Den ofrivillige kalifen – Bani Umayyahs svage man

november 19, 2013 3 Kommentarer »
Den ofrivillige kalifen – Bani Umayyahs svage man

Ibn Yazid al-Umawi

 

Den andre Mu’awiyah

***

Krönika över den ofrivillige kalifen från Bani Umayyah
Korta ord om ett kort styre

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

***

Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem, men om den ena gruppen grovt kränker den andras rätt, ingrip då mot de skyldiga tills de fogar sig efter Guds bud; och, om de fogar sig, medla då mellan dem båda med rättvisa och opartiskhet. Gud älskar de opartiska (Qur’an 49:9)

***

Mu’awiyah bin Yazid bin Mu’awiyah bin Abu Sufyan ibn Harb ibn Umayyah bin ‘Abd Shams bin Abd Manaf , kallad Mu’awiyah II styrde bara som kalif under fyra månader efter sin far Yazids död. Riket han ärvde var splittrat och ’Abdallah ibn az-Zubayr sade sig vara den rättmätiga kalifen och han styrde över kärnområdet Hijaz.

Mu’awiyah II var den förste bland umayyaderna som uteslutande hade växt upp skyddad i kalifens hov och hans barndom spenderades där för att skydda honom från lönnmördare. Han var den förste som gavs privatskolning så som det är rapporterats i al-Habahs (854-905) verk ”De rättledda kalifernas hov”. Han och hans bröder, de andra sönerna till Yazid, var kända som fromma och var raka motsatsen till deras bryske sedeslöse tyranniske far. Tabari återberättar bl a om kalifens bror ‘Abd ar-Rahman ibn Yazid ibn Mu’awiyah ”Han var en from man och en sann dyrkare”. Här finner vi även om hans broder Khalid: ”Khalid ibn Yazid ibn Mu’awiyah ibn Abi Sufyan Sakhr ibn Harb ibn Umayyah hade ett rykte att vara den allra mest kunnige i vetenskaperna bland Quraysh”. Ibn Kathir återberättar om denne ofrivillige kalif i al-bidayah wa n-nihayah: ”Abu ’Abd ar-Rahman, även känd som Abu Yazid och Abu Layla al-Qurayshi al-Umawi, var en from och ärlig man vars kalifat inte var varaktigt”. 

Mu’awiyah II spenderade sin tid i huvudstaden och sändes således aldrig till Mekka och Medina och detta sågs inte med blida ögon bland muslimerna. När han tog över makten så möttes det först med likgiltighet bland muslimernas ledare eftersom ingen visste vem han var annat än till namnet. Men när Mu’awiyah II deklarerade sitt förslag till ett fredsfördrag i det pågående inbördeskriget så möttes han av lovord eftersom det avslutade kriget som drabbat de heliga städerna. Mu’awiyah II deklarerade öppet att hans far Yazids strid mot Medina och Mekka var orättfärdigt och kätterskt och att skadan som åsamkats Ka’bah var blasfemi. Det sägs att kalifen sade:

“Detta är Allahs stad, både för öst och väst. När kriget stod här, skakades himlen av skalv och änglarna skingrades för att söka skydd. Jag skall inte se mer blodsspillan och det ska nu inte krigas mer. Vi skall återigen bli fränder och allierade, och de troendes kommunitet ska återupprättas”.

Detta gjorde honom mycket populär bland muslimerna, även bland Ibn az-Zubayrs styrkor. Men slutligen uppmanade Ibn az-Zubayrs armé honom att på nytt strida eftersom kalifen var ”en skägglös yngling och en rädd stackare, oförmögen till strid och därför lätt att besegra”. Men vapenvilan höll sig i flera månader, även om mindre strider skedde runt Mekka.
Tabari återberättar om den khutbah som kalifen Mu’awiyah II gav när han utnämndes:

”När Yazid ibn Mu’awiyah dog och hans son Mu’awiyah gavs makten så kallades det till allmän begravningsbön i Damaskus och kalifen prisade Allah och sade sedan: ”Jag har tänkt på frågan beträffande auktoriteten över er och jag är själv ovärdig för den. Jag sökte för att finna åt er en man likt ’Umar bin al-Khattab, må Allah välsigna honom, så som när Abu Bakr hade tillgång till hans stöd, men jag fann inte en sådan man. Jag har även sökt finna sex personer bland er som skulle kunna ha rådslag om saken så som de som ’Umar hade tillgång till men jag fann inga sådana män. Ni får själva bestämma vem som ska styra er så välj någon ni själva älskar”.

I huvudkällorna, och även i verk av moderna historiker, beskrivs Mu’awiayh ibn Yazids styre som kort och därför utan större politisk betydelse. Kalifen beskrivs som svag och godhjärtad. När han nåddes av nyheten om sin fars död sade han att bistra nyheter nått honom eftersom han nu skulle bli kalif och det ville han inte. Mu’awiyah II ville samla det högsta rådslaget och be dem välja en annan kalif och återupprätta traditionen med en valbar kalif i enlighet med ett mer egalitärt mönster. Många krönikor beskriver hans svaga beslutsfattande och goda natur.

Hans äktenskap ses som problematiskt. Hans farfar Mu’awiyah ibn Abu Sufyan ville att han skulle gifta sig av politiska skäl för att stärka länken till de starka arabiska stammarna. Mu’awiyah II lydde och gjorde detta men hans fru dog redan 677. Han gifte sig igen 678 och 680 och hade två fruar men skiljde sig från bägge år 682 eftersom de inte födde honom några barn. Hans far Yazid tvingade honom att gifta sig en fjärde fru år 683, en prinsessa, för att stärka riket. Det sägs att Mu’awiyah II avskydde denna kvinna och så fort hans far Yazid dog så skiljde han sig från henne.

Mu’awiyah visade inget intresse för politiken. Han sade att det var ättelängdens fel att han ens blev nominerad kalif. Han förklarade att ämbetet var något han aldrig ville nå och inte heller strävat efter. Det sägs att hans rådslag hindrade honom att abdikera genom att övertala honom att förbli kalif eftersom han då kunde utföra rättfärdiga handlingar genom den förda politiken. Han böjde sig därför inför ansvaret och sade sig därefter villig att styra. När fredsfördraget slöts år 683 så vände sig Mu’awiyah II till inrikes reformer. Han satsade inget på stridigheterna med ibn az-Zubayr, trots att de bröt vapenvilan. Mu’awiyah lagstiftade om tre lagar som han sade var nödvändiga. Den första lagen var att kvinnors rättigheter skulle skyddas, den andra lagen var att han avskaffade dödsstraffet och den tredje lagen var att han gjorde välgörenhetsskatten obligatorisk. Dessa tre lagar avskaffades så fort han dog. Det är dock mycket osäkra uppgifter och dunkelt vad som mer specifikt menas med detta.

I början av år 684 så förvärrades problemen med Ibn az-Zubayr och Mu’awiyah II tvingades vända sig mot södra Arabien. Tabari återberättar att Ibn az-Zubayr gladeligen tog emot trohetseden från kharijiterna som kämpade vid hans sida mot umayyaderna. Men Mu’awiyah vägrade att attackera tillbaka eftersom Medina och Mekka var heliga städer. Istället lät han skicka en diplomat till Ibn az-Zubayr som skulle informera honom att han inte hade några söner och att han var villig att utse Ibn az-Zubayr till sin efterträdare. Ibn az-Zubayr avslog förslaget eftersom Mu’awiyah II var ung och fortfarande kunde få söner. Ibn az-Zubayrs svar var: ”Jag ska inte bli en barnmorska”. Ibn az-Zubayr placerade de utsända syriska diplomaterna i fångenskap och konflikten fortsatte. Enligt al-Nasab (890-949):

”När nyheterna om detta nådde Mu’awiyah brast han i gråt helt öppet och sade: ”Ack om det bara vore fred vid de heliga platserna, i öst och väst och i himlen. Jag vill inte att folk ska minnas mig som en kalif med blod på händerna. Jag vill inte ha detta inbördeskrig. Så han sände en annan diplomat som skulle säga att han abdikerar och att Ibn az-Zubayr är kalif så länge hans liv besparas”

Tabari återberättar om denne umayyadiske kalifs armé när den passerade Medina att Zayn al-’Abideen ’Ali ibn Husayn ibn Abi Talib hjälpte den umayyadiske kalifens armé och dess general Husayn ibn Numayr gentemot Ibn az-Zubayr:

”’Ali ibn al-Husayn ibn ‘Ali ibn Abi Talib mötte honom. Han förde med sig foder och vete och färdades på en kamel. Han välkomnade (generalen) al-Husayn men denne gav honom inte så mycket uppmärksamhet. Al-Husayn ibn Numayr hade en vacker häst men hans dadlar och foder till hästarna var slut och han var djupt orolig. Han kritiserade sin tjänare med orden ”Var kommer vi finna foder åt våra hästar nu?”. ’Ali ibn al-Husayn sade, ”Vi har foder med oss så utfodra era hästar med det”. Sedan gavs ’Ali ibn al-Husayn uppmärksamhet och fodret han skänkt bort gavs till hästarna”.

En andra delegation sändes till Ibn az-Zubayr. Även denna diplomat blev refuserad. Två veckor före sin död deklarerade Mu’awiyah II att han ville abdikera och att han föredrog att förlora sitt eget liv än att många andra muslimska liv spilldes i inbördeskriget. Hans död innebar ett slut för Sufyanidernas korta dynasti. Därefter flyttades ämbetet över till den marwanidiska ätten, som även de tillhörde stamaristokratin från Bani Umayyah. På grund av kalifens korta styre är källorna inte uttömmande. Utvecklingen i Irak och det politiska vakum som uppstod är desto mer omnämnt i källorna som alltid fokuserar på situationen i Irak. I det ständigt oroliga Irak utnämnde folket ’Ubaydullah ibn Ziyad som guvernör på eget bevåg. Han hade varit framgångsrik i kampen mot Khawarij och folket litade på honom. Tabari återberättar att ’Ubaydullah ibn Ziyad ställde sig framför folket och sade:

”De troendes anförare Yazid ibn Mu’awiyah är död och folket i Syrien debatterar nu. Ni är idag den största gruppen i antal, de mest största rikedomar, de som är minst i behov av andra, och de som besitter mest territorium. Välj nu åt er själva en ledare som ni finner värdig för er religion och er kommunitet och jag kommer vara den första av er att lyda honom som ni finner värdig. Sedan, om syrierna instämmer beträffande denne man så kommer muslimerna vara enade. Men om ni ogillar detta så får ni agera på eget bevåg. Ni är inte i behov av de andra provinserna men alla andra provinser är i behov av er”.
Folket i Basrah ställde sig upp och sade: ”Vi har lyssnat på dig, amir, och vi känner inte till någon som är mer värdig än dig. Kom och låt oss ge dig trohetseden”. ’Ubaydullah svarade, ”Jag är inte i behov av detta. Välj någon bland er själva istället”. Men folket insisterade och han fortsatte vägra fram tills de hade insisterat tre gånger och därefter sträckte han ut sin hand och gavs trohetseden.

Tabari återberättar om ’Ubaydullah ibn Ziyads kamp mot Khawarij att han dödade 13000 av dem och fängslade 4000 och att han sade till irakierna:

”Beträffande generositet så svär jag vid Allah att jag aldrig haft något rikedom utan att ha skänkt det till folket. Om jag hade velat hade jag kunnat ta er rikedom och favoriserat vissa framför andra men jag har behandlat alla jämlikt. Under mitt styre har alla gynnats. Beträffande de som säger, ”Du borde inte ha dödat de du dödade” så svarar jag dem, ”Det finns inget som jag är så nöjd med, förutom att jag vittnat om Allahs enhet, och som för mig närmare Allah än att jag dödade de bland khawarij som jag dödade”.

Det var oroliga tider och de olika provinserna var oense om vem som skulle styra. Tribalismen var allenarådande och genomsyrade hela den politiska sfären. Muslimerna var djupt splittrade och varje läger ville se deras egna klanhövdingar styra. Dessa tribala schismer är djupt beklagliga och något vi som muslimer bör lära oss undvika till varje pris eftersom de är en kvarleva från jahiliyyah. För att exemplifiera hur illa ställt det var under denna period av uppblossande  tribalism kan vi nämna följande tragiska återberättelse. Tabari återger:

”’Abdallah ibn az-Zubayr skrev ett brev till guvernören i Medina och bad honom förvisa Bani Umayyah ur staden. Klanen med dess hjälpare och dess kvinnor utvisades då till Syrien. De nådde Damaskus där Marwan ibn al-Hakam befann sig. Folket var delade i två grupperingar, Hassan ibn Malik i Jordanien var en stark förkämpe för Bani Umayyah och kallade till deras rätt, och al-Dahhak ibn Qays al-Fihri i Damaskus kallade till ’Abdallah ibn az-Zubayrs sida. Hassan ibn Malik stannade i Jordanien och tilltalade folket: ”Jordaniens folk, vad säger ni om ’Abdallah ibn az-Zubayr och de som dog vid al-Harrah?”. Folket svarade: ”Vi vittnar om att ’Abdallah ibn az-Zubayr är en hycklare och att de som dödades i al-Harrah befinner sig i helvetet”. Hassan ibn Malik sade så: ”Vad säger ni om Yazid ibn Mu’awiyah och hans män som dog vid al-Harrah?”. Folket svarade: ”Vi vittnar om att Yazid hade rätt och hans män befinner sig i paradiset”. Hassan ibn Malik sade. ”Jag vittnar om att Yazid ibn Mu’awiyahs religion var sanningen medan han levde och är så än idag och att Yazids parti (shi’ah) hade rätt. ’Abdallah ibn az-Zubayr och hans parti befann sig i villfarelse och han och hans parti befinner sig fortfarande i villfarelse”. Folket svarade honom: ”Du har talat sanning. Vi ger dig trohetseden på villkor att vi strider mot de som bekämpar dig och de som lyder ibn az-Zubayr och villkoret att de två ynglingarna (Yazids söner ’Abdallah och Khalid) inte styr oss. De är alltför unga och vi ogillar att bli styrda av unga män medan den andra sidan leds av en äldre shaykh”.

När de kände att Mu’awiyah ibn Yazid var döende och folket från Syrien och Irak var splittrade så gick Marwan till ibn ’Umar och sade: ”Kan du inte resa till Syrien så att vi kan ge dig trohetseden? Ibn ’Umar svarade: ”Jag hade inte varit nöjd om alla folk gav mig trohetseden men inte Fadaks folk, och att jag skulle behöva slåss mot dem och behöva döda ens en person från dem”.

Vid Mu’awiyahs död fortsatte klanstriderna inom Quraysh fram till det år som källorna benämner som det andra ’am al-jama’ah” (Enhetens år) då hela det muslimska riket enades under kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan.

3 kommentarer

  1. Bruce Ali 21 november, 2013 på 15:51 - Reply

    Välskrivet och informativt. Inväntar uppföljning.

  2. Abdussalaam Nordenhök 28 november, 2013 på 09:15 - Reply

    Till eder tjänst. Vi ämnar presentera samtliga kalifer på lång sikt, men korrekt ordningsföljd kan vi inte utlova.

  3. Abdussalaam Nordenhök 10 december, 2013 på 08:24 - Reply

    Sidi Bruce, anser du att det framgår i den pågående artiklelserien om Bani Umayyah att det antydda underliggande syftet blott är att nyansera och rasera förutfattade meningar och öppna upp för problematiserande frågor och alltså på intet sätt är ett försök att partiskt glorifiera en dynasti över en annan i en sorts tribalt driven efterhanskonstruktion? Jag räds att mina bakomliggande syften (som i min begreppsvärld är ytterst tydliga och självklara) med att forska i detta ämne döljs i en dimma av stormiga känslor.

Skriv en kommentar