De vägledda kalifernas arvtagare – ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz

december 13, 2013 Ingen kommentar »
De vägledda kalifernas arvtagare – ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz

’Umar bin ’Abd al-’Azîz ibn Marwan

När kalifen Sulayman ibn ’Abd al-Malik dog så tog hans kusin ’Umar ibn Abd al-Aziz bin Marwan bin al-Hakam bin Abu al-’As bin Umayyah bin ‘Abd Shams bin Abd Manaf (regeringstid 717-720) över kalifatet och bad begravningsbönen över Sulayman. Han kom att bli betraktad som den femte rättfärdige kalifen. När ’Umar blev kalif hade han redan hunnit styra över Islams allra centrala delar, Hijaz, under en sex års period under kalifen al-Walids styre och två år under kalifen Sulaymans styre och han stod nära dem bägge. Han växte upp i Medina och levde i Profetens stad fram till sin faders ’Abd al-’Aziz död då han flyttade Damaskus och gifte sig med sin kusin, kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwans dotter Fatima. Det är samma Fatima bint ’Abd al-Malik som återberättat de återberättelser som visat eftervärlden vilken from och dygdig man ’Umar II var i det fördolda och hemmets dolda sfär. ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan var en jurist och omgav sig med kunskapsmän och ’ulama så som Muhammad ibn Ka’ab och Maymun ibn Mihran. Han belönade rikligt de studenter som studerade Lagen och utfärdade flera stipendier för att uppmuntra till religiös kunskap. Han lade emfas på en mer effektiv distribution av zakat. Han införde reformer som innebar en betydligt striktare politik gentemot kristna och judar. Dessa reformer inkluderade förbud mot rusdrycker även för kristna och ett förbud mot att offentligt imitera muslimernas klädstil. Han fortsatte likt sina umayyadiska föregångare med att låta upprätta stora byggnader i Persien, Khorasan och Nordafrika, och lät likt dem bygga kanaler, vägar, vilohus för resenärer och sjukhus. Han fortsatte med samma välfärdspolitik som förts av de tre kalifer som regerat före honom, och han vidareutvecklade de redan upprättade välfärdsinstitutionerna och lät bygga fler barnhem och fattighus.

Tabari återberättar om hur det gick till när ’Umar II utsågs till kalif:

’Abd al-’Aziz ibn al-Walid (kalifen al-Walids son) var bortrest när han fick reda på att Sulayman ibn ’Abd al-Malik gått bort. Eftersom han inte visste att folket svurit trohet till ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz och att Sulayman utsett honom till sin efterträdare, så kallade han folket att erkänna honom som näste kalif. Men när han fick reda på att folket svurit trohet till ’Umar i enlighet med Sulaymans önskan så reste han för att besöka ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz. ’Umar sade till honom: ”Jag har blivit informerad om att dina män svurit dig trohet och att du ville marschera in i Damaskus”. ’Abd al-’Aziz svarade: ”Detta är sant, men jag handlade så enbart för att jag fruktade att kalifen Sulayman inte hunnit utnämna någon efterträdare och jag var rädd att statskassan skulle plundras”. ’Umar svarade: ”Om trohetseden svurits till dig och du tagit makten så skulle jag stöttat dig och stannat i mitt hus”. ’Abd al-’Aziz sade: ”Det finns ingen annan än dig som jag hellre velat skulle ha makten”. Sedan svor han trohetseden. Folket bad Allah välsigna Sulayman för att han utsett ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz och bortsett från sina egna barn”.

Umar II har hyllats för att han tog itu med de skatteproblem som drabbade de som konverterat till Islam. Under den umayyadiska perioden var majoriteten av befolkningen i kalifatet inte muslimer utan kristna, judar och zoroastrier. Dessa religiösa kommuniteter tvingades inte konvertera till Islam och krönikorna bland Bokens folk berättar om den generösa umayyadiska politiken mot andra trosinriktningar. De skyddade folken (ahl al-dhimmah) betalade en årlig skatt (jizya) som muslimer inte behövde betala. Det står inte helt historiskt klart hur exakt ’Umar löste denna problematik, men krönikorna beskriver honom som en person som insisterande på lika behandling av araber och icke-araber (mawali) och att det skulle göras lättare för konversioner att ske. Jizya avskaffades för nyligen konverterade som tidigare fått betala skyddsskatten trots att de adopterats in i arabiska stammar. ’Umars politik var strikt baserad på de direktiv religionen presenterar och har hyllats av de rättslärde men sociologerna har varit mer kritiska till ’Umars förda politik. På ett realpolitiskt plan menar historikerna att hans politik var en katastrof som i förlängningen bara kunnat sluta med en oundviklig finansiell kollaps. ’Umar II gav befallningen att det de profetiska uttalandena (hadith) skulle samlas in officiellt eftersom han fruktade att arvet skulle dö ut. Han införde andra reformer:

– Statsanställda blev förbjudna att engagera sig i någon annan privat affärsverksamhet.
– Obetald arbetskraft förbjöds enligt lag.
– Betesmarker som reserverats åt rika familjer styckades upp och delades ut till de fattiga för uppodling.
– ’Umar uppmanade alla statsanställda att lyssna uppmärksamt på folkets klagomål, och han införde ett angivelsesystem som innebar att varje undersåte som var villig att vittna om hur någon statsanställd missbrukat sin makt gavs en belöning på 100-300 silvermynt.

Även om ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan inte lade stor vikt vid att utvidga riket genom offensiv jihad så som hans föregångare utvidgat Dar al-Islam så var han ingalunda passiv. Hans allra första politiska beslut var att hindra offensiv jihad. Beträffande defensiv jihad så berättar At-Tabari att kalifen sände Ibn Hatim ibn an-Nu’man för att bekämpa turkfolken som hade invaderat Azerbajdzjan. Precis som sina föregångare upplevde denna kalif uppror från ständigt missnöjda kharijitiska grupperingar men till skillnad från andra makthavare föredrog han förhandlingar framför väpnad konflikt. At-Tabari beskriver också att han personligen höll överläggningar med kharijiterna och deras utsända sändebud precis innan sin död. Han befallde att trupperna som de föregående umayyadkaliferna sänt ut för att besätta Konstantinopel skulle retirera och kallas tillbaka. Dessa trupper leddes av hans kusin Maslama som var son till kalifen ’Abd al-Malik. Belägringen av Konstantinopel hade inte lyckats knäcka det bysantiska försvaret och de umayyadiska styrkorna blev decimerade genom den bulgariska arméns attacker och ’Umar såg den umayyadiska traditionen att ständigt belägra Konstantinopel som ett hopplöst och kostsamt företag.

Ibn Kathir återberättar att den umayyadiske kalifen al-Walid ibn ’Abd al-Malik, som utsåg ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz som guvernör över Medina i sex år, brukade skriva brev till honom för att rådfråga honom om juridiska frågor för att implementera detta. ’Umar samlade då Medinas jurister för att de gemensamt skulle nå samstämmighet om domen som sedan förmedlades till kalifen i Damaskus. Även kalifen Sulayman ibn ’Abd al-Malik rådfrågade ’Umar under sitt kalifat och höll honom nära. Då ’Umar utsågs som guvernör över Hijaz av al-Walid så bad han kalifen att bannlysa al-Hajjaj från att besöka Medina varpå al-Walid hörsammade ’Umars förslag och förbjöd al-Hajjaj att besöka staden. Al-Hajjaj var vidare emot att Sulayman skulle utses till kalif och ’Umar och Sulayman bildade därför en allians mot al-Hajjaj.

Suyuti återberättar om ‘Umars dygder:

”Han memoriserade Quranen som barn och hans fader sände honom till Medina för att utbildas där. Han brukade besöka ‘Ubaydullah ibn ‘Abdallah och ta sin kunskap från honom. När hans fader dog så befallde ’Abd al-Malik att han skulle komma till Damaskus, och han gifte sig med hans dotter Fatima. Han var rättfärdig även före sitt kalifat, förutom hans överdrift i lyxliv. De som var avundsjuka på honom kunde inte finna några fel i honom, förutom hans lyxliv och hans stolta sätt att promenera”.

’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan tog sin an kalifatskapet med fromhet och valde bort all form av världslig lyx som han ägnat sig åt tidigare. Han föredrog enkelhet framför den ståtlighet som annars utmärkte kalifatet. Han gav likt föregående kalifer tillbaka sin egen lön till statskassan och gav bort kalifens borg till den tidigare kalifen Sulaymans familj och valde att istället själv bo enkelt och oskyddat. Han bar klädnader av grovt tyg och vandrade ofta omkring anonymt bland människorna. Det berättas att en kvinnlig besökare en gång anlände till ’Umars hus för att be om allmosor och hon såg en man i trasiga kläder som reparerade en husvägg. Hon antog att det var en tjänare och frågade ’Umars hustru om hon inte fruktade Gud och varför hon inte beslöjade sig framför mannen. Kvinnan fick då reda på att tjänaren var kalifen själv. Även om ’Umar stöttades av folket så uppmanade han dem offentligt att välja en annan härskare om de var missnöjda med honom. ’Umar beslagtog också de förläningar som tillhörde de umayyadiska generalerna och släktingar till de föregående kaliferna och delade ut dem till folket. Det sägs också att han avslog sina släktingar om de begärde pengar eller lån, även om det var hans egen moster. Han tog det som sin personliga praxis att tillgodose varje fattig persons behov i hela riket. Han fruktade mutor och tog därför inte emot några som helst gåvor och i de fall han accepterade gåvor så skänkte han dessa till statskassan. Hans hustru Fatima, dotter till kalifen ’Abd al-Malik och syster till tre föregående kalifer, skänkte alla sina personliga ägodelar till statskassan och de fattiga. Han är välkänd för att han lade vikt vid att zakat främst skulle delas ut till de fattiga framför de andra zakat-kategorierna vilket resulterade i att det i slutet av hans styre inte fanns några fattiga att betala zakat till. Han befallde att allt av värde i stora Umayyad-moskéns arkitektur skulle nedmonteras och ges till statskassan, men han gav upp denna önskan eftersom hans rådgivare sade att prakten i moskén avundades av Bysans och var ett tecken på Islams styrka (’izzah). Denna asketiska politik gjorde honom populär bland folket men inte bland rikets elit. Det står i ’Uluww al-Himmah att Fatima bint ’Abd al-Malik, ’Umars hustru sade: ”Jag såg aldrig någon be och fasta så mycket som honom. Jag såg heller inte någon med samma gudsfruktan som honom. Efter nattbönen brukade han sitta och gråta fram tills sömnen övertog honom. Under natten vaknade han och började åter gråta fram tills sömnen övertog honom. Ibland låg han i sängen och tänkte på det efterkommande livet så att han började skaka så som en fågel skakar av vatten”. Det har också berättats att kalifen gick in i en mörk moské och råkade stöta till en man som sade: ”Är du en åsna? ’Umar svarade: ”Nej, jag är ’Umar”. En av kalifens följeslagare sade: ”O de troendes härförare, han kallade dig åsna”. ’Umar svarade: ”Nej, han ställde mig bara en fråga och jag besvarade honom”.

’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan förde en betydligt hårdare politik mot de kristna i riket, olikt sina företrädare som hade behandlat de kristna med mildhet. Det berättas att kalifen mötte en delegation kristna från Banu Taghlib som bar turbaner likt muslimerna och att de frågade kalifen om de fick lov att räknas bland muslimerna. Kalifen frågade vilka de var och fick svaret att de var kristna. Han befallde då att saxar skulle hämtas och att man skulle tvångsklippa av dem håret, riva av dem turbanerna och slita av deras klädnaders nedre hälft som de kunde använda som bälten. Kalifen befallde dem därefter att de bara fick rida barbacka och att de inte fick rida annat än packåsnor och att de skulle förnedras genom att rida i damsadel. Från ett religiöst perspektiv hyllades han på grund av denna strikthet mot Bokens folk, men utifrån ett tolerant och socio-ekonomiskt perspektiv och utifrån modernitetens perspektiv har han kritiserats.

Suyuti återberättar:

’Abd al-’Aziz sade att en av provinsguvernörerna skrev till ‘Umar b. ’Abd al-’Aziz: ”Vår stad har förfallit, så om de troendes anförare bestämmer sig för att skänka oss tillgångar för reparationer så låt honom göra det”. ’Umar skrev tillbaka till honom: “Jag har läst ditt brev. Befäst staden med rättvisa och rensa dess gator från förtryck. Det kommer bli dess reparation. Frid vare med dig”.

Kalifen var känd som en mild man på ett personligt plan men detta hindrade honom inte från att implementera Lagen med stränghet. När ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan varit guvernör i Medina hade han dömt Ibn az-Zubayrs son Khubayb till så hård piskning att han senare avled av skadorna. Tabari återberättar:

”Detta år piskade ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz Khubayb ibn ’Abdallah ibn az-Zubayr på al-Walids befallning och hällde kallt vatten över hans huvud. Muhammad ibn ’Umar berättade att Abu al-Mulayh berättade för honom om den som var närvarande när ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz piskade Khubayb ibn ’Abdallah ibn az-Zubayr med femtio rapp och hällde vatten över hans huvud på en vinterdag och tvingade honom stå vid moskéns dörr. Han stod där hela dagen och avled sedan”.

Ibn Kathir återberättar också om hur mildhet utmärkte hans karaktär men att ’Umar II implementerade Lagen med stränghet när det så krävdes:

”Från Ibrahim ibn Maysarah som sade: ”Jag såg aldrig ´Umar ibn ´Abd al-´Aziz slå en person, med undantag av en person som smädade Mu´awiyah, för honom pryglade han upprepade gånger.”

Umayyaderna hade tidigare visat tolerans mot de kristna men denna politik avbröts under ’Umars styre. Kalifen ’Umar gav följande order om de kristna:

”Hindra de kristna att bära kaftaner, siden och turbaner. Se till att lyda min befallning. Gör detta offentligt. Min befallning ska inte ignoreras av någon. Det har nått mig att de kristna under er auktoritet har slutat bära zunnar-bältet och att de bär turbaner och att de låter deras hår falla över deras axlar. Om detta skett under er auktoritet så är det ett tecken på er svaghet och misslyckande. Se nu till att lyda mig utan dröjsmål eller mildhet”.

’Umar II skrev till sin guvernör Sulayman ibn Abi al-Sari:

”Bygg värdshus i dina länder så att när en muslim reser förbi så kan du ge honom härbärge under en dag och en natt och ta hand om hans djur och vårda honom om han är sjuk, och ge honom gästfrihet under två dagar och två nätter och om han slösat bort all sin proviant och inte kan fortsätta så skänk honom det han behöver så att han kan nå sin hemstad”.

’Umar ibn ’Abd al-‘Aziz ibn Marwan skrev till ’Abd ar-Rahman ibn Nu’aym:

”Sannerligen, handling (‘amal) och kunskap (’ilm) är tätt sammanbundna, så att en person som har kunskap om Allah är en person som agerar för Honom. Det har funnits folk som haft kunskap med inte agerat, och deras kunskap kommer vägas emot dem”.

Suyuti återberättar:

”Walid ibn Muslim återberättade även från Habib b. Hind al-Aslami att Sa’id ibn al-Musayyab sade till mig: ”Kaliferna är tre, Abu Bakr, ’Umar och ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz”.

Vidare återberättar Suyuti om ‘Umars dygder:

”Han gavs trohetseden som kalif i enlighet med Sulaymans testamente i Safar år 99, så som vi nämnt tidigare. Han styrde i två år och sex månader, så som Abu Bakr as-Siddiq, må Allah välsigna honom. Han fyllde jorden med rättvisa, motsatte sig förtryck och etablerade goda sunan (as-sunan al-hasana).

‘Umar ibn ‘Abd al-‘Aziz gav följande befallning till sina guvernörer i Kufa, shiiternas hemvist, om hur de skulle handskas med dem:

”Begär inte deras lydnad genom att få dem av avsäga sig ’Ali ibn Abi Talib ty han var en rättfärdig man. Läs upp inför dem men gå inte in i det med dem. Tala med dem men lyssna inte på vad de säger. Lär upp dem och lär er inte från dem”.

Abu Dawud återberättar i sin Sunan att Sufyan ath-Thawri sade: ”Kaliferna är fem, Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman, ’Ali och ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz”.

Muhammad b. ‘Ali b. al-Husayn tillfrågades om ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz och svarade: ”Han var den mest ädle bland Bani Umayyah och kommer väckas till liv på Domedagen utan like”.

Maslama bin ‘Abd al-Malik bin Marwan återberättade: ”Jag gick för att besöka ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz när han var sjuk och han bar en smutsig klädnad, så jag sade till Fatima bint ’Abd al-Malik: ”Tvättar du inte hans klädnad?”. Hon svarade: ”Vid Allah, han äger ingen annan klädnad”.

Abu Umayyah, en slav och eunuck som tillhörde ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan sade: ”Jag gick en gång till min ägares hustru och hon gav mig en måltid bestående av linser, så jag sade: ”Linser varje dag?”. Hon svarade: ”Min son, detta är maten som din mästare, de troendes anförare, äter”.

Sa’id bin Suwayd sade att ’Umar ledde folket i fredagsbönen iklädd en klädnad med lappar fram och bak. En man sade till honom: “O de troendes anförare, Allah har skänkt dig i myckenhet, om du bara kunde klä dig ordentligt?” Han vände sig om och lyfte sitt huvud och sade: ”Måtta är bättre när man äger mycket och förlåtelse är bättre när man sitter vid makten”.

Azhar sade: ”Jag såg ’Umar predika en khutbah iklädd en lappad klädnad”. 

Hajib bin Khalifa al-Burjumi sade att han bevittnade ’Umar predika när han var kalif och han sade: ”Vår religion är det som Allahs Sändebud och hans två Följeslagare etablerade. Vi håller fast vid det och följer det. Det som andra än dem etablerade lämnar vi därhän”.

Men ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz var inte den ende fromme från Bani Umayyah så som Iraks paradigm ofta presenterar. Ibn Kathir återberättar om hans son ’Abd al-Malik ibn ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz: ”Han ansågs överträffa sin fader i dyrkan och i att uppmärksamma folkets önskemål, och han yttrade många vackra religiösa ord och spirituell vägledning under sin livstid”. En annan av ’Umars söner blev guvernör över Irak och fick bekämpa Bani Hashims uppror när hashimiterna ’Abdallah ibn Mu’awiyah och Yazid ibn ’Abdallah ibn Mu’awiyah gjorde uppror och ämnade upprätta ett hashimitisk kalifat.

Det återberättas även om hans faders godhet. Om ’Umars fader ’Abd al-’Aziz ibn Marwan som styrde Egypten i tjugo år återberättar Ibn Kathir:

”’Abd al-’Aziz ibn Marwan var sannerligen en av de mest populära makthavarna på grund av hans oerhörda generositet och frikostighet. Han var fader till den rättledde kalifen ’Umar som ärvde hans fina karaktär”.

Adh-Dhahabi sade att Ghaylan konverterade till den fria viljans doktrin (al-qadar) under ‘Umar ibn ‘Abd al-‘Aziz dagar och han bad honom ångra sig varpå han sade: ”Jag gick vilse med du vägledde mig”. ’Umar sade då: ”O Allah, acceptera detta om han är ärlig annars korsfäst honom och hugg av hans händer och fötter”. ’Umars åkallan blev bönhörd då han fängslades för att ha uttyckt sin tro på den fria viljan under Hisham ibn ’Abd al-Maliks dagar. Hans händer och fötter höggs av och hans korsfästes i Damaskus.

Ath-Tha’labi återberättade i Lata’if al-Ma’arif att ’Umar ibn al-Khattab, ’Uthman, ’Ali, Marwan ibn al-Hakam och ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz alla var skalliga men att skallighet bland kaliferna efter deras dagar upphörde.

I al-Musannaf återfinns följande av ’Umars domar. En beduinsk kvinna anlände tillsammans med sin bysantiske (rûmî) slav. Hon klagade inför kalifen på att hennes släkt var emot hennes intima relation med hennes manlige slav. Hon sade ”Jag har tagit honom som älskare (innî istasrartuhu) men min familj förbjuder mig. Jag är i en mans position då han har en kvinnlig slav och har samvaro med henne”. ’Umar svarade henne ”Din position är inte likt en man, men är bara en position av okunnighet”. Kalifen dömde sedan att bara hennes okunnighet räddade henne undan hadd-straffet (dödsstraff) och att en kommission skulle utses för att se till att slaven såldes i ett land långt borta.

Shaykh Muhammad Abu Zahra skriver om ‘Umar och hans betydelse för spridandet av den kunskap han erhöll i Medina:

Först befallade han Medinas jurister att resa ut i Islams länder för att lära människorna och vägleda dem. De lärde dem lagens ramar och Medinas fiqh spreds på detta sätt. Vägledningen skedde genom dem. Det är dessa efterföljare som sändes ut från Medina som gjorde att Nordafrikas folk älskade Medina och att det blott var Malik som följdes när hans skola etablerades eftersom Medina är kunskapens källa.

Må Allah vara nådig över denna vägledde kalif.

Skriv en kommentar