier med svenskt medborgarskap förvägrades inträde till sitt ursprungliga hemland.

Det hela började som en impulsiv idé i samband med en brevväxling med min gode vän Fredrik. Jag berättade för honom att ifall jag haft pengar skulle jag spendera en längre period i Palestina. Tanken byggde på en vilja att forska om islams andliga dimension, eller sufismen som den mer är känd som, i det heliga landet. Samtidigt ville jag kombinera detta med en utforskning av mina egna rötter. Fredrik förklarade då att det eventuellt finns goda möjligheter för mig att söka stipendier för detta ändamål. Jag var skeptisk, men hade heller inget att förlora. Efter konsultation med Fredriks släkting, som har god erfarenhet av denna typ av ansökningar, sattes jag på rätt spår. Jag behövde lägga fram en ordentlig beskrivning av det jag ämnar göra, hur mycket pengar det kommer kräva och hitta relevanta referenser som är villiga att vara med på min ansökan. Det skulle inte visa sig vara något större bekymmer att sammanställa det efterfrågade. Mina referenser blev i huvudsak chefredaktören för Tidningen Kulturen och min gamla lärare i Islamologi vid Lunds universitet.

Några månader senare trillade pengarna in på mitt bankkonto. Helge Ax:sons stiftelse valde att bevilja min ansökan. Nu var det dags att inhandla relevant litteratur och förbereda min resa. Jag bokade flyg för ankomst den 30 juli, och fastställde min hemresa till den 27 augusti. Hotell bokade jag i staden Ramallah på den ockuperade Västbanken. Efter att ha lagt upp en statusuppdatering på Facebook om min väntade resa blev jag kontaktad av en släkting från Danmark. Han hade tydligen några veckor tidigare åkt med direktflyg från Köpenhamn till Tel Aviv och nekats inträde. Efter ett par dagar i israeliskt förvar deporterades han med motiveringen att han utgör en ”säkerhetsrisk”. Han är 22 år gammal, född i Danmark och har danskt medborgarskap. Jag blev naturligtvis chockad över vad som drabbat min släkting och oroade mig över mitt eget öde. ”Hur stor är sannolikheten att liknande drabbar mig?” och ”Vill jag verkligen ta risken att fängslas i Israel?” var funderingar som min hjärna på högvarv försökte lösa. Jag beslutade mig därför för att kontakta det svenska utrikesdepartementet för att veta om det finns en påtaglig risk att jag nekas inträde. Deras svar var enligt följande:

”Vi känner till att utländska (inklusive svenska) medborgare med palestinskt ursprung i princip inte tillåts resa in i eller ut ur Israel via Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv. [..] Om du inte är av palestinskt ursprung bör det inte vara ett problem att resa in i Israel.”

UD:s svar var naturligtvis en besvikelse. Det är tämligen uppenbart att detta inte är annat än en institutionaliserad rasism som Israel satt i verket. En rasism riktad främst mot palestinier, men även mot muslimer och araber generellt. Konsekvenserna av detta blir särskilt problematisk för palestinier med drömmen att besöka sitt ursprungsland. Samtidigt som detta bittra förhållande råder kan en amerikansk medborgare med judisk härkomst, som inte har någon som helst koppling till området, invandra till den ockuperade Västbanken och kostnadsfritt bosätta sig där – ofta på bekostnad av palestinska familjer som tvingats bevittna sin mark bli exproprierad av de illegala israeliska bosättningarna. Den kända israeliska journalisten Gideon Levy, bland annat skribent för Haaretz, har tidigare fastställt att Israel bör betraktas som ett ”etnokratiskt, teokratiskt, nationalistiskt och rasistiskt land” och jämför med Saudi Arabien. Denna bedömning tog jag del av för snart tre år sedan, men kunde aldrig föreställa mig att dess praktiska konsekvenser sträcker sig utanför landets gränser och är av denna magnitud.

Trots UD:s bittra svar valde jag att ta risken. Det här var något jag längtade efter att göra, och nu när jag ändå var så nära kändes det fel att bara ge upp hoppet. När jag anlände till flygplatsen i Tel Aviv blev det en massa utfrågningar och genomsökningar av mitt bagage – en process som varade i totalt 12 timmar. Slutligen beslutade man att neka mitt inträde och anhålla mig fram till den 4 augusti, då jag skulle deporteras. Anstalten man tog mig till, vilken man valde kalla ”a good facility”, liknade mest ett fängelse. Varje rum hade tre våningssängar för plats med totalt sex fångar. I rummen fanns en toalett och ett mindre duschsrum. Ville man duscha fick man torka sig med sitt sänglakan eftersom anstalten inte tillhandahåller handdukar. Sova får man göra utan kudde. I övrigt blir fångarna fråntagna all elektronik (dator, mobil etc.), och man stängs inne i rummet (läs fängelsecellen) under hela dagen. Varje morgon får man gå runt i ungefär en halvtimme på en mindre gård som är omgiven av stängsel. Mat i form av en fyrkantig kalkon-macka serveras var 12:e timme. För dricka hänvisas man till att hälla upp vatten ur vasken. Hur Sverige kan acceptera att sina medborgare riskerar utsättas – och de facto utsätts – för sådana förhållanden är bortom min förståelse.

Jag lyckades efter kontakt med den svenska ambassaden lämna anstalten efter drygt ett dygn, genom att med egna pengar köpa en tidigarelagd returresa. Det här är en resa jag aldrig mer kommer göra om, vilket jag antar också är syftet bakom behandlingen jag beskrivit ovan. Männen som förde mig till anstalten ”rekommenderade” mig att aldrig mer komma till Israel. Jag är tydligen ”bannlyst” i fem år. Motivering? ”Hemlighetsstämplat”.

Mohammad Khalil

Skriv en kommentar