Kalifens styresskick – en presentation av Mu’awiyahs styre och dess framgång

oktober 10, 2013 Ingen kommentar »
Kalifens styresskick – en presentation av Mu’awiyahs styre och dess framgång

***

presentation av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani, rektor för Sulwaan-skolan. 

omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

***

För att få veta mer om Sulwaan-skolan besök gärna följande länkar:

1. Presentation 2. skolans uppbyggnad 3. internet-kurser 4. tafsir 5. familje-fiqh 6. mu’amalat 7. Usûl 8. Tasawwuf 9. avancerad arabiska 10. hadith-vetenskap

***

Presentation av Mu’awiyahs kalifat

Mu’awiyah styrde som kalif i tjugo långa år. Detta är en trovärdig måttstock som visar på hans framgång, speciellt eftersom stabilitet var hans styres utmärkande karaktär. Det rådde inre frid, lag och ordning, det fanns inga politiska antagonister, det rådde allmän blomstring och långtgående territoriell expansion. Mu’awiyah stod inför samma utmaningar som ’Ali hade ställts inför, med undantaget att politisk auktoritet gavs honom i en ordnad form då Sayyiduna al-Hassan gav upp sitt anspråk på kalifatet till fördel för Mu’awiyah. Till Mu’awiyah gavs makten i stabil form, medan den givits till ’Ali i fragil form. Mu’awiyah tog itu med den problematiska situationen och gav effektiva lösningar. Vilka ingredienser utmärker så Mu’awiyahs politiska framgång? Han var en född ledargestalt och en naturlig politiker (i dess positiva bemärkelse). Han hade insikt i dåtidens skiftande dynamik som inte längre kunde upprätthålla den ojämförliga upphöjdheten i de tidiga kalifernas styresskick. Han var en administrativ gigant. Han hade styrt Större Syrien i två decennier, även åt den väldigt krävande kalifen ’Umar. Han var helt unik bland alla Följeslagarna av den allra högsta rang i det avseendet att han under ’Umars tid behöll sin guvernörspost utan att någonsin avsättas. Han var en mycket kapabel strateg och befälhavare. Förutom den militäriska kompetens han uppvisade gentemot ’Ali, må Allah vara fullkomligt nöjd med dem båda, så hade han imponerat genom sina segrar över de bysantiska härarna.

Han hade djuplodande insikt i mänsklig psykologi. Han var väl insatt i de olika karaktärstyperna och hur de fungerar och han tilltalade alla människor på deras eget språk. Politiskt sett var hans ledarskap i linje med folkets förhoppningar i en rad olika avseenden. Han gjorde alla nöjda: Både de främsta Följeslagarna samt de som bara hade en ytlig koppling till Dîn, de stora hövdingarna och de grova beduinerna. Genom Mu’awiyahs upplysta politik uppvisade alla dessa befolkningslager tillgivenhet och spontan lydnad till hans persona. Hans politiska vision var både detaljerad fylld av framförsikt. Han tog inte bara itu med det omedelbara. Han hade även långtgående visioner och han gjorde planer för framtiden och implementerade det han planerat. Han var själva motsatsen till dagens svaga muslimska styre och mer lämplig att jämföra med de nationer som styr på världsarenan idag. Han var stark, praktisk och realistisk och var fri från utopiska föreställningar och onåbara målsättningar. Han hade begåvats med ett extremt tålamod som gjorde det möjligt för honom att möta utmaningar utan att uppvisa irritation eller missnöjsamhet. Han öppnade sitt hjärta för sina allierade och gav alla en plats i vänskapskretsen vid sitt bord och han visade alla, hög som låg, en högvärdig respekt. Detta var speciellt effektivt eftersom han styrde över araber. Araberna styrdes effektivt genom hans vänlighet och öppenhet. Mu’awiyah var därför djupsinning i sin enkelhet. Han var nåbar. Han var inte en avlägsen tyrann. Han var en internationell ledare men trots detta en enkel arabisk hövding. Han hade en passion för detaljer. Han frågade sin samtalspartner om även de minsta detaljerna. Han var verkligen nyfiken på världen och dess invånare. Hans ofta citerade yttrande var att han inte såg svärdet som nödvändigt om hans piska räckte och att han inte såg piskan som nödvändig om hans tunga räckte. Han vann över folk utan att använda våld, utom som allra sista utväg i de fall när han stötte på farliga uppviglare. Psykologin och hans politiska kunnande skötte detta åt honom.

Han var enastående generös. Rikedomar flöt från hans händer i ett konstant flöde. Men samtidigt gav han med visdom och genom att favoritisera de som gjorde nytta genom det stöd han gav dem. Han var därutöver en god förvaltare av rikedom. Han var generös men inte slösaktig. Han förkroppsligade alla de karaktärsdrag som utmärker en arabisk hövding (sayyid): Auktoritet, medfödd karisma som ingöt beundran och respekt, storslagenhet, vältalighet (en mycket värdefull tillgång på hans tid), mångsidighet i sina tankar och en förmåga att kunna framföra dem. Om han stötte på en opponent som var mer vältalig än honom själv så besparade han denne straff och uppvisade ödmjukhet mot honom och behandlade honom med överseende. Allt detta är välkänt i litteraturen (adab) som skänker oss översvämmande referenser i myckenhet om händelser och möten under Mu’awiyahs liv.

Vilka personligheter och regioner kunde samexistera under hans styre?

– De majestätiska Följeslagarna var alla nöjda med honom och Mu’awiyah gav dem alla de rättigheter de hade rätt till. Ingen Följeslagare talade eller agiterade emot honom.

– Hövdingarna över de inflytelserika klanerna, de som sökte status, rikedomar, erkännande och pompa. Mu’awiyah skänkte till dessa med generösa mått. Han såg till att den samhälleliga respekten för dem även inkluderade respekten för kalifämbetet.

– Beduinerna som på grund av deras dåliga disciplin och karaktär krävde hjälp i att a.) uppnå deras målsättningar och b.) inte ströva fritt mellan regionerna. Mu’awiyah hjälpte dem med a och b genom sin vältalighet och snabbtänkhet. Han var därför mycket beundrad av öknens nomader.

– En rad åsikter, metoder, intellektuella tankeströmningar och skolor dök upp i umman. Mu’awiyah gav dem utrymme att utvecklas och blomstra utan förtryck eller intolerans, såtillvida de inte hotade hans auktoritet.

– Ett expanderande islamiskt territorium med distinkta regionala skillnader, Större Syrien, Irak, Hijaz, Egypten, Persien och Nordafrika. Mu’awiyah smickrade dem alla genom att uppvisa intresse för deras kultur istället för att sträva efter en enhetlig konform kultur.

***

Mu’awiyah var en islamisk kalif och samtidigt en ”Konung” vars styre uppvisade ett majestätiskt anlete: Kuvande men ändock mild och vice versa.

Den främsta metoden hos de tidiga kaliferna var att styra genom shura, rådslag, och detta levde i allra högsta grad vidare och ersattes inte av autokratisk centralisering utan istället av en blanding av:

– Öppen diskussion om sakfrågor tillsammans med folket. Folket tilltalade honom med hans förnamn och han tog emot dem medan han satt enkelt på marken.

– Han stöttade sig på elitrådgivare och kompetenta skribenter. Mu’awiyah gav dem makt eftersom han inte ensam kunde övervaka ett växande kalifat, och han gjorde detta utan i att överdriva i övervakning eller direkta ingripanden. Han trädde in och korrigerade endast om det förekom allvarliga fel eller missgärningar.

– Mu’awiyah utsåg pålitliga guvernörer för att administrera de olika regionerna i kalifatet. Umman hade växt för mycket och för snabbt för att man skulle kunna ha förtroende för alla och envar. Han utsåg ingen han såg som opponent eller potentiellt motsträvig mot hans styre. Han utsåg heller inte alltför ambitiösa individer. Han utsåg inte Bani Umayyah utom till oviktiga rurala poster långt borta från maktens centrum i Damaskus. Han utsåg inte klanledare med stora följen eller de stora Följeslagarna som skulle kunna utgöra ett styre inom styret. Men ändock, han utsåg endast kompetenta guvernörer. Om det inte fanns någon med högsta möjliga kompetens så valde han ut den näst bäste och gav honom makten över en liten provins för att först testa hans karaktär och sedan utse honom till viktiga poster om han sågs som värdig.

– Han omgav sig med en privat styrka vars medlemmar han personligen valde ut. De gavs regelbunden betalning och pension när de blev gamla. Det fanns emellertid ingen strukturerad polisstyrka. I hans armé fanns det ingen allmän värnplikt. Det fanns ingen stående armé. Varje krigare värvades inför varje jihad-expedition eller för att försvara en gränspostering. Emellanåt kunde armén användas för att lugna revolter (som var små och ovanliga).

Nedan kommer vi att undersöka Mu’awiyahs styresskick ännu mer och jämföra skillnaderna mellan hans styre och de föregående kaliferna.

***

Det finns ett perspektiv som hävdar, i motsättning till det tillvägagångssätt man anser följdes av de rättfärdiga kaliferna beträffande faktumet att denna Dîn äger full hegemoni över människans helhetliga liv, både för individen och kollektivet, att beskyddandet av religionens domar är viktigare än att implementera dess politik, och där de politiska intressena inte prioriteras över ens en enda partikulär dom i Lagen (eller individens intressen generellt). Mu’awiyahs styre handlade mer om det politiska systemets hegemoni, plikten att skydda samhället och dess intressen och därmed tillät han att man avvek från en partikulär dom i Lagen, för det större goda.
Detta perspektiv är färgat av modernistiska omprövningar, i ljuset av den västerländska teorin om ’sekularistiskt- kontra religiöst’ styresskick, om vad islamiskt styre egentligen innebär. Enligt detta tankesätt representerar Mu’awiyah det första steget mot en ”sekularisering” av det islamiska styret, och början på schismen mellan Dîn och Dawlah. För att uttrycka det annorlunda så hävdar detta perspektiv att de första kalifernas periods kännetecken är hur fiqh omformades till politik, och att Mu’awiyahs styre inledde dess motsats, att politiken påverkade fiqh. Det var emellertid bara i de begränsade frågor där det politiska intresset stod i konflikt med en viss dom i Lagen som denna förändring ens blir märkbar. Förespråkarna för detta perspektiv påstår inte att Mu’awiyah trodde på en annan metod än de föregående kaliferna och deras påstående är inte baserat på något han sagt utan härledes från hans politik. Sammanfattande kan man säga att de tidiga kalifernas styresskick, i dessa historikers tankevärld, bara handlade om att implementera Lagens domar i motsats till en kung med undersåtar, och att Lagens auktoritet var i fokus i motsats till den umayyadiska prioriteringen av politisk auktoritet.
Trots att vi respekterar dessa naiva åsikter som trots allt är uppriktigt uttryckta och innehåller spår av sanna detaljer så kan vi ändå inte förmå oss att övertalas om det ovanstående perspektivets validitet. Vad vi rent konkret kan bevittna under Mu’awiyahs dagar är däremot den ytterst naturliga inledningen på en nedgång från en ouppnåelig höjdpunkt, sedan dess fram till nu, där Lagen och politiken var en sammansmält identitet, för att sedan övergå, med nya förändrande element, till en Lag-bestående politik (siyasah shar’iyyah) där det som Lagen refuserar politiskt motarbetas istället för en något snävare politik där Lagen och politiken är ett, så som varit fallet under de tidiga kaliferna.

***

Mu’awiyahs guvernörer

Mu’awiyah styrde från sin huvudstad Damaskus, och litteraturen ger oss en riklig och levande bild med en mångfald detaljer om hur hans sammankomster gick till. Han var väldigt medveten om hur hans guvernörer och generaler styrde i de olika regionerna i det växande kalifatet. Vi informeras genom de historiska källorna om hur Mu’awiyah avslutade sina politiska uppdrag först mitt i natten [en ledare måste därför vara fysiskt stark]. Han vakade noggrant över detaljerna trots att han gav stor rörlighet åt sina allierade som han kommunicerade med genom brevkorrespondens och emissarier. Han gjorde det som situationen krävde och godkände guvernörernas egna initiativ. Det fanns därför en underförstådd politik som fördes genom tystnad.
Denna regionala autonomi betydde att politiska reformer vars initiativtagare var guvernörerna själva fick en implicit stämpel av godkännande om det låg i kalifatets större intressen. Implicit betyder här ”utan att det behövdes ett verbalt godkännande” och att det som sågs som allmänt accepterat av kalifen genomfördes sålunda utan att fråga honom om tillåtelse. Det fanns inget kiv eller klagomål eller vräkighet, och den praktiska politikens kännetecken var först och främst dess naturlighet. Det betydde att kalifen fokuserade på en generell och bredare politiskt vägledning, och när guvernörerna stagnerade så uppmanade han dem att gå vidare, och när de återigen var satta i rörelse så kunde han luta sig tillbaka en aning. Trofasta individer var således hans främsta verktyg för att implementera kalifatets politik. Detta var något som Mu’awiyah reserverade för sig själv, att själv omsorgsfullt välja ut kompetenta och effektiva guvernörer som tillhörde de inflytelserika och respekterade kretsarna. Han utsåg ’Amr ibn al-’As över Egypten och han följdes av sin son ’Abdallah ibn ’Amr som Mu’awiyah glatt utnämnde. Han utsåg al-Mughirah ibn Shu’bah över Kufa, sedan ’Abdallah ibn Amir, och sedan Ziyad ibn Abihi (1-53 AH) som härstammade från at-Taif, och över staden Basra utsåg han Ziyads son ’Ubaydullah (28-67 AH) som var född i staden, och som ibland är känd som Ibn Ziyad. Efter al-Mughirahs död utsåg Mu’awiyah Ziyad över hela ’Iraq så som man då definierade landet. I al-Madinah utsåg han Marwan ibn al-Hakam, som sedermera blev den fjärde umayyadiske kalifen och inledde det marwanidiska styret som jag kommer presentera i detalj. Sedan utsågs Sa’d bin al-’As över staden. Alla dessa guvernörer var genuina jämlikar och var alla mer eller mindre lika politiskt potenta och av samma höga kaliber. De var kompetenta att förstå den generella politiska orienteringen i kalifatet. Vissa var strängare än andra i hur de styrde (och exempelvis var al-Mughirah ibn Shu’bah mycket mild) men alla var skickliga retoriker och ägnade sig åt talets konst istället för deras svärd som bara användes i undantagsfall och som allra sista utväg.

I denna del vill vi ta upp några essentiella karaktärsdrag hos ’Amr ibn al-’As som guvernör över Egypten. ’Amr hade blivit landets makthavare redan innan Mu’awiyahs kalifat och detta inkluderade hans kontroll över zakat och jordbruksskatt. Han var så kunnig och effektiv i sin politiska administration att alla hans efterträdare, vilket inleds med hans son ’Abdallah, fann att allt bara rann på naturligt och att allt de behövde göra var att upprätthålla det ’Amr uträttat och kunde bygga vidare på det.

När det kommer till staden Kufa, denna ständigt oroliga och turbulenta stad, så var situationen mycket annorlunda än i Egypten. Mu’awiyah valde därför ut en man som passade för området, al-Mughirah ibn Shu’bah. Han var intelligent, en djupsinnig tänkare, hade framförsikt, var stabil och betvingande när det behövdes. Även om han var politiskt vaksam så var han överseende och tolerant. Han hade djup kunskap om folket, deras idéer, deras lojaliteter och attityder. Han visste hur han skulle ställa sig in hos dem och hur de skulle förbli honom lojal genom att smickra dem. Så som en historiker sade; al-Mughirah gjorde ingen missnöjd, han blidkade sina överordnade och vann sina undersåtars belåtenhet. Detta var kännetecknet för hans styre av al-Kufa vilket jag kommer förklara innan jag går vidare med andra regioner och andra ypperliga personlighet i Mu’awiyahs politiska elit.

***

Några ord om presentism

Så som jag indikerade i mitt förord till min kurs om Profetens, må Allah välsigna och skänka honom frid, biografi (sîrah) så kommer jag att analysera de olika orsakerna till den fitan som inträffade i tidig Islam först vid ett senare skede. Jag har strukturerat min analys så att den ska omfatta hela den första generationen fram till det skede när de tidiga kalifernas epok går över till ”umayyadisk tid”, vilket bör ses som ett nytt historiskt kapitel i Islams existentiella form.

Det finns två acceptabla metoder att närma sig detta studieämne, alltså tiden efter de första fyra kaliferna:

1. Att förse studenten med en innehållsrik överblick över de historiska händelserna och deras kontext och det som ledde fram till den nya dimensionen som inleddes av Mu’awiyahs styre och den umayyadiska dynastin, så som den som skrivits av den förre rektorn på Damaskus universitets shari’ah-avdelning, Dr Yusuf al-’Ashsh (1329-1387 AH) från Tripoli i Libanon.

2. Att utvidga denna omfattande analys till att även undersöka de historiska källorna som återberättar om de tidiga generationernas prövningar för att sedan därifrån på nytt ifrågasätta hela diskursen om det umayyadiska kalifatet på rätt sätt.

Vi kommer själv att fokusera på den första metoden. Naturligtvis, varje metod har för- och nackdelar som inte får glömmas bort och idealet vore att förena bägge metoder.

– Den första viktiga sanningen som måste understrykas är att hela detta paradigmskifte i sin helhet är ett öde som Allah fastslagit. Detta är ummans historiska öde (och det finns inga parallella liv i denna dunya om hur det skulle kunna ha blivit om Allahs vilja var annorlunda) och det umayyadiska styret tog över, inte genom våld och strid eller militärmakt utan genom ömsesidig överenskommelse med den andra sidan och något som skedde genom samförstånd. Ja, det fanns förvisso små skärmytslingar, men det var al-Hassans egen avsägelse av sitt anspråk på kalifämbetet, må Allah vara nöjd med alla Följeslagare utan minsta lilla undantag, som banade vägen för denna milsten.
Återigen, de sekulära historikerna kan omöjligtvis förstå al-Hassans underkastelse inför Allahs större plan eftersom de bara är bekväma och familjära med att tänka i fasta orsakssammanhang, men vi muslimer ser på denna kosmos på ett helt annorlunda sätt. Detta maktskifte innebar även att makten förflyttades från al-Madinah, Profetens upplysta stad där Allahs Dîn fullkomnats (och den kommer aldrig någonsin igen att återgå till sådan perfektion) till den relativa nykomlingen Damaskus i Större Syrien. Men trots detta så var Imam Malik, och hans medinska föregångare och hans medinska samtida samt hans ädla följare från Ibn al-Qasim och framåt, aldrig någonsin upprörda över Allahs öde. De utvecklade inte en nostalgisk psykologisk avvikelse, eller ännu värre ett hat mot denna utveckling. De tog helt enkelt kvarlevorna av det fullkomliga medinska levnadsmönstret och strävade efter att aktivera det i deras egna liv och lära de människor som lyssnade på dem.

– Den andra viktiga sanningen som är värd att understryka, oavsett vad vi anser om biopolitik, är att Mu’awiyahs karismatiska gestalt inte är tillräcklig för att förklara maktförflyttningen till den umayyadiska dynastin. Detta exemplifieras av faktumet att personligheter som ’Ali utstrålade ännu mer karisma (och gör det fortfarande). Det är inte lämpligt att man baserar hela djupanalysen av ämnet på icke-neutrala och partiska irakiska historiska källor när de flesta forskare i den moderna tiden (både muslimer och orientalister) lagt emfas på partiskheten i de större verken som tar upp denna historia, Muhammad ibn Ishaq (vars status i sîrah är något annorlunda), al-Waqidi (vars partiskhet är mer tydlig) och i allra största grad Abu Mikhnaf som inte förser oss med en sanningsenlig och objektiv bild av den historiska dynamiken [en författare så som Sayf ibn ’Umar förser oss med en bra utkiksplats för att vi ska kunna betrakta den roll som spelades av sådana personer som ’Abdallah ibn Saba’ och de arabiska beduinerna på den historiska scenen].
Det är ännu viktigare att undersöka de stora radikala förändringarna som skedde i människornas liv redan under Sayyiduna ’Uthmans kalifat. Den stora territoriella expansionen av Dar ul-Islam som gynnade Damaskus politiska kontroll. De stora ekonomiska förändringarna: al-Madinah och dess marknad kunde inte jämföra sig med de rikedomar som flödade över i de nyerövrade regionerna. I denna dunyas historia var det aldrig Madinas öde att bli en rik handelsmetropol. De omfattande förändringarna i människornas materiella liv, bort från ett asketiskt övergivande av världens ytligheter till fördel för ett liv i välstånd och ibland rent slöseri som gick emot det liv som de tidiga kaliferna och Följeslagarna allmänt sett levde. En ny sorts undersåtar uppstod: avfällingar från islam eller motsträviga beduiner. Nya generationer uppstod, långt borta från Följeslagarnas homogena statsform. Nya perspektiv på livet uppstod i takt med att generationerna avlöste varandra. På ett sätt kan vi till och med säga att den samhälleliga politiken och de ekonomiska ramarna som formade Följeslagarnas uppförande på intet sätt var ”före dess tid” (demokratiska nutida system är inte en ny form av den shura som baserar sig på shari’ah) men att deras leverne istället var själva mänsklighetens höjdpunkt som ingen annan tid varken före eller efter kommer att kunna uppvisa. Detta kan bara förklaras genom deras närhet till det direkta profetiska ljuset. Nutida historiker, muslimer inkluderade, har konstant försökt rationalisera detta fenomen så det ska passa det moderna sinnelaget. De kommer naturligtvis att fokusera på Följeslagarnas ”samhälleliga system”. Men system är inte något som kan fotograferas eller som äger egen existens oberoende av människor och som kan studeras och reproduceras utan avsaknaden av en allmän värnplikt, avsaknaden av ett fängelsesystem eller utan den rättsapparat som var utmärkande för de tidiga kalifernas styre. Det är utan tvivel så att denna mänskliga höjdpunkt, Följeslagarnas leverne, inte kunde överleva under en längre tid på grund av dess upphöjda natur och mänsklighetens allmänna lägre stående levnadsmönster, och allt detta banade vägen för det umayyadiska styret. Det är faktiskt rent konkret så att de tidiga kalifernas styresskick ändå var dömt att övergå till dynastiskt styre förr eller senare och umayyaderna var de allra lämpligaste att ta över maktens mantel. Det är därför som de ädla försöken av ’Abdallah ibn az-Zubayr och al-Husayn ibn ’Ali, må Allah vara fullkomligt nöjd med dem båda, omöjligtvis kunde leda till framgång i detta liv. Deras belöning väntar dem istället i efterlivet.

Vi avfärdar idén, som presenteras av arabiska naiva historiker under de senaste 100 åren, att Mu’awiyah, må Allah vara fullkomligt nöjd med honom, införde ett nytt slags leverne eftersom han härstammade från en familj som kollektivt och traditionellt var inriktade på ett förislamisk liv!
Beträffande den kulturella påverkan som ärvdes från det rika och högciviliserade ghassanidiska kungadömet i Sham så är detta en del av den gudomliga planen. Detta gjorde att det redan existerade frön till ett effektivt islamiskt styre i denna region. Det är utan tvivel så att bysantisk karaktär påverkade Syrien mycket mer än den persiska kultursfären påverkat området eftersom Khosrau styrde genom vasallstater medan bysantinerna kom som erövrare, och besegrade folkslag imiterar alltid de som besegrat dem. Vi kan därför inte hålla med Dr Yusuf al-’Ashash i hans frändskap med det mesopotamiska (irakiska) landet. Det är snarare faktiskt precis tvärtom, eftersom Större Syrien (Sham) hyllats i en mångfald profetiska hadither och Irak beskrivits som dess raka motsats, och de umayyadiska kaliferna levde väldigt enkla arabiska liv utan lyx och flärd och försvarades av några enkla vakter och de hade ingen stående armé. Det var umayyadernas ’asabiyyah (ett ämne vi kommer ta upp i sinom tid) som höll dem kraftfulla under deras maktperiod som Allah fastslagit för dem i öst och väst. Större Syrien blev en nyckelfaktor i islamisk politik redan vid slaget vid Siffin. Naturligtvis är det dock så att trampolinen som ledde till makt även inkluderar den starke karismatiske ledaren som hade styrkan att genomföra sin vision, och det kunde inte varit någon annan än just Mu’awiyah.

En sista sak.
Varje ting har sin ödesbestämda tid.
De tidiga kalifernas styre fick skydda sin metod medan det fortfarande levde, genom händelserna vid Kamelslaget och Siffin. Aldrig någonsin har någon framstående kunskapsperson från Ahl as-Sunnah någonsin föreslagit en långsökt teori att Sayyidah A’ishas kamp mot ’Ali hade att göra med hennes ovilja att se ett dynastiskt styre bland Profetens ättlingar. Våra ’ulama hade öppet deklarerat det om det verkligen förhöll sig så. Följeslagarna har heller aldrig någonsin påstått att kalifämbetet skulle gå i arv i ”en genetiskt och renad familj”. Diskussionen som fördes i Saqifah handlade om maktbalansen mellan al-Ansar och al-Muhajirun. Det fanns aldrig något koncept om ett kalifat reserverat för Ahl al-Bayt bland Ahl al-Hall wa´l-’Aqd bland Följeslagarna. Al-Hassan ibn ’Ali var helt enkelt bara den som (rättvist sett) sågs som den allra siste försvararen av den politik som de tidiga kaliferna förde. Det var hans eget val att politiskt offra sitt anspråk på makten så att muslimerna kunde inleda en ny epok där nödvändigheterna från de tidigare kalifernas styre behölls trots att umman rörde sig bort från sin historiska höjdpunkt och topp. De tidiga kalifernas metod överlevde och besjälade det islamiska styret under umayyaderna och bortom deras tid och bortom de lärdes cirklar (i det inre och det yttre). Att hävda något annat vore likt att hävda att Följeslagarnas generation var så höjd ovan resten av mänskligheten och att de var likt en egen galax, att de enda som skulle kunna ärva deras upphöjdhet var ett nytt ”prästerskap” bestående av helgon likt en sorts kristendom. Den andra extrema hållningen, kharijismen, måste analyseras sakligt och bestridas av balansens förkämpar trots att många muslimska historiker hävdar annorlunda. När man väl svalt denna tanke medför det att man börjar luras att tro att kharijiterna bara var ett extremt försök att bevara renheten och uppriktigheten i den första generationen. Idén om att kharijiterna faktiskt hade rätt (till skillnad från de hemska korrupta och skurkaktiga umayyaderna) men att de misslyckades i sin metod att bevara renheten. Om man sväljer denna felaktiga idé så skulle man tvingas erkänna att dagens ”Salafism” är samma välsignade strävan efter att bevara ursprunget, fast i en annan tid. Denna falska bedömning skulle då innebära en idealisk dörr till godkännandet och ursäktandet av salafismen, eftersom bara en extrem efterlevnad av den rena religionen är det som de förespråkar. Allah vet bäst.

***

Mu’awiyahs guvernörer: ‘Iraq – från al-Kufah till al-Basrah.

 

På den överblickande kartan över de mest signifikanta geopolitiska regionerna under det tidiga umayyadiska styret lyfte vi fram:

Större Syrien (ash-Shâm): Kalifatets högsäte;

Egypten (Misr). Skickligt och stabilt styrt av sahabin ’Amr ibn al-’As, därefter dennes son sahabin ’Abdallah och hans efterkommande.

Al-Kufah: Följeslagaren al-Mughîrah ibn Shu’bah styrde effektivt här fram till sin död.

Al-Basrah.

Rent generellt har vi utelämnat regioner som trots att de var fyllda med ljus (Hijaz och Jemen) inte var maktens geopolitiska centra. Likaledes, sådana områden som Khurasan och Faris blev maktcentrum först vid ett senare skede. Låt oss rita en karta över några av de utmärkande karaktärsdrag som separerade al-Kufah från al-Basrah.

Vi skall inte glömma att Hijaz var den historiska Islams vagga och att andra regioner omfamnade denna Dîn först senare. I ’Iraq var de bosatta invånarna tvingade att omfamna den sanna vägen till skillnad från al-Madinah där den fullkomliga religionen villigt bjöds in, lärdes och levdes av en hel kommunitet som absorberade den profetiska vägledningen från dess källa.

***

Några skillnader mellan al-Kufah och al-Basrah.

1. Al-Kufah

Demografiskt hade de flesta kommuniteter som levde där styrts av persernas Chosroes eller Ghasâsinah och Manâdhirah (med dessa kulturers specifika tendensiösa fallenhet för dynastiskt ledarskap) som nådde sin kulmen med sådana som al-Mundhir bin al-Harith, an-Nu’man ibn Imri’l-Qays i al-Hirah. Vi har därför att handskas med en raffinerad och en administrativt, socialt och intellektuellt högkulturell region. Invånarna i al-Kufah hade utvecklat en djup partisk förkärlek till ’Ali och dennes styre. Han sågs som den högsta förebilden bland Följeslagarna och en sorts proto-shi’ism uppstod som naturligtvis inte godkände den existerande umayyadiska auktoriteten. Trots denna fundamentalt tvistande benägenhet så hade det kulturella folket i al-Kufah två motsägande karaktärsdrag, istället för ett monolitiskt förkastande av auktoriteten och att revoltera mot denna så hade de istället en djup passion som uttryckdes i deras verbala stöd och partiskhet för ’Ali men samtidigt hade de en medfödd rädsla, i enlighet med den persiska modellen, för härskaren och djup vördnad inför denne. Resultatet var att de såg ner på och öppet trotsade en tolerant eller svag härskare. Det fanns en stor skillnad mellan deras passioner (som uttrycktes med ord) och deras handlingar (som var raka motsatsen till deras emotionella ord). Detta stora gap fylldes av prat, tal och bortförklaringar i strid med deras ambitioner, då precis som nu. Följeslagaren Al-Mughîrah ibn Shu’bah, denne framstående politiker, kände väl till allt detta och han visste hur han skulle kanalisera denna kufanska dubbelhet så att fred skulle kunna råda och lag och ordning implementeras. Han tillät dem att engagera sig i deras olika fraktioner och fritt uttrycka deras passioner så länge de inte öppet gav politiskt stöd till Ahl al-Bayt. Om någon av invånarna valde en militärisk väg och omforma sina passioner till handling så varnade al-Mughirah alltid först, och straffade därefter aktören för att avskräcka de andra. Om de korsade gränsen så fick de fogliga undersåtarna också känna på straffet. En familj ansågs ansvarig för vad familjemedlemmarna gjorde, och en klanledare förhördes om någon av hans klanbröder gjorde fel. Detta lärde folket att lyda. Det fanns rent konkret inget alternativ till al-Mughirah, eftersom han var en person som folket var nöjda med. När al-Mughîrah dog ledde det till ett uppsving för al-Basrah tack vare Ziyad.

2. Al-Basrah

Generellt sett var invånarna i regionen kringströvande nomader som slagit läger i al-Basrah när den islamiska erövringen av ’Iraq skedde och detta fortsatte under de efterkommande generationerna. Vi har därför att handskas med tribala enheter som var välkända för deras aggressiva läggning och grova manér. Klanmedlemmarna i sådana tribala enheter var skolade och formade av blodshämnder, räder och plundring. Utöver sådan brutal råhet av dessa före detta beduiner så var staden ett högsäte för al-Khawarij, vars fanatiska tolkning och bristfälliga tolkning av de islamiska principerna (och man är nödgad att jämföra dem med dagens salafiter) gjorde att de drogs till våldsbejakande hårdhet och att tillskriva kufr till andra troende muslimer. Al-Basrah, i motsats till al-Kufah, var en omedgörlig region, och denna tendens ökade med tiden. ’Abdallah ibn ’Amir var stadens guvernör under ’Uthmans kalifat och var därför kunnig om territoriets villkor. Han var emellertid inte en potent ledargestalt och förlorade kontrollen över regionen. Historiska rapporter visar att området plågades av hög brottslighet, mord, förräderi, plundring, inbrott (genom att slå hål på husväggarna), omoraliskt leverne, tillsammans med en vida spridd tribal fanatism och utsugning av de svaga, och en allmän avsaknad av säkerhet och trygghet. Det var kort och gott en kommunitet som drabbats av anarki av det slaget som uppstår när det inte finns en stabil politisk struktur. Det var därför nödvändigt för Mu’awiyah att ingripa med sin styrka. ’Abdallah ibn ’Amir tillhörde Mu’awiyahs klan och hans lojalister och kunde därför inte avskedas på ett förnedrande sätt. Han var även svärfar till Mu’awiyah. Så Mu’awiyah bad honom vid upprepade tillfällen att avsäga sig posten och erbjöd honom att få gifta sig med Mu’awiyahs dotter (så att han skulle bli både svärfar och svärson på samma gång). Mu’awiyah valde klokt att inte granska stadens offentliga finanser alltför detaljerat och gav honom generöst av sin egen rikedom för att täcka budgetunderskottet fram tills ’Abdallah självmant avsade sig ämbetet. Mu’awiyah utsåg i hans ställe en tillfällig guvernör som styrde i fyra månader fram till dess att Ziyad ibn Abihi utsågs. Låt oss undersöka detta val av guvernör och orsaken till att utnämningen av honom dröjde och hur denna utnämning kom att bli en trampolin till att al-Kufah underställdes Ziyads administrativa kontroll.

Ziyad blev ’Abdallah ibn ’Amirs efterträdare som guvernör av al-Basrah när denne valde en hedersam sorti så som hans svärson Mu’awiyah rådde honom.

’Abdallah ibn ’Amir ibn Kurayz ibn Rabi’ah al-Umawi, vars kunya var ’Abu ’Abdurrahman (4-59 AH) var en politisk ledare och militär som föddes i Mecka. Hans karriär som guvernör inleddes år 29 AH då han var tjugofem år gammal (människor mognade fortare på den tiden) under kalifen ’Uthmans styre.

Ziyad ibn Abihi (1-53 AH), var en briljant politiker, ett militärgeni och administrativ mästare, och kom ursprungligen från at-Ta’if. Han kallas ”son till sin fader” eftersom det råder juridiska meningsskiljaktigheter om hans faders identitet: antingen ’Ubayd ath-Thaqafi eller Abu Sufyan (alltså Mu’awiyahs egen fader). Hans moder Sumayyah var en slavkvinna som tillhörde al-Harith ibn Kaladah ath-Thaqafi (död ca 50 AH). Al-Harith var sin tids främste doktor bland araberna och räknas som en av de välkända kunskapsmännen. Det råder delade meningar om han omfamnade Islam. Men alla är eniga om hans oerhörda medicinska kunskap och vi vet att Profeten uppmanade muslimerna att söka hans läkarhjälp och lyda hans råd. Ziyad föddes i staden Ta’if år 1. Han levde alltså när Profeten dog men träffade honom aldrig och han omfamnade Islam under Abu Bakrs kalifat. Allah skänkte alltså Ziyad en naturlig fallenhet för ledarskap utan en etablerad ättelängd. Denna ledarförmåga eftertraktades sedan av alla de stora kaliferna så som ’Umar, ’Uthman, ’Ali och Mu’awiyah som alla utsåg honom: Ärad vare Allah!

Ziyad gav inte trohetseden till Mu’awiyah direkt utan avvaktade. Han stängde in sig i ett befäst fort. Historiker har föreslagit att Ziyads trohetsed till Mu’awiyah dröjde eftersom han ville bli erkänd som tillhörande Bani Umayyah genom deklarerat släktskap.

Släktskap är av värde.

Abu Sufyan hade därutöver erkänt Ziyad som sin son offentligt, enligt en rapport.

Genealogerna erkände dock inte sanningshalten i denna offentliga deklaration. Abu Sufyan hade inte rent formellt sett honom som sin legitime son. Under okunnighetens tid fanns inga ”legala äktenskap” som skulle kunna ha nedtecknats formellt heller. Vad saken gällde var en officiell ättelängdsdeklaration, och det var det som Ziyad ville få till stånd. Med detta sagt, för-islamiska former av sexuella möten mellan man och kvinna upphävdes av Islams ankomst, så som om dessa fria former aldrig ens existerat, så Ziyad var ingalunda en ”oäkting” eller illegitim son. Han var inte en produkt av zina, så som Lagen ser det, eftersom Lagen var okänd under Jahiliyyah. En sådan defekt hade varit orsak att avsätta en person från sitt ämbete, men ’Umar, ’Uthman, ’Ali och Mu’awiyah utsåg allesamman Ziyad till viktiga politiska poster trots att de kände till allt detta. Två år efter Ziyads krav att få bli erkänd som son till Abu Sufyan inkallade Mu’awiyah alla de personer som bevittnat Abu Sufyans offentliga faderskapsdeklaration gällande Ziyad. De vittnade i frågan, och Mu’awiyah godtog deras vittnesmål och tillskrev Ziyad till Bani Umayyah ättelängd rent formellt. Några historiker och sentida jurister har inte stöttat Mu’awiyahs domslut, inte heller godtogs det av Bani Umayyah, och gycklande poesi och rykten spreds om detta. Yazid godkände inte sin faders dom, och abbasiderna, som massakrerade umayyaderna när de tog över makten, stöttade inte heller Mu’awiyahs dom. De sade att Abu Sufyans offentliga faderskapsdeklaration var förfalskad och upphävde släktlinjen genom en officiell dom av den abbasidiske kalifen al-Mahdi. Hur det än ligger till, vad som är av värde för oss i vår undersökning är att Mu’awiyah tog in Ziyad under sina vingar. Att Ziyad inte svor trohetseden direkt handlade inte bara om faderskapsfrågan. Det var en maktdemonstration. Eftersom han var förskansad i en befäst borg så visste han att det skulle få konsekvenser utan någon chans till förhandling, och han ville börja förhandla från en respektabel och stark position. Al-Mughîrah sändes för att förhandla med honom. Istället för att envist säga emot så visade Ziyad vid detta möte att han var intresserad av att lyssna på al-Mughîrahs råd, som var att underkasta sig Mu’awiyah. I utbyte lät Mu’awiyah bli att granska Ziyads finanser och de offentliga medel som hamnat i Ziyads händer. Han accepterade Ziyads ord och bokföring och krävde inte in något till kalifatets administration. För att testa honom så sände Mu’awiyah en politisk fiende till det område där Ziyad uppehöll sig. När Mu’awiyah såg hur heroiskt och kraftfullt Ziyad tog itu med denne upprorsman som försökt mörda honom så kände han sig trygg och övertygad att Ziyad var en lämplig kandidat till guvernörsposten över al-Basrah. Mu’awiyah ville därutöver inte skicka en armé till al-Basrah eftersom det hade gjort invånarna fientliga. Att skicka in armén var den sista lösningen som användes bara när den politiska strategin visat sig misslyckad, så som vi beskrivit i en föregående lektion.

Den politiska lösningen existerade: Ziyad.

Således avskedades den intermistiske guvernören som tagit över styret efter ’Abdallah ibn ’Amir under fyra månader. Ziyad, som nu officiellt var Mu’awiyahs ”bror” utsågs till guvernör över al-Basrah och alla omkringliggande områden österut och söderut = ett mycket omfattande landområde. Ziyad var en född ledargestalt och var framgångsrik i allt det som ’Abdallah ibn ’Amir misslyckats med. Al-Basrah förvandlades till en fungerande stad där frid och välgång rådde. Allt detta hade uppnåtts utan att kalifen behövt skicka in några trupper. Ziyads politik var mångfacetterad och inbegrep en rad aktioner som fokuserade på följande:

Extremt hårt våld mot några få utvalda mål. Ziyads talesätt  var ”Ett strängt straff besparar mig otaliga och upprepade milda straff”. Han straffade inte bara de som var direkt skyldiga men även deras medhjälpare och sympatisörer, inklusive deras befriade slavar. Detta är ett exempel på Lagen i osedvanliga tider och detta baserar sig på shari’ah. Khawarij hävdade kritiskt att denna politik var anti-koranisk, eftersom versen och den koraniska principen lyder att ingen själ belastas med en annans börda. Ziyad besvarade deras kritik med orden: ”Vi kommer inte nå fram till sanningen genom att vandra på samma stig som er och era likar utan att vi längs med vägen faller i falskhet”. Ziyad dömde utan att tveka de som konspirerade gentemot staten. Han införde sin strategi gradvis, i territorium efter territorium, och började med staden Basrah för att sedan gå vidare till andra regioner. På detta sätt hörde folk talas om hans politik snabbare och lydde desto fortare när han gick vidare med sin implementering i andra städer. Han såg militär erövring som någon som aldrig fick avstanna. Krigarna behövde inte befinna sig vid fronten utan permission. Han uppmanade de stridande att resa hem i intervallerna mellan fälttågen och spendera tid med sina familjer och vänner. På så sätt stagnerade aldrig fälttågen. Ziyad var rättvis och generös mot de undersåtar som förtjänade det; de fattiga gavs finansiellt stöd, och de grupper i samhället som var svaga skyddades mot att utnyttjas. Alla som bad om hjälp gavs stöd ur statskassan. De mest nobla och moraliska medborgarna som lydde lagen kom att älska hans implementering av Lagen. Kollektivism föredrogs framför individualism. Ziyad hjälpte hela samhällsklasser genom riktade politiska åtgärder och genom generell politik istället för att fokusera på enskilda individer. Om någon var missnöjd så lämnade han dem ifred, och om någon hyste förakt för honom brydde han sig inte såtillvida de inte ägnade sig åt destabiliserande aktioner. Han fick folk att lyda utan att öka antalet poliser. Hans politik var alltså kvalitativ, eftersom han noga granskade sin poliskårs ageranden. Han använde sig aldrig av armén. Till och med al-Khawarij böjde sina huvuden i vördnad och skapade minimalt med problem. När al-Mughîrah dog, inkorporerades al-Kufah till Ziyads styre, utifrån Mu’awiyahs djupsinniga insikt. Hela öst tillföll Ziyad: hela ’Iraq, Fâris, de bergiska landen i Khurasan samt den östliga delen av den arabiska halvön = Halva det umayyadiska kalifatets territorium styrdes därmed av Ziyad. Ziyad var en monark utan hov och han styrde sitt rike åt den umayyadiska dawlan. Han var en trogen följare av den man han såg som kalif över alla muslimerna i enlighet med den trohetsed han svurit och lojalt höll fast vid.

Ziyads styre

När al-Mughîrah avled ledde Mu’awiyahs djupa insikt honom till att utse Ziyad över Kufah och omkringliggande områden. Hela östern föll under hans styre, ‘Iraq, Fâris, de bergiga norra länderna, Khorasan i öst och den östliga delen av den arabiska halvön = områden som utgjorde halva det umayyadiska rikets territorium. Trots detta var Ziyad, likt en monark utan krona, trogen sin tjänst att betjäna den umayyadiska dawlan. Han var en lydig följare av den man han såg som kalif över alla muslimerna och var trogen sin trohetsed och löfte gentemot kalifen. I denna nya fas tog sig Ziyad, som den fantastiske ledare han var, an nya utmaningar. Shiiterna med deras partikulära syn på ahl al-bayt kunde bryta ut i uppror i vilket ögonblick som helst. Han mötte tribal fanatism som gjorde sig påmind från jahiliyyah. Ett stort antal brottslingar och förhärdade kriminella som tillhörde samhällets bottenskikt, speciellt bland beduinerna, spred fördärv och terror bland de vanliga människorna.

Det shiitiska hotet:
Al-Mughîrah hade lämnat shiiterna ifred i al-Kufah och de tilläts fritt uttrycka deras känslor så länge de inte gjorde uppror mot kalifatet. Ziyad däremot ansåg att den shiitiska verbala propagandan oundvikligen skulle leda till aktiv rebelliskhet och han kände det därför nödvändigt att dämpa hotet genom att hindra den verbala propagandan från första början. En av de starkaste och mest fientliga propagandisterna för ahl al-bayts sak var Hujr ibn ’Adi, som var brinnande nitisk i sin kärlek till ’Ali (var han Följeslagare eller icke?) och som smädade kalifen Mu’awiyah och uppmanade sina partisaner att göra detsamma vilket slutligen ledde till öppen revolt. Vi kommer ta upp denna saga i ett eget kapitel.

Den tribala fanatismen:
Denna olösliga eviga konflikt uppstod inte under Ziyads dagar vid styret. Det var en källa till samhällelig konflikt sedan länge. Irak var alldeles särskilt drabbat av denna fanatism, mer än andra delar av det islamiska riket. Ziyad ärvde helt enkelt denna problematik. Fanatismen innebar att klanen stöttades oavsett om man var angriparen eller den angripne. Klanerna gjorde räder mot varandra och plundrade varandra, och man gav ekonomiskt stöd till kriminella släktingars olagliga plundringståg och man skröt öppet om sina släktingarns olagliga militära segrar och man förnedrade de tillfångatagna, muslimer eller inte. Ziyads analys av denna problematik var djupgående. Han visste hur djupt dessa tankemönster gick. Han kunde inte förvisa en person från sin egen stam eller förändra stamlojaliteterna eller göra förändringar i utbetalningarna till de olika klanerna. Genom att dokumentera de alla stammarna kunde han få bättre översikt över sina undersåtar. Om han hade strykt vissa namn ur registret så hade han raserat hela det samhälleliga band som höll ihop människorna. Men genom att omstrukturera hären kunde Ziyad frångå den tribala basen (där varje stam hade sina egna regementen med egna officerare). Han blandade istället de olika stammarna så att de alla blev en enda trupp. Ingen trupp var därför grundad på klanlojalitet. Det skapades en sorts klanneutralitet. Ziyad delade in armen i al-Kufah i fyra läger med fyra handplockade generaler så att de inte skulle falla tillbaka i gamla vanor. Dessa fyra läger baserade sig istället på äldre stamidentiteter så som Yamaniyyah, Mudariyyah eller Rab’iyyah. I staden Basra delade Ziyad upp hären i fem läger i sin långtgående omstrukturering. Historikerna säger att Ziyad trots sin goda planering inte lyckades utrota den tribala fanatismen i Basra. Men hur det nu än ligger till så gavs soldaten i hans här ett specifikt ”militär” namn, utan att tillskrivas en klanlig enhet. Soldaterna blev således benämnda efter sin trupp och inte sin klan. Det är sorgligt att de muslimska historikerna inte gav oss mer detaljer om Ziyads geniala militära omstruktureringar.

Kriminella gäng och organiserad brottslighet:
Deras korruption var vida spridd i det irakiska samhället. Detta tvingade Ziyad att ta itu med problematiken med våld och beslutsamhet. Återigen, de tidiga historiska källorna återberättar bara specifika aktioner som Ziyad befallde istället för att låta oss ärva ett mer överblickande perspektiv över hans problemlösningar. Men vad som tydligt framstår från denna bristande historieåtergivelse är att Ziyad försökte lösrycka de kriminella från deras ”högkvarter” = de fästningar som de bodde i och som de använde som baser inför sina räder. Ziyad försökte få dem att ansluta sig till jihad gentemot de otrogna (en temporär lösning, eftersom mujahidûn återvände efter några år efter att man segrat eller retirerat). Han försökte också landsförvisa dem genom att skicka bort dem i exil till andra länder. Historieböckerna berättar att Ziyad landsförvisade uppskattningsvis 50 000 stråtrövare och professionella gangstrar (hälften från Basra och hälften från Kufa) till Khorasan och lät dem bosätta sig där. I denna nya miljö omgavs de av vacker natur och bördig jord och gammal anrik kultur. De kriminella var därför nöjda med Ziyads politik. De beblandade sig glatt med lokalbefolkningen och blev sedan kända under namnet Khurasaniyyûn. Ziyads briljanta lösning medförde dessvärre att ett annat problem uppstod. Inom loppet av 60-70 år var det dessa landsförvisade härdade brottslingar, vars ondska hade planterats i annan jord, som var de främsta rebellerna i upproret som störtade det umayyadiska styret.

Många positiva civila politiska förbättringar iscensattes av Ziyad, bland annat utvidgningen av de två stora moskéerna i Kufa och Basra. Han spred rättvist rikedomar bland folket och hans finanspolitik älskades av undersåtarna. Hans hade ett eget och personligt sätt att styra. Han var en god planerare och lika duglig i att genomföra sina planer. Han var en förnämlig administratör och en kapabel granskare av sina undersåtar. Han uppnådde maximala resultat med sina ekonomiska tillgångar. Han var i grunden en naturlig ledare. Han togs på allvar och han utplånade ondskan genom sin politiska insikt och djup. Han fruktades men styrde sitt folk med rättvisa. Han spillde inte blod i onödan och skapade trygghet med sammal lilla polisstyrka som sina föregångare. När Ziyad dog år 53 AH så befann sig Irak i sådan blomstring som aldrig någonsin skulle komma att upplevas under hela den umayyadiska tiden.

Alla tribala grupperingar och invånare (=kristna) i Syrien (ash-Shâm), kalifatets högsäte, befann sig under Mu’awiyahs fasta styre på grund av den samarbetande välviljan som fanns mellan härskaren och hans folk. Han var speciellt nära anknuten till Banu Kalb (en jemenitisk klan) som stöttade honom fullhjärtat och såg honom som en av sina egna eftersom han var ingift i deras klan. Han stod även nära Qays-klanen. Han behandlade de kristna undersåtarna (som befann sig under hans beskydd som skyddsfolk) med mildhet och välvillighet utan att böja sig inför dem eller att se dem som jämlikar. Mu’awiyahs militära politik var att säkra Dar al-Islam genom signifikanta landvinningar och offensivt jihad, som engelskspråkig historieskrivning om tidig islam och umayyadisk tid förklarar i detalj. Jag uppmanar alla studenter att studera dessa skrifter.

Man kan dela upp Mu’awiyahs rike i tre delar:

Det muslimska Väst – den majestätiske ’Uqbah ibn Nafi’, grundaren av al-Qayrawan, kuvade många berbiska stammar och fick dem att omfamna Islam.

Turkarnas land – Den heroiske befälhavaren som vann fantastiska segrar var al-Muhallab ibn Abi Nufrah.

Det byzantiska territoriet – och det var i detta område Mu’awiyah satsade mest. Han gjorde ett flertal försök att erövra Konstantinopel till land och sjöss (med hjälp av Mu’awiyahs organiserade flotta som han byggde specifikt för denna expedition). Denna seger för muslimerna skedde dock inte under Mu’awiyahs styre utan dröjde ytterligare 800 år. Vi behöver inte gå in i detalj om dessa expeditioner. Det är tillräckligt att säga att Mu’awiyah år 48 AH förberedde en stor armé med syfte att storma Konstantinopel. Denna armé bestod av ett flertal av Profetens Följeslagare så som Abu Ayyub al-Ansari, Ibn ’Abbas, ’Abdallah ibn az-Zubayr och Mu’awiyahs egen son Yazid. Denna armé nådde fram till stadens portar och utsattes där för en enorm prövning och många soldater uppnådde martyrskap på detta slagfält. Men hären lyckades aldrig inta den starkt befästa staden. Turkarna (som styrde den muslimska umman under seldjukerna och ottomanerna) har vördat dessa mäns gravar, speciellt Abu Ayyub al-Ansaris gravplats. Deras kungar instiftade ceremonin att låta sig krönas till kalifer i denne Följeslagares mausoleum.

Några av Mu’awiyahs innovationer i sitt politiska styre:

Han instiftade ett officiellt postväsende, med övervakare och officiella stämplar. Han inspirerades av det byzantiska systemet. Han säkrade postväsendet genom att instifta karavanfärder mellan de olika postkontoren. På detta sätt kunde brev färdas från de olika delarna av det islamiska riket på ett systematiskt och effektivt sätt.
Han satsade på rikets infrastruktur och byggde allmänna vägar och brunnar för att gagna folket och länkade således samman muslimerna i de olika delarna i hans kalifat.
Han instiftade en formell dynastisk princip vilket vi kommer analysa vid ett senare skede.

Skriv en kommentar