Den interimistiske kalifen – Marwans korta styre

november 27, 2013 Ingen kommentar »
Den interimistiske kalifen – Marwans korta styre

Marwan ibn al-Hakam

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

***

De som kommer efter dem ber: ”Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot någon troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, för Dina tjänare!” (sura al-Hashr, vers 10)

***

Vid Mu’awiyah ibn Yazids död blev Marwan ibn al-Hakam näste makthavare och styrde som kalif över ett splittrat rike i blott nio månader. Marwan sade vid utnämningen: ”Om Allah vill ge detta till mig så finns det ingen i hela Hans skapelse som kan hindra mig, och om Allah inte vill skänka detta till mig så finns det ingen av Hans skapelser som kan skänka detta till mig”.

Hela Marwans kalifat fylldes av strider med Ibn az-Zubayr och kharijitiska grupperingar. Han lyckades återerövra Egypten men dog redan i april år 685. Marwan var en känd personlighet och var kalifen ’Uthmans högra hand under dennes långa kalifat. Marwan gifte sig med kalifen ’Uthmans första dotter Umm Aban och Marwans yngre broder, Harith ibn al-Hakam, gifte sig med ’Uthmans andra dotter. Marwan blev sedermera utnämnd som guvernör över den betydelsefulla staden Medina under en period som sträckte sig över 8 år. Han var också amir för pilgrimsfärden under många år och vida känd för sin vackra recitation av Qur’anen och för det väldigt stora antal sahaba han bad begravningsbönen över. På Marwans ring stod det ingraverat ”All makt tillhör Allah”.  Hans hadither finns med i al-Bukhari och Medinas store samtida jurist ’Urwa ibn az-Zubayr beskrev honom som klanderfri i hadith. Den starkaste åsikten är att han tillhör den andra generationens män även om vissa anser honom vara sahabi. Imam Malik vittnade om att Marwan var en faqîh och Imam Ahmad ibn Hanbal sade: ”Marwan var en god qadi (domare) som baserade sina domar på ’Umar ibn al-Khattabs domar”. 

Ibn Kathir återberättar:

”Uthman ibn ’Affan hedrade honom och visade honom stor respekt och utsåg honom till sin juridiske sekreterare under sitt kalifat”.

Hanbal återberättade från Imam Ahmad att Marwan höll en position inom den juridiska myndigheten under ’Umar ibn al-Khattabs kalifat. Ibn Wahb sade: ”Jag hörde den styrande säga om Marwan att han sade: ”Jag hade läst Allahs Bok under fyrtio år innan jag involverades i blodspillan och denna angelägenhet”.

Historikern Ibn Khaldun skriver:

”Marwan ibn al-Hakam och hans son. De var kungar, men inte fåfänga och tyranniska sådana. De hade de bästa avsikter och tillämpade dem med all sin energi, utom när nödvändigheten tvingade dem att handla annorlunda, när riket hotade att falla sönder. Att undvika det var viktigare än någon god avsikt. Att detta var deras attityd intygas av den omsorg de lade ner på att följa och imitera de tidiga muslimerna. Det intygas också av informationen som de samtida historikerna har lämnat om deras uppförande. Malik citerade ’Abd al-Malik ibn Marwan som exempel i sin Muwatta. Marwan tillhörde de främsta männen i den andra generationen och hans förträfflighet är väl känd. ’Abd al-Maliks söner följde sedan på varandra på tronen och visade sig nitiska för trons sak”.

De tidiga umayyadiska kaliferna styrde annorlunda än vad som senare skulle bli sedvänja i ’abbasidernas kalifat. De ledde själva folket i de fem bönerna och stred själva vid fronten. Detta exemplifieras av historikern Ibn Khalduns ord om mihrabens historia:

”Den kungliga böneinhägnaden (al-maqsura) är en gallerförsedd avbalkning runt bönenischen (al-mihrab) och det omedelbart angränsande utrymmet. Den förste som använde en sådan var Mu’awiyah ibn Abu Sufyan efter att en kharijit hade knivhuggit honom. Historien är välkänd. Det sägs också att det i själva verket var Marwan ibn al-Hakam som införde den, sedan en jemenit knivhuggit honom. I fortsättningen använde kaliferna en maqsura som skiljde dem från resten av folket under bönen”.

Jemeniten hade överfallit Marwan ibn al-Hakam i bönen när han var guvernör i Medina år 664/665. Tabari återberättar att detta året hade Mu’awiyah ibn Abi Sufyan varit amir för pilgrimsfärden till Mecka, och Mu’awiyah gav befallningen om att en maqsurah skulle upprättas i Damaskus och Marwan gav befallningen om att en skulle resas i Medinas moské.

I al-Muqaddimah står det:

”I början av islam utkämpades alla strider i sluten formering, även om araberna bäst kände till den andra tekniken. För det första kämpade deras fiender i sluten formering och araberna var tvungna att anpassa sig därtill. För det andra var de villiga att dö i det heliga kriget för att visa sitt mod och trosvisshet. Och den slutna formeringen tycktes dem vara den lämpligaste tekniken för dem som var villiga att dö. Den förste som övergav denna teknik och använde stridsordningen med regementen var Marwan ibn al-Hakam, när han bekämpade kharijiten ad-Dahhak och efter honom al-Khaybari. At-Tabari sade i samband med dödandet av al-Khaybari: ’Kharijiterna utnämnde Shayban ibn ’Abd al-’Aziz al-Yashkuri, även kallad Abud-Dalfa, som sin ledare. Marwan bekämpade dem sedan i regementen och övergav taktiken med slutna led från den dagen”.

Vi finner i de kristna krönikorna hur den kristne biskopen beskrev det kaotiska händelseförloppet, där han inte ens räknar Mu’awiyah II:s svaga kalifat:

”Yazid ibn Mu’awiyah dog. Mukhtar Bedragaren hade redan uppstått i Kufa och hävdade att han var profet. Eftersom Yazid inte hade någon vuxen son som kunde efterträda honom var araberna oroliga. De i Medina valde Abdallah ibn az-Zubayr. De i Damaskus och Palestina förblev lojala mot Mu’awiyahs familj. I Syrien och Fenicien valde de Dahhak ibn Qays som anlände till Damaskus och låtsades kriga för Abdallah ibn az-Zubayr. Varje land valde deras egen man. Mitt i allt detta uppstod Marwan ibn al-Hakam och föreslog att man skulle dra lott om vem som skulle bli kalif. Hans namn drogs, och Dahhak nöjde sig inte med detta, men besegrades av Marwan vid Marj Rahit. Marwan styrde i nio månader, och han efterträddes sedan av sin son, ’Abd al-Malik”.

När kalifen Marwan gick ut i strid i Egypten lämnade han sin son ’Abd al-Malik som styrande över Palestina och sade: ”Befall din dörrvakt att berätta vem som står vid din dörr så att du kan möta dem eller inte. Tala med besökande gäster i en vänlig ton. Var generös och givmild mot dem och påskynda inte din dom om något är otydligt. När du vill utdöma ett straff, så vet att det är lättare att ångra sig innan än när straffet redan är utmätt”.

Ibn Kathir återberättar om Marwan: ”Han nämns i haditherna om fördraget vid al-Hudaybiyyah som återgivits i al-Bukhari med Marwan och Miswar al-Makhramah som återberättare som återgav händelsen från en grupp sahaba”. 

Vi exempliferar bland rapporterna om Marwan från al-Bukhari vari Profetens Följeslagare Sahl ibn Sa’d as-Sa’di sade:

”Jag såg Marwan ibn al-Hakam sitta i moskén. Jag satte mig ned vid hans sida. Han berättade att Zayd ibn Thabit berättade för honom att Allahs Sändebud läst denna vers för honom: ”de troende som strävar och kämpar på Allahs väg och de som sitter hemma är inte jämlika”. Ibn Umm Maktum anlände just då Profeten läste upp denna vers. Ibn Umm Maktum sade: ”O Allahs Sändebud, vid Allah, om jag kunde hade jag deltagit i jihad”. Han var en blind man. Så Allah sände ner uppenbarelsen till Sitt Sändebud när hans lår vidrörde mitt lår och det blev så tungt att jag trodde att min ben skulle brytas fram tills Allah uppenbarade: ”Förutom de som är oförmögna att deltaga och kämpa på Allahs väg”.

Imam al-Bukhari återberättar även detta:

Marwan ibn al-Hakam, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”’Uthman ibn ’Affan, må Allah vara nöjd med honom, drabbades av allvarligt näsblod under året när sådan sjukdom var vanlig och det hindrade honom att utföra pilgrimsfärden och han skrev då sitt testamente. En man från Quraysh kom till honom och sade: ”*Utse din efterträdare”. Uthman svarade: ”Har folket namngivit honom?”. Mannen svarade: ”Ja”. ’Uthman sade: ”Vem är det?”. Mannen var tyst. En annan man kom till ’Uthman och jag tror det var al-Harith. Han sade också: ”Namnge din efterträdare”. ’Uthman frågade: ”Har folket namngivit honom?”. Mannen svarade: ”Ja”. ’Uthman svarade: ”Vem är det?”. Mannen var tyst. ’Uthman sade: ”Är det az-Zubayr de nämnt?”. Mannen svarade: ”Ja”. ’Uthman sade då: ”Vid Honom i vars händer mitt liv ligger. Han är den bäste av dem i mitt tycke, och den som Allahs Sändebud älskade mest”.

Imam al-Bukhari återberättar även denna intressanta hadith från Marwan ibn al-Hakam som påvisar ’Alis tolkningsföreträde framför ’Uthman, med dess signifikanta kedja där ’Ali ibn al-Husayn väljer att återberätta om sin farfar ’Ali ibn Abi Talibs sunnah men genom Marwans vittnesmål:

”Jag såg ’Uthman och ’Ali. ’Uthman brukade förbjuda folket från att utföra hajj at-Tamattu och Hajj al-Qiran (att utföra Hajj och ’umrah tillsammans) och när ’Ali såg detta klädde han sig i sin ihram-klädnad inför hajj och sade: ”Till Din tjänst för ’umra och hajj tillsammans” och han sade: ”Jag kommer inte lämna Profetens sätt för vad någon annan säger”.

Qutaiba bin Muslim återberättade i en sahih riwayah (Abu Dawud) att al-Hajjaj bin Yusuf höll ett tal vari han påminde om graven med orden ”Det är ensamhetens hus, främlingaskapets boning” varpå han började gråta och han fick församlingen att börja gråta. Sedan sade han: ”Jag hörde Amir al-mu’mineen ’Abd al-Malik säga: ”Jag hörde Marwan säga i sin predikan, ”Uthman ibn ’Affan tilltalade oss i ett tal och sade: ”Allahs Sändebud tittade aldrig på en grav eller nämnde graven utan att gråta”. 

Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi al-Maliki skrev angående det folk som talade dåligt om Marwan och Walid:

”Angående uttalandet mot Marwan och al-Walid så är detta en attack mot dem, och deras dom att dessa två var syndare (fasiq) utgör en avvikelse. Marwan var en rättvis man, en av de stora i den muslimska kommuniteten i följeslagarnas syn, samt enligt tabi’un och muslimernas fuqaha. Beträffande sahaba, så återberättar Sahl ibn Sa’d as-Sa’idi från Marwan i en riwayah som återfinns i al-Bukhari och andra böcker. Gällande tabi’un, de var i samma ålder som honom, men han (Marwan) överträffade dem genom att han anses vara en sahabi enligt en av de två åsikterna”.

Muhibb al-Dîn al-Khatîb skriver om Marwan:

Bland de förträffliga människor som återberättade från Marwan bland de stora tabi’un återfinns Zayn al-’Abideen ’Ali ibn al-Husayn. Ibn Taymiyyah och Ibn Hajar i sitt verk al-Isabah citerar detta. Man återfinner dessa detaljer i as-Subkis biografi över den store lingvisten Abu Mansur Muhammad ibn Ahmad ibn al-Azhar. Bland de som Ibn Hajar återger som de som återberättade från Marwan finns Sa’id ibn al-Musayyab som var den allra störste juristen bland tabi’un, samt de sju juristerna, Abu Bakr ibn ’Abd ar-Rahman ibn al-Harith ibn Hisham al-Makhzumi, ’Ubaydullah ibn ’Abdallah, ’Utbah ibn Mas’ud, ’Urwah ibn az-Zubayr och andra så som ’Urak ibn Malik al-Ghifari al-Madani, juristen från Dahlak, och ’Abdallah ibn Shaddad , en av de som återberättade från ’Umar och ’Ali och Mu’adh. Den riwayah som ’Urwah ibn az-Zubayr återberättar från Marwan återfinns i Imam Ahmads musnad. ’Araks riwayah från Marwan återges av Egyptens imam Layth ibn Sa’d från Yazid ibn Hubayba i Imam Ahmads musnad. ’Abdallah ibn al-Shaddads riwayah från Marwan återfinns också i Imam Ahmads musnad. Den som granskar dessa återberättare som rapporterat från Marwan kommer att finna dem trovärdiga imamer vars riwayat från honom sträcker sig över flera generationer. Alla dessa imamer betraktas som värdiga även av det folk (shi’ah) som tillät sig attackera Marwan och attackera de som är bättre än Marwan. Bland de som återberättade från Marwan finns ’Abd ar-Razzaq, Jemens imam, trots att han hade shiitiska tendenser. I imam Ahmads musnad finner man hadithen som rapporterats från ’Abd ar-Rahman ibn al-Harith ibn Hisham att han var Marwans sändebud som sändes till Umm al-Mu’mineen Umm Salamah för att verifiera vissa av shari’ans domar. I Ahmads musnad finns även rapporten som visar vilken vördnad Marwan hade för Allahs Sändebuds sunnah, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hur han strävande efter att föra ut sunnah från imamerna och muslimernas härskare.

Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi al-Maliki skrev vidare:

Beträffande städernas jurister så respekterade de alla Marwan, och respekterade hans kalifat, accepterade hans fatawa och följde det som han återberättade. Gällande dårarna bland historikerna och brevens folk så talar de bara utifrån deras egen nivå.

Professor Yasin Dutton skriver:

Marwan ibn al-Hakam brukade döma (kana yaqdi) att en ”Batta” skilsmässa (dvs. ett uttryck för flera skilsmässa uttalande vid ett tillfälle) räknas som tre skilsmässor (och därför är oåterkallelig). Imam Maliks kommentar angående detta var: ”Detta är det bästa som jag har hört talas om denna fråga.”
Det berättas också att en man av stammen Thaqif gav sin hustru valet till skilsmässa (i vår fiqh benämns detta som tamlik). Hon uttryckte sin önskan att skiljas från honom tre gånger, men maken motsatte sig den andra och tredje gången. Paret tog sin sak (ikhtasama) till domaren Marwan ibn al-Hakam, som begärde mannen att avlägga en ed att han endast avsett en skilsmässa och sedan bedömde Marwan att hon fortfarande var hans fru (dvs. att skilsmässan inte var oåterkallelig). Imam Maliks kommentar på detta var att al-Qasim ibn Muhammad ibn Abi Bakr brukade döma (Qada) på detta sätt och al-Qasim ansåg att Marwans dom var det bästa som han hade hört i ärendet från tidigare generationer. Imam Malik tillägger att det också är det bästa som han själv hört i frågan. Marwan ibn al-Hakam brukade avlägga dom (kana yaqdi) att om någon skadade (dvs ej dödade) en slav, ska han betala ägaren förlusten i slavens fulla värde trots att slaven fortfarande lever. Imam Malik beskriver sedan att de härledda domarna från denna dom av Marwan är ”positionen i Medina” (al-amr ”indana)”.

Angående Marwan bin al-Hakam, det finns många av hans domar och fatwas i ”al-Muwatta” och andra av Ahl as- Sunnas böcker som används av de stora imamerna som dömer i enlighet med dem. Han är med i kedjorna på många ahadith som nått de senare generationerna. Man kan se Marwans och hans son `Abd al-Maliks fina beteende i hadithen från Imam Malik från Ibn Abi ’Abla i ”Kapitlet om äktenskap” i al-Muwatta.

En återberättelse från al-Muwatta lyder:

Yahya återberättade till mig från Malik att han hade hört att sedlar beträffande marknaden al-Jars avkastning gavs till folket under Marwan ibn al-Hakams styre. Folket köpte och sålde dessa sedlar dem sinsemellan innan dess att varorna levererats. Zayd ibn Thabit och en av Profetens Följeslagare, må Allah välsigna och skänka honom frid, besökte Marwan ibn al-Hakam och sade, ”Marwan, har du gjort ocker tillåtet?”. Han svarade, ”Jag söker tillflykt hos Allah från detta. Hur kan detta komma sig?”. Han sade, ”Dessa sedlar som folket använder för att köpa och sälja innan dess att varorna levererats”. Marwan sände därmed en vakt för att följa med dem för att ta tillbaka från folket dessa sedlar och returnera dem till deras ägare”.

Shaykh GF Haddad skriver om Marwans fader:

”Al-Hakam tillhör Följeslagarna så som Mu’jam al-sahaba och Isaba förklarar, trots att al-Dhahabi i as-Siyar sade om honom: ”Han har den minsta formen av suhba”. Han utvisades till al-Ta’if efter att ha uppfört sig opassande mot Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, men Profeten indikerade till ’Uthman, hans nevö på fädernet, att ta tillbaka honom till al-Madina vid ett senare skede. ’Uthman gjorde detta, och gav honom ett generöst stipendium, och han kritiserades för detta. Påståendet att han utvisades av Profeten från al-Madina för att han fick Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, att ändra Qur’anens ord (vi söker tillflykt hos Allah) är en ren lögn. Det finns 12 000 sahaba namngivna i al-Isaba och vi kommer inte tillfrågas om dem i vår grav. De som ställer frågor om al-Hakam ibn Abi al-’As och Muhammad ibn Abi Bakr så som att deras religion lutade sig på detta borde reflektera över uttalandet: Ett tecken på gudomlig vrede över en person är när Allah håller någon sysselsatt med det som inte gagnar någon. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Låt ingen av er anlända till mig med något negativt beträffande mina Följeslagare” (Abu Dawud och al-Tirmidhi från ibn Mas’ud) och ”Frukta Allah beträffande mina Följeslagare” (al-Tirmidhi och Ahmad).

Salafs epok är, med profetisk intygelse, den förnämligaste tiden, muslimernas la belle époque, men ej att förglömma, dessa generationer bestod av människor och är därför allt annat än utopisk. Vi kan inte med facit i hand, med tillgången till enorma e-bibliotek som vår måttstock och med sentida övermodig tillgång till textuella källor våga oss på att verkligen på djupet förstå de tribala strukturer som Salafs muslimer levde under. Lika lite kunde salafs generationer ana sig till den postindustriella informationsålder den moderna muslimen lever i. Vi kan inte döma dem och de kan inte döma oss, och Gud vittnar över Sin skapelse från dess början till dess slut. Människan förblir sitt tids barn och den kulturella särprägeln sitter likt vintertjälen djupt förankrad i våra inre begreppsvärldar. Trots att salafs tid var den era då det profetiska ljuset lyste som allra starkast måste den sentida analytikern vara aktsam så att efterhandskonstruktionerna inte tillåts ta överhanden. Tiderna var dystra och jahiliyyahs tribalism botades inte över en natt, och Islams många århundraden vid makten har fortfarande inte lyckats bota dessa tendenser i stora delar av den muslimska världen. Det tribala giftet och dess omtöcknande kickar gör sig ständigt påmint i demoniseringen av fiendeklanen, i båda riktningar. Sådan generaliserande kollektivism kan omöjligtvis bli en sann måttstock. Marwan var en av de som felaktigt och ytterst olämpligt ansåg att kalifen ’Ali ibn Abi Talib var delaktig i mordet på kalifen ’Uthman eftersom rebellerna gav honom trohetseden morgonen efter mordet och sedermera befann sig i kalifens armé och efter att ’Uthmans hustru i tumultet och för att sorgen grumlat hennes sinne vittnat om att hon misstänkte att ’Ali var delaktig. Marwan visade på grund av sin tidsenliga och tragiska tribalism vanvördnad inför ’Ali – må Allah upphöja honom ovan alla sådana misstankar – och talade hätska ord om honom under sin tid som guvernör över Medina. Mu’awiyah brukade avsätta och återinstallera Marwan och Sa’id ibn al-’As al-Umawi alternerat under två års perioder. Under Marwans tid brukade han tala hätska ord om ’Ali från predikstolen och under Sa’ids tid upphörde detta. Det står däremot klart att Marwans otillbörliga ord inte rörde sig om takfir vilket våra bästa imamers beteende vittnar om. Om detta sade al-Shafi’i: ”Hatim ibn Isma’il återberättade för oss från Ja’far ibn Muhammad som hörde det från sin fader att al-Hasan och al-Husayn utförde bönen bakom Marwan och de bad inte om bönen och de ansåg bönen giltig”. 

Om Sa’id ibn al-’As al-Umawi, kalifen ’Uthmans adoptivson, berättar Ibn Kathir: “Han spenderade sin barndom i ‘Uthman ibn al-‘Affans hus och var nio år när Allahs Sändebud dog, må Allah välsigna och skänka honom frid. Av alla människor var han den som liknade Profeten mest i hur han talade, och han var en av de män , bland vilka vi också har Ubayy ibn Ka’b och Zaid ibn Thabit, som hade memoriserat Qur’anen och skrivit ner den. ’Uthman utsåg honom som styrande över Kufa efter Walid ibn ’Utbah blev avsatt, och under denna tid lyckades han erövra Tabaristan och Jurjan (i Khorasan). När ’Uthman dog höll han sig borta från fitnah och deltog inte i slaget vid Kamelen eller Siffin. Han hade skänkts ett rättskaffens beteende och ett gott hjärta”.

Precis som den moderne muslimen tar för givet att Gud ska vara överseende, och så som vi alla hoppas på Ahl al-Bayts medling, bör vi själva eftersträva detta attribut. Kännetecknande för det profetiska hushållets allra största imamer är deras omfattande överseende. För att själva visa oss värdiga att benämna oss som deras följare bör vi således omfamna deras beteenden, istället för att envist imitera deras fienders felaktiga manér, och vem är mer lämplig att imitera än al-Hassan ibn ’Ali, tålamodets imam? Det var trots allt al-Hasan och al-Husayns som medlade för Marwan inför deras fader efter Kamelslaget. Det är deras manér vi vill imitera. För att ytterligare nyansera detta och poängtera Ahl al-Bayts oerhörda förlåtelse och upphöjda manér kan vi nämna att den store medinske juristen az-Zuhri återberättade: ”Jag brukade mestadels befinna mig i ’Ali ibn al-Husayns sällskap och jag har aldrig mött någon mer kunnig i fiqh än honom. Han talade lite och var den i hans familj som var mest lydig och han var den som var mest älskad av Marwan och hans son ’Abd al-Malik som kallade honom Zayn al-’Abidîn”. Ibn Kathir återberättar även att det var Marwan och hans son ’Abd al-Malik som skyddade ’Ali ibn al-Husayn i slaget vid al-Harrah. Det var också ’Ali ibn al-Husayn som skyddade Marwans familj när Bani Umayyah attackerades i Medina.

Ibn Sa’d återberättade från ’Umayr ibn Ishaq: ”Marwan var amir över oss och han brukade baktala ’Ali från minbar varje fredagsbön och al-Hasan brukade lyssna utan att svara emot. Sedan sände han en man till honom som sade ”Jag svär vid ’Ali, vid ’Ali, vid ’Ali, och vid dig, vid dig. Jag finner ingen liknelse för dig annat än åsnan som blir tillfrågad ”Vem är din far?” och som svarar ”Min moder är ett sto”. Al-Hasan svarade honom ”Återvänd till honom och säg ”Vid Allah, jag kommer inte kompensera för dig för något av vad du sagt genom att tala illa om dig. Men du och jag har ett möte inför Allah. Så om du är sannfärdig så må Allah belöna dig för din sannfärdighet. Men om du ljugit, så är Allah hård i att bestraffa”.

Suyuti återberättar att Juwayriyyah ibn Asma’ sade: ”När al-Hasan avled så grät Marwan på hans begravning. Al-Husayn sade till honom ”Gråter du nu när du tvingade honom att svälja det du gjorde?”. Han sade: ”Jag brukade göra så mot en person mer överseende än detta berg” och han pekade mot berget. 

Professor Yasin Dutton skriver:

”När umayyaderna tog över så skedde en klarare distinktion mellan två typer av auktoritet. Vi kan fortfarande se att guvernörerna hade mycket ”religiös” auktoritet: Mu’awiyahs dom om fem kameler för en tand är ett exempel, och detta kom sedan att accepteras av ’ulama framför ibn ’Umars dom om bara en kamel. Det finns andra ”politiska” domar som hyllas: Marwans dom att ”batta”-skilsmässan räknas som tre skilsmässor samt hans dom att tamlik bara räknas som en skilsmässa beskrivs av Imam Malik som ”detta är den bästa domen jag hört”. Kaliferna, guvernörerna och ’ulama har alla bidragit till processen om hur man definierar lagens detaljer. Alla dessa kan ibland ha fel och ibland ha rätt, och deras domar behöver inte alltid accepteras som giltiga eller det bästa alternativet av senare generationers betraktare.

Ibn Kathir återberättar i al-Bidayah wa n-nihayah: ”Det var när han var guvernör över Medina som sahaba brukade samlas runt honom och han lyssnade på deras råd. Det var Marwan som lagstiftade om viktmåttet Sî’an som en rättvis dom och det blev känt som Sa’ Marwan (Marwans mått).

GR Hawting skriver om den historiske Marwan:

I juridiska traditioner är några umayyader, särskilt Marwan, som själv var kalif under en kort tid och namngivare till en av de två grenarna av den umayyadiska familjen, ofta citerade i sina juridiska domar och dessa ses ofta som bättre till och med i jämförelse med flera av Profetens främsta följeslagare.

Marwan dog i Damaskus och ’Abdallah ibn Abu Madh’ûr återberättade att hans sista ord var:

”Paradiset är obligatoriskt för varje person som fruktar Elden”.

Från den store hadith-lärde ibn Hibbans verk Rawdhat ul-’uqala wa nuzhat ul-fudhala’:

Ibn Shihab az-Zuhri återberättar att Marwan ibn al-Hakam och ’Abdallah ibn az-Zubayr möttes i A’ishas hus och satt i hennes rum med en barriär mellan dem. De frågade henne om poesi och hadith, varpå Marwan sade:

Den som hoppas på den Mest Nåderike sänker sig själv inför Hans öde.

Den som inte Allah upphöjer kan ingen upphöja.

Och Ibn az-Zubayr svarade:

Och tag alla dina angelägenheter till Allah när du drabbas.

Och hasta icke till släktingar, men till Allah allena.

Och Marwan svarade:

Och rena hjärtat med rättfärdighet och gudsfruktan.

Ty ett hårt hjärta och ett ödmjukt hjärta kan aldrig jämställas.

Ibn az-Zubayr svarade:

Två tjänare kan aldrig jämställas.

Den pratsamme som sliter itu släktbanden.

Marwan svarade:

Och en tjänare som överger sin bädd.

Som intimt samtalar med sin Herre och bugar sig.

Ibn az-Zubayr svarade:

Och godheten har dess folk vars kännetecken är vägledning.

Där folket samlas när de drabbas.

Marwan svarade:

Och ondskan har dess folk som känns igen genom deras sätt.

Ondskans fingrar pekar ut dem. 

Ibn az-Zubayr blev tyst och svarade inte Marwan. A’isha sade: ”O ’Abdallah, varför har du inte svarat din följeslagare? Vid Allah, jag har aldrig hört två män samtala genom poesi så som ni två har gjort”. ’Abdallah svarade: ”Jag var rädd att misslyckas så jag tystnade”. A’isha sade: ”Sannerligen har Marwan poesi som du inte äger”.

***

Efterord av Abdassamad Clarke

Om kontext inte utgör kärnan så utgör det emellertid en stor del. Fyra konkurrerande nihilistiska krafter tävlar om Mellanösterns fokus. Först har vi den sekulära finansvärlden, gödd på ocker, som är ett barn av ”Upplysningen” som manifesteras i världens enda supermakter, NATO och EU och en uppsjö av andra olika krafter. Sedan har vi det nihilistiska barnbarnet, den underliga israeliska besättningen. Den tredje faktorn är den saudiska wahhabismen som alltid förblivit en lojal betjänt till britterna och sedermera den amerikanska sekularismen även om ytan speglar en annorlunda reflektion. Den fjärde kraften är den shiitiska staten Iran som göder sig på sin hatkärlek i förhållande till ”Den stora Satan”.

Nihilism är en konsekvens av högtravande och onåbar idealism, så som kärnan i den judisk-kristna kultursfären och Sokrates filosofiska tradition. Det är numera kärnan av den vetenskapliga kulturen som växte fram ur Upplysningen. Vi bör inte ljuga för oss själva: den vetenskapliga ateismen och dess syskon, den parlamentariska demokratin, är högtravande idealismer. De är onåbara och driver således världen mot nihilismen. Judendomen baserar sig i sin tur på en idealism så högtravande att den förvanskade synen på Gud själv och förespråkar profeternas misslyckande, och dess konsekvens blev därmed cynism och ockerfinans.

Shiism baserar sig på en omöjlig idealistisk syn på imamerna och har aldrig frambringat en praktisk implementering av en rättvis och generös Dîn. Men det främsta argumentet mot shiism är dess tveklyvning av verkligheten i två delar, den absoluta godheten och den absoluta ondskan, på ett sådant manér att dess själva karaktär blivit en metafysisk princip liktydig med dualistisk zoroastrianism med dess tes om en god Gud och en ond Gud. Wahhabism baserar sig på en falsk ”ren” trosdoktrin som upphöjer det gudomliga men ofrånkomligt faller in i antropomorfism. Så som med alla andra idealismer så medför den utbrändhet och dess främsta resultat förblir omfamnandet av storföretagsamhet och ockerbankism. Dessa fyra krafter, som kan tyckas motstridiga i alla deras yttringar är fullkomligt eniga om i dess förkärlek till jättelika projekt till priset av biljoner, att bygga skyskrapor och köpcentrum och byggandet av massförstörelsevapen. Muslimerna har fortfarande inte klivit in på scenen alltmedan dessa fyra krafter leder oss mot avgrunden, och här åsyftas inte global förstörelse utan snarare global apati, tristess och cynism vars enda tröst ligger i shopping och pornografi. Om denna nutida kraft släpps loss mot Bani Umayyas kalifer så härstammar detta från den fjärde av dessa fyra nihilismer, shiismen, och i vad som tycks vara en kontrovers bland historikerna och de hadith-lärde och basen ligger i geo-politiska orsaker. Så låt oss först undersöka den iranska shiismen.

Iran, en före detta nobel persisk muslimsk nation, erövrades av den safavidiska dynastin i början av 1500-talet. Safaviderna själva härstammade från en sufishaykh som blivit vilseledd och tillskrivit sig gudomlighet. I grundandet av sin dynasti så behövde de en distinkt trosdoktrin som kunde avskilja dem från muslimerna som var enade under osmanerna. De tydde sig därför till den statslösa tolvsekten och upphöjde deras doktrin till statsagenda i en process som utan nåd förtryckte muslimerna. Vi bör ha i åtanke att agendan inte var shiism i sig själv men snarare grundandet av en dynasti och Stat. Århundradena passerade förbi och vi nådde 1900-talet vari den iranska staten blev knähund till den amerikanska geo-politiken ända fram till den iranska revolutionen då landet istället blev en bördig grogrund för Fanons och den franska revolutionens idéer så som Ali Shariati tolkade dessa. Varför passade dessa två olika fenomen ihop så väl? För att både den iranska shiismen och den revolutionära ideologin baserar sig på hatet mot makthavaren och livnär sig på den negativa strävan att avsätta dem med det godtrogna naiva argumentet att rättvisan frodas genom att man avsätter makthavaren. Detta är grunden till hatet mot umayyaderna. Shiismen har inte en enda gång lyckats upprätta rättvisa och sann gudsdyrkan trots att de skriker ut sin kärlek till Ahl al-Bakt men egentligen baserar sig på hat.  Så frågan måste ställas: Varför detta överfokus på umayyaderna när vi har facit på att abbasiderna var ännu desto grymmare mot shiiterna än dem? Svaret står att finna i att de hyllar ett genetiskt krig där allt baserar sig på det genetiska arvet. Deras tes att är att allt grundar sig på en genetisk ärftlighet istället för en individs intellekt och handlingar. Det baserar sig på den ohållbara tesen om en helig familj trots att Allah yttrar i den ädla Quranen de ord som betyder: ”Muhammad är inte fader till någon av era män utan Allahs Sändebud och profeternas sigill (33:40). De trogna tjänarna till ’Ali ibn Abi Talibs ättlingar tillskriver övermänskliga förmågor till dem och krigar mot andra som de anser tillhör en konkurrerande genetisk ättelängd. De anser därför att Ahl al-Bayt rånats på deras genetiska rättighet och politiska inflytande. Abbasiderna passar inte riktigt in i denna ekvation eftersom abbasiderna också tillhörde Ahl al-Bayt. Därför sparas allt det hatiska giftet till umayyaderna. Sannerligen borde envar intelligent muslim tänka igenom detta hat och gift och vad som utgör rotorsaken till deras överdrivna skymf mot umayyaderna. Tillhör umayyaderna på genetisk bas allena en kategori människor som inte omfattas av förbudet av baktal och förtal? Är det plötsligt godtagbart att yttra vad man behagar om just denna familj och att det inte leder till konsekvenser?

Vi har sedan en annan detalj att betrakta: den oroande hadithen, som al-Hakim återberättar och som han säger är sahih och som andra säger är fabricerad, vari Marwan benämns som ”en ödla son till en ödla, en förbannad person son till en förbannad person”. Vad som borde leda oss att pausa ett ögonblick är att Sayyiduna ’Uthman utsåg Marwan till sin högra hand och gav honom en position i sitt kabinett, med facit i hand och det konsensus som umman nått att ’Uthman var en av de rättvägledda kaliferna. En attack mot de fyra rättvägledda kaliferna är en attack mot själva religionen i sig själv. Detta stärks ytterligare av faktumet att Imam al-Bukhari och de andra hadith-lärde återberättade från Marwan i deras samlingar. En attack mot återberättarna av våra sunda hadith-samlingar är sannerligen en bekymrande fråga.

Alla dessa uppenbart fördolda och dunkla frågor har oerhört verkliga konsekvenser i våra faktiska liv i denna tid. Det är verkliga frågor om geo-politik det handlar om, men allra mest oroande är att alla dessa hatiska förkämpar har sådana meningsskiljaktighet i deras egna led och att de aldrig presenterar en tydlig lösning på vad de egentlig vill uppnå. Världen står vid katastrofens rand och det är hög tid att muslimerna talar ut. Denna text av Abdussalaam Nordenhök ligger rätt i tiden.

Det är en tydlig skillnad mellan att diskutera en kunskapsfråga och sekteriskt hat. Bara en dåre gör det till sitt huvudmål att smäda döda människor som legat i graven i 1400 år och att använda sig av tvivelaktiga bevis för att frambringa sådant hat. Även kunniga historiker och rättslärde inom hadith-vetenskapen valde att vara tysta om dessa frågor. Det är en adekvat måttstock för att mäta en mans impotens att han blir passionerad och uppjagad över att smäda begravda människor och bryta sig in i deras gravar och skymfa dem och kränka deras ära, medan han blundar inför de verkliga orättvisorna och brotten som begås framför hans egna ögon här i vår egen tid och om vilka han kommer bli tillfrågad av Allah.

Dessa autentiska kedjor kan ibland vara de allra största bedragarna. Bara de starka kunskapspersonerna kan särskilja mellan autentiska hadith och historievetenskapen. Vad vi ser framför oss är pirayans passion när den stöter på dött kött som den ämnar förtära. Varför är vi så passionerade i att döda de som redan är döda? Det är en historisk fråga som man borde närma sig med omsorg och inte likt folket av avvikelser och hawa. Det är grundläggande kunskap att de hadith-lärde återberättade allt de kunde finna och återberättade även sådant man inte kunde lita på, speciellt beträffande historisk kunskap. Vi borde läsa Ibn Khalduns al-Muqaddimah och om hans frustration över hur folk citerar historiska återberättelser likt de vore uppenbarelser från ovan när de egentligen är högst tvivelaktiga.

Vidare är det välkänt bland hadith-vetenskapens imamer att trots att al-Hakims intention var att samla sahih-hadither, så är hans bok inte uteslutande bestående av sunda hadither. Att vi finner en återberättelse i hans bok bevisar inte nödvändigtvis att Allahs Sändebud, salla’llahu ’alaihi wa sallam, yttrade det.

Gällande al-Bukhari och att det påstås att han skulle ha återberättat hadith från en man som Profeten förbannat, salla’llahu ’alayhi wa sallam, är att underminera hela grunden som hadith-litteraturen vilar på. När de stora tabi’een levde så tog de ibland positioner som skulle chockera oss idag, men de gjorde vad de gjorde med ärlig uppriktighet. Det påverkar inte deras position som återberättare så som al-Bukhari och de andra hadith-lärde väl kände till. Att vara en förbannad person skulle däremot säkerligen påverka en individs position i att återge Profetens ord. Faktumet att juristerna och de hadith-lärde haft en god åsikt om Marwan betyder att al-Hakims hadith är oäkta, och Allah vet bäst. Att antyda att al-Bukhari skulle återberätta från en person Profeten förbannat är otänkbar. Tanken om att al-Bukhari var okunnig om denna påstådda förbannelse är absurd eftersom det återberättats från al-Hakim som bara återberättade enligt al-Bukharis och Muslims återberättare. Den enda tänkbara slutsatsen är att han kände till hadithen men inte tog med den i sin samling och därutöver indikerade dess falsarium eftersom han själv återberättar från Marwan.

Avslutande tanke om vårt profetiska arv, tribalism och arvssynd

Det är obehagligt hur vår Dîn klyvs itu och hur den profetiska karaktären framstår som schizofren, må Allah bevara oss. Beträffande denna obehagliga återberättelse, som al-Hakim återger som sahih och andra sett som fabricerad, verkligen var sann så är vi nödgade att se hur Profeten Muhammad, må Allah välsigna och skänka honom frid, förbannade ett minderårigt barn och kallade barnet med öknamn, id est förbannad ödla. I hadithens traderingskedja finner vi en person som beskrivs som ”extrem i sin tashayyu'” (shiism) och beskrivs som en välkänd lögnare. Vad än kedjan nu än förtäljer är det ändock dess innebörd som är oroande. Vi är tvingade att inte bara ta hänsyn till en isolerad ahad kedja som bärare av profetiska ord om ett gossebarn men vi blir även forcerade att ifrågasätta andra sunda kedjor samt hela begreppet om taklîf i denna religion. Fakta: Ett barn föds inte ond och ett barn är inte mukallaf (hålls inte ansvarig för sina handlingar). Likväl ser vi att det hävdas att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, förbannade gossebarn och tillskrev dem öknamn. Detta medför inte bara en implicit attack mot Marwan men är även en metod att demontera Allahs ord i Quranen om att en människa inte hålls ansvarig för en annan människas brott. Det är därutöver ett sätt att förminska Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Men implikationerna stannar inte där. Följeslagarna som informerades om att detta lilla gossebarn var gudomligt förbannad och att det vilade en profetisk förbannelse över hans DNA och ättlingar agerade inte på det. Hadithen ska ha återberättats av ’Abd ar-Rahman ibn ’Awf som är en av rådslagets folk som röstade fram umayyaden ’Uthman som kalif, och det var sedermera ’Uthman som utnämnde Marwan till sin högra hand. Inte heller agerade Ahl al-Bayts största imamer – ’alayhim as-salâm – i enlighet med denna genetiska förbannelse där en klan, en ätt, en tribal entitet genom profetiskt vittnesmål förbannas och tillskrivs ärftlig (DNA-baserad) ondska. Det är befängt att påstå att den tredje bästa människan efter profeterna, ’Uthman ibn ’Affan, gav bort två av sina döttrar till förbannade ödlor. När kedjan (al-isnad) blir det dyrkade och det sagda (al-matn) och dess implikationer hamnar i skymundan, och Agendans folk kan skydda sig bakom en vallgrav av ”autentisk sunnah” då är det dags att börja oroa sig.

Som alltid skänker oss Qadi ibn Khaldun sin applicerbara visdom:

””När det gäller rapporteringarna: om man baserar sig enbart på traderingsrapporteringarna utan att väga dessa i ljuset av principerna för det mänskliga uppförandet, politikens fundament, civilisationens natur, den sociala förståelsens villkor, och utan att jämföra antika kulturers källor med nutida källor och nutiden med det förflutna, så kommer man att hamna i fel och misstag och kan avvika från sanningens väg. Historiker, Koranens uttolkare och de ledande rapportörerna har ofta hamnat fel genom att acceptera autenciteten i vissa rapporter och händelser. Detta skedde genom att de enbart litade på berättarkedjan, utan att se till innehållets värde. De undersökte inte noggrant dessa rapporter i ljuset av de fundamentala principerna för historisk analys eller jämförde rapporteringarna med varandra eller undersökte dem utifrån visdomen eller att undersöka det skapades natur. Vidare så bedömde de inte autenciteten av rapporterna rationellt. Baserat på detta blev de ledda på villovägor bort från sanningen och vilsna i vildmarken av illusioner och felsteg”.

I al-Bukharis Sahih beskriver ’Abdullah ibn ’Amr Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, med följande: ”Profeten var aldrig olämplig eller vulgär eller en person som förbannade”. 

I samma autentiska hadith-samling finner vi de profetiska orden: ”En troende söker inte upp folks fel och är aldrig förtryckande, obscen eller hård i sitt tal”. 

I valet och kvalet mellan vilken sorts bild som uppvisar den verklige Muhammads, må Allah välsigna och skänka honom frid, karaktär och tillika hans familjs karaktär så faller vårt val givetvis på den man som älskade barn och bad om sina fienders vägledning och inte förespråkade kollektiv straffbörda.

Skriv en kommentar