Lejonet och Höken

september 3, 2013 Ingen kommentar »
Lejonet och Höken

***

En hyllningsdikt till ’Ali ibn Abi Talib

skriven av Abdussalaam Nordenhök

(En gåva till min vän Keivan Iravani som jag välkomnar in i fädernas cirkel)

***

Hör du så icke lejonets veklagan?
I fjärran ekar den sällsamma sagan.

Blott få, ytterst få, ur hjorden lyssna.
Skrik icke din stämma hes, låt ekot tystna.

Vet att gärningarna förtäljer mer än rostiga ord.
Tystnadens sötma och fruktsamma jord.

Bara få äger modet att drycken smaka.
Ännu färre modiga att ego rannsaka.

Gör mig döv inför världen så måhända jag hör.
Dö inför livet och leva så som jag dör.

Med hjärtat mitt följaktligen hörsamma.
Att vara en bland de tacksamma.

Uti mantelns stilla lund.
Hushållets renade grund.

Fyra bäckar jämte tusen bägare.
Andlighetens rusiga jägare.

Drick mig berusad utan att spilla.
Låt mig vandra vidare utan att trilla.

Blott en droppe, omtöcknad nyktrar till, och står upp.
Mitt öra riktat mot morgonens tupp.

Stå upp i gryningens tidiga stund.
Låt mig smaka av denna ’Alidiska stund.

Jag minns vems hushåll jag gästar.
Minns i vems namn jag festar.

Objuden gäst bjuds på himmelsk mjöd.
En tålmodig dryck inväntades min död.

Vågar jag hoppas att du öppnar grinden?
Vågar jag hoppas på den ’Alidiska vinden?

Stoftets fader och renhetens mor.
Dotter och den utvaldes intime bror.

Tvenne söner ur nådens livmoder.
Står vid samvetets roder.

Ökenros och Lejon i kärlekens dans.
Att minnas dem är hjärtats glans.

Stå upp! Den sittande kan inte virvla sig yr.
Insikten är icke sällan dyr.

När dammets patriark trädde in i mitt hjärtas gemak.
Där norr och söder blev ett och vägen rak.

Då lejon i skyn förföljde hök.
Och de båda mot jorden dök.

Sluka mig, ty jag mäktar inte fly.
Med dig jag inväntar morgonen gry.

Slit mig i stycken.
Kväv mig med intrycken.

Mina vingar är oförmögna att mig bära.
Blott din efterlevnad oss skänka himmelsk ära.

Vi dansar över himlavalvet, du och jag.
Människorna därnere oförstående om vårt fylleslag.

Höken undkommer inte rättvisans vassa klinga.
Mig behöver du icke betvinga.

Jag är redan din med nacke blottad och bar.
Du är och förblir mitt hjärtas far.

Likt underkastad hund som gett upp.
En byracka som söker sig till lejonets trupp.

Tvennebladets skarpa udd likt rosens tagg.
Din rättvisa som morgonens dagg.

Hörsamma järnets tal.
När det kallar till paradisisk dal.

Mitt blod att ditt men tillhör flera.
Medinas regn gör sand till lera.

Alla har ni dyrkat i samma rad.
Alla utvandrat till Profetens stad.

Den sannfärdige vännen, den förste.
Mager men ändock samfundets störste.

Den andre, de troendes ledare.
Vars styrka gjorde stigen bredare.

Sedan de två ljusens ägare.
Blygsamhetens krus fyller min bägare.

O du fjärde, lejon bland män.
Varje helgons intime vän.

Mina fjädrar är dina att skingra i himmelsk vind.
Utan dig är höken blind. 

Din andedräkt fyller mina segel.
Din siluett i min inre spegel.

Utan dig står jag stilla till havs.
Utan dig med otyglad nafs.

Årorna mina knäckta.
Svärd mot träflisor fäkta.

Utan land i sikte är du min trygga strand.
Jag håller fast i din utsträckta hand.

Obesådd åkermark smekt av sunnanvind.
Utan dig är säden blind.

Litanians jämmer brister ut i blom.
Ditt ’Alidiska namn fyller min gom.

Jag vet att du vet vem jag är.
Du vet jag lever som du lär.

En hök och ett lejon utgör Skånes grip.
Vid Allah, ära mig att hålla fast vid min ’Alidiska princip.

Skriv en kommentar