Grabbar kommer alltid förbli grabbar

december 28, 2013 2 Kommentarer »
Grabbar kommer alltid förbli grabbar

Grabbar kommer alltid förbli grabbar

Problematik inom könsidentiteten

Abdal Hakim Murad

översatt av Kerim Hrustanovic

Jag har blivit tillfrågad att dela med mig om mina åsikter gällande könsidentitetsfrågor då detta har en påverkan på muslimer som lever i väst, och detta riktas särskilt till muslimer som anammat islams budskap efter att de har vuxit upp i en kristen eller judisk miljö. Det vanligaste sättet att analysera detta på är genom att se på det hela ur ett fiqh-perspektiv för att på så sätt kunna förklara hur islams diskurs gällande jämställdhetsfrågor fungerar sett utifrån ett globalt perspektiv, inte endast genom att se på det utifrån en mikronivå som behandlar fiqh-regler. Den metoden är legitim nog (men som vi snart kommer se så är konceptet ”jämställdhet” ytterst problematiskt), men generellt sett är min erfarenhet av muslimer som behandlar jämställdhetsfrågor att det finns en mentalitet som är alldeles för apologetisk, d.v.s. det är inte endast ett polemiskt försvar utan det grundas på begränsning av vad muslimer får lov att tycka och tro. Vad jag vill göra idag är att jag vill ignorera detta återkommande och ofta tröttsamma tillvägagångssätt, vilket ofta avslöjar serotoninnivån hos dess förespråkare, och jag vill komma fram med förslag för hur västerländska muslimer kan konstruera ett språk som inte lägger fram ett försvar eller några begränsningar, utan istället en legitim strategi för att kunna lösa dilemman som västerländska tänkare och kommentatorer runt omkring oss försöker examinera.

Låt mig då försöka förklara denna kris vi har gällande våra problem med könsrollerna med ett fåtal ord. En bra utgångspunkt är Germaine Greers bok ”The whole woman”, publicerad 1999 som orsakade mycket ilska och irritation i media.

Detta är en viktig bok, inte minst för att den går in i en dialog med författarens tidigare verk, den ädla volymen ”The Female Eunuch”, som trycktes för 30 år sedan. I boken går Greer (som är en ivrig och passionerad feminist) in och reflekterar om hur den sociala och den vetenskapliga kontexten för västerländska könsdiskurser har ändrats under denna period. 1969 ansåg man att befrielsen var överhängande, eller åtminstone övertygande uppnåelig. Greers ilska går då ut över två punkter: den gamla fienden som kallas för manlig könsfobi som fortfarande existerar, men det finns ett mer diffust problem som Greer anser vara bland de svåraste problemen för den mänskliga rasen. Det mesta av den feminism som existerade under 1960- och 1970-talet var ”jämställdhetsfeminism” som ämnade bryta de könsbarriärer som existerade mellan män och kvinnor, genom att utföra förändringar inom media och inom skolorna där man bekämpade en generalisering av kvinnan; 1990-talets feminism däremot har utvecklats till en ”skillnads-feminism” som sätter sin grund och övertygelse i att naturen är en minst lika viktig faktor som uppfostran när det kommer till mäns respektive kvinnors beteendemönster. De flesta politiker, lärare och mediabaroner/baronesser är fortfarande starkt hängivna till den gamla feministiska idén; Greers bok visar dock att denna nya feminism som nu vuxit fram och det är garanterat att den kommer ruska om världen med ännu en social storm, och konsekvenserna för detta kommer särskilt drabba muslimska samhällen markant.

Flera faktorer har bidragit till denna fullständiga förändring. Det som kanske är mest uppenbart är mäns och kvinnors konstanta envishet med att hålla sig fast vid gamla vanor och traditioner, vilket många män och kvinnor fortfarande finner tillfredsställande, konstigt nog. Radikala feministrevolutioner såsom Greer-skolan har inte funnit något märkbart demografiskt fotfäste någonstans. De flesta kvinnor har inte fullständigt gått med i systraskapet.

Dessutom har världen, som konstant blivit formad utifrån en sekulär jämlikhetskontext, inte blivit det förlovade landet som den unga Greer hade förutsett. Nu skriver hon:

”När Den Kvinnliga Eunucken skrevs skar inte våra döttrar upp sig. De svälte inte sig själva till döds heller. Överallt måste kvinnor utan någon röst få stå ut med oändligt med svårigheter, sorg och smärta, i ett våldssystem som tillverkar miljarder med förlorare och endast en handfull vinnare.” (s. 3)

Hon skriver sedan vidare att den sexuella befrielsen har skadat kvinnor mer än vad den har gynnat dom. Hon skriver ”Den sexualitet som har blivit befriad, är manlig sexualitet”. Promiskuitet skadar kvinnor mer än män: kvinnor får uppleva flertalet med konsekvenser av att vara gravida, medan mannens kropp förblir helt opåverkad. När (stridsfartyget) USS Acadia återvände från Gulfkriget var en tiondel av hennes kvinnliga besättning gravid och sedan länge hemskickade. De blev gravida på stridsbåten som också kallades för ”kärleksbåten”. Antalet män som blev skickade hem var noll.

En annan konsekvens av denna sexuella revolution har varit otrohet, vilket har lett till att skilsmässor har ökat och antalet singelföräldrar har också ökat. Återigen är det kvinnor som har lastats med majoriteten av denna börda. ”1971 var en av tolv brittiska familjer ledda av endast en förälder, under 1986 var siffran en av sju och 1992 steg den till en av fem” (s. 202). En annan konsekvens har blivit ensamhetens smärta. ”Runt år 2020 kommer en tredjedel av alla brittiska hem vara singelhushåll, och majoriteten av dessa personer kommer vara kvinnor.” (s. 250). En av de mest envisa legenderna i denna sexuella revolution har varit att det är helt och hållet sunt att ”testa sig fram” för att avgöra om ens partner är kompatibel med en själv. Detta verkar helt och hållet ha blivit avvisat nu. ”Bland de kortaste äktenskapen är de som har varit samboende ett längre tag innan äktenskapet” (s. 255).

Ett ytterligare område där kvinnor har upplevt degradering har varit inom pornografibranschen som det kulturella klimatet fött fram. Denna institution har mött kritik bland majoriteten av feministerna där man har sett det som en avhumanisering och objektifiering av kvinnor (Otto Preminger kallade en gång Marilyn Monroe för ”En dammsugare med bröstvårtor”). Denna bransch har dock inte blivit straffad av feministerna. Den har svullnat upp till en trettio-miljarder punds industri, fylld med arméer av ansiktslösa internethoror och robot-bimbos. Greer poängterar även: ”Efter trettio år av feminism finns det oändligt med pornografi, utspritt mer än vad det någonsin har varit”. Pornografin smälter in i modeindustrin, som påstår sig stå för tacksamheten till kvinnornas existens, men den är i själva verket, som Greer noterar, för det mesta kontrollerat av män som försöker få kvinnor att ställa upp på att klä av sig och pryda upp sig för deras nöjes skull. (Många modedesigners är dock homosexuella, Versace är det mest framträdande exemplet, och dessa män skapar en pojkaktig mode-norm som tvingar kvinnor till att leva enligt ett schema som beordrar dem att de ska gå på dieter och träning vilket i sin tur producerar ett nytt sorts förtryck). Celluliter sågs en gång i tiden som något fint i väst och i nästan alla traditionella samhällen. Idag har det blivit till en synd. För att räddas från denna ”synd” måste man ”träna”. Demi Moore pumpar järn fyra timmar om dagen, men även denna bravad var inte tillräcklig för att rädda hennes äktenskap.

Greer och andra feminister anser att modeindustrin är en stor bidragande faktor till den nutida förslavningen av kvinnor. Den främsta partner är läkemedelsbranschen. Greer anser att läkemedelsbranschen avsiktligen skapar en kultur där man är besatt med sina fysiska brister. Den så kallade Dysmorfofobin som för tillfället fyller läkarnas, psykiatrikernas och kosmetikernas plånböcker. Som Dolly parten en gång sade: ”Det kostar mycket pengar för att man se så billig ut som jag gör.” Världens resurser används för att trycka på denna artificiellt orsakade besatthet med utseende, som matas av den geologiska kulturen. Den kanske mest skrämmande aspekten är det nya fenomenet som kallas för hormonutbytes-terapi, som affischeras som en anti-åldrings patent. Hormonet som man använder sig av hämtas från hästston och kallas för östrogen. I USA hålls 80000 gravida hästar fånge i batteri-gårdar. Där hålls de instängda i lådor, fastbundna så man kan utvinna deras urin. De foster som eventuellt föds slaktas enligt rutin.

Konsekvenserna av det nya förtrycket på kvinnorna är välkända, men inga seriösa förslag har framförts som skulle kunna motarbeta detta problem. Kvinnor lever idag ett rikare liv, enligt den gamla skolans feminister. Det är dock känt att dessa liv brukar vara kända för att vara mycket sorgligare än förväntat. ”Sedan 1995 har depressiva sjukdomar ökat fem gånger i USA. Det är mer sannolikt att kvinnor lider mer än män, på grund av några oklara anledningar.” (s. 171). Samtidigt: ”medan 17 % av Storbritanniens kvinnor har försökt begå självmord innan de har fyllt 25.” Denna våg av depression har påverkat den moderna kvinnan, tvärt emot vad de tidiga feministerna trodde. Men det har medfört lycka för läkemedlens baroner. Prozac skrivs för det mesta ut till kvinnor (denna anti-depressiva drog används rutinmässigt på djur i djurparker för att se till att de kommer över sin känsla av meningslöshet och fångenskap).

Greer avslutar sin arga bok med några strålar av hopp. De strategier hon predikade under 60-talet har blivit beprövade, men resultaten har varit tvetydiga och ibland katastrofala. Det som är uppenbart är att det inte skett en befrielse av kvinnorna. Det enda man har gjort är att ersätta en dålig vana med en annan (dålig vana). Maken har blivit oumbärlig. Läkemedelsindustrin, samt den växande armén av psykiatriker och rådgivare har tagit mannens plats. Lyckan ser ut att vara oss fjärran.

Lite senare under detta seminarium kommer jag att delge en islamisk kritisk ståndpunkt av detta ämne. Men innan jag gör det skulle jag vilja ta en snabb titt på den vetenskap som västerländska sociologiska analytiker använder sig av för att analysera detta problem. Syftet är att man ska kunna se det ur en vetenskaplig kontext innan vi djupdyker i den islamiska synvinkeln av detta problem (för att se vad som har gått snett).

Det mest tydliga området där feminister har problem med vetenskap är konstaterandet av skillnader i fysisk styrka, som särskiljer den båda könen. Inom yrken och sysslor som kräver fysisk styrka och kvickhet dominerar fortfarande män. Man har självklart försökt att besegra Moder Naturs sexism genom lagstiftning. Det mest kända försöket var i Storbritannien 1997 då Försvarsmaktens direktiv såg till att kvinnor och män inte skulle gå igenom samma fysiska test. Denna resa in till politisk korrekthet tog fart när man upptäckte att kvinnor som rekryterats in till armén inte var starka nog för att klara av vissa uppdrag som var avgörande för att deras träning skulle fullbordas. Som ett resultat av detta införde man 1998 en ”könsfri” regel som såg till att kvinnor och män utsattes för liknande prov och uppgifter. Resultatet av detta blev en markant ökning av kvinnor som skadade sig, medan antalet skadade män var mycket mindre. Medicinska frigivningar gavs till kvinnor som drabbats av skador p.g.a överansträngning, som t.ex. stressfrakturer som kom upp till siffran 1,5% bland manliga rekryter, medan kvinnornas siffror låg mellan 4,6% och 11,1%. Överstelöjtnant Ian Gemmel, en arméläkare som skrev en rapport om denna situation, lade märke till att kvinnors skillnad i benstorlek och muskelmassa ledde till 33%-39% mer stress på kvinnans skelett än vad den gjorde på mannens skelett. Resultatet är att trots sociala förändringar som har suddat ut de traditionella moraliska anledningarna till varför kvinnor inte har fått delta i militära operationer har ignorerats. Nu tvingar dock medicinskt bevis den brittiska armén att exkludera kvinnor från armén.

Armén är dock ett ovanligt exempel, och majoriteten av de yrken som kvinnor har ambitioner att sysselsätta sig med kräver inte någon särskild fysisk styrka. Men skillnaden mellan könen är mest tydlig där de inte syns tydligt. De könsrevolutionära som var aktiva under 1960-talet polariserade och radikaliserade sina föregångare, kallade till jämlikhet på ett mjukare sätt. De var ledda av människor som Virginia Woolf som arbetade med en vetenskap som fortfarande inte var utrustad för att hantera de mer subtila aspekterna av skillnaderna mellan könen. Modern teknologi såsom genetisk undersökning, dekonstruktion av genetiska kartor och större upptäckter om DNA som utfördes av Crick och Watson var otänkbara när Greer först började skriva. Ända sedan Marx, Webers och även Freuds tid har man antagit att könsroller endast var accepterade normer inom samhället, och att det var skapat av människor. Om man skulle bygga om detta tillstånd/tänkande så skulle man inom 50 år producera flera kompositörer och nobelprisvinnare av det motsatta könet.

I efterhand kan man se detta som en udda analys. Det intellektuella klimatet var på den tiden trots allt, helt och hållet sekulärt. Det fanns ingen metafysisk eller moralisk kod som tvingade den västerländska tänkaren att komma till slutsatsen att skillnaden mellan könen endast var trivial, eller, så som en trendig biskop förklarade det: ”Det är samma sak men med olika monteringar”. Och ändå var jämlikhetens fanbärare godtrogna nog att tro att jämlikhetstankarna hade format Europa och USA ända sedan Thomas Paines och David Humes tid har man antagit att alla kön måste vara jämlika, precis som raser och nationer.

Ett av de första större experiment baserat på ”könsjämlikets-teorin” utfördes i judiska kibbutz-bosättningar i Palestina. Man startade detta projekt 1910 då man excentriskt ansåg att kvinnors befrielse endast kunde uppnås när könsnormer helt och hållet eliminerades.

Kibbutzim var kollektiva farmer där föräldravård raderades helt och hållet. Istället för att få leva med sina föräldrar, fick barnen leva i sovsalar. För att skona flickorna från deras typiska hushållsslit så ordnade man gemensamma tvättstugor och kök för båda könen. Båda könen fick välja fritt vad de ville sysselsätta sig med. Förväntningen var att barnen automatiskt skulle sortera ut arbetsuppgifterna ”jämlikt”. För att se till att barnens val av leksaker var neutrala, så hade man alla leksaker i stora korgar, så flickorna och pojkarna skulle få välja deras egna leksaker, istället för att tvingas på ”könsstereotypa” leksaker och spel.

Resultatet av 90 år av konstant och religiös social programmering har endast skapat oro. Barnen, till deras handledares ilska, har ofelbart valt ”könsspecifika” leksaker. Treåriga pojkar hämtade pistoler och bilar ur korgen och flickorna föredrog dockor och té-set. De spel som barnen organiserade var tävlingsinriktade bland pojkarna och samarbetssträvande bland flickorna.

Inom kibbutzernas administrationsdokument finner man inga försök på att tvinga på kvinnor att ta ledarroller. Försök till klädkoder där man försöker skapa någon sorts neutralitet nonchaleras konstant. Dagens Israel ses som milt i sina försök att göra könen jämställda, jämfört med kibbutzismens försök för 90 år sedan. Experimentet har inte endast misslyckats, utan det verkar också ha slagit tillbaks.

De flesta vetenskapsmän och antropologer som har dokumenterat denna misslyckade programmering lokaliserar idag mäns och kvinnors olika vanor i en evolutionsbiologisk kontext. Darwinism och neo-Darwinism befinner sig självfallet under attack i vår tid, speciellt av filosofer och fysiker, och det är märkbart mer seriöst nu än vad det någonsin har varit under det senaste århundradet. Och precis som Shaykh Nuh Keller har visat, så är en envis hängivelse till evolutionsteorin inkompatibel med Koranens förklaring av människans ursprung. Vi tror på ett gemensamt ursprung,; neo-Darwinister insisterar på att vi härstammar från flertalet interaktiva processer sinsemellan olika sorters apliknande förfäder.

Detta betyder dock inte att varenda insikt som modern biologi har kommit fram till är oacceptabel. Keller noterar att mikroevolution, d.v.s. förstärkning och bevarande av gener som med tiden utvecklas på grund av överlevnadsskäl inte går att förneka, och detta bekräftas även i haditherna. Hästavling ses till exempel som principer av det naturliga urvalet, där människor tillåts blanda sig in. Ärftlighet är sant, såsom en hadith bekräftar. Kategorier såsom ”israeliterna” eller ”ahl-al-bayt” har en verklig betydelse.

Vad säger då biologerna? Biologernas syn på biologisk framgång grundar sig på en aspekt: en maximal förökning av en organisms genetiska material. Ett kraftfullt rovdjur som dominerar sitt område ses dock som ett misslyckande om det misslyckas med att föröka sig till ett tillräckligt antal.

Biologer brukar påpeka att hanar och honor har olika förökningsstrategier. Bördan som biologen Robert Trivers kallar ”föräldrainvestering” är mycket högre hos honor än hos hanar. Detta har inget att göra med samhällsprogrammering. Det är en genetisk och en biologisk gåva. Människornas hona investerar extremt mycket i ett barn, till att börja med spenderar hon nio månader med metabolisk hängivenhet, följt av ännu en period innan hon avvänjer sig. Hanens ”föräldrainvestering” är märkbart mindre.

Trivers visar att ”sex förser mannen med den större delen av hans föräldrainvestering och det kommer bli en begränsad källa.” Sexet som bidrar med mindre kommer då nödvändigtvis hamna i en social position som involverar konkurrens, ”eftersom de kan förbättra deras förökningssuccé genom att ha flera partners, på ett sätt som det motsatta könet inte är förmöget till”. Detta är grunden för de hormonella och genetiska grunderna för aggression och tävlingsinstinkt bland män. Tävlingslystnad och aggression är egenskaper som man kan finna hos kvinnor, men de är oftast märkbart mindre eftersom det inte är ett viktigt verktyg för honans ”förökningssuccé”. Aggressionen som är viktig för mannens överlevnad riktas främst mot andra män; men aggression förbereder också hanen inför jakt. Manlig föräldrainvestering är därför endast indirekt fysiologisk eftersom den mest fokuserar på att förse föda för sin avkomma samt beskydda den.

Därför är polygami vanlig i traditionella samhällen, och polyandri är extremt ovanligt. Att ha många fruar är en förnuftig strategi, att ha många makar är inte förnuftigt.

De aggressiva instinkterna som fostras av den manliga fysiologin, även innan födseln via androgener tjänade våra förfäder väl för tiotusen år sedan, och ett fåtal generationer där man har anammat en markant annorlunda livsstil så är det märkbart att denna nya livsstil har inte varit tillräcklig för att stimulera hormonbalansen hos det manliga könet. Det är på grund av detta som nittio procent av alla fångar är män, i nästan vartenda samhälle. Psykologer världen över har gång på gång visat hur de flesta mördare och mordoffer är oftast unga, ogifta män. En annan faktor är att män dras mer till tävlingsinriktade beteendemönster. Kingsley Browne skriver: ”Medan konkurrens ökar mäns motivation, så gör den inte det hos kvinnor. Ju mer tävlingsinriktat ett akademiskt program ses av kvinnor, ju sämre presterar de, medan situationen är det motsatta hos män.” Studier visar också att män är mer måna om att ta sig an svåra uppgifter än kvinnor.

Ursprunget av dessa skillnader mellan könen ter sig härstamma ifrån urgamla överlevnadsmönster. Aggressiva, tävlingsinriktade män blir till ”alfahanar” och de maximerar sina chanser till förökning (män har tio gånger mer testosteron i sig än kvinnor; och det producerar aggression såväl som sexdrift). Svagare och mindre samarbetsvilliga män knuffades åt sidan, och hittade sällan en partner. Lyckad jakt tillförde en god status och status bidrog till större chanser för en genetisk överföring.
Biologer likt Camilla Benbow har nyligen dokumenterat dessa könskillnader (samt det genetiska arvet) sett utifrån vår moderna kontext. Studien visar att ”pojkar är mer benägna till att välja karriärer inom matematik och vetenskap än flickorna, även om flickorna är fullt medvetna om deras kapacitet inom dessa ämnen.” Återigen, slutsatsen är inte att kvinnor är mindre intelligenta än män – den nya biologin klargör detta tydligt – men de föredrar istället att bruka sin intelligens inom andra fält. I Harvard till exempel finns det en sju mot en dominans av män inom vetenskapsfakulteten, medan den kvinnliga dominansen infinner sig i konstfakulteten. Ämnen såsom språk och konsthistoria domineras av kvinnliga studenter. Och medan det inte finns några bevis för att kvinnor skulle vara mindre intelligenta än män – och de visar sig generellt sett vara mer välformulerade än männen – så är mer än sjuttio procent av diplomtagarna på Oxford manliga studenter.

Ett flertal kommittéer på universiteten har fått i uppdrag att analysera detta tillstånd och att eventuellt eliminera det. Differensen är dock väldigt envis. Detta kan måhända bero delvis på social programmering, men en medvetenhet om ärftlighet har börjat växa sig stark på den senaste tiden. Det manliga endokrinsystemet bär på minnet av tusentals år av jakt, en aktivitet som kräver en fokuserad uppmärksamhet på endast ett byte, allt annat exkluderas, och detta ackompanjeras av ett adrenalinrus mot slutet. En sådan sorts metabolism anses nu kunna gå ihop med universitetstentor, mer än den kvinnliga metabolismen som historiskt sett har frodats inom vård och samarbetsuppdrag.

Svaret från universitet såsom Harvard och Oxford har varit att ifrågasätta privilegierna i examinationssystemet. Om tävlingslusten och fokuset på män har varit en orättvis faktor vid tentor, så måste man söka alternativa tentamenmetoder. Och idag kan vi se andra sorters metoder. En av dessa metoder är projektarbeten istället för tentor. Dessa projekt frambringar kvinnans fulla kapacitet då de i lugn och ro kan fila på sitt arbete under en hel termin, kvinnor frodas alltså i detta system. Resultaten är redan lovande, och det verkar som om den mansvänliga typen av tentamenssystem en dag kommer elimineras.

Detta leder dock till en mycket större och mer komplex fråga. Den nya vetenskapen har visat att kvinnor och män har en jämlik intellektuell kapacitet, men att mäns och kvinnors intelligens frodas på olika sätt beroende på vilken kontext de befinner sig i. Capucine La Motte, en annan forskare har dokumenterat hur barn från treårsåldern föredrar att leka med barn som tillhör deras egna kön. De kan uppnå sina mål i sina lekar mer effektivt på detta sätt. Pojkarnas lekar är oftast mer tävlingsinriktade och aggressiva; flickornas lekar är samarbetsfrämjande och involverar en mycket mer sofistikerad diskurs och konceptualisering. En annan barnpsykolog, Janet Lever, noterar att 65% av pojkarnas lekar är formella lekar, medan endast 35% av flickornas lekar innehöll regler. Pojkar verkar vara mer ”lag- och regelorienterade” än flickor (Det är på grund av detta som den nutida muslimska vantolkningen av shari’ah som förminskar haqiqah oftast också ackompanjeras av en förminskad respekt för kvinnor. Könen ses endast som jämställda när man talar om batin och dhahir, d.v.s handlingar och tro).

En annan aspekt som berör ärvd genetik finns presenterat i risktagande. Sedan urminnes tider har de båda könen sett olika på risktagande, inte på grund av social programmering, utan på grund av biologisk överlevnad. För att komma åt den status och makt som krävdes för att vidareföra sitt genetiska material var mannen tvungen att ta risker. I de historiskt sett få år som har passerat verkar denna norm inte ha ändrats. Statistik visar konstant att riskfulla aktiviteter och sporter attraherar generellt sett fler män än kvinnor. Vadslagning, motorsport och bungeejumping fortsätter att förbli mansdominerade aktiviteter. Statistiskt sett ignorerar män bilbälteslagen oftare än kvinnor. Trots den populära stereotypen om att kvinnor skulle vara farliga, så sker de flesta dödliga bilolyckor på grund av männens vildsinthet, eftersom de ger sig in i farliga och aggressiva tillvägagångssätt. Mer än två gånger så många pojkar än flickor dör på grunda av att de deltar i farliga lekar, och denna statistik är liknande över hela världen.

De precisa mekanismerna som i hjärnan som genererar denna typ av beteende har under den senaste tiden behärskats av våra forskare. Mekanismen kallas för neurotransmittorer, hundratals olika variationer som aktiverar känslor och kroppens rörelser. Ett av de mest viktigaste av dem kallas för serotonin, vars funktion är att informera kroppen om att den bör avsluta vissa aktiviteter. När kroppen är trött, då genererar den ett behov av sömn, när vi har ätit oss mätta säger den till kroppen att sluta äta, och så vidare. Den gör detta genom att koppla det limbiska systemet (vilket är nafsens kungadöme, det genererar djuriska impulser som t.ex. att attackera, att vara ledsen eller att begå samlag), med hjärnans ”frontal cortex”, där vår förmåga att planera våra handlingar befinner sig. Studier visar att män har en lägre seratonin-nivå än kvinnor och då kan man konstatera att sporter som innebär mycket högt risk-tagande såsom formel 1 kommer antagligen alltid vara dominerat av män, hur mycket än feministerna försöker påstå att det skulle handla om social programmering.

Universitet kan manipulera könens handikapp genom att ändra på tentamensprocesserna, men efter examineringen visar det sig att den riktiga världen är mindre mottaglig. Risktagande är en viktig ingrediens för framgång i många (om inte de flesta) högflygande yrken. Psykologen Elizabeth Arch har nyligen visat att ”glastaket” för vissa yrken som antas hindra vissa kvinnor från framgång på grund av fördomar måhända kan ha en biologisk grund. Framgång i t.ex. affärer kräver risktagande som inte kvinnor oftast har som en instinkt. Hon säger. ”från en tidig ålder är kvinnor mindre mottagliga för fysiska samt sociala risker och de har en tendens att uppföra sig på ett sätt som försäkrar dem en fortsatt social inkludering.” Och detta är mestadels medfött, och inte programmerat.

En expert som heter Marvin Zuckerman har ägnat sin tid åt att forska om neurostransmittorernas påverkan på könens beteendemönster. Han delar upp det seratoninrelaterade mänskliga sökandet efter spänning i fyra typer. Den första typen är lusten för äventyr och kärlek till fara, som oftast associeras med de låga seratoninnivåer som finns hos mannen (generellt sett). Den andra typen är sökandet efter upplevelser, oavsett om dessa upplevelser är musikaliska, estetiska eller religiösa. Zuckerman uppmärskammade inte några skillnader mellan män och kvinnor när det kom till denna fråga. Den tredje typen är hämningar. Neurostransmittorerna hos männen tillät en snabb förlust av moralisk kontroll över sexdriften, medan fallet inte var sådant hos kvinnorna. Den fjärde typen är tristess. Mannens hjärna är mer benägen till att bli uttråkad om den utsätts för repetitiva uppgifter och rutiner.

Vad är då de religiösa implikationerna gällande allt detta? Det finns feminister som pekar ut dessa aspekter som om de vore någon sorts moralisk underlägsenhet för det manliga könet. Ur ett islamiskt perspektiv kan de dock bli förstådda och förklarade på ett sätt som återigen demonstrerar fitrans anpassningsbarhet, såsom det förstås av islam. Det är en kvasi-metafysisk egenskap som innehar de fysiska processerna av hjärnan samt dess geografi. Den första särprägelserna är inte nödvändigtvis något som gör männen sämre på något sätt. Mod är trots allt en profetisk egenskap och utan emotionella svällningar skulle den muslimska mannen vara en dålig ryttare eller krigare, eller en risktagande byggarbetare som bygger en moské i Istanbul. Den andra aspekten som vi måste belysa här är lubb, den inre kärnan av mänskligheten, när den är belyst så kan vi konstatera att det finns vetenskapliga bevis för ”andlig jämställdhet” mellan könen. Koranen lokaliserar lubb’ens förmåga att uppleva det heliga ursprunget av Guds skapelser i naturen. Män och kvinnor är lika duktiga när det kommer till denna aspekt. Likaså är trosbevarande estetiska bedrifter som t.ex. musik, litteratur,konsthantverk samt arkitektur mycket vanlig bland båda könen och både män och kvinnor är lika duktiga på att uttrycka sig estetiskt. Själva Koranen ses som vacker och sann av både kvinnor och män. Det är endast på denna nivå som vi kan tala om jämställdhet mellan könen.

Den tredje typen bland Zuckermans kategorier kan framstå som att den sätter män i något sorts underläge. Detta är dock endast sant om man ser det ur ett sekulärt perspektiv. För den troende är dygden ”taqwa” som nämns i Koranen mycket mer relevant, och taqwa produceras från den andra kategorin. De andliga verktygen som islam kan förse män med kompenserar det faktum att de föds med mindre seratonin än kvinnor, och det faktum att de inte kan disciplinera deras mörkare lustar som gömmer sig i deras lemmar. Den aktualiserade shari’ah-lagen är faktiskt en seger för den främre hjärnbarken, och ger mannen en chans att hämta den balans som redan finns i den kvinnliga metabolismen. Det är ingen tvekan om att detta är orsaken till att ”kvinnor är undermåliga i deras intellekt och religion”. Skaparen har inte gett dem infödda nackdelar i deras sökande för förståelse och frälsning, utan det är snarare så att Han vill att män ska anstränga sig mer för att uppnå deras nivå av fitra.

Den fjärde typen (sökandet efter nya utmaningar samt avskyn för repetitiva uppgifter) ger kvinnor ett övertag i hemmet. Så länge som moderna kontorsjobb förblir repetitiva och tråkiga så kommer kvinnor ha en fördel, eftersom de är begåvade med mer uthållighet på arbetsplatsen än män. Det verkar vara osannolikt att biologer kan demonstrera att män borde vara benägna till att inneha femtio procent av de jobb som kräver en förmåga till att stå ut med repetitiva uppgifter.

En annan förklaring till ”glastaksfenomenet” kan lokaliseras i kvinnans tendens och benägenhet till barnuppfostran. Kvinnor har genom tiderna konstant varit ansvariga för omhändertagandet av unga, sjuka och de äldre. Feministförfattaren Carol Gilligan observerar att: ”kvinnor definierar inte endast sig själva i kontexten av mänskliga förhållanden utan de dömer också sig själva utifrån hur duktiga de är på att omhänderta.” Kvinnor är mer ”personorienterade” medan män är mer ”objektorienterade”.

Historisk biologi och antropologi kan hjälpa oss förstå varför dessa mest utmärkande skillnader mellan könens beteendemönster bör existera. Hur de existerar är nu även urskiljbart tack vare de molekylära biologerna och endokrinologerna. De manliga och de kvinnliga fostren ser i början av sina liv nästan identiska ut. Den största skillnaden är XY kromosom-paret som urskiljer mannen medan XX-paret urskiljer kvinnan. Y-kromosomens syfte är att utlösa androgener som efter cirka två månader av graviditet initierar utveckling av de manliga gonaderna (detta är varför många biologer anser att kvinnan är en grundläggande mänskliga formen medan mannen är en avvikelse från ”grund-kroppen” – helt i motsats mot den Aristoteliska synen på mannen och kvinnan).

Dessa androgyner gör dock mer än att bara forma de reproduktiva organen hos det ofödda barnet. Mellan den sextonde och tjugoåttonde veckan iscensätter de även grundläggande skillnader som finns i den manliga respektive kvinnliga hjärnan. Vid detta tillfälle kan medfödda brister producera inte endast hermafroditism (den typen som erkänns i de klassiska fiqh-böckerna), men det kan också ha andra påföljder på personen i fråga. Ett välstuderat exempel är ett problem som går vid namnet CAH (congenital adrenal hyperplasia, på svenska Adrenogenitalt syndrom). CAH är ett resultat av en ovanligt stor mängd androgyner som utsöndras i ett XX-foster, d.v.s. ett barn som genetiskt bör vara en kvinna. De barn som drabbas av detta tillstånd (som vanligtvis drabbar en av 20 000 födslar) föds oftast med både manliga och kvinnliga könsorgan; de manliga könsorganen opereras oftast bort. Även om kvinnorna framstår som normala och fertila så innehar de ändå några väldigt klara bettendemönster, eftersom de har blandats väldigt mycket med manliga hormoner när de fortfarande var foster. De flertal forskningsartiklar som har skrivit om detta fenomen kommer fram till slutsatsen att CAH-kvinnor kan liknas med ”pojkflickor”. De är mer aggressiva, de tycker om spel med regler och de är redo att ta risker i en större mängd än de kvinnor som föds utan denna defekt.

Om man jämför CAH-flickorna med pojkarna som drabbats av ovanligheten att ha en extra X-hormon så kan vi se att dessa XXY-pojkar är till utseende normala män, men deras beteende är typiskt feminint då de saknar tävlingsinriktade och risktagande impulser, och de föredrar oftast att leka med flickor i samarbetsorienterade- och icke-aggressiva lekar.

CAH och XXY studier citeras allt oftare som bevis på det ofantliga inflytande som hormoner har på de två könens beteendemönster. Mer bevis kommer nu fram från studier som har utförts på kvinnor som erbjöds hormoner för att klara av svårigheter under sin graviditet, detta har blivit en allt vanligare sedvänja som många tror är orsaken till att allt fler barn vars bettendemönster inte är synkroniserade med deras kön är just dessa hormoner. Kvinnliga kriminella, lider t.ex. ofta av ovanligt höga testosteronnivåer och dessa är oftast konsekvenser av tidigare medicinska ingrepp.

Jag vill nu gå vidare och prata om konsekvenserna av dessa upptäcker för att förklara hur vi muslimer ser på detta ämne, vad för sorts samhälle vi muslimer vill ha, och vems riktlinjer vi följer. Den gamla feministiska polemiken mot islam är i sin grund tron på att de infödda skillnaderna mellan män och kvinnor inte längre håller. I den muslimska världen är inte ny vetenskap eller ny feminism känd än, och sekularister från den turkiska regeringen till Taslima Nasreen i Bangladesh fortsätter att insistera att könsskillnaderna och ojämlikheter på arbetsplatser kan önskas bort genom social programmering och ett inskärpande av en ny attityd. Detta var den turkiska regimens mentalitet när de förberedde sig för 2001 års köns-jämlikhets lagstiftning.

Om man lever i västvärlden och följer vad som sker bland de kontemporära trenderna i forskning och sociala teoirer så kan man enkelt se hur tunn en sådan polemik har blivit. Intelligenta tänkare såsom Greer kräver inte längre ”jämlikhet”. Det är inte så att de kräver ojämlikhet eller orättvisa istället: långt ifrån det. Istället erkänner det att vår medvetenhet av de kategoriska skillnaderna mellan könen gör konceptet ”jämlikhet” till ett väldigt enfaldigt koncept. Kvinnor och män är varken jämlika eller ojämlika. Vi kan inte längre säga att män är bättre än kvinnor likväl som vi inte kan säga att ”regnet är bättre än jorden”. Att använda det gamla ”jämlikhetsspråket” gör en i princip skyldig till vad filosofen Wittgenstein kallade för ett ”kategoriskt misstag”.

Moderna muslimska teologer som har omfamnat de nya insikterna insisterar att kravet på “jämliket” är mindre till nytta än kravet på möjligheter och respekt. Har kan man klart och tydligt se en överrensstämmelse mellan den islamiska diskursen och den nya feminism som Greer, Gilligan och en växande skara andra feminister har omfamnat.

Nu kvarstår det endast för oss att kort se hur Shari’ah-lagen och vetenskap kompletterar varandra. Jämlikheten planeras inte längre av naturens lagar då naturen är Guds lagar; sannerligen är Guds lag för oss något som är proportionellt med naturlagen. Eftersom vi avvisar idéer om en radikalt avfallen natur så erkänner vi istället naturen, d.v.s. fitra som är något inneboende och bra. Kristendomen, varthän den följde Augustine, trodde ända fram till 1800-talet att odöpta barn och missfalls-foster skulle torteras för alltid i helvetet på grund av deras naturliga tillstånd som har befläckad av ursynden, och detta kunde endast leda de till fördömelse. Jansenister och några evangelister tror fortfarande på denna irriterande doktrin.

Islam är icke-sakramental. Vi muslimer tror att åminnelsen av vår Herre är det enda nödvändiga sakramentet. Och naturen, som Koranen ofta nämner, är en värld av tecken som hänvisar till dess källa, och vår källa. Därför är vår fitra urskiljbar via de olika mönster som finns inom homo sapiens runtom hela jorden och de olika generationerna kan omöjligtvis göra Allah subhanahu wa ta’ala upprörd.

En av de me mest intressanta frågorna som det moderna samhället staller till den traditionella religionen handlar om den heliga försyn som människor förses med i en värld som är otänkbart mer gammal än vad våra förfäder trodde. Koranen och haditherna nämner inga siffror, men de medeltida muslimerna trodde att världen var runt fem tusen år gammal. Vilken syn vi nu än tar av Darwin så måste vi acceptera att vår art är tiotusentals år gammal. Rester och ben från människor har hittats och har precis kalkulerats med hjälp av radiokoldaterings-metoder vilket visar hur gammal mänskligheten är – såvida vi inte missförstått logiken i gudsfruktighet och förnekar vetenskapliga bevis helt och hållet. Under 1997 hittades världens äldsta cricket-slagträ i Essex (självklart). Det syns klart och tydligt att det är ett slagträ som har utformats för något sorts spel, och det är uppenbarligen 40,000 år gammalt. Vår teologiska fråga blir då: Om Essexmannen i vår tid hade innehavt medvetande, mänsklighet och sofistikationen som behövs för att spela cricket, då var han säkerligen en varelse som bar ett ansvar mot sin Skapare. I andra ord så är frälsningshistorien mycket äldre än vad vi en gång trott. Att påstå att mänskligheten fick vänta under en stor del av sin historia innan de fick lära sig om sitt ursprung och öde medför en oacceptabel syn på den heliga rättvisan.

Vår arts ålderdomlighet passar perfekt in med den islamiska frälsningshistorian på ett väldigt elegant sätt. Haditherna indikerar att det har funnits 124,000 profeter. Koranen säger ”Wa-li kulli qawmin had – varje nation har haft en vägvisare”. Att cricketmatcher existerade i Chelmsford trettioåttatusen år innan hijra är inget problem för oss. Homo religiosus existerade då, och det gjorde även homo ludens och de hade antagligen tillgång till ett kapitel av uppenbarelser som sedan dess har försvunnit.

För kristendomen är dock problemet mer alarmerande. Medeltida kristna teologer hade problem med det faktum att miljontals med människor hade levt innan Kristus ankomst, och det dog därför utan att nå någon frälsning (genom att acceptera Kristus som deras frälsare). Komplicerade teorier i post-mortem evangelisiering eller helvetets upprivande utvecklades för att göra den heliga moralens samstämmighet mindre skandalös. Idag, med vår medvetenhet om mänsklighetens ålderdomlighet blir teologin ännu svårare: varför skulle en älskande Gud väntat miljontals med år innan han sände sin son för att frälsa mänskligheten?

För oss är detta, som jag har sagt, ett icke-problem. För varje nation har en vägvisare anlänt. Och som Surat al-Insan säger ”Har det någonsin kommit en tid för mannen då han inte var något ihågkommet? Och en nödvändig beledsagande omständighet i denna dramatiska, fantastiska storlek av profetisk historia, som är så propertionell med Guds storhet och universums storhet, måste vara återkommande, och biologiskt-grundade beteendemönster i människornas samhällen måste ses på ett sätt som normala, och gudomligt bevarade. Vår övertygelse som muslimer är även att människan har skapats ”som den bästa av alla former” och ”Vi har förädlat Adams barn”, vilket gör ett försök på att nedvärdera den naturliga endikronologi i våra kroppar till något hädiskt. Vi är så som vi har blivit skapade, och Allah, välsignad vare Han, är den bäste av skapare.

Det här är orsaken till varför vi respektfullt ignorerar gammaldags-feministisk retorik och det här är anledningen till att vi säger att män och kvinnor, i ett gudsfruktande samhälle, automatiskt kommer att ägna sig åt olika tendenser och aktiviteter. Vårt mål är trots allt mänsklig lycka, inte politiskt korrekthet. Vem som än kommer att försöka införa en grovt jämlik mall på Koranens, Sunnans och Sirans fakta samt Islams samhällshistoria kommer underminera dem. Walaysa al-dhakaru ka’l-untha säger Koranen: Mannen är inte som kvinnan. Jämlikhet är reduktion och den minskar vår arts bivalens, vars fertilitet är tydlig på mänga olika sätt, inte endast på det reproduktiva planet.

Vi insisterar därför på att vår uppenbarade lag som så magnifikt har blivit bekräftad av den nya vetenskapen, bevarar värdet och värdigheten av kvinnor på ett mer tillförlitligt sätt, mer tillförlitligt än vad sekularismen någonsin skulle kunna bli för kvinnor. En materialistisk världssyn som mäter människorna värde enligt hur mycket makt och status de har, samt tillgång till ett sexuellt överflöd. Detta leder oundvikligt till att mannen blir glorifierad. För mannen, som har blivit formad av androgynerna i hans kropp ända sedan han var nästan helt osynligt liten i livmodret uttrycks på följande sätt: hans metaforer är utsprång, erövran, målmedvetenhet. Medan vetenskapens nya fakta tar sin plats inom populärkulturen och medan gammaldags jämlikhetsfeminism bryts ner så kommer mannen bli förstorad som aldrig förr i människans historia. Materialistiska civilisationer kommer i slutändan favorisera och se upp till manliga egenskaper. På ett kortsiktigt plan kan det se ut som att kvinnorna håller på att ta över allting från männen, på grund av den energi som har utsöndrat tack vare modernitetseran, och eftersom den ömsesidiga förtviningen av mannens identitet och självaktning. Men på ett långsiktigt plan kommer framtiden tillhöra androgynen såvida inte Adam Smiths kapitalistiska logik försvinner på ett mystiskt vis.

Som muslimer avvisar vi en sådan favorisering. Inom shari’ah-lagen finns det oundvikligen aspekter inom fitran som favoriserar mannen i funktionella och materialistiska termer. Vår religion är rättvisans religion. Men eftersom vi avvisar identifieringar med människan värde i samband med hennes iögonfallande funktion, eller hennes makt, status eller konsumtion så är vi istället kapabla till att insistera att kvinnans värde är något som är omöjligt att uppskatta utanför en religiös kontext. Vi har nämligen inte skapats för att dyrka de idoler som finns i GQ eller Loaded Magazine. Mannens biologiska övertag (vilket endast skulle ändras om alla någon dag skulle drabbas av en massiv rekonstruerande plastikoperationer samt hormoniska omprogrammeringar) är inte ett tecken på överlägsenhet, vilket det tyvärr är för de som innehar ett sekulärt tankesätt.

Nyckeln till att förstå detta ligger i vår rika teologi bland Allahs nittionio namn. Dessa avslöjar vad biologerna beskriver som en köns-dimorfism. Det innebär nämligen att precis som fortplantning sker genom formgivning som mottas från androgyner och östrogener, är skapelsen i sig är en blandning av androgyner och östrogener. Hela kosmos är könsrelaterat, och det kommer till stånd och uppnår manifestationens komplexitet genom att gå igenom en process av odifferentierad enighet, genom interaktion av de gudomliga namnen, där den överlägsna och styrande kategorin i polariteten är Jalal och Jamal. Jag har försökt att reflekta över en princip av ett hormonskodat kosmos i en annan artikel. (www.masud.co.uk/ISLAM/ahm/gender.htm)

Könsfrågan förgrenar sig inom varje område av religionen, och mycket mer skulle kunna skrivas om detta. Det som jag har försökt att göra i min essä är att visa att ett motstånd mot Shari’an är ett motstånd mot vetenskap, eftersom vetenskap idag bekräftar att det finns en medfödd skillnad mellan könen, en skillnad som Allah ta’ala klart och tydligt kallar oss till att fira istället för att trycka ner. Islams sociala arkitektur skiljer sig markant från dess moderna västerländska sekulära motsvarighet: det borde vara en källa till stolthet för oss. Vi kan dock spekulera huruvida de katastrofala sociala problem som nu överväller västvärlden och som västerniserar folk på andra platsar kommer att alliera sig med den nya vetenskapen för att förse oss med en reviderad definition av kön och köns- och sociala roller vilket på ett långsiktigt plan kommer övertyga våra kritiker att dem Profetiska sociala modellen är överlägset visare och förbarmande.

wa-akhiru da‘wana ani’l-hamdu li’Llahi rabbi’l-alamin

2 kommentarer

  1. Ibn sina 18 juli, 2015 på 02:46 - Reply

    Mashalah!!
    Du har sannerligen tagit upp ett av vår tids viktigaste problem. Du bröt ner problemet till inte enbart bitar utan snarare pusselbitar. För att senare sätta ihop dessa pusselbitar till en den sanna bilden. Detts gjorde du på ett elegant sätt. Många skulle inte äns klara av detta med ett riktigt pussel, och jag står först i kön.

    Du är helt enkelt ett geni.

  2. Ibn sina 18 juli, 2015 på 03:09 - Reply

    Av all glädje riktade jag mina ord direkt till författaren, vilket jag trodde var en av de som höll i denna sida. Senare läste jag att författaren var Abdal Hakim Murad, vilket bidrog till att jag läste även om honom, ett geni som jag nämnde ovan.

    Ovan stycke är ett tecken på att texterna jag har läst hitils på denna sida håller en mycket hög standard.

    Jag tackar även översättaren och skribenten.
    Tackar alla som bidrar till denna sida.

    Fast än att jag inte har sett er på riktigt har jag mycket kärlek till er. Må Gud göra det möjligt för mig att få möta er och tacka er personligen.

Skriv en kommentar