Godhetens nyckel – Sulayman ibn ’Abd al-Maliks styre

december 9, 2013 Ingen kommentar »
Godhetens nyckel – Sulayman ibn ’Abd al-Maliks styre

”Folket brukade säga: ”Sulayman är nyckeln till godheten” – Tabari

Sulayman ibn ’Abd al-Malik

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

***

Efter al-Walids död tog hans broder Sulayman I, som regerade mellan år 715-717, över makten och under dennes korta styre fokuserades jihad främst mot Konstantinopel som besattes under en längre tid. Den umayyadiska flottan lyckades inte inta Konstantinopel och den expansiva jihad-kampanjen norrut mot bysantiska riket byttes därmed ut mot expansion i väst där Spanien och Portugal erövrades samt i öst där Qutayba ibn Muslim erövrade de stora vidderna vid Transoxanien och i Indien där de nordliga delarna erövrades. År 715 hälsades den nyutnämnde Sulayman med bifallsrop på Tempelberget: ”Aldrig förr har man sett sådan rikedom som hälsade den nye kalifen. Han satt under en av kupolerna som prydde podiet och höll audiens”. Han föredrog att ta emot delegationer på Tempelberget sittande på marken på en enkel matta med kuddar. Sulayman ibn ’Abd al-Malik var en duglig härskare som under sin bror al-Walids kalifat haft som uppgift att styra Palestina och leda pilgrimsfärderna till Mecka. Han var därför redan tränad att ta politiska beslut. Han grundade staden Ramla som förvaltningscentrum. Han var känd som en av de umayyadiska kalifer som levde renlärigt och enkelt. Mujir ad-Din skriver: ”Sulayman hade en plan att bosätta sig i Jerusalem och göra den till sin huvudstad och där sammanföra stora rikedomar och en ansenlig befolkning”. Majoriteten av befolkningen i staden var fortfarande kristna och kalifen ville förändra demografin genom att förflytta fler muslimer in i den heliga staden. I den tribala fejderna som ständigt plågade araberna tog han parti med jemeniterna. Även under 1900-talet har de gamla tribala allianserna mellan Qays-stammarna och de jemenitiska stammarna påverkat den syriska inrikespolitiken. Han förblev nära allierad med jemeniterna under hela sin tid, och när han blev utnämnd kalif flyttade han inte till Damaskus utan valde att stanna kvar i Ramla i Palestina. Riket var centraliserat och historikern Ibn Khaldun berättar:

”Det arabiska riket i början av islam. Till en början bredde det ut sig så långt som till Spanien, Indien och Kina. Umayyaderna hade fullständig kontroll över alla araberna genom gruppkänslan hos ’Abd al-Manafs efterkommande. Det var till och med möjligt för kalifen Sulayman ibn ’Abd al-Malik i Damaskus att beordra dödandet av ’Abd al-’Aziz, son till Musa ibn Nusayr, i Cordova. Ordern åtlyddes och han dödades”.

Tabari återberättar om Sulaymans tid och överbefälhavarens ord efter en av de militära segrarna:

”Allah har skänkt oss en stor seger åt de troendes anförare och hedrat muslimerna. Allt tack till Allah som välsignat och visat oss godhet och skänkt oss segern. Erövringen över Jurjan och Tabaristan är något som Sabur Dhu al-Aktaf, Kisra bin Qubadh och Kisra bin Hurmuz inte lyckats med. Inte ens al-Faruq ’Umar ibn al-Khattab och ’Uthman ibn ’Affan och de kalifer som var deras efterträdare, förrän du, de troendes anförare, hedrades genom denna erövring så att välsignelserna över honom fortsätter”.

Sulaymans guvernör i Khorasan fortsatte expansionen i de persiska bergen och Tabaristan. Under Sulaymans styre skickades också en stor armé ledd av hans bror Maslamah ibn ’Abd al-Malik för att attackera Konstantinopel. Det ledde till en belägring som varade en hel vinter. Kalifens armé marcherade norrut mot slaviska områden där de intog städer. När en bulgarisk armé anlände för att försvara staden fick detta de muslimska styrkorna att dra sig tillbaka. Kalifen Sulayman var i egen person på väg mot den bysantiska gränsen för att iscensätta en motattack och själv deltaga i striderna vilket han älskade och för att personligen leda sina styrkor när han dog år 717. Tabari återberättar: ”När Sulayman belägrade Dabiq så svor han en ed till Allah att han inte skulle resa tillbaka förrän den armé han skickat mot Bysans hade erövrat Konstantinopel”.

Inrikespolitiken han förde under sitt korta styre resulterade i att brunnar grävdes åt pilgrimerna i Mecka, och att han la emfas på det offentliga upprättandet av de fem dagliga bönerna med stränghet. Han började även ta in icke-araber på myndighetspositioner. Under sitt kalifat ledde han själv pilgrimsfärderna till Mecka. Sulayman var känd för sin språkliga talang och han blev ihågkommen som en god härskare.

Ibn Kathir återberättar:

”Under Sulayman ibn ’Abd al-Maliks dagar upprättade han al-maqsurah och anlitade sin kusin på fädernet ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz som sin personlige rådgivare och minister. Om detta sade Sulayman ”Vi har sökt efter våra intressen och har inte kunskap om hur vi ska anordna dem, och jag är oförmögen att urskilja vad som är gott för offentlighetens välgång” varpå ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz antog utnämningen som hans personlige rådgivare”.

Suyuti beskriver honom med följande ord:

”Han var vältalig, enkel, och dömde rättvist och älskade att kriga. Han föddes år 60”.

Ibn Kathir återberättar om Sulaymans arv efter sin fader ’Abd al-Malik:

”Abu Bakr as-Sûli återberättade att ’Abd al-Malik samlade sina söner, al-Walid, Sulayman och Maslamah, inför honom och befallde dem att recitera Qur’anen framför honom och de visade alla sig kunniga i dess recitation. Sedan bad han dem att läsa poesi och de visade sig skickliga förutom deras brist inom A’sha-poesin och detta fick ’Abd al-Malik att kritisera dem och han sade till dem ”Envar av er måste läsa de mest balanserade verserna från araberna utan att använda låga ord”.

Suyuti återberättar även om hans relation till den man, ’Umar II, han utsåg som sin efterträdare:

”Bland hans meriter är att ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz var hans minister (wazir) och han brukade följa hans instruktioner gällande det goda”.

Yahya al-Ghassani sade: ‘Umar brukade hindra Sulayman ibn ‘Abd al-Malik från att döda Haruriyyah (khawarij) och sade till honom att fängsla dem fram tills de ångrade sig”.

Ibn Kathir återger i al-bidayah wa n-nihayah:

Imam Malik ibn Anas återberättar att Sulayman och ’Umar en gång anklagade varandra för att sprida falska rykten om varandra, och att Sulayman då yttrade ”Du är en lögnare”. ’Umar sade då ”Sade du att jag var en lögnare? Vid Allah, jag har slutat ljuga ända sedan jag lärde mig att ljuga skadar folket”. Sedan avhöll de sig från varandra och ’Umar ville emigrera till Egypten men Sulayman hindrade honom och kallade honom till sig så att de skulle bli sams, med orden ”När något besvärar mitt samvete kan jag inte sluta tänka på det”.

Det rapporteras att en man anlände till Sulayman ibn ’Abd al-Malik och kalifen sade till honom: ”Jag har hört talas om att du säger dåliga saker om mig”. Mannen svarade honom att han aldrig talat dåligt om kalifen. Sulayman sade då. “Mannen som sade detta om dig är en sannfärdig man”. När kalifen yttrande detta sade juristen az-Zuhri som befann sig vid Sulaymans sida, ”Den som återger dåligt tal är aldrig sannfärdig”. Kalifen sade då, “Du har rätt” och han vände sig till mannen och sade, ”Gå i frid”.

Sulayman utsåg sin son Ayyub att efterträda honom, men eftersom Ayyub dog samma år som han utnämndes så tog Sulayman emot rådet att inte låta sina andra söner ta över kalifatet och han valde att frångå den dynastiska principen och istället utse sin duglige marwanidiske släkting ’Umar bin ’Abd al-’Aziz ibn Marwan, som var en ättling till den andre kalifen ’Umar bin al-Khattab, som sin efterträdare i enlighet med den förste kalifen Abu Bakrs föredöme. ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz hade ett gott rykte och sågs av alla som en rättfärdig man. Sulayman blev känd för sin generositet även mot sina fiender. Han hade vid ett tillfälle även släppt fri och benådat Abu Hashim, son till Muhammad ibn al-Hanafiyyah, som aktivt förespråkade uppror mot det umayyadiska kalifatet.

Tabari återberättar:

”Folket brukade säga: ”Sulayman är nyckeln till godheten (miftah al-khayr)”. När al-Hajjaj avsattes och Sulayman tog makten så befriade han alla krigsfångar och släppte ut fångarna ur fängelset och behandlade folket väl, och han utsåg ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz som sin efterträdare”.

Ibn Kathir återberättar:

”Abu Mushir återberättade från Abu Muslim Salamah ibn al-Ayyar al-Fazari som sade att Muhammad ibn Sirîn brukade be om nåd över Sulayman ibn ’Abd al-Malik ty han inledde sitt kalifat i godhet och avslutade det i godhet, och för att han bad sina böner punkligt och utsåg ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz som sin efterträdare”.

Tabari återberättar att ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan skrev följande brev när Sulayman gick bort:

”Sulayman var en av Allahs tjänare som Allah välsignade och sedan tog till Sig. Han utsåg mig till sin efterträdare och utsåg Yazid ibn ’Abd al-Malik, om han ännu lever, att efterträda mig. Det ämbete som Allah skänkt mig är inte lätt at axla”.

Tabari återberättar att Sulayman ibn ’Abd al-Malik ledde folket i fredagsbön en sista gång och blev sedan sjuk. När han låg på sin dödsbädd sade han till sin rådgivare: ”Vad är din åsikt om ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz?”. Jag svarade: ”Vid Allah, jag anser honom värdig, en framstående man och en ärlig muslim”. Han sade: ”Vid Allah, han är precis så som du beskriver honom”. Sedan sade han: ”Men, vid Allah, om jag utser honom och inte någon annan så kommer det säkerligen bli strid, eftersom Banu ’Abd al-Malik inte kommer låta honom styra över dem om inte en av dem utses som hans efterträdare”. Yazid ibn ’Abd al-Malik var borta på pilgrimsfärd. Sulayman sade därför: ”Jag kommer därför utse Yazid ibn ’Abd al-Malik som kalif efter honom. Det borde tillfredställa dem, så att de erkänner honom”. Jag sade: ”Valet är ditt”. Så Sulayman skrev: ”I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige, detta är ett dokument från Allahs tjänare, Sulayman, de troendes anförare, till ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz. Jag har utsett dig som min efterträdare till kalifatet, och din efterträdare kommer bli Yazid ibn ’Abd al-Malik. Så hör, O Folk, och lyd och frukta Allah och undvik schiismer så att era fiender inte tar tillfället i akt”.

Tabari återberättar från Rub’ah ibn al-’Ajjaj:

”Sulayman ibn ’Abd al-Malik utförde pilgrimsfärden, och poeterna reste med honom, däribland jag själv. När han var i Medina på vägen hem så anlände hans trupper med 400 bysantiska fångar. Sulayman satt ner och vid hans sida satt ’Abdallah ibn al-Hasan ibn al-Hasan ibn ’Ali ibn Abi Talib. Den bysantiske generalen fördes fram och Sulayman sade: ”O ’Abdallah, hugg av hans huvud”. ’Abdallah (ibn al-Hasan) ställde sig upp men ingen gav honom ett svärd. Sedan gav en av vakterna honom sitt svärd och ’Abdallah högg av hans huvud och ena arm och en del av kedjan. Sulayman utbrast: ”Vid Allah, det var inte för svärdets skärpa som hugget var så förnämligt, men blott på grund av hans släkttavla”. Sedan gavs en av fångarna till al-Farazdaq, men han kunde inte finna ett svärd. Sedan gavs han ett trubbigt böjt svärd som inte skar ordentligt och han högg fången flera gånger men ingenting hände. Al-Farazdaq diktade då: ”Är folket förvånat att jag fick Allahs kalif, den bäste bland dem att skratta? Han vars namn folket nämner när de ber om regn. Mitt svärd misslyckades inte för att jag var feg eller förvirrad i Imamens närvaro, snarare var mannens sista dag försenat av ödet”. 

Skriv en kommentar