Att döma med Allahs Lag i avsaknad av en sultan

augusti 9, 2013 Ingen kommentar »
Att döma med Allahs Lag i avsaknad av en sultan

Att döma med Allahs Lag i avsaknad av en sultan

utifrån ett malikitiskt perspektiv

***

Text av shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Översatt till svenska av Abdussalaam Nordenhök

***

Reflekterar de inte över vad Qur’anen har att säga,
Eller har de låst sina hjärtan? (47:24)

Låt oss måla upp ett scenario i vilket en muslimsk kvinna som avskyr Allahs religion har lurat mig att skriva under en kontrakt som är till min nackdel. I ett sekulärt lagsystem, oavsett om ett sådant system visserligen är korrupt i dess källa, skulle jag då ha rättigheten att gå till handling och försöka upphäva kontraktet.

Eller så kan det röra sig om en kvinna som är förtryckt av en make som har förlorat all form av blygsel (hayâ’), som är ett nödvändigt karaktärsdrag för envar mu’min, och att denna kvinna är fångad i detta jordiska inferno eftersom maken vägrar förhandla om skilsmässa genom khul’, och att hon därmed vittrar bort i frustration och själslig smärta.

I sitt hyllade verk, i sin sammanfattning av maliki-fiqh, skrev Khalil ibn Ishâq följande om en hustru vars make hade varit borta från hemmet under en längre tid:

”Hustrun till en icke närvarande make äger rättigheten att föra sin talan inför en domare eller en lokal guvernör eller framför muslimernas kommunitet (jamâ’ah)”.

Med andra ord att försöka implementera lagen är inte något som läggs på is bara för att det för närvarande inte existerar en kraftfull politisk struktur där muslimerna styr sig själva. Hikmah, så som Shaykh Zarrûq förklarar, betyder en ordnad hierarkisk struktur från det lilla till det stora. Visdom är således att sträva efter att implementera det näst bästa alternativet om det bästa alternativet inte kan uppnås för tillfället. Med andra ord om det inte finns ett islamiskt styre skall muslimerna försöka lösa tvister genom kunskapspersonerna i den islamiska kommuniteten.

Islam är något allvarligt.

Islam är inte, kategoriskt inte, en fråga om pompösa konferenser, vackra tal, videos som lär oss om moralism eller avancerad akademisk diskurs: Nej, islam är att underkasta sig Allahs vilja. Allah vill att vi dömer enligt Hans Lag. Den muslim som nekar till denna befallning tillhör en av de tre kategorierna av människor som Allah talar om i surat al-Mâ’idah: De är antingen Kâfirûn, Dhâlimûn eller Fâsiqûn.

I sin omfattande kommentar på Khalils koncisa text, Mawâhib al-Jalîl, citerar al-Hattâb det underskattade citatet av Ibn Mughîth:

“Integritetens folk i kommuniteten (al-jamâ’ah) agerar som om de vore sultanen, även om det skulle finnas en sultan [något som säkerligen inte är gällande i dagsläget] i sakfrågan om en kvinna vars make är frånvarande. Hon kan föra fram sina bevis framför integritetens folk precis på samma sätt som hon skulle ha gjort framför en domare, och därmed kunna yrka på rättigheten att skilja sig. Samma sak gäller i ett scenario där två borgenärer träder fram och kräver inbetalning av en skuld som är skyldig en av dem. En sådan person ges tillåtelse att söka integritetens folks vittnesmål. Integritetens folk agerar då som sultanen i att döma i frågan.”

Det har vidare nämnts av Abû ‘Imrân al-Fâsî, en ypperlig jurist som levde under murabituns epok, att:

”Integritetens folk i gemenskapen (jamâ’ah) tar på sig rollen som den (politiske) imamen och agerar i dennes ställe när det gäller att handskas med stråtrövare och deras likar, eller att döma om blodshämnd (qisas) eller utdöma böter eller att upphäva ogiltiga köpkontrakt, och andra sådana situationer såsom när en avliden person bara lämnar efter sig en dotter och de andra släktingarna tvistar med henne om utbetalningen av arvet och det inte existerar en politisk imam som styr dem.”

Beträffande den tunisiske al-Burzuli, citerar han dessa skarpa ord från as-Sayûri:

”Om folket lider av frånvaron av domare [och är detta inte vad dedikerade muslimer i dagsläget lider av?] eller att existerande domare är korrupta och saknar integritet, då är kommuniteten (al-jamâ’ah) tillräcklig för att döma i alla de sakfrågor som jag har nämnt. Sannerligen dömer då kommuniteten i alla frågor utan undantag. De ädla männen träder då in och tar domarens roll och lägger fram en tidsplanering för att implementera lagen, att döma om skilsmässor och andra frågor” (al-Wansharīsīs verk om de juridiska rotrinciperna, [qawâ`id fiqhiyyah], med titeln Îdâh al-Masâlik).

Ibn Yûnis, den framstående mannen från Sicilien som skrev al-Jâmi’, vilken är en kommentar på verket Mudawwanah och andra moderböcker i rättsskolan, sade med sin inspirerande röst:
”Sannerligen tar integritetens män i kommuniteten över imamens skyldigheter”.

I sanning, en av rotprinciperna (qawâ’id) i maliki-fiqh lär oss följande:

”Om en person utför en handling som om det skulle ställts inför en domare eller guvernör (hâkim) och han inte dömt annorlunda i frågan, då kommer dennes handling att bära samma rang som en juridisk dom (hukm)”.

Vad jag har presenterat ovan är alltså standardpositionen som styrkts av alla våra klassiska jurister utan avbrott, i generation efter generation.

Den ensamme krigaren

Den ensamme krigaren

Baserat på detta är det klart och tydligt:

1. Muslimernas elit, oavsett var de befinner sig, även här i ”väst”, måste undersöka de sakfrågor som berör deras bröder i tron och de måste döma i tvister som uppstår bland muslimerna efter att ha lyssnat på bevisen från alla parter.

2. Jag har i decennier kallat muslimerna i Sydafrika till att göra detta. Jag vill återigen understryka hur viktigt detta kall är. Först och främst för oss själva, så att vi kan öka vår längtan att i fullo praktisera den Dîn som vi representerar.

3. Det är ingen ursäkt att vi inte har en sultan, imam, guvernör, amir eller liknande som kan implementera Lagen med politisk styrka (våld). Man måste sträva efter det näst bästa pragmatiska alternativet.

4. Om vi misslyckas med att göra detta, vad är då själva syftet med att vi fortsätter leva våra liv under orättvist sekulärt styre i de länder som vi bor i? Vad är poängen med att titulera oss själva malikiyyah eller att ens tillåta oss att prata om fiqh? Såtillvida vi inte erkänner att vi befinner oss i den profetiskt utlovade tiden där vi inte har någon imam och ingen jamâ’ah överhuvudtaget, och att det enda alternativet är att hålla fast i trädens rötter och isolera oss själv fram till dess att döden tar oss, såsom Hudayfah ibn al-Yamâns återberättelse lyder. Detta betyder dock inte att vi måste isolera oss från samhället. När vi väl har nått denna slutsats måste vi erkänna att allt som vi företar oss i det offentliga rummet bara är antika clownkonster och fräcka pajastrick, och må Allah skydda oss från detta.

Skriv en kommentar