Uppror och revolt – presentation av den islamiska juridiken – Abdussalaam Nordenhök

februari 7, 2014 En kommentar »
Uppror och revolt – presentation av den islamiska juridiken – Abdussalaam Nordenhök

En kort och ofullständig presentation och ytlig genomgång av bevisen och juristernas syn på uppror

Sammanställt av Abdussalaam Nordenhök

Det bör först och främst nämnas att sammanfattningen av denna juridiska fråga här nedan inte behandlar, varken implicit eller explicit, någon form av kontemporär politisk kris, varken uppror i vår samtid, eller jihad mot ockupanter, alternativt revolter mot icke-muslimska makthavare, ej heller berör sammanfattningen frågan om uppror mot muslimska makthavare som dömer med sekulär lagstiftning, den arabiska våren och allt däri. Inget som läggs fram kan ryckas ur sitt sammanhang och projiceras på nutida konflikthärdar och vår brinnande omvärld eller misstolkas som en kommentar på den allmängiltiga kampen mot förtryck, vare sig i Syrien, Egypten, Palestina, Bryssel eller Peking. Må Allah skänka seger åt Ahl as-Sunnah i varje tid och må Herren förkorta det interim i vilken vi finner den tyngda Muhammadanska nationen stå ledarlös och splittrad. 

Imam an-Nawawi uttryckte sig i frågan i verket Sharh Sahih Muslim:

”Beträffande uppror mot makthavaren och att kämpa emot dem så är det förbjudet genom ickeifrågasatt konsensus (ijma’) bland muslimerna, även om makthavarna skulle vara syndiga förtryckare. Haditherna som påvisar detta är rikligt överväldigande i frågan jag nämnt. Ahl as-Sunnah är enade i frågan om att makthavaren inte ska avsättas på grund av sin syndighet. Beträffande perspektivet som nämnts i fiqh-böckerna av några av de våra, nämligen att han skall avsättas, och som citeras från Mu’tazilah, så är detta en avvikelse från den som yttrar det och står i strid mot konsensus. De lärde har sagt att orsaken till att han inte skall avsättas och att det är förbjudet att bekämpa honom ligger i vad detta orsakar i form av vedermödor och blodspillan samt uppenbar korruption. Således är skadan som orsakas av att avsätta honom större än att låta honom sitta kvar vid makten”.

Detta förklaras i Ibn Hajars ord i Tahdhîb al-Tahdhîb:

De brukade tro på att använda svärdet. Det betyder att de förut trodde på väpnad kamp mot de orättvisa makthavarna. Detta var en gammal åsikt bland de tidiga lärde. Men frågan har emellertid stadgats i att man lämnar sådant eftersom en sådan handling leder till större skada. Händelserna vid al-Harrah och vad som hände med ibn al-Ash’ath och flera andra är sannerligen läxor för envar som reflekterar.

Vi vänder oss först till shaykh Muhammad ibn Adam al-Kawthari för att få en inblick i det hanafitiska perspektivet:

Det är ett accepterat faktum bland Ahl as-Sunnah att striden mot auktoriteten generellt sett är förbjudet.

Imam al-Tahawi, må Allah vara honom nådig, deklarerar i sin välkända al-’Aqîdah al-Tahawiyyah:

Vi förespråkar inte uppror mot vår Imam eller de som styr oss även om de skulle vara orättvisa, och vi önskar dem inte illa, och vi drar oss inte bort från lydnad inför dem. Vi säger att lydnad till dem är en del av vår lydnad till Allah, den Upphöjde, och det är en plikt för oss så länge de inte befaller oss till att begå synder. Vi ber för deras vägledning och för att de ska förlåtas deras fel.

Kommentatorerna av al-’Aqîdah al-Tahawiyyah har nämnt många bevis för detta. Allama al-Ghunaymi al-Maydani och andra kommentatorer av detta verk har granskat ämnet genom att nämna de relevanta bevisen.

Allah den Upphöjde säger:

”O ni som tror, lyd Allah och lyd Sändebudet och de bland er som skänkts auktoritet” (an-Nisa’ 59)

Sayyiduna Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Den som lyder mig lyder Allah, och den som gör uppror mot mig gör också uppror mot Allah. Den som lyder min amir har lydit mig och den som gör uppror mot min amir har gjort uppror mot mig”. (Sahih al-Bukhari, no. 6718 & Sahih Muslim, no. 1835).

Sayyiduna Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Lyd er makthavare även om han vore en abessinsk slav vars huvud ser ut som ett russin”. (Sahih al-Bukhari, no. 6723 & Sahih Muslim).

Sayyiduna Ibn ‘Abbas, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Den av er som ser er makthavare göra något han ogillar bör uppvisa tålamod, ty ingen avviker från kommuniteten om så blott ett steg och dör utan att han dör en okunnighetens död”. (Sahih al-Bukhari, no. 6724 & Sahih Muslim, no. 1849).

Sayyiduna ‘Abd Allah, må Allah vara nöjd med honom, återberättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”En muslim är ålagd att lyssna och lyda (makthavaren) i det han tycker om och det han hatar, så länge han inte befalls att utföra en synd. Om han blir befalld att vara olydig mot Allah så skall han inte lyssna och lyda”. (Sahih al-Bukhari, no. 6725 & Sahih Muslim, no. 1839)

Ovanstående bevis är tydliga i att etablera faktumet att man är förpliktigad att lyda makthavaren även om han är korrupt eller en syndare (fasiq). Orsaken till detta ges i ’Allama al-Ghunaymis förklaring att det funnits många korrupta makthavare i islams historia och föregångarna (salaf) gjorde inte uppror mot dessa. Snarare underkastade de sig deras styre och etablerade fredagsbönen och ’id-bönen under makthavarens tillåtelse. Därutöver är fromhet inte ett villkor för ledarskap. (Sharh al-Ghunaymi, p. 110).

Andra lärde lägger emfas på att revolten mot det korrupta styret resulterar i ännu större vedermödor och förstörelse än makthavarens ursprungliga förtryck. Med tålamåd och överseeende kommer ens egna synder att bli förlåtna. Verkligheten är att den korrupte makthavaren är oss given av Allah på grund av våra egna synder så det är en nödvändighet att vi söker bot och Allahs förlåtelse och utför goda handlingar ty Allah den Upphöjde säger: ”När en prövning drabbar er så är det för era egna händers synder” (42:30). Allah säger också: ”Så ger Vi några av de orättfärdiga makt över de andra, på grund av de onda handlingar som de begår. (6:129). Således, om en nation vill befria sig från makthavarens förtryck så måste de avhålla sig från att förtrycka andra.

Om makthavaren emellertid befaller oss att utföra synder så finns det ingen lydnad i detta, så som nämnts ovan i ljuset av de rikliga bevisen vi finner i Sunnah.
Utöver det som nämnts från Tahawis ’aqidah-förklaring ovan kan vi understryka de punkter som behandlar dessa sakfrågor:

I al-Aqîdah at-Tahawiyyah återfinns följande:

91. Vi erkänner inte uppror mot vår Imam eller de som är satta att styra över oss även om de vore orättvisa. Vi önskar dem inte ont och vi drar oss inte tillbaka från att följa dem. Vi håller oss till att lydnaden inför dem likt lydnaden inför Allah, den Upphöjde, och det är därför obligatoriskt att lyda så länge de inte uppmanar oss att begå synder. Vi ber för att de ska vägledes och att de ska förlåtas deras fel.

92. Vi följer Profetens sunnah och muslimernas jama’ah, och undviker avvikelser, olikheter och splittring.

96. Hajj och Jihad under ledarskap av de som är satta att styra muslimerna, oavsett om de är rättvägledda eller syndande, är kontinuerliga skyldigheter fram tills Den Sista Timmen. Inget kan upphäva eller bestrida detta.

126. Vi är eniga om att hålla samman och att detta är den sanna och rätta vägen och att separerandet är en avvikelse och plåga.

Abu Muti’ återberättade:

Jag frågade Abu Hanifa “Vad anser du om den som uppmanar folket till godhet och hindrar dem från ondska, och en grupp följer honom och de gör uppror mot makthavaren. Anser du detta tillåtet?” Abu Hanifa sade, ”Nej”. Så jag sade, “Varför? Är det inte så att Allah och Hans Sändebud befallde det goda och förbjöd det onda? Det är obligatoriskt”. Abu Hanifa sade, ”Det är sant, men skadan de skapar är större än det goda de skapar. Det orsakar blodspillan, brott och att folkets egendomar plundras. Allah har sagt att om två grupper bekämpar varandra så medla mellan dem. Men om en av dessa grupper gör uppror mot den andra och så skall du kämpa mot rebellerna fram till dess att de lyder Allahs befallning”. Jag sade, ”Skall jag kämpa mot rebellerna?”. Abu Hanifa sade, ”Ja, först ber vi dem sluta och ger dem råd. Men om de inte accepterar det så slåss vi mot dem. Så du skall stötta makthavaren även om han är en förtryckare, eftersom Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade att förtryckarens förtryck inte skadar dig och att den rättvises rättvisa inte skadar dig , och de är själva skyldiga för deras synder”.

Vi kan nämna några indirekta bevis för ett sådant förbud:

Al-Allama Al-Muhaddith Abu Hafs Umar bin Muhammed an-Nasafi, författare till den välkända Aqai’d An-Nasafiya sade:

”Muslimerna är ålagda att ha en makthavare som skall implementera domarna, etablera hudud-lagarna, beskydda gränserna, utrusta armén, driva in zakat, bestraffa upprorsmakarna och spionerna och stråtrövarna, etablera fredagsbönen och de två ’id-högtiderna, döma i tvisterna mellan Allahs tjänare, acceptera vittnesmålen från vittnen i juridiska frågor, att vara äktenskaplig förmyndare för de unga och fattiga och de som är utan familj, och att distribuera krigsbytet”.

’Uthman Morrison förklarar angående de som förespråkar uppror mot makthavare bara för att de är kungar (mulûk):

”Det är en felaktighet att kungadöme är förbjudet. Allahs Sändebud gavs ett val att vara en profet som var en kung eller att vara en profet som var slav. Allah skulle aldrig ha erbjudit honom något som var förbjudet. Ibn Khaldun visar att i det fall kungadömet misslyckas i att etablera religionen och upprätthålla rättvisan så är det blott ett tyranniskt kungadöme, men där kalifen använder sin kungliga makt för att främja religionen och för att etablera rättvisa bland hans undersåtar så är denne en sann kalif”.

Angående de som förespråkar uppror mot makthavaren blott av den anledningen att han är en kung som blivit utvald av sin företrädare återger vi det shafi’itiska perspektivet med al-Mawardis ord:

”Vad som står klart inom Imam al-Shafi’is skola, må Allah vara honom nådig, och bland majoriteten av fuqaha (juristerna) är att det är tillåtet för den som är kalif bland de utvalda efterträdarna att utse sin egen efterträdare från de som han är nöjd med och att förbjuda en person att efterträda honom bland de som kommer efter honom eftersom tronföljden är begränsad till de som äger anspråk till kalifatet efter att föregångaren avlidit. Således, om kalifatet tillkommer en av de utvalda, i enlighet med den bestämda ordningsföljden, så är den denne person som äger rättigheten att utse sin egen efterträdare eftersom den allmänna auktoriteten och ämbetets skyldigheter blev hans i och med att han blev utvald kalif. Således är hans anspråk starkast och hans kapacitet att bli efterträdare ges företräde”.

Om denna dynastiska arvsföljd skriver Imam al-Mawardi i samma verk:

”Detta var praxis under de två dynastierna (Umayyader och Abbasider) och inte en enda från den epokens ’ulama har förkastat det”.

Varianterna av haditherna som i dess bokstavliga tolkning ligger till grund för förbudet är många och är värda att belysa:

Hadithen som återberättats av ’Awf bin Mâlik al-Ashja’i i Sahih Muslim att Profeten, salla Allâhu ’alayhi wa sallam, sade: ”Den som har en härskare som styr över honom och ser honom göra en synd mot Allâh, han ska hata synden som han gör mot Allâh men inte ta bort sin hand från lydnad”.

Vi har hadithen som återberättats av Umm Salamah: ”Det kommer makthavare som ni kommer bekräfta och hata. Envar som avvisar dem kommer vara fri från klander, och envar som hatar dem är trygg till skillnad mot de som är nöjda med dem och lyder dem”. Följeslagarna sade: ”Skall vi inte bekämpa dem?”. Han, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: Nej, inte så länge de etablerar bönen”. I imam an-Nawawis förklaring av Sahih Muslim förklaras hadithens mening: ”Beträffande orden ”Skall vi inte bekämpa dem?” och hans, må Allah välsigna och skänka honom frid, svar: ”Nej, inte så länge de etablerar bönen” så betyder det att det är förbjudet att göra uppror mot en kalif på grund av hans orättvisa eller att göra uppror så länge han inte förändrar islams principer”,

I al-Bukharis samling finner vi hadithen från ’Ubada bin as-Samit: ”Vi gav trohetseden till Allahs Sändebud att vi skulle lyssna och lyda honom både i starka tider och när vi var trötta och att vi inte skulle bekämpa makthavaren eller vara olydiga mot denne, samt att vi skulle hålla fast vid sanningen oavsett var vi befinner oss och att vi på Allahs Väg inte skulle frukta klander från de som fördömer oss”.

Den juridiska majoritetshållningen som deklarerar ett förbud mot uppror understödjs av en rad textuella källor. I Sahih Muslim återfinns följande:

”Envar som vill räddas undan Elden och få lov att träda in i Paradiset skall dö med tro på Allah och Domedagen och skall behandla andra så som han själv vill bli behandlad. Den som svär trohetseden till en kalif skall ge honom sitt löfte med sin hand och med uppriktighet i hjärtat. Han skall lyda så gott han kan. Om någon träder fram och bestrider hans auktoritet så skall muslimerna hugga huvudet av honom”.

Däri finner vi också att Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”O folk, mina öron har hört Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, säga: ”Det kommer uppstå uppror och prövningar efter mig”. Jag frågade honom: ”O Allahs Sändebud, var kan en person rädda sig undan dem?”. Han svarade: ”Tillsammans med amiren och hans parti”.

Al-Bukhari återberättar genom Junada bin Abi Umayyah som sade:

“Vi besökte ‘Ubada ibn as-Samit när han låg sjuk och sade: ”Må Allah vägleda dig. Skänk oss ett uttalande från Allahs Sändebud så att Allah belönar dig genom detta”. Han svarade: ”Allahs Sändebud kallade oss till trohetseden och sade om detta att vi skulle lova att lyssna och lyda i det vi gillar och ogillar, både i svårighet och välgång, och att vi inte skulle gå emot makthavaren eller hans folk så länge vi inte bevittnade manifest kufr (kufr buwah) som påvisats med Allahs bevis (burhan)”.

I sahih Muslim finner vi även ’Awf ibn Malik al-Ashja’i som sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, säga: ”De bästa av era imamer är de som ni älskar och de älskar er och ni ber för dem och de ber för er. De värsta av era imamer är de som ni hatar och de hatar er och ni förbannar dem och de förbannar er”. Vi frågade: ”O Allahs Sändebud, skall vi inte bekämpa dem?”. Han svarade: ”Nej, inte så länge de etablerar bönen bland er”.

I Imam Ahmad ibn Hanbals omfattade Musnad återfinns följande hadith:

”Var ståndaktiga i er lydnad till era ledare, och säg inte emot dem, ty att lyda dem är att lyda Allah och att vara olydig mot dem är att vara olydig mot Allah”.

Shaykh Muhammad al-Kabbani exemplifierar detta juridiska ställningstagande:

”Al-Bahjoiri sade: ”Det är en religiös plikt att lyda makthavaren, även om han är orättvis eller om han inte är sannfärdig eller om han syndar eller gör misstag. Abu Hanifas lagskola säger att rikets överhuvud, Imamen, inte kan avsättas om han är en korrupt syndare (fasiq)”.

För att vidröra den malikitiska perspektivet så läser vi Ibn Juzayy al-Malikis ord i i al-Qawanin al-Fiqhiyyah:

Imamatet vilar på åtta villkor och dessa är:
Islam, myndighet, intellekt, manlighet, rättvisa, kunskap, kompetens, och att han skall härstamma från Quraysh, men gällande denna sista punkt råder det meningsskiljaktigheter så om folket svär trohetseden till en person som inte uppfyller alla dessa villkor så är det tillåtet, av fruktan för splittring och avvikelser. Det är förbjudet att resa sig i uppror mot ledarna även om de är tyranniska, såtillvida de inte visar öppen tydlig kufr. Det är obligatoriskt att lyda dem i allt man älskar och hatar, såtillvida de inte befaller olydnad till Allah för det finns ingen lydnad till skapelsen om det involverar olydnad till Skaparen”.

Al-Qurtubi beskriver i sitt verk Jaami li-Ahkaam om Allahs tal ”Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem, men om den ena gruppen grovt kränker den andras rätt, ingrip då mot de skyldiga tills de fogar sig efter Guds bud; och, om de fogar sig, medla då mellan dem båda med rättvisa och opartiskhet. Gud älskar de opartiska” följande:

Detta innebär en befallning att bekämpa upprorsmakare. Andra explicita texter visar att det är förbjudet att revoltera mot en syndig makthavare. Således är uppror mot makthavaren en form av synd.

Versen är bevis att det är obligatoriskt att bekämpa upprorsmännen som kämpar mot imamen eller någon av muslimerna.

Vi finner många indikationer på hur central denna fråga var för salafs imamer. En av Malikiyyahs allra största jurister och rättsskolans själva ryggrad, Qadi ‘Abd as-Salam Sahnun gav följande råd till en vän som låg på dödsbädden:

”Tror du inte fullt och fast på sändebuden, uppståndelsen, domen, paradiset och helvetet, och att de bästa i denna ummah är Abu Bakr och sedan ‘Umar, och att Qur’anen är Allahs oskapade tal och att Allah kommer bevittnas på Domedagen och att Han tronar över Sin Skapelse och att det är förbjudet att ta till vapen mot muslimernas makthavare även om de överträder och syndar? Dö då i frid”.

För att nämna något i det hanbalitiska perspektivet så finner vi att Ibn Rajab al-Hanbali skrev:

Al-Hasan sade om amirerna, ”De förvaltar fem saker, jumu’ah och församlingsbönen (jama’ah), ’id-bönerna, beskyddet av fronten och hadd-brotten. Vid Allah, denna Dîn kommer bara vara upprätt och duglig genom dem, även om de är tyranniska och syndande. Vid Allah, det som Allah rättar till genom dem är mer än korruptionen de åsamkar, Vid Allah, även om lydnaden till dem är svår, men att göra uppror mot dem är kufr”.

Vidare kan vi nämna, även detta inom det hanbalitiska paradigmet, från Ibn Taymiyyahs ord:

”Det är okänt att en gruppering gjort uppror mot den muslimske makthavaren utan att deras tillstånd efter hans avsättelse varit mer ond än deras tillstånd när han satt vid makten”.

Abul-Hârith Ahmad b. Muhammad Al-Sâ`igh, en av Imâm Ahmad ibn Hanbals elever, återgav följande:

”Jag frågade Abu ’Abdillah (ibn Hanbal) om en händelse i Bagdad som orsakat att några människor ville göra uppror mot makthavaren. Jag sade: ”O Abu ’Abdillah, vad anser du om att deltaga i denna revolt mot makthavaren?”. Han fördömde det och sade: ”Subhan Allah, folkets blod, folkets blod! Jag förespråkar inte sådant och säger inte åt andra att göra det. För oss är lidandet med tålamod bättre än en fitnah där blod spills och egendomar konfiskeras och kvinnors ära vanhedras. Känner du inte till vad som skett i dessa fitan (prövningar) före oss?” Jag svarade: ”Men folket idag, O Abu ‘Abdillah, befinner sig i prövning på grund av makthavaren”. Han svarade: ”Om det är på detta vis så är det en begränsad fitnah, men om svärdet höjs som kommer fitnan sprida sig överallt och man kommer inte kunna fly. Att härda ut med tålamod och att Allah håller ens religion trygg är bättre för dig”. Jag såg honom förkasta uppror mot makthavaren och att han sade: ”Spill inte folkets blod. Jag tror inte på detta och jag förespråkar det inte”. (Al-Khallâl, Al-Sunnah)

I Imam Ahmad ibn Hanbals musnad finner vi en sahih hadith vari Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade:

”Det finns tre ting som en muslim inte får uppvisa förakt inför; att handlingarna utförs uppriktigt för Allahs skull, att man lyder makthavaren (wulât al-umûr), och att man håller fast vid kommuniteten (jama’ah), ty deras åkallan omfattar alla de som de styr över”.

I Sahih Muslim finner vi att Hudayfah återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Det kommer makthavare som inte kommer följa min vägledning och föredöme. Det kommer att finnas bland dem män med djävulska hjärtan men med mänskliga kroppar”. Hudayfah frågade: ”Vad skall jag då göra, O Allahs Sändebud?”. Han svarade: ”Du skall lyssna och lyda makthavaren även om han piskar din rygg och konfiskerar din egendom. Du skall lyssna och lyda”.

Däri finner vi även att Följeslagarna frågade honom: ”O Allahs Sändebud, när du nämner att det kommer makthavare som kommer utföra både det vi uppskattar och det vi hatar, vad befaller du oss då att göra?”. Han svarade: ”Ge dem deras rättighet och åkalla Allah ty Han är med er”.

I Abu Dawuds hadith-samling finner vi:

Subay ibn Khalid sade: ”Jag anlände till Kufa vid tiden då Tustar erövrats. Jag tog några mulåsnor från bytet. När jag gick in i moskén så fann jag en samling och bland dem såg jag en man som man kunde urskilja härstammade från Hijaz. Jag frågade vem han var och folket snäste av mig och frågade: ”Känner du inte igen honom? Det är Hudayfah ibn al-Yaman, Allahs Sändebuds Följeslagare”. Hudayfah sade: ”Folket brukade fråga Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, om vad som var gott, men jag brukade fråga honom om ondskan”. Folket stirrade på honom och han sade: ”Jag vet orsaken till varför ni hatar detta. Jag frågade honom: ”O Allahs Sändebud, kommer det att finnas ondska så som tidigare efter det goda som Allah skänkt oss?” Han svarade: ”Ja”. Jag frågade då honom: ”Allahs Sändebud, vad kommer då ske?”. Han svarade: “Om Allah på jorden har en kalif som piskar era ryggar och tar er egendom så lyd honom, annars håll fast vid trädernas rötter”. Jag frågade: ”Vad sker sedan?” Han svarade: “Sedan kommer al-Dajjal med en flod och eld. Envar som faller i hans eld kommer sannerligen få hans belöning och sin börda lyft, men den som faller i hans flod kommer belastas och mista sin belöning”. Jag frågade sedan: ”Vad kommer därefter?”. Han svarade: ”Den Sista Timmen”.

Ibn al-Qayyim, må Allah vara honom nådig, förklarade:

”Detta är en omfattande ämne och innehåller mycket nytta och på grund av okunskap om ämnet så har ett stort misstag gjort intrång i shari’ah. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, lagstiftade för denna ummah plikten att avvisa ondskan så att avvisandet medför att Allahs och Hans Sändebuds kärlek erhålls. När kampen mot ondskan medför en ännu större ondska som är ännu mer hatat av Allah och Hans Sändebud så är det inte tillåtet att kämpa emot det, trots att Allah hatar det och avskyr de som utför det. Detta är likt avvisandet (inkar) mot kungarna eller de som är satta i auktoritet och att bekämpa dem, ty sannerligen är detta roten till varje ondska (sharr) och varje fitnah fram till tidens slut. Följeslagarna frågade om tillåtelse från Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, att få dräpa makthavarna som försenar bönen från dess tid med orden ”Skall vi inte döda dem?”. Så han svarade: ”Nej, inte så länge de etablerar bönen”. Och han sade även: ”Låt den som ser något i sin amir som han ogillar vara tålmodig och låt honom inte höja sin hand bort från lydnaden inför honom”. Envar som reflekterar om de största och de minsta prövningar som drabbat Islam kommer se att det handlar om bristen i principen om tålamod inför ondskan. En sådan person kommer frambringa Islams fall och som ett resultat av detta kommer en större ondska att födas. Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, bevittnade den största ondskan i Mecka och var oförmögen att ändra det. Det är så att när Allah öppnade upp Mecka och gav muslimerna segern och det blev en Dar al-Islam så ville han ändra Ka’aba och upprätta dess ursprungliga fundament som Ibrahim, över honom vare frid, byggt den på, men trots att han hade möjligheten att göra detta så avföll han sig då han fruktade att det skulle medföra en större ondska orsakat av Qurayshs brist på tolerans då de var nya i religionen och nyligen lämnat avgudadyrkan. Av denna anledning gav han inte tillåtelse till uppror mot makthavarna med vapen i handen på grund av resultatet efteråt.

Vi återvänder till det shafi’itiska perspektivet och Riyad as-Salihin av Imam Nawawi där vi finner i kapitlet om plikten att lyda de som äger auktoritet så länge det inte är en synd och förbudet att lyda dem där Imam an-Nawawi listar upp de textuella bevisen som redan nämnts ovan. För att inte återupprepa samma hadither som nämnts ovan citeras därför bara de hadither som Nawawi valt ut som texten ovan inte redan nämnt.

Nawawi ger oss återberättelsen från ’Abdallah ibn ’Amr som sade: ”Vi befann oss på resa med Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och vi stannade till för att slå upp läger. Några av oss satte upp tält av ylle och några av oss sköt med pil och båge och några stannade med kamelerna. Sedan ropade Allahs Sändebuds böneutropare ut att bönen skulle bes i församling. Så vi samlade oss runt Allahs Sändebud och han sade: ”Det har inte funnits en Profet före mig utan att han ålagts befalla sin församling till det goda som han informerats om och att varna dem från det onda som han varnats om. Min kommunitets välgång har placerats i dess början och de senare kommer drabbas av prövningar och saker ni hatar. Splittring kommer följa på splittring och bli värre och värre. En splittring kommer uppstå och den troende kommer säga ”Detta är min undergång” och kommer sedan passera förbi. En annan splittring kommer uppstå och den troende kommer säga ”Detta är slutet, detta är slutet”. Den som vill bli räddad undan Elden och få lov att träda in i Paradiset ska dö medan han tror på Allah och Den Sista Dagen och bör ge åt andra det han själv vill bli given. När någon svär trohetseden till en Imam, låt honom göra det med sin hand och med sitt innersta hjärta. Man ska lyda honom om han kan. Om det kommer någon därefter för att avsätta honom så hugg huvudet av den andre”. (Sahih Muslim)

Abu Hunayda Wa’il ibn Hujr sade: ”Salama ibn Yazid al-Ju’fi frågade Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid: ”O Allahs Sändebud, vad säger du om amirer styr oss som kräver deras rättighet från oss men inte skänker oss våra rättigheter. Vad befaller du oss att göra? Han vände sig bort från honom. Sedan frågade han honom igen och Allahs Sändebud sade: ”Lyssna och lyd. De är skyldiga det som de anförtrotts och ni är skyldiga för det som ni anförtrotts”. (Sahih Muslim)

Abu Hurayra sade: “Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Den som lyder mig lyder också Allah och den som är olydig mot mig är också olydig mot Allah. Den som lyder sin amir har också lydit mig och den som är olydig mot en amir är också olydig mot mig”. (Bukhari och Muslim)

Ibn ‘Abbas återberättade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Den som ser något han ogillar i sin amir skall uppvisa tålamod. Envar som överger lydnad till amiren även för ett ögonblick dör en okunnighetens död”. (Bukhari och Muslim)

Abu Bakra sade: “Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, säga: ”Den som går emot Sultanen är förnedrad av Allah”. (Tirmidhi)

Vi finner även i Sahih Muslim följande hadith:

”Den som överger lydnad till makthavaren och splittrar kommuniteten och dör i det tillståndet har dött i okunnighet. Den som kämpar under den blindes flagga och slåss för tribalism eller kallar folket till tribalism eller som stödjer tribalism och dör i det tillståndet har dött i okunnighet. Envar som gör uppror mot min kommunitet och som dräper både de rättfärdiga och de syndiga och som inte besparar de troende och inte uppfyller sitt trohetslöfte, då har jag inget att göra med honom och jag är fri från honom”.

I sahih al-Bukhari har vi också hadithen att Usaid ibn Hudair återberättade att en man kom till Profeten och sade: ”O Allahs Sändebud, du utnämnde den och den men du utnämnde inte mig? Profeten svarade: ”Efter mig kommer ni bevittna makthavare som inte ger er era rättigheter, så uppfyll deras rättigheter och var tålmodiga fram tills ni träffar mig”.

I sahih Muslim återberättar Abu Dharr al-Ghifari: ”Min intime vän (Profeten Muhammad) gav mig rådet att lyssna och lyda ledaren även om han var en slav eller amputerad”.

Vi vänder oss till Dr ‘Umar Faruq ‘Abdallah och det malikitiska perspektivet och dess pragmatik:

”När Malik blev tillfrågad om legitimiteten i att strida tillsammans med korrupta muslimska makthavare så påminde han folket om byzantinarnas djärvhet (jarâ’a) och sade att skadan (dirâr) som skulle orsakas av att hålla sig tillbaka från strid mot dem på grund av ovärdiga ledare är för stor för att undvikas (Mudawwana 1:369). Det är inte säkerställt att Malik stöttade det medinska upproret som leddes av den berömde hassanidiske ledaren Muhammad al-Nafs al-Zakiyya (d. 145/762), men de abbasidiska ledarna misstänkte emellertid att Malik var en av den många i Medina som var sympatiskt inställda till hans kamp.

Ahmad al-Dawudi förklarar i kapitlet om uppror är tillåtet i Islam och summerar ’ulamas olika positoner i frågan:

”Beträffande de klassiska juristernas svar på denna fråga, så som beskrivits tidigare, är att juristerna är enade i principen om att när en person tagit makten antingen genom folkets vilja eller genom våld så är det otillåtet för muslimerna att göra uppror mot honom. Men för att ge ett tillfredställande svar på denna fråga så måste vi referera till en rad olika fall rörande styret som de klassiska juristerna vidrörde.

Första fallet: Om makthavaren uppfyller tio skyldigheter som tillfaller hans position, så som juristerna förklarat, och upprätthåller rättvisan. Det är inte överraskande att juristerna är eniga i att uppror inte ska ske även om han skulle ha erhållit makten genom en statskupp, eftersom upproret mot honom, varnar juristerna, leder till fitnah, blodspillan, osäkerhet och allmänt tumult.

Andra fallet: Om makthavaren lämnar Islam. Här är juristerna eniga om att khurûj, uppror, mot makthavaren är obligatoriskt, så som Rashid Rida (d. 1354/1935) förklarar.

Tredje fallet: Om makthavaren blir fysiskt eller psykiskt sjuk och oförmögen att uppfylla sina plikter, så som om han blir galen eller dödligt sjuk eller tillfångatas av fienden. I ett sådant scenario avsätts makthavaren och en ny ledare placeras i hans position. Om regimen hindrar utnämnandet av denne nye ledare, och här bör man minnas att juristerna anser att det en kollektiv plikt för muslimerna att utse en ledare, så bör man anse att alla jurister säger att man får ta till våld eftersom annars är samtliga muslimer skyldiga till brottet att stå ledarlösa.

Fjärde fallet: Om makthavaren befaller folket att utföra synder eller att utföra något som går emot shari’ah. Enligt Abou El Fadl så tillåter de hanafitiska, och några enstaka få av de shafiitiska och de malikitiska lärde att göra uppror baserat på den islamiska principen: ingen lydnad i synd. Därutöver säger Rida att ”tillåtelsen av en handling vars förbud är allmänt känt, så som otukt, vindrickande, att avskaffa hudud-straffen, det som Gud inte tillåter, är otro och avfall från islam. Därför, säger Rida, länkas detta med föregående punkt och uppror blir obligatoriskt.

Femte fallet: Om makthavaren är en tyrann eller orättvis. Bara en minoritet av de lärde, häribland Ibn ’Uqayl, ibn al-Jawzi och al-Juwayni, och senare Rida, tillåter uppror i detta fall. Men revolt och bruket av våld är i deras syn bara tillåtet mot makthavaren om han helt ignorerar vädjan om att upphöra med orättvisan och tyranniet. Beviset som dessa minoritetsjurister uppger som stöd för deras position är Profetens barnbarn al-Husayns revolt mot Yazid ibn Mu’awiyah då den förstnämnde tragiskt dräptes i strid i Muharram år 61/oktober 680. Enligt denna minoritet, om makthavaren är orättvis och förstör muslimernas egendom och inte beskyddar religionen och den muslimska kommunitetens intressen, så är muslimerna befogade i att störta honom eftersom han svikit de själva grundvillkor på vilka han blev utsedd. Men vissa jurister inom denna minoritet är av åsikten att om avsättandet av makthavaren kommer leda till fitnah så måste muslimer agera i enlighet med den juridiska principen att ”välja det mildaste av två onda ting”, det vill säga att man väljer det som åsamkar minst skada; makthavarens orättvisa vägs mot fitnans konsekvenser och spillt muslimskt blod. Även om detta är ett rimligt berättigande för revolt så måste det nämnas att denna åsikt bara hålls av ett mycket litet antal inom denna minoritet. Därutöver, de jurister som nämner denna minoritetsåsikt skyndar sig alltid att nämna att majoritetspositionen fördömer denna åsikt.
Enligt majoriteten av de lärde är uppror mot den orättvise makthavaren förbjudet även i detta fall, trots principen om ”påbjudandet av det goda och förbjudandet av det onda”. Juristerna föredrar helt enkelt att muslimerna skall uppvisa tålamod och härda ut makthavarens orättvisa och tyranni. Deras berättigande för denna position är tydlig. Uppror är förbjudet eftersom i det fall muslimernas ges tillåtelse att bruka våld för att störta den förtryckande makthavaren så kommer det leda till fitnah och blodspillan och anarki i vilken folkets egendom och liv inte skyddas.

Således, en majoritet av juristerna baserar deras position på pragmatiska beräkningar och avfärdar minoritetsåsikten som stöttar muslimerna i att göra revolt mot en makthavare. I enlighet med principen ”att välja det mildaste av två onda ting” så har majoriteten lärde vägt de skadliga konsekvenserna av uppror mot makthavarens orättvisa och därför i starka ordalag hävdat att uppror, enligt deras beräkning, kommer leda till större katastrofala konsekvenser som vida överstiger hans orättvisa, med andra ord, fitnah, blodspillan och anarki. Det bör adderas att majoriteten av de lärde och deras förbud mot uppror härstammar från deras genuina oro för den muslimska nationens intressen. Med andra ord, juristerna rättfärdigar inte orättvisa och korrupta regimer och de flesta av dem var oberoende jurister vara domar syftade till att skydda den muslimska nationen i enlighet med de islamiska principerna.

Sjätte fallet: Intressant och signifikant, om en individ lyckas störta en regim och placera sig själv i makthavarens position genom bruket av våld, skall han då erkännas som legitim härskare eller ska muslimerna göra uppror mot honom? Så som nämnts tidigare, så erkänner juristerna ett maktövertagande eller en statskupp som den fjärde metoden att för att etablera ett nytt överhuvud. Med andra ord, här legitimerar juristerna varje de facto makthavare som når makten med våld och säger att uppror mot honom är förbjudet. Detta betyder att det är direkt förbjudet att göra uppror men samtidigt ges indirekt tillåtelse för ett lyckat uppror. Därutöver säger juristerna att det inte är kriminellt och de till och med accepterar det framgångsrika upprorets ledare och hans auktoritet, men bara efter att det är de facto framgångsrikt. Orsaken till detta är samma orsak som majoriteten av juristerna lägger fram som stöd för deras förbud mot den orättvise härskaren. Det betyder att uppror mot rebellerna som lyckats störta härskaren och som leder till att de tar makten i sin tur kommer leda till fitnah, blodspillan och anarki och egendomarna kommer inte säkras.

Det är därför tydligt att juristernas främsta oro gällande uppror är att det leder till blodsspillan och att stabiliteten bryts ner, främst i det femte och sjätte fallet.

Ahmad ’Ali al-’Adani skriver:

Så som Badrud-Dīn bin Jamā`ah förklarar; även om en sådan maktövertagande och självutnämnd Imam måhända är okunnig eller så moraliskt förtappad och att han i vissa aspekter agerar som en fâsiq så nullifierar detta inte hans ledarskap enligt den sundare av de två juridiska hållningarna i frågan. Man väljer helt enkelt inte det större onda, anarki, sönderfall, upplösning och en reell kastrering av det islamiska styret genom att skapa ett maktvakum i dess topp. Samma juridiska dom är applicerbar om en annan ännu starkare ledarfigur träder in på scenen och upplöser föregående självutnämnde ledares imamat och sedan etablerar sig själv som ny härskare”.

Shaykh Muhammad al-Khudari Bak beskriver samma sakfråga med följande ord:

”Det finns tre sätt att utnämna en makthavare (generell rådgivning, specifik rådgivning i en grupp som valts ut av föregående makthavare, eller tronföljd till ämbetet) och dessa tre sätt praktiserades under Islams första era. Det finns ett fjärde sätt som de rättslärde efter den första eran fastställde för imamatets upprättande och det är tvång. Detta inträffar när muslimerna inte har en ledare, eller det finns meningsskiljaktigheter mellan dem, eller de inte kan enas om en viss person. I en sådan situation är det lagligt för en person som vet att han har kapaciteten att leda den muslimska kommuniteten genom sitt kunnande eller genom sin klans styrka att kräva ämbetet som kalif. Han ålägger därmed folk att lyda honom, oavsett om de gör det frivilligt eller ofrivilligt genom tvång. När detta väl inträffat och hans krav accepterats så är hans kalifat etablerat och lydnad till honom blir obligatoriskt”.

Baghy, enligt Islam, är ett brott ålagt med dödsstraff och är annorlunda än hirâba. Hirâba åsyftar stråtröveri, terror eller att sprida fruktan, men ordet baghy används vanligtvis av de muslimska juristerna för att beskriva en rebellisk handling eller politiskt motstånd. Baghy härstammar från roten baghâ som betyder “att önska sig eller att söka någonting”. En upprorsman kallas ”bâghî” och pluralformen är ”burghâh”.

Bokstavligen indikerar substantivet baghy orättvisa eller överträdelse. Således ges al-bughâh (singular bâghî) detta namn på grund av deras överträdelse och orättvisa vilket visar sig i deras bruk av våld för att störta makthavaren och splittra hans styre och vägran att finna sig i lydnaden. Emellertid så säger en del shafiitiska jurister att termen baghy inte är en förnedrande term. Trots faktumet att deras revolt är ogiltig enligt majoritetens av de lärde och utifrån juristernas perspektiv så förklarade de klassiska juristerna att bughâh är förlåtna, eftersom utifrån deras eget perspektiv så inbillar de sig att deras handling är rättvis. Därutöver är fördömandet av bughâh i några hadither och enligt flera lärde något som bara kan tillämpas på ett fåtal som inte kan definieras som bughâh och som inte kämpar för en rättvis sak, makt och ledarskap. Med andra ord förklarar Ibn Taymiyyah att termen bughâh inte innebär att rebellerna utfört en synd eller att de är syndare, men att kampen mot dem är tillåten för att hindra skadan på samhällets säkerhet och stabilitet.

Shaykh Muhammad al-Khudari Bak förklarar straffet:

”Allah ger oss straffet för sådana människor i surat al-Ma’idah, vers 33-34: De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande”. Allah har placerat de som strider i fyra kategorier. (1) De som strider och dräper andra. Dessa straffas med döden. (2) De som strider och gör sig skyldiga till stöld och dråp. Dessa straffas med korsfästelse. (3) De som strider och gör sig skyldiga till stöld. Dessa straffas med att få handen avhuggen. (4) De som strider och terroriserar resenärer. Dessa landsförvisas. Detta är den rena Sunnah som fastställts. Några jurister vidhåller att det inte finns någon ordningsföljd i dessa bestraffningar och att makthavaren är fri att bestraffa hur han vill. Om de som strider tillhör en grupp upprorsmän så är reglerna som gäller i detalj beskrivna i juridikens böcker. Allah lovar Sin förlåtelse till de som ångrar sig innan dess att de fängslats. Det är därför en plikt för makthavaren att medla och försöka få dem att lyda innan han inleder kamp emot dem, och detta är vad Imam ’Ali ibn Abi Talib gjorde med al-Haruriyyah (khawarij) som gjorde uppror mot honom. Det är min observation att väldigt få av de som gjorde uppror mor makthavarna under de gångna århundradena hade någon islamiskt rättfärdigande för deras revolter. Majoriteten hade egoistiska personliga orsaker och vi kan se att de inte var framgångsrika i deras kamp”.

Dr Mohd Farid bin Mohd Sharif, fil.dr, University of Edinburgh, skriver:

Brottet baghy ses som en av de värsta brotten och mest seriösa kriminella handlingarna gentemot liv och egendom baserat på dess uppsåt och skadliga konsekvenser. I de allra flesta fall leder detta brott till andra brott så som mord, till den grad att vissa bughâh kan döda nära släktingar eller familj under deras kampanj. Straffet för detta brott är döden. Men det är värt att nämna att straffet för brottet baghy inte är inkluderat bland hadd-brotten. Konceptet baghy finner vi i Quranen:

Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem, men om den ena gruppen grovt kränker den andras rätt, ingrip då mot de skyldiga tills de fogar sig efter Guds bud; och, om de fogar sig, medla då mellan dem båda med rättvisa och opartiskhet. Gud älskar de opartiska (Qur’an 49:9)

Från det som citeras ovan har juristerna generellt nått samstämmighet att makthavaren äger rättigheten att bekämpa bughâh. Det framstår även från versen att brottet baghy består av två huvudelement, först att bughâh är muslimer, och sedan att kampen mot bughâh är en nödvändighet för att kuva upproret och skydda liv och egendom och folket och syftet är inte bara att döda eller eliminera al-bughâh.

De flesta stora fiqh-verk har ett kapitel om baghy och detta indikerar att de klassiska juristerna väldigt noggrant diskuterade detta. Majoriteten av de lärde, så som Ibn Rushd, al-Shafi’i, al-Mawardi, Abu Ya’la and ibn Qudama har vigt ett kapitel i deras skrifter för att ta upp ämnet baghy. Det finns en enhetlighet i metoden i den klassiska literaturen vari juristerna tolkat de koraniska verserna och haditherna som berör baghy följt av juridiska förklaringar av baghys legala status. En mindre meningskiljaktighet finns förvisso i hur man kategoriserat detta, eftersom ämnet baghy vanligtvis diskuteras i ett av tre större kapitel, antingen i brottslagen eller siyar eller jihad. Al-Mawardi och ibn Qudama hävdar att makthavaren är ålagd att försäkra sig om att den rebelliska gruppen besitter tre element för att de ska räknas bland al-baghy:

Det första är att gruppen ska ha gjort khurûj. Khurûj är en handling som innebär uppror eller förräderi gentemot makthavaren. Till exempel om en grupp vägrar lyda makthavarens befallning så kan detta räknas som khurûj. Emellertid anser al-Shafi’i att om ett uppror sker gentemot en ondskefull och orättvis makthavare så kan rebellerna inte anses ha gjort khurûj men snarare sådana som tar sitt ansvar mot principen om amr bi ma’ruf wa nahy ’an al-munkar. Abu Bakr Ahmad bin al-Busayn bin al-Bayhaqi (en shafi’itisk jurist. d.458)säger att om man använder ett bryskt tal i sitt klagomål till kalifen så kan man inte bli straffad. Al-Bayhaqi förlitar sig på det som återberättats om ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz (den åttonde umayyadiska kalifen som styrde 99-101) som inte straffade en man som förbannade kalifen offentligt på marknadsplatsen.

Det tredje elementet är shawka. Det innebär att varje baghy måste består av en organisation med påverkan och politiska ledare. Ibn Qudama understryker att shawka är en väsentlig del av baghy som utmärker den från andra grupperingar. Enligt honom så är detta en väsentlig del och utan den skulle förvirring uppstå om en grupp uttnyttjar situationen och pådyvlar uppror på den annan grupp och hävdar är de är baghy. Ibn Qudama tar inte upp minimumantalet för en sådan grupp. Det betyder att en enda individ skulle kunna utgöra en grupp om de tre villkoren uppfylls, och denne person skulle då ses som bâghi. Al-Shafi’i använder sig av exemplet med ’Ali ibn Abi Talib som befallde att ’Abd al-Rahman ibn Muljam (khariji. d. 661) skulle avrättas [som bâghi]. Al-Shafi’i påpekar att Ibn Muljam gjorde sig skyldig till baghy och att ’Ali på sin dödsbädd befallde att han skulle avrättas för detta brott.

Konceptet baghy omnämns i Koranen och haditherna men är också nära sammankopplat till vad som skedde i islams tidiga dagar. Juristerna har identifierat att baghy skedde redan under Följeslagarnas tid och detta förklaras nedan. Emelllertid finns det en fortsatt debatt i klargörandet huruvida några av Följeslagarna som gjorde uppror även gjorde sig skyldiga till baghy. Abou El Fadls åsikt är att baghy är en kriminell handling och logiskt sett är de som gör uppror således brottslingar. Abou El Fadl säger att jurister så som Ibn Taymiyyah som inte betraktade baghy som en kriminell handling i själva verket baserar detta på tveksamheten att pådyvla Följeslagarna brottsliga handlingar. I undersökningen av hans skrifter är de berömda Följeslagarna så som ’Uthman, ’Ali, Mu’awiyah ibn Abi Sufyan (Följeslagare och umayyadisk kalif 661-680, tidigare guvernör över Syrien under ’Umar och ’Uthman), Talha ibn ’Ubaydullah och Zubayr ibn al-’Awwam.

’Ali var inte den förste kalifen i islams politiska historia som tvingades hantera baghy. ’Uthman ställdes också inför bughah och blev slutligen mördad av dem. Utöver detta ställdes även Abu Bakr inför ett krig med de grupper som vägrade betala zakat. Men juristerna, däribland ibn Taymiyyah, inkluderar inte det som skedde under Abu Bakrs dagar som det huvudsakliga beviset i synen på hur den islamiska lagen betraktar baghy utan har istället valt att kategorisera det som konflikt och juristerna har istället refererat till vad som skedde under ’Alis dagar. Från det som sagts om Abu Bakrs militära kampanj så står det klart varför juristerna inte refererade till Abu Bakrs fall eftersom de han stred emot sågs som avfällingar. Å andra sidan så instämmer Ibn Taymiyyah med att inkludera upproret i Medina år 655 som just baghy. I detta scenario gjorde extremister i Medina uppror mot ’Uthman. Den huvudsakliga argumentet som juristerna använder för att avgöra straffet för baghy baserar sig på beskyddandet av frid och ordning. Denna princip härrör från Quranen: ” Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem”. Det betyder att makthavaren först måste sträva sitt yttersta för att undvika blodspillan och krig är bara tillåtet som sista utväg när alla vägar till fred blockerats. Makthavaren kan bara spilla upprorsmännens blod på slagfältet. Eller snarare, så fort upprorsmännen samlar sin militära styrka och förbereder sina vapen så måste makthavaren först befalla dem att skingras. Bara om de inte lyder kan makthavaren inleda stridigheter. Enligt al-Mawardi så är makthavaren ålagd att först varna upprorsmakaren att det kommer bli konsekvenser om de fortsätter med sitt uppror. Så som jag nämnt är straffet för baghy inte bara att blod spills utan det främsta syftet är att bibehålla ordningen och nationens harmoni. Al-Sarakhsi förklarar att en bâghi som arresteras av makthavaren först ges en chans att erkänna sitt brott och svära trohetseden till makthavaren. Om denne bâghi vägrar så kan makthavaren lagligen döma honom till döden. En annan fråga som al-Sarakhsi vidrör är fallet då kvinnor och slavar medverkar i upproret. Enligt honom skonas inte kvinnor och slavar från dödsstraff om de är skyldiga till baghy. Det är tydligt i diskussionen att baghy är ett allvarligt brott belagt med dödsstraff eller fängelsestraff. Således är juristerna helt eniga om att en bâghi antingen dödas eller fänglas. Det är generellt erkänt att syftet med att bekämpa baghy är att lösa konflikten fredligt om det går eller att förhindra blodspillan. Om det sker ett mord under upprorets gång och efter det att upprorsmännen kapitulerat och ångrat sig, så är det inte obligatoriskt att öka antalet döda genom att döma dem till dödsstraff. Baghy särskiljs från de andra brotten under den stora Fitnans epok. Al-Shafi’i, al-Sarakhsi och Ibn Qudama förklarar samtliga att termen baghy används om alla upprorsförsök.

Quranen antyder att makthavaren ska strida mot upprorsmännen om fredsförhandlingarna inte lyckas. Generellt lägger juristerna, så som al-Shafi’i, Ibn Qudama och al-Sarakhsi, fram två basala principer som härrör från Quranens vers 49:9. Den första principen är att al-bughah behåller sin status som muslimer, och den andra principen är att man ska försöka lösa konflikten fredligt och inte genom krig. Utöver detta säger Ibn Taymiyya att ordet ”al-mu’minîn” i versen klart och tydligt deklarerar att bägge parter är muslimer.
Det kan ockå vara nyttigt att ta upp synen på det islamiska ledarskapet i det klassiska perspektivet. Al-Mawardi listar sex kriterier och dessa är rättvisa, religiös kunskap, inget handikapp i sinne eller kropp, politisk och administrativ kunskap, mod, och att man härstammar från Qurayshs blodsätt. Ibn Khaldun säger att det som gäller är fyra punkter, kunskap, rättvisa, kompetens och inget fysiskt eller psykiskt handikapp. Han säger dock att ett krav som inte uppnått konsensus bland juristerna; släktskapet med Quraysh.
Så vad sker om makthavaren inte uppfyller dessa villkor? Frågan uppstår när det sker ett uppror mot makthavaren om han inte uppfyller villkoren. Följande kan besvara frågan. Ibn Taymiyya rekommenderar muslimerna att uppvisa tålamod. Detta bottnar i ett flertal hadither som talar om Profetens insikt om att politisk oreda kommer drabba hans nation. Haditherna talar uteslutande om att uppvisa tålamod när man stöter på korrupt eller ondskefullt styre. Baserat på haditherna anser Ibn Taymiyya att makthavaren inte kan fråntas sitt ämbete på grund av korruption eller ondska. Ibn Taymiyya säger även att folket är förbjudna från att resa sig i khurûj och strängelingen förbjudna att mörda makthavaren. Detta baserar sig på hans medvetenhet om att hindra fitna, blodspillan och annan offentlig oreda och förstörelse. Han anser därutöver att khurûj orsakar större ondska i jämförelse med att acceptera makthavarens ondska.

Ibn Taymiyya anser i det ovannämnda att det harmlösa och det skadliga blandats samman. Han säger förvisso att en orättvis makthavare leder till negativa effekter i nationens styresskick genom sitt orättvisa styre men att störtandet av makthavaren öppnar upp för ännu större negativa effekter som drabbar samhället eftersom störtandet av en makthavare normalt sker genom aggressivt uppror som orsakar stor samhällelig skada. Således tillåter Ibn Taymiyya utnämnandet av en orättvis imam eftersom det är en den mindre skadan av de två. Han citerar följande hadith som stöd:
”Den bäste av era imamer är de som ni älskar och de älskar er och de ber för er och ni ber för dem, och den sämste av dem är de som ni är avundsjuka på och som är avundsjuk på er, och som fördömer er och ni fördömer dem. Männen frågade ”Skall vi inte strida emot dem?”. Profeten svarade ”Nej, inte så länge de utför bönen. Var vaksamma! Om någon styrs av en imam och han ser honom utföra något som är olydnad inför Allah så bör han klandra honom för hans olydnad men skall inte revoltera emot imamen”.

Skriv en kommentar