Höken av Quraysh och hans ättlingar

oktober 26, 2013 3 Kommentarer »
Höken av Quraysh och hans ättlingar

***

Umayyaderna i Europa

***

En överblickande krönika över Höken av Quraysh

 

Abd ar-Rahmans flykt och väg till makten

Abd ar-Rahman I vars fulla namn var ‘Abd ar-Rahman ibn Mu’awiyah ibn Hisham ibn ‘Abd al-Malik ibn Marwan (731-788) är grundaren av det umayyadiska emiratet i Cordoba (755) som styrde den iberiska halvön under 300 år. ’Abd al-Rahman grundlade det umayyadiska styret i al-Andalus och separerade därigenom den västliga sfären av Dar ul-Islam från det östliga abbasidiska kalifatet som styrde från år 750 när det umayyadiska kalifatet störtades i Syrien. Han är även känd som al-Dakhil (immigranten) och titeln han erhöll av sin abbasidiske huvudfiende i öst, den abbasidiske kalifen al-Mansur, var Saqr Quraysh (Qurayshs Hök). Abd ar-Rahman föddes nära kalifatets huvudstad Damaskus i Syrien och var sonson till kalifen Hisham ibn ’Abd al-Malik. Hans far var den umayyadiske prinsen Mu’awiyah ibn Hisham och hans mor var berbiska. Han hade därför spenderat tid hos sin moders berbiska stam vid medelhavskusten i dagens Marocko. När Marwan II, den siste umayyadiske kalifen i öst, mötte sin död inleddes en förföljelse av alla med umayyadiskt blod. Abbasiderna ämnade förinta en hel klan och inte ens Bani Umayyahs gravar fick ligga orörda utan utsattes för systematisk gravskändning. En sonson till kalifen Hisham fick en hand och en fot avhuggen och leddes sedan på en åsna genom byarna och städerna tills han förblödde. Allt detta skedde som en tribal demonstration för att visa vem den nya styrande familjen var. De abbasidiska trupperna visade stolt upp liket och ropade ”Se på Abân, son till Mu’awiyah, den främste stridsmannen från Bani Umayyah”. Kalifen Hishams dotter ’Abda vägrade berätta för de plundrande abbasidiska trupperna var hon gömt sina värdesaker och höggs ner på öppen gata. Kalifen ’Abd al-Maliks son ’Abdallah, som var en välkänd krigare, korsfästes i Damaskus och hängdes ut till allmän beskådan. Den fromme umayyadiske kalifen Ibrahim ibn al-Walid som abdikerat från kalifämbetet slaktades tillsammans med sina släktingar för sitt brott att tillhöra fel tribal enhet. Kalifen Hisham ibn ’Abd al-Maliks grav skändades och hans kropp grävdes upp och hackades till bitar som sedan hängdes upp. De överlevande umayyaderna som undkom folkmordet flydde ut i öknen för att söka skydd hos beduinerna som varit deras traditionella allierade. Abbasiderna försökte då en annan strategi att få tag på alla med umayyadiskt blod i ådrorna och deklarerade en allmän amnesti i den nye kalifens namn. Alla överlevande skulle skonas om de kom till Damaskus. När de anlände blev de istället massakrerade i ett blodbad. Det återberättas att Bani Hashims soldater lade ut filtar över liken och dukade upp till bankett för att fira segern.

Det var i dessa tider den unge ’Abd ar-Rahman levde. Han var blott 20 år gammal år 750 när den abbasidiska massakern i Damaskus ägde rum och hela hans familj slaktades av de som hävdade sig kämpa för Bani Hashims ära och rättmätiga position. ’Abd ar-Rahman lyckades dock fly från Damaskus med en liten skara överlevande. De som flydde tillsammans med honom var hans 13-årige bror Yahya, hans fyraårige son Sulayman, samt några systrar och Badr, en grek som Abdurrahman köpt och befriat från slaveriets bördor. Med på denna häpnadsväckande flykt var också Salim, en av hans systrars frigivna slavar. Familjen flydde längs med floden Eufrat. I jakten på Bani Umayyahs överlevande skickade Bani ’Abbas ut mördare för att få tag på dem för att avsluta folkmordet. I en irakisk by nådde de abbasidiska förföljarna ifatt följet, men ’Abd ar-Rahman och hans bror Yahya lyckades återigen dramatiskt fly med livet i behåll. Han lämnade sin son med sina systrar. Några källor säger att den befriade slaven Badr befann sig vid sin befriares sida under hela flyktens gång medan andra källor säger att Badr hann ikapp sin forna ägare och att de återförenades först efteråt under flyktens gång. Dessa tre, ’Abd ar-Rahman, Yahya och Badr, blev på nytt inringade av de abbasidiska soldaterna och de hade inget annat val än att kasta sig ut i floden Eufrat. I forsens starka ström kom de ifrån varandra. Yahya drabbades av panik och började simma tillbaka till de väntande abbasidiska soldaterna. De lovade honom att han skulle få behålla livet men när han nådde stranden halshöggs han. Historikern al-Maqqaris krönika beskriver att ’Abd ar-Rahman blev så rädd av synen av sin broders död att när han slutligen nådde torra land så sprang han fram tills han föll ihop av utmattning. Efter detta var det bara Badr och Abd ar-Rahman som reste vidare. De fortsatte sin färd genom Palestina och ner mot Sinai och sedan vidare över till Egypten. ’Abd ar-Rahman maskerade sig under hela denna resa. Hans intention och plan var att nå sin berbiska moders land i väst där folket fortfarande var lojala mot umayyaderna. Tunisien regerades av ’Abd ar-Rahman ibn Habib al-Fihri som fortfarande var lojal mot umayyaderna. I detta maktvakum erbjöd han alla överlevande från Bani Umayyah och de som var lojala mot den gamla regimen att bosätta sig i hans land. Det abbasidiska maktövertagandet gick inte över en natt och många år förflöt innan Bani Hashims styre erkändes. Först år 756 konsoliderads abbasidernas makt efter mycket stridigheter och spillt blod. När nyheten om abbasidernas illdåd och massakrar spred sig över det muslimska riket blev ’Abd ar-Rahman ibn Habib al-Fihri rädd att förlora sin makt. Han hjälpte sin klanbroder att fly men några år senare, år 755, vände sig Ibn Habib emot de överlevande umayyaderna som bosatt sig i Tunisien i tron om att de försökte avsätta honom. Efter att ha stannat till i Tunisien fortsatte ’Abd ar-Rahman och Badr flykten västerut. Han befann sig på flykt och gömde sig och levde maskerad under fem långa år. Samma år som al-Fihri förrått honom nådde de staden Ceuta i Marocko. Nästa våghalsiga företag innebar en seglast över till Andalusien. ’Abd ar-Rahman visste inte om han var välkommen eller inte. Den iberiska halvön var under denna tid turbulent och oroligt efter att ett berbiskt uppror, orsakat av spänningarna mellan araberna och berberna, bekämpats av det arabiska styret. Den som vid denna tidpunkt regerade över Spanien var emir Yusuf ibn ’Abd ar-Rahman al-Fihri, som tillhörde samma familj som den styrande i Tunisien. Han favoriserade den första vågen av arabiska invandrare från Jemen. Emiren var involverad i en konflikt med sin wazir och tillika svärson, Sumayl ibn Hatim al-Qilabi, som representerade de nyanlända syriska invandrarna som många tillhörde Qaysid-klanen. I denna armé fanns gamla soldater som fortfarande var lojalister till umayyaderna. Abd ar-Rahman skickade Badr för att förhandla med dem. Badr fann tre lojala officerare, Ubaydullah ibn ’Uthman och ’Abdallah ibn Khalid, bägge från Damaskus, och Yusef ibn Bukht. Dessa tre inledde förhandlingar med waziren Sumayl men han vägrade ta emot ’Abd ar-Rahman av rädsla att den unge umayyadiske prinsen då skulle vilja ta över makten. ’Abd ar-Rahman och Badr blev därför tvungna att söka skydda hos amiren, Yusuf al-Fihri, trots att han var befälhavare över de jemenitiska stammarna som inte var naturliga allierade eftersom umayyaderna var en Qaysid-klan. Eftersom amiren hade svårigheter med att kontrollera sin wazirs växande makt och hans fiender ville stötta den umayyadiske prinsen så valde de att stötta den nyanlände ’Abd ar-Rahman. Minnet av de starka umayyaderna i Damaskus levde fortfarande kvar bland soldaterna. Badr återvände till Marocko och hämtade ’Abd ar-Rahman på inbjudan av armén. När berberna fick reda på att ’Abd ar-Rahman seglat över till Spanien ville de få tag på honom för att begära en lösensumma. De hann i fatt till havs. I striderna till sjöss förlorade ’Abd ar-Rahman sin ena hand. Han lyckades dock undkomma att bli tillfångatagen av piraterna. När han nådde staden Malaga i al-Andalus välkomnades han av Abu ’Uthman och Ibn Khalid med pompa och ståt och eskorterades av 300 beridna soldater. Han lyckades snabbt få med sig folket och vinna deras respekt. Muslimerna i al-Andalus hade länge plågats av till synes olösliga klanfejder och de stod på randen till inbördeskrig. Likt Medina när Profeten Muhammad anlände var även Andalusien i desperat behov efter en skiljedomare och folket välkomnade därför prinsen med öppna armar. Ryktet om ’Abd ar-Rahmans dygder och fromhet spred sig och folk började anlända, speciellt de med syrisk härstamning, från olika delar av Spanien för att bedyra sin respekt för den överlevande prinsen. Det sägs att en utav männen av de som rest för att bedyra sin respekt för ’Abd ar-Rahman och beklaga den inträffade massakern i Damaskus reste tillsammans med en vacker slavkvinna som han ämnade skänka som gåva åt ’Abd ar-Rahman. Prinsen avböjde att acceptera gåvan och gav henne tillbaka till hennes förre ägare. Nyheten om ’Abd ar-Rahmans ädla karaktär spred sig i hela riket och amir Yusuf och wazir Sumayl ville båda gifta bort sina döttrar med ’Abd ar-Rahman för att skapa allianser trots att Bani Umayyah på grund av deras politiska svaghet vid detta skede inte var en särskilt logisk förbundspartner. ’Abd ar-Rahman följde även den profetiska karaktären i sitt beslut att förlåta alla de som kämpat emot honom och till skillnad från abbasiderna i öst höll han sitt löfte om allmän amnesti.

Prinsen involverades hastigt efter sin ankomst i kampen mot upprorsfalanger. När hans soldater plundrade ingrep han och återbördade saker till dess rättmätiga ägare. Umm ’Uthman, som var hustru till en av upprorsmännen, mötte ’Abd ar-Rahman efter att han besegrat dem och sade: ”O kusin, var god mot oss så som Allah varit god mot dig”. ’Abd ar-Rahman lovade att behandla dem med respekt och sände efter moskéns imam och bad honom föra kvinnorna till ett säkert hus för att vila ut och gav dem sedan alla deras ägodelar tillbaka. För att visa deras tacksamhet över ’Abd ar-Rahmans mildhet skänkte de honom en av deras slavflickor, Hulal, som han gifte sig med och som sedan kom att bli moder till Hisham, den andre umayyadiske emiren i al-Andalus. Vissa av de jemenitiska krigarna var upprörda över ’Abd ar-Rahmans mildhet och att han nekade dem fri plundring och rikedomen det medförde. De sade: ”Han visar mildhet mot dem, men glömmer oss som skänkt honom segern och därför förtjänar mer”. Det uppstod tvister i jemeniternas led, men de enades slutligen om att ’Abd ar-Rahmans mildhet var korrekt. Segern skedde på en fredag och efter striden gick ’Abd ar-Rahman direkt till moskén och gick upp i predikstolen och predikade för dem och ledde folket i bön. Han lovade och svor en ed att härska över folket med rättvisa. Hans allra första projekt var att läka såren som uppstått på grund av arabernas stammentalitet. Han var en duglig härskare som dömde i tvister med rättvisa så att alla parter blev nöjda. Hans metod var till synes enkel, han bekämpade effektivt och utan nåd de som valde att strida mot honom men var lika snabb att förlåta alla som ångrade sig och sökte hans beskydd. Trots de tribala striderna och den politiska osäkerheten förlorade ’Abd ar-Rahman aldrig sin närhet till folket. Han var välkänd för att promenera runt på stadens gator utan livvakter under hela sitt styre på 33 år. Han var alltid klädd i vitt. Seden att klä sig i vita kläder kom med tiden att bli synonymt med att man stöttade umayyaderna precis som seden att klä sig i svart i öst blev synonymt med att man stöttade abbasiderna. Historikern Ibn Khaldun skriver om umayyadernas sedvänja och närhet till folket som sedermera gick förlorad under ’abbasidisk tid:

”De första kaliferna delegerade inte ledarskapet av bönen. Förhållandet att vissa av dem blev knivhuggna i moskén mitt under bönen visar att kaliferna personligen ledde bönerna och inte representerades av andra. Denna sed upprätthölls länge av umayyaderna. De betraktade det som sitt exklusiva privilegium och en hög uppgift att leda bönen.

Pascual de Gayangos skriver:

”Under en lång tid efter att Spanien erövrats så fortsatte berberna att leva ett nomadiskt liv, och förflyttade sig över halvön och de hade med sig sina fruar och barn även i strid. Ibn al-Abbar sade att ’Abd ar-Rahman av Cordoba var den allra förste som tämjde deras vildsinta vanor och fick dem att stadga sig och bygga städer och byar och få dem att vänja sig vid ett bofast liv”.

Historikern Ibn Khaldun berättar vidare att dessa tidiga umayyadiska kalifer levde enkelt likt arabiska hövdingar och avstod från grandiosa titlar som kom att prägla kalifatet efter ’abbasidernas maktövertagande och övergången till en mer persisk hierarki:

”Umayyaderna avstod länge härifrån. De tidigare umayyaderna i östern uppträdde enkelt och strängt. Arabiska seder och ideal ägde bestånd på deras tid och umayyaderna hade ännu inte bytt ut beduinlivets drag mot den bofasta kulturens. Umayyaderna i Spanien avstod från sådana titlar, då de följde sina förfäders tradition”.

Efter sin seger bjöd ’Abd ar-Rahman in alla umayyader som överlevt massakern i öst att komma och bosätta sig i Andalusien. Krönikorna återberättar att ’Abd ar-Rahman ofta upprepade:

”Den största välsignelsen som Allah skänkt mig, förutom att Han tillåtit mig styra, är att jag skänkts möjligheten att skydda mina släktingar och skänka dem nytta. Det smickrar min själ att de glädjs åt den position jag fått, och allt detta är en gåva från Allah”.

De gamla klanfejderna mellan Qays-klanen och jemeniterna av Kalb hade med tiden gradvis börja inkludera fejder mellan den första vågen araber som kallades de bofasta (baladiyyûn) och de senare inflyttade från Syrien, kända som shâmiyyûn. . Dessa fejder var en latent problematik och kunde när som helst orsaka strider. Uppror bröt ut i Zaragoza i norra Spanien och emir Yusuf och wazir Sumayl red ut tillsammans för att kväsa upproret. Detta skapade ett vakum i södra Spanien där ’Abd ar-Rahman år 756 lyckades erövra Sevilla helt utan blodspillan med sina nya lojala trupper. Emir Yusuf återvände från Zaragoza i norr för att jaga ut ’Abd ar-Rahman. Emir Yusuf hade blivit utnämnd till sin post av umayyaderna och det var i folkets ögon mer lämpligt att en umayyadisk prins skulle styra än den person umayyaderna utnämnt. De två arméerna möttes utanför Cordoba vid Masarah-slätten. ‘Abd ar-Rahmans armé led av hunger, och emir Yusuf provocerade dem genom att duka upp till festmåltid mitt framför de utsvultna trupperna som kämpade för ett återupprättande av Bani Umayyahs styre. De inledde därefter förhandlingar och emir Yusuf erbjöd då sin egen dotter till ’Abd ar-Rahman och erbjöd sig därutöver att betala stora summor pengar i tribut om han fick behålla sin position som guvernör om ’Abd ar-Rahman skulle bli landets nya emir. ’Abd ar-Rahman vägrade dock att nöja sig med mindre än full makt över emiratet och förklarade att hans kämpar var villiga till strid. Redan innan striden inleddes mötte ’Abd ar-Rahmans motstånd bland sina egna. Jemeniterna var missnöjda och avundsjuka att han red på en så vacker häst. ’Abd ar-Rahman använde sig av sitt politiska kunnande för att återfå sina jemenitiska truppers stöd. Han red sitt ståtliga riddjur fram till en jemenitisk ledare som satt på en mulåsna vid namn Blixten. Han förklarade sig villig att byta ut sin egen starka häst mot jemenithövdingens mulåsna, och den överaskade jemeniten tog glatt emot erbjudandet. Detta avvärjde det jemenitiska missnöjet i hans led. De två arméerna ställde upp sina formationer mitt emot varandra. ’Abd ar-Rahman hade ingen fana, så han improviserade genom att knyta en grön turban som han placerade längst upp på sitt spjut. Därefter kom den gröna turbanen på spjutet att bli symbolen för den umayyadiska makten i al-Andalus. ’Abd ar-Rahman ledde själv anfallet mot wazir Sumayls och emir Yusufs koalition. Efter en lång och svår strid hade ’Abd ar-Rahman vunnit en nästan fullständig seger men till priset av mycket blodspillan och fallna fränder. Både wazir Sumayl och emir Yusuf al-Fihri flydde fältet, och ’Abd ar-Rahman kunde rida in i Cordoba som segerherre. Emir Yusuf samlade sina överlevande trupper och planerade att ta tillbaka sin gamla huvudstad. De två arméerna möttes igen, och återigen ledde det till förhandlingar. Resultatet blev att emir Yusuf al-Fihri fick behålla livet och fråntogs sin titel och sattes i husarrest i Cordoba. En gång om dagen skulle han infinna sig inför ’Abd ar-Rahman och ödmjuka sig, och han fick ge sina döttrar och söner i pant. Trots dessa säkerhetsåtgärder så försökte emir Yusuf än en gång erövra tillbaka sin forna makt. Han flydde från sin arrest i Cordoba och började samla ihop nya trupper. Han hade fortfarande sina lojalister och lyckades samla ihop en ansenlig här på 20 000 man. Det är dock osannolikt att hans trupper bestod av regelrätta soldater. Det var snarare samhällets bottenskikt och kriminella han samlade runt sig med löfte om vinster och krigsbyte. Den guvernör som ’Abd ar-Rahman placerat att styra över Sevilla tog upp kampen och lyckades besegra Yusuf al-Fihris styrkor. Efter detta deklarerade ’Abd ar-Rahman sig emir över al-Andalus.
Han fick dock fortsätta att bekämpa uppror på grund av den tribalism som plågade samhället. En hövding vid namn Shakya från östra Andalusien gjorde uppror och hävdade sig kämpa för ’Ali och Fatima och att han själv tillhörde den utvalda familjen. Denne man kämpade i sex år innan han kuvades.

Amir ’Abd ar-Rahmans styre

Amir ‘Abd ar-Rahman ibn Mu’awiyah I deklarerade aldrig sig själv som kalif. Han nöjde sig med att bara härska som emir över al-Andalus. Det är sannolikt att han undvek att bekläda sig själv titeln kalif på grund av de många olika lojaliteter som rådde i det politiska landskapet på den iberiska halvön, och som under hundratals år kom att göra sig påminda genom strider mellan de olika muslimska smårikena. Om han utnämnt sig till kalif, vilket han säkerligen ansåg sig ha rätt till så skulle det lett till politiska oroligheter. Det gjordes allmänt känt i hela den muslimska världen att al-Andalus var en trygg plats dit lojalisterna för Bani Umayyah kunde fly. Det fanns många som fortfarande var lojala mot det umayyadiska huset trots att de flesta prinsarna massakrerats. Spanien formligen invaderades av invandrande skaror av pro-umayyadiska familjer. Amir ’Abd ar-Rahman I fick äntligen återse sin son Sulayman som han tvingats överge när han befann sig på flykt undan de abbasidiska patrullerna i Irak. Hans systrar klarade dock inte av resan till det fjärran Spanien. De släktingar som anlände fick poster inom administrationen eftersom han kände att han kunde lita på dem allra mest. Den decimerade umayyadiska familjen skulle under årens gång återigen växa sig stark. Men redan år 763 var Amir ’Abd ar-Rahman I tvungen att återvända till krigets bana när hans rike invaderades av en abbasidisk armé. Långt bort i Bagdad hade den nye abbasidiske kalifen al-Mansur planerat att helt utrota det umayyadiska hotet i fjärran Spanien en gång för alla. Den nyutnämnde abbasidiske guvernören i Afrika (vars titel även inkluderade al-Andalus) var al-Ala ibn Mughith. Det var denne general som invaderade den iberiska halvön. Hans trupper landsattes i nuvarande Portugal. Han vann inledningsvis en rad segrar. Hans armé bestod av 7000 tränade soldater. Staden Carmona där amir ’Abd ar-Rahman befann sig belägrades av de abbasidiska soldaterna i två månader. Truppernas moral sjönk när vatten och mat blev bristvaror och Amir ’Abd ar-Rahman valde ut 700 handplockade krigare som han ställde upp innanför stadsporten. Han brände sedan upp sin egen stadsport med motiveringen att det var bättre att dö i strid än att dö av hunger. Som en symbolhandling drog han sitt svärd och kastade svärdsskidan i elden som ett tecken på att det nu inte fanns någon reträtt. Amir ’Abd ar-Rahmans krigare vällde ut och stred mot den abbasidiska armén och vann en överväldigande förvånande seger. De flesta officerarna i det abbasidiska ledarskapet dödades och deras huvuden bevarades i salt och skickades tillbaka till den abbasidiske kalifen som en varning. Det sägs att kalifen al-Mansur då sade: ”Ärad vare Allah som placerat ett hav mellan oss”. Kalifen al-Mansur föraktade Amir ’Abd ar-Rahman och dennes umayyadiska klan men respekterade honom och gav honom namnet ”Qurayshs hök”. Trots denna lysande seger fick amir ’Abd ar-Rahman I kontinuerligt slå ner tribala uppror i al-Andalus. Araberna och berberna hyste större lojaliteter mot de egna klanerna än mot statsskicket, och detta var även en plåga i det abbasidiska riket. De olika stammarna ville ha autonomi och styra sig själva med lokala hövdingar istället för att lyda under en sammanfogande muslimsk auktoritet. Under ett sådant uppror hade de exempelvis till och med modet att marschera mot amirens huvudstad Cordoba. Men amir ’Abd ar-Rahman I lyckades alltid slå ner dessa uppror. Hans vilja och dröm var att samla alla soldater och hämnas på abbasiderna i öst för massmordet på hans familj. Men denna storslagna plan hindrades av de interna upproren i hans rike. Zaragoza i norr ville bryta sig loss och bli självständigt. Amiren marscherade för att möta upprorsmännen. Staden Zaragoza i norra Spanien var svårhanterlig, inte bara för amir ’Abd ar-Rahman I utan för alla de kommande amirerna och kaliferna i al-Andalus. De olika arabiska och berbiska stammarna där stred inte bara mot den centrala administrationen men även mot varandra. Under amir ’Abd ar-Rahmans styre år 777-778 så förhandlade Zaragozas självutnämnde härskare Sulayman ibn Yaqdan al-’Arabi al-Kalbi med frankerna och Karl den Store och Barcelonas och Zaragozas arabiska härskare bad om de kristnas hjälp för att kämpa mot det umayyadiska styret i Cordoba. Abbasiderna i Bagdad sände deras diplomater till Karl den Store i Frankrike med syfte att bilda en allians med de kristna. Abbasiderna var till synes oförmögna att besegra de umayyadiska styrkorna och alliansen med de otrogna i norr hade som syfte att de frankiska styrkorna skulle attackera från norr och de abbasidiska styrkorna från söder så att de kristna och abbasiderna därefter kunde dela på bytet. Detta kontrakt innebar att Frankrikes kung Karl den Store rent faktiskt hyrdes in som legosoldat av abbasiderna för att kämpa mot den muslimska auktoriteten. Det var en allians där kalifen i öst allierade sig med de kristna för att bekämpa muslimer. Det är sannolikt att Karl den Store hade egna planer om att utvidga sitt rike ännu längre söderut i Spanien. De kristna trupperna anlände till Zaragoza, men upprorsledaren Sulayman ibn Yaqdan tvekade och vägrade släppa in dem i sin stad. Karl den Store hade inget annat val än att marschera hemåt mot Frankrike igen. Under marschen norrut blev de kristna trupperna attackerade av baskiska och galiciska kristna rebeller i de pyreneiska bergen. När Amir ’Abd ar-Rahman I anlände till staden Zaragoza slapp han därför helt strida mot de kristna styrkorna. År 779 lät han meddela en av Sulayman ibn Yaqdans allierade inne i staden, Husayn ibn Yahya, att han kunde komma att bli utnämnd som ny guvernör över staden. Husayn lät mörda Sulayman och amir ’Abd ar-Rahman erövrade därmed Zaragoza utan att behöva strida. Husayn blev ny guvernör med villkoret att han var underordnad styret i Cordoba. Men redan inom två år så bröt guvernören Husayn sitt löfte och deklarerade att Zaragoza var självständigt. Återigen fick amir ’Abd ar-Rahman I marschera norrut för att kväsa ännu ett uppror. Han var fast besluten om att behålla Zaragoza under sitt styre. År 783 inledde han kampen mot Husayn ibn Yahya. Det var nu en hederssak att behålla styret över Zaragoza och amir ’Abd ar-Rahman började bombardera stadsmuren. Hans trupper välde in i staden och krossade Husayns uppror.

Ibn Hayyan beskrev ’Abd ar-Rahmans styre med följande ord:

”’Abd ar-Rahman, Qurayshs hök, hade ett mjukt hjärta och var barmhärtig. Han var vältalig och snabbtänkt. Han förhastade sig inte i sina beslut, men var snabb och envis i att genomföra dem. Han var utan svagheter och snabb i sina rörelser. Han var aktiv och motiverade folk. Han ljög aldrig eller ägnade sig åt skamlösa handlingar. Han lät ingen annan än sig själv få lov att styra, men trots detta tog han alltid emot råd. Han rådfrågade de kloka och de med erfarenhet. Han var en modig stridsman och stod alltid i första ledet i strid. Han var fruktansvärd när han var arg och tolererade inte att bli ifrågasatt. Han talade med vackra ord och elegans och var en duglig poet och diktade utan betänketid. Han var en ädel och generös och magnifik prins. Han klädde sig alltid i vitt och bar en turban i samma färg. Hans närvaro fick folk att vörda honom, både hans fränder och hans fiender. Han närvarade vid begravningar och bad för de döda. Han ledde folket i bön på fredagar och andra högtider och han steg upp på minbar och talade med folket därifrån. Han besökte de sjuka och beblandade sig fritt med folket och deltog i deras fester och nöjen”.

Ett exempel på en dikt från amir ’Abd ar-Rahman lyder:

”I al-Risafahs mitt växer en palm, född i Väst, långt borta från palmens hemland. Jag utbrast en gång ”Du är likt mig, ty du påminner om hur jag vandrat och varit separerad från mina släktingar och vänner. Även du växte i främmande jord, likt mig, och du är långt från din födelseort. Må de livsgivande molnen skänka dig morgonens vatten i din exil. Må generösa regn, som de fattiga ber om, aldrig lämna dig törstig”.

En annan av hans dikter ger oss dessa ord:

”Jag, och jag ensam. Driven av en hungrig eld, bärande på mitt skarpa svärd. Korsande öknen och havet, betvingade vågor och öde land. Jag vann ett kungadöme, jag gav det styrka, och jag byggde en moské för de troende”.

Den andalusiske rättslärde Sa’id ibn Abi Hind sade:

Jag högaktade ingen så som jag högaktade ’Abd ar-Rahman ibn Mu’awiya förrän jag reste på hajj och mötte Malik. Han fyllde mig med sådan vördnad att min vördnad inför Mu’awiyas son plötsligt tycktes liten.

Efter den turbulenta perioden av stridigheter ville amir ’Abd ar-Rahman förbättra infrastrukturen i al-Andalus. Han inledde vägbyggen och byggde akvedukter och började bygga den stora moskén i sin huvudstad Cordoba. Den moské som senare skulle bli världskänd började byggas år 786 under hans styre. ’Abd ar-Rahman arbetade med sina egna händer en timme per dag i detta projekt för att hedra Allah. Han köpte marken av de kristna för 100 000 gulddinarer året innan moskén började byggas. Det stora komplexet stod färdigt under hans son Hishams styre. Amir ’Abd ar-Rahman I visste att någon av hans söner en dag skulle ta över amiratet men att det var svårt att styra över ett rike så präglad av klanstrider och tribala lojaliteter. För att planera inför framtiden skapade amir ’Abd ar-Rahman, precis som sina umayyadiska förfäder i Damaskus, en stabil administration. Han lät däremot skapa en stående armé. Han förlorade aldrig en enda strid. Han kände att han inte kunde lita på de olika arabiska klanhövdingarna så han importerade en massiv armé bestående av berber från Nordafrika. Han lät även slavar utgöra en stor del av armén. Hans armé bestod till stod del av s k ”Saqâlibah” (slaver = ljushyade) och franker och andra europeiska folk. Hans armé bestod av 40 000 krigare vilket möjliggjorde en stabil fred i riket. I likhet med sina umayyadiska förfäder praktiserade han en religiös tolerans där judar och kristna var en del av administrationen och betalade en skyddsskatt (jizya).

Al-Maqqari beskrev ’Abd ar-Rahman med följande ord:

”Ibn Zaydun återberättade att ’Abd ar-Rahman hade vit hy och rött hår. Han hade höga kindben och ett födelsemärke i ansiktet. Han var lång och smal i sin kroppsbyggnad. Han delade sitt hår i mittbena. Han kunde bara se med ena ögat och hade inget luktsinne. Han efterlämnade tjugo barn, elva söner och resten döttrar”.

I en krönika från 1000-talet skriven av Ibn al-Qutiya (son av goten) finner vi att den kristna prinsessan Sara ”Gotiskan” på 740-talet, innan umayyadernas kalifat i öst störtats, reste till kalifen i Damaskus för att prata direkt med kalifen. Hon gifte sig sedan med ’Abd ar-Rahman I och när han dog gifte hon om sig med en annan arabisk aristokrat. Grenar av denna familj lever fortfarande i Sevilla i Spanien och anses vara en av de finaste och mest ädla.

Källorna uppger att amir ’Abd ar-Rahman I dog mellan 785 till 788. Han dog i sin huvudstad Cordoba och begravdes under moskén. Hans favoritson Hisham blev utnämnd till ny amir, och kom att bli benämnd Hisham I. Det umayyadiska styret i al-Andalus varade i flera hundra år och deras högsta makt nåddes under kalifen ’Abd ar-Rahman III som regerade det västliga kalifatet 912-961 och lät bygga det symboliska bygget Madinat az-Zahra som en länk mellan det västliga och det östliga umayyadiska styret. Borgen var en kopia på den borg som umayyaderna bott i i Damaskus.

Minnet av ’Abd ar-Rahman I

Enligt krönikorna var det den abbasidiske kalifen i Bagdad, al-Mansur, som gav amir ’Abd ar-Rahman titeln Saqr Quraysh (Höken av Quraysh). Vid hovet i Bagdad hade kalifen al-Mansur öppet frågat sitt hov om vem som var Qurayshs hök. Han fick svaret att det naturligtvis var han själv som kunde göra anspråk på en sådan titel men kalifen svarade nekande att han inte gjort sig förtjänt av en sådan ärotitel. Hovet föreslog då att Höken av Quraysh måste referera till den umayyadiska dynastins grundare Mu’awiyah ibn Abi Sufyan men kalifen svarade nekande. Hovet föreslog då att det måste vara den store kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan men kalifen svarade nekande. När hovet frågade honom vem han då åsyftade med denna titel svarade kalifen al-Mansur:

”Qurayshs hök är ‘Abd ar-Rahman som flydde från spjutet och lansarna och svärdseggen genom sin list och som vandrade ensam genom öknarna och som hade modet att söka seger även utan en armé i helt okända länder bortom havet. Han litade bara på sitt eget kunnande och uthållighet och förnedrade sina stolta fiender, bekämpade rebeller, grundlade städer, skapade arméer, och säkrade sitt rikes gräns mot de kristna och som grundade ett rike och som enade under honom det som styckats upp. Ingen annan man har gjort något liknande. Mu’awiyah steg till makten genom ’Umar och ’Uthmans stöd som gjorde att han kunde övervinna svårigheter. ’Abd al-Malik nådde makten genom att bli utnämnd, och de troendes anförare (dvs Mansur själv) nådde makten genom sin klans strider och lojalisternas stöd. Men ’Abd ar-Rahman gjorde allt själv utan något stöd förutom sitt eget omdöme och han förlitade sig inte på någon förutom sitt beslut”.

 

***

’Abd ar-Rahmans ättlingar och deras styre

***

Den andre umayyadiske amiren i al-Andalus, Hisham I.

Hisham I kallades även Hisham al-Rida (den nöjde) och var den andre umayyadiske amiren i Cordoba och hans regeringstid sträcker sig från år 788 till år 796. Han var son till amir ’Abd ar-Rahman I och föddes i huvudstaden Cordoba. Han lät bygga många moskéer och var den som avslutade bygget av den välkända stora moskén i Cordoba. År 792 deklarerade han ett öppet jihad mot de kristna. Krigare anlände långväga ifrån för att få lov att deltaga i striderna för att utvidga det islamiska riket i väst. Året därpå, 793, marscherade den islamiska hären på 100 000 islamiska krigare mot Asturien och Toulouse långt in i sydvästra Frankrike. Inledningsvis vanns en rad segrar men expansionen hindrades nära den italienska gränsen i norr av fursten Guillaume d’Orange. De två arméerna möttes igen nära floden Orbieu vid Villedaigne och muslimerna vann, men furstens ihärdiga kamp ledde till att muslimerna drog sig tillbaka till Spanien.

Hisham I regerade i åtta år. Han blev bara fyrtio år gammal. Han var en kopia av sin förfader kalifen ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz i sitt enkla beteende och sin religiösa nitiska iver att implementera islams lag. Han levde ytterst asketiskt och undvek all pompa och ståt. Han var en gudsfruktig och dygdig man som blev ihågkommen av sitt folk för sin opartiska rättvisa och goda administration. Det var även under dennes styre som landet officiellt gick över till den malikitiska rättsskolan. Tidigare hade man i Andalusien följt både Imam Maliks och Imam al-Awza’is respektive skolor. Det fanns dock ingen samhällsklass av rättslärde i Spanien vid detta skede. Lärdomen spreds av muslimer som inte agerade som prästerskap och som inte livnärde sig på institutionaliserad religion, så som varit Islams ursprungliga praxis hos Profetens Följeslagare. Administrationen och implementeringen av rättvisa låg i härskarens hand eller hos hans guvernörer. Dessa var ”starka män” och politiker snarare än intellektuella jurister.

En muslimsk krönika återberättar om Hishams personlighet:

”Efter ett strålande styre på sju år och nio månader, några historiker säger åtta, dog Hisham år 180 AH (år 796). Han räknas som en av de fromma och goda monarkerna, full med militär lusta och ivrig att stärka Dîn. Bland de uppmärksammande aspekterna i hans administration var hans fortsatta bygge av den stora moskén i Cordoba som hans far ’Abd ar-Rahman påbörjat och lämnat till honom att avsluta. Han utmärkte sig även genom att inte beskatta muslimerna mer än zakat som Qur’anen och Sunnah påbjuder. Må Allah vara hans själv nådig! Hans ålder när han dog var fyrtio år och några månader, och han föddes i Shawwal år 139 AH. Hans karaktär var mild. Han var generös och älskade rättvisa vilket medförde att hans folk gav honom smeknamnet al-Rida (den nöjde) och al-’Adil (den rättvise). Bland de hyllade åtgärder han befallade återberättar Sakin ibn Ibrahim följande: ”Han införde en nattlig vaktstyrka så patrullerade längs gatorna och om någon brottslig störde friden så bestraffades sedan med böter i enlighet med brottets allvarlighet. Dessa pengar delades sedan ut bland de fattiga som befann sig i moskéerna”.

En krönika återberättar:

”Hisham avstod från alla världsliga nöjen, och sökte sin frälsning i välgörenhet. Han klädde sig i en enkel klädnad och vandrade runt på huvudstadens gator och samtalade med folket och besökte de sjuka och fattiga. Med mildhet lyssnade han på deras klagan. På natten, även när det regnade, så tog han mat från sitt eget hus för att ge bort till de han ansåg fromma. Han var punktlig i sina religiösa angelägenheter. Han delade ut pengagåvor till dem som begav sig till moskén när det var storm eller dåligt väder”.

Imam Malik ibn Anas hyllade Hisham och såg honom som en av de främsta makthavarna. Han lovprisade honom till sina studenter i Medina och sade att han i egentlig mening var värdig att sitta på kalifämbetet istället för kalifen i Bagdad. När de andalusiska studenterna återvände till Spanien och berättade detta för Hisham började Hisham sprida Imam Maliks juridik och han uppmanade studenterna att resa till Medina för att studera där. När han valde ut domare gav han alltid företräde till de som följde Malik. Vid Hishams död (år 796) var därför Maliks skola (som fram till 900-talet benämndes madhhab al-Madaniyyīn) vida respekterad och hade många andalusiska lärljungar.

Hisham utsåg sin son al-Hakam som sin efterträdare i enlighet med den rådande sedvänjan.

***

al-Hakam I

Även Hishams son och arvtagare al-Hakam ibn Hisham (emir al-Hakam I) blev känd som en krigare som själv deltog i strider. Det sägs att al-Hakam var en tolerant härskare som rådfrågade de lärda och älskade kunskap. Han var dock inte lika vänligt inställd till Imam Maliks studenter så som hans far varit. Han hade utfört pilgrimsfärden till Mecka och upphöjde de lärde och älskade att samtala med teologerna. Han vördade domarna och lydde dem i deras domar, även när de dömde emot hans egna släktingar eller intima vänner. Han byggde det första universitetet i al-Andalus. Men trots sin popularitet fick även denne monark möta rebeller som försökte störta honom. Han var även den förste som använde sig av subsahariska legotrupper utan klanlojaliteter. Under hans styre kväste han ett uppror som var särdeles allvarligt. När han krossat uppropet rådfrågade han sina rådgivare om han skulle förlåta dem alla eller låta avrätta dem. Meningarna var delade men al-Hakam beslöt sig för att förlåta dem men därutöver även att utvisa dem ur landet. Dessa upprorsmän utvandrade sedan till Alexandria i Egypten där de även gjorde uppror mot abbasiderna. De lyckades erövra Alexandria och höll staden ända fram till år 826 när abbasiderna slutligen lyckades inta staden. En annan grupp av upprorsmännen utvandrade till Qayrawan och även dessa fortsatte på upprorets bana och stred mot abbasiderna. En av ledarna för det andalusiska upproret, Talut, höll sig emellertid gömd i en judes hus under ett års tid efter att revolten misslyckats. När han slutligen vågade visa sig så fördes han inför al-Hakam:

”Då han fördes inför al-Hakam skälldes han ut för sina brott och Hisham sade: ”Tala sanning, O Talut. Om din far eller din son suttit på min tron skulle du då ha skänkts mer ära än vad jag skänkt dig? När har du någonsin bett mig om hjälp utan att jag hjälpt dig? Hur ofta har jag inte besökt dig när du varit sjuk? När din hustru var sjuk kom jag då inte till din dörr? Var jag inte med på hennes begravning? Gick jag inte hem med dig efter begravningen? Och det är så här du tackar mig? Du vill befläcka min heder och ifrågasätta mitt styre och spilla mitt blod? Hur kan det komma sig att du gjorde uppror mot mig? Du är en följare av Imam Malik, och du måste ha hört hans uttalande att en dålig kung vars styre är långt är bättre än en enda timme av inbördeskrig? Vid Allah! Du måste ha hört din mästare säga detta. ”Jag har hört det, svarade Talut ödmjukt”. Då så, återvänd till din bostad, jag har förlåtit dig, svarade al-Hakam”.

En annan av upprorsmännen gömde sig i ett harem men al-Hakams polisstyrka fann honom. Han fördes inför al-Hakam och sade: ”Min herre, Profeten visade nåd mot Quraysh när de stridit mot honom och förlät dem och överöste dem med vänlighet. Du som tillhör Profetens familj borde av alla män också följa hans föredöme”. Al-Hakam hörsammande mannens genealogiska argument och befallde att mannen skulle friges och deklarerade därefter en allmän amnesti mot alla som deltagit i revolten.

’Abd ar-Rahman II

I enlighet med sina föregångares sed valde al-Hakam ut sin äldste son ’Abd ar-Rahman som efterträdare. ’Abd ar-Rahman ibn al-Hakam (emir ’Abd ar-Rahman II) var känd som en stor svärdsman och stor strateg och de ädla konsternas beskyddare. Han var själv en flitig poet. Det återberättas att han var mild och förlåtande. Han blev bestulen av sina egna tjänare utan att straffa dem. Han stod nära de rättslärde och tog deras råd. Han var intresserad av filosofi men aldrig på bekostnad av religionen. Han tolererade att bli öppet kritiserad och lyssnade utan att säga emot. Han styrde riket i 31 år och dog 238 AH (år 852). Al-Maqqari beskriver hans styre som strålande och fridsamt. Trots detta fick han kuva tretton uppror. Han byggde ut den stora moskén i Cordoba och kämpade enligt ibn al-Qutiya mot en armé på 16 000 invaderande vikingar och deltog i jihad mot de kristna i Galicien i norr. Vikingarna som stannade i Andalusien konverterade till islam och lärde folket hur man tillverkar ost. Han bekämpade även judarnas uppror i Toledo. Muslimerna såg sig under denna tid som oövervinnerliga och ’Abd ar-Rahmans militära expeditioner i norr sågs som ett fritidsnöje. Al-Maqqari återberättar att denne monark var förtjust i musik och kvinnor:

”’Abd ar-Rahman lämnade bakom sig 200 barn, 150 söner och resten döttrar”.

Al-Maqqari återberättar även: ”Hans ring bar följande ord: ”Den Barmhärtiges tjänare är nöjd med Allahs öde”.

’Abd ar-Rahman II skickade också ambassadörer till vikingarna i Skandinavien. Poeten och historikern al-Ghazal sändes norrut för att lära sig om nordmännens seder. När al-Ghazal återvände beskrev han att han hos vikingarna sett de vackraste kvinnorna han någonsin skådat och han tvingats till flykt efter ett kärleksdrama med en nordisk prinsessa.

Muhammad I

’Abd ar-Rahmans son Muhammad tog sedan över styret och styrde i 35 år. Även han byggde ut moskén i Cordoba och deltog personligen i jihad i norr. Han var känd som en reserverad individ. Han var pedant och granskade personligen alla dokument och alla finansärenden. Han stöttades av ’ulama som i honom såg en stark makthavare som hade styrkan att bekämpa de kristna. Men han var aldrig en populär man och var likt sin föregångare ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz mycket strängare mot de kristna än föregående makthavare och implementerade den islamiska lagen noggrant. Han återimplementerade skatteindrivningen av jizya från judarna och de kristna som tidigare lämnats ifred. Han bekämpade uppror både bland de kristna och bland de arabiska hövdingarna. Han dog år 273 AH (år 886). Han var matematiker till yrket och beskrevs som from men ständigt bekymrad.

al-Mundhir I

Han styrde i bara två år och dog i fält så som han levt. Han mördades när han befann sig på jakt efter rebellen ’Umar ibn Hafsun, en kristen man om vem det berättas att han falskeligen ska ha konverterat till Islam. Han var nominellt muslim med lät sin armé recitera Bibeln på slagfältet för att överrösta den umayyadiska arméns recitation av Qur’anen. ’Umar ibn Hafsuns alla barn hade arabiska namn men hans dotter gick i kloster och blev nunna. Hon gick öppet ut på gatorna för att säga att Islam var en falsk religion och blev därför arresterad och avrättad av de umayyadiska myndigheterna. ’Umar ibn Hafsuns son Ja’far ansåg dock att faderns krig mot Islam var av ondo och försökte därför ansluta sig till al-Mundhir. Men han blev tillfångatagen av de kristna och dödad. Al-Mundhir beskrivs som energisk och modig och älskade stridens hetta. Umayyaderna sade att om han levt ytterligare ett år hade han kväst alla uppror. Han deltog alltid personligen i striderna men dog slutligen av förgiftning i sin säng.

’Abdallah I

När al-Mundhir dog togs styret över av hans bror ’Abdallah. Al-Maqqari beskriver honom som en from man som alltid närvarade i moskén. Han var ointresserad av att härska och var mest intresserad av religiösa frågor och jakt. Även ’Abdallah fick ta itu med uppror. Det var vanligt att muslimer blev avfällingar och lämnade Islam. De upproriska arabiska klanerna ingick en allians med ahl al-dhimmah (skyddsfolken) och al-murtaddeen (ex-muslimer som lämnat islam). Al-Hayyan beskriver hur dessa rebeller plundrade byarna och nådde ända fram till Cordobas murar. ’Abdallah styrde i 25 år och trots att hans styre allmänt sett var fredligt så fanns det fortfarande tribala allianser som eftersträvade autonomi och ville styras av sina egna hövdingar. Stora delar av riket togs över av klanhövdingar och ’Abdallah valde att inte strida mot dem. Han hatade krig och föredrog lugn och ro. Han var inte lämplig som general och försökte medla med rebeller istället för att strida emot dem. Trots detta valde han att personligen gå i fält och delta i striderna. När han besegrade avfällingarna valde han att inte döda dem om de lovade att återigen omfamna Islam. När han besegrade upprorsmän valde han att inte avrätta dem och fick dem istället att svära 50 gånger offentligt i moskén att de skulle hålla sig till lagen. Hans mildhet blev också hans fall och upprorsmännen svek sina löften. Han valde att inte låta emiratet gå över till sina söner som han inte såg som dugliga potentiella härskare. Istället valde han ut sitt barnbarn ’Abd ar-Rahman III som övertog emiratet efter honom. ’Abd ar-Rahman var faderlös sedan barnsben och hade närmast adopterats av emiren.

’Abd ar-Rahman III

Denne härskare är måhända den mest välkända och prisade av de umayyadiska makthavarna i Väst. Krönikorna återberättar:

”När ’Abd ar-Rahman tog över ledarskapet fann han landet oroligt på grund av de otaliga rebellerna som kämpade emot varandra i privata fejder med kraftfulla klanledare. Han lyckades emellertid bekämpa oroligheterna och slå ner upproren och lade hela al-Andalus under sitt styre. Han hade styrt i 25 år när detta var helt avslutat och han styrde i ytterligare 25 år efter detta, och Bani Umayyahs makt i Andalusien nådde dess högsta makt under honom. Han var den förste i sin familj som antog titeln kalif och amir al-mu’mineen och som hade ett ståtligt hov med sådan pompa och ståt som uppvisades av Bani ’Abbas”.

Al-Nawayri återberättar om det allmänna politiska läget under ’Abd ar-Rahmans tid:

”’Abd ar-Rahman var den förste makthavaren i Andalusien som antog titlar som kalif och amir al-mu’mineen. Han gjorde detta då han nåddes av nyheten att shiiterna i Qayrawan hade proklamerat al-Mahdi som kalif, och när han fick höra om hur svagt kalifatet var under al-Muqtadir. Så det fanns tre kalifer på samma tidpunkt. Al-Muqtadir i Irak, al-Mahdi i Qayrawan och an-Nasir (’Abd ar-Rahman III) i Cordoba”.

Han ledde personligen sina arméer i krig olikt de styrande i Öst. Titus Burckhart skriver: ”’Abd ar-Rahman III gav utan tvivel det moriska Spanien dess främsta tid av blomstring och enhet. Han stred mot de kristna kungadömena som ökat i makt uppe i norr, och han hindrade fatimidernas framfart i Nordafrika”.

Den store sufiern Muhyi ad-Din Ibn ’Arabi återberättar:

”En procession kristna spanjorer reste från norr för att förhandla med kalifen. Kalifen önskade skrämma dem genom att uppvisa landets makt. För att göra detta befallde han soldaterna att stå i dubbla led med dragna svärd som var breda och långa vars toppar formade ett tak, från Cordobas murar fram till Madinat az-Zahra, ett avstånd på en parasang (ca 19 km). Härskaren befallde att ambassadörerna skulle ledas mellan dessa två rader likt ett täckt väg. Rädslan det skapade var obeskrivlig. På detta sätt nådde de fram till Madinat az-Zahra. Kalifen hade täckt marken med brokad. Mellan vissa avstånd satt högt uppsatta män som skulle kunna misstas för kungar. De satt på storslagna stolar och var klädda i silke och brokader. Varje gång en av de kristna ambassadörerna fick syn på en av dem föll de till marken i tron om att det var kalifen själv. Men det ropades ut: ”Res på era huvuden, detta är bara en tjänare till hans tjänare”. Slutligen nådde de fram till gårdsplanen som var täckt med sand. I dess mitt satt kalifen. Kläderna han bar var bara värda fyra dirham. Han satt på marken med sänkt huvud. Framför honom låg en Qur’an, ett svärd och en eld som brann. ”Detta är härskaren” sades till ambassadörerna, som genast kastade sig på marken. Han lyfte sin blick innan de talade och sade till dem: ”Allah har befallt oss, o folk, att kalla er att underkasta er detta”. Och han visade dem Qur’anen. ”Om ni vägrar kommer vi bestrida er med detta”. Och han visade upp svärdet. ”Och om vi dräper er kommer ni hamna här”. Och han pekade på elden”.

Al-Maqqari återberättar:

”’Abd ar-Rahman har beskrivits av historikerna som den mildaste och mest upplysta monark som någonsin styrt landet. Hans ödmjukhet och generositet och hans kärlek till rättvisan blev välkända. Ingen av hans föregångare var modigare än honom i fält, mer ivrig i religiösa frågor, eller frommare. De karaktärsdrag som hör till en älskad och duglig kung. Han älskade vetenskap och skyddade vetenskapsmännen och älskade att konversera med de rättslärde. Han spenderade timmar i litterära möten dit alla poeter och lärde gavs inträde”.

’Abd ar-Rahman III var dock inte populär bland de arabiska aristokraterna. Han rensade ut sitt kabinett och lät bara slavar, samt de fattiga utan titlar och befriade slavar (speciellt de från Europa) få de höga positionerna i hans rådslag och det var dessa han gav de viktiga ministerposterna. ’Abd ar-Rahman avsade sig även att ha en dörrvakt (hâjib). Han förnedrade öppet de arabiska klanhövdingarna genom att behandla dem som vanligt folk förutom klanen Bani Hashim som han tillät behålla deras positioner i Aragonien där de levde. Trots detta valde Bani Hashims hövding i Andalusinen att förena sig med den kristne kungen Ramiro för att göra uppror. Men generalerna vägrade följa order och gick över till ’Abd ar-Rahmans sida.

Eftersom de umayyadiska emirerna konsekvent tog sig ljusa kvinnor, ofta från Galicien, blev den styrande familjen med tiden alltmer ljus i hyn. ’Abd ar-Rahman III var blåögd, hade ljus hy, och hade blont hår. Hans mor var baskiska från norr och hans mormor var prinsessan Iniga, dotter till kungen av Pamplona. Det är talande för den spanska beblandningen att denne kalif bara var ¼ arab. Den umayyadiska dynastins grundare i Väst var halvberber, och hans son hade en spansk mor. Genom att gå vidare och studera stamtavlan fram till Hisham II, den tionde umayyadiske härskaren över al-Andalus, kan man se att han bara hade 0.1 % arabisk härstamning, även om han på fädernessidan i rakt nedstigande led härstammade från Bani Umayyah i Mecka.

Al-Hakam II

Al-Hakam tog över riket efter sin far och han var också känd som en krigare. Han ledde personligen sin armé mot de kristna i norr och stred mot shiiterna i Nordafrika. Under hans tid attackerade även vikingarna Andalusien igen. Men al-Hakams stora passion i livet var inte krig utan böcker och bildning. Det återberättas:

”Han älskade böcker så mycket att han föredrog att läsa framför alla kungliga nöjen. Han ökade därigenom sin kunskap och lärde sig dubbelt så mycket och förfinade sin smak. Det fanns inte en bok i al-Hakams bibliotek som, oavsett ämne, inte var fyllt med anteckningar”.

Det sägs att hans bibliotek var enormt och att han studerat alla titlar. En krönika berättar:

”Kalifens biblotekskatalog omfattade 44 volymer, varav varje volym bestod av 50 sidor trots att de bara innehöll boktitlarna. Vissa författare uppskattar antalet böcker till 400 000. Alla dessa hade al-Hakam läst och antecknat i. I varje boks inledning skrev han ned författarens för och efternamn och kunya, hans familj och klan, födelseår och dödsår och olika anekdoter om honom. Dessa anteckningar var värdefulla och ingen annan var lika bildad i litterär historia än al-Hakam och hans anteckningar sågs som auktoritativa bland de lärde i Andalusien”.

Det återberättas om hans styre:

”Al-Hakam var en rättvis och upplyst härskare. Han närvarade vid fredagsbönen varje fredag och delade då ut allmosor till de fattiga. Han var strikt i religiösa frågor och han tvingade sunnah att styra i varje del av landet”.

Efter al-Hakams dagar var Bani Umayyahs styre slut. Hans son Hisham II var bara nio år när al-Hakam dog och en ämbetsman, al-Mansur, utropade sig då till diktator.

***

3 kommentarer

  1. Ahmad Elhecih 26 oktober, 2013 på 16:23 - Reply

    Välsorterat och välskrivet sidi. Må Allah belöna dig stort. Ett nöje att läsa ifrån början till slut.

  2. Eva Falck 3 december, 2015 på 11:50 - Reply

    Hej!
    Jag samlar kunskap om Analusiens historia och kom då att hitta din artikel om Umayyaderna. Skulle det vara möjligt att få din uppsats som jag tyckte mycket om.
    Det är enbart för privat bruk.
    Vänligen
    Eva Falck

  3. Abdussalaam Nordenhök 3 december, 2015 på 12:49 - Reply

    Hej Eva, naturligtvis är texten öppen och för dig att använda för privat bruk.

    Det finns en hel del material om umayyaddynastin i sin helhet uppe på hemsidan under fliken Historia.

Skriv en kommentar