Den siste kalifen i Syrien – Marwan ibn Muhammad

januari 28, 2014 Ingen kommentar »
Den siste kalifen i Syrien – Marwan ibn Muhammad

Marwan ibn Muhammad (Marwan II)

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

Marwans armé red in i Damaskus 744 där han utropades till kalif. Han sade sig vilja hämnas för sin släktings, den dräpte kalifen al-Walid, blod och reste sig därför mot Ibrahim i Damaskus. Marwan var en av de umayyader som levt sitt liv i fält och konstant jihad. Han var krigsvan och härdad och respekterad av soldaterna vid fronten. Han skrev till al-Ghamr, al-Walids bror, följande så som Tabari återberättar:

”Över till saken. Sannerligen är detta kalifat från Gud och följer det mönster som lagts fram genom profetskapet och av Hans Sändebud och etablerandet av Hans religions påbud. Gud har välsignat kaliferna genom vad Han skänkt dem och hedrat dem och därutöver hedrat de som hedrar kaliferna. Må ödeläggelse drabba de som söker en annan väg än deras. Kaliferna har varit Guds förtrogna i det Han skänkt dem, och en efter en har de tagit över för att döma rättvist med hjälp från de muslimer som stöttat dem. Av alla Guds skapelser så var syrierna de som allra mest underkastade sig Honom, och de som var striktast i att försvara Hans påbud och mest lojala i att hålla fast vid Hans löfte, och strängast i att kämpa mot de som avviker och lämnat sanningen. Guds nåd har flödat över dem. Islam har blomstrat tack vare dem, och polyteismen och dess följare har förnedrats genom dem”.

Marwan ansåg att styret efter Yazid III egentligen var illegitimt eftersom han gjort uppror mot föregående kalif, al-Walid II, utan legitim ursäkt och han skrev i ett brev bevarat av Tabari:

”Jag vore inte värdig att bära Muhammads namn eller Marwans namn om jag bevittnade uppror och inte strävade mitt yttersta för att kämpa mot Qadariyyah och inte lade dem under mitt svärd för att åsamka dem skada och hugga emot dem genom Guds öde varigenom det Han vill sker, och att straffa de som Han väljer att straffa. Jag förblir tyst bara för att jag väntar på vad ni ska säga, så var inte kraftlösa i att utkräva blodshämnden för er broder, för sannerligen är Gud ert skydd och Han är oss tillräcklig och Guds vilja och Hans hjälp är tillräcklig för oss”.

Efter att Marwans armé besegrat Ibrahims armé, i en tribal vendetta inom den umayyadiska ätten där en falang ställdes mot en annan falang, och därefter tagit dem till fånga, så släppte Marwan samtliga tillfångatagna och gav de besegrade soldaterna varsitt guldmynt och tillät dem gå hem till sina familjer i full amnesti. Han hedrade sina opponenter och visade dem välvilja. Hans första politiska beslut var att förlägga sin huvudstad i Harran i nuvarande Turkiet. Han ansåg det främja jihad och vara en bättre strategisk lösning. Under Marwan II:s styre kom Harran att bli en viktig stad av politisk betydelse. Efter maktövertagandet bröt genast ett uppror ut i Syrien på grund av omstruktureringen, och Marwans krigsvana armé lät rasera staden Homs stadsmurar för att försvåra för ytterligare uppror. Marwans inrikespolitik har inte kritiserats av hans opponenter. Upproren som skedde under hans tid argumenterade inte för att han styrde felaktigt och därför legalt borde avsättas. Det som skedde är bättre beskrivet som en mängd olika revolter med klara tribala förtecken vars huvudargument var genealogi. De revolter som dock inte hade genealogiska undertoner var de kharijitiska revolterna. Under Marwans tid revolterade kharijiterna i Iran och Irak och de utropade ett eget kalifat under Dahhak ibn Qays och sedan Abu Dulaf. Efter några år, 747, lyckades Marwan kväsa kharijiternas uppror i Irak men genast uppstod nya strider i Khorasan i öst. Den shiitiska sekten Hashimiyya, som tagits över och nu leddes av ättlingar till al-’Abbas, ville störta det umayyadiska kalifatet för att de ansåg ämbetet reserverat åt en annan gren av Quraysh. Namnet på rörelsen, Hashimiyyah, härstammar inte från Bani Hashim, Profeten Muhammads ätt, utan från Abu Hashim (död 717) barnbarnsbarn till ’Ali ibn Abu Talib och son till ’Alis son Muhammad ibn al-Hanafiyyah (död 700). Sekten var inte grundad av ’Ali ibn Abu Talibs son, som snarare bara användes som symbol för Mukhtars uppror i Irak. Han själv, Muhammad ibn al-Hanafiyyah, reste år 692 till Damaskus för att personligen och offentligt ge trohetseden till kalifen ’Abd al-Malik ibn Marwan, och drog sig sedan tillbaka till Medina där han dog år 700. Muhammad ibn al-Hanafiyyah var inte själv engagerad i några som helst uppror mot umayyaderna och förbjöd därutöver med emfas sin familj från att deltaga i upprorsförsök. År 680 hade han varit en av dem som försökt övertala sin halvbror Imam al-Husayn att inte göra uppror trots tyrannen Yazids  moraliska sedesfördärv och att han istället borde bege sig söderut mot Jemen. Men det var denna Hashimiyyah rörelse som hävdade sig kämpa för den avlidne Muhammad ibn al-Hanafiyyah, som de deklarerade som den utvalde Mahdi och som de sade inte dött år 700 utan höll sig gömd undan folket, som lyckades få med sig många upprorsmän, både shiiter och kharijiter, i öst som kämpade mot det umayyadiska kalifatet.  År 743 tycktes det umayyadiska styret i Khorasan starkare än någonsin då det styrdes av den populäre umayyadiske guvernören Nasr ibn Sayyar. 800-tals historikern al-Mada’ini skriver om Nasr ibn Sayyars styre: ”Khorasan byggdes upp som det aldrig byggts upp förut”. Guvernören var omåttligt populär bland folket som var nöjda med hans välfärdspolitik. Men under ytan fanns det spänningar mellan de stationerade 20 000 syriska soldaterna och de arabiska stammarna vars lojalitet riktades åt de egna klanhövdingarna. Den gamla stamrivaliteten från den förislamiska perioden levde vidare trots det islamiska styret. Under föregående kalifers styre hade den allmänna politiken inbegripit stöd åt de nordliga arabiska stammarna, som var lojalister till det umayyadiska styret, gentemot Azd- och Rabi’ah-stammarna (jemeniterna) var mer fientliga till styret. Nasr ibn Sayyars maktbas var den mäktiga Tamim-klanen. Khorasan var även ett starkt shiitiskt näste, och kaysaniterna, en subsekt av Hashimiyyah, var speciellt starka och hade starkt stöd bland de persiska konvertiterna. År 742-743 gjorde ledaren för Khorasans motståndsrörelse Yahya (Zayd ibn ’Alis son), uppror men Nasr ibn Sayyar slog ned revolten. Yahya tillfångatogs och avrättades och i det påföljande maktvakumet tog abbasiderna över makten över rörelsen. Men folket i Khorasan älskade Nasr ibn Sayyar och ingen stad välkomnade de hashimitiska predikanterna, och Khorasans befolkning förblev lojala mot den populära Nasr även efter den abbasidiska revolutionen. I Ramadan år 747 möttes abbasidiska trupper och Nasrs trupper under dennes general Yazid. Yazid togs tillfånga och blev djupt imponerad av det abbasidiska ledarskapet. När Yazid släpptes och trädde inför Nasr medgav han att han varit frestad att själv gå med i den abbasidiska revolten, men att hans lojalitet till Nasr ibn Sayyar som person hindrade honom. Runt år 746 antog Abu Muslim ledarskapet över Hashimiyyah-rörelsen i Khorasan. Nästkommande år inledde han en väpnad revolt mot det umayyadiska styret. Abbasiderna erövrade Khorasan och förvisade den umayyadiske guvernören Nasr ibn Sayyar och marscherade sedan med sina trupper västerut. Han erövrade Kufa år 749 och i november utropades Abu al-Abbas som ny kalif i moskén i Kufa trots att den umayyadiske kalifen i väst, Marwan, ännu inte störtats. Marwan mobiliserade sina trupper från Harran i nuvarande Turkiet och marscherade mot Irak. I januari år 750 möttes de två arméerna i slaget vid Zab och umayyaderna besegrades och 300 ledare ur den umayyadiska familjen dog. Huvudstaden Damaskus föll i april och i augusti samma år så dödades Marwan i Egypten. Hans arvingar Ubaydallah och ’Abdallah flydde till Etiopien. Den abbasidiska armén satte genast igång med en massiv gravskändning av de umayyadiska gravarna, och den enda graven som medvetet besparades var ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz. Abbasiderna iscensatte en jakt på alla de överlevande familjemedlemmarna ur det umayyadiska huset som alla dräptes. En av Hisham ibn ’Abd al-Maliks barnbarn, ’Abd ar-Rahman (sedermera ’Abd ar-Rahman I) överlevde massakern och flydde västerut mot al-Andalus där han utropade att det umayyadiska styret fortfarande var intakt. Historiken Previté-Orton skriver att den huvudsakliga orsaken bakom Umayyad-kalifatets fall var den gamla arabiska klanfejd som rådde mellan Syrien och Irak som kom att kläs i sekteristisk språkdräkt med tillhörande teologiska argument. Efter att umayyadena svepts bort från den politiska scenen kom den stora tribala kampen om politisk legitimitet att stå mellan två fraktioner inom Bani Hashim, den alidiska familjen som härstammade från Abu Talib som stod emot abbasidiska familjen som härstammade från al-’Abbas.

Skriv en kommentar