Kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan – en krönika över hans styre

oktober 29, 2013 Ingen kommentar »
Kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan – en krönika över hans styre

’Abd al-Malik ibn Marwan

– bortom onyanserad demonisering och icke förtjänt hyllning

***

En överblick av Abdussalaam Nordenhök

***

Marwans son ’Abd al-Malik (kalif mellan 685-705) var den som återigen etablerade Bani Umayyas makt efter det utdragna inbördeskriget och splittringen. ’Abd al-Malik bin Marwan bin al-Hakam bin Abu al-’As bin Umayyah bin ’Abd Shams bin Abd Manaf ärvde ett bräckligt rike försvagat av kampen mot Ibn az-Zubayr i Arabien, men han lyckades återigen bygga upp ett starkt rike som han tog över vid 29 års ålder. ’Abd al-Malik ibn Marwan (646-705) räknas ibland slarvligt som den femte umayyadiske kalifen, men är i egentlig mening den sjätte eftersom den förste var ’Uthman ibn ’Affan. Han växte upp och spenderade sin barndom och ungdom i Medina. ’Abd al-Malik var en välutbildad jurist från de medinska leden och visade sig vara en duglig härskare trots de många politiska problem som präglade hans styre.

Ibn Khaldun skriver om ’Abd al-Malik:

“’Abd al-Malik ibn Marwan är en av de största arabiska och muslimska kaliferna. Han följde i ’Umar bin al-Khattabs fotspår, de troendes anförare, i hur han styrde riket”.

’Abd al-Maliks tidiga kalifat präglades av al-Mukhtars revolt i Kufa. Mukhtars uppror syftade på att skänka kalifatet åt Muhammad ibn al-Hanafiyyah, den tredje av ’Ali ibn Abi Talibs söner, trots att Muhammad ibn al-Hanafiyyah själv inte var länkad till hans kamp eller ens deltog i revolten och själv öppet inför människorna svurit trohetseden till kalifen i Damaskus. Arzina Lalani skriver:

”Han (ibn al-Hanafiyyah) var ålagd att svära trohetseden till ’Abd al-Malik och år 78/697 reste han till Damaskus där han betjänade kalifen. I utbyte belönade kalifen honom och gav hans familj omfattande subventioner och betalade av hans skulder”.

Ett annat underliggande syfte var även blodshämnden för Imam al-Husayn. Mukhtars uppror har därför kommit att betraktas med kritiska ögon, av sunniterna som ville se ett enat rike utan splittring, men främst av shiiterna som ansåg att det bara var Fatimas blodsättlingar som kunde inneha kalifatet. Tabari återberättar att ’Alis vapendragare Sulayman ibn Surad var den som var mest fientligt inställd mot al-Mukhtar av Guds alla skapelser. Tabari återberättar att Sulayman ibn Surad sade:

” Var aktsamma! Förhasta er inte! Jag har reflekterat över vad ni säger och min åsikt är att al-Husayns mördare är Kufas folk och arabernas främsta krigare. Det är från dem hämnden för al-Husayns blod bör tas ut”.

Samme Sulayman ibn Surad var general över den proto-shiitiska rörelse, at-Tawwabun, som gjorde uppror 685. Proto-shiiterna hade accepterat trohetseden från 16 000 man i Kufa men bara 4000 dök upp för att hedra deras löfte att hämnas Imam al-Husayns blod, enligt at-Tabaris krönika över revoltens förlopp. Dagen före stridigheterna deserterade ytterligare 1000 man från Kufahs folk. Sulayman ibn Surad accepterade varken det umayyadiska (Banu ’Abd Shams) kalifatet i Damaskus eller Ibn az-Zubayrs (Banu Asad) kalifat eftersom han såg kalifämbetet som uteslutande en ’Alidisk dynastisk angelägenhet. Han ansåg att ämbetet bara ägde sann legitimitet som en ärftlig post bland Fatimas ättlingar och inte bland Quraysh i sin helhet, inte Banu Taym eller Bani ’Adi eller ens Bani Hashim. Att ’Abdallah ibn az-Zubayrs farmor (Zubayrs mor Safiyyah bint ’Abdalmuttalib bin Hisham) var hashimit och Abu Talibs syster var därför ovidkommande. Tabari återberättar att Sulayman ibn Surad sade om zubayriderna:

”Vi har inte samma åsikt som dem. Om de segrar kommer de kalla oss att göra jihad på Ibn az-Zubayrs sida, men jag anser att jihad tillsammans med Ibn az-Zubayr är en synd. Om vi segrar kommer vi ge makten till de enda som äger denna rättighet. Om vi dödas så kommer vi hålla oss till vår avsikt att botgöra vår synd”.

Ibn az-Zubayr fängslade ’Alis son Muhammad ibn al-Hanafiyyah och hans familj och avkrävde trohetseden från honom och hotade att bränna hans allierade levande.

Tabari återger en av de överlevande shiiternas vittnesmål från bataljen mellan den umayyadiska hären och at-Tawwabun:

”Fienden avancerade emot oss och när de var nära så kallade de oss att förena oss med dem och avlägga trohetseden till ’Abd al-Malik ibn Marwan och att acceptera hans kalifat. Vi kallade dem att överlämna ’Ubaydullah ibn Ziyad till oss så att vi skulle kunna döda honom för en av våra bröder som han dödat, och att de skulle bryta deras trohetslöfte till ’Abd al-Malik ibn Marwan och att alla från Ibn az-Zubayrs familj som befann sig i Iraq skulle utvisas. Sedan skulle vi kunna återupprätta Profetens familjs auktoritet, de som gav oss heder och välsignelser. Fienden vägrade hörsamma oss och vi vägrade att hörsamma dem”.

Tabari återberättar att när nyheten om den umayyadiska härens seger nådde Damaskus så gick kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan upp i predikstolen och prisade Allah och hans Profet och sade: ”Allah har förintat de som sprider kaos och sedesfördärv samt deras ledare i falskhet bland irakierna, Sulayman ibn Surad”.

Vissa proto-shiitiska grupperingar ansåg dock att även ättlingarna till ’Ali ibn Abu Talib födda av andra kvinnor än Fatima kunde inneha kalifämbetet, men de accepterade inte denna princip som allmängiltig. Kalifen ’Abd al-Malik gifte sig med andra kvinnor från Bani Hashim så som ’Abdallah ibn Ja’far ibn Abu Talibs dotter. Tabari och Baladhuri återberättar att kalifen gifte sig även med en av ’Ali ibn Abi Talibs döttrar. Men Mukhtars stridsrop var ändå att kalifatet var ett förbjudet ämbete för någon annan än ’Alis ärftliga dynasti. Trots allianser inom Quraysh som formats genom äktenskap mellan Bani Umayyah och Bani Hashim så valde irakierna att förbise detta. Några sådana exempel är att ’Ali ibn Abu Talibs dotter Ramla gifte sig med Mu’awiyah ibn al-Hakam, Marwans bror. ’Ali ibn Abu Talibs dotter Khadija gifte sig med Mu’awiyah ibn Abi Sufyans kusin, ’Abd ar-Rahman. ’Abdallah ibn Ja’far ibn Abi Talibs dotter var gift med Yazid ibn Mu’awiyah. Kalifens son Al-Walid ibn ’Abd al-Malik, som sedermera själv blev kalif, gifte sig med två döttrar till al-Hassan ibn ’Ali ibn ’Abi Talib. Alla dessa allianser anordnades med visdom och var med största sannolikhet politiska och ämnade att hålla freden. Äktenskap har i alla mänskliga kulturer används som politiskt verktyg för att bygga allianser och stifta vänskap och den arabiska kulturen utgör inget undantag. Det är en av historiens ironier att det irakiska paradigm som allra starkast hävdar sin lojalitet till Bani Hashim och tillskrivit kufr och fisq till andra tribala enheter (sui generis) inom samma huvudfamilj i al-Quraysh är de som alltid sviker de framstående ättlingarna som de hävdar sig lyda genom att förneka imamernas medling och försonande politik. Zayn al-’Abideens elev Muhammad ibn al-Qasim al-Thaqafi var exempelvis gift med al-Hajjajs dotter och hade studerat den koraniska vetenskapen under tyrannens mentorskap. Magali Morsi skriver:

”Vad som i modernt språkbruk kan kallas äktenskapsstrategi har alltid tillämpats för att bevara samhällets samhörighet, och dåtidens arabiska stammar utgjorde inget undantag, snarare tvärtom. Profeten själv tillämpade denna strategi, för han var både Guds Utsände och Hakam, det vill säga den sociala ordningens reglerare”.

Al-Mukhtars trupper drabbade samman med Bani Umayyas här vid floden Khazir nära Mosul år 686. Det var ett stort nederlag för umayyaderna som missbedömt rebellernas styrka. Mukhtar använde sig av effektiv propagandataktik i sina led och lät uppdikta att han ägde ’Ali ibn Abi Talibs stol. Denna stol bars ut i strid likt ett heligt objekt, mycket likt judarnas heliga ark, och ingav hans trupper tro att de kämpade för den fjärde kalifens ära och rättmätiga position och hans genetiska dynasti. Rörelsen hade sådant stöd i Irak att även när Muhammad ibn al-Hanafiyyah dog år 700 så sades det att han var den utlovade Mahdi som gömt sig och skulle komma tillbaka och ta tillbaka kalifatet till ’Alis ättlingar som sågs som den enda legitima dynastin. Ledarskapet över rörelsen gick då över till ibn al-Hanfiyyahs son, Abu Hashim, och rörelsen blev därefter benämnd som Hashimiyyah. Tabari återberättar att Muhammad ibn al-Hanafiyyah själv kritiserade Mukhtars rörelse som missbrukade en av religionens främste män, al-Husayn, och hans upphöjda rättvisekamp med orden:

”Prisat vare Allah! Beträffande det som ni säger om dråpet på al-Husayn, så är detta gudomligt bestämt. Det var en katastrof som förutbestämts för honom. Det var en heder som han gavs och genom vilken de som stod på hans sida kommer upphöjas i efterlivet medan andra möter straff. Allahs vilja sker och Allahs vilja är förutbestämd”.

Baladhuri återger också i ”Ansab al-ashraf” följande:

”Mukhtar skrev ett brev till Zayn al-’Abidîn för att visa sin lojalitet till honom. Han frågade om han kunde samla ihop folket i Kufa för hans räkning. Han sände en stor summa pengar tillsammans med brevet. Zayn al-Abidîn vägrade och deklarerade öppet att Mukhtar var en lögnare som ville utnyttja Ahl al-Bayt för sina egna intressen”.

Umayyaderna skulle sedan komma att segra över de olika upprorsfalangerna och de drabbade samman med Ibn az-Zubayr år 687 och samma år krossades al-Mukhtars uppror. År 691 återerövrade de umayyadiska trupperna Irak från Mus’ab ibn az-Zubayr som i själva verket regerat egenhändigt över Irak trots ’Abdallah ibn az-Zubayrs nominella styre, och år 692 erövrade de Mekka och Ibn az-Zubayr dödades. Irakierna hade redan långt tidigare svikit deras trohetsed till ibn az-Zubayr och historikerna anser att det var den främsta orsaken till hans fall. Historikern Ibn Khaldun skriver om detta uppror:

”I frågan om ibn az-Zubayr gäller inte samma sak som när ’Ali kämpande mot Mu’awiyah, att felet uttryckligen anses ligga på hans opponents sida. I det senare fallet har den allmänna oppositionen avgjort frågan för oss. I fallet ibn az-Zubayr förhåller det sig inte så. Att Yazid hade fel berodde på hans allmänna ondskefullhet, medan kalifen ’Abd al-Malik, Ibn az-Zubayrs motståndare, ägde större rättfärdighet än någon annan. Det är ett tillräckligt bevis på hans dygd att Imam Malik citerade honom som föredöme och att Ibn ’Abbas och Ibn ’Umar svor ’Abd al-Malik trohet och lämnade Ibn az-Zubayr som de varit tillsammans med i Hijaz. Dessutom var många av Profetens följeslagare av meningen att trohetseden som svurits till Ibn az-Zubayr inte var bindande, eftersom männen som hade verkställande makt inte var närvarande som de hade varit vid installeringen av ’Abd al-Maliks far Marwan”.

Tabari återberättar att ’Abd al-Malik ibn Marwan sade: ”Jag känner inte till någon som styrt bättre än mig. Ibn az-Zubayr utförde långa böner och fastade mycket, men han var olämplig som ledare på grund av sin snålhet”.

I Tanbîh al-mughtarîn återberättas att ’Abd al-Malik ibn Marwan ofta sade till sitt folk: ”O folk, ni förväntar er att vi ska vara likt Abu Bakr as-Siddiq och ’Umar i deras karaktär, men borde ni inte också då vara likt det folk som Abu Bakr och ’Umar styrde över? Jag ber Allah den Allsmäktige att Han hjälper oss båda, vi som styr och ni som blir styrda, i dessa angelägenheter”. 

En av diktarna, A’shâ, skrev:

”Hela Quraysh erkänner att styret tillhör Abu al-’As söner. De bland dem som är mest fromma och förtjänar det. De försvarar det som de styr och hjälper de nödställda. Bland Quraysh är de mest förtjänt av kalifatet, både i goda tider och i dåliga”.

Ibn Khaldun skriver vidare :

”Marwan ibn al-Hakam och hans son. De var kungar, men inte fåfänga och tyranniska sådana. De hade de bästa avsikter och tillämpade dem med all sin energi, utom när nödvändigheten tvingade dem att handla annorlunda, när riket hotade att falla sönder. Att undvika det var viktigare än någon god avsikt. Att detta var deras attityd intygas av den omsorg de lade ner på att följa och imitera de tidiga muslimerna. Det intygas också av informationen som de samtida historikerna har lämnat om deras uppförande. Malik citerade ’Abd al-Malik ibn Marwan som exempel i sin Muwatta. Marwan tillhörde de främsta männen i den andra generationen och hans förträfflighet är väl känd. ’Abd al-Maliks söner följde sedan på varandra på tronen och visade sig nitiska för trons sak”.

Under ’Abd al-Maliks tidiga styre inleddes också uppbyggandet av Klippmoskén i Jerusalem. Byggnaden stod klar år 692 vilket betyder att den byggdes redan under de pågående stridigheterna med Ibn az-Zubayr. Detta har lett till att en del kunskapspersoner, både under medeltiden och i nutid, säger att Klippmoskén byggdes som rival till Ka’bah som stod under Ibn az-Zubayrs kontroll. Syftet var att uppmana folket att företa sig pilgrimsfärder även till det något bortglömda Jerusalem, Islams tredje heliga stad. ’Abd al-Malik lät även bygga ut Profetens moské i Medina och bosatte sig i sin faders gamla hus i Medina för att personligen överse denna utbyggnad.

’Abd al-Malik centraliserade kalifatets administration och etablerade arabiska som officiellt språk. Han var även den förste som införde en muslimsk valuta som ersatte de bysantiska och sasanidiska mynt som tidigare använts. ’Abd al-Malik förespråkade en offensiv jihad mot Bysans och han vann en seger över dem vid Sebastopolis och införde full muslimsk kontroll över Armenien och Georgien.

Under hans styre översattes alla viktiga dokument till arabiska och hans införande av en speciell muslimsk valuta var det som ledde det bysantiska imperiet under Justanius II att starta krig. ’Abd al-Malik införde många reformer i jordbruket och införde lättnader för att uppmuntra till ökad handel och han organiserade postväsendets uppbyggnad.
’Abd al-Malik blev kalif efter sin far Marwans död år 685. Han var då snabb att vidta åtgärder och ta politiska beslut. Inom ett par år sände han ut arméer för att stärka centraliseringen av riket. Han besegrade först Basras guvernör och vicekung Musab ibn az-Zubayr. Ibn Kathir återberättar: ”När han uppnådde segern föll al-Hajjaj till marken i tacksamhet till Allah efter att ha suttit ned med sitt svärd. Han började sedan åkalla Allahs barmhärtighet över Musab ibn az-Zubayr med orden ”Det fanns ingen som var mer nobel än honom tills han stred ända fram till sin död”. ’Abd al-Malik utsåg sin general al-Hajjaj ibn Yusuf för att marschera ut mot Ibn az-Zubayr som styrde över Hijaz. Baladhuri återberättar att ’Abd al-Malik var nära vän och allierad med sin barndomsvän och studiekamrat ’Urwa ibn az-Zubayr som höll sig neutral och vägrade hjälpa sin egen familj i deras kamp mot kalifen. Al-Hajjaj var vida känd för sin omåttligt hårdföra politik i Irak. Han var både fruktad och respekterad och hade givits Profeten Muhammads följeslagare Nu’man ibn Bashirs dotter som hustru. Han besatte Mekka år 692 med 12 000 syrier. Hans armé nådde ända fram till Taif som han erövrade helt utan strid. Kalifen ’Abd al-Malik hade befallt al-Hajjaj att inte strida och istället göra allt i sin makt för att förhandla med ’Abdallah ibn az-Zubayr och att försäkra honom att han skulle få behålla livet och sin position om han kapitulerade, men Ibn az-Zubayr vägrade och en utsvältning inleddes. Kalifen hade gett order om att inga strider fick ske i Mekka. Men al-Hajjaj förlorade tålamodet och skickade kurirer till kalifen för att få nya förstärkningar men även för att be om tillåtelse att inta Mekka med våld. Han fick både förstärkningar och tillstånd och Mekka besattes och omringades under sju månader. 10 000 män, bland annat den välkände ’Abdallah ibn ’Umar samt två av Ibn az-Zubayrs egna söner, gick över nattetid till ’Abd al-Maliks sida och svor honom trohetseden. Ustadh Abdul Qader Quadri beskriver detta:

”’Abdallah ibn ’Umar stod på al-Hajjajs sida, på ett klart och tydligt sätt, precis som majoriteten av umman. Detta är Ahl as-Sunnahs generella ställningstagande. Detta betyder att han förespråkade honom, inte bara på ett tyst sätt. Han gav bay’ah till al-Hajjaj, och det betyder inte att han ansåg att al-Hajjaj var ofelbar eller ens en god man. Men han gav honom legitimitet som styrande makthavare med de minimala baskraven och ansåg att uppror mot honom var olagligt. Och detta ställningstagande var ibn ’Umar inte ensam om”.

’Abdallah ibn az-Zubayr och några få av hans trogna tjänare dog i striderna i Mekka år 692. Historikern Ibn Khaldun skriver:

”Efter Ibn az-Zubayrs nederlag rådgjorde al-Hajjaj med kalifen om vad han skulle göra. ’Abd al-Malik befallde honom att riva ner Ka’ban och återuppbygga den på Qurayshs grundvalar (så som på Profetens dagar). Ka’ban fick då det utseende det har än idag. Det sägs att ’Abd al-Malik ångrade sig när han fick veta att Ibn az-Zubayrs överföring av ’Aishas tradition var korrekt. Han sade: ’Jag önskar att jag hade anförtrott Abu Khubayb (Ibn az-Zubayr) att återuppbygga Ka’aban som han hade påbörjat den”.

Kharijiterna som kämpade vid Ibn az-Zubayrs sida svek honom till slut eftersom de krävde att han skulle fördöma den umayyadiske kalifen ’Uthman ibn ’Affan vilket han vägrade. De anslöt sig till hans armé under mantrat ”Försvaret av den heliga marken”. Kharijiterna var vänligt inställda till Ibn az-Zubayr eftersom hans styre i Irak hade medfört att de givits fritt spelrum att sprida deras doktrin. Ibn az-Zubayr accepterade deras assistans med de retoriska orden ”Även om Satan själv skyddar mig mot Damaskus folk så skulle jag acceptera hans hjälp”. Ibn az-Zubayrs styrkor blev därför avsevärt mindre i takt med att kharijiterna deserterade ur hans led. Enligt Tabari tilltalade Ibn az-Zubayr de irakiska kharijiterna med orden:

”Jag har hört vad ni sagt. Ni talade om Profeten och han var så som ni säger. Jag har hört vad ni sagt om Abu Bakr och ’Umar och ni har rätt i vad ni sagt. Jag har hört vad ni sagt om ’Uthman ibn ’Affan, må Allah vara honom nådig, och jag känner inte till en enda av Allahs varelser mer än jag känner honom. Jag var tillsammans med honom när pöbeln kritiserade honom. Han lyssnade på allt vad de förde fram men motbevisade allt. Sedan kom de med ett brev som de påstod att han författat och att han krävt att de skulle avrättas. Han sade till dem att han inte skrivit det och att de skulle hämta bevis och att han skulle svära en ed. Vid Allah, de hämtade inga bevis och de tog inte emot hans ed men de attackerade honom och dräpte honom. Jag har hört vad ni anklagar honom för men han var inte alls så som ni säger. Snarare var han en man alltid som agerade rättfärdigt och jag vittnar om att jag är Ibn ’Affans vän i denna värld och nästa och att jag är en fiende till alla hans fiender och vän till alla hans vänner”.

Den före detta Qur’an-läraren Al-Hajjajs framgång ledde till att han som 30-åring utsågs som guvernör över Irak och som general över en här på 2000 man från Kufa där han gavs fria tyglar att styra. Al-Hajjaj styrde med järnhand och kväste uppror så som Salih ibn Musarrihs uppror som vid Salihs död togs över av Shabib. Hans extrema politik och nasb har medfört att han i historieböckerna ses som en av de tyranniska guvernörerna. Trots detta stöttade ibn ’Umar kalifatet i Damaskus och Ibn Kathir återberättar att ibn ’Umar var så angelägen om att ’Abd al-Malik skulle besegra ibn az-Zubayr att vi kan läsa: ”’Abdallah ibn ’Umar var en av de som väntade på att Ibn az-Zubayr skulle avsättas, men då det drog ut på tiden så sade ibn ’Umar ”Att det dröjer så länge innan han dröjer sig kvar påminner om hur länge jahiliyyah dröjde sig kvar”. Många av samtidens imamer uppmanade folket att lyda al-Hajjaj och förklararade uppror mot honom olagligt, så som ’Abdallah ibn ’Umar, Sa’id ibn al-Musayyab, Hasan al-Basri och ibn Sirîn. Man måste dock minnas att den främste mannen bland tabi’în, Sa’id ibn al-Musayyib, Zayn al-’Abidîns elev och trofaste vän, vägrade att svära trohetseden till ’Abdallah ibn az-Zubayr och vägrade likaså att svära trohet till en av ’Abd al-Maliks söner med orden ”Nej, inte förrän folket är enat” men samtidigt deklarerade ibn al-Musayyab uppror mot dem båda som islamiskt förbjudet. Den mogna sundheten i hans tillvägagångssätt kan inte betvivlas och är ett exempel på hur de stora lärde såg makten som ett nödvändigt ont som de fromma varken stöttade helhjärtat eller revolterade emot. Tabari återberättar om denna händelse:

”Sa’id ibn al-Musayyab avhöll sig ifrån det, och Hisham ibn Isma’il, som var ’Abd al-Maliks guvernör i Medina, slog honom och ledde honom i parad och fängslade honom. ’Abd al-Malik skrev till Hisham och förkastade det han gjort mot honom”.

’Abd al-Malik skrev till honom och förkastade det han utfört med orden: ”Du bör dra Sa’id nära dig genom vackert uppförande mot hans släktingar och inte slå honom. Vi vet att han inte har uppror och olydnad i sig”.

Det beskrivs även hur Al-Hajjaj skrev till kalifen:

“Om du vill att ditt styre ska vara starkt så döda ‘Ali ibn al-Husayn”. Kalifen skrev tillbaka ”Håll mig fri från Banu ’Abdalmuttalibs blod. Att spilla deras blod kommer inte avsluta kriget. Jag har sett hur Banu Harb förlorade sitt styre genom att de dödade Husayn ibn ’Ali”. När Imam Zayn al-’Abidîn hörde talas om detta så tackade han ’Abd al-Malik och hyllade honom.

Upproren var framgångsrika inledningsvis och de numerärt överlägsna umayyadiska trupperna besegrades av de irakiska trupperna. Kalifen ’Abd al-Malik var nödgad att skicka reservtrupper från Syrien för att slutligen kuva upproret. Under al-Hajjajs guvernörskap över Irak slogs även ett annat uppror ner. Abd al-Rahman ibn Muhammad ibn al-Ash’ath som hade varit en av al-Hajjajs främsta generaler, slogs med de umayyadiska trupperna i Irak från år 699 till 701 men besegrades slutligen. Orsaken till revolten var att de irakiska klanledarna var missnöjda med al-Hajjajs irakiska politik som minskat deras inflytande och krävde därför hans avgång. Kalifen erbjöd sig pragmatiskt att avsätta al-Hajjaj och utse ibn al-Ash’ath som ny guvernör men irakierna hade då lyckats samla en ansenlig armé och nöjde sig inte med deras ursprungliga krav och upproret spred sig. Tabari återberättar:

”När detta nådde Quraysh och syrierna som var med ’Abd al-Malik och hans mawlas så sade de: ”Det enda som kommer göra Iraks folks nöjda är att avsätta al-Hajjaj. Detta är lättare än att bekämpa dem, så avlägsna honom så att de blir lydiga och bespara vårt blod och deras blod”. ’Abd al-Malik sände då sin son ’Abdallah ibn ’Abd al-Malik till hans bror Muhammad ibn Marwan som befann sig i Mawsil och befallde att han skulle komma. Båda anlände med deras arméer och han befallde dem att säga till Iraks folk att al-Hajjaj skulle avsättas och att de skulle skänkas samma summa som gavs till syrierna och att ibn Muhammad kunde sättas in och styra vilken del av Irak han ville så länge ’Abd al-Malik förblev styrande. Om de accepterade detta så skulle al-Hajjaj avsättas och Muhammad ibn Marwan bli amir över Irak, och om de inte accepterade det så skulle al-Hajjaj förbli amir över den syriska armén med Marwan ibn Muhammad och ’Abdallah ibn ’Abd al-Malik under sig.

’Abd al-Malik insisterade på att föreslå dessa villkor till irakierna, eftersom han ville undvika blodspillan”.

Al-Hajjaj utvidgade också det islamiska riket genom att expandera norrut och erövra Turkestan. Han var lika sträng och oförlåtande mot de egna trupperna som mot sina fiender, och han införde en rigid disciplin i de umayyadiska leden. Han var en rätteligen hatad och fruktad man i Irak och historier spred sig om hans allmänna ondska. Det sades att han inte diade bröstmjölk som ett vanligt spädbarn utan att han som barn istället livnärt sig på blod likt en vampyr. Det återberättas av de irakiska ’ulama att hans mor blev våldtagen av en djävul och att han föddes utan anus. Det är svårt att urskilja de sanna historierna från de falska och irakierna var kända för att uppdikta både historier och hadither. Tabari återberättar t ex att tyrannen adopterade faderlösa och uppfostrade dem som sina egna söner och gav dem den främsta utbildningen. Ibn Kathir återberättar att han var en Hafidh av Qur’anen och memoriserat hela texten och att han läste ut hela Qur’anen dagligen. Det återberättas även att han öppet kunde börja gråta när han mindes Gud. Men det ligger utom allt tvivel att denne al-Hajjaj var en av den islamiska historiens största politiska tyranner. Hans beteende kommer därför ofrånkomligen att påverka hur eftervärlden bedömt kalifen. Al-Hajjaj bekämpade kharijiter och proto-shiiter med en hänsynslös och brutal politik. Ingen i Irak kunde undvika hans politik och al-Hajjaj tycks ha haft tendenser till paranoja och kollektiv bestraffning. De som kämpade emot honom var inte bara kharijiterna men även de rättfärdiga bland proto-shiitiska grupperingar. Det var en underlig underton i dessa revolter. De två motpolerna, khawarij och shi’ah, kämpade sida vid sida trots att de avskydde varandra. Det mest spektakulära upproret under hans dagar leddes av kharijiten Shabib ibn Yazid som revolterade i norra Irak år 695.
Det var vid denna tid fortfarande vanligt att kalifen befann sig vid fronten, en egalitär arabisk sed som sedan gavs upp av andra östliga dynastier där kalifen istället kom att bli en skuggkalif gömd från folket likt en japansk kejsare eller persisk gudakonung. Ibn Khaldun skriver:

”Den välkända historien om ’Abd al-Malik, om hur hans trupper stod stilla när han ryckte fram på grund av de enorma avstånden mellan dem”.”Under de första umayyadiska kaliferna bodde araberna fortfarande i tält av läder och ylle. Bara några få av dem hade övergivit beduinlivet. När de gav sig ut på expeditoner eller i krig, reste de med alla sina kameler, sina nomadhushåll och sina hustrur och barn, liksom ännu är fallet med nomaderna. Deras arméer bestod därför av många sådana hushåll och avståndet mellan lägerplatserna var stort, varje grupp låg utom synhåll för sin granne. Så är det fortfarande med nomaderna. Det var därför ’Abd al-Malik vanligen behövde en eftertrupp för att hålla folket samlat och tvinga dem att följa honom i de fall de inte rörde på sig efter att han satt sig i rörelse. Det rapporteras att ’Abd al-Malik utsåg al-Hajjaj för det ändamålet”.

Denna expansion var underlag för fortsatt expansion även under ’Abd al-Maliks söner. Kalifen ’Abd al-Maliks expansiva politik ledde till stora territoriella erövringar. I Maghrib vann kalifens general Zuhayr ibn Qais slaget vid Mammah år 686 och besegrade i grunden en bysantisk och berbisk armé som leddes av Kusaila. Berberna besegrades vid Qairawan slätten och den umayyadiska hären lyckades införliva Ifriqiyyah och dess huvudstad Kairouan. År 695 erövrades Kartago av generalen Hassan ibn al-Nu’man och hans armé avancerade långt upp i Atlasbergen. En bysantisk flotta anlände med trupper och erövrade Kartago år 698 men denna återerövring var kortvarig och kalifens utsände Hassan ibn al-Nu-man intog staden och slog Tiberius III och hans styrkor i grunden. Det resulterade i att bysantinarna retirerade från hela Afrika med ett undantag; Ceuta. Kalif ’Abd al-Maliks politik var likt hade umayyadiska föregångarna att föra jihad till havs. Historikern Ibn Khaldun skriver:

”Kalifen ’Abd al-Malik beordrade Hassan ibn an-Nu’man, Ifriqiyyas guvernör, att bygga ett örlogsvarv i Tunis för att framställa fartyg och sjöfartsutrustning, då han var angelägen om att föra det heliga kriget till havs”.

Den berbiska Zenata-stammen reste sig under ledning av den kvinnliga karismatiska ledarinnan al-Kahina. De vann flera segrar och föste den umayyadiska hären tillbaka till Barqa. Men år 702 skickade kalifen ’Abd al-Malik nya styrkor och tillsammans med den muslimska befolkningen i Nordafrika lyckades man vinna över berberna i slaget vid Tabarka, väster om Kartago. Här grundlade kalifens trupper staden Tunis nära Kartagos ruiner. År 705 tog Musa ibn Nusayr över befälet över kalifens trupper och kuvade hela Nordafrika även om han misslyckades med att inta Ceuta. Från att kaliferna tidigare förlitat sig på arabiska stamkrigare så professionaliserades hären alltmer under ’Abd al-Maliks dagar. Soldaterna gavs fast månatlig lön i silver- och guldmynt. En modern historiker har gjort uppskattningen att hären bestod av 250 000-300 000 fastanställda soldater som erhöll betalning från den marwanidiska diwanen. ’Abd al-Malik höll dessa soldater i konstanta expansiva kampanjer mot det bysantiska imperiet. Ett brev från Elia, den armenske överbiskopen, adresserar ’Abd al-Malik som ”Världserövraren över alltet”. Professionaliseringen av armén hade sina fördelar och löste vissa problem men födde andra problem. Hären dominerades av syrier och det irriterade de irakierna klanhövdingarna.

Kalifen Abd al-Malik lagstiftade om många reformer varav de han är mest känd för inbegriper:

1. Arabiska blev officiellt språk i hela riket.
2. Han införde en islamisk valuta.
3. Han utvidgade postväsendet.
4. Han reparerade Ka’ba och instiftade den anrika traditionen att i Damaskus väva det svarta silkestyg som än idag täcker Ka’ba.
5. Han byggde Klippmoskén i Jerusalem.

Historiken Ibn Khaldun skriver om kalif ’Abd al-Maliks myntreform:

”Enligt Sa’id ibn al-Musayyab och Abu az-Zinad befallade kalifen ’Abd al-Malik al-Hajjaj att prägla silvermynt så man kunde skilja falska mynt från äkta. Detta skedde år 74 (693) eller enligt al-Mada’ini år 75 (694). År 76 (695) beordrade ’Abd al-Malik att dirhammynt skulle präglas i alla övriga provinser i riket. Texten på dem löd: ”Gud är en, Gud den Evige (Koranen 112:1-2)”När ’Abd al-Malik fann det nödvändigt att använda myntverket, för att skydda de båda mynten som var allmänt förekommande i muslimernas transaktioner, mot bedrägeri, fastställde han deras värden till vad de varit på ’Umars tid. Han lät tillverka en järnstamp men ristade in ord på den snarare än bilder, eftersom araberna är mer känsliga för vältaliga ord. Dessutom förbjuder den religiösa lagen avbildningar. Efter ’Abd al-Malik förblev läget detsamma under hela den muslimska epoken”. ”De muslimska dynastierna tillväxte och blomstrade. Det blev nödvändigt att ge guld och silvermynten specifika värden och vikter i överensstämmelse med den religiösa lagen för att kringgå den ständiga förpliktelsen att bestämma deras värden vid varje tillfälle. Det var kalifen ’Abd al-Maliks syfte. Han fastställde det individuella värdet på dinaren och dirhamen för att de i den allmänna handeln skulle ha samma kurs som i teorin. På mynten ingraverade han sitt namn, datumet, och de båda trosbekännelserna. ’Abd al-Malik drog in alla de förislamiska mynten. De smältes ned och fick ny text ingraverad, så att de alldeles försvann i sin ursprungliga form”.

När ’Abd al-Malik tog beslutet att bygga Klippmoskén reste han från Damaskus till Jerusalem. Al-Wasiti skrev:

”Abd al-Maliks vilja är bygga en qubba över klippan för att beskydda muslimerna från kyla och hetta och där upprätta en moské. Innan han inleder sitt arbete vill han rådfråga muslimerna om deras åsikt. Han fick svaret tillbaka från representanterna: ”Må Allah tillåta detta projekt och må Han räkna byggandet av domen och moskén som en av ’Abd al-Maliks och hans föregångares goda handlingar”.

Han samlade därefter hantverkare från hela riket och samlade dem till rådslag innan han påbörjade bygget. Han befallde att en skattkammare (bayt al-mal) skulle konstrueras öster om moskén och fyllde den med pengar. Hans order var att man inte skulle hålla tillbaka på kostnaderna. Kalifen återvände sedan till Damaskus. Hans arkitekter skrev till honom ”det finns ingenting i bygget som kan kritiseras”. De förklarade för kalifen att 100 000 dinarer fanns kvar utav den planerade budgeten. Kalifen erbjöd att de skulle acceptera pengarna i gåva men de avböjde. Kalifen ’Abd al-Malik tog då denna summa pengar och smälte ner det och smyckade kupolen med guldet och det sägs att inget öga kunde titta på kupolen länge utan att bli bländat. Al-Muqaddisi återberättar att de två artitekterna Yazid ibn Salam och Raja ibn Haymeh använde Egyptens samlade skatt i sju år för att bekosta bygget. Om att ’Abd al-Malik kritiserades för att bygget kostade för mycket så skriver al-Maqdisi:

”O min lille son, du har ingen förståelse. Sannerligen har han rätt och han har befallt ett ädelt arbete. Han regerar över Syrien och fann att det fanns vackra kyrkor som tillhörde de kristna som var så utsökta och så vördade för deras skönhet så som Den Heliga Gravens kyrka och kyrkorna i Lydda och Edessa, Så han ville bygga en moské åt muslimerna som skulle vara unik och något att förundras över i världen. Är det inte uppenbart att Kalifen Abd al-Malik som sett prakten i den Heliga Gravens kyrka fick ingivelsen att bygga moskén för att hylla muslimerna och därför lät bygga kupolen som man nu kan se”.

Efter att den umayyadiska dynastin massakrerats av Bani Hashim och makten gått över till den abbasidiska familjen så stals kupolens guld av den abbasidiske kalifen al-Mansur och smältes ner. ’Abd al-Malik underkuvade med sitt bygge de två andra monoteistiska religionerna inför Islams överlägsenhet. Runt sitt bygge lät han placera ut inskriptioner på 240 meter som förkastade tanken om Jesu gudomlighet. Enligt historikern Ibn Asakir fanns det inte någon större njutning i denna värld ”än att äta en banan i skuggan av byggnaden”. Kort efter att Klippmoskén byggts återerövrade kalifen Mecka från Ibn az-Zubayr och kunde därefter ägna sig fullt åt att expandera det islamiska riket. Han utvidgade riket västerut över norra Afrika och österut in i dagens Pakistan.

Historikern Ibn Khaldun skrev om kalifen ’Abd al-Maliks reformer om att göra det arabiska språket officiellt språk:

”Folk övergick från ökenlivets låga standard till den bofasta kulturens glans, från okunnighetens enkelhet till läs-skrivkunnighetens sofistikering. Således beordrade ’Abd al-Malik Sulayman ibn Sa’d, då guvernör över Jordanien, att införa bruket av arabiska i den syriska jordeboken. Sulayman fullbordade uppgiften på exakt ett år. Sarhun, ’Abd al-Maliks sekrere, sade då till de bysantiska skrivarna: ’Sök ert levebröd i ett annat yrke, därför att Gud har tagit det här ifrån er’. Likaså befallade al-Hajjaj i Iraq sin sekreterare Salih ibn ’Abd ar-Rahman att införa bruket av arabiska istället för persiska. Salih kunde båda språken. Han hade utbildats av sin företrädare Zadan-Farrukh. Näre denne dödades i kriget mot ’Abd ar-Rahman ibn al-Ash’ath, utnämnde al-Hajjaj Salih i hans ställe. Och Salih lyckades införa bruket av arabiska trots de persiska sekreterarnas motvilja”.

De sista åren av ’Abd al-Maliks styre var fridsamma. ’Abd al-Malik ville att hans son Walid skulle ta över kalifatet och ville därför ignorera sin fader Marwans önskan om att hans bror ’Abd al-Aziz skulle ta över. ’Abd al-Malik lydde sin fars önskan men Abd al-Aziz dog innan ’Abd al-Malik. Istället kom ’Abd al-Maliks egna söner, al-Walid och därefter Sulayman, att ta över kalifatet. Abd al-Malik är känd under namnet ”Kungarnas fader” eftersom hans fyra söner efterträdde honom en efter en. ’Abd al-Malik dog i den lilla staden al-Sinnabra i dagens Israel. Det var den plats Mu’awiyah ibn Abu Sufyan tidigare haft sitt vinterresidens och där tog emot gäster enligt traditionellt arabiskt egalitärt manér för att lyssna på deras klagomål så som var kalifernas sed sedan kalifatets början med Abu Bakr och med långtgående anor tillbaka till ökenlivets villkor. Historikern Ibn Khaldun skriver om umayyadernas sedvänja och närhet till folket som sedermera gick förlorad under ’abbasidisk tid:

”De första kaliferna delegerade inte ledarskapet av bönen. Förhållandet att vissa av dem blev knivhuggna i moskén mitt under bönen visar att kaliferna personligen ledde bönerna och inte representerades av andra. Denna sed upprätthölls länge av umayyaderna. De betraktade det som sitt exklusiva privilegium och en hög uppgift att leda bönen. Det berättas av ’Abd al-Malik sade till sin kammarherre: ’Som väktare av min dörr får du avvisa vem som helst utom tre personer: hovmästaren, eftersom maten kan förstöras om den får vänta, böneutroparen, eftersom han kallar folk till Gud, och kuriren, eftersom varje försenat brev kan betyda förlusten av en avlägsen provins”. ”Det har sitt ursprung i Mu’awiyahs och ’Abd al-Maliks och de andra umayyadiska kalifernas dagar. Personen som hade hand om tillträdet kallades hâjib, den som ställer sig emellan. Sedan uppstod den abbasidiska dynastin. Med dess berömda lyx och makt nådde monarkin sin fulländning”.

Kalifen ’Abd al-Malik var känd för att avsky lismare och fjäskande attityd. Det har återberättats att när han gavs komplimanger fräste han tillbaka: ”Smickra mig inte, jag känner mig själv bättre än vad du gör”. Han var allvarsam, mycket smal och hade lockigt hår som gick ner till axlarna. Han klädde sig alltid med svärd i bältet. Han hade inte levt ett lätt liv och hade härdats från unga år och ledde arméer redan vid 16 års ålder. Han ansåg sig aldrig för fin för att smutsa ner händerna och färdades med sina mannar i fält och umgicks med vanligt folk och satt på marken och levde asketiskt. Han ville se ett starkt enat rike med Syrien och Jerusalem som kärna. Han planerade att anlägga en bred väg mellan Jerusalem och Damaskus. År 1902 fann arkeologer en av kalifen ’Abd al-Maliks milstenar öster om Jerusalem. På stenen stod det: ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammad är Guds Sändebud. ’Abd al-Malik, de troendes anförare och Guds tjänare beordrade att denna väg skulle repareras och att denna milsten skulle resas”.
Kalifen var van att bo enkelt och hans tid som kalif spenderades både i Mu’awiyahs borg i Damaskus , som han köpt av en av Mu’awiyahs söner, och de olika enkla fästningarna i den syriska öknen. Mu’awiyahs borg i Sinnabra som ’Abd al-Malik tog som boning mätte 70 gånger 80 meter.

Han var även känd som kunskapsman och några av de som återberättar från ’Abd al-Malik inkluderar al-Bukhari i hans bok om adab och andra jurister som Imam az-Zuhri, ’Urwa ibn az-Zubayr och Khalid ibn Ma’dan. Från den andra generationens män återberättar Nafi’, ibn ’Umars klient: ”Jag såg i Medina att det inte fanns någon annan ungdom som arbetade hårdare eller med mer fiqh eller som läste Allahs bok mer än Sa’id ibn al-Musayyab, ’Urwa bin az-Zubayr, Qabisa bin Dhu’ayb och ’Abd al-Malik ibn Marwan innan han blev amir.

Ash-Sha’bi sade: ”Jag satt inte med någon annan utan att jag ansåg mig bättre än dem, förutom ’Abd al-Malik ibn Marwan. Jag nämnde inte en enda hadith för honom utan att han gav mig hadith tillbaka och inte heller någon dikt utan att han gav mig någon bättre dikt tillbaka”.

’Abd al-Malik återberättade hadith från både Abu Hurayra och ibn ’Umar och förde dessa vidare till nästa generation, så som az-Zuhri. Historikern Baladhuri beskriver honom med titeln ”en av Medinas jurister” och beskrev både honom och hans far Marwan som förnämliga i Qur’an-recitation. ’Abd al-Malik läste ut Qur’anen varje Ramadan och han omnämns i flera källor som ”moskéns duva” på grund av att han ständigt befann sig i dyrkan i Profetens moské. Kalifen hade även brevkorrespondens med de lärde så som Hassan al-Basri i Irak. ’Abd al-Malik agerade själv Qadi (domare) i rättssalen, precis som de andra umayyadiska kaliferna. En sed som sedan dog ut på abbasidisk tid då kalifens status alltmer tog sig an persisk kotym. Kalifen ’Abd al-Malik löste tvister och dömde och utmätte straff precis om en vanlig domare. ’Abd al-Maliks sedvänja i rättssalen var att inleda varje rättegång med högläsning av poesi. Källorna berättar att han gav auktoritiva domar i sakfrågor som baktaleri, slaveri, äktenskapsdispyter, skilsmässor och i ekonomiska frågor. Han ledde själv pilgrimerna till Hajj, pilgrimsfärden till Mecka, och var en erkänd juridisk auktoritet i dess riter. När de lärde var oense om hajj-riterna följde man de anvisningar kalifen gav, och historikern Ibn Sa’d nämner att kalifens åsikt i fiqh prisades av personligheter bland Följeslagarna så som Ibn ’Umar.

’Abd al-Malik omnämns i de förmoderna källorna som en kalif som visades respekt, och det råder inget tvivel i källorna att han själv ledde alla böner i moskén, och att han regerade med rättvisa även om det också nämns att han var oerhört hård mot upprorsmän. Han beskrivs som en man som ofta visade nåd och barmhärtighet så som att han ofta benådade fångar som uppvisade tecken på ånger. Han beskrivs som pragmatisk, så som när han erbjöd en av upprorsmännen en guvernörspost. Slutligen beskrivs han som en kunskapsperson. Fler än en källa berättar: ”Han var en sökare av kunskap innan han tog sig an kalifatet, som distraherade honom och hans villkor förändrades”. Den shiitiska historiebeskrivningen som ofta tenderar att beskriva umayyaderna med hårda ord besparade ’Abd al-Malik från alltför demoniserande kritik och de shiitiska källorna återberättar om hur han tog emot ’Alis ättlingar med respekt och vördnad och att han dömde till deras förmån i rättegångar. Den shiitiska historieskrivningen har varit osedvanligt nyanserad i det avseendet att den har tenderat att nämna kalifen i goda ordalag och istället kritiserat al-Hajjajs politik i Irak. Det är generellt sett ovanligt att de shiitiska historieböckerna tillåter gråskalor och betraktar människor som just människor bortom demonisering eller måttlös hyllning. Det är synnerligen talande i fallet ’Abd al-Malik som trots al-Hajjajs hejdlösa kollektiva bestraffning inte hålls ansvarig för guvernörens politiska implementering. Det shiitiska narrativet hävdar dock att ’Abd al-Maliks yttre beteende var falskspel och att hans respekt för Ahl al-Bayt inte var äkta på ett inre plan utan snarare ett raffinerat skådespel. Kalifen mötte Imam Zayn al-’Abidîn och bemärkte beträffande imamens asketism: ”Ditt ansikte uttrycker möda trots att Allah redan lovat dig godhet. Du är en del av Allahs Sändebud. Ditt släktband är nära honom. Du har oöverträffade meriter över folket av ditt hushåll och du har skänkts dygder, kunskap, religion och fromhet som ingen före dig eller efter dig förutom dina tidigare släktingar”. 

Men även som kalif kunde han öppet visa känslor, och Tabari återberättar om när hans bror ’Abd al-’Aziz dog (fadern till ’Umar II):

”’Abd al-Malik sade: ”Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända”. Sedan grät han och satt tyst med sänkt blick en stund och sade sedan: ”Må Allah vara nådig över ’Abd al-’Aziz. Vid Allah, ’Abd al-’Aziz har dött och lämnat detta jordeliv” och hela huset och alla kvinnor började gråta.

Han uppvisade en tolerant attityd mot de kristna i riket men implementerade hårt den islamiska lagen. De kristna källorna återberättar att ’Abd al-’Aziz ibn Marwan, ’Abd al-Maliks bror, guvernör över Egypten i tjugo år, befallde att alla kors i hela Egypten skulle förstöras, även de kors som var av guld och silver.

Några av kalifens mer dygdiga sidor återberättas av Jalal ad-Din as-Suyuti i dennes verk Tarikh al-khulafa:

Abu Zinad sade:

”Medinas jurister är fyra personer, Sa’id bin al-Musayyab, ‘Abd al-Malik bin Marwan, ’Urwa bin az-Zubayr samt Qabisa bin Du’ayb.”

Abbada bin Nasi återberättade att ibn ’Umar blev tillfrågad:

”Du är en av Qurayshs äldre, men du ligger på din dödsbädd så vem ska vi fråga efter dig?”. Han svarade: ”Marwan har en son som är faqih, fråga honom”.

Suhaym, Abu Hurayras mawla, må Allah vara nöjd med honom, sade att i sin ungdom hade ‘Abd al-Malik besökt Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, som sade, ”Denne man kommer styra över Arabien”.

‘Ubayda bin Riyah al-Ghassani återberättade att Umm ad-Darda sade till ’Abd al-Malik: ”Ända sedan jag först såg dig har jag aldrig slutat tro att du skulle nå denna auktoritet”. Han svarade: ”Varför?”. Hon svarade: ”Jag har aldrig sett någon som är bättre på att återberätta hadith eller mer kunnig som lyssnare”.

Adh-Dhahabi sade att ‘Abd al-Malik återberättade från ’Uthman, Abu Hurayra, Abu Sa’id, Umm Salama, Barira, Ibn ‘Umar och Mu’awiyah. Bland de som återberättade hadith från honom var ‘Urwa, Khalid bin Ma’dan, Raja’ bin Haywa, az-Zuhri, Yunus bin Maysara, Rabi’a bin Yazid, Isma’il bin ‘Abdallah och Harbuz bin ’Uthman.

Imam Malik sade: ”Jag hörde Yahya ibn Sa’id säga: ”De första som utförde bönen mellan dhuhr och ’asr var ’Abd al-Malik och de ungdomar som var med honom. När imamen utfört dhuhr så ställde de sig upp i bön fram till ’asr. Någon sade då till Sa’id ibn al-Musayyab: ”Tänk om vi kunde stå upp till bön likt dem”. Han svarade då: ”Dyrkan består inte av en mängd bön och fasta. Snarare är dyrkan reflektion (tafakkur) om Allahs befallningar och noggrannhet (wara’) om det Han förbjudit”.

Det har återberättats i al-Awa’il av al-’Askari, med dess kedja, att ’Abd al-Malik var den förste som introducerade att inleda brev med ”Säg: Allah är En” för att sedan nämna Profeten och datumet. Den romerske kejsaren skrev tillbaka: ”Du har har nämnt din profet i dina brev. Sluta upp med detta, annars kommer vi stämpla saker du ogillar på våra dinarer”. Abd al-Malik blev oroad över detta och kallade på Khalid ibn Yazid ibn Mu’awiyah för att söka hans råd. Han sade: ”Förbjud deras mynt och gör egna mynt till folket, och nämn Allah och Hans Sändebud, och lämna inte vad de hatar i dina brev”. Således lät han göra dinarer åt folket år 75”.

’Abd al-Malik kallade vid detta tillfälle in sin shura (rådslag) till Damaskus för att rådfråga dem och med deras hjälp avgöra frågan om myntframställningen. Till detta rådslag kallades även Imam Muhammad al-Baqir (ibn ’Ali ibn al-Husayn) som av kalifen gavs 400 000 dirham i gåva och det var han som föreslog att myntens bägge sidor skulle bära islamiska sentenser. Dessa mynt användes sedan fram till den abbasidiska epoken.

Suyuti återberättar: Ath-Tha’labi återberättade att ‘Abd al-Malik brukade säga: ”Jag föddes i Ramadan. Jag avvänjdes från bröstmjölk i Ramadan. Jag avslutade min memorering av Qur’anen i Ramadan. Jag nådde puberteten i Ramadan. Jag började styra i Ramadan. Jag gavs kalifatet i Ramadan och jag fruktar att jag kommer dö i Ramadan”.

Tabari återberättar att ’Abd al-Malik ibn Marwan kallade sina söner till sig innan han dog:

”Om Allah önskar ge er kalifatet så kan ingen av Hans tjänare hindra detta” och han sade till sina söner, al-Walid och Sulayman, ”Har ni någonsin uträttat någonting förbjudet?”. De svarade: ”Nej, vid Allah”. Han sade: ”Allah är störst, då kommer ni erhålla det, vid Ka’bans Herre”.

Professor Dutton vid Edinburgh universitet beskriver:

“Abd al-Malik dömde (qada) i frågan om våldtäkt att kvinnan skulle ges en hemgift (sadaq). Imam Malik beskriver sedan olika härledda domar av detta och säger ”Detta är åsikten bland oss [i Medina]” (al-amr ’indana)

En annan dom är att ’Abd al-Malik fastställde att en kvinnas lämpliga mahr (hemgift) var 400 dirham baserat på Profeten Muhammads hemgift när han friade till Mu’awiyahs syster, Umm al-Mu’minîn Umm Habiba bint Abi Sufyan, då hon befann sig i Abessinien under Negus beskydd.

Ett exempel på ’Abd al-Maliks fiqh finner vi i al-Muwatta:

”En mukatab slav som tillhörde Ibn al-Mutawakkil dog i Mecka och efterlämnade viss del av sin kitaba obetald och andra obetalda skulder och en dotter. Guvernören i Mecka var osäker i hur han skulle döma (ashkala ’alayhi al-qada fihi) så han skrev till ’Abd al-Malik för att rådfråga honom. ’Abd al-Malik skrev tillbaks och befallde att alla hans skulder skulle betalas först, och sedan att hans kitaba skulle betalas, och att resten av pengarna skulle delas mellan hans dotter och hans patron”.

Ibn Kathir återberättar att ’Abd al-Malik blev tillfrågad om vem som var den bäste utav män och kalifen svarade: ”Mannen som är ödmjuk trots sin nobilitet, och som är asket trots att han kan leva rikligt och som avsäger sig assistans och förlitar sig på sin egen styrka”. 

Al-Mada’ini återberättar att kalifen ’Abd al-Malik sade till sina söners lärare Isma’il ibn Ubaydullah bin al-Muhajir:

”Lär dem ärlighet så som du lär dem Qur’anen. Avhåll dem från förkastliga människor som saknar adab (uppförande) och taqwa. Håll dem borta från betjänter eftersom det korrumperar dem. Lär dem behärska deras känslor och härda deras nackar, ge dem kött som föda så de blir starka, lär dem poesi så att de lär sig hylla och upphöja. Disciplinera dem genom att låta dem sörpla vatten och inte bälga och fylla deras magar. Om behovet uppstår så skänk dem vatten så det kan lära sig dricka med rätt etikett och i hemlighet så att de fattiga inte blir avundsjuka och föraktar dem”.

Al-Asma’i återberättar från sin fader som sade att ’Abd al-Malik höll ett starkt och känslosvallande tal när han plötsligt avbröt sitt tal och började gråta hysteriskt och sade ”O min Gud, mina synder är stora men om Du förlåter bara lite utav dem så hade detta varit större än mina synder. O min Gud, tvaga mig ren från mina synder genom att förlåta mig lite. Det sägs att när al-Hasan hörde talas om detta så började han gråta och sade: ”Om ord skulle skrivas ner i guld så skulle dessa ord ha skrivits ner.

 

***

Efterord

Vad kan vi lära oss av denne kalifs livsöde? Han tycks vara ett ypperligt exempel på hur svårhanterlig makt är och alltid har varit. Makten är i sin essens korrumperande och förändrar människan. Kalifen var känd som en from jurist innan han tog sig an kalifämbetet men hans irakiska politik förbryllar. ’Abd al-Malik bör därför ses som ett exempel på varför de största juristerna och kunskapspersonerna avskytt att ikläda sig maktens attribut. Kalifens komplexa personlighet gör honom svårläst och omöjligt att kategorisera i onyanserade termer som gott och ont, ljus eller mörker. Hans guvernör al-Hajjaj i Irak gavs autonomi och detta påverkar onekligen eftervärldens syn på kalifens karaktär. Det enda skyddet irakierna hade mot syriernas militära styrka var att pennan som skriver historien befunnit sig i deras händer. I likhet med de flesta andra människor, förutom profeterna, finns både gott och ont representerat inom denne man. Det återberättas att ‘Abd al-Malik blev arg när någon skadade ett djur eller insekt innan dess att han nådde maktens korridorer, men att han vid sin tid som kalif omöjligtvis kan ha varit omedveten om al-Hajjajs politik i Irak. Eftersom det är så svårt att placera ’Abd al-Malik i endera fack [om vi överhuvudtaget utgår från propositionen att man som vanlig muslim nödvändigtvis är ålagd [som religiös plikt] att granska de döda bland sahaba och tabi’een] så måste vi erkänna splittringen mellan öst och väst. Ibn Khaldun beskriver honom som en andra ’Umar ibn al-Khattab men vissa stora lärde från Iran har beskrivit honom som otrogen icke-muslim och stor syndare. Gapet mellan hans rättfärdighet som beskrivs i väst och hans otro som beskrivs i öst är alldeles för stort och nyanslöst för att man som amatörhistoriker 1400 år senare ska kunna bedöma mannens faktiska karaktär. För mellanvägens folk återstår därför bara tystnad, och vissheten i hjärtat om att Allah kommer döma mellan Sina tjänare med gudomlig rättvisa. Att hantera makt är inte bara en kunskapsfråga, men även psykologisk.

Det enda vi som olärde muslimer i egentlig mening kan göra är att påminna oss om vår basala sunnitiska ’aqîdah så som den presenteras i al-’aqîdah al-tahawiyyah, en text varom alla står enade:

”Vi förespråkar inte uppror mot vår Imam eller de som styr oss även om de skulle vara orättvisa, och vi önskar dem inte illa, och vi drar oss inte bort från lydnad inför dem. Vi säger att lydnad till dem är en del av vår lydnad till Allah, den Upphöjde, och det är en plikt för oss så länge de inte befaller oss till att begå synder. Vi ber för deras vägledning och för att de ska förlåtas deras fel.

Vi följer Profetens sunnah och muslimernas jam’ah, och undviker avvikelser, splittring och osämja.

När vår kunskap om något är oklart säger vi “Allah vet bäst”.

Hajj och jihad under muslimernas ledarskap, oavsett om de är rättfärdiga eller syndare, är stående plikter fram till den Sista Timmen anländer. Inget kan annullera eller gå emot detta.

Kunskapsmännen i den första kommuniteten och de som följde i deras fotspår, dygdens folk, återberättarna av ahadith, juristerna och de lärde, skall blott nämnas på det allra bästa manér och envar som yttrar något dåligt om dem befinner sig inte på den rätta vägen.

Skriv en kommentar