Hustruns rätt till försörjning – ett malikitiskt perspektiv

februari 20, 2014 Ingen kommentar »
Hustruns rätt till försörjning – ett malikitiskt perspektiv

Kapitlet om försörjningen till hustrun

ur verket al-Qawanin al-Fiqhiyyah av Shaykh Ibn Juzayy al-Kalbi

Översatt av Abdussalaam Nordenhök

 

Sex plikter

***

Första plikten

Att förse henne med mat, och detta skiljer sig åt baserat på makens rikedom och hustruns egen rikedom och hennes sociala rang samt enligt landets sedvänja. Sedvänjan i al-Andalus är 1,5 ritl av vete eller korn eller durra per dag i enlighet med den rådande situationen. Ash-Shafi’i sade: ”Makens ekonomiska omständigheter tas i beaktande men man tar inte hänsyn till hustruns omständigheter” vilket betyder att en överklasskvinna och en fattig kvinna besitter samma rättighet.

Andra plikten

Att förse henne med tillbehör till hennes matlagning, och detta skiljer sig åt baserat på landets sedvänja. Det är en nödvändighet att det ska finnas tillgång till vatten, vinäger och olja för matlagning, men att förse henne med frukt är inte obligatoriskt.

Tredje plikten

Att förse henne med en husbetjänt. Således, om hustrun är en överklasskvinna och maken är förmögen, så behöver hon inte utföra hushållssysslorna och han är i så fall ålagd att förse henne med en betjänt (se röd fotnot nedan). Men om hon inte är en överklasskvinna och maken inte är rik så är det obligatoriskt för hustrun att tjäna i hushållet med sådana hushållsuppgifter som att baka bröd, matlagning, städning, bädda sängen, och hämta vatten om vattnet är nära till hands. Det är emellertid inte obligatoriskt för henne att spinna och väva tyg. Om maken befinner sig i finansiella svårigheter är han däremot inte ålagd att förse henne med en betjänt även om hon skulle vara en överklasskvinna, och hon kan inte skilja sig från honom av denna anledning om det går emot hans vilja (se rosa fotnot nedan). Om han är förmögen och ska förse henne med en betjänt så är han inte ålagd att köpa en slav men han kan istället hyra en betjänt. Om han vill byta ut en betjänt som hustrun uppskattar så besitter han inte denna rättighet såtillvida att han inte misstänker något otillbörligt. Den vars hustrus sociala rang ger henne rättigheten till en eller flera betjänter så har hon rätt till flera, och det går emot vad de två andra (Abu Hanifa och ash-Shafi’i) säger.
***

Fjärde plikten

Att förse henne med kläder, i enlighet med hennes sociala rang och makens förmåga. Det minsta är att hon ska kunna täcka sin kropp och huvud för att skydda henne mot hetta och kyla, och detta skiljer sig åt på sommar och vinter (se grön fotnot nedan). På samma sätt är sängklädnader baserat på rang och förmåga.

Femte plikten

Att förse henne med material till hennes husstädning i enlighet med landets sedvänja och makens förmåga.

Sjätte plikten

Att förse henne med en bostad. Maken är ålagd att förse henne med tak över huvudet i ett hus han antingen äger, hyr eller på annat sätt förfogar över.

Fem härledda domar

Första härledda domen

Han är ålagd att förse henne med föda, och juristerna är oeniga om det är lagligt att hon tar emot pengar som är menat för detta ändamål, baserat på förbudet att sälja mat innan man har den i sin ägo.

Andra härledda domen

Om hustrun kräver sin försörjning men vill att den ska dras av från en skuld som hon är skyldig mannen så är det för honom tillåtet att godkänna det om hon är förmögen men inte om hon är fattig.

Tredje härledda domen

Hennes rättighet att erhålla försörjning upphör om hon uppvisar rebelliskt beteende, så som att neka honom samlag, eller att lämna huset utan hans tillåtelse eller att neka honom inträde utan legal ursäkt.

Fjärde härledda domen

Om en kvinna är frånskild men kan tas tillbaka så har hon rättigheten till försörjning under ’iddah-perioden. Om kvinnan är frånskild utan möjlighet att tas tillbaka så har hon ingen som helst rättighet till försörjning såtillvida hon inte är gravid.

Femte härledda domen

Det är obligatoriskt för modern att amma sitt barn, och det är något som de två andra (Abu Hanifa och ash-Shafi’i) motsätter sig, förutom i det fall där någon naturligt inte ammar på grund av sjukdom eller brist på mjölk eller på grund av hennes höga sociala ställning, och maken är då ålagd att anställa en amma såtillvida barnet inte accepterar någon annan än sin egen moder och då är det obligatoriskt för henne att amma barnet och hon är ålagd samma sak om fadern inte är närvarande.

***

Fotnot 1 : För att förklara punkten om hembetjänt på ett relevant sätt i vår nutida kontext så bör det adderas att denna dom står oförändrad. I stora delar av världen är hemhjälp fortfarande aktuellt även om det blivit alltmer ovanligt i Väst. De allra flesta i Väst kategoriseras enligt shari’ah som fuqara (fattiga) eftersom levnadsstandarden baseras på lån och att leva över sina tillgångar. Men för sakfrågan rör det sig med andra ord om en fortsättning av överklasskvinnans föräktenskapliga levnadsstandard även i hennes nya scenario och äktenskap. Om en överklasskvinna haft en betjänt eller butler i sin barndom eller föräktenskapliga liv så besitter hon denna rättighet även fortsättningsvis inom äktenskapet. Denna rättighet är dock underställt makens finansiella situation vilket innebär att hon inte besitter denna rättighet överhuvudtaget om det är så att hennes make inte äger de ekonomiska tillgångarna för att förse henne med en betjänt. För en kvinna som inte tillhör överklassen men som på grund av bristande uppfostran i föräldrahemmet inte lärt sig att ta hand om hushållssysslorna är det obligatoriskt (wajib) att införskaffa dessa kunskaper så att hon kan utföra sina plikter i sitt äktenskapliga scenario. Den shari’ah-mässiga definitionen utgår i den levnadsstandard hennes förmyndare innan äktenskapet försett henne med. Vi Malikiyyah säger att det är obligatoriskt att hustrun skall betjäna sin make och sina barn med de sedvanliga hushållssysslorna om maken inte har råd att en hembetjänt anställs, men utan att placera på henne en börda tyngre än hon är förmögen att bära. Det är ofta svårt för muslimer som anammat modernismen att förstå att klass är av erkänt värde i den islamiska juridiken. Folk lever numera i idealistiska utopier i förhållande till det ofrånkomliga faktumet att mänskligheten i alla samhällen och kulturer och i alla historiska kontexter levt i klassamhällen, då som nu, speciellt de som godtyckligt abrogerar Din al-Fitrahs värderingar när det passar dem. För att även förklara Hanafi- och Shafi’i-skolornas positioner så bör det sägas att alla tre skolor är överens om att kvinnan skall betjäna sig själv i huset. Vad skolorna skiljer sig åt i denna mas’alah beträffar hustruns betjänande av hennes make och huruvida detta är obligatoriskt eller rekommenderat. I Hanafiskolan är mannen ålagd att försörja sin hustru med det han kan ekonomiskt och det är i Hanafiskolan liksom i Malikiskolan obligatoriskt (wajib) för hustrun att utföra hushållssysslorna. Det räknas i Hanafiskolan som nushuz (rebelliskt beteende) om hustrun vägrar utföra hushållssysslorna och mannens plikt att försörja henne upphör då. Även en sharifah (en kvinna från Ahl al-Bayt) är ålagd hushållssysslorna i Hanafiskolan, i enlighet med Profetens befallning. De hanafitiska fiqh-böckerna (så som Ibn Abidins Radd al-Muhtar och Qudri Bashas definitiva kodifiering av den hanafitiska lagen, al-Ahkam) nämner att det är en religiös plikt för kvinnan att lyda hennes man i allt det som är tillåtet och som relaterar till äktenskapet. Detta inkluderar matlagning, hushållsarbete och privata saker. I Hanafiskolan (likt i Malikiskolan och Shafi’i-skolan) äger en överklasskvinna som är van vid att ha betjänter från sin barndom även denna rättighet inom äktenskapet, men alla tre skolor är överens om att detta endast tillkommer överklasskvinnan. Hanafiskolan skiljer sig från Malikiskolan i det avseende att mannen bara är ålagd att förse överklasskvinnan med en betjänt och inte flera och mannen kan vägra att släppa in kvinnans betjänter i huset om hon tar med sig mer än en betjänt in i sitt nya hushåll. Shafi’i-skolans mu’tamad-position skiljer sig från de två andra skolorna i det avseende att det är en rekommenderat handling (mustahabb) att hustrun utför hushållssysslorna och det ses inte som obligatoriskt (wajib) likt i de två andra skolorna. Precis som i Malikiskolan har överklasskvinnan som i sin barndom växt upp med betjänter rätten till denna levnadsstandard även i sitt äktenskap dock med den skillnaden att även den fattige mannen enligt Shafi’i-skolan är ålagd att förse en överklasskvinna med en betjänt. Precis som i Malikiskolan och Hanafiskolan är maken inte ålagd att betala för en betjänt om kvinnan inte växt upp med betjänter. Det shafi’itiska verket Mughni al-Muhtaj återger att den fattige mannen, som inte kan förse hustrun med en betjänt, inte får lov att själv erbjuda sig att utföra hushållssysslorna för hennes räkning eftersom detta inte accepteras som lämpligt för mannen och anses inte gott för hustruns rykte. Den starka åsikten i Shafi’i-skolan är att mannen inte får lov att betjäna i hemmet  för att det anses opassande och skamligt men han får heller inte tvinga överklasskvinnans personliga betjänter att betjäna honom. De shafi’itiska kommentarerna på Imam an-Nawawis verk Minhaj al-talibîn deklarerar tydligt att det ses som ohederligt och skamligt för mannen att utföra hushållssysslor. Imam ibn Raslan återger även att några av de tidiga shafi’itiska auktoriteterna (ashab al-wujuh) vars åsikter tas i beaktande ansåg att det var obligatoriskt (wajib) för hustrun att utföra hushållsarbetet. Även de stora juristerna bland Salaf, Abu Thawr och ibn Abi Shayba, ansåg det obligatoriskt att hustrun utför hushållsarbetet.  Malikiyya.se har inte haft möjlighet att säkerställa de hanbalitiska åsikterna genom levande ‘ulama och lämnar därför Hanbaliskolans åsikt därhän. 

Fotnot 2: Om kvinnan däremot kände till att maken var fattig redan när de gifte sig så har hon ingen som helst rättighet att vända sig till en islamisk domstol. Om han var fattig och utan materiella tillgångar redan från början, så åligger det inte honom någon plikt att försörja henne. Grunden i denna dom är följande från Allahs, den Upphöjdes, bok: ”Den förmögne skall försörja henne med sin rikedom, och den som lever under knappa förhållanden skall avstå vad han kan av det som Allah har gett honom för hans försörjning. Allah begär inte av någon mer än vad Han har låtit honom förfoga över” (surat at-Talaq). Allah säger sedan i samma vers: “Efter svårigheterna skall Allah skänka er lättnad”. Om maken börjar tjäna pengar under loppet av deras äktenskap, efter hans tidigare fattigdom, så kan hustrun inte kräva försörjning retroaktivt för den gångna tiden, baserat på den grundläggande regeln som etablerats från den koraniska versen, att en utblottad person inte är legalt ansvarig (mukallaf) i frågan om att försörja andra. Eftersom det är så det ser ut så kan maken inte retroaktivt åläggas med legalt ansvar eftersom plikten baserar sig på förmågan, och han var inte skyldig att försörja sin hustru tidigare i äktenskapet när han inte hade några pengar. Den grundläggande regeln i fiqh är att en person som inte är underkastad taklîf i en fråga, med andra ord personen är inte ansvarig i lagen, så finns det ingen immateriell egendom (dayn) som åläggs honom beträffande hans fiktiva mottagare av en sådan plikt, det kallas i vår fiqh för dhimmah, eftersom en skuld inte kan betalas tillbaka om plikten aldrig fanns där från första början. Om det däremot skulle vara så att han haft tillräckliga materiella tillgångar när han ingick äktenskapet  så har hustrun i Maliki-skolan valet att söka äktenskaplig upplösning (till skillnad från de striktare tolkningarna av Abu Hanifah och ash-Shafi’i) om han inte längre kan försörja henne, speciellt i fallet när han inte ger henne någon försörjning överhuvudtaget eller att hans försörjning av henne är så bristfällig att det inte möter hennes basala behov. 

Fotnot 3 : I vår nutida kontext är det relevant att förklara att makens försörjningsplikt inte är underställd den moderna modeindustrin och dess nycker. Det är även värt att understryka att plikten att förse hustrun med en uppsättning kläder och inte mer inte ska få lov att missbrukas av en snål man. Den bästa välgörenheten är den som skänks den egna familjen och varje man bör sträva efter att förse sin hustru med mer än minimumkravet gällande såväl kläder som mat och andra plikter. Denna försörjningsplikt gäller också hans barn, dock med skillnaden att mannen är ålagd att försörja även en rik och förmögen kvinna men inte är ålagd att försörja sina barn om barnen äger egen rikedom. Att mannen är ålagd att försörja sin hustru under alla omständigheter, även om han är fattig och hon är rik, påvisar att den samhälleliga föränderligheten över tid eller den kulturella kontexten eller förändrade sedvänjor inte kan abrogera mannens plikt att vara familjens försörjare i någon av de fyra skolorna. Denna dom har varit gällande under hela islams historia och utgör ett konsensus bland juristerna vilket medför att mannens plikt att försörja sin familj förblir oförändrad och är wajib (obligatorisk) i Sverige år 2014. Denna plikt är ingalunda påverkad av den accelererande materialismen och de imaginära materiella behov som uppstått i det konsumistiska samhället. Den moderne mannen bör minnas att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Att en man flyr från sitt ansvar över sin familj är likt en slav som flyr från sin ägare. Hans bön och fasta accepteras inte förrän han återvänder”. 

Skriv en kommentar