Den försupne kalifen – al-Walid II

januari 7, 2014 Ingen kommentar »
Den försupne kalifen – al-Walid II

Al-Walid ibn Yazid ibn ‘Abd al-Malik (Walid II)

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

Vid Hishams död tog al-Walid II över kalifatet (och regerade kortvarigt i bara elva månader mellan år 743-744) trots att kalifen Hisham gjort allt i sin makt för att förhindra att Walid skulle nå makten. Walid II var son till Yazid II och hans styre var kort och ledde inte till större politiska omvälvningar. Han var mer intresserad av de sköna konsterna och poesin än av politiska frågor och spenderade sin tid mestadels i ökenpalatsen Qusayr Amra och Khirbat al-Mafjar som han lät uppföra. Han var känd som en drinkare, och var älskad av massorna och föraktad av de rättslärde. Han möttes genast av motstånd eftersom han lät avrätta de umayyader som varit emot hans maktövertagande. Han var mycket impopulär bland umayyaderna som kritiserade hans sedeslösa leverne, och han lät fängsla många av sina släktingar, men han var likväl högt uppskattat av folket. Hans generositet hade inga gränser och han tömde bayt al-mal (statskassan) och delade ut stora summor till de behövande, vilket gjorde eliten upprörd. Likt föregående kalifer, så som ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz, fortsatte al-Walid att kuva religiösa grupper som Qadariyyah vilket skapade motsättningar. Redan år 744 utropades Yazid III, en av Walid I:s söner, som kalif i Damaskus och hans armé sökte upp Walid II och avrättade honom. Tabari återberättar att när Yazids armé besatte kalifen al-Walid som skyddade sig i Nu’man ibn Bashirs borg så ropade al-Walid till dem: Har jag inte ökat era pensioner? Har jag inte sänkt betungande skatter för er? Har jag inte skänkt gåvor till de fattiga och gett era handikappande betjänter?”. Generalen ibn ’Anbasa svarade honom: ”Vi har ingenting personligt emot dig. Vi är bara emot dig för att du har kränkt Guds heliga förbud genom att du druckit vin. Tabari berättar om kalifens beteende: ”Han gick då in i sitt privata rum och satte sig ner med en Qur’an och sade: ”Detta är likt dagen då ’Uthman dräptes” varpå han började recitera Qur’anen”. Ibn Kathir återberättar att kalifen sade:  ”Detta är likt dagen ’Uthman dräptes och han underkastade sig och gav upp inför sitt öde”.

När al-Walids död nådde folket i Homs stängde de staden och en stor sorgceremoni inleddes och de beklagade al-Walids död. Ibn Kathir återberättar att al-Walids sista ord var: ”Vid Allah, om ni dräper mig så kommer prövningarna som drabbat er aldrig ta slut och ni kommer aldrig nå enhet i era led och anarki kommer sprida sig”.  Rebellerna klättrade uppför murarna och den förste som nådde honom var Yazid ibn ’Anbasa som gick emot honom och vid hans sida låg ett svärd och han sade ”Ta bort svärdet”. Al-Walid svarade ”Om jag ville använda mitt svärd för att kämpa för något så hade jag använt det för andra strider än denna”. Yazid ibn ’Anbasa fattade tag i hans arm och höll fast honom så han skulle kunna sändas till Yazid ibn al-Walid. Men tio män kom plötsligt in och gick fram emot al-Walid och högg honom i ansiktet och han avled. Sedan drog de ut honom i hans ben och hushållets kvinnor började skrika så intensivt att de släppte honom. Abu ’Ilaqah högg av hans huvud och sände tio män med huvudet till Yazid ibn al-Walid ibn ’Abd al-Malik. Utav dessa tio var Mansur ibn Jamhur, Ruh ibn Muqbil, Kinanahs slav Bishr från Bani Kalb och ’Abd al-Rahman som var känd som ”Wajh al-Fils”. När de nådde Yazid så gav de honom de goda nyheterna att al-Walid var död och hälsade honom som kalif och han belönade dem med 10 000 dirhams. Ruh ibn Bishr sade ”Var glad, o de troendes anförare, ty syndaren al-Walid är död”. Och Yazid föll ner på sin panna i tacksamhet till Allah den Upphöjde”.

Ibn Kathir skriver om revolten:

Ledaren var ingen annan än Yazid ibn al-Walid ibn ’Abd al-Malik som var från umayyadernas elit och välkänd för sin rättfärdighet och sunda religion och fromhet och folket svor honom trohet på grund av detta”.

”De anklagade honom för otro och den som var mest aggressiv i sina anklagelser var Yazid ibn al-Walid ibn ’Abd al-Malik som folket tydde sig till på grund av hans fromhet och ödmjukhet, och han brukade säga ”Vi kommer aldrig nöja oss med al-Walid förrän vi dräpt honom”.

Tabari berättar att kalifen Hisham och al-Walid II trots deras släktskap varit bittra fiender, och Hisham hade förvisat Walid till öknen. Hishams son, Maslamah, försökte medla mellan de två men det gjorde Hisham upprörd och han sade: ”Al-Walid använder dig för att håna mig. Tänka sig att jag förberedde dig för att ta dig an kalifatet. Uppför dig vackert och närvara vid de offentliga bönerna”. Maslamah ledde pilgrimsfärden till Mecka och ägnade sig åt religiöst leverne och delade ut pengar till folket i Medina och Mecka. Men när Hisham dog blev det ändå al-Walid som tog makten. Trots al-Walids kritiserade leverne och att han ägnade nätterna åt att dricka vin och skriva poesi, så utförde han de fem dagliga bönerna offentligt och inledde sin första bägare vin först efter att han utfört nattbönen så som det återberättas av den medinske juristen az-Zuhri som besökte kalifen.

Tabari återberättar:

”När al-Walid kom till makten lagstiftade han om pensioner för de handikappade och blinda i Syrien. Han gav dem kläder och befallde att var och en av dem skulle tilldelas en betjänt. Han delade ut parfym och kläder till de som hade stora familjer att försörja, och han ökade välgörenheten av vad Hisham brukat ge dem. Han ökade pensionerna med tio dirhams och efter att ha ökat dem med tio dirhams för alla, så lade han till ytterligare tio dirhams för folket i Syrien. Han dubblade utbetalningarna när de som han var knuten till via släktskap kom och bad om hans hjälp. Innan al-Walid tog makten var det hans vana att ta hand om de soldater som återvände från sommarräderna. På en plats kallad Ziza brukade han bespisa de återvändande pilgrimerna i tre dagar. Han gav föda åt deras djur och nekade ingen som bad om hans hjälp. Folket brukade säga om honom att när han sade ”låt mig se” så kunde det betraktas som ett löfte om hans hjälp. Al-Walid sade: ”Jag tränar inte min tunga att säga något som jag inte är av vanan att utföra”.

Ibn Kathir skriver:

”Det tycks som om al-Walid tog sig an ett gott uppförande bland människorna och han befallde att de sjuka skulle tilldelas individuella betjänter, och detta gällde också de med spetälska och de blinda. Han delade ut parfym och andra gåvor från statskassan till muslimernas familjer. Han gav således generöst ut gåvor till folket, speciellt till Syriens folk och deras delegationer. Han var generös, högt uppskattad och en god poet och han sade aldrig nej till någon som frågade om hans hjälp”.

Al-Dhahabi sade att varken otro eller kätteri är substansiellt bevisat i frågan om al-Walid, men att han var välkänd för sitt vindrickande och utsvävande leverne vilket fick folket att göra revolt mot honom.

Al-Walids namn nämndes en gång inför kalifen al-Mahdi och en man sade att han var en zindiq (kättare) varpå al-Mahdi svarade: ”Han hade kalifatet i sin hand och dess signifikans är alldeles för stor inför Allah för att Han skall skänka det till en kättare”.

Marwan ibn Abi Hafsa återberättar att al-Walid var en av de mest vackra, kraftiga och poetiska utav människor.

Tabari berättar att kalifen al-Walid var känd för sin stora fysiska styrka och att han kunde rida en häst utan att hålla fast i tyglarna och att han var en stor poet men underkastad sitt vindrickande och att detta var hans svaga sida. Trots att al-Walids kalifat var kort så skickade han ut sin bror al-Ghamr ibn Yazid ibn ’Abd al-Malik för att attackera Bysans. Al-Walid II utsåg al-Aswad ibn Bilal till amiral över hans flotta och befallde honom att besätta Cypern och ge befolkningen ett ultimatum om att antingen bli skyddsfolk under kalifatet eller att förvisas till Bysans. En del av Cyperns befolkning reste till Syrien och bosatte sig där och en del förvisades till bysantiska områden.

Zayd ibn ’Ali som revolterat mot Hisham hade en son, Yahya ibn Zayd, som färdats till Khorasan där han förespråkade uppror mot kalifatet i Damaskus. Tabari återberättar att guvernören Nasr ibn Sayyar satte Yahya i fängelse. När dessa nyheter nådde kalifen al-Walid II så befallde kalifen att Yahya ibn Zayd skulle förlåtas och släppas på fri fot och garanteras säkerhet och gav samma garantier för alla hans följeslagare. Tabari berättar: ”Nasr ibn Sayyar kallade Yahya till sig och befallde honom att frukta Gud och uppmanade honom att inte skapa konflikter och befallde honom därefter att resa till al-Walid ibn Yazid. Nasr befallde att Yahya skulle skänkas 2000 dirhams och två riddjur i gåva och Yahya och hans följeslagare begav sig av”. Trots sitt löfte reste sig Yahya ibn Zayd – må Allah belöna honom – ändå i revolt och nådde ända fram till Herat i Afghanistan. Han blev likt sin far Zayd dödat av en pil i pannan.

Skriv en kommentar