Damaskus vertex – kalifen al-Walid ibn ’Abd al-Malik

december 2, 2013 Ingen kommentar »
Damaskus vertex – kalifen al-Walid ibn ’Abd al-Malik

Walid ibn ’Abd al-Malik

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

***

Efter att ’Abd al-Malik dött tog hans son al-Walid I, som regerade mellan år 705-715, över kalifatet. Kalifen al-Walid I ledde Damaskus befolkning i begravningsbönen över sin döde fader. Ibn Kathir återberättar att al-Walid besökte sin fader när han låg för döden och började gråta. Hans fader ’Abd al-Malik kallade honom till sig och sade: ”Vad är nu detta? Tycker du synd om denna kommunitets tjänare? När jag dör så var beredd svep dig med din klädnad och en tigers päls, upprätthåll denna angelägenhet genom att umgås med dina likar och akta dig för al-Quraysh. O Walid, frukta Allah beträffande det som du ärvt och håll fast vid mitt testamente”.

Al-Walid blev främst känd som aktiv byggmästare och lät exempelvis bygga ut Profetens moské i Medina och den stora moskén i Damaskus. Al-Walid lät täcka hela Tempelberget med nya helgedomar som alla var kopplade till Adam, Abraham, David och Salomo till Jesus. Även om Damaskus förblev huvudstad spenderade al-Walid I mest tid i Jerusalem som han älskade högt. Söder om Tempelberget byggde han en borg som var helt okänd fram tills den upptäcktes på 1960-talet. Kalifen som fortfarande vid detta skede i Islams historia ledde församlingen i bön hade därifrån en egen bro in i al-Aqsamoskén så som Profeten Muhammad tidigare haft en egen ingång till moskén i Medina. År 709 beslöt han att uppföra den nya moskén i Jerusalem som skulle ersätta den enkla byggnad som tidigare använts av muslimerna. Han avslutade samarbetet med de kristna i Damaskus och skapade Umayyadmoskén efter att hans bror Sulayman ibn ’Abd al-Malik (sedermera kalif) gett honom detta råd. Rikedomarna flödade in på grund av erövringarna och zakat samlades därför inte in utan överläts till folkets distribution. Tabari återberättar om byggandet av moskén i Damaskus:

”Al-Walid ville bygga moskén i Damaskus, där det låg en kyrka. Han sade till sina följeslagare: ”Jag ber er inte om någonting förutom att ni alla hämtar varsin sten” och varje man började med detta. En irakier hämtade två stenar och han sade till honom: ”Vem är du?”. Han svarade: ”Från Iraks folk”. Al-Walid sade: ”O ni folk av Irak, ni går till överdrift i alla saker, även i lydnad”.

Ibn Kathir återberättar om hur de kristna protesterade:

”De samlades inför al-Walid tillsammans med sina biskopar och präster och ropade ”O de troendes anförare, det står skrivet i våra böcker att den som förstör denna kyrka är en galning”. Al-Walid svarade: ”Jag älskar att räknas som en galning för Allahs skull, den Mäktige och Allenarådande, och vid Allah, ingen har förstört kyrkan före mig”. Sedan klättrade han själv upp i minareten som innehöll en stor klocka och munkarnas rum där han mötte en munk som han befallde att gå ner. Munken vägrade varpå al-Walid fattade tag i hans nacke och ledde honom ner för trapporna”. Kalifen började sedan med sina egna händer krossa avgudastatyerna.

Folket anklagade kalifen att han använde statskassans pengar (bayt al-mâl) för att bygga moskén men han motbevisade dem och de tog tillbaka sina anklagelser.

”Abu Qusayy sade: ”En vakt gick till al-Walid och sade ”O de troendes anförare, folket hävdar att du använder dig av bayt al-mal. Efter att ha lett bönen ropade al-Walid till folkets som samlats och han steg upp i minbar och talade till dem ”Jag har blivit informerad om att jag använder mig av bayt al-mal på ett opassande sätt. O Amr ibn Muhajir, res dig upp och hämta pengarna från bayt al-mal. Så han hämtade pengarna på åsnor som leddes till moskén. Pengarna lades framför honom när han satt under det stora valvet och säckar med guld och silver tömdes inför honom. De formade så stora högar att en man som befann sig i ena sidan av moskén inte kunde se en person som stod på andra sidan moskén. Amr hämtade vågskålen och vägde alla pengar, som var nog för att försörja folket i tre år och en annan återberättelse säger sexton år. När folket såg detta gladdes de och prisade Allah, den Allsmäktige, och al-Walid sade ”O Damaskus folk, O Damaskus folk, fyra saker utmärker er överlägsenhet över andra, ert klimat, ert vatten, era frukter och era badanläggningar. Till detta önskade jag lägga till en femte sak, denna moské”. Folket var nöjda och lättade och hyllade Allah, den Sublime, och när de gick därifrån tackade de Honom och kallade ut Hans namn”.

Det återberättas att kalifen Sulayman ibn ’Abd al-Malik utvidgade denna moské ytterligare men att ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan gav en dom att felaktigt smälta ner guldet i moskén. Ibn Kathir återberättar:

”Emellertid, när ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz tog sig an kalifatet så befallde han att guldet skulle tas ner från väggarna och att pärlorna och mosaikerna skulle tas ned och läggas i bayt al-mal och att väggarna skulle täckas med lera. Folket blev naturligtvis arga och sände dignitärer för att konfrontera ’Umar, och Khalid ibn ’Abdallah al-Qasri sade: ”Detta skulle du aldrig gjort, O de troendes anförare”. ’Umar svarade ”Och varför inte, O du son till en vantrogen kvinna (Ibn ul-kâfira)”. Orsaken till att ’Umar tilltalade honom så var för att Khalids mor var en bysantisk kvinna som bara fött en enda son. Khalid svarade: ”O de troendes anförare, även om hon var en kâfira så födde hon en troende man”. ’Umar svarade ”Du har rätt” och han skämdes över vad han sagt och sade sedan: ”Men varför sade du detta?”. Khalid svarade honom ”O de troendes anförare, det är för att inredningen köptes av muslimerna för deras egna donationer och det tillhörde inte bayt al-mal”. ’Umar sänkte därpå sitt huvud i tystnad.

Även Abbasiderna, trots deras hat mot umayyaderna, prisade denna moské. Ibn Kathir återberättar att när den abbasidiske kalifen al-Mahdi red in i Damaskus så besökte han den stora moskén och sade: ”Bani Umayyah står före oss i tre ting. Denna moské vars like jag aldrig skådat på jorden, deras nobilitet, och ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz, och vid Allah vi kommer aldrig i närheten av hur han var”.

Den tyranniske Al-Hajjaj ibn Yusuf som varit ’Abd al-Maliks guvernör i Irak kom också att beskydda det umayyadiska styret även under al-Walid I. Många irakier var, ända sedan de allra första dagarna på grund av de förislamiska stamlojaliteterna, emot det umayyadiska styret och al-Hajjaj importerade syriska trupper som han förlade i den nya soldatstaden Wasit. Dessa trupper bekämpade den irakiske generalen ibn al-Ash’ath som gjorde uppror under tidigt 700-tal. Al-Tabari återberättar om hur generalen al-Hajjaj torterade den irakiske upprorsledaren Yazid ibn al-Muhallab som tidigare varit en högt uppsatt general i de umayyadiska leden, men att han lyckades fly. Han tog till flykt och gömde sig hos ingen mindre än Sulayman ibn ’Abd al-Malik, kalifens bror (sedermera själv kalif) som skyddade honom. När Walid krävde att Sulayman skulle utelämna Yazid ibn al-Muhallab så lät Sulayman ibn ’Abd al-Malik kedja fast sin egen son till Yazid ibn al-Muhallab för att föra hans talan och garantera honom säkerhet. Kalifen Walid accepterade denna ridderliga vädjan och befallde den hårdföre al-Hajjaj att skona honom.

Ibn ’Abd al-Hakam återberättade att ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan under sin tid som guvernör skrev ett brev till kalifen al-Walid ”Efter att dyrka något annat än Allah så finns det ingen större synd än att spilla blod. Dina guvernörer dömer folk till dödsstraff och de informerar dig bara om personens brott. Du kommer att ställas till svars för detta. Så skriv till dina guvernörer att ingen ska dömas till dödsstraff utan att de skrivit till dig och beskrivit deras brott. Det ska finnas vittnen och du ska grundligt överväga domen”. Walid sade: ”O Abu Hafs, må Allah välsigna ditt liv och fördröja din död. Hämta bläck och papper”. al-Walid skrev sedan till alla sina guvernörer och befallde detta. Ingen fann det svårt utom al-Hajjaj. Det tyngde honom och han blev upprörd. Han misstänkte att han var den ende att få denna befallning. Han undersökte det och fann att han hade fel. Han sade ”Var kom detta ifrån? Vem sade detta till al-Walid?”. När han fick reda på att det var ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz  sade han ”Om det var ’Umar som gav honom detta råd så är det inte tillåtet att avfärda det”.  

Tabari återger Sulayman ibn ’Abd al-Maliks brev till sin bror kalifen al-Walid som ger en inblick i sättet att tala dem sinsemellan:

”Till Guds tjänare al-Walid, de troendes anförare, från Sulayman ibn ’Abd al-Malik. För att fortsätta, jag trodde även om en fiende som stridit mot dig hade omintetgjorts och sökte mitt beskydd och jag skyddade, att du aldrig skulle vanhedra mig genom att skada den jag skyddar. Jag har bara skyddat en lydig och from man. Han och hans fader har hjälpt islam, och jag har skickat honom till dig. Om du vill klippa av familjebanden till mig, och överträda mitt beskydd, och gå till överdrift i att skada mig, då är du välkommen att göra detta. Men jag vill att du söker Guds beskydd från att sänka min heder och ignorera min vädjan för de familjeband som finns mellan oss. Vid Allah, om de troendes anförare, må Allah skänka honom lycka, har makten att försena dödens ankomst till en tid så han hedrar vårt blodsband och där jag får min rätt och där han håller sig tillbaka från att skada mig, så låt honom göra detta. Vid Allah, O du de troendes anförare, ingenting på hela jorden förutom fruktan för Allah behagar mig mer än att göra dig nöjd. Din förnöjsamhet är det som jag söker Allahs gunst med. Om du önskar detsamma för mig, O de troendes anförare, och vill ha min vänskap, min heder, och att jag skänks min rättighet, så var god att lämna Yazid utan att straffa honom. Allt som du vill ha från honom gör jag till mitt personliga ansvar att uppfylla”.

Kalifeten al-Walid ibn ’Abd al-Malik regerade under en tio års period. Under hans styre skedde de största utvidgningarna av det islamiska riket. Framgångsrika fälttåg skedde i Transoxanien, Indien, Spanien och mot det bysantiska imperiet i norr. Ibn Kathir skriver ”Allah skänkte Islam seger genom en rad triumfer under al-Walid ibn ’Abd al-Maliks styre genom hans söner och släktingar och generaler. Deras jihad påminde om den jihad som fördes under ’Umar ibn al-Khattabs styre”. Ibn Kathir återberättar även att ’Ali ibn al-Husayn ibn Abi Talib beskrev denna tid med orden: ”Mästarna över denna värld är generösa och fruktar Allah och i det kommande livet är de denna Dîns folk och fromheten och kunskapens folk precis på samma sätt som al-’ulama är profeternas arvtagare”. Walid själv fortsatte det effektiva styret som var hans fars kännetecken, och han vidareutvecklade sin fars välfärdssystem för de fattiga, byggde utbildningsinstitutioner och var de ädla konsternas beskyddare. Walid var själv engagerad i arkitektur och han reparerade och byggde ut Profetens moské i Medina med ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz som utnämnd byggmästare. Tabari återberättar att kalifen underlättade för resenärer genom att säkra bergspassen i Hijaz och att han byggde brunnar för att underlätta för resenärer och pilgrimer. Han lät ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan styra över Hijaz under sex år. Han lät som nämnt ovan även riva den stora kyrkan som var tillägnad Johannes Döparen i Damaskus och lät på platsen bygga den stora Umayyad-moskén som än idag står att bevittnas. Enligt legenden var det Walid själv som tog det första spadtaget i detta bygge. Moskén innehåller än idag en del som är tillägnad Johannes Döparen. Det sägs att Johannes avhuggna huvud vilar där. Salahuddin, den välkände generalen som bekämpade korsfararna, ligger också begravd här. Kalifen al-Walid grundlade även den islamiska världens allra första sjukhus i Damaskus år 706 där all sjukvård var gratis.

Walid I var känd för sin fromhet och många historier återberättas om hans kotym att ständigt läsa Qur’anen samt om de stora fester han anordnade för att bespisa folket under Ramadan. Det var också Walid ibn ’Abd al-Malik som köpte marken runt Ka’aba och utvidgade platsen åt de troende. Kalifen ledde själv folket på pilgrimsfärden till Mecka. Ibn Khaldun skriver: ”Al-Walid ibn ’Abd al-Malik ägnade sig senare själv åt att bygga al-Aqsa moskén i de islamiska moskéernas stil, så storslaget som Gud ville att han skulle göra det. Han hade gjort detsamma med moskéerna i Mecka, Medina och Damaskus. Araberna brukade kalla den senare al-Walids mittskepp (balât). Al-Walid tvingade den bysantiske kejsaren att sända arbetare och pengar för att bygga moskéer och försköna dem med mosaik”. ”I början är dynastin präglad av beduinlivet och behöver därför hjälp utifrån för sin byggnadsverksamhet. Detta var fallet när kalifen al-Walid ibn ’Abd al-Malik beslöt bygga moskéerna i Medina och Jerusalem och sin egen moské i Damaskus”.

I fortsättningen gjordes inga ytterligare tillägg förutom utsmyckning och moskén har förblivit som den var fram till vår tid. Han var gift med Umm Banin bint Abdul Aziz ibn Marwan ibn Hakam som var syster till ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan, sedermera kalif ’Umar II. Kalifen al-Walid gifte likt sina umayyadiska föregångare in sig i den profetiska familjen och gavs två av al-Hassan ibn ’Ali ibn Abi Talibs döttrar i äktenskap. Walid är begravd vid Bab al-Saghir i Damaskus och är en av de få gravar som överlevt till modern tid eftersom de andra kalifernas gravar skändades vid abbasidernas revolution. Walid fortsatte de islamiska erövringarna och under hans styre nådde det islamiska riket den största utbredningen. År 711 seglade de muslimska styrkorna, mestadels berbiska styrkor, över Gibraltar och inledde erövringen av Spanien och Portugal. År 716 hade visigoterna blivit besegrade och hela den iberiska halvön låg under kalifatets makt. Detta var höjdpunkten av den islamiska närvaron i Västeuropa och år 736 hejdades slutligen det islamiska segertåget genom den muslimska förlusten på de franska slagfälten. I Öst nådde al-Walids arméer ända fram till Indusfloden år 712. Den skoningslöse nasibin Al-Hajjaj ibn Yusuf fortsatte att spela en huvudroll i den östliga expansionen där han var huvudgeneral. Walid satsade enormt kapital på att utvidga den militära organisationen och han lät bygga den starkaste flottan under hela den umayyadiska eran. Det var denna taktik som möjliggjorde maktövertagandet över Andalusien. Walids hov var känt för dess raffinerade högkultur där tidigare sekulära konstformer som poesi, författarskap, arkitektur, gynnades och gavs en islamisk prägel och identitet. Walid är känd för att han länkande samman islamiseringen med arabisering så som var tidens beklagliga sed. Konvertiter uppmanades bli adopterade av arabiska släkter. Konversion påtvingades ingen av de besegrade folken, men icke-muslimer tvingades betala en extra beskattning, den islamiska skyddsskatten kallad jizyah, som muslimer inte var förpliktigade att betala. Detta medförde en rad problem, först och främst för att Islam sammanlänkades med arabiskhet. Att vara arab var mer än bara en etnisk identitet utan var snarare en klanidentitet som handlade om tribal tillhörighet. Nya konvertiter blev därmed araber genom att de adopterades in i de arabiska stammarna och gavs klanlig tillhörighet. Många av islams främsta jurister var befriade slavar som fortsatte att vara länkade i ett patron-klient förhållande med den arabiska klan som tidigare ägt dem. Samma mönster gällde för konvertiterna. Fler och fler icke-araber konverterade och den arabiska överlägsenheten stod därför hotad. Det var en tid av stora omstöpningar och svårförståelig tribalism med underliggande lojaliteter. Främst stora massor av kristna kopter lämnade kristendomen och konverterade till islam. I Persien konverterade också stora folklager och det arabiska språkets renhet stod hotat. Walid ville avvärja detta hot genom att lagstifta att arabiskan skulle bli nytt officiellt administrativt språk. Det var denna politik som låg till grund för att kalifatet stärkte det arabiska språket som lingua franca i hela riket.
Likt sin far, ’Abd al-Malik, så lät Walid I sin skoningslöse och brutale general al-Hajjaj att administrera det militära vilket ledde till de framgångsrika erövringarna av Transoxianien och norra Indien. Tyrannen Al-Hajjaj handplockade sina generaler i den framgångsrika östliga erövringen och han är även välkänd för att han bekämpade Ibn az-Zubayr under Walids fars kalifat. Andra framgångsrika generaler under Walids styre var bl a hans egen bror Salamah som ledde jihad mot Bysans och utförde räder mot Azerbajdzjan. Framgångarna skedde även i väst och Staden Valladolid i norra Spanien heter på arabiska Balad al-Walid (Walids stad). Den muslimske historikern at-Tabari beskriver hur en av Walids generaler, Qutayba ibn Muslim, som var guvernör över Khorasan, ledde de umayyadiska styrkorna långt bort i öst in i Indien och Kina. Jihad utkämpades i öst under alla Walids år vid makten. Qutayba styrde i öst och bl a erövrades Samarkand och man avancerade in i Farghana som tillhörde den kinesiska Tang-dynastin och det sändes ambassadörer till hovet i Kina.

Tabari återberättar om al-Walid:

”Enligt syrierna var al-Walid ibn ’Abd al-Malik den främste av deras kalifer. Han byggde moskéer, den stora moskén i Damaskus och den stora moskén i Medina, och satte upp predikstolar, skänkte folket välgörenhet, gav till dem som drabbats av elefantiasis så att de skulle slippa tigga, han gav varje handikappad en betjänt och varje blind person en vägvisare. Under hans styre erövrades stora områden”.

Tabari berättar också om hur kalifen vandrade runt på gatorna som en vanlig man:

”Al-Walid brukade stanna till vid grönsakshandlaren och känna på grönsakerna och fråga vad det kostade. Handlaren sade: ”En fals” och al-Walid svarade: ”Lägg till lite extra grönsaker”.

Suyuti skriver om kalifen al-Walid:

”Al-Walid befallde jihad under sin tid och stora erövringar gjordes under hans kalifat. Han brukade också låta omskära de faderlösa och utse lärare åt dem. Han gav betjänter till de handikappade och sjuka och för att hjälpa de blinda. Han renoverade och byggde ut Profetens moské. Han försörjde juristerna (fuqaha) och de svaga och fattiga. Han förbjöd dem att tigga och gav dem istället deras försörjning. Han kontrollerade angelägenheterna genom sin noggranna administration”.

Suyuti återberättar även detta om al-Walid:

Ibn Abi ’Ayla sade: ”Må Allah vara nådig över al-Walid. Var finns hans like, en som erövrade Indien och al-Andalus, som byggde moskén i Damaskus och som brukade skänka mig silver för att dela ut bland recitatörerna i Jerusalems moské?”.

Tabari återberättar om en av al-Walids pilgrimsfärder och hur ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz sände 40 man för att välkomna honom.

”När han gick in i Medina så gick han på morgonen till moskén för att granska byggnaden. Alla människor hade gått utom Sa’id ibn al-Musayyab som inga vakter hade modet att skicka ut. Sa’id satt på sin plats iklädd bara två tunna klädnader som inte var värt mer än fem dirham. En person sade till honom: ”Om du kunde ställa sig upp?”. Han sade: ”Jag kommer inte resa mig förrän tiden är kommen när jag vanligtvis reser mig”. En person sade till honom: ”Om du bara kunde hälsa på de troendes anförare”. Han sade: ”Nej, vid Allah, jag ska inte ställa mig upp för honom”. ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz berättade: ”Jag började avleda al-Walid mot moskéns sida i hopp om att han inte skulle se Sa’id förrän han ställde sig upp. Men al-Walid tittade mot qibla och sade: ”Vem är denne person som sitter ner. Är det shaykhen Sa’id ibn al-Musayyab?”. ’Umar sade: ”Ja, O de troendes anförare, men han är oförutsägbar. Om han visste att du var här hade han ställt sig upp för att hälsa på dig, men hans syn är dålig”. Al-Walid sade: ”Jag känner till honom. Jag ska gå över till honom och hälsa på honom”. Han gick en tur i moskén för att stanna vid Profetens grav och sedan gick han över till Sa’id. Han sade: ”Hur mår du, O shaykh?”. Sa’id varken rörde sig eller stod upp och svarade: ”Tack till Allah, hur mår de troendes anförare?”. Al-Walid svarade: ”Jag mår bra, tack till Allah”. När han gick därifrån sade han till ’Umar: ”Detta är en av de siste från den gamla skolan”. Jag sade: ”Ja, O de troendes anförare”. Al-Walid skänkte många i Medina utländska slavar, guld och silver och rikedom. Han predikade fredagspredikan i Medina och ledde bönen. Muhammad ibn ’Umar återberättade från Ishaq ibn Yahya att han sade: ”Jag såg al-Walid predika från Profetens predikstol, må Allah bevara honom, på fredagen det år han gjorde pilgrimsfärden. Hans trupper stod uppradade i två rader längs moskéns vägg och de höll i järnpåkar. Jag såg honom gå upp iklädd en durrâ’ah (jubba) och en qalansuwwah (kåpa) utan en ridâ. Han gick upp i predikstolen och när han nått upp hälsade han. Sedan satte han sig ned, och böneutroparen kallade till bön. Sedan var de tysta och han talade först till folket medan han satt, sedan ställde han sig upp och predikade stående”.

Tabari återberättade om kalifens välgörenhetsprogram:

”Al-Walid ibn ’Abd al-Malik skrev till ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz om att göra bergspassen lättare att resa genom och att det skulle grävas brunnar i Hijaz. Al-Walid skrev till ’Umar att göra bergspassen lättillgängliga och att han skulle gräva brunnar i Medina och hans brev sändes sedan ut till alla muslimska områden. Al-Walid skrev även till Khalid ibn ’Abdallah om samma saker. Ibn Kaysan sade att han (al-Walid) hindrade de sjuka från att gå ut bland människorna och gav dem istället stipendier. Al-Walid skrev till ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz och befallde honom att bygga en dricksfontän som idag ligger vid Yazid ibn ’Abd al-Maliks hus. ’Umar byggde den och fick vattnet att flöda. När al-Walid gjorde pilgrimsfärd stannade han där och betraktade den och var nöjd med den. Han befallde att betjänter skulle tillgodose den och att folket i moskén skulle ges att dricka från den. Detta utfördes”.

Tabari återberättar om en man från Banu Makhzum som kom till al-Walid för att be honom om hjälp att betala sina skulder. ”Al-Walid sade: ”Ja, om du förtjänar det”. Mannen sade: O de troendes anförare, hur kan jag göra mig förtjänt av detta, i förhållande till mitt släktskap med dig? Al-Walid sade: ”Har du reciterat Qur’anen?. Mannen sade: ”Nej”. Al-Walid sade: ”Kom hit nära mig”. Mannen gick nära honom och al-Walid slog av honom turbanen med käppen han bar i handen och slog honom flera gånger och befallde en man i sällskapet: ”Håll denne man sällskap och separera inte från honom förrän han läst ur Qur’anen”.

Al-Walid var gift med ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz syster, Umm al-Banin bint ’Abd al-’Aziz ibn Marwan, som var vida känd för hennes offentliga vältalighet och starka argumentationsteknik och fiqh. Hon var även rådgivare i kalifens shura (rådslag).

Tabari återberättar om när Walid låg på dödsbädden men kvicknade till, och folket trodde att han skulle överleva, att ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan då sade: ”Hur stor är inte Allahs gunst över oss genom ditt tillfrisknande? Jag ser framför mig att ett brev kommer anlända från al-Hajjaj i vilket han nämner följande när nyheten om ditt tillfrisknande nått honom, och att han faller ner till marken i nedfall inför Allah och att han befriar alla sina slavar och sänder ut gåvor bestående av indisk torkad frukt”. Några dagar efter detta kom ett brev från al-Hajjaj som beskrev att han gjort just detta”. 

Ibn Kathir återberättar: ”al-Walid ibn ’Abd al-Malik var den bäste kalifen enligt Shams folk på grund av uppenbara orsaker, han byggde Damaskus moské och lät uppföra minareter. Han delade ut pengar till folket, speciellt de med led av sjukdom, och han sade till dem ”Tigg inte från människorna”. Han gav även försörjning till handikappade och utsåg ledsagare för att hjälpa de blinda. En rad segrar och erövringar skedde under hans styre, så som al-Andalus, Indien och Sind-provinsen för att nämna ett fåtal”.

Ibn Kathir återberättar att al-Walids sista ord var ”Upphöjd vare Allah, allt makt tillhör Honom och det finns ingen som förtjänar att dyrkas vid Hans sida”. På kalifens ring stod det ingraverat: ”O Walîd, du är sannerligen en död man”. 

Skriv en kommentar